Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 5

V

I Nonneseter gingo dagarna som förut. Kristin färdades mellan sömnhuset och kyrkan, vävstugan, bokhallen och refektoriet. Nunnorna och klosterfolket skördade i örtagården och fruktträdgården, höstens Korsmässa kom med processionen, så blev det fasta före Mikelsmässan —. Kristin undrade över att ingen tycktes märka något på henne. Men hon hade alltid varit ganska stilla ute bland [ 113 ]främmande, och Ingeborg Filippusdotter, som var hennes sidokamrat dag och natt, skötte nog talandet för dem bägge.

Så märkte ingen att hon var borta med alla sina tankar från allt omkring sig. Erlends frilla — hon sade för sig själv att hon var Erlends frilla. Det var som hon skulle ha drömt det nu — Margretmässaftonen, den stunden i ladan, nätterna i loftburen på Skog — antingen hade hon drömt det, eller också drömde hon detta som nu var. Men en dag måste hon vakna, en dag skulle det bli uppenbart. Icke ett ögonblick tänkte hon annat än att hon nu gick med Erlends barn —

Men vad som skulle ske med henne, när detta kom i dagen, kunde hon ej riktigt tänka sig. Om hon blev insatt i mörkstugen eller hemskickad —. Längst borta skymtade hon bleka bilder av fadern och modern —. Så slöt hon ögonen, svindlande och sjuk, böjde sig under det tänkta ovädret och försökte härda sig till att bära det onda, som hon dock trodde måste sluta med att hon av ovädersskurarna drevs in i Erlends armar för alltid — den enda plats där hon nu tyckte hon hörde hemma.

Så var det i denna spänning lika mycket av förväntan som av skräck, sötma likafullt som kval. Hon var olycklig — men hon kände sin kärlek till Erlend som en planta som rotfästs inom henne — och den blommade upp nyare och rikare för var dag, trots olyckan. Sista natten, då han sov hos henne, hade hon anat som en fin och flyktig ljuvhet, att det väntade henne en lycka och glädje i hans famn som hon ännu icke kände — nu bävade hon vid minnet därav; det kändes som heta, kryddade fläktar från solbadade örtagårdar. Risunge — det ordet Inga slängt till henne — hon tog liksom emot det och tryckte det i sin famn. Risunge, det var ett barn som avlats lönnligt i skog och hage. Hon kände solskenet och doften av granarna över skogsmarken. Varje ny skälvande oro, varje hastigt pulsslag hon kände i sin kropp, tog hon för att vara fostret, som påminde henne om att hon nu trätt in på en ny väg — och blev den aldrig så tung att tillryggalägga, så var hon viss på att den dock till sist måste föra henne till Erlend.

Hon satt mellan Ingeborg och syster Astrid och sömmade på den stora bonaden med riddersmän och fåglar under lövverk. Under den föreställde hon sig att hon rymde, när den dag kom då det ej längre kunde döljas. Hon gick landsvägen fram, klädd som en fattig kvinna; allt vad hon ägde i guld och silver bar hon i ett knyte i handen. Hon köpte sig tak över huvudet på en gård någonstädes i en avlägsen bygd — hon gick som tjänstekvinna, bar vattenoket på nacken, arbetade i ladugården, bakade och tvättade och fick skällsord, för att hon icke ville säga vem som var barnets far. Så kom Erlend och fann henne —.

Ibland tänkte hon sig att han kom för sent. Hon låg snövit och fager i den fattiga bondsängen. Erlend lutade sig in under dörr[ 114 ]karmen; han hade den sida, svarta kappan han brukat ha över sig, när han kom till henne om nätterna på Skog. Bondkvinnan ledde honom dit fram där hon låg, han sjönk ned och tog hennes kalla händer, hans ögon voro bedrövade till döds — »ligger du här, du min endaste fröjd?» Nedböjd av sorg gick han ut med sin späda son tryckt till sitt bröst, dold inom kappans veck — nej, hon trodde ändå inte att det skulle gå så, hon ville icke dö, och Erlend skulle ej få en slik sorg. Men hon var så nedstämd — då kändes det skönt att tänka så.

