Kristin Lavransdotter/Brudkronan

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Brudkronan

Husfrun  →

Första delen

BRUDKRONAN

Första avdelningen
JÖRUNDGÅRD

I.

VID arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.

Lavrans var av den släkten som här i landet nämndes Lagmanssönerna. Den kom in från Sverige med den Laurentius östgötalagman som rövade Bjälbojarlens syster, jungfru Bengta, ur Vreta kloster och rymde till Norge med henne. Herr Laurentius var hos kung Håkon den gamle, som visade honom stor ynnest; kungen gav honom gården Sil. Men när han varit här i landet i åtta år, lades han på sotsängen och dog, och änkan, Folkungadottern, som folk i Norge kallade kungadotter, for då hem och förlikte sig med sina fränder. Hon blev sedan rikt gift i ett annat land. Hon och herr Laurentius hade inga barn med varandra, och därför ärvdes Skog av Laurentii broder Kettil. Han var farfar till Lavrans Björgulfson.

Lavrans var tidigt vorden gift; han var endast tjuguåtta år gammal, när han kom till Sil, och tre år yngre än sin hustru. I uppväxtåren hade han varit vid hirden och njutit god fostran; men efter sitt giftermål blev han boende i ro på sin gård, ty Ragnfrid var något underlig och tungsint och trivdes icke bland folket söderut. Sedan hon rönt det olycksödet att mista tre småsöner i vaggan, blev hon rentav folkskygg. Det var därför till stor del för att hustrun skulle komma närmare fränder och kända som Lavrans flyttade till Gudbrandsdalen. De hade, när de kommo dit, ett barn i livet, en liten mö, som hette Kristin.

Men när de bosatt sig på Jörundgård, levde de mest lika stilla där och höllo sig särdeles mycket för sig själva. Det tycktes ej som Ragnfrid frågat stort efter sina fränder, ty hon såg dem ej oftare än hon för anständighets skull måste. Detta kom sig till dels av att Lavrans och Ragnfrid voro ovanligt fromma och gudfruktiga människor, som flitigt besökte kyrkan, gärna härbärgerade Guds tjänare och folk som färdades i kyrkans ärenden, eller pilgrimer, när de foro upp genom dalen till Nidaros; och de visade sin sockenpräst den allra största heder — han var deras närmsta granne och bodde på Romundgård. Men folk där i dalen tyckte eljest att gudsväldet stod dem dyrt nog i tionde, gods och penningar, så att de menade det icke tarvades att ålägga sig alltför mycken fasta och bön eller draga präster och munkar till huset, utom när man hade bruk för dem

För övrigt var Jörundgårdsfolket högt aktat och väl lidet, i synnerhet Lavrans, ty han var känd som en stark och modig man, men fridsäll, stillsam och rättsinnig, enkel i later men av höviskt väsen, en sällsport duktig jordbrukare och stor jägare; särskilt jagade han med iver varg och björn och allsköns skadedjur. Han samlade på få år mycken jord i sin ägo, men han var en god och hjälpsam husbonde för sina landbor.

Ragnfrid såg folk så föga till, att man snart slutade upp med att säga något vidare om henne. Första tiden sedan hon kommit hem till dalen, hade många förundrat sig, ty de mindes henne från den tid hon gick hemma på Sundbu. Fager hade hon aldrig varit, men då hade hon sett god och glad ut; nu hade hon fallit av så mycket, att man gott kunde tro hon var tio i stället för tre år äldre än mannen. Folk tyckte nog hon tog detta med barnen orimlig tungt, ty eljest hade hon det ju på alla vis bättre än de flesta hustrur — hon satt i stort välstånd och anseende, och förhållandet mellan henne och mannen var gott, såvitt folk kunde se: icke höll Lavrans sig till andra kvinnor, han rådförde sig mycket med henne i alla ärenden, och han sade henne ej ett omilt ord, antingen han nu var nykter eller drucken. Hon var då icke heller äldre än att hon kunde få många barn ännu, om Gud ville unna henne dem.

De hade ganska svårt för att få ungt folk i sin tjänst på Jörundgård, eftersom matmodern hade detta tunga sinne, och även därför att de höllo så strängt på alla fastetider. Annars hade folket det gott där på gården, och sällan gåvos onda ord eller aga; både Lavrans och Ragnfrid gingo också själva främst i allt arbete. Mannen var även gladlynt på sitt vis och kunde vara med i en dans eller vara försångare, när ungdomen lekte på kyrkvallen under vaknätterna. Men det var dock mest äldre människor som sökte sig till Jörundgård; dessa trivdes gott och stannade länge.

När barnet Kristin var sju år gammalt, hände det en gång att hon skulle få följa med sin far upp till deras säter.

Det var en vacker morgon något fram på sommaren. Kristin stod på loftet, där de sovo nu under sommartiden. Hon såg att solen sken därute, och hon hörde sin far och karlarna samtala nere på tunet — då blev hon så glad, att hon inte kunde stå stilla, medan modern klädde henne, utan hoppade och sprang mellan alla plagg hon fick på sig. Hon hade aldrig förr varit uppe i fjällen utan endast tvärs över hålvägen, »rosten», till Våge, när hon fått vara med och gästa sina morsfränder på Sundbu, och så i de närmaste skogarna med modern och husfolket, när de gingo ut och plockade bär, som Ragnfrid lade i det svagöl hon bryggde. Hon lagade också en sur gröt av lingon och tranbär, som hon åt till brödet i stället för smör under långfastan.

Modern rullade upp Kristins långa hår och band in det i hennes gamla blå luva, kysste så dottern på kinden, och Kristin sprang ned till sin far. Lavrans satt redan i sadeln; han lyfte upp henne bakom sig, där han lagt sin kappa, hopvikt som en dyna, på hästens länd. Där fick Kristin sitta grensle och hålla i hans bälte. Så ropade de farväl till modern, men hon kom skyndande ned från svalen med Kristins hättekåpa, gav den till Lavrans och bad honom taga väl vara på barnet.

Solen sken, men det hade regnat starkt om natten, så att bäckarna forsade och sjöngo överallt nedåt sluttningarna, och dimflagorna drevo utmed fjällets sidor. Men över kammen gledo vita godvädersskyar uppe i den blå luften, och Lavrans och hans män talade om att det nog bleve en het dag, när det led litet längre fram. Lavrans hade fyra svenner med sig, och de voro alla väl väpnade, ty det låg vid denna tid åtskilligt underligt folk uppe i fjället — ehuru de ju voro så många och skulle så kort väg däråt, att det var osannolikt de skulle råka ut för något slikt. Kristin tyckte bra om alla svennerna; tre av dem voro något äldre män, men den fjärde, Arne Gyrdson från Finsbrekken, var en halvvuxen gosse, och han var Kristins bästa vän; han red närmast efter Lavrans och henne, ty det var han som skulle säga henne besked om allt vad de sågo på den väg där de färdades.

De redo mellan husen på Romundgård och utbytte hälsningar med Eirik präst. Han stod ute och bannade dottern sin — hon skötte huset åt honom — för en härva nyfärgat garn, som hon lämnat hängande utomhus dagen förut. Nu hade den blivit förstörd av regnet.

I backen ovanför prästgården låg kyrkan. Den var icke stor men fin, vacker och i gott stånd och nytjärad. Vid korset utanför kyrkogårdsgrinden ströko Lavrans och hans män av sig hattarna och böjde huvudet. Så vände fadern sig om i sadeln, och han och Kristin vinkade ned till modern, som de kunde se ute på vallen framför gården därhemma; hon viftade åt dem med en snibb av sitt huvudlin.

Här på kyrkbacken och kyrkogården brukade Kristin leka nästan varje dag; men i dag då hon skulle ut och färdas så långt, tycktes barnet den välkända åsynen av hemmet och bygden helt ny och märkvärdig. Huslängorna på Jörundgård hade liksom blivit mindre och gråare, där de lågo nere på släta marken, både boningshus och uthus. Älven slingrade blank nedåt nejden, och dalen vidgade sig med de breda, gröna vallarna och myrarna i sänkan, och gårdar med åker och äng uppefter sluttningarna under de grå och tvärbranta fjällsidorna.

Långt nedanför, där fjällen möttes och stängde utsikten, visste Kristin att Loptsgård låg. Där bodde Jon och Sigurd, två gamla män med vitt skägg; de skulle alltid leka och skämta med henne, när de kommo till Jörundgård. Med Jon var hon god vän, ty han skar i trä de vackraste djur åt henne, och hon hade en gång fått ett fingergull av honom. Men sist han var hos dem, vid pingsttiden, då hade han haft med sig åt henne en riddare, som var snidad så väl och målad så skönt att Kristin tyckte hon aldrig fått förnämligare gåva. Hon måste ha honom med sig i sängen varendaste natt, men om morgonen när hon vaknade stod riddaren på fotbrädan till sängen, där hon låg med föräldrarna. Fadern sade att han sprang upp vid första hanegället, men Kristin förstod nog att modern tog bort honom, när hon somnat, för hon hade hört henne säga att han var så hård och otäck, när de fingo honom under sig på natten. — Sigurd från Loptsgård var Kristin rädd för och tyckte inte om att han tog henne på knät, för han brukade säga att när hon bleve giftasvuxen, skulle han sova i hennes famn. Han hade överlevt två hustrur och sade själv att han nog skulle överleva den tredje med, så kunde Kristin bli den fjärde. Men när hon grät för det, skrattade Lavrans och sade att han inte trodde Margit skulle ge upp andan så snart, men skulle det nu gå så illa och kom Sigurd i friarärende, så skulle han få nej, hon behövde icke frukta annat.

Ungefär ett bågskott norr om kyrkan låg vid vägen ett stort klippblock, och omkring det var en tät lund av björk och asp. Där brukade barnen leka kyrka, och Tomas, yngste dottersonen till Eirik präst, steg upp och mässade som morfadern, stänkte vigvatten och döpte, när det samlats regnvatten i groparna på stenen. Men hösten förut hade det hänt en gång att de råkat illa ut. Först hade Tomas sammanvigt henne och Arne — Arne var inte äldre än att det hände han var med barnen och lekte, när han kunde komma ut. Sedan fångade Arne en griskulting, som gick där, och den buro de till dopet. Tomas smorde den med gyttja, doppade den i en vattenpöl och härmade sin morfar, mässade på latin och bannade dem, för att de inte offrade nog — då skrattade barnen, ty de hade hört de vuxna tala om Eiriks omåttliga penninglystnad. Och ju mera de skrattade, desto värre blev Tomas med sina påhitt: så sade han att detta barnet avlats under långfastan och de skulle böta till prästen och kyrkan för sin synd. Då skrattade de stora pojkarna så att de skreko, men Kristin blev så skamsen att hon så när brustit i gråt, där hon stod med spädgrisen i famnen. Och medan de höllo på med detta, bar det sig ej bättre än att Eirik själv kom ridande hemåt från sockenbud. Då han märkte vad barnungarna hade för sig, hoppade han av hästen, räckte de heliga kärlen till Bentein — äldsta dottersonen, som var med honom —, så brått att Bentein nära nog släppte silverduvan med Guds lekamen i backen; prästen rusade in bland barnen och dängde till så många han kom åt. Kristin tappade griskultingen, och den for skrikande nedåt vägen med dopklädet släpande efter sig, så att prästens hästar stodo på bakbenen av skrämsel. Prästen ruskade också henne, så att hon föll omkull, och sparkade till henne, så hon hade ont i höften många dar efteråt. Då tyckte Lavrans, när han fick höra detta, att Eirik dock varit för sträng mot Kristin, eftersom hon var så liten. Han sade att han skulle tala med prästen om detta, men Ragnfrid bad honom icke göra det, ty flickan hade ej fått annat än hon förskyllt, då hon varit med om slik en hädisk lek. Så nämnde Lavrans ingenting vidare om saken, men han gav Arne den värsta aga pojken någonsin fått.

När de nu redo förbi stenen, ryckte Arne därför Kristin i ärmen. Säga något tordes han ej för Lavrans, men han gjorde miner, flinade och slog sig själv på ändan. Men Kristin hängde skamsen huvudet.

Vägen ledde in i tät skog. De redo nedanför Hammeråsen; dalen blev trång och mörk, och älvbruset ljöd starkare och barskare — när de sågo en glimt av Lågen, gick den isgrön med vitt skum mellan branta stenväggar. Fjället var svart av skog på bägge sidor om dalen; det var mörkt och hemskt och trångt i hålvägen, och det fläktade kallt. De redo över spången, som gick över Rostån, och snart sågo de bron över älven nere i dalen. I en håla något nedanför bron bodde en näck; Arne ville berätta för Kristin härom, men Lavrans tillsade gossen strängt att tiga med slikt tal här i skogen. Och när de kommo till bron, hoppade han av hästen och ledde den över vid tygeln, medan han höll barnet om livet med den andra armen.

På andra sidan bar en ridstig brant upp i höjden, så att männen sutto av hästarna och gingo, men fadern lyfte Kristin längre fram, så att hon kunde hålla i sadelbågen, och så fick hon rida Guldsvein ensam.

Nya gråtoppar och blåa åsar med snöstrimmor lyfte sig över fjällsidorna, allteftersom de kommo högre upp, och nu skymtade Kristin mellan träden glimtar av bygden nordanskogs, och Arne pekade och sade vad gårdarna hette, som de kunde urskilja.

Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig.

»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»

Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:

»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson! — Och Guldsvein rider du så stram som en hovman», skämtade hon och höll skålen, medan Kristin drack.

Barnet rodnade av glädje, ty hon visste väl att fadern var hållen för den vackraste man vida omkring, och han såg ut som en riddare, där han stod bland sina män, fast han var klädd mest på bondevis, så som han brukade hemma till vardags. Han bar en tämligen vid och kort rock av grönfärgad vadmal, öppen i halsen, så att skjortan syntes; för övrigt hade han hosor och skor av ofärgat läder och på huvudet en gammaldags bredbrättad filthatt. Av smycken bar han endast ett slätt silverspänne i bältet och en liten sölja i skjortlinningen; dessutom syntes vid halsen litet av en gyllene halsked. Den bar Lavrans alltid, och i den hängde ett guldkors, besatt med stora bergkristaller; det gick att öppna, och däri låg litet av den heliga fru Elins av Skövde svepeduk och hår, ty Lagmanssönerna räknade sin ätt från en av denna högtsaliga kvinnas döttrar. Men när Lavrans var uppe i skogen eller gick i arbete, brukade han sticka korset inpå bara barmen för att ej tappa det.

Men han såg i sina grova vardagskläder mera välbördig ut än mången riddare och hirdman i gästabudsdräkt. Han var mycket ståtligt vuxen, hög axelbred och smal om höfterna; huvudet var litet och satt vackert på halsen, och han hade fagra, något långlagda anletsdrag — lagom fylliga kinder, vackert rundad haka och välbildad mun. Han var ljus med frisk ansiktsfärg, grå ögon och tjockt, slätt och silkegult hår.

Han blev stående och språkade med Isrid om hennes angelägenheter, sporde också efter Tordis, Isrids frändekvinna, som skötte om Jörundgårds säter denna sommar. Hon hade nyss fått ett barn; Isrid väntade endast på tillfälle att få säkert följe genom skogen, så skulle hon bära gossen ned till bygden och få honom kristnad. Lavrans sade då att hon fick följa dem uppåt: han skulle ned igen nästa kväll, och det kunde vara gott och tryggt för henne att det var så många män med henne och det okristnade barnet.

Isrid tackade: »Sanningen att säga, är det nu detta jag väntat på. Vi veta nog, vi fattiga människor här uppe under fjällryggen, att du gör oss en väntjänst, om du kan, när du kommer hit. Hon sprang uppåt för att hämta ett knyte och en kappa.

Det var så att Lavrans kände sig väl till mods bland sådant småfolk som satt på röjningar och legojord högt i utkanten av bygden; hos dem var han alltid glad och skämtsam. Med dem talade han om skogsdjurens levnadsvanor och om renen inne på vidderna, om allt skrymt, som är i rörelse på slika ställen. Och han stod dem bi med råd och dåd och handräckning, såg till deras sjuka boskap, följde med dem i smedjan och på timmermansarbete, ja satte stundom in sin väldiga kraft, när de skulle bryta upp de värsta stenar eller rötter. Därför hälsade dessa människor alltid med glädje Lavrans Björgulfson och Guldsvein, den stora röda hingsten han red på. Det var ett präktigt djur med blank hud, vit man och svans och ljusa ögon — starkt och djärvt, så det gick rykte därom i bygderna, men mot Lavrans var hingsten blid som ett lamm, och han brukade säga att han hade den så kär som en yngre bror.

Det första ärende Lavrans hade var att han skulle se till vårdkasen på Heimhaugen. Ty under de hårda ofredstiderna för hundra år sedan eller mer hade bönderna på några ställen uppefter dalen byggt vårdkasar på fjällen, liknande dem i hamnarna längs kusten, men dessa vårdar i dalarna hörde icke under lantvärnet. Bondegillena höllo dem i stånd, och gillebröderna växlade om med att sköta dem.

När de kommo till den första sätern, släppte Lavrans alla hästarna utom klövjehästen in på ängslyckan där, och nu följde de en brant gångstig uppåt. Det dröjde icke länge innan det blev glest mellan träden. Stora furor stodo döda och vita som ben inpå myrarna — och nu såg Kristin nakna gråbergstoppar dyka upp mot himlen på alla håll. De klevo bland »urens» stenar långa sträckor, och ibland rann en bäck mitt i stigen, så att fadern måste bära henne. Vinden blåste skönt och friskt här uppe, och det var svart av bär bland ljungen, men Lavrans sade att de inte kunde stanna nu och plocka. Arne sprang än före och än efter, slet av bärris åt henne och talade om vilka sätrar det var de sågo nedanför sig i skogen — ty det var skog över hela Hövringsvangen på den tiden.

Och nu voro de under den sista rundade och nakna toppen och sågo det väldiga timmerbålet mot luften och vakthyddan i lä under en brant klippa.

När de kommo upp över kanten, for vinden mot dem och ryckte i deras kläder — så att Kristin tyckte det var som om något levande, som bodde här uppe, mötte dem och hälsade. Det blåste och det pustade, medan hon med Arne gick fram över mossplanerna. Barnen satte sig längst ut på en klippa, och Kristin stirrade storögd — aldrig hade hon tänkt sig att världen var så vid och stor.

Det låg skogsludna fjällvidder under henne överallt; dalen var bara som en ränna mellan de väldiga fjällen, och sidodalarna voro ännu mindre springor. Det fanns många sådana, men ändå blev det föga dal och mycket fjäll. På alla håll stucko gråa toppar, gulflammiga av lav, upp ur skogstäcket, och långt borta mot synranden stodo blåfjäll med vita, glimtande snöfläckar och sammansmulto för ögat med de gråblå och vitskimrande sommarmolnen. Men i nordost, helt nära — strax bortom säterskogen — låg en klunga väldiga, stenblå kammar med strimmor av nysnö ned efter sidorna. Kristin kunde förstå att detta var Svinryggarna, som hon hade hört talas om, ty de liknade då tämligen påtagligt en hop tunga galtar, som drevo inåt fjällen och vände baksidan åt bygden. Och ändå sade Arne att det var en halv dagsritt bara till dem.

Kristin hade trott att bara hon kom upp över hemfjällens topp, så skulle hon se ned i en annan bygd, lik deras egen, med gårdar och gärden, och det klack till så underligt i henne, när hon såg att det var så långt mellan de ställen där folk bodde. Hon såg de små gula och gröna fläckarna nere i dalbottnen, och de oändligt små gläntorna, med gråa husprickar på, i fjällskogen; hon började räkna dem, men när hon räknat till tre tolfter, lyckades hon icke hålla reda på det längre. Och likväl voro människoboningarna som ett intet i ödemarken.

Hon visste att i vildskogen rådde ulv och björn, och under all stenen bodde troll och tussar och alffolket, och hon blev rädd, ty ingen visste deras antal, men det måste finnas många gånger fler av dem än av kristna människor. Då ropade hon högt på sin far, men han hörde henne ej i blåsten här uppe — han och svennerna höllo på med att vältra stora stenar uppför den kala bergssluttningen för att stötta med dem kring vårdkasens timmerstockar.

Men Isrid kom bort till barnen och visade Kristin var Våge Västfjäll var. Och Arne pekade ut Gråfjället, där folk från bygderna fångade renen i fallgropar och kungens falkfångare lågo i stenkojor. Det arbetet tänkte Arne själv ägna sig åt — men då skulle han också lära sig att inöva fåglarna till jakt — och han lyfte armarna, som om han kastat ut höken.

Isrid runkade på huvudet.

»Det är ett styggt liv, det, Arne Gyrdson — det månde bliva en stor sorg för mor din, om du bleve falkfångare, pilt! Det kan ingen man reda sig med där uppe, utan att han giver sig i lag både med de värsta människor och dem som äro ändå värre.»

Lavrans hade kommit bort till dem och hade hört det sista.

»Ja», säger han, »där finns nog mera än ett hemman, som varken betalar skatt eller tionde —»

»Ja, du har väl sett ett och annat du, Lavrans», försökte Isrid. »Du, som färdas så långt inåt —»

»Nå-nå», Lavrans drog på det. »Kan nog så vara — men icke tycker jag man bör tala om slikt. Man får unna de människor som förspillt freden för sig inne i bygden den fred de kunna finna i fjällen, menar jag. Men nog har jag sett gula åkrar och präktiga slåtterängar, där ej mången lär veta det finns dalar — och hjordar har jag sett av kor och får, men om dem vet jag icke vare sig de hörde människor till eller andra —»

»Åja», säger Isrid. »Björn och gråben får skuld för den boskap, som blir borta här på sätrarna, men det finns värre rövare i fjället än de.»

»Kallar du dem värre?» spörjer Lavrans tankfullt och stryker dottern över luvan. »Inåt fjället. på sydsidan om Svinryggarna, såg jag en gång tre småpiltar och den störste var som Kristin här — gult hår hade de och skinnjackor. De visade tänderna, som ulvungar, innan de lupo och gömde sig. Icke är det väl så underligt, om det lyste den fattige mannen som rådde om dem att föra undan åt sig en ko eller par —»

»Åh, ungar har då både ulv och björn», säger Isrid vred. »Och dem skonar icke du, Lavrans, varken dem eller ungarna deras. Fast de icke känna lag eller kristen lära, liksom dessa illgärningsmännen, dem du unnar så gott —»

»Tycker du då jag unnar dem så gott, för det jag unnar dem litet bättre än det värsta?» säger Lavrans och ler litet. »Men kom nu, så få vi se, vad slags färdekost Ragnfrid har unnat oss i dag.» Han tog Kristin vid handen och ledde henne därifrån. Och han böjde sig ned över henne och sade sakta: »Jag tänkte på de tre små bröderna dina, jag, Kirsti liten!»

De tittade in i vårdstugan, men där var kvavt och luktade unket. Kristin fick se sig omkring ett ögonblick, men det fanns bara några jordbänkar längs väggarna, en eldstad mitt på golvet och så tunnor med tjära och buntar av torrvedstickor och näver. Lavrans tyckte de skulle äta ute, och längre ned i en björklid funno de en vacker grön, slät plats.

De lastade av klövjehästen och sträckte ut sig i gräset. Och det fanns mycken och god mat i Ragnfrids skräppa — mjukt bröd och fint tunnbröd, smör och ost, fläsk och lufttorkat renkött, fet, kokt kobringa, två stora kuttingar med tysköl och en liten kagge mjöd. Nu gick det raskt undan med att skära för kött och dela ut, medan Halvdan, den äldsta av karlarna, slog eld — det var tryggare att ha en lägereld än att vara utan, här i skogen.

Isrid och Arne sleto av ljung och dvärgbjörk och kastade på bålet, det fräste, när elden rev det friska lövet av kvistarna, så att små vitbrända flagor redo högt på lågans röda manke; röken virvlade fet och mörk mot den klara himlen. Kristin satt och såg på; hon tyckte det var som om elden vore glad för att den var ute och fri och fick leka. Den var annorlunda än när den satt hemma på härden och skulle träla med att koka mat och lysa dem i stugan.

Hon satt och lutade sig mot fadern med ena armen över hans knä; han gav henne så mycket hon ville ha av allt det bästa som fanns och bjöd henne att dricka så mycket hon orkade av ölet och smaka flitigt på mjödet.

»Hon blir så rusig, så hon icke kan gå ned till sätern», sade Halvdan och skrattade, men Lavrans strök henne om de runda kinderna:

»Ja, då äro vi väl många nog här till att bära henne — hon mår gott av det — drick du också, Arne — I som ännu ären i växten, er göra Guds gåvor gott och ingen men — ge sött, rött blod och god sömn, men väcka icke dårskap och vanvett —»

Männen drucko nu flitigt och djupt, de också; Isrid lät sig ävenledes väl smaka, och snart ljödo deras röster och eldens dån och vin som ett fjärran larm för Kristins öron — hon började bli tung i huvudet. Hon märkte likväl att de utfrågade Lavrans och ville ha honom till att tala om vad han varsnat av underliga ting på sina jaktfärder. Men han ville ej stort säga, och hon kände det så tryggt och gott — och så var hon så mätt.

Fadern satt med en kaka mjukt bjuggbröd. Han ältade småbitar därav mellan fingrarna, tills de liknade hästar, klöv smala stycken av sovlet och satte grensle över brödhästarna; dessa lät han så rida bort över sitt knä och in i munnen på Kristin. Men snart var hon så trött att hon gitte varken gapa eller tugga — och så föll hon omkull på marken och sov.

När hon kom till medvetande igen låg hon varmt och mörkt i faderns famn — han hade svept sin kappa om dem bägge. Kristin satte sig upp, strök svetten ur ansiktet och knöt av sig luvan, så att luften kunde få torka hennes fuktiga hår.

Det måste ha lidit långt fram på dagen, ty solskenet var alldeles gult, och skuggorna hade sträckt på sig och föllo nu mot sydost. Icke en fläkt rörde sig mera, och mygg och andra flygfän surrade kring den sovande människoflocken. Kristin satt moltyst, kliade sina myggbitna händer och såg sig omkring — bergstoppen ovanför dem lyste vit av mossa och gul av lav i solgasset, och bålet av vindfaret timmer stod mot himlen som benranglet av något underligt djur.

Hon började bli underlig till mods — det var så konstigt att se dem sova allesamman mitt på ljusa dagen. Hände det att hon vaknade hemma om natten, så låg hon fridfullt och mörkt med modern på ena sidan om sig och bonaden, som var spänd över väggtimret, på den andra. Då visste hon att stugan var stängd — takgluggen täckt och dörren bommad — mot natten och vädret utanför, och sömnljuden kommo från människor som lågo gott och tryggt mellan fällar och dynor. Men alla dessa kroppar, som lågo vridna och vända på marken kring den lilla vita och svarta askhögen, kunde gott vara döda — de lågo somliga på magen och några på rygg med uppdragna knän, och de ljud som kommo från dem skrämde henne. Fadern snarkade tungt, men när Halvdan drog efter andan, pep och ven det i hans näsa. Och Arne låg på sidan med ansiktet gömt mot armen och det blanka, ljusbruna håret utbrett över ljungen; han låg så stilla att Kristin blev rädd han kunde vara död. Hon måste sträcka sig fram och röra vid honom — då vred han litet på sig i sömnen.

Kristin kom plötsligt att undra om de kanske sovit över en natt och detta var nästa dag — då blev hon så förskräckt att hon ruskade i fadern, men han bara grymtade och sov vidare. Kristin själv var tung i huvudet ännu men tordes ej lägga sig att sova. Så kröp hon bort till bålet och krafsade med en pinne — det glödde ännu litet inunder. Hon lade på ljung och små kvistar, som hon repade runtomkring sig, men hon vågade inte gå utanför de sovandes krets och söka stora grenar.

Då dundrade det och dånade i marken nära intill — Kristins hjärta stod stilla, och hon blev kall av ängslan. Då såg hon en röd kropp mellan träden, och Guldsvein bröt fram mellan småbjörkarna, stod där och såg på henne med sina klara, ljusa ögon. Hon blev så glad att hon for upp och sprang emot hingsten. Där var den bruna hästen Arne hade ridit på och klövjehästen också. Då kände hon sig så trygg och väl till mods; hon gick bort och klappade dem alla tre på länden, men Guldsvennen böjde huvudet, så att hon kunde nå att smeka honom på kinderna och ruska i hans gulvita lugg, och han nosade i hennes händer med sin mjuka mule.

Hästarna lunkade betande nedåt björkliden, och Kristin blev gående med dem, ty hon trodde inte det var någon fara, då hon höll sig nära Guldsvein — han hade tuktat björnen förr, han. Och blåbären växte så tätt här inåt, och barnet var törstigt och hade dålig smak i munnen; öl hade hon ingen riktig lust för nu, men de söta, saftiga bären voro så goda som vin, Borta i ett stenrös såg hon hallon också — då tog hon Guldsvein i manen och bad honom snällt följa henne dit, och hingsten följde beskedligt med den lilla flickan. Allteftersom hon gick längre och längre nedåt liden, följde han med, när hon ropade på honom, och de andra två hästarna följde efter Guldsvein.

Hon hörde en bäck som kluckade och porlade någonstädes i närheten; då gick hon efter ljudet, tills hon fann den, och hon lade sig framstupa på en stor stenhäll och tvättade sitt svettiga, myggstungna ansikte och händerna. Under hällen stod vattnet i en stilla, svart göl, ty mittemot steg en stenvägg rätt upp bakom några små björkar och videbuskar — det var den finaste spegel, och Kristin lutade sig fram och såg på sig själv i vattnet, ty hon ville se om det var så som Isrid sade, att hon liknade sin far.

Hon smålog och nickade och böjde sig ned, tills hennes hår mötte det ljusa håret kring det runda, storögda barnansiktet hon såg i bäcken.

Runtomkring växte där så otaligt många av de fina, ljusröda blomvippor, som kallas vänderot — de voro mycket rödare och vackrare här vid fjällbäcken än hemma utmed älven. Då plockade Kristin och band hop dem med grässtrån, vartefter, tills hon hade gjort sig den vackraste, tätaste ljusröda krans. Barnet trycke ned den kring sitt hår och sprang till gölen för att se hur hon tog sig ut, nu då hon var så prydd som en vuxen mö, som skall tråda dans.

Hon böjde sig ut över vattnet och såg sin egen dunkla bild stiga upp från bottnen och bli klarare, allteftersom den kom henne till mötes — då såg hon i bäckens spegel att det stod en människa mellan björkarna på andra sidan och lutade sig mot henne. Brått reste hon sig upp på knä och såg ditöver. Först tyckte hon bara det var fjällväggen och träden som klängde sig fast vid dess fot. Men med ens blev hon varse ett ansikte bland lövet — det stod en fru därborta med vitt ansikte, yvigt, lingult hår — de stora ljusgrå ögonen och de vidgade blekröda näsborrrarna påminde om Guldsvennens. Hon var klädd i något blankt lövgrönt, och grenar och kvistar dolde henne ända upp till de breda brösten, som voro fullsatta med spännen och blanka kedjor.

Kristin stirrade på synen — då lyfte frun ena handen och visade henne en krans av gyllne blommor; hon vinkade med den.

Bakom sig hörde Kristin Guldsvein gnägga högt i skräck — hon vände på huvudet — hingsten stegrade sig, skrek så det gav genljud, svängde runt och satte iväg uppåt, så att det dånade i marken. De andra hästarna följde efter — de satte av rätt upp i uren, så att stenar smattrande rasade utför och grenar och rötter brötos och knakade.

Då skrek Kristin, så det skallade i högan sky. »Far», skrek hon, »far!» Hon kom på fötter, sprang uppåt efter hästarna och tordes ej se sig om över axeln, klev uppför uren, trampade på sin klänningsfåll och skred utför ett stycke, klättrade ånyo och tog för sig med blödande händer, kröp på ömma illa slagna knän, ropade omväxlande på Guldsvein och på fadern — medan svetten trängde fram över hela hennes kropp, rann som vatten ned i ögonen, och hjärtat dunkade, som om det ville krossas mot bröstkorgen; ångestgråten pressade hop strupen.

»Åh far, åh far!»

Då hörde hon hans röst någonstädes ovanför. Hon såg honom komma med långa språng ned genom uren — den ljusa, solvita uren; småbjörk och asp stodo stilla där uppåt och blänkte med små silverglimtar från bladen — fjällsluttningen var så stilla och ljus, men fadern kom springande nedåt och ropade hennes namn, och Kristin sjönk ihop och kände att nu var hon räddad.

»Sankta Maria!» Lavrans knäböjde bredvid dottern och tryckte henne intill sig, han var blek med ett underligt drag kring munnen, så att Kristin blev ännu räddare; det var som om hon först i hans ansikte såg i vilken stor fara hon svävat.

»Barn, barn —», han lyfte hennes blodiga händer, såg på dem, såg kransen kring hennes blottade hår och rörde vid den. »Var är det — hur har du kommit hit, liten Kristin?»

»Jag gick med Guldsvein», snyftade hon tätt intill honom. »Jag blev så rädd för att I alla sov, men så kom Guldsvein — och så var där en som vinkade åt mig, nere vid ån där —»

»Vem vinkade — var det en man?»

»Nej, det var en fru — hon vinkade med en krona av guld — jag tror det var dvärgmön, far —»

»Jesus Kristus», sade Lavrans sakta och slog ett kors över barnet och sig själv.

Han ledde henne uppåt, tills de kommit till en gräsbevuxen backe; då lyfte han henne och bar henne. Hon hängde vid hans hals och storgrät — hon kunde inte sluta, hur mycket han än tystade henne.

Om en stund mötte de männen och Isrid. Hon slog ihop händerna, när hon hörde vad som hänt:

»Ja, detta var nog alfmön — hon har velat locka detta vackra barnet in i berget, kan I veta —»

»Tig stilla!» befallde Lavrans barskt. »Vi skulle icke ha snackat om slikt, som vi gjorde här i skogen — en vet icke vem som är under stenarna och hört vart ord.»

Han drog fram den gyllne keden, som han bar under skjortan, och hängde den med relik-korset om Kristins hals, stack in korset på hennes bara kropp.

»Men I alla», sade han, »mån väl vakta eder mun, ty detta får Ragnfrid aldrig förspörja, att barnet varit statt i slik fara.»

Nu togo de fatt de hästar, som lupit till skogs och gingo sedan raskt ned till ängslyckan vid sätern, där de andra hästarna betade. Alla sutto upp, och de redo vidare bort till Jörundgård-sätern; det var icke lång väg dit.

Solen höll på att gå ned, när de kommo fram. Boskapen var i inhägnaden, och Tordis och vallhjonen höllo på att mjölka. Inne i säterhyddan stod gröten kokt åt dem, ty säterfolket hade sett dem uppe vid vårdkasen tidigare på dagen, så att de voro väntade.

Då först upphörde Kristins gråt. Hon satt i faderns famn och åt gröt och grädde med samma sked som han.

Lavrans skulle nästa dag till en tjärn längre inåt fjället; där lågo några av hans vallare med oxarna. Kristin skulle fått följa med, men nu sade han att hon fick stanna i säterhyddan: »Och I får se till, både Tordis och Isrid, att hålla dörren stängd och ljuren täppt, tills vi komma tillbaka igen, både för Kristins skull och den lille odöptes där i vaggan.»

Tordis hade blivit så skrämd att hon icke tordes stanna häruppe med den lille, hon stod ju utom kyrkan nu efter barnsbörden — helst ville hon få fara ned och stanna i bygden med detsamma. Lavrans sade att detta syntes honom rimligt, hon kunde få följa med dem nedåt nästa kväll. Han trodde han kunde få en äldre änka, som tjänade på Jörundgård, hitupp i hennes ställe.

Tordis hade brett skönt, friskt fjällgräs under fällarna i fållbänken; det luktade så starkt och gott, och Kristin somnade nästan, medan fadern läste Fader vår och Ave Maria över henne.

»Ja, det dröjer nog en tid innan jag tar dig med mig ut i fjället igen», sade Lavrans och klappade henne på kinden. Kristin vaknade upp med ett ryck.

»Far — får jag icke komma med dig söderut heller i höst, som du lovade?»

»Det få vi väl se», sade Lavrans, och strax efteråt sov Kristin sött mellan fårskinnsfällarna.

II.

Varje sommar plägade Lavrans Björgulfson företaga en ritt söderut och se till sin gård i Follo. Dessa faderns resor voro som årsringar i Kristins liv — de långsamma veckorna då han var borta och den stora glädjen när han kom hem med vackra gåvor, utländska tyger till hennes brudkista, fikon, russin och honungsbröd från Oslo — och mycket underbart att förtälja henne.

Men detta året förstod Kristin att det gällde något särskilt, förutom det vanliga, med faderns resa. Det blev uppskov på uppskov, de gamla från Loptsgård kommo ridande, rätt som det var, och sutto lutade över bordet med hennes far och mor, talade om arvsföljd och odal och inlösningsrätt och svårigheterna med att sköta gården härifrån och om biskopssätet och kungsgården i Oslo, som togo så mycken arbetshjälp från lantbruket i grannskapet. De hade nästan icke tid att leka med henne, utan hon blev utskickad till pigorna i eldhuset. Hennes morbror, Trond Ivarson från Sundbu, kom upp till dem oftare än han haft för sed — men han hade aldrig brukat skämta eller kela med Kristin.

Efter hand fick hon något reda på vad det var fråga om. Fadern hade, alltsedan han kom till Sil, sökt samla jord under sig här i bygden, och nu hade riddar Andres Gudmundson föreslagit Lavrans att tillbyta sig Formo, som var herr Andres’ mors odalgård, mot Skog, som låg bättre till för honom, emedan han var vid konungens hird och sällan kom hit till dalen. Lavrans ville ogärna skilja sig från Skog, som vår hans odalgård — den hade kommit i hans släkt genom kungsgåva; dock skulle bytet vara fördelaktigt för honom på många vis. Men också Lavrans’ bror, Åsmund Björgulfson, ville gärna lösa till sig Skog — han bodde nu i Hadeland, hade gift sig till en gård där — så det var osäkert huruvida Åsmund ville avstå från sin odalrätt.

Men en dag sade Lavrans till Ragnfrid att detta året ville han ha Kristin med sig till Skog — hon skulle dock ha sett den gården där hon var född och som var hans fädernehem, om den nu skulle komma ur deras ägo. Ragnfrid tyckte detta var en rimlig önskan, ehuru hon var litet rädd för att sända ett så ungt barn på slik långfärd, när hon icke själv kunde vara med.

Första tiden sedan Kristin sett alfmön, var hon så förskrämd att hon helst höll sig inne hos modern — hon var rädd bara för att få se några av dem som varit med på fjället den dagen och visste om vad som hänt henne. Hon var glad över att fadern hade förbjudit att synen nämndes.

Men då någon tid hade gått, tyckte hon sig känna lust att tala därom. Och inom sig talade hon om den för en — hon visste icke vem — och det underliga var att ju längre det led desto bättre tyckte hon att hon kom i håg den, och klarare och klarare blev minnet av den fagra frun —

Men allra underligast var att varje gång hon tänkte på alfmön kom det över henne en sådan längtan efter resan till Skog, och hon blev mer och mer rädd för att fadern inte skulle ta henne med.

Till sist vaknade hon en morgon på burloftet och såg att gamla Gunhild och modern sutto på tröskeln och synade Lavrans’ högar av ekorrskinn. Gunhild var en änka, som gick omkring i gårdarna och sydde pälsfoder till kappor och dylikt. Och Kristin förstod av vad de sade att det nu var hon som skulle ha en ny kåpa, fodrad med ekorrskinn och brämad med mård. Då förstod hon att hon skulle få följa med fadern, och hon spratt upp i sängen och skrek av fröjd.

Modern kom bort till henne och strök över hennes kind:

»Är du så glad, dotter min, att du skall fara så långt bort från mig?»

Ragnfrid sade detsamma den morgon de skulle resa från gården. De voro uppe i otta, det var mörkt ute och tät dimma mellan husen, när Kristin tittade ut genom dörren och spejade efter vädret — det böljade som grå rök kring lyktorna och utanför de öppna stugudörrarna. Folk lopp mellan stallar och bodar, och kvinnorna kommo från eldhuset med ångande grötgrytor och tråg med kokt kött och fläsk — de skulle ha mycken och stark mat, innan de redo ut i morgonkylan.

Därinne spändes lädersäckarna med resgodset upp och igen, och glömda saker stoppades ned. Ragntrid påminde mannen om alla de ting han skulle ordna för henne och talade om fränder och kända utefter vägen — han måste hälsa till den och icke glömma att fråga efter den.

Kristin sprang ut och in, sade farväl många gånger till alla i huset och kunde inte ge sig ro att stanna på något håll.

»Är du så glad, Kristin, att du skall fara från mig så långt bort och på så lång tid?» frågade modern. Kristin blev både ledsen och modfälld och önskade att modern icke sagt detta. Men hon svarade så gott hon förstod:

»Nej, kära moder min, men jag är glad, för att jag skall få följa med min far.»

»Ja, du är väl det», säger Ragnfrid och suckar. Så kysste hon sitt barn och rättade litet på möns dräkt.

— Och äntligen sutto de då i sadeln, hela reseföljet — Kristin red på Morvin, som förr hade varit faderns ridhäst, han var gammal, klok och stadig. Ragnfrid räckte upp silverbägaren med den sista hjärtestyrkaren till mannen, lade ena handen på dotterns knä och bad henne minnas allt vad modern lagt henne på hjärtat.

Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solsken igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga — så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.

