Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV.

Den tid han bodde på Skog hade Lavrans Björgulfson skänkt gods till Gerdaruds kyrka för själamässor på sina föräldrars dödsdag. Björgulf Kettilsons årsdag var den 13 augusti, och Lavrans hade avtalat med sin bror att detta år skulle han hämta Kristin ut till sig, så att hon kunde övervara mässan.

Hon gick i ångest för att det skulle komma någonting i vägen, så att farbrodern icke höll sitt löfte — hon tyckte sig hava märkt att Åsmund ej brydde sig stort om henne. Men dagen före mässan kom Åsmund Björgulfson till klostret och hämtade sin brorsdotter. Kristin fick tillsägelse att kläda sig i världslig dräkt, dock mörkt och enkelt. Folk hade fäst sig vid att systrarna från Nonneseter färdades alltför mycket omkring utanför klostret; därför hade biskopen påbjudit att de ungdöttrar som ej skulle vigas till nunnor icke finge bära något som liknade sig till ordensdräkt, när de gästade sina fränder — så att ej folk i allmänhet måtte taga dem för trolovade eller vigda nunnor.

Kristin var hjärteglad, när hon red utåt landsvägen med sin farbror, och Åsmund blev mera munter och vänlig mot henne, när han märkte att mön dock kunde tala med folk. Eljest var Åsmund nog så nedstämd: han sade det likade sig till att det bleve uppbåd till leding denna höst och att konungen skulle draga med en här till Sverige för att hämnas den ogärning som övats mot hans måg och hans brorsdotters make. Kristin hade hört om mordet på de svenska hertigarna och tyckte det var det värsta nidingsdåd — dock syntes alla slika rikets ärenden henne så fjärran. Ingen talade vidare om dylikt hemma i dalen; hon mindes också att hennes far hade legat i leding mot hertig Erik vid Ragnhildsholm och Kongahälla. Åsmund redogjorde nu för allt som timat mellan konungen och hertigarna. Kristin fattade icke mycket av det, men hon hörde noga efter allt vad farbrodern berättade om de trolovningar som ingåtts och frångåtts med kungadöttrarna. Det tröstade henne att det var då icke överallt så som hemma i hennes bygd, att ett avtalat fästemål blev räknat för att binda nästan lika mycket som ett giftermål. Hon tog nu mod till sig, berättade om sitt äventyr på kvällen före Halvardsvakan och sporde sin farbror om han kände Erlend av Husaby. Åsmund gav Erlend ett gott vittnesbörd, sade att han hade ju ställt det vanvettigt för sig, men skulden var mest hans fars och kungens; de hade burit sig åt som om den unge pilten var fans eget horn, för det han råkat ut för detta eländet. Kungen var alltför from, när det gällde slikt, och herr Nikulaus var vred för det Erlend ött bort så mycken värdefull egendom — så hade de dundrat om hor och helvetets eld — »och något styvsinne måste det dock finnas hos en duktig sven», sade Åsmund Björgulfson. »Och kvinnan var mäkta fager. Men du har nu icke orsak att hålla reda på Erlend, så bry dig du icke om hans ärenden!»

Erlend kom ej till mässan, såsom han lovat Kristin, och hon tänkte mera på det än på Guds ord. Hon kunde ej känna någon ånger därvid — hade endast denna sällsamma förnimmelse av att vara främmande för allt som hon förr känt sig bunden vid.

Hon försökte trösta sig — Erlend menade väl det var förståndigast att ingen som hade myndighet över henne fick reda på deras vänskap nu. Detta kunde hon ju själv inse. Men hon hade längtat så innerligt, och hon grät, när hon om kvällen kommit till ro på loftet, där hon skulle ligga med Åsmunds små döttrar.

Dagen efter gick hon upp i skogen med det yngsta av farbroderns barn, en liten mö på en sex år. När de kommit ett stycke upp i utmarkerna, kom Erlend springande efter dem. Kristin visste att det var han, innan hon hade sett vem som kom.