Ett ögonblick stod det isande klart för henne: barnet, det var icke något hon tänkte sig, det var det ofrånkomliga; hon måste en dag svara för vad hon hade gjort — och hon tyckte hennes hjärta stannade av skräck.

Men sedan någon tid gått, begrep hon att det var nog inte så visst i alla fall att hon gick med barn. Hon förstod ej själv att hon icke blev glad — det var som om hon legat och gråtit under ett varmt täcke; nu skulle hon stiga upp i kölden. Det gick en månad till och så två; nu var hon säker på sin sak, denna olyckan hade hon sluppit — frysande och tom, kände hon att hon var mera olycklig nu, i hennes hjärta spirade en viss bitterhet mot Erlend. Advent tillstundade, och hon hade ingenting hört från eller om honom, hon visste icke var han var.

Och nu tyckte hon att denna ängslan och ovisshet kunde hon ej uthärda — det var som om ett band mellan dem slitits; nu var hon rädd på allvar — det kunde ha hänt något, så att hon aldrig fick se honom mer. Allt som hon förr varit bunden vid, var hon skild från — och det var så skört, det band som var mellan dem nu. Hon tänkte icke att harr kunde vilja svika henne — men det var så mycket som kunde ske — Hon förstod ej hur hon längre skulle orka med denna väntetidens osäkerhet och pina dag efter dag.

Ibland tänkte hon på föräldrarna och systrarna — längtade efter dem, men som efter något hon mist för alltid.

Och ibland, i kyrkan eller annars också, kunde hon känna en häftig längtan efter att vara med i detta människornas samfund inför Gud. Det hade alltid varit en del av hennes liv; nu stod hon utanför med sin obiktade synd.

Hon sade till sig själv att denna skilsmässa från hemmet och ätten och kristendomen skulle ju endast vara till en tid. Men Erlend måste leda henne tillbaka till det vid sin hand. När hennes far samtyckt till hennes och Erlends kärlek, kunde hon gå till honom som förr; när hon och Erlend voro gifta, kunde de skriftas och böta för sin synd.

Hon började söka efter vittnesbörd om att andra människor icke voro syndfria, de heller. Hon lyssnade mera till skvaller, och hon lade märke till alla de småsaker omkring henne som tydde på att [ 115 ]inte ens systrarna här i klostret voro så alldeles ovärldsliga och heliga. Det var endast småting — under fru Groas ledning var Nonneseter ett föredöme för världen i vad ett gudligt systraskap bör vara. Nitiska i gudstjänstövning, flitiga, fulla av omsorg om fattiga och sjuka, det voro nunnorna. Avskildheten blev icke så strängt iakttagen, att icke systrarna både togo mot besök av sina vänner och fränder i samtalsrummet och även själva fingo gästa dessa i staden, när något stod på, men ingen nunna hade gjort klostret skam med sin levnad, under alla de år fru Groa rått över dem.

Men nu hade Kristin fått öppet öra för alla små missljud inom murarna — smågräl och avund och fåfänga. Förutom vid sjukvården ville ingen av nunnorna lägga hand vid tunga husliga sysslor — alla skulle de vara lärda och konstfärdiga kvinnor; den ena strävade att nå högre än den andra, och de systrar som icke ägde begåvning för slika förnäma färdigheter gåvo tappt och dåsade bort timmarna som i dvala.