Till Hamar kommo de en mörk, regnig kväll, och Kristin satt framtill på faderns sadel, ty hon var så trött att allting flöt samman för hennes blick — sjön som lyste blekt därute åt höger, och de mörka träden, som dröpo väta över dem, när de redo därunder, och de svarta husklungorna på de färglösa, våta markerna utmed vägen.

Hon hade slutat upp med att räkna dagarna — det föreföll henne som om hon varit på resa en evinnerlig tid. De hade besökt släkt och vänner nedåt dalen; hon hade blivit bekant med barn på storgårdarna och hade lekt i främmande stugor och på logar och tun, och hon hade många gånger haft på sig den röda klänningen med sidenärmarna. De hade rastat vid vägkanten om dagarna, när det var vackert väder; Arne hade plockat nötter åt henne, och hon hade fått sova efter måltiderna ovanpå lädersäckarna med deras kläder. I en gård hade de fått sidenklädda dynor i sängen, men en natt hade de legat i ett härbärge, och där var i en av de andra sängarna en kvinna, som låg och grät sakta och jämrande, var gång Kristin var vaken. Men varje natt hade hon sovit lugnt bakom sin fars breda, varma rygg.

Kristin vaknade med ett ryck — hon visste ej var hon var, men det underliga, klingande dånande ljud hon hört i drömmen fortfor alljämt. Hon låg ensam i en säng, och i rummet, där den stod, brann det på härden.

Hon ropade på sin far, och han reste sig upp från härden, där han suttit, och kom bort till henne i sällskap med en tjock kvinna.

»Vart har vi nu kommit?» frågade hon, och Lavrans skrattade och sade:

»Vi äro i Hamar nu, och här är Margret, Fartein sutares hustru — du får hälsa vackert på henne, för du sov, när vi kommo hit. Men nu skall Margret hjälpa dig på med kläderna.»

»Är det morgon då?» sade Kristin. »Jag trodde du skulle lägga dig nu, jag. Åh hjälp mig du själv!» bad hon, men Lavrans sade något strängt att hon borde hellre tacka Margret, som ville hjälpa henne. »Och se vad hon har här och vill giva dig till skänks!»

Det var ett par röda skor med silkessnoddar. Kvinnan log åt Kristins glada uppsyn och drog på henne särk och hosor uppe i sängen, så att hon skulle slippa träda barfota ned på golvet.

»Vad är det som låter så?» frågade Kristin, »som en kyrkklocka, men som många klockor?»

»Jo, det är klockorna våra det», log Margret. »Har du icke hört om den stora domkyrkan här i staden då? Det är dit du skall nu. Där ringer den stora klockan. Och så ringer det i klostret och i Korskyrkan.»

Margret bredde tjockt med smör på hennes bröd och gav henne honung i mjölken, för att maten hon fick i sig skulle mätta mera — hon hade knappt tid att äta.

Ute var det mörkt ännu, och det hade blivit frost. Dimman var så kall att det sved i skinnet. Fotspåren efter folk och kreatur och hovslag voro hårda som gjutna i järn, så att Kristin gjorda illa sina fötter i de tunna nya skorna, och en gång trampade hon genom isen på rännan mitt i gatan och blev våt och kall om benen. Då tog Lavrans henne på ryggen och bar henne.

Hon spärrade upp ögonen i mörkret, men det var ej stort hon kunde se av staden — hon skymtade svarta husgavlar och träd mot den grå luften. Så kommo de ut på en liten äng, som glänste av rimfrost, och på andra sidan ängen skymtade hon en ljusgrå byggnad, stor som ett fjäll. Det var stora stenhus runtomkring, och på några ställen lyste det ur gluggar i muren. Klockorna, som tegat en stund, togo i med att ringa igen, och nu var det ett så starkt ljud att det kändes som om iskylt vatten runnit nedöver ryggen på henne därvid.

Det var som att gå in i berget, tyckte Kristin, när de stego in i kyrkans förhall; det slog emot dem mörker och köld. De gingo genom en dörr, och där möttes de av gammal, kallnad lukt av rökelse och vaxljus. Kristin var i ett mörkt rum av väldig höjd. Hennes blick kunde ej genomtränga mörkret, vare sig uppåt eller åt sidorna, men det brann ljus på ett altare långt framme. Där stod en präst, och genljudet av hans röst smög så underligt omkring i rummet som suckar och viskningar. Fadern stänkte vigvatten i kors på sig själv och barnet, och så gingo de framåt; ehuru han steg varsamt, klungo hans sporrar så starkt mot stengolvet. Där voro jättestora pelare, som de gingo förbi och mellan pelarna var det som att se in i kolsvarta hålor.

Framme vid altaret böjde fadern knä, och Kristin knäföll vid hans sida. Hon började kunna urskilja i mörkret — det glittrade av guld och silver på altaren inne mellan pelarna, men på det de hade framför sig strålade ljusen, som stodo och brunno i förgyllda stakar, och där strålade det från de heliga kärlen och den stora, praktfulla tavlan bakom. Kristin måste åter tänka på berget — så hade hon trott det måste vara där, så mycken prakt men kanske ännu mera ljus. Och dvärgmöns bild kom för henne — men så lyfte hon ögonen och såg på väggen över tavlan Kristus själv, stor och sträng, högt uppsatt på korset. Hon blev rädd — han såg icke mild och sorgsen ut, så som hemma i deras egen lugna, timmerbruna kyrka, där han, med genomstungna fötter och händer, tungt hängde på sviktande armar och böjde det blodstänkta huvudet under törnekronan; utan han stod på en fotbräda med stelt utsträckta armar och upprätt huvud, håret var guldglänsande och krönt med guldkrona, anletet högburet och barskt.

Då försökte hon att följa med prästens ord, när han läste och sjöng, men hans tal var så otydligt och hastigt. Hemma var hon van vid att kunna urskilja varje ord, ty Sira Eirik hade det klaraste målföre, och han hade lärt henne vad de heliga orden betydde på norska, för att hon bättre skulle kunna hålla sina tankar hos Gud, när hon var i kyrkan.

Men hon kunde det inte här, ty varje ögonblick blev hon varse någonting i mörkret. Det fanns vindögon högt uppe på väggen, och de begynte glimta ljusare av dagern utifrån. Och nära intill där de knäböjde var rest en underlig, galgeliknande ställning av timmer, men bakom lågo ljusa stenblock, och där stodo murtråg och redskap — nu hörde hon att det kom folk, som gick och sysslade därinne. Men så föllo hennes blickar åter på den stränge Herren Kristus på väggen, och hon försökte hålla sina tankar fästa vid gudstjänsten. Iskylan från stengolvet kom hennes ben att domna ända till höfterna, och hennes knän gjorde ont. Men till sist började allting snurra runt för henne, så trött var hon.

Då reste sig fadern, gudstjänsten var slut. Prästen kom bort och hälsade på hennes far. Medan de samtalade, satte Kristin sig på ett trappsteg, för hon såg att det hade korgossen gjort. Han gäspade — och då måste hon också gäspa. När han märkte att hon såg på honom, putade han ut kinden med tungan och vände ut och in på ögonen mot henne. Därefter grävde han fram en pung under sin kåpa och tömde ut på stenarna allt som fanns i den — metkrokar, blyklumpar, läderremmar och ett par tärningar, och hela tiden gjorde han miner åt henne. Kristin var mäkta förundrad.

Då sågo prästen och fadern på barnen. Prästen skrattade och sade åt pojken att gå tillbaka till skolan, men Lavrans rynkade pannan och tog Kristin vid handen.

Det började bli ljusare i kyrkan nu. Sömnig hängde Kristin vid Lavrans’ hand, medan han och prästen gingo under timmerställningen och talade om biskop Ingjalds byggnadsverk.

De vandrade över hela kyrkan, och till slut gingo de ut i förhallen. Därifrån ledde en stentrappa upp i västra tornet. Kristin snubblade trött uppför trappstegen. Prästen öppnade en dörr till ett vackert rum, men så sade fadern att Kristin skulle sätta sig utanför på trappan och vänta, medan han gick till skrift; sedan skulle hon få komma in och kyssa Sankt Tomas’ skrin.

I detsamma kom en gammal munk i askfärgad kåpa ut ur rummet. Han stannade ett ögonblick, smålog mot barnet och drog så ut några säckar och vadmalsdukar, som voro instoppade i ett hål i muren. Han bredde ut dem på trappavsatsen.

»Sätt dig här, du, så fryser du icke så», sade han och gick nedför trappan på sina bara fötter.

Kristin sov, när herr Martein, som prästen hette, kom ut och rörde vid henne. Uppifrån kyrkan ljöd den vackraste sång, och inne i tornrummet brann ljus på altaret. Prästen gjorde ett tecken att hon skulle knäfalla vid faderns sida, och så tog han ned ett litet gyllene skrin, som stod ovanför altarbordet. Han viskade till henne att häri fanns ett stycke av Sankt Tomas av Kanterborg blodiga klädnad, och han pekade på helgonets bild, så att Kristin skulle kunna trycka sina läppar mot dess fötter.

De fagra tonerna strömmade ut ur kyrkan, när de kommo ned. Herr Martein sade att det var orgelmästaren som övade sig och skolgossarna som sjöngo; men de hade ej tid att höra på, ty hennes far var hungrig, han hade fastat före skriftermålet. Nu skulle de gå över till kanikgårdens gäststuga och få mat.

Ute strålade morgonsolen på de branta stränderna hinsides Mjösen, så att alla vissnade lövdungar stodo som guldstänk i de mörkblå skogarna. Sjön gick hög med små dansande vita skumtottar på alla vågor. Det blåste kallt och friskt, så att de brokiga bladen ströddes över den rimfrosthöljda marken.

En ryttarskara kom fram mellan biskopsgården och korsbrödernas hus. Lavrans steg åt sidan och bugade sig med handen på bröstet, medan han nästan sopade marken med sin hatt, så Kristin kunde förstå att herrn i pälskappan måste vara bispen själv, och hon neg nästan till jorden.

Biskopen höll in sin häst och hälsade tillbaka, vinkade Lavrans till sig och talade med honom en stund. Snart kom Lavrans tillbaka till prästen och barnet och sade:

»Nu är jag bjuden att spisa i biskopsgården — menar I icke, herr Martein, att en av kapitlets svenner kunde få följa denna lilla mön hem till Fartein sutares gård och säga åt svennerna mina att Halvdan skall möta mig här med Guldsvein vid midaftonstid?»

Prästen svarade att det nog kunde ställas på slikt sätt. Då trädde den barfotamunk fram som hade talat med Kristin i torntrappan och hälsade:

»Där är en man borta i gästhuset hos oss som har ärende till skomakaren i alla fall, han kan bära fram budet ditt, Lavrans Björgulfson, och då kan din dotter gå med honom eller stanna i klostret, tills du själv skall fara hem. Jag skall se till att hon får mat därborta.»

Lavrans tackade men sade: »Det är skam att göra eder omak med detta barnet, broder Edvin —»

»Broder Edvin drager till sig alla barn han kan få tag uti, herr Martein och skrattade, »så har han några att predika för —»

»Ja, icke tör väl jag djärvas bjuda mina predikningar åt eder, lärde herrar här i Hamar», sade munken leende och utan vrede. »Jag duger nu endast till att tala för barn och bönder — men därför skall en väl icke binda för mulen på oxen som tröskar!»

Kristin såg bedjande upp på fadern; hon tyckte inte det fanns något hon hellre skulle vilja än gå med brodern Edvin. Lavrans tackade då också, och medan fadern och prästen gingo efter biskopens följe, lade Kristin sin hand i munkens, och de gingo ned mot klostret, som bestod av en samling trähus och en ljus stenkyrka alldeles nere vid vattnet.

Broder Edvin gav hennes hand en liten tryckning, och när de sågo på varandra, måste de bägge le. Munken var lång och mager, men mycket kutryggig; barnet tyckte hans huvud liknade en gammal tranas, ty det var litet, med en smal, skinande blank skalle ovan en buskig vit hårkrans, och satt på en lång och tunn, skrynklig hals. Näsan var också stor och spetsig som en näbb. Men det var något som gjorde henne lätt och glad till sinnes, bara hon såg upp i hans långsmala, fårade anlete. De gamla vattenblå ögonen voro rödkantade och ögonlocken brunaktiga och tunna som hinnor, tusen rynkor utstrålade från dem, de vissna kinderna med den rödaktiga ådringen voro genomkorsade av rynkor, som lupo ned mot den lilla tunnläppade munnen, men det var som om broder Edvin hade blivit så rynkig bara av att le mot människorna. — Kristin tyckte hon aldrig hade sett någon som såg så munter och snäll ut; det var som om han bar på en lysande och hemlig glädje, och den skulle hon få veta om, när han begynte tala.

De gingo längs med inhägnaden till en apelgård, där det ännu hängde några få gula och röda frukter på träden. Två predikarebröder i svarta och vita dräkter räfsade hop vissen bönhalm inne i trädgården.

Klostret var icke mycket annorlunda än en vanlig bondgård, och gästhuset, dit munken förde Kristin, liknade också mest en fattig bondstuga, men där funnos många bäddar. I en av sängarna låg en gammal man, och vid härden satt en kvinna och lindade ett spädbarn; två större barn, gosse och flicka, stodo bredvid henne.

De klagade, både mannen och kvinnan, över att de icke hade fått dagvard ännu: »Men de gitter icke bära in till oss två gånger, så vi får svälta, medan du ränner kring i staden, broder Edvin!»

»Var icke vred nu, Steinulv!» sade munken — »kom hit och hälsa du, Kristin — se på denna fina, väna mön, som skall vara här i dag och spisa med oss!»

Han omtalade att Steinulv hade blivit sjuk på hemresan från en stämma, och han hade fått lov att ligga här i klostrets gäststuga, för det han hade en frändekvinna boende i sjukstugan, och hon var så vrångsint att han icke kunde vara där för hennes skull.

»Men jag märker nog att de snart äro leda på att ha mig här», sade bonden. »När du far härifrån, broder Edvin, så är väl ingen som har stunder till att vårda sig om mig, och då flyttar de mig bort till sjukstugan igen.»

»Åh, du är frisk, långt innan jag är färdig med mitt arbete i kyrkan», sade broder Edvin. »Så kommer sonen din och hämtar dig —» Han tog en kittel med varmt vatten från härden och lät Kristin hålla den, medan han skötte om Steinulv. Så blev gamlingen litet bättre till mods, och strax efteråt kom en munk in med mat och dryck till dem.

Broder Edvin läste över maten och satte sig på sängkanten hos Steinulv, så att han kunde hjälpa honom att äta. Då satte Kristin sig borta hos kvinnan och matade gossen, ty han var så liten, att han hade svårt för att nå upp till grötfatet, och han slaskade, när han skulle doppa i skålen med ölet. Kvinnan var från Hadeland, och hon hade kommit hit med sin man och barnen för att hälsa på sin bror, som var munk här i klostret. Men han var ute på vandring i bygderna, och hon klagade mycket över att de skulle ligga här och förspilla tiden.

Broder Edvin lirkade med kvinnan: Hon fick nu icke säga hon ödslade tiden, när hon var här i Biskopshamar. Här funnos alla de förnämliga kyrkorna, och munkarna och kanikerna höllo mässa och sjöngo hela dygnet runt — och staden var så präktig, präktigare än själva Oslo, om den ock var något mindre, men här hade de trädgårdar mest till varje hus: »Du skulle sett, när jag kom hit i våras — det var vitt av fruktblom över hela staden. Och sedan, när ängeltornen blommade —»

»Ja, hjälper det mig då?» sade kvinnan trumpet. »Och här finns mer helgedomar än heligt, tycker jag!»

Munken log litet och skakade på huvudet. Så rörde han i sin sänghalm och letade fram en stor hög med äpplen och päron, som han delade ut bland barnen. Kristin hade aldrig smakat så god frukt. Saften rann ur mungiporna på henne för var gång hon bet.

Men nu måste broder Edvin bort i kyrkan, och han sade att Kristin skulle få följa med. De sneddade över klostergården, och genom en liten sidodörr gingo de in i koret.

Också på denna kyrkan byggdes det ännu, så att även här var bjälklag uppfört i korsmitten mellan långhus och tvärskepp. Biskop Ingjald lät förbättra och smycka koret, omtalade broder Edvin — biskopen var mäkta rik, och all rikedomen nyttjade han till att pryda kyrkorna här i staden; han var en ypperlig bisp och en god man. Predikarebröderna i Olovsklostret voro också goda renlevnadsmän, lärda och ödmjuka; det var ett fattigt kloster, men de hade givit honom ett gott mottagande — broder Edvin hörde hemma i minoriterklostret i Oslo, men hade fått lov att terminera här i Hamars dieces.

»Men kom nu hit», sade han och ledde Kristin bort till foten av bjälkverket, klev uppför en stege och lade några plankor tillrätta däruppe. Så kom han ned igen och hjälpte barnet upp med sig.

På den gråa stenmuren över sig såg Kristin underliga, fladdrande ljusfläckar, röda som blod och gula som öl, blå och bruna och gröna. Hon ville se sig om, men munken viskade: » Vänd dig icke!» Men när de stodo tillsammans högt uppe på bräderna, vände han henne försiktigt runt, och Kristin såg en syn så fager att hon nästan miste andan.

Mittemot henne, på långhusets sydvägg, stod en tavla och lyste, som skulle den varit gjord av idel skinande ädelstenar. De brokiga ljusfläckarna på väggen kommo av strålar, som utgingo från den. Hon själv och munken stodo mitt i glansen; hon var röd på händerna, som hon skulle ha doppat dem i vin, munkens ansikte syntes helt förgyllt, och från hans mörka kåpa skimrade tavlans färger i ett dunkelt återsken. Hon såg spörjande på honom, men han endast nickade och log.

Det var som att stå långt borta och se in i himmelriket. Bakom ett gallerverk av svarta streck urskilde hon efter hand Herren Kristus själv i den kostbaraste röda mantel, jungfru Maria i en klädnad så blå som himmelen, heliga män och mör i strålande gula och gröna och violblå dräkter. De stodo under valvbågar med pelare, som hörde till glänsande hus, grenar och kvistar slingrade sig däromkring med underbart, genomskinligt löv —

Munken drog henne litet längre ut på ställningen:

»Stå här», viskade han, »så lyser det rakt på dig från Kristi egen mantel.»

Nedifrån kyrkan drev det upp mot dem en svag doft av rökelse och lukten av kall sten. Det var skumt därnere, men solstrålar trängde snett in genom en rad av fönsteröppningar på långhusets sydvägg. Kristin begynte förstå att himlabilden måste vara ett slags ruta i ett vindöga, ty den fyllde en slik glugg. De andra voro tomma eller lyckta med hornrutor i träramar. En fågel kom, satte sig på en fönsterkarm, kvittrade litet och flög bort, och utanför korets vägg hördes hugg av metall mot sten. Eljest var allting stilla; endast vinden kom i små fläktar, suckade litet mellan kyrkväggarna och dog bort.

»Jaja», sade broder Edvin och suckade. »Slika ting kan ingen göra här i landet — de måla nog med glas i Nidaros, men det blir icke som detta — Men ute i sydländerna, Kristin, i de stora katedralerna, där ha de slika bildrutor så stora som portarna till kyrkan här —»

Kristin tänkte på bilderna i kyrkan därhemma. Där var Sankt Olavs altare och Sankt Tomas’ av Kanterborg altare med skilderier framtill och skåp bakom — men de bilderna tycktes henne matta och utan glans, när hon mindes dem nu.

De gingo nedför stegen och fram i koret. Där stod altarbordet naket och bart och på stenskivan voro uppställda små dosor och koppar av metall och trä och lergods; underliga små knivar och järn, pennor och penslar lågo spridda däromkring. Då sade broder Edvin att detta var hans redskap; han idkade det hantverket att han målade bilder och snidade altarskåp, och de fina tavlorna, som stodo borta i korstolarna, hade han förfärdigat. De skulle vara till framsidan på altarena här i predikarebrödernas kyrka.

Kristin fick se hur han blandade färgpulver och rörde ut dem i små koppar av stengods, och hon fick hjälpa honom med att bära bort sakerna till en bänk vid väggen. Medan munken gick från den ena tavlan till den andra och präntade fina röda linjer i de heliga männens och kvinnornas ljusa hår, så att man kunde se hur det krusade och lockade sig, följde Kristin tätt i hälarna på honom och såg och frågade, och han förklarade för henne vad det var han hade skildrat.

På den ena tavlan satt Kristus på en gyllene stol, och Sankt Nikolaus och Sankt Klemens stodo hos honom under ett tak. Och på sidorna var Sankt Nikolai levnad avbildad. På ett ställe satt han som lindebarn i sin mors knä; han vände sig bort från bröstet hon bjöd honom, ty han var så helig alltifrån vaggan att han icke ville dia mer än en gång om fredagarna. Därbredvid var en bild av honom då han lade penningpungarna utanför dörren till det hus där det bodde tre mör, som voro så fattiga att ingen ville äkta dem. Hon såg hur han gjorde den romerske riddarens barn helbrägda, och hon såg riddaren segla i en båt med den oäkta guldkalken i händerna. Han hade lovat den helige biskopen en gyllene kalk, som varit i hans ätts ägo i tusen år, till lön för att han givit barnet hälsan åter. Men så ville han bedraga Sankt Nikolaus och giva honom en oäkta guldkalk i stället; därför föll gossen i sjön med den rätta guldbägaren i handen. Men Sankt Nikolaus förde barnet oskatt under vattnet, och pilten kom upp på stranden, när fadern stod i Sankt Nikolai kyrka och offrade det oäkta kärlet. Detta stod tecknat på tavlan med guld och de fagraste färger.

På en annan tavla satt Jungfru Maria med Kristusbarnet på sitt knä; han tog modern under hakan med ena handen och höll ett äpple i den andra. Bredvid dem stodo Sankta Sunniva och Sankta Kristina. De vaggade behagfullt med höfterna, voro fagert röda och vita i ansiktet och hade gyllene hår och guldkronor.

Broder Edvin höll med sin vänstra hand om den högra och tecknade blad och rosor i kronorna.

»Jag tycker att draken är bra liten», sade Kristin och såg på sin namnes helgonbild. »Icke ser det ut som om den kunde slukat mön.»

»Det kunde den ej heller», sade broder Edvin. »Den var icke större. Drakar och allt slikt som tjänar djävulen, det synes stort bara, så länge som fruktan bor i oss själva. Men om en människa söker Gud så innerligt och med hel håg att hon når fram till hans kraft, då lider djävulens kraft strax ett så stort avbräck att hans redskap varda små och maktlösa — drakar och onda vättar sjunka samman och bliva intet större än paddor och kattor och kråkor. Du ser här att hela fjället som Sankta Sunniva var inne uti icke är större än att hon kan bära det i fliken av sin mantel.»

»Men voro de icke inne i grottorna då?» frågade Kristin. »Sankta Sunniva och Seljemännen? Är det ej sant det?»

Munken myste mot henne och log åter:

»Det är både sant och osant. Det syntes så för de människor som funno de heligas lekamen. Och det är sant att det syntes så för Sunniva och Seljemännen, för det de voro ödmjuka och allenast tänkte på att världen är starkare än alla syndfulla människor, och de tänkte inte själva uppå att de voro starkare än världen, emedan de icke älskade henne. Men om de hade vetat det själva, då hade de kunnat taga alla fjällen och slunga dem ut i sjön likt småsten. Barn, det finns ingen och intet som kan skada oss förutom det vi frukta och älska.»

»Men om en människa icke fruktar och älskar Gud?» sporde Kristin förfärad.

Munken tog om hennes gula hår, böjde försiktigt Kristins huvud och såg ned i hennes anlete; hans ögon voro vidöppna och blå.

»Det finns ingen människa, Kristin, som icke älskar och fruktar Gud, men det är för det våra hjärtan äro delade mellan kärlek till Gud och fruktan för djävulen och kärlek till världen och köttet som vi varda elända i livet och i döden. Ty om en man alls intet kände längtan till Gud och Guds väsen, då skulle han trivas i helvetet, och det skulle allenast vara vi som icke fattade att han där hade vad hans hjärta åtrådde. Men elden skulle icke bränna honom, om han ej längtade efter svalka, och han skulle icke förnimma smärta vid ormarnas bett, om han ej kände åtrå efter frid.»

Kristin såg upp i hans ansikte; hon förstod ingenting av detta. Broder Edvin fortfor:

»Det var Guds misskund mot oss att han såg huru våra hjärtan äro söndrade inom sig, och han steg ned och bodde bland oss för att smaka i köttet djävulens frestelse, när han lockar oss med makt och härlighet, och världens hot, när den bjuder oss gissel och hån och vassa sår av spikar i våra händer och fötter. Så visade han oss vägen och lät oss se sin kärlek —»

Han såg ned i barnets i allvar stelnade anletsdrag — så log han litet och sade med en helt annan röst:

»Vet du vem det var som först förnam att Vår Herre hade låtit sig födas? Det var hanen det; han såg stjärnan, och så sade han — de kunde tala latin alla djur på den tiden — så skrek han: ’Christus natus est!’»

Det sista gol han så likt en tupp att Kristin måste storskratta. Och det gjorde så gott att få skratta, ty allt det sällsamma som broder Edvin nyss sagt hade lagt sig som en tyngd av högtid över henne.

Munken skrattade själv:

»Ja, och så, när oxen hörde detta, tog han till att böla: ’Ubi, ubi, ubi’!

Men geten bräkte och sade: ’Betlehem, Betlehem, Betlehem!’

Och fåret blev så ivrigt att få se Vår Fru och hennes Son att det strax bräkte: ’Eamus, eamus!’

Och den nyfödda kalven, som låg i halmen, reste sig upp och stod på fötterna sina. ’Volo, volo, volo!’ sa’ den.

Detta har du nog icke hört förr? Nej, det kunde jag tro; jag vet att han är en duktig präst, den Sira Eirik I har där uppe hos er, och vällärd, men han vet nog ej detta, ty det lär man sig icke utan att man far till Paris —»

»Har I varit i Paris, I själv då?» frågade barnet.

»Gud signe dig, liten Kristin, jag har varit i Paris och rest omkring i världen eljest också, och icke må du tro annat än att jag är rädd för djävulen och älskar och åtrår som en dåre. Men jag håller mig fast vid korset av all min kraft — man får klänga sig fast vid det som en kattunge vid en planka, när han fallit i sjön —

Och du då, Kristin — vad skulle du tycka om att offra ditt fagra hår och tjäna Vår Fru som dessa gudsbrudar, jag tecknat här?»

»Vi ha icke andra barn hemma än mig», svarade Kristin. »Så jag skall väl bortgiftas, kan jag tänka. Mor har nog tillreds både kistor och skrin med min utstyrsel allaredan.»

»Nej, hör man på!» sade broder Edvin och strök henne över pannan. »På slikt sätt råder folk nu för tiden över sina barn. Åt Gud giva de döttrar, som äro halta och svagsynta och fula och lytta, eller låta de honom få tillbaka de barn, vilka de tycka att han givit dem till överlopps. Och likafullt undra de över att det icke är heliga män och mör, alla de som bo i klostren —.»

Broder Edvin tog henne med sig in i skrudhuset och visade henne klostrets böcker, som förvarades i en ståndkista där; det var de allra fagraste bilder i dem. Men när en av munkarna kom in, sade han att han skulle endast söka reda på ett åsnehuvud att teckna av. Efteråt skakade han på huvudet åt sig själv:

»Ja, där ser du fruktan, Kristin — men de äro så rädda om sina böcker här i huset. Hade jag den rätta tron och kärleken, då stod jag icke på slikt sätt och ljög för broder Åsulv. Utan då kunde jag tagit dessa gamla skinnvantarna och hängt upp dem på solstrålen därborta —»

Hon var över till gästhuset med munken och fick ett mål mat, men eljest satt hon i kyrkan hela dagen och såg på hans arbete och samtalade med honom. Och icke förrän Lavrans kom dit för att hämta henne, mindes vare sig hon eller munken det bud, som skulle ha sänts till skomakaren.

De dagarna Kristin var i Hamar kom hon efteråt bättre ihåg än allt annat som hände henne på den långa resan. Oslo var nog en större stad än Hamar, men nu hade hon dock redan sett en köpstad, så den föreföll henne ej så märkvärdig. Hon tyckte inte heller där var så vackert på Skog som på Jörundgård, fastän husen visserligen voro finare — men hon var glad hon inte skulle bo där. Gården låg i en lid — och nedanför var Bottenfjorden, grå och dyster med svart skog; på andra stranden och bakom husen stod skogen med himlen ända ned på trädtopparna. Det fanns inga höga och branta fjällsidor liksom hemma, som kunde lyfta himlen högt upp över en och skänka trygg begränsning av synkretsen, så att världen blev varken för stor eller för liten.

Hemfärden var kall. Det var ännu icke advent, men när de kommo ett stycke upp i dalen, låg där snö; så fingo de låna slädar och åkte största delen av vägen.

Med gårdsbytet gick det så att Lavrans överlät Skog till sin bror Åsmund med lösningsrätt för sig och sina efterkommande.

III

Våren efter Kristins långa resa födde Ragnfrid en dotter. Bägge föräldrarna hade nog önskat att det blivit en son, men de tröstade sig snart och fattade den innerligaste kärlek till liten Ulvhild. Hon var ett mycket vackert barn, frisk, snäll, glad och lugn. Ragnfrid höll så mycket av detta nya barn att hon fortsatte med att giva det di även under andra levnadsåret; därför avstod hon på Sira Eiriks råd något från sina stränga fastor och gudaktighetsövningar, så länge hon ammade, Härigenom och av all glädjen över Ulvhild blomstrade hon upp, så att Lavrans tyckte han icke hade sett sin hustru så glad och vacker och så blid i umgänget under alla de år, han varit gift med henne.

Också Kristin kände, att det var en stor lycka de hade fått med den lilla späda systern. Att moderns tungsinne gjorde det dystert på gården hade hon aldrig tänkt vidare över; hon hade tyckt det var som det skulle, när modern tuktade och förmanade henne men fadern lekte och skämtade med henne. Nu var modern mycket mildare mot henne och gav henne mera frihet, smekte henne också oftare, och då lade Kristin föga märke till att modern också hade mycket mindre tid att sysselsätta sig med henne. Hon älskade ju Ulvhild, hon som de andra och var glad, när hon fick bära eller vagga systern, och sedan blev det ännu mera nöjsamt med den lilla, när hon började krypa och gå och tala och Kristin kunde leka med henne.

Så gingo tre goda år för Jörundgårdfolket. De hade också lyckan med sig på mer än ett sätt, och Lavrans byggde och förbättrade mycket på gården, ty stugor och fähus voro gamla och små, när han kom dit — Gjeslingarna hade haft jorden utlejd i flera släktled.

Så var det vid pingsttid det tredje året; då var Trond Ivarson från Sundbu med sin hustru Gudrid och sina tre småsöner och gästade dem. En morgon sutto de vuxna på loftsvalen och samtalade, medan barnen lekte nere på tunet. Där hade Lavrans börjat uppföra ny stugbyggnad, och barnen höllo på och kröpo omkring på det framkörda timret. En av Gjeslingepojkarna hade slagit till Ulvhild, så att hon grät. Då gick Trond ned och tillrättavisade sonen, men Ulvhild tog han upp på armen. Hon var det vackraste och snällaste barn man kunde se, och morbrodern höll mycket av henne, ehuru han eljest icke var barnkär.

I detsamma kom en man över tunet från ladugården, ledande en stor svart tjur; men tjuren var ilsken och oregerlig och slet sig lös från karlen. Trond sprang upp på timmerhögen; han jagade de större barnen upp före sig men hade Ulvhild på armen och sin minsta son vid handen. Då gled en stock under hans fötter, Ulvhild föll från honom ned på marken, stocken gled efter, rullade och blev liggande över barnets rygg.

Lavrans var nere från svalen i samma ögonblick. Han sprang till och ville lyfta upp timmerstocken; då kom tjuren emot honom. Han grep efter dess horn men blev stångad överända. Då fick han tag i dess näsborrar, kom halvvägs på fötter och kunde hålla tjuren, tills Trond hämtat sig från förvirringen och svennerna, som lupo till från husen, fingo remmar kastade omkring den.

Ragnfrid låg på knä och försökte lätta på stocken; nu fick Lavrans den så pass lyft, att hon kunde draga fram barnet och få det över i sin famn. Den lilla jämrade sig förskräckligt, när de rörde vid henne, men modern snyftade högt: »Hon lever, Gud vare tack, hon lever!»

Det var ett stort under att hon icke var alldeles krossad, men timmerstocken hade fallit så att den vilat med ena änden på en sten i gräset. När Lavrans reste sig upp igen, rann det blod ur hans mungipor, och hans kläder voro alldeles söndertrasade över bröstet av tjurens horn.

Tordis kom nu springande med ett läderlakan; varsamt jämkade hon och Ragnfrid barnet över på detta, men det syntes som den lilla led outhärdlig plåga, bara de det minsta rörde vid henne. Modern och Tordis buro in henne i vinterstugan.

Kristin stod vit och stel uppe på timmerhögen; smågossarna klängde sig gråtande intill henne. Allt gårdens folk hade nu skockat sig på tunet, kvinnorna gräto och jämrade. Men Lavrans gav befallning att de skulle sadla Guldsvein och en häst till; men när så Arne kom med hästarna, föll han omkull, i detsamma han ville stiga i sadeln. Då tillsade han Arne att rida över efter prästen, medan Halvdan for söderut efter en läkekvinna, som bodde vid åmötet.

Kristin såg att fadern var gråblek i ansiktet, och han hade blött, så att hans ljusblå dräkt var alldeles överstänkt med rödbruna fläckar. Med ens reste han sig upp, ryckte till sig en yxa från en av karlarna och gick fram dit där några av folket ännu stodo och höllo tjuren. Han drev till djuret med yxhammaren mellan hornen, så att det föll på knä. Men Lavrans fortfor att hugga på, tills blod och hjärna sprutade omkring. Då greps han av ett våldsamt hostanfall, så att han sjönk baklänges till marken. Trond och en man till måste bära in honom.

Då trodde Kristin att hennes far var död. Hon gav till ett gällt skrik och sprang efter, medan hon ropade på honom av alla krafter.

Inne i vinterstugan hade Ulvhild blivit lagd i föräldrarnas säng; alla dynorna hade kastats ut på golvet, så att barnet låg rakt utsträckt. Det såg ut som skulle hon allaredan vara lagd på likhalm. Men hon jämrade sig högt och oavlåtligt, och modern låg lutad över henne, tiggde och smekte, vild av sorg för det hon icke kunde hjälpa.

Lavrans låg på den andra sängen, han reste sig och gick famlande över golvet för att trösta hustrun. Då for hon upp och skrek:

»Rör mig icke, rör mig icke! Jesus, Jesus, jag vore värd att du slog ihjäl mig — aldrig blir det en ände på de olyckor jag drager över dig —»

»Har du — kära hustru min, detta har då icke du bragt över oss», sade Lavrans och lade ena handen på hennes axel. Hon skalv därvid, och hennes ljusgrå ögon skeno i det magra, brunhyllta anletet.

»Hon menar väl att jag har vållat det», sade Trond Ivarson barskt. Systern såg hätskt på honom och svarade:

»Trond vet vad jag menar.»

Kristin sprang fram till föräldrarna, men de sköto henne från sig båda två, och Tordis, som kom med en kittel varmt vatten, tog henne sakta om skuldrorna och sade: »Gå över till stugan vår, du Kristin, du är i vägen här!»

Hon ville sköta om Lavrans, som satt sig på fotbrädan till sängen, men han sade att det icke var farligt med honom:

»Men kan I icke lindra Ulvhilds pina litet — — Gud hjälpe oss, hon jämrar sig, så det kunde röra stenen i berget!»

»Henne töras vi icke röra vid, förrän prästen eller Ingegerd läkevinna kommer», sade Tordis.

Arne kom in i detsamma med det besked att Sira Eirik icke var hemma. Ragnfrid stod en stund och pressade händerna mot varandra. Så sade hon:

»Sänd bud till fru Åshild på Haugen! Det får nu göra detsamma med allting, blott Ulvhild bliver räddad.»

Ingen gav akt på Kristin. Hon kröp upp på bänken bakom sängens huvudgärd, drog upp benen under sig och lutade huvudet mot sitt knä.

Nu var det som om hennes hjärta klämdes av hårda händer. Fru Åshild skulle hämtas! Modern hade icke velat låta dem sända bud efter fru Åshild ens när hon själv låg för döden i barnsnöd med Ulvhild, ej heller när Kristin var så svårt sjuk i feber. Hon var en trollkvinna, sade folk — bispen i Oslo och domkapitlet hade suttit till doms över henne; hon skulle blivit avlivad eller levande bränd, hade det icke varit för det hon var av så hög börd, att hon hållits som en syster av drottning Ingeborg — men folk sade, att hon förgiftat sin första man, och den hon nu hade, herr Björn, hade hon trollat till sig; han var ung nog att vara hennes son. Hon hade barn också, men de besökte aldrig sin mor, och de två högborna människorna, Björn och Åshild, sutto på ett litet enmansbruk i Dovre och hade mist alla sina rikedomar. Ingen av storfolket i dalen ville ha med dem att skaffa men lönligt sökte man hennes råd, ja fattigt folk gick öppet till henne med sina bekymmer och krämpor. De sade att hon var snäll, men de voro också rädda för henne.

Kristin tänkte att modern, som eljest alltid bad så mycket, väl hellre borde ha anropat Gud och Jungfru Maria nu. Hon försökte själv att bedja — till Sankt Olav i synnerhet, ty hon visste, att han var så god och hade hjälpt så många, som ledo av sjukdom och sår och benbrott. Men hon kunde ej hålla tankarna samlade.

Föräldrarna voro ensamma i stugan. Lavrans hade lagt sig i sängen igen, och Ragnfrid satt lutad över det sjuka barnet, strök alltemellanåt över den lillas panna och händer med en våt duk och fuktade hennes läppar med vin.

Det gick en lång stund. Tordis tittade gång efter annan in i stugan och ville så gärna hjälpa, men Ragnfrid skickade varje gång ut henne. Kristin grät ljudlöst och bad inom sig, men dessemellan tänkte hon på trollkvinnan och väntade med spänning på att få se henne träda in.

Med ens frågade Ragnfrid i stillheten:

»Sover du, Lavrans?»

»Nej», svarade mannen, »jag lyss på Ulvhild. Gud skall hjälpa detta oskyldiga lammet sitt, hustru — det få vi intet tvivla på! Men det blir långsamt att ligga här och bida —»

»Gud!» sade Ragnfrid förtvivlad, »han hatar mig för synderna mina. Barnen våra ha det gott, där de äro, det tvivlar jag intet uppå, och nu tör väl Ulvhilds stund ock vara kommen — men mig har han förkastat, ty mitt hjärta är som ett ormbo av synd och sorg.»

Då tog det i dörren — Sira Eirik steg in, rätade på sin väldiga gestalt, där han stod, och hälsade med sin klara, djupa röst: »Gud hjälpe eder härinne!»

Prästen ställde skrinet med läkemedlen framför sängens fotbräda, gick fram till härden och öste varmt vatten över sina händer. Så tog han fram ett kors ur barmen, tecknade med det åt alla fyra hörnen i stugan och mumlade något på latin. Därefter öppnade han ljuren, så att dagern kunde strömma in i stugan, och gick bort och såg på Ulvhild.

Kristin blev rädd att han skulie finna henne och jaga ut henne — det plägade ej vara mycket som undgick Sira Eiriks ögon. Men han såg sig icke om. Prästen tog fram en flaska ur skrinet, hällde något ur den på en tott finkardad ull och lade den över Ulvhilds mun och näsa.

»Nu känner hon snart mindre plågan, sade prästen, Han gick bort till Lavrans och undersökte honom, medan han lät omtala för sig hur olyckan skett. Lavrans hade fått två revben bräckta, och lungorna voro sårade; dock menade prästen det var ingen fara med honom.

»Än Ulvhild?» frågade fadern ångestfull.

»Jag skall säga dig det, när jag fått se på henne», svarade prästen. »Men du får lägga dig på loftet, så blir här mera ro och rum för dem som skola sköta henne.» Han lade Lavrans’ arm om sin skuldra, tog tag under mannen och bar ut honom. Kristin hade nu helst velat gå med fadern, men hon tordes icke visa sig.

När Sira Eirik kom tillbaka, talade han ej med Ragnfrid, utan klippte kläderna av Ulvhild, som nu jämrade sig mindre och tycktes halvsova. Varsamt trevade han med sina händer över barnets bål och lemmar.

»Är det så illa med barnet mitt, Eirik, att du icke vet någon råd efter du ingenting säger?» frågade Ragnfrid dämpat.

Prästen svarade sakta:

»Det ser ut som om hennes rygg vore illa skadad, Ragnfrid. Jag vet ej bättre råd än att vi få låta Gud och Sankt Olav råda, jag kan icke stort göra här.»

Modern sade häftigt:

»Då få vi bedja — det vet du väl att Lavrans och jag vilja giva allt vad du begär och icke lämna någonting ospart, om du kan utverka av Gud att Ulvhild blir vid liv.»

»Det skulle synas mig ett järtecken», sade prästen, »om hon får leva och kan röra sig.»

»Ja, är det icke järtecken du predikar bittida och sent — tror du det kan ske ett järtecken med mitt barn?» sade hon som förut.

»Det är nog så», säger prästen, »att järtecken ske, men det är icke alla Gud bönhör — vi veta ej hans lönliga rådslut. Och synes dig icke det skulle vara värst, om denna lilla fagra mön finge leva lytt eller lam?»

Ragnfrid skakade på huvudet och stötte fram en häftig viskning:

»Jag har mist så många, präst, jag kan icke mista henne ock!»