»Jag har setat uppe på höjden och spejat ned på tunet, sen dager vart ljus», sade han, »jag tänkte nog du skulle finna läglighet att komma ut —»

»Tänker du jag gått ut för att möta dig då?» sade Kristin och log. »Och är du ej rädd för att gå med hundar och båge i min farbrors skog?»

»Din farbror har givit mig lov att jaga här till tidsfördriv», sade Erlend. »Och hundarna äro Åsmunds — de spårade upp mig i morse.» Han smekte dem, och tog den lilla flickan på armen. »Du känner mig du, Ragndid? Men du skall icke säga I haven talt med mig, så får du detta av mig» — han tog fram ett knyte med russin och gav barnet. »Jag hade ärnat giva dem åt dig», sade han till Kristin. »Tror du barnet kan tiga?»

De talade hastigt och leende bägge två. Erlend var klädd i en kort och trång brun tröja och hade en liten röd sidenmössa nedtryckt över sitt svarta hår — han såg så ung ut, han skrattade och skämtade med barnet, men alltemellanåt tog han Kristins hand och tryckte den, så det gjorde ont.

Han talade om ledingsryktena och var glad: »Det blir lättare för mig då att återvinna kungens vänskap», sade han. »Då blir allting lättare», sade han häftigt.

Till sist sutto de på en äng ett stycke upp i skogen. Erlend hade barnet i knät; Kristin satt vid hans sida, i det skylande gräset lekte han med hennes fingrar. Han sköt in i hennes hand tre guldringar, som voro hopknutna med ett snöre:

»Sedan», viskade han, »skall du få så många som dina händer kunna bära —»

»Jag skall vänta på dig här på denna ängslyckan var dag vid denna tiden, så länge du är på Skog», sade han, när de skildes. »Så får du komma om du kan.»

Dagen efter reste Åsmund Björgulfson med hustru och barn till Gyrids ättegård i Hadeland. De voro uppskrämda av ledingsryktena, skräcken satt ännu i folket omkring Oslo, sedan hertig Eriks härjningståg ditin något år förut. Åsmunds gamla mor var så rädd, att hon ville söka en fristad i Nonneseter — hon var också för svag för att färdas med de andra. Kristin skulle därför stanna på Skog hos den gamla — hon kallade henne farmor — till Åsmund kom tillbaka från Hadeland.

Vid middagstid, när folket på gården vilade, gick Kristin till det loft där hon sov. Hon hade haft med sig litet kläder i en skinnsäck, och nu bytte hon dräkt, medan hon småsjöng för sig själv.

Fadern hade givit henne en klänning av tjockt, österländskt bomullstyg, himmelsblått med ett tätt, rött blomstermönster; den tog hon nu på sig. Hon borstade och kammade ut sitt hår och band upp det från ansiktet med röda sidenband, spände ett rött sidenbälte tätt om sitt liv och satte Erlends ringar på sina fingrar, alltmedan hon undrade om han skulle finna henne fager.

De två hundarna som varit med Erlend i skogen hade hon haft liggande på loftet om natten — nu lockade hon dem med sig. Hon smög sig utomkring husen och tog samma stig upp genom utmarken som dagen förut.

Skogsängen låg enslig och stilla i brännande middagssol; det doftade hett av granskogen, som inneslöt den på alla kanter. Solen stack, och den blå himlen blev underligt tät och hård nedemot trädtopparna.

Kristin satte sig i skuggan invid skogsbrynet. Hon blev ej misslynt över att Erlend icke var där; hon var viss på att han skulle komma, och det beredde henne en egen glädje att få sitta här ensam en stund och att vara förstkommen.

Hon lyssnade till det sakta surret av småliv över det gula, svedda gräset, rev av några torra, kryddoftande blommor, som hon kunde nå utan att röra mer än handen; hon snurrade dem mellan fingrarna och luktade på dem — med vidöppna ögon satt hon och sjönk in i ett slags dvala.

Hon rörde sig icke, då hon hörde en häst inne i skogen. Hundarna morrade och reste nackhåren — så skuttade de uppåt över ängen, skällande och svansviftande. Erlend hoppade av hästen i skogsbrynet, släppte den med ett slag på länden och sprang nedåt mot henne med hundarna, som hoppade upp omkring honom. Han grep dem om nosen med båda händer och kom ned mot henne mellan de två älggrå, vargliknande djuren. Kristin log och räckte fram handen utan att resa sig.