Fru Groa själv var lärd och klok; hon vakade över sina andliga döttrars vandel och flit, men hon tog sig föga av deras själahälsa. Hon hade alltid varit snäll och vänlig mot Kristin — tycktes föredraga henne framför de andra ungdöttrarna, men det var för att Kristin fått god undervisning både i boklig lärdom och i handagärning, var flitig och fåmält. Fru Groa väntade aldrig svar av systrarna. Däremot samtalade hon gärna med män. De kommo och gingo i hennes mottagningsrum — klostrets landbönder och ombudsmän, predikobröder som sändes av biskopen, förvaltare från Hovedö, som hon låg i rättstvist med. Hon hade händerna fulla med omsorger för klostrets stora gods och räkenskaper, skickade ut kyrkobonader och tog emot böcker till avskrivning. Icke de mest illasinnade kunde finna något anstötlig i fru Groas vandel. Men hon älskade endast att tala om ting som kvinnor sällan ha reda på.

Priorn, som bodde i ett hus för sig själv norr om kyrkan, tycktes icke äga mera av egen vilja än abbedissans skrivrör eller ris. Syster Potentia styrde och ställde med det mesta inomhus; och hon tänkte mest på att hålla samma ordning som hon sett i det förnäma tyska nunnekloster där hon tillbragt sin novistid. Hon hette förut Sigrid Ragnvaldsdotter, men hade bytt namn, när hon anlade ordensdräkten, ty detta brukades mycket i andra land; det var också hon som funnit på att även de »lärdöttrar», som endast för en tid voro i Nonneseter, skulle bära ungsysterdräkten.

Syster Cecilia Bårdsdotter var icke som de andra nunnorna. Hon gick stilla omkring med nedslagna ögon, svarade alltid milt och ödmjukt, var allas tjänarinna, gick helst i det grövsta arbete, fastade mycket mera än som var föreskrivet — så mycket fru Groa ville tillstädja henne — och knäböjde i timtal i kyrkan efter nattsången eller gick dit före ottesången.

[ 116 ]Men en afton, sedan hon hade legat vid bäcken hela dagen och tvättat kläder tillsammans med två leksystrar, tog hon plötsligt till att storgråta vid kvällsbordet. Hon kastade sig ned på stengolvet, kröp på knä mellan systrarna och slog sig för bröstet, och med flammande kinder och strömmande tårar bad hon dem alla förlåta henne. Hon var den värsta synderskan av dem alla — stenhård av högmod hade hon varit alla dagar, högmod och icke ödmjukhet eller tacksamhet för Jesu frälsaredöd hade hållit henne uppe, när hon frestades i världen. Hon hade flytt hit, icke för det hon älskat någon mans själ, utan för det hon älskade sin egen stolthet. Av högmod hade hon tjänat sina medsystrar, fåfänga hade hon druckit ur sin vattenbägare, och självgodhet hade hon strukit tjockt av på sitt torra bröd, när systrarna drucko öl och åto smör på sina brödlevar.

Av allt detta förstod Kristin ej annat att alltså var icke ens Cecilia Bårdsdotter sant helig i hjärtat. Ett otänt talgljus, som hängt under loftet och smutsats av sot och spindelväv — därvid liknade hon själv sin kärlekslösa kyskhet.

Fru Groa gick bort och lyfte själv upp den snyftande unga kvinnan. Strängt sade hon att för denna oordnings skull fick Cecilia till straff flytta från systrarnas dormitorium och in i abbedissans egen säng och ligga där, tills hon blev frisk från febern.

»Och sedan skall du, syster Cecilia, åtta dagar sitta å mitt säte, vi vilja spörja dig till råds i andliga ting och visa dig slik heder för din gudliga levnad, så du kan bliva mätt på syndiga människors hyllning. Så må du döma om denna är så mycken strävan värd och sedan välja antingen du vill leva efter reglerna som vi andra eller göra slika botövningar som ingen kräver av dig. Därpå kan du överväga om du vill göra av kärlek till Gud — för att han skall se nådigt ned till dig — alla de ting du nu säger dig ha gjort för att vi skulle se upp till dig.»

Därvid blev det. Syster Cecilia låg i abbedissans rum i fjorton dagar, hon hade häftig feber, och fru Groa skötte henne själv. När hon kom upp igen, måste hon under åtta dagar sitta i högsätet vid abbedissans sida både i kyrkan och hemma, och alla passade upp henne — hon grät hela tiden, som om hon blev risad. Sedan var hon mycket blidare och gladare. Hon levde vidare nästan på samma sätt som förut, men hon rodnade som en fästmö, när någon såg på henne, antingen hon sopade golvet eller gick ensam i kyrkan.