»Jag skall göra allt vad jag kan», svarade prästen, »och bedja av all min kraft. Men du får fresta att bära det öde Gud lägger dig uppå, Ragnfrid!»

Modern kved sakta:

»Ingen har jag så älskat av alla mina barn som denna lilla här — skall hon också fråntagas mig nu, då tror jag mitt hjärta månde brista.»

»Gud hjälpe dig, Ragnfrid Ivarsdotter!» sade Sira Eirik och riste på huvudet. »Du vill icke annat än trotsa dig till viljan din hos Gud med alla dina böner och fastor. Kan det förundra dig hur föga de hulpit?»

Ragnfrid såg trotsigt på prästen och genmälte:

»Jag har sänt bud efter fru Åshild.»

»Ja, du känner henne, men icke jag», sade prästen.

»Jag kan icke leva utan Ulvhild», sade Ragnfrid som förut. »Vill icke Gud hjälpa henne, så söker jag råd hos fru Åshild eller giver mig djävulen i våld, om han vill hjälpa!»

Prästen såg ut som om han ville svara skarpt, men så behärskade han sig. Han böjde sig ned och kände åter på den lilla sjuka flickans lemmar:

»Hon är kall om händer och fötter», sade han, »vi få lägga ett par kaggar med varmt vatten bredvid henne — och så mån I intet vidare röra henne, till dess fru Åshild kommer.»

Kristin gled ljudlöst överända på bänken och låg som om hon sov. Hennes hjärta bultade av ångest — hon hade ej förstått mycket av samtalet mellan Sira Eirik och modern, men det hade skrämt henne förfärligt, och hon visste väl att det icke varit ämnat för hennes öron.

Modern reste sig för att gå efter kaggarna; så sjönk hon snyftande ihop: »Bed för oss likafullt, Sira Eirik!»

Strax efteråt kom modern tillbaka med Tordis. Prästen och kvinnorna sysslade nu med Ulvhild, och då blev Kristin funnen och utskickad.

Ljuset bländade barnet, där det stod på tunet. Kristin hade tyckt det mesta av dagen borde ha förlidit, medan hon satt i den mörka vinterstugan, och så lågo husen där ljusgrå och gräset lyste blankt som silke i det vita middagssolskenet. Älven glittrade bakom alsnårens mössöronprydda gyllne galler — den fyllde luften med sitt muntra och entoniga brus, ty den lopp strid i en grund bädd med stora stenar här vid Jörundgård. Fjällväggarna höjde sig i klarblått dis, och bänkarna störtade nedåt i smältande snö. Den ljuva och stärkande våren härute fick henne att gråta av sorg över all hjälplöshet hon förnam på alla håll omkring sig.

Det var inga människor på tunet, men hon hörde att det talades i männens stuga. Färsk mull var strödd över den fläck där hennes far slagit ihjäl tjuren. Hon visste ej vart hon skulle bege sig — då kröp hon bakom väggen till den nya stugan, som var timrad till ett par stockars höjd. Därinne lågo hennes och Ulvhilds leksaker; hon städade undan dem i ett hål mellan den nedersta stocken och grundmuren. På sista tiden hade Ulvhild velat ha alla hennes leksaker; det hade hon varit ledsen för ibland. Hon tänkte att om systern blev frisk, så skulle hon ge henne allt vad hon ägde. Och den tanken tröstade henne något litet.

Hon tänkte på munken i Hamar — han var viss på att det kunde ske järtecken för alla människor, han! Men Sira Eirik trodde icke så säkert på det och inte föräldrarna heller — och det var dem hon var mest van att lyssna till. Det föll som en förfärlig tyngd över henne, då hon för första gången anade att folk kunde tänka så olika om så många ting — och det icke bara onda, ogudaktiga människor i motsats mot de goda, utan sådana som broder Edvin och Sira Eirik — och modern och fadern; hon kände med ens att de tänkte också olika om många ting. Tordis fann henne sovande där i vrån sent på dagen och tog in henne till sig; då hade barnet ingenting ätit sedan morgonen. Tordis vakade med Ragnfrid över Ulvhild den natten, och Kristin låg i hennes säng med Jon, Tordis’ man, och Eivind och Orm, deras småpysar. Lukten av deras kroppar, mannens snarkningar och de två småbarnens jämna andetag kommo Kristin att stilla gråta. Det var ej längre sedan än förra kvällen hon lagt sig — liksom varje kväll i sitt liv — med sin egen far och mor och liten Ulvhild. Det var som att tänka sig ett fågelbo, som slitits sönder och vars ungar skingrats — själv låg hon utkastad, borta från huld och skydd av de vingar som alltid värmt henne. Till slut grät hon sig i sömn, ensam och olycklig bland de främmande människorna.

Nästa morgon, när hon kom upp, fick hon veta att morbrodern och hela hans följe ridit från gården — i vredesmod. Trond hade kallat sin syster ett galet och vanvettigt kvinnfolk och sin svåger en fjant och en stackare, som aldrig förmått tygla sin hustru. Kristin blev het av harm, men hon blygdes också — hon förstod väl att det var ett grovt brott mot skick och sed som blivit begånget, när modern drivit sina närmaste från gården. Och för första gången gick det upp för henne att det var något hos modern som icke var som det skulle — att hon var annorlunda än andra kvinnor.

Medan hon stod och grubblade på detta, kom en tjänstemö och sade att hon skulle gå upp på loftet till sin far.

Men när Kristin trädde in i loftstugan, glömde hon att se sig om efter honom, ty mittemot den öppnade dörren, med ljuset rakt i ansiktet, satt en liten kvinna, som hon förstod måste vara trollpackan. Fast Kristin hade inte trott hon skulle se sådan ut.

Hon föreföll liten och späd som ett barn, ty hon satt i den stora karmstolen, som hade burits hitupp. Det hade också ställts fram ett bord åt henne, dukat med moderns finaste linneduk med den konstfullt flätade fransen. Fläsk och fågel var framsatt på silverfat; där var vin i en masurkanna, och faderns egen silverbägare hade hon att dricka ur. Hon var färdig med måltiden och höll på att torka sina små smala händer med ett av moderns bästa handakläden. Ragnfrid stod själv framför henne och höll ett mässingsbäcken med vatten åt henne.

Fru Åshild lät handduken sjunka ned på knät, smålog mot barnet och sade med klar och behaglig röst:

»Kom hit, till mig, du! — Fagra äro de barn du har, Ragnfrid», sade hon till modern.

Hennes anlete var mycket rynkigt men så skärt vitt och rosigt som ett barns, och det såg ut som om huden måste vara lika len och fin att röra vid. Munnen var röd och frisk som en ung kvinnas, och hennes stora gulbruna ögon glänste. Ett fint vitt huvudlin låg tätt omkring hennes ansikte och var hopfäst under hakan med ett guldspänne; ovanpå det hade hon ett dok av mjukt mörkblått ylle, det föll över skuldrorna och långt ned på hennes mörka välsittande klänning. Smärt och rak var hon som ett ljus, och Kristin mera kände än tänkte att hon aldrig sett en så fager och hövisk kvinna som denna gamla trollpacka, med vilken bygdens storfolk icke ville hava något att skaffa.

Fru Åshild höll hennes hand i sina gamla, mjuka; hon talade vänligt och skämtsamt till henne, men Kristin kunde ej svara ett ord. Då sade fru Åshild med ett litet skratt:

»Är hon rädd för mig, månntro?»

»Nej, nej», nästan ropade Kristin. Då skrattade fru Åshild ännu mera och sade till modern:

»Hon har kloka ögon, denna din dotter, och goda, starka händer, är icke van vid lättja heller, kan jag förstå. Nu kommer du att behöva en som kan hjälpa dig att sköta Ulvhild, när jag icke är här. Därför kan du låta Kristin gå mig tillhanda, medan jag är kvar vid gården — hon är gammal nog till det, elva år?»

Därmed gick fru Åshild, och Kristin ville följa med. Då ropade Lavrans på henne från sängen, där han låg. Han låg rakt utsträckt på rygg med huvudbolstren instuckna under sina uppdragna knän. Fru Åshild hade föreskrivit att han skulle ligga så, då skulle skadan i bröstet läkas snabbare.

»Då bliven I väl snart frisk igen far?» frågade Kristin. Lavrans såg upp på henne — aldrig förr hade barnet sagt »I» till honom. Så sade han allvarligt:

»Det är icke farligt med mig; värre är det med din syster.»

»Ja», sade Kristin och suckade.

Så stod hon en liten stund framför sängen. Fadern sade icke mera, och Kristin kunde ej hitta på något som hon borde säga. Och när Lavrans strax därpå sade att hon fick gå ned till modern och fru Åshild, skyndade Kristin sig ut och sprang över tunet ned i vinterstugan.

IV

Fru Åshild blev kvar på Jörundgård större delen av sommaren. Detta hade till följd att folk kom dit och sporde henne till råds. Kristin hörde Sira Eirik säga glåpord härom, och hon fick klart för sig att föräldrarna icke sågo det gärna. Men hon sköt bort från sig alla tankar på slika ting, tänkte ej heller efter vad hon själv tyckte om fru Åshild; men hon var ständigt hos henne och blev aldrig trött på att höra och se på henne.

Ulvhild låg alltjämt rakt utsträckt på rygg i den stora sängen. Hennes lilla anlete var vitt ända ut på läpparna, och hon hade fått svarta ringar under ögonen. Det vackra gula håret luktade fränt av svett, för att det icke blivit tvaget på så länge, och det hade blivit mörkt, utan glans eller vågor, så att det liknade gammalt frostbränt hö. Hon såg trött och förpint och tålig ut, och hon smålog svagt och rörande, när Kristin satte sig uppe på sängkanten hos henne och pratade och visade henne alla de vackra gåvor hon fått av föräldrarna och av alla deras fränder och vänner vida omkring. Det var dockor och fåglar och fyrfotadjur, ett litet tavelspel, smycken, hättor av flöjel och brokiga band. Kristin hade det i ett skrin åt henne alltsamman — och Ulvhild såg på allt med sina allvarliga ögon och släppte suckande härligheterna ur sina trötta händer.

Men när fru Åshild kom bort till henne, då lyste Ulvhilds ansikte upp i glädje. Begärligt drack hon de läskande och sömngivande drycker fru Åshild bryggde åt henne, jämrade sig icke när hon skötte om henne och såg lyckligt lyssnande, när hon lekte på Lavrans’ harpa och sjöng — hon kunde så många visor, som folk inte kände till här i dalen.

Ofta sjöng hon för Kristin, när Ulvhild somnat. Och då berättade hon ibland om sin ungdom, när hon bodde söderut i landet och färdades med kung Magnus och kung Erik och deras drottningar.

En gång då de sutto så och fru Åshild berättade, undslapp det Kristin vad hon så ofta tänkt:

»Underligt tycks det mig att I alltid kunnen vara så glad, I som varit van vid —» hon avbröt sig och rodnade.

Fru Åshild såg småleende ned på barnet:

»Menar du, för det jag nu är skild från allt detta?» Hon log stilla, så sade hon: »Jag har haft min önsketid jag, Kristin, och jag är inte så dum att jag klagar, om jag nu måste hålla tillgodo med kärnmjölk och sur mjölk, för det jag druckit upp vinet och ölet. Goda dagar kunna räcka länge, om man ställer med sig och sitt med omhugsan och försiktighet; det vet allt vettigt folk, och det är därför, tänker jag, som vettigt folk måste nöja sig med goda dagar — ty de bästa dagarna, de äro dyra! Nu kalla de den en dåre som ödslar bort farsarvet sitt för att göra sig gamman i unga år. Därom må envar döma efter sin håg. Men då kallar jag en man först rätt för en dåre och en stackare, om han blir ångerköpt efteråt, och tvefalt dåre och narrarnas narr är han, om han väntar sig att vidare se till ölvännerna sina, när arvet är förspillt —

— Är det något med Ulvhild?» sporde hon blitt och vände sig till Ragnfrid, som hade gjort en häftig rörelse, där hon satt vid barnets säng.

»Nej, hon sover gott), sade modern och kom fram till Åshild och Kristin vid härden. Med handen om stången till ljurluckan stod hon och såg ned i fru Åshilds anlete.

»Detta förstår ej Kristin», sade hon.

»Nej», svarade fru Åshild. »Men hon lärde väl sina böner, innan hon förstod dem. Den stund man tarvar böner eller råd, har man sällan håg till att lära eller fatta.»

Ragnfrid drog tankfullt ihop de svarta brynen. Då liknade hennes ljusa, djupt liggande ögon sjöar under en svart skogsbrant, hade Kristin brukat tänka, när hon var liten — eller hon hade hört någon säga det. Fru Åshild såg på henne med sitt lilla halva leende. Ragnfrid satte sig på härdkanten, tog en kvist och stack in i glöden.

»Men den som ött bort sitt arv på de uslaste varor — och sedan ser en skatt han gärna ville ge livet för att äga — synes eder icke han må gräma sig över sin egen dårskap?»

»Där det handlas, där spilles det, Ragnfrid», sade fru Åshild. »Och den som vill ge sitt liv, han må våga det och se till vad han kan vinna —»

Ragnfrid ryckte ut den brinnande kvisten ur elden, blåste ut lågan och krökte sin hand om den glödande ändan, så att det lyste blodrött mellan fingrarna.

»Åh, det är ord och ord och ord allenast, fru Åshild!»

»Det är nu heller icke mycket som är värt att man köper det så dyrt, Ragnfrid», sade den andra »—som för sitt liv!»

»Jo», sade modern häftigt. »Husbonden min», viskade hon nästan ohörbart.

»Ragnfrid», sade fru Åshild dämpat, »så har mången mö tänkt när hon frestat att binda en man vid sig och givit sin jungfrudom för det. Men har du icke läst om män och jungfrur som gåvo allt vad de ägde åt Gud och gingo i kloster eller vandrade ut i ödemarken blotta och bara — och så ångrade det efteråt? Ja, de kallas för dårar i de gudeliga böckerna, och det vore väl syndigt att tänka det Gud bedragit dem på deras vinst.»

Ragnfrid satt alldeles stilla en stund. Då sade fru Åshild:

»Nu får du komma, Kristin, nu är det tid för oss att gå ut och samla dagg till Ulvhilds morgontvagning.»

Där ute låg tunet vitt och svart i månsken. Ragnfrid följde med dem över gårdsplanen ned till grinden vid kålgården. Kristin såg henne stå och luta sig mot den, smal och svart, medan barnet tömde daggen från de stora iskalla kålbladen och ur daggkåpans veck ned i faderns silverbägare.

Fru Åshild gick tyst vid Kristins sida. Hon var endast med för att vaka över henne, ty det var icke gott att släppa ut ett barn allena en sådan natt. Men daggen fick mera kraft, om den samlades av en ren mö.

När de kommo tillbaka till grinden, var modern borta. Kristin skalv av köld, när hon lämnade den iskalla bägaren i fru Åshilds händer. Hon sprang i sina våta skor bort mot loftet, där hon nu låg med fadern. Hon hade satt foten på det första trappsteget; då trädde Ragnfrid ut ur skuggan under loftsvalen. I händerna bar hon en skål med en rykande dryck.

»Här har jag värmt litet öl åt dig, dotter», säger modern.

Kristin tackade och satte munnen till det. Då frågade Ragnfrid:

»Kristin, de bönerna och det andra fru Åshild lär dig — det är väl icke synd eller gudlöshet i det?»

»Det kan jag aldrig tro», svarade barnet. »Det är Jesu namn och Jungfru Marias och helgonens namn i dem alla —»

»Vad är det hon lärt dig?» frågade modern igen.

»Åh, om örter — och att stämma blod och läsa mot vårtor och sura ögon — och mot mal i kläder och möss i fatburen. Och vilka örter man skall plocka i sol, och vilka som ha kraft i regn. Men bönerna får jag icke säga till någon, ty då mista de sin kraft», sade hon hastigt.

Modern tog den tömda skålen och ställde den på trappan. Och plötsligt slog hon armarna om dottern, tryckte henne hårt intill sig och kysste henne. Kristin kände att moderns kinder voro våta och heta:

»Gud och Vår Fru beskärme och bevare dig mot allt ont — vi äga icke annat än dig nu, din far och jag, vid vilket ej det onda er rört. Kära, kära — glöm aldrig att du är din fars käraste fröjd —»

Ragnfrid gick tillbaka till vinterstugan, klädde av sig och kröp upp i sängen till Ulvhild. Hon krökte armen om barnet och lade sitt ansikte nära intill den lillas, så att hon kände värmen av Ulvhilds kropp och den skarpa svettlukten från det fuktiga barnahåret. Ulvhild sov djupt och lugnt som alltid efter fru Åshilds aftondryck. Det doftade bedövande av Jungfru Mariæ sänghalm, som det var bäddat med under lakanet. Likafullt låg Ragnfrid länge sömnlös och stirrade upp mot den lilla ljusfläck i taket där månen sken genom ljurens hornruta.

Borta i den andra sängen låg fru Åshild, men Ragnfrid visste aldrig om hon sov eller var vaken. Aldrig låtsade den andra om den bekantskap som varit mellan dem båda i forna dagar — detta skrämde Ragnfrid så. Och aldrig tyckte hon sig ha varit så bittert ängslad och hjärtekvald som nu — ehuru hon nu visste att Lavrans återfick sin fulla hälsa och Ulvhild skulle få leva.

Det syntes som om fru Åshild fann nöje i att tala med Kristin, och för var dag som gick, blev den lilla mön allt bättre vän med henne.

En dag, då de gått ut för att plocka örter, sutto de tillsammans på åsens sluttning, på en liten grön plats upp under uren. De kunde se ned på tunet vid Formo och urskilja Arne Gyrdsons röda tröja; han hade ridit bort med dem och skulle passa på deras hästar, medan de voro uppe i liden efter örterna.

Medan de sutto så, omtalade Kristin för fru Åshild sitt möte med dvärgmön. Hon hade ej tänkt på det alls under många år, men nu kom det för henne. Och medan hon talade, fick hon som en förnimmelse av att det fanns någon likhet mellan fru Åshild och dvärgfrun — ehuru hon ju hela tiden väl visste att de icke liknade varandra.

Men när hon talat ut, satt fru Åshild tyst en stund och såg ned över dalen; till sist sade hon:

»Det var klokt att du flydde, efter du var bara barnet den gången. Men har du aldrig hört talas om folk som tagit emot det guld dvärgarna bjödo dem och bundit trollet i sten efteråt?»

»Jag har hört slika sägner», sade Kristin, »men aldrig tordes jag göra så. Och det tyckes mig icke vackert heller.»

»Det är gott, när man icke törs göra vad som icke synes en vackert», sade fru Åshild och log litet. »Men det är icke så bra, när man tycker en sak icke är vacker, för det man icke törs göra den. — Du har vuxit mycket i sommar», yttrade hon med ens. »Vet du själv månntro att du artar dig fagert?»

»Ja», sade Kristin. »Det sägs, att jag liknar min far.»

Fru Åshild log stilla.

»Ja, det skulle nu också vara bäst för dig, om du bråddes på Lavrans både i sinnet och i skinnet. Men det vore synd om de gifte bort dig häruppe i dalen. Bondesed och byalag skall man icke ringakta, men de tycka själva att de äro så förnämliga, dessa storbönder häruppe, att deras make icke finnes i Norges land. De förundra sig nog storligen över att jag kan leva och må väl, fast de stänga sina dörrar för mig. Men de äro tröga och högfärdiga och vilja icke lära sig ny sed — och så skylla de på den gamla ovänskapen med kungaväldet i Sverres dagar. Lögn är det — din ättefar förlikte sig med kung Sverre och tog emot gåvor av honom, men skulle din morbror följa vår kung åt och stå inför honom, då måste han pryda sig både utvärtes och invärtes, och det gitter icke denne Trond. Men du, Kristin, du skulle äkta en man som ägde riddarskick och courtoisie —»

Kristin satt och såg ned på Formotunet och Arnes röda rygg. Hon hade icke fäst sig vid det själv, men när fru Åshild talade om den värld hon förr hade vistats i, så tänkte sig Kristin alltid riddarna och grevarna i Arnes liknelse. Förr, när hon var liten, hade hon alltid sett dem i faderns skepnad.

»Systersonen min, Erlend Nikulausson på Husaby, det kunde varit en brudgum som anstått dig — han har vuxit sig fager, pilten. Min syster Magnhild var och hälsade på mig i fjol, hon for genom dalen och hade honom med sig. Ja, honom kan du väl icke få, men jag skulle gärna brett täcket över eder två i brudsäng — han är så svart i håret, som du är ljus, och har väna ögon. — Men känner jag min svåger rätt, så har han väl allaredan sett sig om efter ett bättre gifte åt Erlend än du är.»

»Är icke jag ett gott gifte då?» frågade Kristin förundrad. Hon kom sig aldrig för att bli kränkt av något fru Åshild sade, men ödmjuk och beklämd kände hon att fru Åshild var på något sätt förmer än hennes fränder.

»Jo, du är ett gott gifte», sade den andra. »Men likvisst kunde du näppeligen vänta dig att komma in i min släkt. Din ättefader här i landet var en fredlös, utländsk man, och Gjeslingarna hava setat och möglat på gårdarna sina, så länge att snart ingen minns dem utanför dalen här. Men jag och min syster, vi fingo drottning Margret Skulesdotters systersöner, vi.»

Kristin kom sig icke en gång för att invända att det icke var hennes ättefar, utan hans bror, som kommit fredlös in i landet. Hon satt och såg tvärsöver mot de mörka fjällsidorna på andra sidan dalen, och hon mindes den dagen, för många år sedan, då hon varit uppe på vidden och sett hur många fjäll det fanns mellan hennes bygd och världen. Då sade fru Åshild att de måste hem nu och bjöd henne ropa på Arne. Så satte Kristin händerna för munnen, hojtade och vinkade med sitt halskläde, tills hon såg den röda fläcken på tunet därnere röra sig och vifta tillbaka.

Någon tid därefter reste fru Åshild hem, men hela hösten igenom och första delen av vintern kom hon ofta till Jörundgård och stannade några dar hos Ulvhild. Barnet togs nu upp om dagarna, och de försökte få henne att stödja på benen, men de veko sig under henne, när hon skulle stå på dem. Hon var full av jämmer, vit och trött, och den stödjande snörda klädnad, som fru Åshild hade gjort henne av hästhud och fina vidjor, plågade henne mycket, så att hon helst ville ligga stilla i moderns famn. Ragnfrid hade den sjuka dottern ständigt i sina armar, så att Tordis nu fick stå för hela hushållet, och på moderns tillsägelse gick Kristin med henne för att lära och hjälpa till.

Kristin längtade efter fru Åshild från den ena gången till den andra, och vid några tillfällen samtalade fru Åshild mycket med henne, men andra gånger väntade barnet förgäves på ett ord förutom den andras hälsning, när hon kom och när hon for. Åshild satt endast hos de vuxna och talade med dem. Så var det alltid när hon hade mannen med sig, ty det hände nu att också Björn Gunnarson följde med till Jörundgård. Lavrans hade ridit till Haugen en dag på hösten för att lämna fru Åshild hennes läkelön — det var den bästa silverkannan med disk till, som de hade i huset. Då hade han sovit där om natten och rosade sedan gården mycket; den var vacker och välskött och ej så liten som folk sade, omtalade han. Och inne i husen tydde allt på välstånd, och husskicket var höviskt efter storfolks sedvänja söderut i landet. Vad Lavrans tyckte om Björn, sade han icke, men han tog alltid älskvärt emot honom, när han följde sin hustru till Jörundgård. Däremot behagade fru Åshild Lavrans övermåttan väl, och han sade att han trodde det mesta som berättats om henne var lögn. Han sade också att för tjugu år sedan torde hon näppeligen hava tarvat trollkonster för att binda en man vid sig — då hon nu var nära de sextio och likvisst såg ung ut och hade det vänaste och behagfullaste väsen.

Kristin förstod att modern var föga tillfreds med allt detta. Om fru Åshild sade Ragnfrid visserligen aldrig något, men en gång liknade hon Björn vid det gula, nedtryckta gräs man kan finna framvuxet under stora stenar, och Kristin tyckte detta stämde väl. Björn såg så underligt vissen ut, han var tämligen fet, blek och slapp och något skallig, ehuru han ej var stort äldre än Lavrans. Dock syntes det på honom att han en gång varit en mäkta fager man. Kristin kom aldrig till att byta ord med honom — han talade föga men blev helst sittande, där han en gång kommit att sitta, från det han trädde in i stugan och tills han skulle i säng. Han drack omåttligt, fast det syntes föga på honom, förtärde nästan ingen mat och stirrade alltemellanåt stelt och frånvarande på en eller annan i rummet med sina underliga blacknade ögon.

Fränderna på Sundbu hade de icke sett till, sedan olyckan timade, men Lavrans hade varit över i Våge några gånger. Däremot kom Sira Eirik till Jörundgård som förut; han träffade då ofta samman med fru Åshild, och de voro goda vänner. Detta räknade folk som ett vackert drag av prästen, som ju själv var en mycket duktig läkare. Det var väl också ett av skälen till att folket på storgårdarna icke sökt fru Åshilds råd, i varje fall icke uppenbart, att de höllo prästen för duktig nog, och det var ej lätt för dem att veta hur de skulle bete sig mot två människor, som på sätt och vis voro utstötta ur sitt eget lag. Sira Eirik sade då själv att de kryssade icke undan för varandra, och vad hennes trolldomskonster angick så — icke var han hennes sockenpräst; det torde väl hända att denna fru visste mera än vad tjänligt var för hennes själs välfärd, dock finge man icke glömma att de fåkunniga gärna snackade om trolldom så snart en kvinna var klokare än folk i gemen. Fru Åshild å sin sida rosade mycket prästen och besökte flitigt kyrkan, såframt hon råkade vara på Jörundgård en helgdag.

Julen blev dyster det året; Ulvhild kunde ännu icke stå på sina ben. Och Sundbufolket varken sågo eller hörde de av. Kristin märkte att det skvallrades om dem i bygden och att fadern lade det på sinnet. Men modern var likgiltig, och Kristin tyckte detta var fult av henne.

Men en kväll mot slutet av helgen kom Sira Sigurd, Trond Gjeslings huspräst, åkande i storsläda, och hans främsta ärende var att bjuda dem alla till gästabud på Sundbu.

Sira Sigurd var illa liden i bygderna däromkring, ty han var den som egentligen styrde för Trond med hans egendomar — eller han fick åtminstone skulden, när Trond for fram med hårdhet och orätt, och det var icke fritt för att Trond i viss mån plågade sina landbönder. Prästen var mäkta flink i att skriva och räkna, därtill lagkunnig och duktig i läkekonst — om än icke så duktig som han själv trodde. Men att döma av hans uppträdande skulle ingen trott honom vara någon särdeles klok man: han sade ofta enfaldiga ting. Ragnfrid och Lavrans hade aldrig tyckt om honom, men Sundbufolket satte, som rimligt var, stort värde på sin präst, och både de och han voro övermåttan förbittrade, för det han icke blivit kallad till Ulvhild.

Och nu skulle det falla sig så olyckligt, att när Sira Sigurd kom till Jörundgård, voro fru Åshild och herr Björn redan där, dessutom Sira Eirik, Gyrd och Inga från Finsbrekken, Arnes föräldrar, gamle Jon från Loptsgård och en predikarebroder från Hamar, broder Åsgaut.

Medan Ragnfrid lät duka borden på nytt med gästabudskost och Lavrans läste den handskrivelse, prästen haft med sig, ville denne se Ulvhild. Hon var allaredan lagd till ro för natten och sov, men Sira Sigurd väckte henne, kände på hennes rygg och lemmar och utfrågade henne, nog så vänligt till en början, men sedan otåligt, då hon blev rädd. — Sigurd var en kortväxt man, nästan en dvärg, men med ett stort, rödbrusigt ansikte. När han ville lyfta ned henne på golvet, för att pröva hur det var med hennes fötter, tog hon till att skrika. Fru Åshild reste sig då, gick bort till sängen och täckte fällen över Ulvhild, medan hon sade att barnet var så sömnigt, så det icke kunde stått på golvet, om också fötterna haft stadga.

Prästen började tala häftigt: han vore också hållen för en duglig läkare! Men fru Åshild tog hans hand, ledde honom fram i högsätet och begynte tala om hur hon hade gjort med Ulvhild, medan hon i allt frågade honom om hans mening. Han blev då något blidare och åt och drack av Ragnfrids läckerheter.

Men allteftersom ölet och vinet började stiga Sira Sigurd åt huvudet, blev han åter vid dåligt lynne, trätgirig och hetsig — han visste alltför väl att där ingen fanns i stugan som gärna såg honom. Först vände han sig till Gyrd; han var Hamarbispens bryte i Våge och Sil, och det hade varit flera tvistemål mellan biskopssätet och Trond Ivarson. Gyrd sade ej stort, men Inga var en hetsig kvinna, och så blandade sig broder Åsgaut i samtalet och sade: »Du skulle icke glömma, Sira Sigurd, att vår högvördige fader Ingjald ock är din överherre — vi känna dig till fyllest i Hamar. Du vräker dig i allt vad läckert är på Sundbu, och tänker nog föga på att du är invigd till annan gärning än att vara Tronds ögontjänare, förhjälpa honom till att göra allt vad orätt är, så att han bringar sin själ i fara och avkortar kyrkans rätt. Har du aldrig sport huruledes det går med ohörsamma och otrogna präster, som lägga råd mot sina andliga fäder och föresatte? Har du icke hört om den gången då änglarna förde Sankt Tomas av Kanterborg till helvetets port och läto honom koxa in? Då förundrade han sig mycket över att han där icke såg till någon av de prästerna som hade satt sig upp emot honom, så som du emot bispen din. Han skulle just till att prisa Guds misskund, ty den helige mannen unnade alla syndare frälsning — då bad ängeln att fan skulle lyfta litet på stussen, och ut foro med ett väldigt brak och en ohygglig svavelstank alla de präster och lärda män som svikit kyrkans tarv. Så fick han se vart de kommit hän.»

»Nu ljuger du, munk», säger prästen. »Jag har hört den historien jag ock, men det var icke präster, utan det var tiggarmunkar som foro ut ur djävulens bak likt getingar ur ett getingabo.»

Gamle Jon skrattade högt, överröstande tjänstfolket, och skrek:

»Det var nog bäggedera, kan jag tänka —»

»Då måtte fan ha en mäkta bred stuss», sade Björn Gunnarson, och fru Åshild log och sade:

»Ja, har du icke hört sägas att allt ont drager efter sig en lång rumpa —»

»Tig stilla du, fru Åshild», ropade Sira Sigurd, »snacka icke du om den långa rumpan, som det onda drager med sig! Du sitter här som du vore husfrun och icke Ragnfrid. Men det är underligt att du icke kunnat bota barnet hennes — har du ej längre det starka vattnet du handlade med förr en gång? Det som kunde göra styckat får helt i sodkättilen och kvinna till mö i brudsängen? Jag har nog hört om det bröllopet här i bygden, då du redde till bad åt den förförda bruden —»

Sira Eirik sprang upp, grep den andra prästen i skuldra och länd och slängde honom tvärsöver bordet, så att kannor och krus välte och mat och dryck flöt på duk och golv, men Sira Sigurd blev liggande frampå golvet med riven klädnad. Eirik tog ett språng över bordet och ville slå honom på nytt, medan han röt över larmet:

»Håll skitkäften, din helvetespräst!»

Lavrans försökte skilja dem åt, men Ragnfrid stod vit som ett lik vid bordet och tryckte hop händerna. Då sprang fru Åshild fram, hjälpte Sira Sigurd på fötter och torkade blodet ur hans ansikte. Hon hällde i honom en bägare mjöd, medan hon sade.

»I fån icke vara så sträng, Sira Eirik, att I icke tålen skämt, när det är så långt lider med dryckeslaget. Sätten er nu ned, så skolen I få höra om det bröllopet. Det var nu icke här i dalen, och det var ej så väl för mig att det var jag, som kände till det där vattnet — hade jag kunnat brygga det, då skulle vi icke sitta på den lilla gården häruppe. Då kunde jag nu varit en rik kvinna och ägt jordagods någonstädes ute i storbygderna — nära stad och kloster och bisp och domkapitel», sade hon och smålog mot de tre andliga.

»Men det lär någon ha känt till konsten i forna dagar — ty detta var på kung Inges tid, tror jag, och brudgummen var Peter Lodinson till Bratteland, men vilken av hans tre hustrur som var bruden, må vara osagt, efter det finns avkomma i livet efter alla tre. Nå, denna bruden hade nog haft orsak att önska sig det vattnet och skaffat sig det också, och hon hade rett sig ett bad nere i skämman. Men innan hon hunnit löga sig, kom hon som skulle bli hennes svärmor ditin. Hon hade blivit trött och nedsmutsad av ritten till bröllopsgården; så kläder hon av sig och stiger i karet. Hon var en gammal kvinna, och nio barn hade hon haft med Lodin. Men de natten fingo nog både Lodin och Peter annan gamman än de väntat sig.»

Folket i stugan skrattade mycket, och både Gyrd och Jon ropad att fru Åshild skulle förtälja fler slika skämtsägner. Men hon sade nej: »Här sitta två präster och broder Asgaut och unga piltar och tjänstemör; nu vilja vi sluta, innan talet blir ohöviskt och grovt, minnas att det är helg.»

Männen ropade invändningar, men kvinnorna gåvo fru Åshild medhåll. Ingen lade märke till att Ragnfrid gått ut ur stugan. Men strax efteråt skulle Kristin, som suttit nederst på kvinnobänken mellan tjänstepigorna, gå och lägga sig. Hon sov i Tordis’ stuga, eftersom det var så många gäster vid gården.

Det var bitande kallt, och norrskenet blossade och fladdrade ovan fjällens hjässor nordanåt. Snön knarrade under Kristins fötter, där hon sprang över tunet huttrande, med armarna korslagda över bröstet. Då märkte hon att i skuggan under gammalloftet gick en människa häftigt fram och tillbaka på snön, slog ut med armarna, vred sina händer och kved högt. Kristin kände igen modern sprang förfärad bort till henne och frågade om hon var sjuk.

»Nej, nej», sade Ragnfrid häftigt. »Jag måste bara ut — gå och lägg dig, barn!»

Kristin vände om. Då kallade modern sakta på henne.

»Gå ned i stugan och lägg dig hos far och Ulvhild — tag henne i dina armar, så han icke av ovarsamhet råkar klämma henne; han sover så tungt, när han druckit. Jag går upp och lägger mig här på gammalloftet i natt.»

»Jesus, mor!» säger Kristin, »I frysen ihjäl, om I skolen ligga där, och ensam därtill. Och vad tron I far skall säga, när I icke kommen i säng i natt?»

»Han märker det icke», svarade modern, »han sov nästan då jag gick, och i morgon vaknar han sent. Gå och gör, som jag sagt.»

»Det blir så kallt för er», jämrade Kristin, men modern visade bort henne, något mildare, och låste in sig på loftet.

Där var lika kallt inne som ute och kolmörkt. Ragnfrid trevade sig fram till sängen, kastade av sig huvudplagget, löste upp sina skor och kröp in mellan fällarna. De isade henne, det var som att sjunka i en snödriva. Hon drog fällen över huvudet, drog upp benen under sig och stack in sina händer i barmen — så låg hon och grät, än helt sakta med strömmande tårar, än så att hon skrek och skar tänder därvid. Till sist hade hon dock värmt upp bädden omkring sig, så mycket att hon började sövas därav, och så grät hon sig i sömn.

V

Det året Kristin fyllde femton år på våren, stämde Lavrans Björgulfson och riddar Andres Gudmundson till Dyfrin möte med varandra på Holledis’ ting. De avtalade då att Andres’ näst äldsta son, Simon, skulle fästa Kristin Lavransdotter och få Formo, som var herr Andres möderneodal. Männen förbundo sig härtill med handslag, men intet brev uppsattes ännu, ty Andres måste först ordna med sina övriga barn om deras arv. Det dracks därför heller icke fästningsöl, men riddar Andres och Simon följde med till Jörundgård för att se på bruden, och Lavrans höll ett stort gästabud.

Lavrans hade nu fått sitt nya hus rest i två våningar, med murade eldstäder både i stugan och på loftet och fagert rustat med sniderier och gott bohag. Han hade också byggt om gammalloftet och förbättrat husen i övrigt, så att han nu bodde så som det hövdes en sven av vapen. Han satt nu i stort välstånd, ty han hade lycka med sig i sina företag och var en klok och omtänksam husbonde; särskilt var han känd för att uppföda de präktigaste hästar och ypperliga husdjur av alla slag. Och nu då han lyckats ställa så att hans dotter skulle giftas in på Formo, med en man av Dyfrinsätten, tyckte folk, att han väl utfört sin föresats att bliva den främste mannen i bygden. Han själv och Ragnfrid voro också mycket belåtna; likaså herr Andres och Simon.

Kristin blev litet nedslagen första gången hon såg Simon Andresson, ty hon hade hört så stora ord om hans skönhet och höviska väsen, så det var ej måtta på vad hon väntat sig för en brudgum.

Visserligen såg Simon bra ut, men han var något fetlagd för att endast vara tjugu år gammal, hade kort hals och ett ansikte så runt och blankt som månen. Hans hår var mycket vackert, brunt och krusigt, och ögonen voro grå och klara, men de lågo liksom litet inklämda, för det ögonlocken voro feta; näsan var för liten, och munnen var också liten och fyllig men icke ful. Och trots sin fetma var han lätt och rask och smidig i sina rörelser, en duktig idrottsman. Han var något fritalig och munvig, men Lavrans ansåg, att han dock visade både gott förstånd och lärdom när han samtalade med äldre män.

Ragnfrid kom snart att tycka om honom, och Ulvhild fattade med ens den största kärlek till honom — han var också särskilt god och öm mot den lilla sjuka mön. Och när Kristin vant sig något vid hans trinda anlete och hans sätt att tala, blev hon riktigt väl tillfreds med sin fästman och var glad åt hur fadern ordnat för henne.

Fru Åshild var med på gästabudet. Sedan Jörundgårdfolket inlåtit sig med henne, hade storfolket i de närmaste byalagen åter börjat minnas hennes höga börd och tänka mindre på hennes underliga rykte, så att hon nu kom mycket tillsammans med folk. Hon sade, när hon hade sett Simon:

»Det är ett gott gifte, Kristin. Denne Simon kommer att ha framgång i världen — mångahanda omsorger tör du undslippa, och god blir han att sammanleva med. Men han synes mig väl fetlagd och gladlynt. — Vore det nu här i Norge så som det förr i tiden varit och som det är i andra land, så att folk icke vore strängare mot syndare än Gud själv är, då skulle jag säga att du borde skaffa dig en vän, som vore mager och sorgmodig — en som du kunde ha att sitta och samtala med. Då skulle jag säga du kunde icke hava det bättre än hos Simon.»

Kristin rodnade, ehuru hon ej fullt förstod fru Åshilds mening, Men alltsom tiden led och hennes kistor fylldes och hon ständigt hörde talas om sitt giftermål och om allt hon skulle föra med sig i boet, började hon längta efter att saken skulle bli stadfäst och Simon komma norrut; hon tänkte då till sist ganska mycket på honom och gladde sig åt att träffa honom igen.

Kristin var nu fullt utvuxen och hade blivit mycket vän. Hon liknade mest sin far, var bliven högväxt och smärt om midjan med smala, fina lemmar men likväl rund och fyllig. Hennes ansikte var något kort och runt, pannan låg och bred och vit som mjölk, ögonen stora, grå och milda under fagert tecknade bryn. Munnen var något stor, men den var friskt röd och svällande och hakan äpplerund och väldanad. Hon hade ett härligt tjockt och långt hår, men det var något mörkt i färgen, lika nära till brunt som gult, och alldeles rakt. Det var ingenting Lavrans tyckte mera om än att höra Sira Eirik skryta med Kristin — prästen hade sett mön växa upp, hade lärt henne läsa i bok och skriva och höll mycket av henne. Men han tyckte ej riktigt om att den andre stundom liknade hans dotter vid en silkesblank ungmärr utan vank och lyte.

Dock sade alla människor, att hade ej denna olyckan hänt med Ulvhild, så skulle hon ha blivit ännu många gånger fagrare än systern. Hon hade det vänaste, ljuvaste anlete, vitt och rött som ros och lilja, ljusgult och silkeslent hår, som krusade och lockade sig kring hennes späda hals och smala skuldror. Ögonen liknade Gjesling-ättens: de lågo djupt under raka och svarta bryn, voro vattenklara och gråblå, men blicken var icke skarp utan mild. Därtill var barnets röst så klar och frisk, att det var en lust att höra på henne, antingen hon talade eller sjöng; hon hade snabb fattningsgåva för boklig lärdom och allt slags strängalek och tavelspel, men ringa håg för handagärning, ty hon blev strax trött i ryggen. Det såg också knappast ut som om detta fagra barn skulle återfå full rörelseförmåga. Något bättre hade hon blivit, sedan föräldrarna varit i Nidaros med henne hos Sankt Olav. Lavrans och Ragnfrid hade färdats dit till fots utan man eller tjänstemö i följe; de buro barnet på en bår mellan sig hela vägen. Efter den färden blev Ulvhild så frisk, att hon kunde gå på krycka, Men det var ej troligt hon blev så pass återställd att hon kunde giftas bort, och alltså måste hon väl, när den tiden kom, klostergivas, med allt det gods som skulle tillfalla henne.