En gång, medan hon såg på det svartbruna huvudet som låg i hennes knä, mellan hennes händer, steg plötsligt ett minne upp inom henne. Det avtecknade sig klart och fjärran, som en gård långt borta på sluttningen av en ås med ens kan framträda klart ur molnskuggorna, när en solstrimma träffar den under en dag med ombytligt väder. Och det var som vällde där upp i hennes hjärta all den ömhet Arne Gyrdson hade bett om en gång, när hon ännu icke fattade hans ord. Ångestfullt häftigt drog hon mannen intill sig och lade hans ansikte mot sitt bröst, kysste honom, som om hon var rädd han skulle tagas ifrån henne. Och när hon såg hans huvud där på sin arm, tyckte hon det var som att ha ett barn i famnen — hans ögon gömde hon med sin ena hand och strödde små korta kyssar ned på hans mun och kind.

Solskenet hade försvunnit från ängen — den tunga färgen över skogstopparna hade tätnat till blått mörker över hela himlen; här och var syntes små kopparröda ljusstrimmor likt brandrök i skyn. Bayard kom nedåt mot dem, gnäggade högt en gång och stod orörlig och stirrade. Strax därefter blänkte den första blixten till, och tordönet följde strax, icke långt borta.

Erlend steg upp och tog fast hästen. Det låg en gammal lada längst ned på ängen; de gingo dit, han band Bayard strax innanför dörren vid något bjälkverk. Borterst i ladan låg det hö, Erlend bredde ut sin kappa, och de satte sig där med hundarna vid sina fötter.

Snart efteråt stod regnet som ett förhänge för dörröppningen. Det susade i skogen och piskade i backen — om en liten stund måste de flytta sig längre in för takdroppet. Var gång det blixtrade och dånade viskade Erlend:

»Är du icke rädd, Kristin?»

»Litet —» viskade hon tillbaka och tryckte sig intill honom.

De visste ej hur länge de setat — ovädret hade gått över nog så hastigt — det åskade långt borta, men solen sken utanför dörren på det våta gräset, och de glittrande dropparna föllo färre och färre från taket. Den söta hödoften i ladan blev starkare.

»Nu måste jag gå», sade Kristin, och Erlend svarade: »Det måste du väl» Han tog om hennes fot: »Du blir våt — du får rida, och jag får gå — ut ur skogen —» han såg så underligt på henne.

Kristin skalv — hon tyckte det måste vara för att hennes hjärta slog så — hon var kall och svettig om händerna. När han kysste hennes nakna hud ovanför knäet, försökte hon kraftlöst att skjuta undan honom. Erlend lyfte sitt ansikte ett ögonblick — hon kom att minnas en man som hade fått mat i klostret en dag: han hade kysst brödet de räckte honom. Hon sjönk bakåt med öppna armar och lät Erlend göra som han ville.

Hon satt stel och rak, när Erlend lyfte huvudet från sina armar. Han reste sig häftigt på armbågen:

»Se icke ut så där — Kristin!»

Hans röst skar som en ny vild smärta i Kristins sinne — han var ju icke glad — han också var olycklig —!

»Kristin, Kristin —»

»Tänker du jag lockat dit hitut till mig i skogen, för det jag ville dig detta och ville ta dig med våld?» frågade han strax efteråt.

Hon strök över hans hår och såg icke på honom:

»Våld var det väl ej — du hade väl låtit mig gå som jag kommit, om jag bett dig», sade hon sakta.

»Jag vet icke», svarade han och gömde ansiktet i hennes knä.

»Tänker du jag skall svika dig?» frågade han häftigt. »Kristin — jag svär dig vid min kristna tro — må Gud svika mig i min sista stund, om jag icke blir dig trogen intill döden —»

Hon kunde ej säga något, hon bara strök över hans hår om och omigen.

»Nu är det väl tid jag går hem?» frågade hon till slut, och hon tyckte hon väntade i dödsångest på hans svar.