Denna händelse med syster Cecilia väckte dock hos Kristin en stark längtan efter frid och försoning med allt det hon kommit att känna sig utstött ifrån. Hon tänkte på broder Edvin, och en dag tog hon mod till sig och bad fru Groa om lov att gå ut till barfotabröderna och hälsa på en vän hon hade där.

[ 117 ]Hon märkte, att fru Groa icke tyckte om detta — det var föga vänskap mellan minoriterna och de övriga klosterna i biskopsstiftet. Och abbedissan blev icke blidare, när hon hörde vem som var Kristins vän. Hon sade att denna broder Edvin var en tvivelaktig gudsman — strök alltid omkring på landsbygden och ville terminera i främmande biskopsstift. Allmogen höll honom mångenstädes för en helig man, men han tycktes icke fatta att en franciskans första plikt var lydnad mot överordnade. Han hade skriftat stigmän och bannlysta, döpt deras barn och sjungit dem i jorden utan att spörja om lov — dock hade han väl syndat lika mycket av oförstånd som av trots, och han hade tålmodigt burit de botövningar som blivit honom pålagda för dessa sakers skull. Man hade också överseende med honom för det han var duktig i sitt hantverk — men också under utövandet av detta hade han kommit i strid med folk; biskopens bildmästare i Bergen ville icke tåla att han kom och arbetade där i stiftet.

Kristin dristade spörja var han var kommen ifrån, denne munken med det onorska namnet. Fru Groa var upplagd att samtala; hon berättade att han var född i Oslo, men hans far var en engelsman, Richard plåtmästare, som gift sig med en bonddotter från Skogheimshärad och blivit bofast i staden — två bröder till Edvin voro ansedda vapensmeder i staden. Men denne den äldste av plåtmästarens söner hade varit en ostadig sälle i alla sina dagar. Till klosterlivet hade han nog haft håg från barndomen; han hade gått in hos gråbröderna på Hovedön strax han uppnått föreskriven ålder. De skickade honom till ett kloster i Frankrike för att utbildas — han hade goda gåvor; därutifrån hade han genomdrivit att han fick träda ut ur cisterciensernas och in i minoriternas orden. Och den gången då bröderna egenmäktigt togo sig för att bygga sin kyrka österut i ängsmarkerna, mot biskopens bud, då hade broder Edvin varit en av de värsta och stridigaste — ja, han hade med en hammare halvt slagit ihjäl en av de män biskopen sände för att avbryta arbetet.

Det var länge sedan någon människa talat så mycket med Kristin på en gång, så när fru Groa sade att nu kunde hon gå, böjde den unga sig och kysste abbedissans hand vördnadsfullt och innerligt; tårarna kommo henne i ögonen med detsamma. Men fru Groa, som såg att hon grät, trodde det var av sorg — och så sade hon att kanske skulle Kristin i alla fall få gå ut någon gång och hälsa på broder Edvin.

Och några dagar senare blev hon varskodd om att några av klostrets folk hade ett ärende till kungsgården, då kunde de på samma gång följa henne ut till bröderna där utanför staden.

Broder Edvin var hemma. Kristin hade ej trott hon skulle kunna bli så glad över att se någon människa än Erlend. Den gamle mannen satt och strök hennes hand, medan de samtalade — tackade [ 118 ]henne för att hon kommit. Nej, han hade ej varit åt hennes landsända, sedan den natten han låg på Jörundgård, men han hade sport att hon skulle giftas bort, och han önskade henne lycka till. Då bad Kristin att han skulle gå över till kyrkan med henne.

De måste gå ut ur klostret och runt till huvudingången; broder Edvin tordes ej föra henne över gården. Han tycktes på det hela taget mycket försagd och rädd för att göra något som kunde väcka anstöt. Han hade blivit mycket gammal, tyckte Kristin.