De talade aldrig om detta, och Ulvhild märkte icke själv, att hon var vidare olik andra barn, Hon hade stor glädje av stass och fagra kläder, och föräldrarna hade ej hjärta att neka henne något, utan Ragnfrid sömmade och stickade åt henne och pyntade henne som ett kungabarn. En gång då några krämare drogo genom bygden och lågo över natten på Laugarbru, fick Ulvhild se deras varor där borta; de hade ett bärnstensgult sidentyg, och det ville hon äntligen ha en underklänning av. Lavrans handlade eljest aldrig med slikt folk, som for omkring och salubjöd köpstadsvaror olagligt i bygderna, men nu köpte han strax hela stycket. Han gav då också Kristin tyg till en »brudsärk», och den sydde hon på denna sommar. Förut hade hon aldrig ägt andra underdräkter än av ylle och en av linne till bäst. Men Ulvhild fick gästabudssärk av siden och en söndagssärk av lärft med siden upptill i livet.

Lavrans Björgulfson ägde nu även Laugarbru, och där styrde Tordis och Jon. Hos dem var Lavrans’ och Ragnfrids yngsta dotter, Ramborg, som Tordis ammat. Ragnfrid ville knappt se på barnet första tiden efter dess födelse, ty hon sade att hon bragte sina barn ont öde. Dock älskade hon mycket den lilla mön och sände jämt gåvor till henne och Tordis; sedan gick hon också ofta över till Laugarbru och såg på Ramborg, men hon kom helst efter det barnet somnat och satt då hos det. Lavrans och de två äldre döttrarna voro ofta på Laugarbru och lekte med den lilla; hon var ett starkt och friskt barn, men ej så fager som sina systrar.

Denna sommar var den sista Arne Gyrdson var på Jörundgård. Biskopen hade lovat Gyrd att hjälpa svennen fram i världen, och till hösten skulle Arne draga till Hamar.

Kristin hade väl förstått att Arne höll hennes kär, men hon var på många sätt nog så barnslig till sinnes, så hon tänkte ej mycket på den saken utan var mot honom sådan hon alltid varit, sedan de voro barn, sökte hans sällskap, så ofta hon kunde, och gick alltid vid hans hand när det var dans hemma eller på kyrkvallen. Att modern ej gärna såg detta, däri fann hon snarast ett okynnigt nöje. Men hon talade aldrig med Arne om Simon eller om sitt giftermål, ty hon märkte att det gjorde honom tung till sinnes när det ordades härom.

Arne var mycket händig, och han ville nu göra Kristin en systol till minne av honom. Han hade snidat både skrin och karm fint och vackert och höll nu på i smedjan med att tillverka järnband och lås till dem. En skön godvädersafton frampå sommaren hade Kristin gått ned till honom. Hon hade tagit med sig en av faderns tröjor, vars revor hon skulle laga, satte sig på stenhällen och började sy, medan hon småpratade med svennen inne i smedjan. Ulvhild var med henne, haltade runt på sin krycka och åt hallon, som växte i stenrösen kring gärdet.

Om en stund kom Arne fram i dörren till smedjan för att svalka sig. Han ville sätta sig hos henne, men hon ryckte litet undan och bad honom akta sig, så att han icke sotade ned sömnaden, hon hade över knät.

»Är det på det viset mellan oss nu», sade Arne, »att du ej törs låta mig sitta bredvid dig, för du är rädd bondpojken skall smutsa ned dig?»

Kristin såg förundrad på honom, så svarade hon:

»Nog vet du väl vad jag menade. Men tag av dig förskinnet, två kolet av dina händer och sätt dig litet att vila här hos mig —», och hon gjorde plats åt honom.

Men Arne lade sig i gräset framför henne; då sade hon igen:

»Var icke vred nu, Arne min! Kan du tro jag skulle visa dig otack för den vackra gåvan du gör åt mig eller någonsin glömma att du alltid varit min bästa vän här hemma?»

»Har jag varit det då?» frågade han.

»Det vet du väl», sade Kristin. »Och aldrig skall jag glömma dig. Men du, som skall ut i världen — kanske kommer du till välstånd och ära, förrän du tänker — du glömmer nog mig, långt innan jag glömmer dig —»

»Aldrig skall du glömma mig», sade Arne och log, »men jag glömmer dig, innan du glömmer mig — du är bara barnet du, Kristin!»

»Du är icke gammal du heller», svarade hon.

»Jag är lika gammal som Simon Darre», sade han åter. »Och vi föra hjälm och sköld lika väl som Dyfrinsfolket, men mina föräldrar ha icke haft lyckan med sig —»

Han hade torkat av sina händer på grästuvorna; nu tog han om Kristins fotled och lade sin kind intill hennes fot, som stack fram under klänningskanten. Hon ville draga till sig foten, men Arne sade:

»Din mor är på Laugarbru, och Lavrans har ridit av gårde — och ingen kan se oss från husen, där vi sitta. Denna endaste gången kan du väl låta mig få tala om det som ligger mig i hågen.»

Kristin svarade:

»Det ha vi då vetat i allan tid, både du och jag, att det vore oss till ogagn, om vi vände vår håg till varandra.»

»Får jag lägga mitt huvud i ditt sköt?» sade Arne, och då hon inte svarade, gjorde han det och lindade ena armen om hennes midja. Med andra handen drog han i hennes flätor.

»Hur månde du lika det», frågade han om en stund, »när Simon ligger så här i ditt sköte och leker med ditt hår?»

Kristin svarade ej. Det var som om det föll en tyngd över henne med ens — Arnes ord och Arnes huvud i hennes knä — hon tyckte det öppnade sig liksom en dörr in till ett rum, många mörka vägar in i mera mörker; oglad och beklämd tvekade hon och ville inte se ditin,

»Slikt brukar då icke gift folk göra», sade hon med ens hastigt och liksom lättad. Hon försökte tänka sig Simons tjocka, runda anlet seende upp i hennes med sådana ögon som Arnes nu, hon hörde hans röst — och hon kunde ej annat än le.

»Simon kommer nog aldrig att lägga sig på marken för att leka med mina skor han!»

»Nej för han kan leka med dig i sängen han», sade Arne. Hans röst gjorde henne sjuk och maktlös med ens. Hon försökte skjuta hans huvud ner ur sitt knä, då tryckte han det hårt in mot hennes sköte och sade sakta:

»Men jag skulle leka med skorna dina och håret ditt och fingrarna dina och följa dig ut och in dagen lång jag, Kristin, om du aldrig så mycket var min hustru och sov på min arm varendaste natt.»

Han satte sig halvt upp, tog om hennes skuldror och såg henne in i ögonen.

»Det är icke vackert av dig, att du talar så till mig», sade Kristin sakta och skyggt.

»Nej», sade Arne. Han reste sig upp och stod framför henne. »Men säg mig en sak — ville du icke hellre att det vore jag —?»

»Åh jag ville helst —», hon satt tyst en stund. »Jag ville helst icke ha någon man — icke ännu —»

Arne rörde sig ej men sade:

»Ville du hellre sättas i kloster då, så som det är beslutat för Ulvhild, och vara mö i alla dina dagar?»

Kristin tryckte de hopknäppta händerna ned i knät. Det skälvde underligt och ljuvligt inom henne — och i en plötslig rysning tyckte hon sig med ens förstå hur synd det var om den lilla systern — hennes ögon fylldes med tårar av sorg för Ulvhilds skull.

»Kristin», sade Arne sakta.

I detsamma skrek Ulvhild högt. Hennes krycka hade kommit in mellan några stenar i röset, och hon hade fallit. Arne och Kristin sprungo bort till henne, och Arne lyfte upp henne i systerns armar. Hon hade slagit sig på munnen och blödde mycket.

Kristin satte sig med henne i dörren till smedjan, och Arne hämtade vatten i en träskål. Tillsammans begynte de tvätta Ulvhilds ansikte. Hon hade också skrapat huden av sina knän. Kristin lutade sig smekande över de små smala benen.

Ulvhilds jämmer avtog snart, och hon grät sakta och bittert, som barn göra, vilka äro vana att ha ont. Kristin höll hennes huvud intill sin barm och vaggade henne sakta av och an.

Då började klockan ringa till vesper uppe i Olavskyrkan.

Arne talade till Kristin, men hon satt som om hon varken hörde eller fattade, böjd över systern, så att han blev rädd och frågade om hon trodde det var farligt. Kristin skakade på huvudet och såg icke på honom.

En liten stund efteråt reste hon sig och gick upp mot gården med Ulvhild i famnen. Arne följde efter, tyst och förvirrad — Kristin såg så frånvarande ut att hennes ansikte var alldeles stelt. Medan hon gick, fortsatte klockan att ringa ut över markerna och dalen; den ljöd ännu när hon steg in i stugan.

Hon lade Ulvhild i den säng systrarna delat alltsedan Kristin blivit för stor att sova hos föräldrarna. Så drog hon skorna av sig och lade sig ned med den lilla, låg och lyssnade efter klockan, länge sedan den tystnat och barnet somnat.

Det hade kommit för henne, när den börjat klinga, medan hon satt med Ulvhilds lilla blodiga anlete mellan sina händer, att kanske detta var ett tecken för henne. Om hon ville gå i systerns ställe — om hon själv förbunde sig till Guds och Jungfru Marias tjänst — månne Gud då ville återgiva barnet hälsa och rörlighet?

Hon påminde sig broder Edvins ord, att nu i dessa dagar var det endast de lytta och lama barnen, och dem föräldrarna icke kunde finna ett gott gifte åt, som de offrade åt Gud. Hon visste att hennes föräldrar voro fromma människor — likväl hade hon aldrig hört annat än att hon själv skulle bortgiftas, men när de förstodo att Ulvhild skulle komma att bli sjuk i alla sina dagar, då hade de strax den utvägen med henne att hon skulle i kloster.

Och Kristin ville inte själv — hon motstod den tanken att Gud skulle göra ett under med Ulvhild, om hon själv bleve nunna. Hon hakade sig fast vid Sira Eiriks ord om att det sker icke så många järtecken mera. Fast hon kände i kväll, att det var som broder Edvin sagt — hade en människa tro nog, så kunde den människan göra underverk. Men hon ville icke äga den tron, hon älskade icke Gud och hans moder och helgonen så — hon älskade världen och längtade efter världen.

Kristin pressade sin mun ned i Ulvhilds mjuka silkeshår. Barnet sov djupt, och den äldre systern satte sig oroligt upp men lade sig ned igen. Det blödde i henne av sorg och skam, men hon visste, att hon icke ville tro på under, medan hon icke ville offra sin arvedel av hälsa och fägring och älskog.

Så försökte hon trösta sig med tanken att föräldrarna icke skulle giva henne lov till något slikt. De skulle ej heller tro att det gagnade. Hon var ju bortlovad allaredan, och de ville nog icke mista Simon, som de höllo så mycket av. Hon kände sig besviken över att de tyckte det var sådan härlighet med denna mågen; hon tänkte plötsligt med ovilja på Simons runda, röda ansikte och små leende ögon, på hans sprättande gång — han studsade som en boll, tyckte hon med ens — på hans skämtsamma talesätt, som fingo henne att känna sig tafatt och dum, Det var icke heller något så märkvärdigt att få honom och så bara bli flyttad ner till Formo. Men ändå ville hon hellre ha honom än sättas i kloster. Och världen utanför fjällen — kungsgården och grevarna och riddarna, som fru Åshild talat om, och en fager man med sorgsna ögon, som skulle följa henne ut och in och aldrig bli trött. Hon mindes Arne den där sommardagen då han låg på sidan och sov med sitt bruna, blanka hår utbrett över ljungen — hon hade haft honom så kär den gången, som skulle han varit hennes bror. Det var icke vackert av honom att komma och tala så till henne, när han visste, att de aldrig kunde få varandra.

Det kom bud från Laugarbru att modern stannade där över natten. Kristin steg upp för att kläda av sig och gå till ro. Hon började snöra upp sin klänning — men så drog hon på skorna igen, slog kappan om sig och gick ut.

Natthimmeln välvde sig ljus och grön över fjällkammen. Det var snart tid för månen att gå upp, och på det ställe där den stod bakom fjällen, drevo några små skyar och glänste som silver i nedre kanten; himlen blev ljusare och ljusare, lik immig metall.

Hon sprang mellan gärdsgårdarna, över vägen och uppför backen mot kyrkan. Den sov, svart och igenstängd, men hon gick fram till korset, som stod där nära invid, till minne av att Sankt Olav hade vilat här en gång då han flydde för sina ovänner.

Kristin knäföll på stenen och lade sina knäppta händer på fotstycket: »Heliga kors, starkaste mast, fagraste trä, de krankas bro till hälsoläkedoms fagra stränder —»

Vid bönens ord var det som om hennes längtan vidgat sig allt mer och mer, likt vatturingar. Varje enskild tanke, som vållat henne oro, jämnades ut, hennes sinne blev mera stilla, mera ömt, det kom ett blitt, tanketomt vemod i stället för hennes sorger.

Hon blev liggande på knä och förnam alla nattens ljud. Vinden suckade så underligt, älven brusade bortom lunderna bak kyrkan, och bäcken rann helt nära tvärsöver vägen — och överallt, nära och fjärran i mörkret, skymtade hon med syn och hörsel små strängar av rinnande och droppande vatten. älven glimmade vit nere i bygden. Månen gled upp över en liten klyfta, det glittrade litet på daggvåta blad och stenar, och det lyste matt och dunkelt om det nytjärade timret i klockstapeln vid kyrkogårdsgrinden. Så blev månen borta igen, där åsen sköt rygg något högre. Nu var det många fler vita och skimrande skyar på himlen.

Hon hörde en häst, som kom i långsamt skritt högre upp på vägen, mansröster talade oavlåtligt och dämpat. Folk var hon icke rädd för här, så nära hemmet, där hon kände varenda människa; hon blev trygg av det.

Faderns hundar stormade inpå henne, snodde runt och foro som pilar tillbaka in i dungen, vände och sprungo upp kring henne igen, och fadern ropade en hälsning, i detsamma han kom fram mellan björkarna. Han ledde Guldsvein vid tygeln; ett knippe fågel hängde och svängde frampå sadeln, och Lavrans bar på vänstra handen höken med huvan på. Han var i sällskap med en lång, kutryggig man i munkkåpa, och innan Kristin sett hans anlete, visste hon att det var broder Edvin. Hon gick dem till mötes och var inte mera förundrad än om hon skulle ha drömt det; hon endast log, då Lavrans frågade henne om hon kände igen deras gäst.

Lavrans hade träffat honom uppe vid Rostbron; så hade han lyckats övertala honom att följa med hem till gården och stanna över natten. Men broder Edvin ville äntligen få lov att ligga i nöthuset: »för jag är nu vorden så lusig», sade han, »så I icke kunnen ha mig inne i de goda sängarna».

Och för allt vad Lavrans talade och bad, så höll munken fast vid sin föresats, ja, först ville han till och med att de skulle ge honom maten ute på tunet. Till slut fingo de honom dock med in i stugan, och Kristin lade in ved på eldstaden i hörnet och satte ljus på bordet, medan en tjänstflicka bar in mat och dryck.

Munken satte sig på stavkarlsbänken vid dörren, och han ville endast ha kall gröt och vatten till kvällsvard. Ej heller ville han ta emot när Lavrans erbjöd att låta reda honom ett bad och få hans kläder rentvagna.

Broder Edvin skubbade sig och kliade sig och log över hela sitt magra gamla anlete:

»Nej, nej», sade han, »detta biter bättre på mitt högfärdiga skinn än både gissel och gardianens ord. Jag har suttit i en klipphåla häruppe i fjället i sommar — de hade givit mig lov att gå ut i ödemarken för att fasta och bedja, och där satt jag och menade att jag nu var rentav såsom en helig eremit, och de fattiga människorna där borta i Setnadalen kommo upp med mat till mig och trodde, att här sågo de riktigt en from renlevnadsman: broder Edvin, sade de, fanns det många slika munkar som du, då skulle vi bättra oss fort nog, men när vi se präster och biskopar och munkar bitas och slåss som grisungar vid mathon —. Ja, jag sade dem att det var okristligt att tala så — men jag hörde det rätt gärna, och jag sjöng och bad, så att det ljommade i berget. Nu kan det vara gagneligt för mig att känna lössen bitas och slåss på huden min och höra de goda husfruarna, som vilja ha det rent och anständigt i stugorna sina, ropa att denna lortpälsen till munk kan gott ligga på logen sommartid. Jag skall norrut till Nidaros nu till Olavsvakan, och det blir nyttigt för mig att varsna att folk icke fikar efter att komma när mig —»

Ulvhild vaknade; då gick Lavrans bort och lyfte upp henne i sin kappa:

»Här är barnet jag talade om, käre fader, Läggen edra händer på henne och bedjen Gud för henne, såsom I båden för den pilten där norrut i Meldalen, om vilken vi sport att han återfick sin förlighet.»

Munken tog Ulvhild ömt under hakan och såg in i hennes ansikte. Så lyfte han hennes ena hand och kysste den.

»Bed hellre du med hustru din, Lavrans Björgulfson, att I icke mån frestas till att försöka böja Guds vilja med detta barnet! Vår Herre Jesus själv har satt dessa små fötter på den stig, där hon tryggast kan nå fram till fridens hem — jag ser det på dina ögon, du sälla Ulvhild, att du har dina förebedjare i den andra världen.»

»Pilten i Meldalen blev helbrägda, har jag hört», sade Lavrans sakta.

»Han var en fattig änkas enda barn, och ingen fanns, som kunnat föda och kläda honom, när modern fallit ifrån, förutom socknen. Och likväl bad kvinnan endast om att Gud måtte giva henne ett frimodigt hjärta på det att hon måtte kunna tro att Han ville låta det ske, som var bäst för pilten. Jag gjorde intet annat än bad den bönen med henne, jag ock.»

»Det är icke lätt för hennes moder och mig att slå oss till ro med detta», svarade Lavrans tungt. »Helst som hon är så fager och god.»

»Har du sett det barnet de ha på Lidstad söderåt i dalen?» frågade munken. »Ville du hellre dottern din skulle vara slik?»

Lavrans ryste och tryckte barnet intill sig:

»Tror du icke», sade broder Edvin igen, »att i Guds ögon vi alla äro såsom barn dem han har orsak att sörja över, vanföra som vi äro genom synden? Och likväl tycka vi icke vi hava det värst här i världen.»

Han gick fram till Mariabilden på väggen, och alla böjde knä, medan han läste aftonbön. Det tycktes dem att broder Edvin givit dem en god tröst.

Men sedan han gått ut ur stugan för att söka sig en sovplats, sopade dock Astrid, den förnämsta tjänstepigan, noggrant golvet, på alla ställen där munken hade stått, och kastade soporna raskt på elden.

Nästa morgon steg Kristin tidigt upp, tog mjölkgröt och vetekakor i ett vackert fat av flammig rot, ty hon visste, att munken aldrig rörde kött, och så bar hon själv ut maten till honom. Det var nästan inga människor uppe i huset ännu,

Broder Edvin stod resfärdig med stav och påse på stenläggningen utanför nöthuset; han tackade Kristin småleende för hennes omak, satte sig i gräset och åt, medan Kristin satt vid hans fötter.

Hennes lilla vita hund kom löpande, så de små bjällrorna i halsbandet klingade. Hon tog hunden i sitt knä, och broder Edvin knäppte med fingrarna åt den, och kastade små bitar av vetekakan i dess gap, medan han berömde den mycket.

»Det är det slaget, som drottning Eufemia har fört in i landet», sade han. »I han det fint nu här på Jörundgård, i stort och smått.»

Kristin rodnade av glädje. Hon visste nog, att hunden var fin, och hon var stolt över att äga den; det fanns ingen annan i bygden, som hade knähund. Men hon hade dock ej vetat, att den var av samma slag som drottningens favorithundar.

»Simon Andresson har sänt den till mig», sade hon och tryckte den intill sig, medan den slickade henne i ansiktet. »Den heter Kortelin.»

Hon hade tänkt tala med munken om sin oro och begära hans råd. Men nu hade hon icke lust att syssla mera med sina egna tankar från gårdagskvällen. Broder Edvin trodde ju, att Gud skulle vända allt till det bästa för Ulvhild. Och det var vackert gjort av Simon, att sända henne en slik gåva, redan innan fästningsärendet dem emellan var avgjort. Arne ville hon ej tänka på — han hade burit sig illa åt mot henne, tyckte hon.

Broder Edvin tog stav och påse och bad Kristin hälsa därinne — han ville ej stanna tills folk steg upp, utan gå medan dagen var sval. Hon följde honom uppåt förbi kyrkan och ett stycke in i lunden.

När de skildes, bjöd han henne Guds fred och välsignade henne.

»Given mig ett ord, slikt som I gåven åt Ulvhild, käre fader», bad Kristin; hon stod med hans hand i sin.

Munken strök med sin nakna, av giktknölar vanställda fot i det våta gräset:

»Då vill jag lägga dig det på hjärtat, dotter, att du ger noga akt på huru Gud sköter folks tarv här i dalen. Här faller föga regn, men Han har givit eder vatten från fjället, och daggen friskar upp äng och åker varje natt. Tacka Gud för de goda gåvor Han givit dig, och klaga icke, om du tycker dig sakna annat, som du menar kunde passa väl samman därmed. Du har fagergult hår, gräm dig icke för det ej är krusigt! Har du ej hört om den käringen, som satt och grät, för att hon bara hade en liten fläskbit att ge de sju svultna ungarna sina till julekost. Sankt Olav kom ridande förbi samma signade stund; då räckte han ut sin hand över sovlet och bad Gud mätta de stackars små krakarna. Men när käringen såg, att där låg en slaktad gris på bordet, så grät hon, för hon icke hade fat och grytor nog.»

Kristin skyndade hemåt, och Kortelin dansade kring fötterna på henne och nafsade i flikarna på hennes klänning och bjäbbade och pinglade med alla sina små silverbjällror.

VI

Arne var hemma på Finsbrekken, sista tiden innan han skulle fara till Hamar; modern och systrarna utrustade honom med kläder.

Dagen innan han skulle rida söderut, kom han till Jörundgård och sade farväl. Då fick han tillfälle att viska till Kristin och be henne möta honom på vägen söder om Laugarbru nästa afton.

»Jag ville ju gärna vi skulle vara ensamma vi två, sista gången vi mötas», sade han. »Tycker du det är så mycket jag ber om — vi äro ju fostrade samman som två syskon», tillade han, när Kristin dröjde litet med svaret.

Då lovade hon att komma, såvida hon kunde slippa hemifrån.

Nästa morgon snöade det, men fram på dagen tog det till att regna, och snart voro både vägar och marker en enda grå gyttja. Dimflockarna lågo och drevo mellan åsarnas sidor, tid efter annan sjönko de ned och tvinnade sig i vita tottar vid fjällets fot, men så tätnade luften på nytt.

Sira Eirik kom över för att hjälpa Lavrans med att sätta upp skrivelser. De gingo ned i gammalstugan, ty den var trevnare vid slikt väder än storstugan, där röken från eldstaden stod i hela rummet. Modern var på Laugarbru, där Ramborg nu var på bättringsvägen, sedan hon haft en febersjukdom tidigare på hösten.

Det var alltså ingen svårighet för Kristin att slippa osedd bort från gården, men hon tordes inte taga häst utan gick. Vägen var en sörja av snöslask och visset löv; det kändes sorgligt dött och rått och unket i luften, alltemellanåt kom en vindstöt och drev vätan rakt i ansiktet på henne. Hon drog hättan långt ned över huvudet, höll kappan omkring sig med båda händerna och gick raskt framåt. Litet rädd var hon — älvens brus ljöd så dovt i den tunga luften, och molnen drevo svarta och sönderslitna över fjällkammarna. Då och då stannade hon och lyssnade bakom sig, om hon skulle höra Arne.

Om en stund förnam hon hovslag på den uppblötta vägen, och hon stannade då, ty hon var på ett ganska ensligt ställe, så hon tänkte här kunde de lämpligen säga varandra farväl ostörda.

»Det var duktigt gjort att du kom», säger han, »i detta otäcka vädret.»

»Det är värre för dig, som skall rida så lång väg. Och så sent på kvällen drager du av gårde?» frågar hon.

»Jon har bett mig ligga på Loptsgård i natt», svarade Arne. »Jag tänkte det var lättare för dig att komma hit denna tiden på dygnet.»

De stodo tysta en stund. Kristin tyckte hon aldrig förr hade sett hur vacker Arne var. Han hade en slät stålhatt och under den en brun yllehuva, som slöt tätt till om ansiktet och hängde ned över skuldrorna. Under den såg hans smala anlete så ljust och fagert ut. Hans läderkjortel var gammal, fläckad av rost och rispad av brynjan, som burits ovanpå — Arne hade fått den efter sin far — men den följde hans smärta, smidiga och starka gestalt, och så bar han svärd vid sidan och spjut i handen — hans övriga vapen hängde på sadeln, Han var en fullvuxen man och såg gossaktig ut.

Hon lade handen på hans axel och sade:

»Minns du, Arne, att du sporde mig en gång om jag fann dig vara en lika gäv karl som Simon Andresson? Nu vill jag säga dig en sak, innan vi skiljas, och det är, att du synes mig vara lika mycket hans överman i skönhet och åthävor som han är räknad framom dig i börd och rikedom, av folk som mest ser på slika ting.»

»Varför säger du mig detta?» frågade Arne andlöst.

»För det broder Edvin lade mig på hjärtat att vi skola tacka Gud för hans goda gåvor och icke vara som den kvinnan som, när Sankt Olav ökade sovlet för henne, grät över att hon icke hade kar nog — så att du ej skall gräma dig över att Han icke givit dig lika mycken rikedom som lekamliga företräden —»

»Var det så du menade?» sade Arne. Och då hon teg, sade han:

»Jag undrade om du menade, du ville hellre varit gift med mig än den andre —»

»Det ville jag väl nog», säger hon tyst. »Med dig är jag mera bekant —»

Arne slog armarna om henne, så att han lyfte hennes fötter från marken. Han kysste hennes ansikte många gånger, men så satte han ned henne igen:

»Gud hjälpe oss, Kristin, ett sådant barn du är!»

Hon stod och hängde med huvudet, men höll sina händer på hans axlar. Han grep uppåt om hennes handleder och tryckte dem:

»Jag ser att det är så, käraste min, att du förstår icke hur mitt hjärta svider, för det jag skall mista dig! Kristin, vi ha ju vuxit upp tillsammans som två äpplen på en gren, jag höll av dig, innan jag fattade att en dag skulle en annan komma och bryta dig loss från mig. Så sant Gud led döden för oss alla — jag förstår ej huru jag skall kunna bli glad mera här i världen efter denna dagen —»

Kristin grät bittert och lyfte sitt ansikte, så att han kunde kyssa henne.

»Tala ej så Arne min», bad hon och smekte honom.

»Kristin», sade Arne lågmält och tog henne åter i sina armar.

»Kan du icke tänka dig att du bad din far — Lavrans är en så god man, så han skulle icke tvinga dig mot din vilja — att du bad honom att få vänta några år — ingen vet huru lyckan kan vända sig för mig — vi äro så unga bägge två —»

»Jag får nog göra som de vilja hemma», grät hon.

Nu fick gråten makt med Arne också.

»Du förstår nog icke du, Kristin, hur kär jag har dig!» Han gömde ansiktet vid hennes skuldra. »Gjorde du det, och höll du av mig, så gick du nog till Lavrans och bad kärliga —»

»Det kan jag icke», snyftade mön, »jag kunde nog aldrig få någon man så kär att jag ville göra mina föräldrar emot för hans skull.» Hon trevade med händerna efter hans ansikte under yllehuvan och den tunga stålhatten. »Gråt icke så, Arne, min käraste vän —»

»Denna skall du nu ha», sade han om en stund och gav henne en liten sölja, »och tänk stundom på mig, för jag glömmer aldrig dig och sorgen min —»

Det var nästan alldeles mörkt, när Kristin och Arne sagt varandra ett sista farväl. Hon stod och såg efter honom, då han till slut red bort. Det lyste gult från en rämna mellan skyarna, och det ljuset speglade sig i deras fotspår, där de gått och stått i snöslasket på vägen — det såg så kallt och sorgligt ut, tyckte hon. Hon grov fram bröstlinet och torkade sitt förgråtna anlete, vände om och gick hemåt.

Hon var våt och kall och gick fort. Om en stund hörde hon att det kom en människa på vägen bakom henne. Hon blev litet rädd; det kunde ju tänkas att det for främmande folk, här på stora färdevägen, till och med en sådan kväll som denna, och hon hade en öde sträcka framför sig; där var svarta uren rakt upp på ena sidan, men på den andra stupade det brant, och det var furuskog ända ned till den blygrå älven på dalbottnen. Hon blev därför glad, när den som kom efter ropade hennes namn; hon stannade och väntade.

Den kommande var en lång, smal man i mörk dräkt med ljusare ärmar — då han kom närmare, såg hon, att han var prästklädd och bar en tom skräppa på ryggen. Hon kände nu igen Bentein, prästsonen, som de kallade honom — Sira Eiriks dotterson. Hon märkte strax att han var mycket drucken.

»Ja, den ene far, och den andre kommer», sade: han och skrattade, när de hälsat på varandra. »Jag mötte Arne från Brekken just nyss — jag ser du går och gråter. Nu kunde du väl le litet, för att jag är hemkommen — vi ha ju varit vänner alltifrån barnsben, vi ock.»

»Det är dåligt byte att få dig till bygden i stället», sade Kristin tvärt. Hon hade aldrig kunnat lida Bentein. »Det töra flera mena, är jag rädd. Din morfar gick och gladde sig åt att du kommit på så god väg nere i Oslo.»

»Åja», sade Bentein och skrockade och fnittrade. »Ja, jag hade kommit in på en god väg, menar du? Som ett svin i en veteåker hade jag det, Kristin — och ändan blev densamma, jag blev jagad dädan med buller och gny och käpps hugg. Jaja, det är icke stor fröjd han har av sin avkomma, morfadern min, — Det var värst så fort du går!»

»Jag fryser», sade Kristin kort.

»Än jag då!» säger prästen. »Jag har icke mer kläder på mig än du här ser — kåpan måste jag sälja för öl och mat i Hamar Litle. Du månde väl ännu ha värme i kroppen efter avskedet från Arne du — jag menar du får låta mig gå under pälsen med dig —» och han grep i hennes kappa, slog den om sin axel och tryckte sin våta arm runt hennes liv.

Kristin blev så häpen över hans fräckhet, att det dröjde ett ögonblick innan hon riktigt fattade — så ville hon slita sig lös, men han hade tag i hennes kappa, och den var hopfäst med en stark silverhäkta. Bentein fick armarna om henne igen, ville kyssa henne och kom vid hennes haka med sin mun. Hon försökte slåss, men han höll om hennes överarmar.

»Jag tror du har mist vettet», väste hon, medan hon stretade mot, »djärvs du hantera mig som jag vore en — du skall ångra detta bitterliga i morgon, din usling —»

»Åh, i morgon är du icke så dum», säger Bentein och sätter krokben för henne, så att hon faller halvt omkull i vägsörjan, och pressar ena handen mot hennes mun.

Men hon tänkte ej på att skrika. Först nu förstod hon, vad han djärvdes vilja göra med henne, men raseriet grep henne så vilt och våldsamt, att hon knappast kunde känna någon rädsla; hon gav till ett morrande läte som ett djur i strid och kämpade mot mannen, som höll henne nere, så att det iskalla snövattnet trängde genom kläderna in på hennes brännheta hud.

»I morgon har du nog vett att tiga», säger Bentein, »— och kan det icke döljas, så kan du skylla på Arne, det varder förr trott —»

Han hade fått ett finger in i hennes mun, då bet hon till av alla krafter, så att Bentein skrek och släppte taget. Snabb som blixten fick Kristin ena handen fri, trevade över hans ansikte och tryckte tummen mot hans ena öga, så hårt hon orkade. Han röt till och reste sig upp på knä. Hon smatt fram som en katt, stötte till prästen, så att han föll på rygg, och så sprang hon bortåt vägen, medan smutsen sprutade kring henne för varje språng.

Hon sprang i ett utan att se sig om. Hon hörde att Bentein kom efter, och hon sprang, så hjärtat dunkade i hennes hals, medan hon sakta jämrade och spejade framför sig — skulle hon då aldrig hinna fram till Laugarbru! Äntligen var hon inne på vägen, där den går över gärdena, hon såg huslängan nere i backen och fick i detsamma klart för sig att hon inte tordes springa ditin, där modern var — så som hon såg ut, nedsmutsad av lera och visset löv från huvud till fot och med sönderrivna kläder.

Hon märkte att Bentein vann på henne; då böjde hon sig ned och tog upp två stora stenar. Hon kastade, då han kom nog nära; den ena träffade, så att det bar överända med honom. Då sprang hon igen och stannade ej förrän hon stod på bron.

Skälvande stod hon och höll i broräcket; det svartnade för hennes ögon, och hon trodde hon skulle falla ned medvetslös — men så tänkte hon på Bentein, om han skulle komma och finna henne! Darrande av blygsel och förbittring gick hon vidare, men hennes ben kunde knappt bära henne, och nu kände hon, att det sved i ansiktet av att hon blivit klöst, och hon hade slagit sig både på rygg och armar. Gråten kom, het som eld.

Hon önskade att Bentein måtte hava dött, av stenen hon kastat — hon önskade att hon gått tillbaka och gjort slut på honom; hon tog efter sin kniv men märkte att hon måste ha förlorat den.

Så kom återigen tanken på att hon icke tordes bli sedd hemma; då föll det henne in att gå till Romundgård. Hon villa klaga för Sira Eirik.

Men prästen hade icke kommit från Jörundgård ännu. I eldhuset träffade hon Gunhild, Benteins mor; kvinnan var ensam, och då omtalade Kristin för henne huru sonen farit fram med henne. Dock nämnde hon ingenting om att hon gått ut för att möta Arne. Då hon märkte att Gunhild trodde hon varit på Laugarbru, lät hon det gå för det.

Gunhild sade ej stort men grät ganska mycket, medan hon tvättade av Kristins kläder och lagade de värsta revorna tills vidare. Och den unga var så upprörd att hon ej lade märke till de blickar Gunhild i smyg gav henne.

Men när Kristin gick, tog Gunhild sin kappa och följde henne ut, men gick bortåt stallet. Kristin frågade vart hon skulle hän.

»Jag får väl rida ned och se efter sonen min», svarade kvinnan, »om du slagit ihjäl honom eller hur det står till med honom.»

Kristin tyckte ej hon kunde svara någonting härpå, så hon sade endast att Gunhild finge laga Bentein kom bort från bygden, så fort tillfälle blev, och att han icke kom för hennes ögon vidare — »eljest talar jag om detta för Lavrans, och då kan du väl tänka dig hur det går».

Bentein drog då också söderut en knapp vecka senare; han hade brev med sig till Hamarbispen från Sira Eirik, med bön om att biskopen ville skaffa honom sysselsättning eller eljest stå honom bi.

VII

En dag framåt jul kom Simon Andresson helt oväntat ridande till Jörundgård. Han urskuldade sig för att han kom på slikt sätt, objuden och allena utan fränder, men herr Andres var i Sverige i konungens ärende. Själv hade han varit hemma på Dyfrin en tid, men där voro endast hans unga systrar och hans mor, som låg till sängs, så tiden hade synts honom lång, och han hade fått sådan håg att färdas hitopp.

Ragnfrid och Lavrans tackade honom mycket, för att han gjort denna långa resa i hårdaste vinterkölden. Ju mera de sågo av Simon, desto bättre behagade han dem. Han var väl inne i allt som ordats mellan Andres och Lavrans, och det blev nu avtalat att hans och Kristins fästningsöl skulle drickas innan fastan ginge in, såvida herr Andres kunde hinna hem till den tiden, men eljest strax efter påsk.

Kristin var stilla och försagd, när hon var tillsamman med sin fästman; hon fann föga att tala med honom om. En kväll då alla hade setat och druckit, bad Simon henne gå ut med honom och svalka sig litet. Då, medan de stodo i svalgången utanför den övre stugan, tog han henne om livet och kysste henne. Sedan gjorde han det ofta, när de två voro ensamma. Hon var inte glad åt det, men hon lät det ske, eftersom hon visste att fästemålet var oundvikligt. Nu tänkte hon på sitt gifte endast som på något hon måste, men icke som något hon gärna ville. Ehuru hon nog tyckte bra om Simon — i synnerhet när han talade med andra och inte rörde henne eller ställde sina ord till henne.

Hon hade varit så olycklig hela hösten igenom. Det tjänade till ingenting hur ofta hon än sade sig att Bentein ju icke fått göra henne något; hon kände sig likafullt vanhedrad.

Ingenting kunde bliva så som det var förut, sedan en man vågat vilja något slikt med henne. Hon låg vaken om nätterna, het av skam, och kunde ej låta bli att tänka på det. Hon mindes Benteins kropp mot sin egen, när hon brottades med honom, hans heta, ölstinkande andedräkt — hon måste tänka på vad som kunde ha skett — och hon mindes med en rysning genom hela sin varelse vad han sagt om möjligheten att det icke kunde döljas och att Arne skulle få skulden. Förbi hennes inre syn jagade bilder av allt som skulle ha följt, om hon kommit i slik olycka och så folk fått reda på hennes möte med Arne — skulle hennes far och mor ha trott slikt om Arne — och Arne själv, vad skulle han ha tänkt? Hon såg honom för sig, sådan hon sett honom sista kvällen, och hon kände det som om hon sjunkit ihop inför honom, bara för det hon kunde ha kommit att draga ned honom med sig i sorg och skam. Och så drömde hon så styggt. Hon hade hört ord sådana som »köttets lusta» och »köttets frestelse» i kyrkan och i heliga berättelser, men de hade icke sagt henne någonting. Nu var det blivet verkligt för henne att både hon själv och alla människor hade en syndig, köttslig lekamen, som snärjde själen och skar i den med hårda band.

Så föreställde hon sig hur hon skulle ha dräpt Bentein eller gjort honom blind. Det var den endaste lisa hon kunde finna, att frossa i drömmar om hämnd mot den vidriga mörka mannen, som alltid stod i vägen för hennes tankar. Men det halp aldrig länge; hon låg och storgrät vid Ulvhilds sida om nätterna, över allt detta som bragts över henne med våld. Bentein hade i alla fall lyckats skända mödomen i hennes sinne.

Första vardag efter julhelgen hade alla kvinnorna på Jörundgård stor brådska i eldhuset; Ragnfrid och Kristin hade också varit där större delen av dagen. Sent på aftonen, under det några av kvinnorna röjde upp efter baket, medan andra ställde med kvällsvarden, kom mjölkedejan infarande, skrikande, medan hon slog ihop händerna:

»Jesus, Jesus — har någon hört större elände — nu köra de Arne Gyrdson död på en släde — Gud hjälpe Gyrd och Inga i denna olyckan —»

In kommo en man, som bodde i en stuga längre ned på vägen, och Halvdan. Det var de som hade mött likföljet.

Kvinnorna skockade sig omkring dem. Ytterst i ringen stod Kristin, vit och bävande. Halvdan, Lavrans’ egen sven, som hade känt Arne alltifrån han var gosse, grät våldsamt, medan han berättade:

Det var Bentein, prästsonen, som hade dräpt Arne. Nyårskvällen hade bispens svenner setat och druckit i borgarstugan, och då hade Bentein kommit; han var nu bliven skrivare hos prästen i Helga lekamens prebende. Svennerna ville först icke släppa in honom, men han hade påmint Arne om att de voro från samma bygd; Arne lät honom då få sitta bredvid sig, och de hade druckit. Men så hade de kommit i slagsmål. Arne hade farit så våldsamt fram att Bentein tagit en kniv från bordet och stuckit Arne i strupen och flera gånger i bröstet. Arne hade dött nästan strax.

Bispen hade lagt sig denna olyckan mycket tungt på sinnet; han hade själv sörjt för att liket blev omskött och låtit sitt eget folk köra det den långa vägen hem. Bentein lät han slå i järn, stötte ut honom ur kyrkan, och var han icke redan hängd, så skulle han bli.

Halvdan måste förtälja detta flera gånger, allteftersom nytt folk strömmade in. Lavrans och Simon kommo också över till eldhuset, när de varseblevo oron och uppståndelsen på gården. Lavrans var mycket upprörd; han bjöd att de skulle sadla hans häst, ty han ville rida över till Brekken med detsamma. När han skulle gå, föllo hans ögon på Kristins vita ansikte.

»Kanske du vill följa med mig?» frågade han. Kristin tvekade EE hon ryste, men så nickade hon, ty hon orkade icke säga ett ord.

»Är det icke för kallt för henne?» undrade Ragnfrid. »I morgon blir det ju likvaka, och då gå vi väl dit alla —»

Lavrans såg på sin hustru; han blev också varse Simons anlete, och så gick han bort till Kristin och lade armen om hennes axlar:

»Hon är hans fostersyster, du få minnas det», sade han. »Kanske hon gärna vill hjälpa Inga att ordna med liket.»

Och fastän Kristins hjärta var som sammansnört av förtvivlan och ångest, så blev hon varm av tacksamhet mot sin far för hans ord.

Ragnfrid ville nu att de skulle äta kvällsgröten, innan de foro, om Kristin skulle med. Hon ville också skicka med gåvor till Inga — ett nytt linnelakan, vaxljus och nybakat bröd; hon bad dem säga att hon skulle komma upp själv och hjälpa till med att ordna för jordafärden.

Det förtärdes föga men talades mycket i stugan, medan maten stod på bordet. Den ene påminde den andre om de prövningar Gud pålagt Gyrd och Inga. Gården deras hade stenskred och vårflod fördärvat, flera av de äldsta barnen hade dött, så att alla Arnes syskon ännu voro barn. Nu hade de haft lyckan med sig i några år, sedan bispen satte Gyrd på Finsbrekken som sin ombudsman, och de barn de fått behålla voro fagra och lovande. Men modern älskade Arne mycket högre än alla de andra.