»Det är väl det», svarade han mörkt. Han reste sig fort, gick bort till hästen och började lösa tyglarna.

Då reste hon sig också. Långsamt, matt och förkrossad, förstod hon — hon visste ej vad hon väntat att han skulle göra — sätta henne upp på hästen och ta henne med sig, så hon skulle slippa att gå tillbaka till andra människor? Det var som hela hennes kropp värkte av förundran att detta onda var det som alla visor voro om! Och för det att Erlend gjort henne detta, tyckte hon att hon härigenom blivit en tingest tillhörig honom, så att hon icke kunde fatta hur hon skulle kunna leva utanför hans händer mera. Hon måste gå från honom nu, men hon kunde icke fatta att det skulle ske —.

Nedåt skogen gick han och ledde hästen, han höll hennes hand i sin, men de funno ej ett enda ord att säga varandra.

När de kommit så långt att de sågo husen på Skog, bjöd han henne farväl.

»Kristin — var ej så sorgsen — den dagen skall komma förrän du tror, då du blir min hustru —»

Men hennes mod sjönk när han sade det:

»Då måste du fara från mig?» frågade hon ängsligt.

»Så snart du rest från Skog», sade han, och hans röst lät genast friskare. »Blir det ej leding, så vill jag tala med Munan, han har länge drivit på mig att jag skall gifta mig — han följer nog med mig och för min talan hos din far.»

Kristin böjde huvudet — för varje ord han sade tyckte hon den tid som låg framför henne syntes längre och mera omöjlig att tänka på — klostret, Jörundgård — det var som flöt hon i en ström, som bar bort från det alltsammans.

»Ligger du ensam på loftet, nu då dina fränder rest?» frågade Erlend. »Då kommer jag och talar med dig i kväll — vill du släppa in mig?»

»Ja», sade Kristin sakta. Och så skildes de.

Resten av dagen satt hon hos farmodern, och efter kvällsvarden följde hon den gamla frun till sängs. Så gick hon upp på loftet, där hon skulle ligga. Det var ett litet fönster i rummet. Kristin satte sig på kistan som stod under det — hon hade ej lust att gå i säng.

Hon måste vänta länge. Det var alldeles mörkt ute, när hon hörde de tysta stegen på svalen. Han knackade på dörren med kappan kring knogarna, och Kristin steg upp, drog från låset och släppte in Erlend.

Hon märkte att han blev mycket glad, när hon slog armarna om hans hals och tryckte sig intill honom.

»Jag har varit rädd du skulle vara vred på mig», sade han.

»Du skall icke sörja över synden», sade han en stund senare. »Det är icke stor synd. Guds lag är icke som landslagen i detta — Gunnulv, min bror, har utlagt det för mig en gång — om två komma överens att äga och hålla fast vid varandra i allan tid, och de så ha samlag, då äro de gifta inför Gud och kunna icke bryta sin förening utan stor synd. Jag kan säga dig ordet på latin, när jag kommer på det igen — jag har då vetat det —»

Kristin undrade något över vad som kunnat vara orsaken till att Erlends bror sagt detta — men hon undertryckte den motbjudande, rädda aningen att det kunde ha gällt Erlend och den andra — och försökte finna tröst i hans ord.

De sutto tillsammans på kistan, han höll armen om henne, och Kristin tyckte nu det var gott och tryggt — hos honom var den enda plats, där hon kunde känna huld och skydd nu.

Alltemellanåt talade Erlend mycket livligt — så var han tyst långa stunder och bara smekte henne. Utan att veta om det, samlade Kristin hop av allt vad han sade varenda liten sak som kunde göra hans bild fagrare och kärare för henne och minska hans skuld i allt hon visste om honom som icke var gott.

— Erlends far, herr Nikulaus, hade varit så gammal, när han fick barnen, så han hade icke tålamod eller kraft att fostra dem själv; bägge sönerna hade vuxit upp i huset hos herr Bård Peterson på Hästnäs. Erlend hade icke andra syskon än brodern, Gunnulv; han var ett par år yngre och var präst vid Kristkyrkan. »Honom har jag kärast av alla människor utom dig.»