Och när hon nu lagt sitt offer på altaret, till den munk som tjänstgjorde som präst i kyrkan, och sedan bad Edvin att han skulle skrifta henne, blev han mycket förskräckt. Det tordes han ej, det hade blivit honom strängt förbjudet att hålla skriftermål.

»Ja, du har kanhända hört om det», sade han, »det var nu så att jag icke tyckte jag kunde neka dessa fattiga stackare de gåvor Gud givit mig för intet. Men jag skulle ju förmana dem att söka förlikning på rätta sättet — jaja — Men du, Kristin, är ju skyldig att bikta för priorn borta hos er.»

»Detta är en sak, som jag icke kan bikta för priorn i klostret», sade Kristin.

»Tänker du det kunde gagna dig något, om du biktar för mig det du vill dölja för din rätte biktfader?» sade munken strängare.

»Kan du icke låta mig gå till skrift», sade Kristin, »så kan du då väl låta mig få tala med dig och rådföra mig med dig om det som trycker mitt sinne.»

Munken såg sig omkring. Kyrkan var tom just nu. Så satte han sig på en kista, som stod i en vrå: »Du får minnas, att ge dig avlösning kan jag ej, men jag skall råda dig, och jag skall tiga med det du förtror åt mig, som om. du sagt det i skriftermål.»

Kristin ställde sig framför honom och sade:

»Det är detta att jag icke kan bli Simon Darres hustru.» .

»Häri vet du att jag icke kan råda dig annorlunda än din prior skulle råda», sade broder Edvin. »Olydiga barn ger Gud ingen lycka, och din far har sett på ditt bästa, det förstår du väl.»

»Jag vet icke vad ditt råd kommer att bli, när du hört mig till slut», svarade Kristin. »Saken står nu så att Simon Darre är för god att gnaga den tomma kvisten som en annan man brutit blomstret av.»

Hon såg munken rätt i ansiktet. Men när hon mötte hans ögon och märkte hur det torra, skrynkliga gamla ansiktet förändrades, blev fullt av sorg och förfäran — då var det som om något brast inom henne, tårarna kommo störtande, hon ville kasta sig ned på knä. Men Edvin hejdade henne häftigt:

»Nej, nej, sätt dig här på kistan hos mig — jag kan icke skrifta dig —», han flyttade sig undan och gjorde plats åt henne; han strök över hennes hand och sade sakta:

»Minns du den morgonen, Kristin, när jag såg dig första gången [ 119 ]där i kyrktrappan i Hamar —. Jag hörde en sägen en gång i utlandet, om en munk som icke kunde tro att Gud älskade oss alla, usla syndare — Då kom en ängel och rörde vid hans ögon, och han såg en sten på havets botten, och under stenen levde ett blint, vitt, naket djur, och han såg på det, tills han fick det kärt, för att det var så litet och skröpligt. När jag såg dig sitta där så liten och bräcklig inne i det stora stenhuset, då tänkte jag det var nog rimligt att Gud älskade slika som dig, fager och skär var du, men ändå behövde du värn och hjälp. Jag tyckte jag såg att hela kyrkan med dig inuti låg på Guds utsträckta hand —»

Kristin sade sakta:

»Vi ha bundit oss vid varandra med de dyraste eder — och jag har hört att slikt samlöfte helgar vårt förbund inför Gud lika fullt som om våra föräldrar givit oss åt varandra.»

Men munken svarade bedrövad:

»Jag förstår, Kristin, att någon talat med er om den kanoniska rätten, någon som icke känner den till fyl!est. Du kunde icke bortsvärja dig åt denne mannen utan att synda mot dina föräldrar; dem hade Gud satt över dig, innan du mötte honom. Och är det ej en sorg och en skam för hans fränder också, om de få veta att han lockat dottern till en man som fört sköld med heder alla år — trolovad var du också. Jag förstår att du icke tror du har syndat så mycket — men du törs ej bikta detta för din sockenpräst. Och menar du att du är så gott som gift med denne mannen, varför satte du då icke på dig en hustrus sida huvudkläde, utan går med blottat hår bland de unga mörna, som du icke har stor gemenskap med mera — för du har väl dina tankar mest på annat håll än de nu?»