Men folk ömkade också Sira Eirik. Prästen var aktad och avhållen, och människor där i bygden voro stolta över honom, han var vällärd och duglig och hade, under alla de år han varit vid kyrkan, icke försummat en helgdag eller mässa eler förrättning, som han var pliktig att hålla. I sin ungdom hade han varit krigsman under grev Alf av Tornberg men hade kommit i olycka genom att dräpa en mycket högbördig man, och så hade han sökt skydd hos Oslobispen; när denne märkte vilka gåvor han hade för boklig gärning, hade han tagit honom i prästlära. Och hade det icke varit för att han hade ovänner för detta gamla dråpets skull, så hade Sira Eirik nog aldrig blivit sittande här vid denna lilla kyrkan. Väl var han mycket girig efter penningar både för sin egen pung och för kyrkans räkning, men den var nu också så präktigt utrustad med kar och klädnader och böcker, och han själv hade ju dessa barnen — och han hade då aldrig haft annat än sorg och möda av sin släkt. Ute i bygderna tyckte folk det var orimligt att prästerna skulle leva som munkar, då de ju likväl måste ha kvinnfolkshjälp på gårdarna och de väl kunde behöva en hustru till att ställa för sig, så långa och tunga resor som de måste göra runt omkring i socknen, och det i allt slags väder; folk mindes ock att det icke var så långliga tider sedan prästerna i Norge varit gifta män. Därför hade ingen lagt Sira Eirik så synnerligen mycket till last att han haft tre barn med fatburskvinnan, som varit hos honom när han var ung. Men denna kvällen sade de dock att det såg ut som om Gud ville straffa Eirik för hans frilloläger, så mycket ont som hans barn och barnbarn vållat honom. Och några menade det var väl god grund för det också, att en präst icke skulle hava hustru och barn — ty det månde nog komma ovänskap och agg mellan prästen och folket på Finsbrekken; och de hade förr varit de bästa vänner.

Simon Andresson kände väl till Benteins leverne i Oslo och berättade härom. Han hade blivit skrivare hos prosten vid Mariakyrkan, och han sades vara en duglig karl. Det var också många kvinnor, av vilka han var väl liden — han hade de där ögonen, och så gick käften på honom oavlåtligt. Några tyckte han var en fager man — det var mest sådana fruar, som funno sig besvikna på sina män, och så unga mör, sådana som gärna se, att män äro fria mot dem. Simon log — ja, de förstodo väl? Nå, Bentein var då så slug, så han trädde ej slika kvinnor för nära — med dem brukade han fagra ord; han fick rykte om sig för renlevnad. Men så var det nu det med kung Håkon — han var ju en from och sedlig herre själv — och han ville gärna hålla sina män till tukt och hövisk vandel — de unga förstås; andra kunde han nog icke rå på. Och nu blev det så att vad streck de unga svennerna kunde lista sig till att vara med om — liderliga gillen, dobbel och öldrickning och dylikt — det kom alltid till hirdprästens kännedom, och de galenpannorna måste stånda till skrift och göra bot och fingo hårda förekastelser, ja, två, tre av de vildaste piltarna blevo bortdrivna. Men så uppdagades det till sist, att det var denna räven Bentein secretarius, som vållat det — lönligt hade han haft sina vägar till alla ölhusen och värre hus med; han hörde tärnornas bikt han och gav dem avlösning.

Kristin satt vid moderns sida; hon försökte äta, så att ingen skulle märka hur det stod till med henne, men hon skalv på handen, så att hon spillde av vällingen för varje skedblad, och tungan kändes så tjock och torr i munnen att hon inte kunde svälja brödbetorna. Men när Simon började tala om Bentein, måste hon sluta upp med att låtsa som om hon åt; hon tog tag med händerna i bänken under sig — skräck och vämjelse fingo makt med henne, så att hon kände svindel och kväljningar. Han var det, som hade velat — Bentein och Arne, Bentein och Arne —. Sjuk av otålighet väntade hon på att de skulle bli färdiga. Hon längtade efter att se Arne, Arnes fagra anlete, falla ned och få sörja och glömma allt annat.

När modern hjälpte henne med ytterkläderna, kysste hon dottern på kinden. Kristin var så ovan att få ömhetsbetygelser av sin mor nu, det gjorde så gott — hon lutade huvudet mot Ragnfrids skuldra ett ögonblick, men hon kunde icke gråta.

Då hon kom ut på tunet, såg hon att det var flera som ville följa med — Halvdan, Jon från Laugarbru och Simon och hans sven. Det vållade henne en orimlig pina att de två främmande skulle vara med.

Det var en bitande kall kväll, så att snön knarrade under fötterna; stjärnorna gnistrade tätt som rimfrost på den svarta himmelen. När de ridit ett stycke, hörde de skrål och tjut och rasande hovslag söderut från vallarna — litet längre upp på vägen kom hela det ridande följet framstörtande bakom dem och sprängde förbi, så att det klang av metall, och ångan från de rykande, rimfrostklädda hästkropparna slog emot dem, där de själva måste rida ut i snön. Halvdan ropade åt den vilda skaran — det var ungdomar från gårdarna söderut i bygden; de firade ännu jul och voro ute för att pröva sina hästar. Några, som voro för druckna för att fatta, sprängde dundrande och hojtande vidare, medan de slogo på sina sköldar. Men ett par stycken förstodo vad tidender Halvdan ropade emot dem; de skilde sig från flocken, blevo stilla och slöto sig till Lavrans’ följe, medan de viskade med männen som voro sist i raden.

De kommo så långt, att de sågo Finsbrekken i sluttningen på hinsidan Silsån. Det lyste mellan husen — mitt på tunet hade folket stuckit ned torrvedsfacklor i en snödriva, och eldskenet låg rött över den vita backen, men de mörka husen sågo ut som om de vore överstrukna med levrat blod. En liten syster till Arne stod ute och stampade med fötterna, händerna hade hon lagt i kors upp under kappan. Kristin kysste det förgråtna, frusna barnet. Hennes hjärta var tungt som sten, och det var som hade hon bly i lemmarna, när hon steg uppför trappan till loftet, där de lagt honom.

Ljudet av sång och glansen av de många tända ljusen mötte henne i dörren. Mitt på loftet stod kistan, som han förts hem i, täckt av ett lakan; det hade lagts plankor över bockar, och kistan hade ställts härpå. Vid huvudgärden stod en ung präst med öppen bok i händerna och sjöng; runtom knäböjde folk med ansiktet dolt i den tjocka kappan.

Lavrans tände sitt ljus vid ett av dem som stodo och brunno, satte det stadigt på bårbrädet och föll på knä. Kristin ville göra detsamma, men hon kunde icke få sitt ljus att stå; då tog Simon det och hjälpte henne. Så länge prästen läste, lågo alla på knä och upprepade viskande hans ord, så att andedräkten stod som en rök om munnen på dem — det var iskallt på loftet.

När prästen slog igen boken och folk reste sig upp — det var redan många samlade i likstugan — gick Lavrans fram till Inga. Hon stirrade på Kristin och tycktes knappt höra mannens ord; gåvorna han hade räckt henne stod hon och höll, som om hon ej visste av att hon hade något i händerna.

»Är du kommen, du ock, Kristin?» säger hon med en underlig, tvungen röst. »Kanske du gärna vill se sonen min, sådan han nu kommit tillbaka till mig?»

Hon flyttade ett par ljus åt sidan, grep Kristin om armen med skälvande hand och ryckte med andra handen svettduken från den dödes anlete.

Det var grågult som lera, och läpparna voro blyfärgade, de hade glidit litet från varandra, så att de jämna, smala, benvita tänderna syntes som i ett spotskt löje. Under de långa ögonfransarna skymtade litet av de brustna ögonen, och det var några blåsvarta fläckar överst på kinderna, antingen det nu var märken efter slag eller likfläckar.

»Kanhända du vill kyssa honom?» frågade Inga som förut, och Kristin lutade sig lydigt fram och tryckte sin mun mot den dödes kind. Den var fuktig som av dagg, och hon tyckte sig känna liklukten; han hade nog börjat tina i värmen från alla ljusen.

Kristin blev liggande med händerna på bårbrädet, ty hon orkade ej resa sig. Inga drog undan svepningen mera, så att det stora knivstynget över nyckelbenet blev synligt. Så vände hon sig utåt mot folket och sade med skälvande röst:

»Det är nog lögn, ser jag, det som folk säger, att död mans sår blöder, när den rör vid honom, som vållat hans bane. Han är kallare nu, pilten min, och mindre fager än då du mötte honom sist därnere på vägen. Du är icke glad åt att kyssa honom nu, ser jag — men jag har hört att då försmådde du icke hans mun.»

»Inga», säger Lavrans och går fram, »har du mist vettet — talar du i yrsel?»

»Ja, I ären så gävt folk, I därborta på Jörundgård — du var en alltför rik man, du Lavrans Björgulfson, för att sonen min skulle våga tänka på att gilja till din dotter med heder — hon höll sig väl själv för god till det ock, Kristin. Men hon var icke för god att ränna efter honom på landsvägen nattetid och leka med honom bland snåren, den kvällen han for — spörj henne själv, så få vi se, om hon törs förneka det nu, då Arne ligger här död — och hon har vållat det med sin lösaktighet!»

Lavrans gjorde ingen fråga, han vände sig till Gyrd:

»Du får se till att du lugnar hustrun din, hon är ju rakt från vettet —»

Men Kristin lyfte sitt vita ansikte och såg sig förtvivlad omkring:

»Jag gick och mötte Arne den sista kvällen, för han hade bett mig. Men icke skedde där något mellan oss som var orätt.» Och i det hon tycktes samla sig och helt förstå, ropade hon högt: »Jag vet icke vad du menar, Inga — ljuger du på Arne, där han ligger — aldrig har han frestat eller lockat mig —»

Men Inga skrattade högt:

»Nej Arne, nej?» Men Bentein präst — han lät dig icke leka slik lek med honom. — Spörj du Gunhild, Lavrans, som tvådde lorten av dotter dins rygg, och spörj var man som var i bispens borgarstuga nyårskvällen, då Bentein gjorde spe av Arne, för han låtit henne gå och stod där som hennes narr. Sen lät hon Bentein gå hemåt med henne under pälsen hennes, och ville leka samma lek med honom —»

Lavrans grep henne i skuldran och lade sin hand över hennes mun:

»För ut henne, Gyrd! Skamlöst är det att du säger slikt vid denna goda piltens bår — men om så alla barnen dina låge döda här, så vill jag icke stå och höra dig ljuga om mitt — du Gyrd får stånda till svars för vad denna vanvettiga kvinna säger —»

Gyrd grep tag i sin hustru och ville leda bort henne, men han sade till Lavrans:

»Det är nu så, att det var om Kristin de bytte ord, Arne och Bentein, när sonen min miste livet. Välförståendes har du icke hört det, men det har nu gått tal här i bygden i höst —»

Simon slog med sitt svärd på den närmaste klädkistan:

»Nej, gott folk, nu fån I finna annat att tala om här i likstugan än min fästekvinna! — Präst, kunnen I icke få makt med dessa människor, så här bliver höviskt skick —»

Prästen — Kristin såg att det var yngste sonen på Ulvsvolden, som hade varit hemma över jul — öppnade nu boken och ställde sig framme vid båren. Men Lavrans ropade att de som fört slikt tal om hans dotter, vem det vara månde, skulle få äta upp sina ord, och Inga skrek:

»Ja, tag du livet mitt, Lavrans, som hon har tagit all min tröst och glädje — och red hennes bröllop med denna riddarsonen, men likafullt så vet folk att hon blev gift med Bentein på allmän färdeväg — se här —», hon kastade lakanet, som Lavrans givit henne, tvärsöver båren till Kristin, »jag har icke bruk för Ragnfrids lin till Arnes jordfästning — gör dig huvudlin av det, eller göm det till att linda risungen din — och gå ned och hjälp Gunhild att sörja över den hängde —»

Lavrans, Gyrd och prästen grepo Inga. Simon försökte lyfta upp Kristin, som låg över båren. Då sköt hon häftigt undan hans arm, rätade upp sig, så att hon stod rak på knä, och ropade högt:

»Gud, min frälsare, hjälp mig! — detta är osant!»

Hon sträckte ut sin ena hand och höll den över det närmaste ljuset på likbåren.

Det såg ut som om lågan böjde sig och vek åt sidan — Kristin kände allas ögon på sig — det tycktes henne att detta varade en lång stund. Då förnam hon med ens svidande smärta i insidan av handen, och med ett gällt skrik föll hon baklänges i golvet.

Hon trodde själv att hon svimmat — men hon märkte att Simon och prästen lyfte upp henne. Inga skrek något, hon såg sin fars förfärade anlete och hörde prästen ropa att ingen finge räkna detta prov giltigt — så finge man icke äska Guds vittnesbörd — då bar Simon henne ut från loftet, nedför trappan. Simons sven sprang till stallet, och strax efteråt satt Kristin, halvt sanslös ännu, framför Simon på hans sadel, insvept i hans kappa, medan han red nedåt mot bygden, så fort hästen kunde löpa.

De voro nästan framme vid Jörundgård, när Lavrans upphann dem. Resten av deras följe kom dundrande långt borta på vägen efter dem.

»Säg ingenting till din mor», sade Simon, när han satte ned henne vid stugdörren. »Vi ha hört alltför mycket vanvettigt tal i kväll; ingen under att du miste besinningen själv till slut.»

Ragnfrid låg vaken, när de kommo in, och sporde hur där varit i vakstugan. Simon tog till orda och svarade för dem alla. Jo, där hade varit många ljus och mycket folk. Jo, där hade varit en präst — Tormod från Ulvsvolden — om Sira Eirik hade han hört att han skulle ha ridit ned till Hamar redan i kväll, på så vis kommo de ur förlägenheten med jordfästningen.

»Vi få låta läsa en mässa över pilten», säger Ragnfrid. »Gud styrke Inga, hårt prövas hon, den goda, duktiga kvinnan!

Lavrans tog upp den ton Simon sjungit före, och strax därpå sade Simon att nu finge de alla gå till ro: »ty Kristin är både trött och sorgmodig».

Om en stund, då Ragnfrid somnat, kastade Lavrans litet kläder på sig och satte sig på kanten av döttrarnas säng. Han fann i mörkret Kristins hand och sade mycket milt:

»Nu får du säga mig, barn, vad som är sant och vad som är lögn i det talet Inga kommer med.»

Snyftande berättade Kristin allt som hänt den kvällen Arne red till Hamar. Lavrans sade icke stort. Då kröp Kristin fram i sängen, slog sina armar om hans hals och jämrade sakta:

»Jag har ju vållat Arnes död — det är ju sant, som Inga sade —»

»Arne bad dig själv om att gå och möta honom», sade Lavrans och drog upp täcket kring dotterns nakna skuldror. »Obetänksamt var det väl av mig att jag lät eder vistas samman så som skedde, men jag trodde pilten skulle varit förståndigare. Icke skall jag lasta eder — jag förstår att dessa ting äro tunga för dig att bära. Fast aldrig hade jag tänkt att någon av mina döttrar skulle komma i vanrykte här i vår bygd — och illa blir det med mor din, när hon spörjer dessa tidender — Men att du gick med detta till Gunhild, och icke till mig, det var så vettlöst, att jag icke kan fatta huru du kunde bete dig så enfaldigt.»

»Jag förmår icke vara här i bygden längre», grät Kristin, »icke en människa törs jag se i ögonen — och allt det jag vållat dem i Romundgården och på Finsbrekken —!»

»Ja, de få nu sörja för det, både Gyrd och Sira Eirik», sade Lavrans, »att dessa lögnerna om dig komma i jorden med Arne. Eljest blir det ju Simon Andresson, som bäst kan värja dig i denna sak», sade han och klappade henne i mörkret. »Synes dig icke han tog saken ädelsinnat och förståndigt?»

»Far» — Kristin tryckte sig intill honom och bad ångestfullt och innerligt, »sänd mig i kloster, far! Jo, hör på mig — jag har tänkt på detta länge, kanhända Ulvhild blir frisk, om jag går i hennes ställe. Minns du de skorna jag sydde åt henne i höstas, med pärlor på? Jag stack mina fingrar så illa, jag blödde av den vassa guldtråden — jag satt och sydde dem, för jag tyckte det var så orätt att jag icke höll så mycket av min syster att jag ville bli nunna för att hjälpa henne — Arne sporde mig en gång om det. Hade jag sagt ja då, så hade detta icke hänt —»

Lavrans skakade på huvudet:

»Lägg dig ned nu», befallde han. »Du vet icke själv vad du säger, arma barnet mitt. Nu får du fresta om du kan sova —»

Men Kristin låg och kände smärtan i sin brända hand, och förtvivlan och förbittring över hennes öde stormade i hennes hjärta Det kunde ej gått henne värre, om hon varit den syndfull kvinna; alla skulle de väl tro — nej, hon kunde inte, kunde inte förmå sig att stanna kvar här i bygden. Den ena skräcken efter den andra kom för henne — när modern fick veta detta! — och nu var där blod mellan dem och deras sockenpräst, fiendskap mellan alla som varit vänner omkring henne i hela hennes liv. Men den yttersta, mest beklämmande ångesten föll över henne, när hon tänkte på Simon och huru han tagit henne och fört bort henne, och trätt fram i hennes ställe här hemma och tagit ledningen, alldeles som om hon varit hans egendom — fadern och modern hade fallit undan för honom, som tillhörde hon redan mera honom än dem.

Så trodde hon sig se Arnes anlete i kyrkan, kallt och grymt. Hon mindes att hon sett en öppen grav som stod och väntade på en död, sist hon gick från kyrkan. De upphackade jordklumparna lågo på snön, hårda och kalla och grå som järn — dit hade hon bragt Arne.

Med ens kom hon att tänka på en sommarkväll för många år sedan. Hon hade stått på loftsvalen på Finsbrekken, samma loft, där hon blivit förtrampad denna kväll. Arne hade kastat boll med några gossar nere på tunet, och bollen hade slungats upp i svalgången till henne. Hon hade hållit den bakom ryggen och icke velat lämna den från sig, när Arne kom upp efter den; då ville han ta den ifrån henne med våld — de hade slagits om den, på svalen, inne på loftet mellan kistorna; lädersäckarna med kläder, som hängde där, dunkade dem i huvudet, när de stötte emot under jakten, de hade skrattat, och de hade tumlat om med denna bollen.

Och det var som det blev verkligt för henne till sist att han var död och borta och hon icke skulle få se hans vackra, käcka ansikte och känna hans varma händer. Och hon hade varit så barnslig och hjärtlös att hon aldrig tänkt på hur det skulle bli för honom att mista henne. Hon grät förtvivlat och tyckte hon förtjänt sin olycka. Men så måste hon tänka igen på allt som ännu väntade henne, och så grät hon, för att hon tyckte det var i alla fall ett för hårt straff som skulle övergå henne.

Det blev Simon som berättade för Ragnfrid vad som hänt vid likvakan på Brekken kvällen förut. Han gjorde icke mer av saken än han var nödd till. Men Kristin var så förvirrad av sorg och nattvak att hon kände en rent orimlig förbittring mot honom, för att han kunde tala om det som om det ändå icke varit så förfärligt. Dessutom vållade det henne häftig ovilja, det sätt varpå föräldrarna läto Simon uppträda som om han vore herre i huset.

»Du tror ingenting av detta du, Simon?» frågade Ragnfrid ängsligt.

»Nej», svarade Simon. »Och icke tänker jag det är någon som tror det heller — de känna eder och henne och denne Bentein, men här händer ju icke stort att tala om i denna avsides bygd; det är antagligt nog att folk tar för sig av denna feta biten. Nu få vi ju lära dem att Kristins rykte är för fin kost för allmogen här. Men illa var det att hon lät skrämma sig så av hans fräckhet att hon icke gick till eder med det strax eller till Sira Eirik själv — jag tänker denna porthusprästen skulle gladeligen vittnat, att han icke menat värre än ett oskyldigt skämt, om du, Lavrans, kommit till tals med honom.»

Båda föräldrarna sade att detta hade Simon rätt i. Men Kristin skrek till och stampade med foten:

»Han slog ju omkull mig på marken — jag vet knappt själv vad han gjorde med mig — jag var rent ifrån mig, jag minns ingenting längre — såvitt jag vet, kan det ju vara som Inga säger — jag har icke varit frisk eller glad en dag sedan dess —»

Ragnfrid skrek och slog ihop händerna; Lavrans for upp — också Simons ansikte blev förändrat; han såg skarpt på henne, gick bort och tog henne under hakan. Så skrattade han:

»Gud signe dig, Kristin — du hade nog mints det, om han hade gjort dig något. — Det är då icke underligt om hon varit sorgsen och ofrisk sedan den olyckskvällen då hon blev skrämd så svårt — hon som aldrig hade mött annat än godhet och välvilja förut», sade han till de andra. »Det kan då varje människa se på hennes ögon, som icke äro misstänksamma och hellre vilja tro ont än gott, att hon är mö och icke kvinna.»

Kristin såg upp i sin fästmans små, fasta ögon. Hon lyfte händerna halvt — ville lagt dem om hans hals. Då sade han åter:

»Du får nu icke tro, Kristin, att du ej glömmer detta igen. Det är nu icke min avsikt att vi skola slå oss ned på Formo strax, så att du aldrig kommer ut ur dalen. Ingen har samma färg vare sig på hår eller håg i regn och solsken, sa gamle kung Sverre, när de lastade hans birkebeinare för det de blivit stormodiga i medgången —»

Lavrans och Ragnfrid smålogo — det roade dem att se den unge mannen ge sig min av att vara en vis gammal biskop. Simon fortsatte:

»Det skulle illa anstå mig att vilja lära dig något, du som skall bli min svärfar, men så mycket törs jag kanske säga som att vi blevo strängare hållna, mina syskon och jag; vi fingo icke löpa så fritt omkring med husfolket som jag sett att Kristin är van vid. Min mor, hon brukade säga att leker man med torparungar, så får man gärna löss i håret till slut — och något ligger det i det.»

Lavrans och Ragnfrid tego till detta. Men Kristin vände sig bort, och den lust hon känt ett ögonblick att taga Simon Darre om halsen, hade hon alldeles mist.

Omkring middagstiden togo Lavrans och Simon sina skidor och gingo ut för att se till några snaror uppe på åsen. Ute var det nu vackert väder, solsken och inte så stark köld. Båda männen tyckte det var gott att komma bort från all sorgen och gråten där hemma, så de gingo långt; ända upp på nakna fjället.

De lågo i solen intill en brant klippa och åto och drucko; så talade Lavrans litet om Arne — han hade hållit mycket av gossen. Simon instämde, rosade den döde och sade att han icke tyckte det var underligt om Kristin sörjde sin fosterbror. Då nämnde Lavrans något om att de kanske icke borde skynda på henne så, utan unna henne någon tid att åter vinna ro, innan de drucko fästningsölet. Hon hade talat om att hon gärna ville i kloster för en kortare tid.

Simon satte sig upp och visslade ihållande.

»Du är icke till freds med detta?» frågade Lavrans.

»Jo visst, jo visst», svarade den andre raskt. »Detta synes mig vara den bästa råd, käre svärfar. Sänd henne till systrarna i Oslo på ett år — så får hon då lära sig huru folk talar om varandra ute i världen. Jag känner litet till några av de mörna som äro där», sade han och skrattade. »De skulle nu icke lägga sig ned och dö av sorg, om två galna piltar reve sönder varandra för deras skull. Icke för att jag skulle vilja hava en slik till hustru — men jag tror icke Kristin kommer att ha ont av att träffa nya människor.»

»Jag tror Kristin är dig kär —»

»Du kan veta, jag förstår hennes värde — och ditt också», sade han hastigt och litet brydd, reste sig och tog sina skidor. »Jag har ingen träffat som jag hellre ville komma i hjonelag med —»

Strax före påsk, medan det ännu var slädföre i dalen och över Mjösen, reste då Kristin för andra gången söderut. Simon kom upp för att ledsaga henne till klostret — så nu reste hon med far och fästman och åkte i släde, insvept i päls, och efter följde svenner och slädlass med hennes klädkista och förning av matvaror och pälsverk till abbedissan och nunnorna i Nonneseter.

Andra avdelningen
KRONAN

I

Åsmund Björgulfsons kyrkbåt rundade Hovedöns udde tidigt en söndag i slutet av april, medan klockorna ringde i klosterkyrkan och det svarade tvärs över viken med klockeklang från staden, starkare och svagare allt efter som vinden bar tonerna.

Himlen var hög och vitblå med ljusa, strimmiga småskyar, som drevos av blåsten, och solen glittrade oroligt på det krusade vattnet. Det var helt vårligt längs stränderna, markerna lågo nästan bara, och det var blåa skuggor och en gulaktig glans över lövträdens dungar. Men där glimtade snö i granskogen uppåt åsarna, som lågo likt en ram kring Akersbygden, och i de fjärrblå fjällen västerut, hinsides fjorden, grinade ännu många vita strimmor.

Kristin stod i fören med sin far och Gyrid, Åsmunds hustru. Hon såg inåt, mot staden med alla de ljusa kyrkorna och stenhusen, som höjde sig över vimlet av gråbruna trädgårdar och nakna lövkronor. Vinden viftade med flikarna av hennes kappa och rufsade håret framtill under hättan.

De hade släppt ut boskapen på Skog dagen förut, och då hade hon kommit att längta så hem till Jörundgård. Det dröjde länge tills de kunde släppa ut kreaturen där — hon längtade ömt och medlidsamt efter de vintermagra korna i de mörka ladugårdsbyggnaderna; de måste bida och giva sig till tåls länge ännu, de! Modern, Ulvhild, som hade sovit i hennes famn var natt under alla dessa år, liten Ramborg — hon längtade så efter dem; efter allt folket där hemma längtade hon och efter hästarna och hundarna, Kortelin, som Ulvhild skulle ha, medan hon var borta, och faderns hökar, som sutto på sina pinnar med huvan neddragen över huvudet. Bredvid hängde handskar av hästhud att draga på, när man tog dem på handen, och elfenbenstavar att klia dem med.

Det var som om allt det onda från den sistlidna vintern kommit så långt bort, och hon mindes hemmet endast som det varit förr. De hade också sagt henne att det var ingen som trodde ont om henne i bygden. Siri Eirik trodde det icke; Han var vred och sorgsen över vad Bentein hade gjort. Bentein hade undkommit från Hamar; det hette att han skulle ha rymt till Sverige. Så det hade inte blivit sådan spänning mellan dem och granngården som hon varit rädd för.

På nedresan hade de gästat i Simons hem, och hon hade gjort bekantskap med hans mor och syskon — riddar Andres var ännu i Sverige. Hon hade inte känt sig väl till mods där, och hennes ovilja mot Dyfrinsfolket var desto starkare som hon inte visste något rimligt skäl till den. Hela vägen dit hade hon sagt till sig själv att de ingen orsak hade att vara högmodiga och hålla sig för bättre än hennes släkt — ingen visste något om Reidar Darre, birkebeinaren, innan kung Sverre skaffade honom ländemansänkan på Dyfrin till äkta. Men de voro alls icke högmodiga, och Simon talade själv en kväll om sin ättefar: »Jag har nu fått reda på att han förvisso varit kammakare — så det är mest som om du skulle komma in i en kunglig ätt, Kristin», sade han. »Vakta munnen din, pilt!» sade hans mor, men de skrattade allesamman. Det gjorde så förunderligt ont i henne, när hon tänkte på sin far, han skrattade mycket, så snart Simon gav honom minsta orsak därtill — det dagades en aning hos henne att fadern kanske gärna velat få tillfälle att skratta mera i sitt liv. Men hon kunde icke lida att man fann så stort behag i Simon.

Över påsken hade de alla varit på Skog. Hon hade märkt att farbrodern var en sträng herre mot sina landbönder och tjänstfolket — hon hade träffat en och annan som frågade efter hennes mor och talade med tillgivenhet om Lavrans; de hade haft bättre dagar då han bodde här. Åsmunds mor, Lavrans’ styvmor, bodde på gården i ett hus för sig själv; hon var just inte så gammal, men sjuklig och skröplig. Lavrans hade sällan talat om henne därhemma. En gång då Kristin frågade om han haft en hård styvmor, hade fadern genmält: »Hon har icke gjort mig stort gott, ej heller ont.»

Kristin grep efter faderns hand, och han tryckte hennes.

»Du blir nog glad, dotter min, hos de vördiga systrarna — du får annat att tänka på än att längta hem till oss —»

De seglade så nära staden att lukten av tjära och salt fisk trängde ut till dem från bryggorna. Gyrid sade namnen på kyrkor och gårdar och allmänningar som sträckte sig uppåt från vattnet — Kristin kände ingenting igen från den gången hon var här sist utom Halvardskyrkans tunga torn. De seglade västerom hela staden och lade till vid nunnornas brygga.

Kristin gick mellan sin far och sin farbror genom en klunga sjöbodar och kom ut på en väg som gick uppåt mellan gärdena. Gyrid följde efter, förd vid handen av Simon. Tjänarna stannade för att hjälpa några män från klostret med att lassa resgodset på en kärra.

Nonneseter och hela Leiran lågo innanför stadens råmärken, men det fanns endast några få husgrupper här och där längs vägen. Lärkorna drillade över deras huvuden i den blekblå luften, och det vimlade av små gula hästhovsörter över de grå lerbackarna, men längs gärdesgårdarna var det grönt nere vid gräsroten.

När de kommit genom porten och trädde in i korsgången, kommo alla nunnorna tågande mot dem från kyrkan, sång och musik strömmade ut genom den öppna kyrkdörren.

Kristin såg helt beklämd efter de många svartklädda kvinnorna med vita linnedok om kinderna. Hon neg djupt, och männen bugade med hattarna tryckta mot bröstet. Efter nunnorna kom en skara unga mör — några voro barn — i klänningar av ofärgad vadmal med svarta och vita, tvinnade bälten om livet och håret flätat och stramt åtdraget från ansiktet med samma slags svarta och vita snodder. Kristin kunde ej låta bli att visa ungmörna ett stolt ansikte, ty hon kände sig förlägen och var rädd för att de skulle tycka hon såg tafatt och dum ut.

Det var så ståtligt i klostret att hon var alldeles överväldigad. Alla byggnaderna kring den inre gården voro av gråsten. På nordsidan höjde sig kyrkans långvägg högt över de andra husen; den hade tak i två höjder och torn på väständan. Gården var stenlagd med stora, flata stenar, och runt det hela gick en täckt gång, vars tak uppbars av vackra pelare. Inne på gården var en bildstod i sten av Mater Misericordiæ, som bredde ut sin mantel över några knäböjande människor.

En leksyster kom nu och bad dem följa med till abbedissans samtalsrum. Fru Groa Guttormsdotter var en hög och stor gammal kvinna, hon skulle ha varit vacker, om hon icke haft så många skäggstrån kring munnen. Hennes röst var djup och liknade en mansröst. Men hon hade ett vänsällt väsen, påminde Lavrans om att hon hade känt hans föräldrar och frågade efter hans hustru och hans andra barn. Till sist sade hon vänligt till Kristin:

»Jag har hört goda vitsord om dig, och du ser klok och väluppfostrad ut, du kommer nog icke att giva oss orsak till missnöje. Jag har försport att du är lovad till brud åt denne välbördige och gode mannen, Simon Andresson, som jag ser här — det synes oss ett gott rådslag av din far och din husbonde att de unna dig att bo här i Jungfru Marias hus en tid, så att du kan lära lyda och tjäna, innan du blir satt till att bjuda och råda. Nu vill jag lägga dig det på hjärtat, att du lär dig att finna din glädje i bön och gudaktighetsövningar, så att du kommer i vana att i all din vandel minnas din skapare, Guds milda Moder och alla heliga, som givit oss det bästa föredöme i styrka, rättsinnighet, trofasthet och alla de dygder du bör utöva, när du skall styra med gods och folk och fostra barn. Så får du också lära här i detta huset att man skall taga tiden väl i akt, ty här har var timme sitt bruk och sin syssla. Många unga mör och kvinnor finna alltför stort behag i att ligga i sängen till långt fram på morgonen men hänga länge över bordet om aftonen och föra onyttigt tal — fast du ser mig icke ut att vara slik. Men du kan nu lära mycket under detta år, som kan lända dig till välfärd både här och i den andra världen.»

Kristin neg och kysste hennes hand. Därefter bjöd fru Groa flickan följa med en övermåttan tjock gammal nunna, som hon kallade syster Potentia, till nunnornas refektorium. Männen och fru Gyrid inbjöd hon att äta med henne i ett annat rum.

Refektoriet var ett vackert rum. Det hade stenlagt golv och spetsbågade fönster med glasrutor i. Där var en dörröppning in till ett annat rum, där Kristin kunde se att det också måste finnas fönster med glas, ty solen sken in.

Systrarna sutto redan till bords och väntade på maten — de äldre nunnorna på en med hyenden försedd stenbänk intill fönsterväggen; de yngre systrarna och de barhuvade mörna i ljusa vadmalsdräkter sutto på en träbänk på andra sidan bordet. I sidorummet var också ett bord dukat, det var för de förnämligare av »proventsfolket» — klostrets lekmannapensionärer eller födorådstagare — och lektjänarna; det fanns några få gamla män bland dem. Dessa människor buro icke klosterdräkt men voro dock mörkt och ärbart klädda.

Syster Potentia anvisade Kristin plats på ytterbänken, men gick själv fram och ställde sig nära abbedissans högsäte vid bordsändan — det stod tomt i dag.

Alla reste sig i detta rum och i sidorummet, medan systrarna läste bordsbönen. Därefter gick en ung, fager nunna fram och steg upp i en föreläsarstol, som var ställd i dörröppningen mellan de två salarna. Och medan leksystrarna här inne och två av de yngsta nunnorna i det andra rummet buro in mat och dryck, läste nunnan med hög och vacker röst, och utan att göra uppehåll eller staka sig på ett ord, berättelsen om Sankta Teodora och Sankt Didymus.

Från första stunden tänkte Kristin mest på att visa fagert bordsskick, ty hon såg att alla systrarna och ungmörna förde sig så fint och åto så höviskt, som de skulle varit vid det präktigaste gästabud. Där var överflöd på den bästa mat och dryck, men alla togo för sig med måtta och stucko endast yttersta fingerspetsarna ned i faten; ingen spillde av spadet, vare sig på duken eller sina kläder, och alla skuro köttet så smått att de icke sölade sig om munnen och åto så försiktigt att icke ett ljud hördes.

Kristin svettades av ängslan för att hon icke skulle lyckas te sig lika hövisk som de andra; hon kände sig också illa till mods i sin brokiga dräkt bland alla de svarta och vita kvinnorna — hon inbillade sig att alla sågo på henne. Så — när hon skulle äta ett stycke fet fårbringa, och höll det med två fingrar i benet, medan hon skar av det med högra handen och hade uppmärksamheten fäst på att föra kniven lätt och fint, så gled det hela undan för henne; brödkakan md köttet spratt in på duken, men kniven föll klingande på stengolvet.

Det hördes så tydligt i det tysta rummet. Kristin blev röd som blod och ville böja sig efter kniven, men en leksyster med sandaler kom ljudlöst och samlade hop sakerna åt henne. Men Kristin orkade inte äta mer. Hon kände också att hon hade skurit sig i ett finger, och hon var rädd för att det skulle komma blod på duken, därför satt hon med handen insvept i en flik av sin klänning och tänkte på att hon nu hade fläckat ned den vackra ljusblå dräkten hon fått till Oslofärden — och hon tordes ej lyfta ögonen från knät.

Om en stund började hon lyssna mera till vad nunnan läste: När hövdingen icke kunde rubba mön Teodoras ståndaktighet — hon ville varken offra åt avgudarna eller låta sig bortgiftas — bjöd han att hon skulle föras till ett skökohus. Likväl förmanade han henne på vägen att minnas sin friborna släkt och sina hederliga föräldrar, vilka det nu skulle tillfogas en evinnerlig nesa, och han utlovade att hon skulle få leva i fred och förbliva mö om hon ville gå i tjänst hos en hednisk dis, som de kallade Diana.

Teodora svarade orädd: »Kyskhet är såsom en lampa, men kärleken till Gud är lågan — skulle jag tjäna den djävulska kvinna vilken I kallen Diana, då vore min kyskhet icke mera värd än en rostig lampa utan eld eller olja. Du kallar mig friboren, men vi äro alla födda trälar, emedan våra första föräldrar sålde sig åt djävulen; Kristus har friköpt mig, och jag är skyldig att tjäna honom, så att jag icke kan gifta mig med någon av hans ovänner. Han skall värja sin duva, men om han vill tillstädja att I bryten ned min lekamen, som är hans helga andes tempel, då skall det icke räknas mig till skam, så länge jag icke samtycker till att förråda hans egendom och lämna den i fiendehand.»

Kristin började få hjärtklappning, emedan detta på sätt och vis påminde henne om mötet med Bentein — det slog henne att detta kanske var hennes synd: hon hade icke ett ögonblick tänkt på Gud eller bett om hans hjälp. Och nu läste syster Cecilia vidare om Sankt Didymus. Han var en kristen riddare, men hittills hade han hemlighållit sin kristendom för alla utom några få vänner. Nu gick han till det hus i vilket mön var, han gav penningar till kvinnan som ägde huset, och han fick då gå först in till Teodora. Hon flydde bort i en vrå som en skrämd hare, men Didymus hälsade henne som sin syster och sin Herres brud och sade att han var kommen för att rädda henne. Så talade han med henne en stund, sägande: bör icke brodern våga livet för sin systers heder? Och till slut gjorde hon som han bjöd henne, bytte kläder med honom, lät sig spännas i Didymus’ brynja; han drog ned hatten över hennes ögon och slog upp kappan kring hennes haka och bad henne gå ut med anletet dolt, likt en yngling som blyges över att hava varit på ett slikt ställe.

Kristin tänkte på Arne och hade största möda att återhålla sina tårar. Hon stirrade stelt med våta ögon, medan nunnan läste slutet: huruledes Didymus blev förd till avrättningsplatsen och Teodora ilade ned från bergen, kastade sig för bödelns fötter och bad att få dö i hans ställe. Nu tävla de två fromma om vem som först skall vinna kronan; så blevo de halshuggna på en och samma dag. Det var den tjuguåttonde april, år 304 efter Kristi födelse, i Antiokia, såsom Sankt Ambrosius nedskrivit det.

När de reste sig från bordet, kom syster Potentia och klappade Kristin vänligt på kinden: »Ja, du längtar väl efter din mor, kan jag tänka.» Då började Kristins tårar att droppa. Men nunnan låtsade som hon inte såg det och förde Kristin till det härbärge där hon skulle bo.

Det var ett av stenhusen vid korsgången, ett vackert rum med glasfönster och en stor eldstad vid bortre väggen. Efter ena långväggen stodo sex sängar och utmed den andra alla mörnas kistor.

Kristin önskade att hon fått ligga med en av småflickorna, men syster Potentia ropade på en tjock, ljus, vuxen mö: »Här är Ingeborg Filippusdotter, som skall vara din sängkamrat — I fån nu göra bekantskap med varandra.» Därmed gick hon.

Ingeborg tog strax Kristin i hand och började samtala. Hon var ej synnerligen lång och alldeles för fet, särskilt i ansiktet — hon var helt småögd, så tjocka kinder hade hon. Men hennes hy var klar, vit och röd, och hennes hår var gult som guld och så krusigt att hennes tjocka flätor vredo och snodde sig som rep och små lockar ständigt smögo sig fram under pannbandet.

Hon började genast fråga Kristin om många ting, men väntade adrig på svar; i stället berättade hon om sig själv och räknade upp sin ätt i alla dess grenar — det var endast förnämligt och stormrikt folk. Hon var också trolovad med en mycket rik och mäktig man, Einar Einarsson på Aganäs — men han var alltför gammal och för andra gången änkling; det var hennes största sorg, sade hon.

Kristin kunde emellertid ej märka att hon tog det synnerligen tungt. Så talade hon litet om Simon Darre — det var märkvärdigt så noga hon sett på honom, den lilla stund de gått förbi varandra i korsgången. Därpå ville hon se i Kristins kista — men först låste hon upp sin egen och förevisade alla sina kläder. Medan de rörde om i kistan, kom syster Cecilia in — hon tillrättavisade dem och sade detta var ingen rätt söndagssyssla. Därmed var Kristin olycklig igen — hon hade aldrig blivit tillrättavisad av någon annan än sin egen mor, och det kändes annorlunda att få tillsägelse av en främmande.

Ingeborg var lika glad. — Sedan de kommit i säng om kvällen, låg hon där och pratade, ända tills Kristin föll i sömn. Två äldre leksystrar sovo i ett hörn av rummet; de skulle ha uppsikt över mörna, så att de icke togo av sig underklänningen om natten, ty det var mot reglerna att flickorna klädde av sig helt och hållet, samt att de stego upp till ottesången i kyrkan. Men för övrigt bekymrade de sig icke om att hålla ordning i härbärget och låtsade som om de ingenting märkte, när mörna lågo och pratade eller åto godbitar som de gömt i sina kistor.

När Kristin blev väckt nästa morgon, var Ingeborg redan mitt i ett långt samtal, så den andra undrade nästan om hon gått på och pratat hela natten.

II.

De främmande köpmän, som lågo i Oslo över sommaren och handlade, kommo till staden vid korsmässotiden, och det är tio dagar före Halvardsvakan. Till den strömmade folk in från alla bygder mellan Mjösen och landamäret, så det vimlade av folk i staden de första veckorna i maj. Under den tiden var det bäst att göra inköp hos främlingarna, innan de sålt för mycket av sina varor.