Kristin frågade om Gunnulv liknade honom själv, men Erlend log och sade att de voro mycket olika i »sinn och i skinn». Nu var Gunnulv i utlandet och studerade — borta på tredje året, men han hade sänt brev hem två gånger, senast i fjol, då skulle han resa från Sankta Genoveva i Paris och ärnade sig till Rom. »Han blir glad, Gunnulv, när han kommer hem och finner mig gift», sade Erlend.

Så talade han om det stora arvet han fått efter sina föräldrar — Kristin förstod att han knappt hade reda på själv hur hans saker nu stodo. Hon visste tämligen gott besked om sin fars handel med jord — Erlend hade handlat med jord han också men i motsatt riktning, sålt och förskingrat och ödslat och pantsatt, värst under de senaste åren, då han velat skilja sig från frillan och därför tänkt att med tiden skulle denna hans skörlevnad bli glömd och hans fränder åter taga sig an honom; han hade trott att till sist skulle han bli konungens syssloman i halva Orkdölafylke, så som hans far varit.

»Men nu vet jag snart icke vad änden skall bli», sade har. »Kanhända sitter jag till sist på en fjällgård liksom Björn Gunnarson och får bära ut dyngan på ryggen som trälarna förr i tiden, för det jag icke äger någon häst.»

»Gud hjälpe dig», sade Kristin och skrattade. »Då får jag nog komma till dig — det tror jag då att jag har mera vett på bondeskick än du.»

»Burit ut dyngkorgen har du nu väl icke», säger han på samma sätt.

»Nej, men jag har då sett hur de breda ut dyngan — och säd har jag sått nästan varje år hemma. Far har själv brukat plöja upp de närmaste åkrarna, och så lät han mig så det första stycket, för jag skulle bringa lycka —» minnet tog oömt i hennes hjärta, så hon sade hastigt:»— och en kvinna måste du ha till att baka och brygga svagölet åt dig och två din enda skjorta och mjölka — du får lega dig en ko eller par av den närmaste rike bonden —»

»Åh, Gud vare tack, att jag hör dig le litet igen», sade Erlend och lyfte upp henne, så hon låg över hans armar som ett barn.

Under de sex nätter som gingo, innan Åsmund Björgulfson kom hem, var Erlend på loftet hos Kristin varje kväll.

Sista natten tycktes han lika olycklig som hon; han sade många gånger, att de skulle icke vara skilda åt en dag längre än nödigt var. Till slut sade han mycket lågmält:

»Skulle nu så illa hända, att jag icke kan komma tillbaka hit till Oslo före vintern — och det blir så att du tarvar vänhjälp — då kan du tryggt vända dig till Sira Jon här i Gerdarud, vi äro vänner alltifrån barnaåren, och på Munan Bårdson kan du också lita tryggt.»

Kristin kunde endast nicka. Hon förstod att han talade om detsamma som hon tänkt på varendaste dag, men Erlend nämnde det icke vidare. Så teg även hon och ville ej visa hur ängslig hon var.

De andra gångerna hade han gått ifrån henne, när det lidit framåt natten, men denna sista kväll bad han så innerligt att han skulle få lägga sig och sova hos henne en stund. Kristin var rädd för det, men Erlend sade stolt: »Du kan väl förstå att blir jag funnen här i buren din, så kan jag nog giva besked —.» Hon ville nu så gärna behålla honom hos sig litet ännu, och hon hade ej kraft att neka honom något.

Men hon ängslades för att de skulle sova för länge. Så satt hon större delen av natten lutad mot huvudgärden, blundade litet emellanåt, visste ej alltid själv när han smekte henne och när hon bara drömt det. Hon höll sin ena hand på hans bröst, där hon kände hans hjärta klappa, och hade ansiktet vänt mot fönstret för att se efter gryningsljuset utifrån.

Till sist måste hon väcka honom. Hon kastade några plagg på sig och gick med honom ut på svalen — han steg över räcket på den sidan av buren som stötte intill ett annat hus. Så var han borta runt hörnet. Kristin gick in och kröp i säng igen; nu gav hon helt vika för sin sorg och grät för första gången sedan hon blivit Erlends egendom.