»Jag vet icke var de har sina tankar jag», sade Kristin trött. »Sant är att alla mina tankar äro hos den mannen jag längtar efter. Vore det ej för fars och mors skull, så skylde jag gärna mitt hår i denna dag — jag skulle ej bry mig om att jag kallades frilla, bara jag fick heta hans.»

»Vet du om denne man har i sinnet att handla så mot dig att du kan heta hans med heder en dag?» frågade broder Edvin.

Då talade Kristin om allt som förefallit mellan Erlend Nikulausson och henne. Medan hon talade, tyckte hon sig ej längre minnas att hon någonsin tvivlat på utgången av det hela.

»Förstår du ej broder Edvin», utbräst hon, »vi voro ej herrar över oss själva! Gud hjälpe mig, om jag mötte honom härutanför när jag går från dig, så gick jag med honom, om han bad mig — Du kan då väl veta att jag hunnit se nu att det finns fler mäniskor som syndat än vi. Medan jag gick hemma, kunde jag ej fatta att något kunde få slik makt över människorna att de glömde fruktan för synden, men nu har jag då sett så mycket som det, att kan man icke gottgöra det man syndar i åtrå eller vrede, då måtte [ 120 ]det bliva tomt i himmelriket. — Det sägs då om dig själv att du också en gång slagit en man i vrede —»

»Det är sant», sade munken, »att Guds misskund allena har jag att tacka för att jag icke är en dråpare. Det är många år sedan — jag var en ung man den tiden, och jag tyckte icke jag kunde tåla den orätt bispen ville göra oss fattiga bönder. Kung Håkon — han var hertig den tiden — han hade givit oss grunden till huset, men vi voro icke rikare än att vi arbetade själva på vår kyrka — med några få hantverksmän, som gingo oss tillhanda mera för lönen i himmelriket än för det vi kunde betala dem. Kanske var det högmod av oss tiggarmunkar, att vi ville bygga vår kyrka så präktig — men vi voro så glada som barn och sjöngo lovsånger, medan vi höggo och murade och knogade. Gud gläde broder Ranulv, han var byggmästare själv, han var en konstfärdig bildhuggare, alla vetenskaper och konster tror jag den mannen fått till skänks av Gud själv. Jag högg tavlor i sten den tiden, jag hade gjort färdig en bild av Sankta Klara, som änglarna förde till Sankt Franciskus kyrka under julottan — den hade blivit fager — vi gladde oss alla åt den — då revo de satans nidingarna ned murarna, och det föll ned stenar och krossade mina tavlor — jag drev till en man med hammaren, jag kunde icke styra mig —»

»Ja, du ler nu, Kristin! Men förstår du icke att det står illa till med dig nu, för nu tycker du bättre om att höra slikt om andra människors skröplighet än om goda människors vandel, som kunde tjäna dig till föredöme —?»

»Det är icke lätt att råda dig», sade han, när hon skulle gå »Ty skulle du göra det som vore rättast, då bleve du dina föräldrar till sorg och till skam för hela din släkt. Men du får se till att bli löst från ditt ord till Simon Andresson — och så får du bida tåligt på den lycka Gud vill tillskynda, göra bot i ditt hjärta så gott du det förmår — och låt icke denne Erlend fresta dig till att synda mera, utan bed honom kärligen att han söker förlikning med dina fränder och med Gud —»

»Lösa dig från synden kan jag icke», sade broder Edvin, när de skildes. »Men bedja för dig skall jag, så mycket jag förmår.»

Så lade han sina gamla, tunna händer på hennes hjässa och bad välsignelsen och fridens bön över henne till avsked.