Syster Potentia stod för inköpen i Nonneseter, och dagen före Halvardsvakan hade hon lovat att Ingeborg och Kristin skulle få följa med henne ned i staden. Men vid middagstiden kommo några av syster Potentias fränder till klostret för att träffa henne; hon kunde alltså icke gå ut den dagen. Då tiggde Ingeborg sig till att de skulle få gå ensamma — ehuru det var emot reglerna. Till ledsagare fingo de med sig en gammal bonde, som hade födoråd i klostret; han hette Håkon.

Kristin hade nu i varit i Nonneseter i tre veckor, och hela denna tid hade hon ej satt sin fot utanför klostrets gårdar och hagar. Hon blev helt förundrad över att se hur vårligt det blivit ute. De små lövdungarna ute i markerna voro ljusgröna, vitsipporna växte tätt som en matta under de ljusa stammarna. Blanka godväderskyar kommo seglande uppöver öarna i fjorden, och vattnet låg friskt och blått och krusat av små vårliga fläktar.

Ingeborg småskuttade, slet lövruskor av träden och luktade på dem, tittade efter folk som de mötte, men Håkon tillrättavisade henne — anstod det en välbördig mö, som därtill bar klosterdräkt, att skicka sig så? Mörna måste taga varandra vid handen och gå strax bakom honom, stilla och höviskt, men Ingeborg begagnade sina ögon och munnen likaså — Håkon var något döv. Kristin hade nu också fått ungsysterdräkt — ofärgad, gråvit vadmalsklänning, bälte och hårband av ylle och en enkel mörkblå kåpa utanpå med hättan uppdragen, så att det flätade håret var alldeles gömt. Och Håkon skred åstad före dem med en stor stav med mässingsknapp i handen. Han var klädd i en sid, svart dräkt, hade ett agnus dei av bly hängande på bröstet och en bild av Sankt Kristoffer på hatten — hans vita hår och skägg var så välborstat att det glänste som silver i solen.

Övre delen av staden, från Nunnebäcken och nedåt mot biskopsgården utgjorde ett stilla grannskap; här funnos varken handelsbodar eller härbärgen utan gårdarna tillhörde mest storfolk från bygderna runt omkring, och husen vände mörka timmergavlar utan vindögon ut mot gatan. Men denna dag drevo redan hela stim av människor häruppe på färdevägen, och tjänstehjon stodo och hängde vid gårdsgrindarna för att tala med folk som kom förbi.

När de kommo ut vid biskopsgården, var där full trängsel på platsen framför Halvardskyrkan och Olavsklostret — salustånd hade slagits upp på gräsvallen, och där voro lekare, som läto dresserade hundar hoppa genom tunnband. Men Håkon ville icke tillåta mörna att stanna och se på, och han ville ej låta Kristin gå in i kyrkan — han sade att det bleve roligare för henne att åse själva den stora festen.

Nedöver Klemenskyrkans allmänning tog Håkon dem vid handen, ty här var största tilloppet av folk som kom från bryggorna eller ut från gränderna mellan handelsgårdarna. Mörna skulle till Miklagård, där skomakarna höllo till. Ty Ingeborg hade visserligen funnit de kläder som Kristin fått med sig hemifrån mycket fina och vackra, men hon sade att de skoplagg den andra hade med från landsbygden, dem kunde hon icke nyttja till festdräkt. Och då Kristin hade sett de utländska skor som Ingeborg hade flera par utav, tyckte hon att hon svårligen kunde giva sig till tåls förrän hon också fått köpa sig sådana.

Miklagården var en av de största gårdarna i Oslo; den sträckte sig från bryggorna och uppåt mot Sutaregränden med mer än fyrtio hus kring två stora tun. Och nu hade där dessutom satts upp salustånd med vadmalstält på tunet; och över tälttaken höjde sig en bildstod av Sankt Krispinus. Där var livlig rörelse av folk som handlade, kvinnor som lupo mellan eldhusen med grytor och spänner, barnungar som lade sig för fötterna på folk, hästar som leddes in och ut från stallarna, och tjänstesvenner som buro bördor in och ut från varuskjulen. Uppe från svalgångarna till loften, där de finaste varorna såldes, skreko sutarna och deras bodsvenner ned till mörna och svängde med små brokiga och guldstickade skor mot dem.

Men Ingeborg styrde kosan mot det loft där Didrek sutare satt; han var tysk men hade en norsk hustru och ägde hus i Miklagården.

Gubben stod och köpslog med en herre som bar reskappa och svärd vid bältet, men Ingeborg gick frimodigt fram, bugade sig till hälsning och sade:

»Gode herre, viljen I icke unna oss att få tala med Didrek först; vi skola vara hemma i vårt kloster till aftonsången. I haven törhända bättre tid?»

Herrn hälsade och steg undan. Didrek gav Ingeborg en liten puff i sidan med armbågen och frågade leende om de dansade så mycket i klostret att hon redan nött ut alla de skor hon fick i fjol. Ingeborg knuffade honom tillbaka och sade att de voro nog oslitna ännu, Gud bättre, men här var nu denna mön — och hon drog fram Kristin. Didrek och hans sven buro då ut en kista på svalen. Och nu tog han fram det ena paret skor vackrare än det andra. Kristin måste sätta sig på en annan kista, och han provade dem på henne — där voro vita skor och bruna och röda och gröna och blå, skor med målade klackar av trä och skor utan klackar, skor med spännen och skor med sidenband, skor av tvåfärgat och trefärgat läder. Kristin tyckte nästan hon ville ha dem alla. Men så dyra voro de att hon blev rent förfärad — icke ett par kostade mindre än en ko därhemma. Fadern hade givit henne en pung med en mark silver räknade mynt, när han rest — det skulle hon ha till handpenningar, och Kristin hade tyckt att detta var en stor rikedom. Men hon märkte på Ingeborg att denna tyckte, därmed kunde hon ej köpa stort.

Ingeborg måste också prova skor för roskull, det kostade inga penningar, sade Didrek leende. Hon köpte också ett par lövgröna med röda klackar — måste ta dem på kredit, men Didrek kände ju henne och hennes fränder.

Kristin märkte dock att Didrek icke var så särdeles nöjd med detta och att han även förargade sig över att herremannen i reskappan gått bort från loftet — de hade hållit på mycket länge med provandet. Hon valde då ett par skor utan klackar av purpurblått, tunt skinn; de voro utsydda med silver och rosenröda stenar. Men hon tyckte inte om att det var gröna silkessnodder i dem. Då sade Didrek att dessa kunde han byta om, och han drog dem med sig in i ett rum långt borta på loftet. Där hade han skrin med sidenband och små silverspännen — dessa ting hade sutarna egentligen icke lov att handla med — banden voro också för breda och spännena för stora att användas till skor, många av dem.

De måste köpa både ett och annat av småsakerna, och när de hade druckit litet sött vin med Didrek och han packat ihop deras inköp i en vadmalsduk, hade det blivit tämligen sent och Kristins pung var bliven mycket lättare.

När de kommo upp på Östra gatan igen, var solskenet helt gyllenfärgat, och av samfärdseln i staden stod dammet som en ljus solrök över gatan. Det var så varmt och så vackert, och folk kom in från Eikaberg med stora fång av spätt löv för att pryda sina bostäder till helgen. Nu hittade Ingeborg på att de skulle gå ut till Gjeitabru — under marknadstiden brukade där vara så mycket roligt på ängarna bortom ån, både lekare och spelmän — ja, Ingeborg hade hört där skulle ha kommit ett helt skepp fullt med utländska djur, som förevisades i bodar nere på strandängen.

Håkon hade fått tysköl i Miklagården och var mycket blid och vid gott lynne, så att när flickorna togo honom i armen och bådo så vackert, gav han efter, och de tre gingo då bort mot Eikaberg.

På andra sidan ån var det endast få och små gårdar, som lågo spridda över de gröna backarna mellan älven och den branta bergssluttningen. De gingo förbi minoriterklostret, och Kristins hjärta krympte samman av blygsel, ty hon kom att minnas att hon ämnat giva det mesta av sitt silver för Arnes själ. Men hon hade ej velat tala om det för prästen i Nonneseter; hon var rädd för att bli utfrågad — hon hade tänkt att hon kanske kunde komma ut till barfotabröderna utanför staden, om broder Edvin skulle vara i sitt kloster nu. Hon ville så gärna ha träffat honom — hon visste ej heller hur hon bäst skulle gå tillväga för att få tala vid någon av bröderna och framföra sitt ärende. Och nu hade hon inte så mycket pengar att hon visste om hon kunde betala för en mässa — kanske fick hon nöja sig med att offra ett tjockt vaxljus.

Med ens få de höra ett fruktansvärt skrän ur otaliga strupar ute från strandängen — det går som en storm över den sammanpackade människohopen därnere — och nu kommer hela skocken störtande uppåt mot dem, skriande och ropande. Alla äro i vild skräck, och några, som löpa förbi, skrika till Håkon och mörna att leoparderna äro lösa —.

De satte av i språng tillbaka mot bron och hörde folk ropa något till varandra om att ett skjul störtat omkull och två leoparder sluppit ut — någon nämner också en orm — Ju närmare de kommo bron, desto värre blev trängseln. En kvinna tappade ett litet barn ur sina armar mitt framför dem — Håkon ställde sig bredbent över den lille för att skydda honom — strax efteråt sågo de en skymt av Håkon med barnet på armen ett långt stycke åt sidan, och så hade de förlorat honom ur sikte.

Vid den smala bron trängde folkhopen på, så att flickorna blevo knuffade ända ut på ett gärde. De sågo folk springa nedför den sluttande flodbädden; unga män kastade sig i och summo, men äldre folk hoppade i båtarna, som lågo där, och dessa blevo med ens så fullastade, att de tycktes nära att sjunka.

Kristin försökte få Ingeborg att lyssna till henne — hon ropade att de skulle springa upp till minoriterklostret, varifrån gråkåporna kommo löpande och försökte samla de förskrämda människorna in till sig. Kristin var ej så rädd som de andra — de sågo då ej heller till vilddjuren, men Ingeborg var alldeles från vettet. Och då nu hopen kom i nytt uppror och drevs tillbaka från bron, för det en hel skara män, som varit inne och väpnat sig i de närmaste gårdarna, kommo ut igen, några ridande och andra springande, och Ingeborg var nära däran att komma under en häst — då gav hon till ett tjut och satte i väg upp mot skogen. Kristin hade aldrig trott att den andra kunde löpa så — hon måste tänka på en jagad gris — hon sprang efter, för att de två ändå ej skulle bli åtskilda.

De voro långt inne i skogen, innan Kristen fick Ingeborg att stanna — på en liten stig, som tycktes bära nedåt mot vägen till Trælaborg. Nu stodo de stilla en stund för att hämta andan; Ingeborg snyftade och grät, och sade att hon icke tordes gå ensam tillbaka genom staden och ända ut till klostret.

Detta tycktes ej heller Kristin rådligt, så oroligt som det var på färdevägarna. Hon sade därför att de finge se till att finna något hus där de kunde få lega en sven att ledsaga dem hem. Ingeborg trodde det skulle gå en ridväg ut till Trælaborg längre ned vid stranden, och utmed den lågo några hus, det visste hon. Så följde de stigen vidare bortåt och nedåt.

Oroliga som de voro bägge två, tyckte de sig ha vandrat länge, när de äntligen sågo en gård inne på en inhägnad mark. Där på tunet funna de en flock män, som sutto vid ett bord under några askar och drucko; en kvinna gick och bar ut kannor till dem. Hon såg förundrad och butter på de två klosterklädda jungfrurna, och ingen av männen tycktes ha lust att följa med, när Kristin framfört sitt ärende. Men till sist stego dock två unga karlar upp och sade att de skulle föra flickorna till Nonneseter, om Kristin ville betala dem en örtug.

Hon hörde på deras mål att de icke voro norrmän, men hon tyckte de sågo ut som helt hyggligt folk. Deras anspråk syntes henne skamlöst, men Ingeborg var vettskrämd och hon tyckte icke de kunde gå hem ensamma så sent på dagen, så hon sade ja.

Knappt hade de kommit in på skogsstigen, förrän männen trängde sig närmare dem och började samtala. Kristin tyckte illa om detta, men hon ville icke visa att hon var rädd; hon svarade dem därför lugnt, berättade om leoparderna och frågade karlarna var de voro ifrån. Hon såg sig också omkring och låtsade som hon varje ögonblick väntade att möta de följesvenner de haft med sig ut — hon talade som om det skulle varit en hel flock. Männen sade då småningom mindre och mindre — hon förstod ej heller stort av deras språk.

Om en stund märkte hon att de icke gingo den väg hon kommit med Ingeborg, stigen hade en annan riktning, mera mot norr, och hon trodde de redan gått alltför långt. Djupt inom henne pyrde en ängslan, som hon ej vågade släppa fram i sin tanke — det gav henne särskilt styrka att hon hade med sig Ingeborg, som var så enfaldig att hon kände hon själv måste reda upp detta för dem båda. Under kåpan smög hon fram det relik-kors hon fått av sin far, slöt handen hårt om det, bad i sitt hjärta innerligt att de snart måtte möta någon och sökte för övrigt samla allt sitt mod och låtsa om ingenting.

Strax efteråt såg hon att mynnade ut på en väg och här var en uthuggning. Staden och viken syntes djupt nere. Männen hade fört dem vilse, med avsikt eller av obekantskap med stigarna — de voro högt uppe på åsen och långt norr om Gjeitabru, som hon kunde se; den vägen de nu träffat på tycktes föra dit.

Hon stannade då, tog fram sin pung och började räkna upp tio penningar i sin hand,

»Nu, gode män», sade hon, »tarva vi icke längre ledsagare, här känna vi vägen. Nu skolen I ha tack för edert omak, och här är lönen som vi överenskommit om. Gud vare med eder, gode vänner.»

Männen sågo litet på varandra, helt förbluffade, så att Kristin var nära att skratta. Men så säger den ene med ett otäckt grin att vägen ned till bron är mycket ödslig; det vore ej rådligt för dem att gå ensamma.

»Det finns väl ej så stora nidingar eller så enfaldigt folk, att de skulle vilja hejda två mör som äro klädda i klosterkläder», svarar Kristin. » Vi vilja nu hellre gå allena.» Och hon räcker fram penningarna.

Mannen grep om hennes handled, stack sitt ansikte tätt intill hennes och sade något om »kuss» och »beutel» — Kristin förstod att han sade de skulle få gå sin väg i fred, om hon ville ge honom en kyss och därtill sin penningpung.

Hon mindes Benteins ansikte lika nära intill hennes, och ångesten grep henne ett ögonblick, så att hon kände sig kväljande sjuk och matt. Men hon pressade hop läpparna, åkallade i sitt hjärta Gud och Jungfru Maria — och i detsamma tyckte hon sig höra hovslag på stigen norrifrån.

Hon slog då till mannen i ansiktet med penningpungen, så att han vacklade — då knuffade hon honom för bröstet, så att han störtade utför stigen ett stycke ned genom skogen. Den andre tysken grep henne bakifrån, ryckte pungen ur hennes hand och slet till sig hennes halskedja, så att den brast — hon var nära att falla, men hon tog tag i mannen och försökte få korset från honom. Han ville slita sig loss — nu hade rånarna också hört att det kom folk — Ingeborg skrek i högan sky, och ryttarna på stigen sprängde på av alla krafter. De kommo ut ur täta skogen; det var tre män. Ingeborg sprang skrikande emot dem, och de hoppade av hästarna. Kristin kände igen herremannen från Didreks loft, han drog sitt svärd, tog tysken, som hon brottades med, i nacken och pryglade honom med flata klingan. Hans män rusade efter den andre och rappade på honom av hjärtans lust.

Kristin lutade sig intill fjällväggen; nu efteråt skalv hon, men det hon allramest kände var häpnad över att hennes bön hulpit så snart. Då fick hon syn på Ingeborg; den andra hade slagit hättan tillbaka, hängt kåpan löst över axlarna och höll på att lägga sina tunga, ljusa flätor fram över bröstet. Vid denna åsyn brast hon i skratt — hon sjönk ihop och måste hålla sig i ett träd, ty hon kunde ej sluta, men det var som hon haft vatten i stället för märg i benen, så svag kände hon sig; hon skakade och skrattade och grät.

Herremannen kom bort till henne och lade varsamt ena handen på hennes skuldra:

»I haven nog varit mera rädd än I velat visa», sade han, och hans röst lät god och behaglig. »Men nu mån I göra våld på eder —I höllen ju modet uppe, medan fara var —»

Kristin kunde endast nicka upp mot honom. Han hade fagra, ljusa ögon i ett smalt, brunblekt anlete, sotsvart hår, som var klippt tämligen kort över pannan och bakom öronen.

Ingeborg hade nu fått sitt hår ordnat; hon kom fram och tackade den främmande med många fagra ord. Han blev stående med ena handen på Kristins skuldra, medan han svarade den andra.

»Dessa galgfåglar», säger han till sina män, som stodo och höllo de två tyskarna — de hörde hemma på ett fartyg från Rostock, sade de — »få vi taga med oss till staden, så att de kunna insättas i mörkstugan. Nu får vi följa dessa mör hem till klostret. I kunnen väl finna några remmar att binda dem med —»

»Menen I mörna, Erlend?» frågade den ene svennen. Det var två unga starka och välklädda ynglingar, och de voro upprymda efter slagsmålet.

Husbonden rynkade pannan och ville svara skarpt. Men Kristin lade sin hand på hans arm:

»Låten dem löpa, käre herre!» Hon ryste litet. »Näppeligen önskar min syster och jag att denna saken bliver omtalad.»

Den främmande såg ned på henne, tryckte tänderna i underläppen och nickade, som om han förstod henne. Så gav han med svärdflatan var och en av de två fångarna ett slag i nacken, så att de föllo framstupa. »Löpen då!» sade han och sparkade till dem, och de togo till bens, allt vad de orkade. Herremannen vände sig åter till mörna och frågade om de ville rida.

Ingeborg lät sig lyftas upp i Erlends sadel, men det visade sig att hon icke kunde sitta i den, hon gled strax ned igen. Han såg spörjande på Kristin, och hon sade att hon var van att rida i manssadel.

Han tog henne under knäna och lyfte upp henne. Det for igenom henne en ljuvlig förnimmelse av att han höll henne från sig, så varsamt som vore han rädd att komma henne för nära — de därhemma hade aldrig frågat efter om de tryckte henne intill sig, när de hjälpte henne att stiga till häst. Hon kände sig så underligt hedrad —.

Riddaren — som Ingeborg kallade honom, fastän han bar silversporrar — bjöd nu den andra mön sin hand, och svennerna hoppade upp på sina hästar. Nu ville Ingeborg äntligen att de skulle rida norr om staden, förbi Ryenbergen och Martestokker och icke genom gatorna. Först nämnde hon att herr Erlend och hans svenner ju voro fullt väpnade. Riddaren svarade allvarligt att förbudet att bära vapen icke var så särskilt strängt — de skulle ju resa — och nu då allt folk i staden var ute på vilddjursjakt — Så sade hon att hon var rädd för leoparderna — Kristin förstod gott att Ingeborg ville färdas den längsta och ensligaste vägen för att få tala mera med Erlend.

»Detta är andra gången vi uppehålla eder i kväll, herre», sade hon, och Erlend svarade lika allvarligt:

»Det gör ingenting, jag skall icke längre bort än till Gerdarud i afton — och det är ljust hela natten.»

Kristin tyckte om att han varken skämtade eller gycklade utan talade till henne som om hon vore hans jämlike eller mera än så. Hon mindes Simon; hon hade ej träffat andra unge män av hovmannaklass. Den här mannen var visst för övrigt äldre än Simon —.

De redo ned i dalen utmed Ryenbergen och uppåt längs bäcken. Stigen var smal, och de unga lövdungarna läto våta, starkt doftande grenar vaja emot henne — det var litet mörkare härnere, och luften var kylig och lövet daggvått längs vattendraget.

De färdades långsamt, och hästhovarna ljödo dämpat på den fuktiga, gräsbevuxna stigen. Hon vaggade i sadeln, bakom sig hörde hon Ingeborgs prat och den främmandes mörka, lugna röst. Han sade ej mycket och svarade liksom tankspridd — det var mest som han skulle vara så till mods som hon själv, tyckte hon — hon kände sig så underligt bedövad, men trygg och tillfreds, nu då alla dagens händelser glidit förbi.

Det var som att vakna, när de kommo ut ur skogen, ut på vallarna nedanför Martestokker. Solen var nere, och staden och viken lågo under dem i klart och blekt ljus — inåt Akersåsarna var där en ljusgul rand under den vitblå himlen. I aftonstillheten buros ljud långt bortifrån, som om de kommit ur det svala djupet — ett vagnshjul knarrade någonstädes på en väg, hundar skällde mot varandra från gårdar tvärsöver bygden. Men från skogen bakom dem drillade och sjöngo fåglarna av full hals, nu fast solen var nere.

Det drev bråterök i luften, och ute på ett gärde blossade det rött från ett bål; den stora, flammande rosen visade att dagern dock var ett slags mörker.

De redo mellan klosterjordens inhägnader, när den främmande åter tilltalade henne. Han frågade vad som syntes henne bäst, — att han följde henne till porten och bad att få tala med fru Groa, så att han kunde få förtälja henne huru detta kommit sig? Men Ingeborg ville att de skulle smyga sig in genom kyrkan; då kunde de kanske slippa in i klostret, utan att någon märkte att de varit för länge borta — kanske syster Potentia hade glömt bort dem under frändebesöket.

Det föll ej Kristin in att undra över att det var så stilla på platsen framför kyrkans västra port. Där var eljest ofta mycken rörelse om kvällarna av folk ur grannskapet, som besökte nunnornas kyrka; häromkring lågo också flera hus, där leksvennerna och proventsfolket bodde. De sade farväl till Erlend här. Kristin stod och smekte hans häst; den var svart och hade ett vackert huvud med milda ögon — hon tyckte den liknade Morvin, som hon brukat rida därhemma, när hon var barn.

»Vad heter eder häst, herre?» frågade hon, när den vände huvudet från henne och flåsande vädrade mot mannens bröst.

»Bayard», säger han och ser på henne över hästens nacke, »I spörjen efter hästens namn men icke efter mitt?»

»Jag vill gärna veta ert namn, herre», svarar hon och böjer lätt på huvudet.

»Erlend Nikulausson heter jag», svarar han.

»Så mån I hava tack då, Erlend Nikulausson, för edra goda tjänster i afton», säger Kristin och räcker honom handen.

Med ens översköljdes hennes ansikte av rodnad; hon drog sin hand halvt ur hans.

»Fru Åshild Gautesdotter på Dovre, är hon eder frändekvinna?» frågade hon.

Förundrad såg hon att också han blev blodröd, han släppte hastigt hennes hand och svarade:

»Det är min moster. Det är så att jag är Erlend Nikulausson till Husaby.» Han såg så besynnerligt på henne att hon blev ännu mer förvirrad, men hon fattade sig och sade:

»Jag skulle nu hava tackat er bättre med ord, Erlend Nikulausson, men jag vet icke vad jag skall säga eder —»

Han bugade sig för henne, och hon tyckte nu hon måste säga farväl, ehuru hon gärna velat tala mera med honom. I kyrkdörren vände hon sig om, och då hon såg att Erlend ännu stod där bredvid sin häst, hälsade hon honom med handen.

I klostret var stor förfäran och mycken uppståndelse. Håkon hade sänt ett ridande bud hem, själv gick han omkring i staden och letade efter mörna, och folk hade sänts ut för att hjälpa honom. Nunnorna hade hört att vilddjuren skulle ha dräpt och uppätit två barn nere i staden. Detta var nu lögn, och leoparden — det var bara en — hade blivit fångad redan före vespertiden av några svenner från kungsgården.

Kristin stod med böjt huvud och teg stilla, medan abbedissan och syster Potentia utöste sin vrede över ungmörna. Det var som om hon sov invärtes. Ingeborg grät och gjorde invändningar — de hade ju gått ut med syster Potentias tillåtelse, under lämpligt beskydd, och de kunde ju ej rå för vad som sedan hänt —

Men fru Groa sade att nu kunde de stanna i kyrkan, tills midnattstimmen slog, beflita sig om att vända sina tankar till andliga ting och tacka Gud, som frälst deras liv och heder. »Där har nu Gud klarligen visat eder sanningen om världen», sade hon, »vilda djur och djävulens tjänstehjon hota där hans barn för varje fjät, och där är ingen räddning, utan att I hållen eder hårt till Honom med rop och böner.»

Hon gav dem var sitt tända ljus i handen och bjöd dem gå med syster Cecilia Bårdsdotter, som ofta var ensam och bad i kyrkan nätterna igenom.

Kristin ställde sitt ljus på Sankt Laurentii altare och knäföll på bönpallen. Hon stirrade stelt in i lågan, medan hon läste Pater noster och Ave Maria. Småningom var det som om ljuslågans sken omslöt henne, utestängde allt som var bortom henne och ljuset. Hon kände sitt hjärta öppna sig, överflödande av tack och lov och kärlek till Gud och hans milda moder — de kommo henne så nära. Hon hade alltid vetat att de sågo henne, men i natt förnam hon att det var så. Hon såg världen som i en syn: ett mörkt rum, där en bred solstrimma föll in, dammkornen vimlade ut och in mellan mörker och ljus, och hon kände att nu hade hon äntligen sjunkit helt in i solstrimman —.

Hon tyckte hon skulle gärna stannat hur länge som helst här i den tysta, nattmörka kyrkan — de få små ljusfläckarna som guldstjärnor i natten, den sötaktiga, inpyrda rökelsedoften och den varma lukten av bränt vax — och hon själv försjunken i sin egen stjärna —.

Det var som om en lycka var förbi, när syster Cecilia kom glidande och rörde vid hennes skuldra. Nigande för varje altare gingo de tre kvinnorna ut genom den lilla södra portalen till klostergården.

Ingeborg var så sömnig att hon lade sig utan prat. Kristin var glad — hon hade ogärna velat bli störd nu, då hon hade så goda tankar. Och hon var glad för att de måste behålla underdräkten på om natten — Ingeborg var så tjock och svettades starkt.

Hon låg länge vaken, men den djupa ström av ljuvlighet hon känt sig buren av, när hon knäböjde i kyrkan, ville ej återkomma. Dock förnam hon ännu värmen därav inom sig, hon tackade innerligt Gud, och hon tyckte själv hon kände kraft i sitt sinne, när hon bad för sina föräldrar och syskon och för Arne Gyrdsons själ.

Far, tänkte hon — hon längtade så efter honom, efter allt de haft gemensamt, innan Simon Darre kommit in i deras liv. Det vällde upp inom henne en ny ömhet för honom — det var som ett förebud av moderskärlek och moderssorg i hennes kärlek till fadern i kväll; dunkelt anade hon att det var så mycket i livet han icke hade fått. Hon mindes den gamla svarta träkyrkan i Gerdarud — där hade hon nu under sista påsken sett sina tre små bröders gravar farmoderns — faderns egen mors, Kristin Sigurdsdotters, som dött när hon födde honom till världen.

Vad månde Erlend Nikulausson ha att göra vid Gerdarud — det kunde hon ej förstå.

Hon visste sig ej ha tänkt vidare på honom under kvällen, men hela tiden hade minnet av hans smala, mörka anlete och lugna röst funnits någonstädes i skymningen utanför ljusglansen i hennes sinne.

När hon vaknade nästa morgon, sken solen in i sömnstugan, och Ingeborg omtalade att fru Groa själv tillsagt leksystrarna att de icke skulle väckas till ottesången. Nu fingo de lov att gå över till eldhuset och få sig litet mat — Kristin blev varm av glädje över abbedissans vänlighet — det var som hela världen varit god mot henne.

III.

Bondegillet i Aker var helgat åt Sankta Margareta och inledde varje år sin stämma den tjugonde juli, som är Margareta-mässans dag. Då samlades bröderna och systrarna med barn, gäster och tjänstehjon vid Akers kyrka och hörde mässan vid Margareta-altaret; sedan tågade de till gillehallen, som låg på Hofvins hospitals område; de brukade dricka där i fem dagar.

Men emedan både Akers kyrka och Hofvinshospitalet hörde till Nonneseter och då dessutom många av Akersbönderna hade legojord under klostret, så hade den sedvänjan uppstått att abbedissan och några av de äldsta systrarna skulle hedra gillet med att komma till samkvämet den första dagen. Och de av ungmörna i klostret som endast voro där för att uppfostras, men icke skulle inträda i systraskapet, fingo lov att följa med och dansa om kvällen; därför skulle de till denna fest bära sina egna kläder och icke klosterdräkten.

Det rådde alltså brådska i ungsystrarnas sömnhus kvällen före Margareta-mässan; de mör som skulle till gillet grävde i sina kistor och ordnade med sin festdräkt, och de andra stackarna gingo litet nedstämda och sågo på. Några hade satt små grytor på eldstaden och kokade sig ett vatten som skulle göra huden vit och mjuk, andra bryggde ihop något som de smetade i håret — när de sedan delade det i länkar och snodde det hårt om läderremmar fingo de vågor och lockar.

Ingeborg drog fram allt vad hon ägde att pryda sig med men kunde ej tänka ut vad hon skulle ta på sig — icke den bästa, lövgröna flöjelsklänningen i varje fall, den var för dyr och för god att komma i slikt bondelag. Men en liten mager syster som icke skulle med — Helga hette hon, och hon hade redan som barn offrats åt klostret av sina föräldrar — hon fick Kristin avsides och viskade att säkert skulle Ingeborg just ha den gröna klänningen och sin ljusröda sidensärk också.

»Du har varit snäll mot mig alltid du, Kristin», sade Helga. »Det höves mig ej att lägga mig i slika angelägenheter — men jag vill nu säga dig det i alla fall. Den riddare som följde eder hem den där kvällen i våras — jag har både sett och hört att Ingeborg haft samspråk med honom sedan — de ha talats vid i kyrkan, och han har väntat på henne uppe i ledet mellan gärdesgårdarna, när hon gått till Ingunn i födorådstagarnas gård. Men det är dig han spörjer efter, och Ingeborg har lovat honom att laga så att du kommer med ditut. Men jag håller vad om att du icke hört något om detta förut?»

»Det är nog så att Ingeborg icke nämnt detta», sade Kristin. Hon snörpte på munnen för att den andra inte skulle se det leende som ville fram. Jaså, Ingeborg var sådan, hon —.» Troligt är att hon förstår jag icke är en slik en som ränner till möte med främmande män bak husknut och gärdesgård», sade hon stolt.

»Jag kunde ha sparat mig det då att bära fram dessa tidenden, som det mera anstått mig att icke orda om», svarade Helga harmset, och de två gingo från varandra.

Men hela kvällen måste Kristin lägga band på sig för att icke le, när någon såg det.

Nästa morgon gick Ingeborg och sölade i bara underdräkten, tills Kristin förstod att den andra inte ville klä sig, förrän hon var färdig.

Kristin sade ingenting, men hon smålog när hon gick till sin kista och satte på sig sin gyllengula sidensärk. Hon hade aldrig burit den förr, och den kändes så mjuk och sval, när den flöt över hennes kropp. Den var fagert utstyrd med silvertråd och blått och brunt silke om halsen och nedåt bröstet, så långt den skulle synas ovan klänningens urringning. Det hörde ärmar till av samma slag. Hon drog på sig linnehosor och band däröver fast de små purpurblå skorna, som Håkon lyckligen hade räddat och hemfört den där olycksdagen. Ingeborg såg på henne, då sade Kristin leende:

»Min far har alltid lärt mig att vi ej skulle visa ringaktning för dem som äro under oss — men du är väl så stor du, att du icke vill smycka dig på slikt sätt för bönder och jordlegare —»

Röd i ansiktet som ett bär släppte Ingeborg ned yllesärken över sina vita höfter och for i den ljusröda sidensärken. — Kristin kastade över huvudet sin bästa flöjesklänning — den var violblå, djupt nedskuren över barmen och med uppslitsade ärmar, vilkas snibb nästan nådde till marken. Hon lade det förgyllda bältet om midjan och hängde sin gråverkskappa över skuldrorna. Så bredde hon ut sitt stora gula hår över rygg och axlar och fäste huvudguldet med de små drivna rosorna kring pannan.

Hon märkte att Helga stod och såg på dem. Då tog hon ur sin kista en stor silverhäkta. Det var den hon haft i kappan den kvällen Bentein mött henne på landsvägen, och hon hade aldrig velat begagna den sedan dess. Hon gick bort till Helga och sade sakta:

»Jag vet nog att det var din mening att visa mig vänlighet i går, tro icke annat än att jag förstår det —» och hon räckte Helga häktan.

Ingeborg var också mycket fager, när hon stod färdigklädd i sin gröna dräkt med röd sidenkappa över skuldrorna och sitt fagra krusiga hår utslaget. De hade smyckat sig i kapp, tänkte Kristin och log därvid.

Morgonen var sval och daggfrisk, när processionen tågade ut från Nonneseter och drog västerut mot Frysja. Höskörden var nästan avslutad här i bygden, men utmed gärdsgårdarna växte blåklockor och gyllne myskgräs i klungor; kornåkrarna hade skjutit ax och böljade silverblekt med ett svagt rosenrött skimmer. På många ställen där stigen var smal och gick mellan åkrarna, slog kornet nästan ihop framför folks knän.

Håkon gick i spetsen, bärande klostrets märke med Jungfru Marias bild på den blåa sidenduken. Efter honom gingo tjänare och proventsfolk, så kom fru Groa och fyra gamla nunnor till häst, och därefter följde ungmörna till fots; deras brokiga världsliga festdräkter lyste och prålade i solen. Några kvinnliga födorådstagare och ett par väpnade svenner slöto tåget.

De sjöngo, medan de gingo inåt de ljusa markerna; och varhelst folk mötte dem på sidovägarna, steg man åt sidan och hälsade vördnadsfullt. Överallt ute bland gärdena gingo och redo små flockar av människor, ty det färdades folk till kyrkan från varje hus och varje gård. Om en stund hörde de bakom sig lovsång av djupa mansröster, och de såga Hovedöns klosterbaner höja sig över en sluttning — den röda sidenduken glänste i solen, fladdrade och sänktes alltefter den bärandes steg.

Klockornas väldiga malmröst blandades med vrenskande hingstars gnäggningar, medan de gingo utför den sista backen mot kyrkan. Kristin hade aldrig sett så många hästar på en gång — ett böljande, oroligt hav av blanka hästryggar utanför gräsmattan framför kyrkporten. På vallen stodo, sutto och lågo högtidsklädda människor — men alla reste sig och hälsade, när Mariafanan från Nonneseter bars in mellan dem, och alla böjde sig djupt för fru Groa.

Det tycktes som om det kommit fler människor än kyrkan kunde rymma, men för klosterfolket hade det hållits plats överst vid altaret. Strax efter intågade cisterciensermunkarna från Hovedö och gingo upp i koret — och så strömmade sången från mans- och gosstrupar ut över kyrkan.

När mässan pågått en stund, en gång då alla reste sig, fick Kristin syn på Erlend Nikulausson. Han var högrest, hans huvud höjde sig över de kringstående — hon såg hans ansikte från sidan. Han hade en hög, rak och smal panna, stor och rak näsa — den stack ut som en trekant från ansiktet, var underligt tunn vid de fina, skälvande näsborrarna — det var något som påminde Kristin om en orolig, skygg hingst. Han var icke så vacker, som hon trott sig minnas honom — senorna i ansiktet drogo sig likasom dystra och långa ned mot den lilla veka och fagra munnen — jo, han var vacker i alla fall,

Han vände på huvudet och såg henne. Hon visste ej hur länge de fortforo att låta blickarna vila i varandra. Sedan tänkte hon endast på att mässan skulle ta slut; hon väntade med spänning på vad som då skulle hända.

När folket skulle ut ur den överfyllda kyrkan blev det någon trängsel. Ingeborg drog Kristin med sig bakåt i vimlet; de blevo då lyckligt och väl skilda från nunnorna, som gingo först ut, och de voro bland de sista som kommo fram till offers och ut ur kyrkan.

Erlend stod utanför, alldeles vid dörren, mellan prästen från Gerdarud och en fetlagd, rödlätt man i praktfull blå sammetsdräkt. Erlend själv var sidenklädd, men i mörka färger — brun- och svartmönstrad sid kjortel och svart kappa med invävda små gula falkar.

De hälsade varandra och gingo fram över vallen mot det ställe där männens hästar stodo bundna. Medan de bytte ord om det vackra vädret, den sköna mässan och den stora hop människor som här kommit samman, fick den tjocke, rödbrusige herrn — han bar guldsporrar och hette riddar Munan Bårdson — Ingeborg vid handen; det såg ut som han fann övermåttan stort behag i mön. Erlend och Kristin blevo efter — de gingo stillatigande.

Det var stor uppståndelse på kyrbacken, när folk började rida bort — hästar trängdes förbi varandra, folk ropade, somliga voro onda, och andra skrattade. Många sutto tvemännings på hästarna; män hade sina hustrur bakpå eller barn framtill i sadeln, unga pojkar svängde sig upp hos en vän. De sågo redan kyrkfanorna, nunnorna och prästerna långt nedanför backen.

Riddar Munan red förbi; Ingeborg satt framför honom, med hans arm omkring sig. De ropade och vinkade bägge två. Då sade Erlend:

»Mina svenner äro båda med mig — de kunde rida på en häst och I få Haftors — om I hellre så viljen?»

Kristin rodnade, när hon svarade: »Vi ha kommit så långt efter de andra allaredan — jag ser icke era svenner här, så att —» så måste hon skratta, och Erlend smålog.

Han svingade sig i sadeln och hjälpte henne att sitta upp bakom. Hemma hade Kristin ofta suttit så bakom sin far, även sedan hon blivit för stor att rida grensle över hästländen. Likväl kände hon sig litet förlägen och otrygg, när hon lade sin ena hand över Erlends skuldra; med andra handen tog hon stöd mot hästens rygg. De redo långsamt nedåt mot bron.

Om en stund tyckte Kristin hon måste tala, då han ej gjorde det — så sade hon:

»Det var oväntat, herre, att träffa er här i dag.»

»Var det oväntat? frågade Erlend och vände huvudet mot henne. »Har då Ingeborg Filippusdotter icke burit fram min hälsning?»

»Nej», sade Kristin. »Jag har icke hört om någon hälsning — hon har ej nämnt er sedan den gången I kommen oss till hjälp här i maj» — sade hon illistigt — hon unnade Ingeborg att hennes falskhet uppdagades.

Erlend såg sig inte om, men hon kunde höra på hans röst att han log, då han återigen frågade:

»Än hon, den lilla svarta — nunnefröet — jag minns icke hennes namn — jag gav henne likväl budbärarlön, för att hon skulle hälsa er.»

Kristin blev röd, men så måste hon le: »Ja, jag är väl skyldig Helga så mycket att jag säger hon har förtjänt sin lön», sade hon.

Erlend rörde litet på huvudet — han kom vid hennes hand med sin hals. Kristin flyttade strax handen längre ut på hans skuldra. Något orolig tänkte hon att kanske hade hon visat större dristighet än höviskt var, eftersom hon kom till detta gillet, sedan en man där stämt möte med henne på sätt och vis.

Om en stund frågade Erlend:

»Viljen I dansa med mig i kväll, Kristin?»

»Det vet jag icke, herre», svarade mön.

»I tänken det är måhända icke höviskt?» frågade han, och då hon ej svarade, sade han igen: »Det tör väl hända det icke är det. Men jag tänkte nu, kanske I icke menaden eder bliva sämre för det I gingen vid min hand i kväll. — Eljest är det nu åtta år sedan jag trådde en dans.»

»Varför det, herre?» frågade Kristin. »Ären I gift kanhända?» Men så föll det henne in att hade han varit en gift man, så skulle ju visst hans beteende, att på slikt sätt stämma möte med henne, ha varit orätt. Hon ville då förbättra saken och sade: »I haven kanhända mist er fästmö eller hustru?»

Erlend vände sig hastigt och såg underligt på henne.

»Jag? Har icke fru Åshild —? Varför bleven I så röd, då I hörden vem jag var, den kvällen?» frågade han efteråt.

Kristin rodnade ånyo men svarade icke; då sade Erlend åter:

»Jag ville gärna veta vad min moster sagt till er om mig.»

»Icke annat», sade Kristin hastigt, »än att hon rosade eder. Hon sade att I voren så fager och så högättad att — hon sade att mot slikt folk som eder och hennes ätt kunde vi icke räknas så synnerligt stora — mina fränder och jag —»

»Snackar hon ännu om slikt, där hon sitter?» sade Erlend med ett beskt löje. »Jaja, kan det trösta henne — Har hon icke sagt annat om mig?»

»Vad skulle det vara?» frågade Kristin — hon visste inte varför hon kände en sådan underlig ängslan.

»Åh, hon kunde sagt —», svarade Erlend lågmält och såg ned framför sig, »hon kunde ha sagt att jag varit lyst i bann och fått böta dyrt för fred och förlikning —»

Kristin teg stilla en lång stund. Så sade hon sakta:

»Det finns så mången man, som icke råder över lotten sin — så har jag hört sägas. Det är så litet jag sett av världen — men aldrig kan jag tro det om eder, Erlend, att det var för någon — vanhedrande sak.»

»Gud löne dig för slika ord, Kristin», sade Erlend. Han böjde sitt huvud och kysste hennes handled så häftigt att hästen spratt till under dem. När den åter gick lugnt, sade han bönfallande: »Dansen med mig i kväll då, Kristin! Sedan skall jag säga er allt om hur jag har det — men i kväll vilja vi vara glada tillsammans?»

Kristin svarade ja, och de redo en stund utan att tala.

Men något efteråt började Erlend fråga om fru Åshild, och Kristin berättade om henne allt vad hon visste; hon berömde henne mycket.

»Då äro alltså icke alla dörrar lyckta för Björn och Åshild?» frågade Erlend.

Kristin svarade att de voro avhållna och att hennes far och många med honom tänkte att det mesta som sagts om dessa två var osant.

»Huru likade eder min frände, Munan Bårdson?» frågade Erlend och smålog.

»Jag såg icke stort på honom», sade Kristin, »och det tycktes mig icke han var mycket att se på heller.»

»Vissten I icke», frågade Erlend, »att han är hennes son?»

»Son till fru Åshild!» sade Kristin häpen.

»Ja, sin mors fägring, den kunde hennes barn icke göra till sin, när de togo allt det andra», sade Erlend.

»Jag har icke förut vetat namnet på hennes man i första giftet», sade Kristin.

»Det var två bröder, som fingo två systrar», sade Erlend, »Bård och Nikulaus Munansöner. Min far var äldst, mor var hans andra hustru, men han hade inga barn i första giftet. Bård, som Åshild fick, var icke ung han heller, och de levde visst aldrig lyckligt samman — ja, jag var ett litet barn, när detta hände, de dolde för mig så mycket de kunde — Men hon for utomlands med herr Björn och gifte sig med honom utan sina fränders råd — när Bård var död. Nu ville folk ha detta giftermål ogillt — de ville ha det därhän att Björn gått i säng med henne medan hennes förste man levde och att de skulle lagt samråd om att röja undan min farbror. Därtill blevo de väl icke förvunna, eftersom de fingo förbliva samman i hjonelag — Men alla sina ägodelar måste de giva i böter. Björn hade också dräpt deras syskonbarn — min moders och Åshilds, menar jag.»

Kristin hade fått hjärtklappning. Hemma hade föräldrarna vakat noga över att barnen och de unga icke skulle få höra orent tal — men det hade dock hänt en del där i bygden, som Kristin fått veta — en man hade levat »frilloliv) med en gift kvinna. Det var hor, en av de allra värsta synderna. De skulle ha lagt råd om hennes mans bane, för slikt blev man fredlös och bannlyst. Lavrans hade sagt att ingen hustru behövde stanna hos sin man, om han haft med en annans äktekvinna att göra; horbarns lott kunde aldrig förbättras, icke ens om föräldrarna sedan fingo frihet att gifta sig. En man kunde upptaga till arv och ätt sitt barn med en porthustärna eller en kringstrykande tiggerska men icke sitt horbarn — om så dess mor vore en riddares fru — Hon tänkte på den vedervilja hon alltid känt mot herr Björn med sitt urblekta anlete och den feta, hopsjunkna gestalten. Hon kunde ej förstå att fru Åshild ständigt kunde vara så blid och foglig mot den mannen, som hade lockat henne ut i slik skam, att en så vän kvinna kunnat låta sig dåras av honom. Han var icke god mot henne ens; han lät henne sträva med allt arbetet på gården — Björn gjorde icke annat än drack öl. Och likväl var Åshild alltid mild och blid, när hon talade till sin man. Hon undrade om hennes far kunde ha vetat av detta, då han bjudit herr Björn hem till dem. Nu när hon kom att tänka på det, tycktes det henne för resten underligt att Erlend ville förtälja slikt om sina nära fränder. Men han trodde väl hon visste det förut —.

»Det kunde lysta mig», sade Erlend om en stund, »att gästa henne, moster Åshild, en gång — när jag drager norrut. Är han fager ännu, Björn, min frände?»

»Nej», sade Kristin. »Han ser ut som hö, som legat ute över vintern.»

»Åja, det kostar väl på en man», sade Erlend med samma beska leende. »Aldrig har jag sett så fager man — det är nu tjugu år sedan, jag var icke så stor pilt den tiden — men hans like har jag aldrig sett.»

Litet efteråt voro de framme vid hospitalet. Det var en mycket stor och präktig inrättning med många hus både av sten och av trä — sjukstuga, fattigstuga, härbärge för resande, kapell och prästgård. Det rådde övermåttan stor brådska på tunet, ty där lagades mat till gillet i hospitalets eldhus, och de fattiga och sjuka skulle också bespisas på bästa vis denna dag.

Gillestugan låg bortom hospitsets trädgårdar, och folk tog vägen dit genom örtagården, ty den var vida berömd. Fru Groa hade låtit skaffa plantor utifrån, dem ingen förr sport något om i Norge, förutom det att alla de växter som eljest plägade spira i blomster- och kryddgårdar trivdes bättre i hennes örtesängar, både blommor och matnyttiga örter och läkedomsörter. Hon var den lärdaste kvinna i allt slikt och hade själv överflyttat till norskt mål örteböcker från Salerno. — Fru Groa hade varit särdeles vänlig mot Kristin, sedan hon märkt att mön något kände till örtkonst och gärna ville veta mera därom.

Så nämnde Kristin för Erlend vad som växte i örtesängarna på bägge sidor om den gröna väg de gingo på. I middagssolen ångade det hett och kryddat av dill och selleri, lök och rosor, åbrodd och lackviol. Bortom den skugglösa, solstekta örtagården sågo fruktträdgårdarna lockande sväla ut — där blänkte röda körsbär i mörka lövkronor, och äppleträden böjde sina grenar, tyngda av gröna frukter.

Utanför inhägnaden var ett gärde där det växte ängeltorn. Det satt några blommor kvar ännu, de sågo icke annorlunda ut än andra nyponblommor, men bladen doftade som vin och äpplen i solhettan. Folk plockade kvistar därav och fäste på sig i förbifarten. Kristin tog också några vildrosor och stack in vid tinningarna under huvudguldet. En behöll hon i handen — ett ögonblick efteråt tog Erlend den men sade ingenting. Han gick och bar den en stund, så fäste han den i sin bröstsölja — han såg brydd och förlägen ut därvid och bar sig så tafatt åt att han rev sina fingrar blodiga.

På gilleloftet hade det dukats flera breda bord: ett för männen och ett för kvinnorna vid långväggarna. Ute på golvet stodo två bord, där barn och ungdom sutto om varandra.

Vid kvinnobordet satt fru Groa i högsätet, nunnorna och de mest ansedda husfruarna hade sina platser inåt längs väggen och de ogifta kvinnorna på ytterbänken, mörna från Nonneseter överst. Kristin visste att Erlend såg på henne, men hon vågade icke vända på huvudet en endaste gång, varken medan de stodo eller sutto. Först när de reste sig, då prästen skulle läsa upp namnen på avlidna gillesbröder och -systrar, tittade hon en gång hastigt och förstulet bort till männens bord — hon uppfångade en skymt av honom, där han stod vid väggen bakom de brinnande vaxljusen på bordet. Han såg på henne.

Måltiden varade länge, med alla minnesbägare — för Gud, Jungfru Maria och Sankta Margareta, Sankt Olav och Sankt Halvard — och böner och sång dessemellan.

Kristin såg genom den öppna dörren att solen var borta; det hördes låt av gigor och sång utifrån vallen, och de unga hade lämnat dryckesborden, innan fru Groa sade till ungdöttrarna att de nu kunde gå ned och leka en stund, om dem lyste.

Det brann tre röda bål på vallen; svarta och brokiga slingrade sig kedjorna av dansande kring dem. Spelmännen sutto på uppstaplade kistor och gnedo sina gigor — de spelade och sjöngo en annan melodi i varje ring; det var alltför mycket folk för att det skulle kunna bli en gemensam dans. Det var redan duktigt skumt — norrut stod skogsåsens kam kolsvart mot den gulgröna himlen.

Inne under loftsvalen satt folk och drack. Några män sprungo genast fram, så snart de sex mörna från Nonneseter kommo nedför trappan. Munan Bårdson flög mot Ingeborg och lopp åstad med henne, och Kristin blev gripen om handleden — Erlend, hon kände redan igen hans hand! Han tryckte hennes i sin, så att deras ringar gnedo mot varandra och skuro in i köttet.

Han drog henne med sig till det yttersta bålet. Det var många barn i dansen där; Kristin fick en tolvårs pojke vid sin andra hand, och Erlend förde en liten spenslig halvvuxen mö.

Det var ingen som sjöng i den ringen just då — de gingo och vaggade fram och tillbaka efter gigans låt. Så ropade någon att danske Sivord skulle sjunga en ny dans för dem. En lång, ljuslätt man med oerhört stora nävar steg ut framför kedjan och stämde upp sin visa:

Där trådes dans på Munkholm,
 på vitan sand.
Där dansar Ivar, herr Jonsson,
 vid drottningens hand
Kännen I Ivar, herr Jonsson?

Fiddlarna kunde icke melodien, de knäppte litet på strängarna, och dansken sjöng ensam — han hade en stark och vacker röst.

Minnens I, danadrottning,
 den sommardag
I fördens ut av Sverige
 dem danskom till behag?

I fördens ut av Sverige
 till Danemark in
med rödan gullkrona
 och sorgefullt sinn.

Med rödan gullkrona
 och sorgefullt sinn —
Minnens I, danadrottning,
 I varen först min?

Gigorna sjöngo med igen, de dansande gnolade den nylärda låten och stämde in i omkvädet.

Och ären I Ivar, herr Jonsson,
 min egen sven,
då skolen I hänga i galgen,
 det spörjes väl än!

Men det var Ivar, herr Jonsson
 han var ej rädd,
han sprang i gullsnäckan,
 i järn var han klädd.

Haver I, danadrottning,
 så mången god natt
som himmeln den är
 alltmed stjärnor besatt!

Haver I, danakonung,
 så månget ont år
som linden bär löv
 och som hinden har hår —
Kännen I Ivar, herr Jonsson?

Det var långt lidet på natten, och bålen voro endast några högar av aska och bränder, som svartnade mer och mer. Kristin och Erlend stodo hand i hand under träden vid örtagårdshägnaden. Bakom dem hade dryckeslagets larm tystnat — några unga pojkar skuttade trallande kring glödhögarna, men spelmännen hade gått och lagt sig, och större delen av folket var borta. En och annan hustru gick och letade efter sin man, som ölet vält omkull någonstädes ute.

»Var tro jag lagt min kappa?» viskade Kristin. Erlend lade armen om hennes liv och slog sin kappa om dem bägge. Tätt slutna till varandra gingo de in i örtagården.

En påminnelse om dagens heta kryddoft, men fuktig och dämpad av daggens svalka, slog emot dem. Natten var mycket mörk, himlen gråmulen av skyar ovan trädtopparna. Men de märkte att det fanns andra människor i trädgården. Erlend tryckte mön intill sig en gång och frågade viskande:

»Är du icke rädd, Kristin?»

I en blek glimt mindes hon världen utanför denna natt — och att detta var vansinne. Men hon var så ljuvligt kraftlös. Hon bara lutade sig närmare intill mannen och viskade otydligt — hon visste ej själv vad.

De kommo till slutet av stigen; där var en stengärdsgård ut mot skogen. Erlend hjälpte henne upp. När hon skulle hoppa ned på andra sidan, tog han emot henne och höll henne lyft i sina armar ett ögonblick, innan han satte ned henne i gräset.

Hon stod med uppåtvänt ansikte och mötte hans kyss. Han höll händerna om hennes tinningar — hon tyckte det var så skönt att känna hans fingrar gräva sig in i hennes hår — hon tyckte hon måste göra honom gott igen, och så grep hon om hans huvud och försökte kyssa honom, så som han kysste henne.

När han lade sina händer mot hennes barm och strök över brösten, kände hon det som om han öppnade in till hennes hjärta och tog det, han skilde underdräktens sidenveck helt litet och kysste mellan dem — det hettade ända in i hjärterötterna.

»Dig kunde jag aldrig kränka», viskade Erlend. »Du skulle aldrig gråta en tår för min skull. Aldrig hade jag tänkt en mö kunde vara så god som du är, Kristin min —»

Han drog henne ned i gräset under buskarna; de sutto med ryggen mot stengärdsgården. Kristin sade ingenting, men när han upphörde att smeka henne, sträckte hon upp sin hand och rörde vid hans ansikte.

Om en stund frågade Erlend: »Är du icke trött, kärestan min?» Och när Kristin lutade sig mot hans bröst, slöt han armarna om henne och viskade: »Sov du, sov du, Kristin, här hos mig —»

Hon gled djupare och djupare in i mörker och värme och lycka vid hans barm.

När hon kom till sig igen, låg hon utsträckt i gräset med kinden mot hans bruna silkesknä. Erlend satt som förut med ryggen mot stengärdet, hans ansikte var grått i gryningsdagern, men hans vidöppna ögon voro så förunderligt klara och sköna. Hon såg att han hade svept sin kappa helt och hållet kring henne — hennes fötter voro så härligt varma inne i pälsfodret.

»Nu har du sovit i mitt sköte», sade han och log svagt. »Gud löne dig, Kristin — du sov så tryggt som ett barn i modersfamnen —»

»Haven I icke sovit, herr Erlend?» frågade Kristin, och han log ned i hennes nymornade ögon:

»Kanhända kommer den natten då du och jag töras somna in tillsammans — jag vet icke vad du lär mena härom, när du får tänka på saken. Jag har vakat här i natt — ännu är det så mycket mellan oss, att det är mera än om där legat ett naket svärd mellan mig och dig. — Säg mig, om du vill hålla mig kär, när denna natten är förbi?»

»Jag vill ha eder kär, herr Erlend», sade Kristin, »jag vill kär, så länge I viljen det — och sedan vill jag ingen annan älska —»

»Då», sade Erlend långsamt, »må Gud svika mig, om någonsin kvinna eller mö kommer inom mina armar, förrän jag får äga dig lagligen och med heder. — Säg det du ock», bad han. Kristin sade:

»Må Gud svika mig, om jag tar någon annan man i mina armar, så länge jag lever på jorden.»

»Vi måste gå nu», sade Erlend strax efteråt, »ty folk vaknar.»

De gingo på yttersidan av gärdsgården genom snåren.

»Har du tänkt på», frågade Erlend, »huru detta vidare skall gå.»

»Det mån I styra med, Erlend», svarade Kristin.

»Din far», frågade han om en stund, »de säga ute i Gerdarud att han är en mild och rättsinnig man. Tror du han blir mycket ovillig att göra om intet det avtalet han träffat med Andres Darre?»

»Far har sagt så ofta att han aldrig ville tvinga oss, döttrarna sina», sade Kristin. »Det är mest det att våra ägor ligga så lämpligt samman. Men far vill nog ej att jag skall mista all glädje i världen för den sakens skull.» Det rörde sig inom henne en aning att så lätt bleve det kanhända icke — men hon undertryckte den.

»Då blir kanske detta lättare än jag trodde i natt», sade Erlend. »Gud hjälpe mig, Kristin — jag tror icke jag kan uthärda att mista dig — nu kan jag aldrig bliva glad, om jag icke får dig.»

De skildes åt inne bland träden, och Kristin fann i gryningen vägen till den gäldstuga där de som voro från Nonneseter skulle ligga. Alla sängar voro fulla, men hon kastade en kappa över litet halm på golvet och lade sig ned fullklädd.

När hon vaknade, var det långt lidet på dagen. Ingeborg Filippusdotter satt på bänken nära henne och sydde fast en pälskant, som rivits loss från hennes kappa. Hon var pratsjuk som alltid.

»Var du i lag med Erlend Nikulausson hela natten du?» frågade hon. »Du skulle allt akta dig litet för den svennen, Kristin — tänker du det skulle väl lika Simon Andresson, om du skänkte din vänskap åt honom?»

Kristin fann ett handfat och började tvätta sig.

»Än din fästman då — hur tänker du det skulle likat honom att du dansade med Munan Stumpe i natt? Man får väl dansa med den man utkoras av en slik kväll — fru Groa hade ju givit oss lov —»

Ingeborg fnös ringaktande:

»Einar Einarsson och herr Munan äro vänner de — han är ju gift och gammal. Ful är han ock men älskvärd och hövisk — se han gav mig till minne av denna natten», sade hon och visade fram ett guldspänne, som Kristin hade sett i herr Munans hatt dagen förut. »Men denne Erlend — ja, han blev ju löst från bannet vid påsktiden i fjor, men de säga att Eline Ormsdotter varit hos honom på Husaby sedan dess — herr Munan säger att han rymt till Sira Jon i Gerdarud, för han vågar visst icke tro sig om annat än han skall återfalla i synden, om han träffar henne igen —»

Kristin gick fram mot den andra — vit i ansiktet.

»Visste du ej det?» sade Ingeborg. »Att han lockat en kvinna från hennes man någonstädes norrut i Hålogaland — och han behöll henne på sin gård trots kungens bud och ärkebiskopens bann — de ha två barn också med varandra — han måste rymma till Sverige, och han har bötat så mycket av sina ägodelar att herr Munan säger han blir en fattig man till slut, om han icke bättrar sig snart —»

»Ja, du kan förstå att jag vet det», sade Kristin med stelt anlete. »Men det är ju slut nu med den saken —»

»Ja, det var det herr Munan sade, att det varit slut mellan dem så många gånger förr», sade Ingeborg tankfullt. »Men dig kan det ju icke göra något — du skall ju ha Simon Darre. Men fager, det är Erlend Nikulausson —»

Följet från Nonneseter skulle resa samma dag efter nonanstiden. Kristin hade lovat Erlend att möta honom vid stengärdsgården, där de suttit om natten, så framt hon såg sig någon råd att komma.

Han låg på magen i gräset med huvudet i händerna. Strax han såg henne, sprang han upp och räckte henne båda sina händer, när hon skulle hoppa ned.

Hon tog dem, och de stodo en stund hand i hand. Så sade Kristin:

»Varför förtalde du mig detta om herr Björn och fru Åshild i går?»

»Jag kan se på dig att du vet det», svarade Erlend och släppte brått hennes händer. »Vad tänker du nu om mig, Kristin?»

»Jag var aderton år den gången», sade han häftigt, »det är tio år sedan kungen, min frände, sände mig med på färden till Vargöyhus — och så blevo vi över vintern på Steigen — hon var gift med lagmannen, Sigurd Saksulvson; jag tyckte synd om henne, för han var gammal och otroligt ful — jag vet icke hur det bar till — ja, jag var kär i henne också. Jag bjöd Sigurd kräva vad han ville i böter, jag ville gärna givit honom gottgörelse — han är en duktig man på många vis — men han ville det skulle gå efter lagen, han förde saken till tings — jag skulle brännmärkas för hor med husfrun där jag varit som gäst, förstår du —

Så kom det till min fars kännedom, och så kom det inför kung Håkon — han — han jagade mig från sin gård. Och lyster dig veta alltsammans — det är ej mera mellan Eline och mig än barnen, och hon bryr sig ej stort om dem. De äro i Österdalarne, på en gård jag ägde där; jag har givit den åt Orm, pilten — men hon ville icke vara hos dem — Hon tänker väl att Sigurd kan icke leva evigt — jag vet icke vad hon vill.

Sigurd tog henne till sig igen — men hon säger hon gick som en hund och en trälkvinna på hans gård — så stämde hon möte med mig i Nidaros. Jag hade det icke stort bättre på Husaby hos far min — Jag sålde allt jag kunde få i mina händer och rymde med henne till Halland — grev Jakob var välvillig mot mig —. Kunde jag annat göra, då hon gick med mitt barn? Jag tänkte det hade ju så många män sluppit undan drägligt nog för slik sammanlevnad med annans kvinna — när man är rik så. Men kung Håkon är slik att han är strängast mot sina egna. Vi voro åtskils ett år, men så dog far, och då kom hon tillbaka. Så kom det andra ting till. Landbönderna mina vägrade att gälda sin avrad eller tala med mina ombudsmän, för det jag var lyst i bann — jag for hårt fram till gengäld, och så fick jag sak på mig för rån, men jag hade icke pengar att avlöna mitt husfolk; du kan veta jag var för ung att finna det bästa råd i dessa vanskligheter, och mina fränder ville icke hjälpa mig — förutom Munan, såvitt han tordes för sin hustru —.

Ja, nu vet du det, Kristin, att jag satt till mycket både av gods och heder. Bättre tjänt vore du nog med att hålla fast vid Simon Andresson.»

Kristin lade armarna om hans hals:

»Vi vilja hålla oss till det vi svuro varandra i natt, Erlend — om du tycker som jag.»

Erlend tryckte henne hårt intill sig, kysste henne och sade:

»Det må du nu också lita på, mina förhållanden skola nog bli annorlunda — nu har ingen i världen makt över mig mer än du. Åh, jag tänkte så mångt i natt, när du sov i mitt sköte, du väna. Så mycket förmår ej djävulen över en man att jag skulle kunna göra dig sorg eller skada, du dyraste livet mitt —»

IV.

Den tid han bodde på Skog hade Lavrans Björgulfson skänkt gods till Gerdaruds kyrka för själamässor på sina föräldrars dödsdag. Björgulf Kettilsons årsdag var den 13 augusti, och Lavrans hade avtalat med sin bror att detta år skulle han hämta Kristin ut till sig, så att hon kunde övervara mässan.

Hon gick i ångest för att det skulle komma någonting i vägen, så att farbrodern icke höll sitt löfte — hon tyckte sig hava märkt att Åsmund ej brydde sig stort om henne. Men dagen före mässan kom Åsmund Björgulfson till klostret och hämtade sin brorsdotter. Kristin fick tillsägelse att kläda sig i världslig dräkt, dock mörkt och enkelt. Folk hade fäst sig vid att systrarna från Nonneseter färdades alltför mycket omkring utanför klostret; därför hade biskopen påbjudit att de ungdöttrar som ej skulle vigas till nunnor icke finge bära något som liknade sig till ordensdräkt, när de gästade sina fränder — så att ej folk i allmänhet måtte taga dem för trolovade eller vigda nunnor.

Kristin var hjärteglad, när hon red utåt landsvägen med sin farbror, och Åsmund blev mera munter och vänlig mot henne, när han märkte att mön dock kunde tala med folk. Eljest var Åsmund nog så nedstämd: han sade det likade sig till att det bleve uppbåd till leding denna höst och att konungen skulle draga med en här till Sverige för att hämnas den ogärning som övats mot hans måg och hans brorsdotters make. Kristin hade hört om mordet på de svenska hertigarna och tyckte det var det värsta nidingsdåd — dock syntes alla slika rikets ärenden henne så fjärran. Ingen talade vidare om dylikt hemma i dalen; hon mindes också att hennes far hade legat i leding mot hertig Erik vid Ragnhildsholm och Kongahälla. Åsmund redogjorde nu för allt som timat mellan konungen och hertigarna. Kristin fattade icke mycket av det, men hon hörde noga efter allt vad farbrodern berättade om de trolovningar som ingåtts och frångåtts med kungadöttrarna. Det tröstade henne att det var då icke överallt så som hemma i hennes bygd, att ett avtalat fästemål blev räknat för att binda nästan lika mycket som ett giftermål. Hon tog nu mod till sig, berättade om sitt äventyr på kvällen före Halvardsvakan och sporde sin farbror om han kände Erlend av Husaby. Åsmund gav Erlend ett gott vittnesbörd, sade att han hade ju ställt det vanvettigt för sig, men skulden var mest hans fars och kungens; de hade burit sig åt som om den unge pilten var fans eget horn, för det han råkat ut för detta eländet. Kungen var alltför from, när det gällde slikt, och herr Nikulaus var vred för det Erlend ött bort så mycken värdefull egendom — så hade de dundrat om hor och helvetets eld — »och något styvsinne måste det dock finnas hos en duktig sven», sade Åsmund Björgulfson. »Och kvinnan var mäkta fager. Men du har nu icke orsak att hålla reda på Erlend, så bry dig du icke om hans ärenden!»

Erlend kom ej till mässan, såsom han lovat Kristin, och hon tänkte mera på det än på Guds ord. Hon kunde ej känna någon ånger därvid — hade endast denna sällsamma förnimmelse av att vara främmande för allt som hon förr känt sig bunden vid.

Hon försökte trösta sig — Erlend menade väl det var förståndigast att ingen som hade myndighet över henne fick reda på deras vänskap nu. Detta kunde hon ju själv inse. Men hon hade längtat så innerligt, och hon grät, när hon om kvällen kommit till ro på loftet, där hon skulle ligga med Åsmunds små döttrar.

Dagen efter gick hon upp i skogen med det yngsta av farbroderns barn, en liten mö på en sex år. När de kommit ett stycke upp i utmarkerna, kom Erlend springande efter dem. Kristin visste att det var han, innan hon hade sett vem som kom.

»Jag har setat uppe på höjden och spejat ned på tunet, sen dager vart ljus», sade han, »jag tänkte nog du skulle finna läglighet att komma ut —»

»Tänker du jag gått ut för att möta dig då?» sade Kristin och log. »Och är du ej rädd för att gå med hundar och båge i min farbrors skog?»

»Din farbror har givit mig lov att jaga här till tidsfördriv», sade Erlend. »Och hundarna äro Åsmunds — de spårade upp mig i morse.» Han smekte dem, och tog den lilla flickan på armen. »Du känner mig du, Ragndid? Men du skall icke säga I haven talt med mig, så får du detta av mig» — han tog fram ett knyte med russin och gav barnet. »Jag hade ärnat giva dem åt dig», sade han till Kristin. »Tror du barnet kan tiga?»

De talade hastigt och leende bägge två. Erlend var klädd i en kort och trång brun tröja och hade en liten röd sidenmössa nedtryckt över sitt svarta hår — han såg så ung ut, han skrattade och skämtade med barnet, men alltemellanåt tog han Kristins hand och tryckte den, så det gjorde ont.

Han talade om ledingsryktena och var glad: »Det blir lättare för mig då att återvinna kungens vänskap», sade han. »Då blir allting lättare», sade han häftigt.

Till sist sutto de på en äng ett stycke upp i skogen. Erlend hade barnet i knät; Kristin satt vid hans sida, i det skylande gräset lekte han med hennes fingrar. Han sköt in i hennes hand tre guldringar, som voro hopknutna med ett snöre:

»Sedan», viskade han, »skall du få så många som dina händer kunna bära —»

»Jag skall vänta på dig här på denna ängslyckan var dag vid denna tiden, så länge du är på Skog», sade han, när de skildes. »Så får du komma om du kan.»

Dagen efter reste Åsmund Björgulfson med hustru och barn till Gyrids ättegård i Hadeland. De voro uppskrämda av ledingsryktena, skräcken satt ännu i folket omkring Oslo, sedan hertig Eriks härjningståg ditin något år förut. Åsmunds gamla mor var så rädd, att hon ville söka en fristad i Nonneseter — hon var också för svag för att färdas med de andra. Kristin skulle därför stanna på Skog hos den gamla — hon kallade henne farmor — till Åsmund kom tillbaka från Hadeland.

Vid middagstid, när folket på gården vilade, gick Kristin till det loft där hon sov. Hon hade haft med sig litet kläder i en skinnsäck, och nu bytte hon dräkt, medan hon småsjöng för sig själv.

Fadern hade givit henne en klänning av tjockt, österländskt bomullstyg, himmelsblått med ett tätt, rött blomstermönster; den tog hon nu på sig. Hon borstade och kammade ut sitt hår och band upp det från ansiktet med röda sidenband, spände ett rött sidenbälte tätt om sitt liv och satte Erlends ringar på sina fingrar, alltmedan hon undrade om han skulle finna henne fager.

De två hundarna som varit med Erlend i skogen hade hon haft liggande på loftet om natten — nu lockade hon dem med sig. Hon smög sig utomkring husen och tog samma stig upp genom utmarken som dagen förut.

Skogsängen låg enslig och stilla i brännande middagssol; det doftade hett av granskogen, som inneslöt den på alla kanter. Solen stack, och den blå himlen blev underligt tät och hård nedemot trädtopparna.

Kristin satte sig i skuggan invid skogsbrynet. Hon blev ej misslynt över att Erlend icke var där; hon var viss på att han skulle komma, och det beredde henne en egen glädje att få sitta här ensam en stund och att vara förstkommen.

Hon lyssnade till det sakta surret av småliv över det gula, svedda gräset, rev av några torra, kryddoftande blommor, som hon kunde nå utan att röra mer än handen; hon snurrade dem mellan fingrarna och luktade på dem — med vidöppna ögon satt hon och sjönk in i ett slags dvala.

Hon rörde sig icke, då hon hörde en häst inne i skogen. Hundarna morrade och reste nackhåren — så skuttade de uppåt över ängen, skällande och svansviftande. Erlend hoppade av hästen i skogsbrynet, släppte den med ett slag på länden och sprang nedåt mot henne med hundarna, som hoppade upp omkring honom. Han grep dem om nosen med båda händer och kom ned mot henne mellan de två älggrå, vargliknande djuren. Kristin log och räckte fram handen utan att resa sig.

En gång, medan hon såg på det svartbruna huvudet som låg i hennes knä, mellan hennes händer, steg plötsligt ett minne upp inom henne. Det avtecknade sig klart och fjärran, som en gård långt borta på sluttningen av en ås med ens kan framträda klart ur molnskuggorna, när en solstrimma träffar den under en dag med ombytligt väder. Och det var som vällde där upp i hennes hjärta all den ömhet Arne Gyrdson hade bett om en gång, när hon ännu icke fattade hans ord. Ångestfullt häftigt drog hon mannen intill sig och lade hans ansikte mot sitt bröst, kysste honom, som om hon var rädd han skulle tagas ifrån henne. Och när hon såg hans huvud där på sin arm, tyckte hon det var som att ha ett barn i famnen — hans ögon gömde hon med sin ena hand och strödde små korta kyssar ned på hans mun och kind.

Solskenet hade försvunnit från ängen — den tunga färgen över skogstopparna hade tätnat till blått mörker över hela himlen; här och var syntes små kopparröda ljusstrimmor likt brandrök i skyn. Bayard kom nedåt mot dem, gnäggade högt en gång och stod orörlig och stirrade. Strax därefter blänkte den första blixten till, och tordönet följde strax, icke långt borta.

Erlend steg upp och tog fast hästen. Det låg en gammal lada längst ned på ängen; de gingo dit, han band Bayard strax innanför dörren vid något bjälkverk. Borterst i ladan låg det hö, Erlend bredde ut sin kappa, och de satte sig där med hundarna vid sina fötter.

Snart efteråt stod regnet som ett förhänge för dörröppningen. Det susade i skogen och piskade i backen — om en liten stund måste de flytta sig längre in för takdroppet. Var gång det blixtrade och dånade viskade Erlend:

»Är du icke rädd, Kristin?»

»Litet —» viskade hon tillbaka och tryckte sig intill honom.

De visste ej hur länge de setat — ovädret hade gått över nog så hastigt — det åskade långt borta, men solen sken utanför dörren på det våta gräset, och de glittrande dropparna föllo färre och färre från taket. Den söta hödoften i ladan blev starkare.

»Nu måste jag gå», sade Kristin, och Erlend svarade: »Det måste du väl» Han tog om hennes fot: »Du blir våt — du får rida, och jag får gå — ut ur skogen —» han såg så underligt på henne.

Kristin skalv — hon tyckte det måste vara för att hennes hjärta slog så — hon var kall och svettig om händerna. När han kysste hennes nakna hud ovanför knäet, försökte hon kraftlöst att skjuta undan honom. Erlend lyfte sitt ansikte ett ögonblick — hon kom att minnas en man som hade fått mat i klostret en dag: han hade kysst brödet de räckte honom. Hon sjönk bakåt med öppna armar och lät Erlend göra som han ville.

Hon satt stel och rak, när Erlend lyfte huvudet från sina armar. Han reste sig häftigt på armbågen:

»Se icke ut så där — Kristin!»

Hans röst skar som en ny vild smärta i Kristins sinne — han var ju icke glad — han också var olycklig —!

»Kristin, Kristin —»

»Tänker du jag lockat dit hitut till mig i skogen, för det jag ville dig detta och ville ta dig med våld?» frågade han strax efteråt.

Hon strök över hans hår och såg icke på honom:

»Våld var det väl ej — du hade väl låtit mig gå som jag kommit, om jag bett dig», sade hon sakta.

»Jag vet icke», svarade han och gömde ansiktet i hennes knä.

»Tänker du jag skall svika dig?» frågade han häftigt. »Kristin — jag svär dig vid min kristna tro — må Gud svika mig i min sista stund, om jag icke blir dig trogen intill döden —»

Hon kunde ej säga något, hon bara strök över hans hår om och omigen.

»Nu är det väl tid jag går hem?» frågade hon till slut, och hon tyckte hon väntade i dödsångest på hans svar.

»Det är väl det», svarade han mörkt. Han reste sig fort, gick bort till hästen och började lösa tyglarna.

Då reste hon sig också. Långsamt, matt och förkrossad, förstod hon — hon visste ej vad hon väntat att han skulle göra — sätta henne upp på hästen och ta henne med sig, så hon skulle slippa att gå tillbaka till andra människor? Det var som hela hennes kropp värkte av förundran att detta onda var det som alla visor voro om! Och för det att Erlend gjort henne detta, tyckte hon att hon härigenom blivit en tingest tillhörig honom, så att hon icke kunde fatta hur hon skulle kunna leva utanför hans händer mera. Hon måste gå från honom nu, men hon kunde icke fatta att det skulle ske —.

Nedåt skogen gick han och ledde hästen, han höll hennes hand i sin, men de funno ej ett enda ord att säga varandra.

När de kommit så långt att de sågo husen på Skog, bjöd han henne farväl.

»Kristin — var ej så sorgsen — den dagen skall komma förrän du tror, då du blir min hustru —»

Men hennes mod sjönk när han sade det:

»Då måste du fara från mig?» frågade hon ängsligt.

»Så snart du rest från Skog», sade han, och hans röst lät genast friskare. »Blir det ej leding, så vill jag tala med Munan, han har länge drivit på mig att jag skall gifta mig — han följer nog med mig och för min talan hos din far.»

Kristin böjde huvudet — för varje ord han sade tyckte hon den tid som låg framför henne syntes längre och mera omöjlig att tänka på — klostret, Jörundgård — det var som flöt hon i en ström, som bar bort från det alltsammans.

»Ligger du ensam på loftet, nu då dina fränder rest?» frågade Erlend. »Då kommer jag och talar med dig i kväll — vill du släppa in mig?»

»Ja», sade Kristin sakta. Och så skildes de.

Resten av dagen satt hon hos farmodern, och efter kvällsvarden följde hon den gamla frun till sängs. Så gick hon upp på loftet, där hon skulle ligga. Det var ett litet fönster i rummet. Kristin satte sig på kistan som stod under det — hon hade ej lust att gå i säng.

Hon måste vänta länge. Det var alldeles mörkt ute, när hon hörde de tysta stegen på svalen. Han knackade på dörren med kappan kring knogarna, och Kristin steg upp, drog från låset och släppte in Erlend.

Hon märkte att han blev mycket glad, när hon slog armarna om hans hals och tryckte sig intill honom.

»Jag har varit rädd du skulle vara vred på mig», sade han.

»Du skall icke sörja över synden», sade han en stund senare. »Det är icke stor synd. Guds lag är icke som landslagen i detta — Gunnulv, min bror, har utlagt det för mig en gång — om två komma överens att äga och hålla fast vid varandra i allan tid, och de så ha samlag, då äro de gifta inför Gud och kunna icke bryta sin förening utan stor synd. Jag kan säga dig ordet på latin, när jag kommer på det igen — jag har då vetat det —»

Kristin undrade något över vad som kunnat vara orsaken till att Erlends bror sagt detta — men hon undertryckte den motbjudande, rädda aningen att det kunde ha gällt Erlend och den andra — och försökte finna tröst i hans ord.

De sutto tillsammans på kistan, han höll armen om henne, och Kristin tyckte nu det var gott och tryggt — hos honom var den enda plats, där hon kunde känna huld och skydd nu.

Alltemellanåt talade Erlend mycket livligt — så var han tyst långa stunder och bara smekte henne. Utan att veta om det, samlade Kristin hop av allt vad han sade varenda liten sak som kunde göra hans bild fagrare och kärare för henne och minska hans skuld i allt hon visste om honom som icke var gott.

— Erlends far, herr Nikulaus, hade varit så gammal, när han fick barnen, så han hade icke tålamod eller kraft att fostra dem själv; bägge sönerna hade vuxit upp i huset hos herr Bård Peterson på Hästnäs. Erlend hade icke andra syskon än brodern, Gunnulv; han var ett par år yngre och var präst vid Kristkyrkan. »Honom har jag kärast av alla människor utom dig.»

Kristin frågade om Gunnulv liknade honom själv, men Erlend log och sade att de voro mycket olika i »sinn och i skinn». Nu var Gunnulv i utlandet och studerade — borta på tredje året, men han hade sänt brev hem två gånger, senast i fjol, då skulle han resa från Sankta Genoveva i Paris och ärnade sig till Rom. »Han blir glad, Gunnulv, när han kommer hem och finner mig gift», sade Erlend.

Så talade han om det stora arvet han fått efter sina föräldrar — Kristin förstod att han knappt hade reda på själv hur hans saker nu stodo. Hon visste tämligen gott besked om sin fars handel med jord — Erlend hade handlat med jord han också men i motsatt riktning, sålt och förskingrat och ödslat och pantsatt, värst under de senaste åren, då han velat skilja sig från frillan och därför tänkt att med tiden skulle denna hans skörlevnad bli glömd och hans fränder åter taga sig an honom; han hade trott att till sist skulle han bli konungens syssloman i halva Orkdölafylke, så som hans far varit.

»Men nu vet jag snart icke vad änden skall bli», sade har. »Kanhända sitter jag till sist på en fjällgård liksom Björn Gunnarson och får bära ut dyngan på ryggen som trälarna förr i tiden, för det jag icke äger någon häst.»

»Gud hjälpe dig», sade Kristin och skrattade. »Då får jag nog komma till dig — det tror jag då att jag har mera vett på bondeskick än du.»

»Burit ut dyngkorgen har du nu väl icke», säger han på samma sätt.

»Nej, men jag har då sett hur de breda ut dyngan — och säd har jag sått nästan varje år hemma. Far har själv brukat plöja upp de närmaste åkrarna, och så lät han mig så det första stycket, för jag skulle bringa lycka —» minnet tog oömt i hennes hjärta, så hon sade hastigt:»— och en kvinna måste du ha till att baka och brygga svagölet åt dig och två din enda skjorta och mjölka — du får lega dig en ko eller par av den närmaste rike bonden —»

»Åh, Gud vare tack, att jag hör dig le litet igen», sade Erlend och lyfte upp henne, så hon låg över hans armar som ett barn.

Under de sex nätter som gingo, innan Åsmund Björgulfson kom hem, var Erlend på loftet hos Kristin varje kväll.

Sista natten tycktes han lika olycklig som hon; han sade många gånger, att de skulle icke vara skilda åt en dag längre än nödigt var. Till slut sade han mycket lågmält:

»Skulle nu så illa hända, att jag icke kan komma tillbaka hit till Oslo före vintern — och det blir så att du tarvar vänhjälp — då kan du tryggt vända dig till Sira Jon här i Gerdarud, vi äro vänner alltifrån barnaåren, och på Munan Bårdson kan du också lita tryggt.»

Kristin kunde endast nicka. Hon förstod att han talade om detsamma som hon tänkt på varendaste dag, men Erlend nämnde det icke vidare. Så teg även hon och ville ej visa hur ängslig hon var.

De andra gångerna hade han gått ifrån henne, när det lidit framåt natten, men denna sista kväll bad han så innerligt att han skulle få lägga sig och sova hos henne en stund. Kristin var rädd för det, men Erlend sade stolt: »Du kan väl förstå att blir jag funnen här i buren din, så kan jag nog giva besked —.» Hon ville nu så gärna behålla honom hos sig litet ännu, och hon hade ej kraft att neka honom något.

Men hon ängslades för att de skulle sova för länge. Så satt hon större delen av natten lutad mot huvudgärden, blundade litet emellanåt, visste ej alltid själv när han smekte henne och när hon bara drömt det. Hon höll sin ena hand på hans bröst, där hon kände hans hjärta klappa, och hade ansiktet vänt mot fönstret för att se efter gryningsljuset utifrån.

Till sist måste hon väcka honom. Hon kastade några plagg på sig och gick med honom ut på svalen — han steg över räcket på den sidan av buren som stötte intill ett annat hus. Så var han borta runt hörnet. Kristin gick in och kröp i säng igen; nu gav hon helt vika för sin sorg och grät för första gången sedan hon blivit Erlends egendom.

V

I Nonneseter gingo dagarna som förut. Kristin färdades mellan sömnhuset och kyrkan, vävstugan, bokhallen och refektoriet. Nunnorna och klosterfolket skördade i örtagården och fruktträdgården, höstens Korsmässa kom med processionen, så blev det fasta före Mikelsmässan —. Kristin undrade över att ingen tycktes märka något på henne. Men hon hade alltid varit ganska stilla ute bland främmande, och Ingeborg Filippusdotter, som var hennes sidokamrat dag och natt, skötte nog talandet för dem bägge.

Så märkte ingen att hon var borta med alla sina tankar från allt omkring sig. Erlends frilla — hon sade för sig själv att hon var Erlends frilla. Det var som hon skulle ha drömt det nu — Margretmässaftonen, den stunden i ladan, nätterna i loftburen på Skog — antingen hade hon drömt det, eller också drömde hon detta som nu var. Men en dag måste hon vakna, en dag skulle det bli uppenbart. Icke ett ögonblick tänkte hon annat än att hon nu gick med Erlends barn —

Men vad som skulle ske med henne, när detta kom i dagen, kunde hon ej riktigt tänka sig. Om hon blev insatt i mörkstugen eller hemskickad —. Längst borta skymtade hon bleka bilder av fadern och modern —. Så slöt hon ögonen, svindlande och sjuk, böjde sig under det tänkta ovädret och försökte härda sig till att bära det onda, som hon dock trodde måste sluta med att hon av ovädersskurarna drevs in i Erlends armar för alltid — den enda plats där hon nu tyckte hon hörde hemma.

Så var det i denna spänning lika mycket av förväntan som av skräck, sötma likafullt som kval. Hon var olycklig — men hon kände sin kärlek till Erlend som en planta som rotfästs inom henne — och den blommade upp nyare och rikare för var dag, trots olyckan. Sista natten, då han sov hos henne, hade hon anat som en fin och flyktig ljuvhet, att det väntade henne en lycka och glädje i hans famn som hon ännu icke kände — nu bävade hon vid minnet därav; det kändes som heta, kryddade fläktar från solbadade örtagårdar. Risunge — det ordet Inga slängt till henne — hon tog liksom emot det och tryckte det i sin famn. Risunge, det var ett barn som avlats lönnligt i skog och hage. Hon kände solskenet och doften av granarna över skogsmarken. Varje ny skälvande oro, varje hastigt pulsslag hon kände i sin kropp, tog hon för att vara fostret, som påminde henne om att hon nu trätt in på en ny väg — och blev den aldrig så tung att tillryggalägga, så var hon viss på att den dock till sist måste föra henne till Erlend.

Hon satt mellan Ingeborg och syster Astrid och sömmade på den stora bonaden med riddersmän och fåglar under lövverk. Under den föreställde hon sig att hon rymde, när den dag kom då det ej längre kunde döljas. Hon gick landsvägen fram, klädd som en fattig kvinna; allt vad hon ägde i guld och silver bar hon i ett knyte i handen. Hon köpte sig tak över huvudet på en gård någonstädes i en avlägsen bygd — hon gick som tjänstekvinna, bar vattenoket på nacken, arbetade i ladugården, bakade och tvättade och fick skällsord, för att hon icke ville säga vem som var barnets far. Så kom Erlend och fann henne —.

Ibland tänkte hon sig att han kom för sent. Hon låg snövit och fager i den fattiga bondsängen. Erlend lutade sig in under dörrkarmen; han hade den sida, svarta kappan han brukat ha över sig, när han kom till henne om nätterna på Skog. Bondkvinnan ledde honom dit fram där hon låg, han sjönk ned och tog hennes kalla händer, hans ögon voro bedrövade till döds — »ligger du här, du min endaste fröjd?» Nedböjd av sorg gick han ut med sin späda son tryckt till sitt bröst, dold inom kappans veck — nej, hon trodde ändå inte att det skulle gå så, hon ville icke dö, och Erlend skulle ej få en slik sorg. Men hon var så nedstämd — då kändes det skönt att tänka så.

Ett ögonblick stod det isande klart för henne: barnet, det var icke något hon tänkte sig, det var det ofrånkomliga; hon måste en dag svara för vad hon hade gjort — och hon tyckte hennes hjärta stannade av skräck.

Men sedan någon tid gått, begrep hon att det var nog inte så visst i alla fall att hon gick med barn. Hon förstod ej själv att hon icke blev glad — det var som om hon legat och gråtit under ett varmt täcke; nu skulle hon stiga upp i kölden. Det gick en månad till och så två; nu var hon säker på sin sak, denna olyckan hade hon sluppit — frysande och tom, kände hon att hon var mera olycklig nu, i hennes hjärta spirade en viss bitterhet mot Erlend. Advent tillstundade, och hon hade ingenting hört från eller om honom, hon visste icke var han var.

Och nu tyckte hon att denna ängslan och ovisshet kunde hon ej uthärda — det var som om ett band mellan dem slitits; nu var hon rädd på allvar — det kunde ha hänt något, så att hon aldrig fick se honom mer. Allt som hon förr varit bunden vid, var hon skild från — och det var så skört, det band som var mellan dem nu. Hon tänkte icke att harr kunde vilja svika henne — men det var så mycket som kunde ske — Hon förstod ej hur hon längre skulle orka med denna väntetidens osäkerhet och pina dag efter dag.

Ibland tänkte hon på föräldrarna och systrarna — längtade efter dem, men som efter något hon mist för alltid.

Och ibland, i kyrkan eller annars också, kunde hon känna en häftig längtan efter att vara med i detta människornas samfund inför Gud. Det hade alltid varit en del av hennes liv; nu stod hon utanför med sin obiktade synd.

Hon sade till sig själv att denna skilsmässa från hemmet och ätten och kristendomen skulle ju endast vara till en tid. Men Erlend måste leda henne tillbaka till det vid sin hand. När hennes far samtyckt till hennes och Erlends kärlek, kunde hon gå till honom som förr; när hon och Erlend voro gifta, kunde de skriftas och böta för sin synd.

Hon började söka efter vittnesbörd om att andra människor icke voro syndfria, de heller. Hon lyssnade mera till skvaller, och hon lade märke till alla de småsaker omkring henne som tydde på att inte ens systrarna här i klostret voro så alldeles ovärldsliga och heliga. Det var endast småting — under fru Groas ledning var Nonneseter ett föredöme för världen i vad ett gudligt systraskap bör vara. Nitiska i gudstjänstövning, flitiga, fulla av omsorg om fattiga och sjuka, det voro nunnorna. Avskildheten blev icke så strängt iakttagen, att icke systrarna både togo mot besök av sina vänner och fränder i samtalsrummet och även själva fingo gästa dessa i staden, när något stod på, men ingen nunna hade gjort klostret skam med sin levnad, under alla de år fru Groa rått över dem.

Men nu hade Kristin fått öppet öra för alla små missljud inom murarna — smågräl och avund och fåfänga. Förutom vid sjukvården ville ingen av nunnorna lägga hand vid tunga husliga sysslor — alla skulle de vara lärda och konstfärdiga kvinnor; den ena strävade att nå högre än den andra, och de systrar som icke ägde begåvning för slika förnäma färdigheter gåvo tappt och dåsade bort timmarna som i dvala.

Fru Groa själv var lärd och klok; hon vakade över sina andliga döttrars vandel och flit, men hon tog sig föga av deras själahälsa. Hon hade alltid varit snäll och vänlig mot Kristin — tycktes föredraga henne framför de andra ungdöttrarna, men det var för att Kristin fått god undervisning både i boklig lärdom och i handagärning, var flitig och fåmält. Fru Groa väntade aldrig svar av systrarna. Däremot samtalade hon gärna med män. De kommo och gingo i hennes mottagningsrum — klostrets landbönder och ombudsmän, predikobröder som sändes av biskopen, förvaltare från Hovedö, som hon låg i rättstvist med. Hon hade händerna fulla med omsorger för klostrets stora gods och räkenskaper, skickade ut kyrkobonader och tog emot böcker till avskrivning. Icke de mest illasinnade kunde finna något anstötlig i fru Groas vandel. Men hon älskade endast att tala om ting som kvinnor sällan ha reda på.

Priorn, som bodde i ett hus för sig själv norr om kyrkan, tycktes icke äga mera av egen vilja än abbedissans skrivrör eller ris. Syster Potentia styrde och ställde med det mesta inomhus; och hon tänkte mest på att hålla samma ordning som hon sett i det förnäma tyska nunnekloster där hon tillbragt sin novistid. Hon hette förut Sigrid Ragnvaldsdotter, men hade bytt namn, när hon anlade ordensdräkten, ty detta brukades mycket i andra land; det var också hon som funnit på att även de »lärdöttrar», som endast för en tid voro i Nonneseter, skulle bära ungsysterdräkten.

Syster Cecilia Bårdsdotter var icke som de andra nunnorna. Hon gick stilla omkring med nedslagna ögon, svarade alltid milt och ödmjukt, var allas tjänarinna, gick helst i det grövsta arbete, fastade mycket mera än som var föreskrivet — så mycket fru Groa ville tillstädja henne — och knäböjde i timtal i kyrkan efter nattsången eller gick dit före ottesången.

Men en afton, sedan hon hade legat vid bäcken hela dagen och tvättat kläder tillsammans med två leksystrar, tog hon plötsligt till att storgråta vid kvällsbordet. Hon kastade sig ned på stengolvet, kröp på knä mellan systrarna och slog sig för bröstet, och med flammande kinder och strömmande tårar bad hon dem alla förlåta henne. Hon var den värsta synderskan av dem alla — stenhård av högmod hade hon varit alla dagar, högmod och icke ödmjukhet eller tacksamhet för Jesu frälsaredöd hade hållit henne uppe, när hon frestades i världen. Hon hade flytt hit, icke för det hon älskat någon mans själ, utan för det hon älskade sin egen stolthet. Av högmod hade hon tjänat sina medsystrar, fåfänga hade hon druckit ur sin vattenbägare, och självgodhet hade hon strukit tjockt av på sitt torra bröd, när systrarna drucko öl och åto smör på sina brödlevar.

Av allt detta förstod Kristin ej annat att alltså var icke ens Cecilia Bårdsdotter sant helig i hjärtat. Ett otänt talgljus, som hängt under loftet och smutsats av sot och spindelväv — därvid liknade hon själv sin kärlekslösa kyskhet.

Fru Groa gick bort och lyfte själv upp den snyftande unga kvinnan. Strängt sade hon att för denna oordnings skull fick Cecilia till straff flytta från systrarnas dormitorium och in i abbedissans egen säng och ligga där, tills hon blev frisk från febern.

»Och sedan skall du, syster Cecilia, åtta dagar sitta å mitt säte, vi vilja spörja dig till råds i andliga ting och visa dig slik heder för din gudliga levnad, så du kan bliva mätt på syndiga människors hyllning. Så må du döma om denna är så mycken strävan värd och sedan välja antingen du vill leva efter reglerna som vi andra eller göra slika botövningar som ingen kräver av dig. Därpå kan du överväga om du vill göra av kärlek till Gud — för att han skall se nådigt ned till dig — alla de ting du nu säger dig ha gjort för att vi skulle se upp till dig.»

Därvid blev det. Syster Cecilia låg i abbedissans rum i fjorton dagar, hon hade häftig feber, och fru Groa skötte henne själv. När hon kom upp igen, måste hon under åtta dagar sitta i högsätet vid abbedissans sida både i kyrkan och hemma, och alla passade upp henne — hon grät hela tiden, som om hon blev risad. Sedan var hon mycket blidare och gladare. Hon levde vidare nästan på samma sätt som förut, men hon rodnade som en fästmö, när någon såg på henne, antingen hon sopade golvet eller gick ensam i kyrkan.

Denna händelse med syster Cecilia väckte dock hos Kristin en stark längtan efter frid och försoning med allt det hon kommit att känna sig utstött ifrån. Hon tänkte på broder Edvin, och en dag tog hon mod till sig och bad fru Groa om lov att gå ut till barfotabröderna och hälsa på en vän hon hade där.

Hon märkte, att fru Groa icke tyckte om detta — det var föga vänskap mellan minoriterna och de övriga klosterna i biskopsstiftet. Och abbedissan blev icke blidare, när hon hörde vem som var Kristins vän. Hon sade att denna broder Edvin var en tvivelaktig gudsman — strök alltid omkring på landsbygden och ville terminera i främmande biskopsstift. Allmogen höll honom mångenstädes för en helig man, men han tycktes icke fatta att en franciskans första plikt var lydnad mot överordnade. Han hade skriftat stigmän och bannlysta, döpt deras barn och sjungit dem i jorden utan att spörja om lov — dock hade han väl syndat lika mycket av oförstånd som av trots, och han hade tålmodigt burit de botövningar som blivit honom pålagda för dessa sakers skull. Man hade också överseende med honom för det han var duktig i sitt hantverk — men också under utövandet av detta hade han kommit i strid med folk; biskopens bildmästare i Bergen ville icke tåla att han kom och arbetade där i stiftet.

Kristin dristade spörja var han var kommen ifrån, denne munken med det onorska namnet. Fru Groa var upplagd att samtala; hon berättade att han var född i Oslo, men hans far var en engelsman, Richard plåtmästare, som gift sig med en bonddotter från Skogheimshärad och blivit bofast i staden — två bröder till Edvin voro ansedda vapensmeder i staden. Men denne den äldste av plåtmästarens söner hade varit en ostadig sälle i alla sina dagar. Till klosterlivet hade han nog haft håg från barndomen; han hade gått in hos gråbröderna på Hovedön strax han uppnått föreskriven ålder. De skickade honom till ett kloster i Frankrike för att utbildas — han hade goda gåvor; därutifrån hade han genomdrivit att han fick träda ut ur cisterciensernas och in i minoriternas orden. Och den gången då bröderna egenmäktigt togo sig för att bygga sin kyrka österut i ängsmarkerna, mot biskopens bud, då hade broder Edvin varit en av de värsta och stridigaste — ja, han hade med en hammare halvt slagit ihjäl en av de män biskopen sände för att avbryta arbetet.

Det var länge sedan någon människa talat så mycket med Kristin på en gång, så när fru Groa sade att nu kunde hon gå, böjde den unga sig och kysste abbedissans hand vördnadsfullt och innerligt; tårarna kommo henne i ögonen med detsamma. Men fru Groa, som såg att hon grät, trodde det var av sorg — och så sade hon att kanske skulle Kristin i alla fall få gå ut någon gång och hälsa på broder Edvin.

Och några dagar senare blev hon varskodd om att några av klostrets folk hade ett ärende till kungsgården, då kunde de på samma gång följa henne ut till bröderna där utanför staden.

Broder Edvin var hemma. Kristin hade ej trott hon skulle kunna bli så glad över att se någon människa än Erlend. Den gamle mannen satt och strök hennes hand, medan de samtalade — tackade henne för att hon kommit. Nej, han hade ej varit åt hennes landsända, sedan den natten han låg på Jörundgård, men han hade sport att hon skulle giftas bort, och han önskade henne lycka till. Då bad Kristin att han skulle gå över till kyrkan med henne.

De måste gå ut ur klostret och runt till huvudingången; broder Edvin tordes ej föra henne över gården. Han tycktes på det hela taget mycket försagd och rädd för att göra något som kunde väcka anstöt. Han hade blivit mycket gammal, tyckte Kristin.

Och när hon nu lagt sitt offer på altaret, till den munk som tjänstgjorde som präst i kyrkan, och sedan bad Edvin att han skulle skrifta henne, blev han mycket förskräckt. Det tordes han ej, det hade blivit honom strängt förbjudet att hålla skriftermål.

»Ja, du har kanhända hört om det», sade han, »det var nu så att jag icke tyckte jag kunde neka dessa fattiga stackare de gåvor Gud givit mig för intet. Men jag skulle ju förmana dem att söka förlikning på rätta sättet — jaja — Men du, Kristin, är ju skyldig att bikta för priorn borta hos er.»

»Detta är en sak, som jag icke kan bikta för priorn i klostret», sade Kristin.

»Tänker du det kunde gagna dig något, om du biktar för mig det du vill dölja för din rätte biktfader?» sade munken strängare.

»Kan du icke låta mig gå till skrift», sade Kristin, »så kan du då väl låta mig få tala med dig och rådföra mig med dig om det som trycker mitt sinne.»

Munken såg sig omkring. Kyrkan var tom just nu. Så satte han sig på en kista, som stod i en vrå: »Du får minnas, att ge dig avlösning kan jag ej, men jag skall råda dig, och jag skall tiga med det du förtror åt mig, som om. du sagt det i skriftermål.»

Kristin ställde sig framför honom och sade:

»Det är detta att jag icke kan bli Simon Darres hustru.» .

»Häri vet du att jag icke kan råda dig annorlunda än din prior skulle råda», sade broder Edvin. »Olydiga barn ger Gud ingen lycka, och din far har sett på ditt bästa, det förstår du väl.»

»Jag vet icke vad ditt råd kommer att bli, när du hört mig till slut», svarade Kristin. »Saken står nu så att Simon Darre är för god att gnaga den tomma kvisten som en annan man brutit blomstret av.»

Hon såg munken rätt i ansiktet. Men när hon mötte hans ögon och märkte hur det torra, skrynkliga gamla ansiktet förändrades, blev fullt av sorg och förfäran — då var det som om något brast inom henne, tårarna kommo störtande, hon ville kasta sig ned på knä. Men Edvin hejdade henne häftigt:

»Nej, nej, sätt dig här på kistan hos mig — jag kan icke skrifta dig —», han flyttade sig undan och gjorde plats åt henne; han strök över hennes hand och sade sakta:

»Minns du den morgonen, Kristin, när jag såg dig första gången där i kyrktrappan i Hamar —. Jag hörde en sägen en gång i utlandet, om en munk som icke kunde tro att Gud älskade oss alla, usla syndare — Då kom en ängel och rörde vid hans ögon, och han såg en sten på havets botten, och under stenen levde ett blint, vitt, naket djur, och han såg på det, tills han fick det kärt, för att det var så litet och skröpligt. När jag såg dig sitta där så liten och bräcklig inne i det stora stenhuset, då tänkte jag det var nog rimligt att Gud älskade slika som dig, fager och skär var du, men ändå behövde du värn och hjälp. Jag tyckte jag såg att hela kyrkan med dig inuti låg på Guds utsträckta hand —»

Kristin sade sakta:

»Vi ha bundit oss vid varandra med de dyraste eder — och jag har hört att slikt samlöfte helgar vårt förbund inför Gud lika fullt som om våra föräldrar givit oss åt varandra.»

Men munken svarade bedrövad:

»Jag förstår, Kristin, att någon talat med er om den kanoniska rätten, någon som icke känner den till fyl!est. Du kunde icke bortsvärja dig åt denne mannen utan att synda mot dina föräldrar; dem hade Gud satt över dig, innan du mötte honom. Och är det ej en sorg och en skam för hans fränder också, om de få veta att han lockat dottern till en man som fört sköld med heder alla år — trolovad var du också. Jag förstår att du icke tror du har syndat så mycket — men du törs ej bikta detta för din sockenpräst. Och menar du att du är så gott som gift med denne mannen, varför satte du då icke på dig en hustrus sida huvudkläde, utan går med blottat hår bland de unga mörna, som du icke har stor gemenskap med mera — för du har väl dina tankar mest på annat håll än de nu?»

»Jag vet icke var de har sina tankar jag», sade Kristin trött. »Sant är att alla mina tankar äro hos den mannen jag längtar efter. Vore det ej för fars och mors skull, så skylde jag gärna mitt hår i denna dag — jag skulle ej bry mig om att jag kallades frilla, bara jag fick heta hans.»

»Vet du om denne man har i sinnet att handla så mot dig att du kan heta hans med heder en dag?» frågade broder Edvin.

Då talade Kristin om allt som förefallit mellan Erlend Nikulausson och henne. Medan hon talade, tyckte hon sig ej längre minnas att hon någonsin tvivlat på utgången av det hela.

»Förstår du ej broder Edvin», utbräst hon, »vi voro ej herrar över oss själva! Gud hjälpe mig, om jag mötte honom härutanför när jag går från dig, så gick jag med honom, om han bad mig — Du kan då väl veta att jag hunnit se nu att det finns fler mäniskor som syndat än vi. Medan jag gick hemma, kunde jag ej fatta att något kunde få slik makt över människorna att de glömde fruktan för synden, men nu har jag då sett så mycket som det, att kan man icke gottgöra det man syndar i åtrå eller vrede, då måtte det bliva tomt i himmelriket. — Det sägs då om dig själv att du också en gång slagit en man i vrede —»

»Det är sant», sade munken, »att Guds misskund allena har jag att tacka för att jag icke är en dråpare. Det är många år sedan — jag var en ung man den tiden, och jag tyckte icke jag kunde tåla den orätt bispen ville göra oss fattiga bönder. Kung Håkon — han var hertig den tiden — han hade givit oss grunden till huset, men vi voro icke rikare än att vi arbetade själva på vår kyrka — med några få hantverksmän, som gingo oss tillhanda mera för lönen i himmelriket än för det vi kunde betala dem. Kanske var det högmod av oss tiggarmunkar, att vi ville bygga vår kyrka så präktig — men vi voro så glada som barn och sjöngo lovsånger, medan vi höggo och murade och knogade. Gud gläde broder Ranulv, han var byggmästare själv, han var en konstfärdig bildhuggare, alla vetenskaper och konster tror jag den mannen fått till skänks av Gud själv. Jag högg tavlor i sten den tiden, jag hade gjort färdig en bild av Sankta Klara, som änglarna förde till Sankt Franciskus kyrka under julottan — den hade blivit fager — vi gladde oss alla åt den — då revo de satans nidingarna ned murarna, och det föll ned stenar och krossade mina tavlor — jag drev till en man med hammaren, jag kunde icke styra mig —»

»Ja, du ler nu, Kristin! Men förstår du icke att det står illa till med dig nu, för nu tycker du bättre om att höra slikt om andra människors skröplighet än om goda människors vandel, som kunde tjäna dig till föredöme —?»

»Det är icke lätt att råda dig», sade han, när hon skulle gå »Ty skulle du göra det som vore rättast, då bleve du dina föräldrar till sorg och till skam för hela din släkt. Men du får se till att bli löst från ditt ord till Simon Andresson — och så får du bida tåligt på den lycka Gud vill tillskynda, göra bot i ditt hjärta så gott du det förmår — och låt icke denne Erlend fresta dig till att synda mera, utan bed honom kärligen att han söker förlikning med dina fränder och med Gud —»

»Lösa dig från synden kan jag icke», sade broder Edvin, när de skildes. »Men bedja för dig skall jag, så mycket jag förmår.»

Så lade han sina gamla, tunna händer på hennes hjässa och bad välsignelsen och fridens bön över henne till avsked.

VI

Efteråt kom ej Kristin ihåg på långt när allt vad broder Edvin hade sagt henne. Men hon gick från honom med en underbart klar och lugn frid i sinnet.

Förut hade hon kämpat mot en dov, hemlig fruktan och försökt trotsa: hon hade icke syndat så svårt. Nu tyckte hon Edvin hade visat henne det tydligt och klart: jo, hon hade syndat, sådan och sådan var hennes synd, och hon fick ta den på sig och försöka bära den väl och undergivet. Hon bemödade sig om att tänka på Erlend utan någon otålighet, vare sig för att han ej lät höra av sig eller för att hon måste sakna hans ömhet. Hon skulle bara vara trofast och full av godhet mot honom. Hon tänkte på sina föräldrar och lovade sig själv, att hon skulle gengälda all deras kärlek, när de först övervunnit den sorg hon komme att göra dem genom att bryta med Dyfrinsfolket. Och hon tänkte nästan mest på hans ord om att hon icke finge söka sin tröst i att se andras fel; hon kände att hon blev ödmjuk och snäll, och såg då snart hur lätt det föll sig för henne att vinna människors vänskap. Då tänkte hon strax tröstad, att det var dock ej så svårt att komma tillrätta med folk — och så tyckte hon att det kunde väl ej bli så svårt för henne och Erlend heller.

Ända tills den dag då hon gav Erlend sitt ord, hade hon alltid strävat ivrigt att göra allt som var rätt och gott — men hon hade gjort allting på andras ord. Nu kände hon själv att hon vuxit från mö till kvinna. Det betydde mera än de heta, hemliga smekningar hon mottagit och givit, det var icke bara så att hon gått från sin fars målsmanskap in under Erlends vilja. Edvin hade lagt på henne den bördan att nu måste hon själv svara för sin levnad, ja för Erlends också. Och hon var villig att bära detta på ett tillbörligt och vackert sätt. Så gick hon där bland nunnorna under julhelgen, och under de sköna gudstjänsterna och all glädjen och friden kände hon sig nog ovärdig, men hon tröstade sig med att den tid snart kom, då hon kunde göra rätt för sig igen.

Men dagen efter nyår kom helt oväntat herr Andres Darre med sin hustru och alla fem barnen till klostret. De ville fira den sista delen av helgen med vänner och fränder i staden, och de hade det ärendet att de ville ha Kristin hos sig i härbärget några dagar.

»Jag tänkte mig, dotter min», sade fru Angerd, »att nu skulle det näppeligen vara dig emot att se några nya anleten.»

Dyfrinsfolket bodde i ett vackert hus, som hörde till en gård nära bispens borg — herr Andres’ syskonbarn ägde det. Där var en stor stuga där tjänstfolket sov och ett präktigt loftsrum med murad eldstad och tre goda sängar; i den ena lågo herr Andres och fru Angerd med sin yngsta son, Gudmund, som var barn ännu, i den andra sovo Kristin och deras två döttrar, Astrid och Sigrid, och i den tredje Simon och hans äldsta bror, Gyrd Andresson.

Alla herr Andres’ barn voro vackra, Simon minst, dock räknade folk även honom för att se bra ut. Och Kristin märkte ännu mera än när hon var på Dyfrin året förut, att både föräldrarna och de fyra syskonen lyssnade mest till Simon och gjorde allt vad han önskade. Alla fränderna älskade varandra hjärtligt men enades utan groll om att sätta Simon främst bland sig.

Nu levde dessa människor i gamman och glädje, besökte kyrkorna och offrade varje dag, möttes och drucko i vänners lag varje kväll, och de unga fingo då leka och dansa. Alla visade Kristin den största vänlighet, och ingen tycktes märka hur föga glad hon var.

Om kvällen, när ljuset blivit släckt på loftet och alla gått till sängs, brukade Simon stiga upp och gå dit bort där flickorna lågo. Han satt gärna en stund på sängkanten; sitt tal ställde han mest till sina systrar, men i mörkret smög han sin hand in på Kristins bröst och lät den ligga där — hon svettades av motvilja därvid.

Nu då hennes uppfattning av sådant var mycket skarpare, förstod hon gott att det var många ting som Simon var både för stolt och för blyg att säga henne, då han märkte att hon icke ville ge sig in på slikt. Och hon kände en underlig, bitter vrede mot honom, för att det tycktes henne som om han ville göra sig till en bättre man än den som hade tagit henne — fast han ju icke visste om att den andre fanns till.

Men en kväll, då de varit och dansat i en annan gård, hade Astrid och Sigrid stannat kvar där och skulle sova hos en leksyster. När Dyfrinsfolket frampå natten kommit till ro på sitt loft, gick Simon bort till Kristins säng och steg upp i den; han lade sig ned ovanpå fällen.

Kristin drog över sig till hakan och tryckte armarna hårt över bröstet. Om en stund kom Simon med sin hand och ville lägga den på hennes barm. Hon kände silkessömmarna på hans ärmlinning, så hon förstod att han inga kläder hade tagit av sig.

»Du är nog lika blyg i mörker som vid dager du, Kristin», sade Simon och skrattade litet. »Din ena hand kan du väl låta mig få hålla?» frågade han, och Kristin stack till honom fingerspetsarna.

»Synes dig icke vi kunde ha litet att tala om, nu då det bär så till att vi kunna vara allena en liten stund?» sade han, och Kristin tänkte att nu måste hon tala. Så svarade hon jo. Men sedan förmådde hon ej få fram ett ord.

»Får jag komma in under fällen då?» bad han igen. »Här är kallt i stugan nu —.» Och han smög sig in mellan fällen och den yllerya hon hade närmast över sig. Han krökte ena armen kring hennes huvudgärd, men så att han ej rörde vid henne. På detta sätt lågo de en stund.

»Du är icke god att gilja till du», sade Simon och skrattade helt uppgiven.

»Nu lovar jag dig att jag skall icke så mycket som kyssa dig, om det är dig emot. Men du kan då väl tala till mig, säg?»

Kristin fuktade läpparna med tungspetsen, men hon teg i alla all.

»Jag tror du ligger och skälver», började Simon på nytt. »Det är nu väl icke så att du har något emot mig, Kristin?»

Hon tyckte inte hon kunde ljuga för Simon, så sade hon nej, men icke mera.

Simon låg ännu en stund; han försökte få ett samtal i gång. Men till slut skrattade han igen och sade:

»Jag förstår att du menar jag får nöja mig med det, att du icke har någonting emot mig — för i kväll — och tacka till. Det var värst så stram du är — du får ge mig en kyss i alla fall, så skall jag gå min väg och icke plåga dig längre —»

Han tog kyssen, reste sig och satte ned fötterna på golvet. Kristin tänkte att nu fick hon säga honom det som måste sägas — då var han redan borta vid sin säng, och hon hörde att han klädde av sig.

Dagen efter var fru Angerd icke så vänlig mot Kristin som hon brukade. Den unga förstod att hon måtte ha hört något och tyckt att fästmön icke gav sonen det mottagande, som modern ansåg hon borde.

Fram på eftermiddagen talade Simon om att han tänkte på att byta till sig en häst, som en av hans vänner hade. Han frågade Kristin om hon ville följa med och se på den. Hon svarade ja, och de gingo då ut i staden tillsammans.

Vädret var friskt och vackert. Det hade snöat litet om natten, men nu sken solen, och det frös så mycket att snön knarrade under deras fötter. Kristin tyckte det gjorde gott att få komma ut och gå i kylan, och när Simon hade hämtat ut hästen han tänkte på, talade hon ganska livligt med honom om den; hon förstod sig något på hästar, därför att hon alltid varit så mycket med sin far. Och detta var ett vackert djur — en musgrå hingst med svart strimma längs efter ryggen och ståndman, välbyggd och pigg, men tämligen liten och spenslig.

»Den håller ej ut länge under en fullrustad man», menade Kristin.

»Nej, jag har nu icke ämnat den till det heller», sade Simon.

Han ledde ut den på den öppna platsen bakom gården, lät den trava och gå, red på den och ville också att Kristin skulle rida på den. De stannade därför ute på den vita planen en god stund.

Till slut då Kristin stod och gav den bröd ur handen, medan Simon lutade sig mot den med armen över dess rygg, säger han med ens:

»Det tyckes mig, Kristin, som om du och min mor vore något tvära mot varandra.»

»Jag har icke velat vara tvär mot din mor», svarade hon, »och jag har heller ingenting otalt med fru Angerd.»

»Du tycker nog ej heller du har någonting otalt med mig», sade Simon. »Jag skall icke tränga mig på dig i otid, Kristin — men så kan det dock ej få fortfara, att jag aldrig får komma till tals med dig!»

»Jag har aldrig varit talför», sade Kristin, »det vet jag själv, och jag väntar mig ej att du skulle finna förlusten stor, om det icke blev något av mellan oss två.»

»Du vet gott vad jag tänker om den saken», svarade Simon och såg på henne.

Kristin blev röd som blod. Och det stack till i henne att hon kunde ej misstycka Simon Darres giljande heller. Då sade han efter ett ögonblick:

»Är det Arne Gyrdson, Kristin, som du tycker du icke kan glömma?» Kristin stirrade på honom. Simon fortsatte — och hans röst ljöd mild och god: »Jag skall icke lasta dig för det — I haden ju vuxit upp som syskon, och det har knappast gått ett år. Men du kan tryggt lita på att jag har dig kär.»

Kristin hade blivit alldeles vit i ansiktet. Ingen av dem talade, när de gingo inåt staden i skymningen. Vid slutet av gatan, i den grönblå luften, stod nymånens skära med en blank stjärna i rundeln.

»Ett år!», tänkte Kristin, och hon tyckte ej hon kunde minnas när hon sist skänkt Arne en tanke. Hon blev rädd — kanske var hon en lättfärdig och lösaktig, dålig kvinna — ett år sedan hon såg honom på båren i vaktstugan, då hon trodde hon aldrig skulle bli glad mer i livet — hon kved ljudlöst av vånda över sitt eget hjärtas ostadighet och över alltings förgänglighet. Erlend, Erlend — kunde han glömma henne? Och likväl tycktes det henne värre, om hon någonsin kunde glömma honom!

Herr Andres gick med sina barn till det stora julgillet i kungsgården. Kristin fick se all den ståt och prakt som rådde där — de voro också inne i den hall där kung Håkon satt och fru Isabel Bruce, kung Eriks änka. Herr Andres var framme och hälsade på kungen medan hans barn och Kristin stodo ett stycke bakom. Hon tänkte på allt vad fru Åshild sagt henne, hon mindes att kungen var Erlends nära släkting — deras farmödrar voro systrar — och hon var Erlends lönnliga viv, hon hade ingen rätt att stå här, allra minst bland dessa goda och präktiga människor, riddar Andres’ barn.

Då såg hon med ens Erlend Nikulausson — han hade trätt fram inför drottning Isabel, stod med böjt huvud och handen på bröstet, medan hon sade några ord till honom. Han hade den bruna sidendräkten på, som han burit vid Margretsmässan. Kristin drog sig bakom herr Andres’ döttrar.

När fru Angerd en god stund efteråt förde fram sina tre döttrar inför drottningen, såg Kristin ej till honom mer, men hon tordes ej heller lyfta sina ögon från golvet. Hon undrade om han stod någonstädes i hallen, hon tyckte hon kände hans blick på sig — men hon tyckte också att alla människor såg på henne, som om de måste märka att hon stod där som en lögnerska med pannguldet över sitt utslagna hår.

Han var icke i den hallen där de unga fingo traktering och där de dansade, sedan borden flyttats undan. Kristin måste dansa vid Simons hand denna kväll.

Vid ena långväggen stod ett golvfast bord, och dit buro konungens svenner öl och mjöd och vin hela natten. En gång då Simon drog henne dit bort och drack henne till, såg hon att Erlend stod helt nära henne bakom den andre. Han såg på henne, och Kristins hand darrade, när hon tog bägaren ur Simons hand och förde den till munnen. Erlend viskade ivrigt till den man som var med honom, en storväxt och något fyllig, ståtlig äldre man, som ovilligt skakade på huvudet och såg vred ut. Strax efteråt förde Simon henne tillbaka till dansen.

Hon visste ej hur länge denna dansen varade — visan tog aldrig slut, och varje stund var lång och tung av längtan och oro. Till slut var det förbi, och Simon ledde henne till dryckesbordet igen.

En vän kom fram och talade med honom, förde honom några steg med sig bort till en grupp unga män. Då stod Erlend framför henne.

»Jag har så mycket jag skulle ha sagt dig», viskade han, »jag vet icke vad jag skall börja med — i Jesu namn, Kristin, hur är det med dig?» frågade han hastigt, ty han såg att hon blev vit som kalk i ansiktet.

Hon kunde icke se honom klart; det var som om det varit rinnande vatten mellan deras anleten. Han tog en bägare från bordet, drack och räckte henne den. Kristin tyckte den var alltför tung, eller hennes arm var som om den varit avslagen vid axelleden — hon orkade ej lyfta den till munnen.

»Är det så att du vill dricka med din fästman men icke med mig?» frågade Erlend sakta. Men Kristin släppte bägaren ur handen och föll framstupa i hans armar.

Hon vaknade upp och låg på bänken med huvudet i en främmande mös knä. De hade knäppt upp hennes bälte och löst söljan från hennes bröst — någon stod och slog henne i händerna, och hon hade vatten i ansiktet.

Hon satte sig upp. I kretsen omkring sig såg hon på ett ställe Erlends ansikte, blekt och förstört. Själv kände hon sig kraftlös i kroppen, som om alla ben smultit, och huvudet var liksom stort och ihåligt — men någonstädes inne i det satt en enda klar och förtvivlad tanke och lyste — hon måste tala med Erlend.

Så sade hon till Simon Darre — han stod tätt bredvid:

»Det var nog för hett för mig — här brinna så många ljus — och jag är ovan att dricka så mycket vin —»

»Är du bra nu då?» frågade Simon. »Du skrämde folk. Kanske du vill jag skall följa dig hem nu?»

»Vi får väl vänta, tills dina föräldrar gå», sade Kristin lugnt. »Men sätt dig här — jag orkar ej dansa mera.» Hon klappade på hyendet vid sin sida — så sträckte hon ut sin andra hand mot Erlend:

»Sätt er här, Erlend Nikulausson, jag fick ej framfört hälsningen till er. Ingeborg sade nu på sista tiden att nu trodde hon I rent haden glömt bort henne.»

Hon såg att han hade mycket svårare att återfå fattningen än hon — då kostade det henne stor möda att hålla tillbaka det lilla ömma leende som ville fram kring hennes mun.

»I fån tacka mön för att hon minnes mig ännu», sade han stammande. »Jag var nu mest rädd hon hade förgätit mig.»

Kristin tvekade litet. Hon visste ej vad hon skulle säga, som kunde vara från Ingeborg, den flyktiga, och som Erlend dock kunde tyda rätt. Då steg det upp i henne en bitterhet för alla dessa månaders vanmakt, och hon sade:

»Käre Erlend, kunnen I tänka att vi mör skulle glömma den man, som så tappert värjde vår heder —»

Hon såg att han blev som om hon slagit honom — hon ångrade det strax. Då frågade Simon vad detta var. Kristin berättade honom om sitt och Ingeborgs äventyr i Eikebergsskogen. Hon märkte att det föga behagade Simon. Då bad hon honom gå och fråga fru Angerd och höra om de ej snart skulle bryta upp; hon var i alla fall trött. När han gått, såg hon bort på Erlend.

»Det är underligt», sade han lågmält, »att du är så rådsnar — det hade jag icke tänkt om dig.»

»Jag har måst lära mig att dölja, kan du väl veta», sade hon mörkt.

Erlend andades tungt, han var mycket blek ännu.

»Det var alltså på det viset?» viskade han. »Du hade ju lovat att vända dig till mina vänner, om detta skulle hända. Gud vet att jag tänkt på dig var dag med undran om det värsta skulle ha skett —»

»Jag vet vad du menar med det värsta», sade Kristin kort. »Du behöver ej frukta det. Värst tycktes mig att du ej sände mig ett enda ord till hälsning — kan du icke förstå, att jag går där bland nunnorna som en vilsen fågel —?» Hon avbröt sig, ty hon kände att tårarna ville fram.

»Är det därför du är samman med Dyfrinsfolket nu?» frågade han. Då blev hon så bedrövad att hon ej förmådde svara.

Hon såg fru Angerd och Simon komma i dörren. Erlends hand hängde över hans knä helt nära henne, och hon fick ej ta den —.

»Jag måste få tala med dig», sade han häftigt, »vi ha ej fått säga varandra ett enda ärligt ord —»

»Kom till mässan i Mariakyrkan efter Knutdagen», sade Kristin fort, reste sig och gick emot de två andra.

Fru Angerd var mycket vänlig och full av omsorg om Kristin på hemvägen och hjälpte henne själv i säng. Med Simon kom hon ej att tala förrän dagen efter. Han sade då:

»Hur kan det komma sig att du går med bud mellan denne Erlend och Ingeborg Filippusdotter? Du skall icke låna dig till det, om de ha någon hemlig handel sig emellan!»

»Det har väl ingen betydelse», sade Kristin. »Hon är en sladdertaska.»

»Jag tycker eljest», sade Simon, »att du skulle blivit så pass varsam, att du ej vågat dig ut i skog och mark ensam med den skatan.» Men Kristin påminde honom häftigt att det ej var deras skuld att de gått vilse. Simon sade då ej mera.

Dagen därefter följde Dyfrinsfolket henne tillbaka till klostret, innan de själva reste hem.

Erlend kom till aftonsången i klosterkyrkan varje dag i en hel vecka, utan att Kristin fick tillfälle att växla ett ord med honom. Hon tyckte hon kände sig lik en hök som sitter fastkedjad vid pinnen med huvan över ögonen. Hon var också olycklig för varje ord de sagt varandra vid det sista mötet — så skulle det ej ha varit. Det hjälpte ej att hon sade sig själv att det kommit så brådstörtat över dem bägge, de hade väl knappast vetat vad de sade.

Men en eftermiddag i skymningen kom det till samtalsrummet en fager kvinna, som såg ut som en stadsbos hustru. Hon frågade efter Kristin Lavransdotter och sade att hon var hustru till en klädeshandlare. Hennes man hade nyss kommit från Danmark med några vackra kappor; Åsund Björgulfsson ville nu skänka en åt sin brorsdotter, och mön skulle gå med henne och välja ut den själv.

Kristin fick tillåtelse att följa med kvinnan. Hon tyckte det var olikt farbrodern att vilja ge henne en dyrbar gåva och underligt att sända en främmande kvinna efter henne. Kvinnan var först fåmält och svarade föga på Kristins frågor, men när de sedan voro nere i staden, sade den andra med ens:

»Jag vill icke narra dig, du fagra barn — jag skall säga dig hur det är, så får du själv bestämma. Det är icke din farbror, som sänt mig, utan en annan man — du kanske kan gissa hans namn; och kan du det icke, så skall du ej gå med mig. Jag har ingen man, utan försörjer mig och de mina därmed att jag håller härbärge och utskänker öl; då får man icke vara rädd varken för synden eller svennerna i staden — men jag vill ej låna hus till det att du skall bli sviken innanför mina dörrar.»

Kristin stannade, röd i ansiktet. Hon kände en så underlig sveda och blygsel för Erlends skull. Kvinnan sade:

»Jag skall följa dig tillbaka till klostret, Kristin — men du får ge mig litet för mitt omak — riddaren lovade mig stor lön, men jag har varit fager en gång jag också och blev sviken själv. Och så kan du gärna komma ihåg mig i din bön i kväll — de kalla mig Brynhild Fluga.»

Kristin drog en ring av sitt finger och gav kvinnan:

»Det var hederligt gjort av dig, Brynhild — men är mannen min frände Erlend Nikulausson, så har jag intet att frukta; han vill att jag skall förlika honom med min farbror. Du kan vara utan ånger — men tack skall du ha, för att du varnade mig.»

Brynhild Fluga vände sig bort för att dölja ett leende.

Hon förde Kristin genom gränderna bakom Klemenskyrkan och norrut åt floden till. Här lågo några smågårdar för sig själva nere på sluttningen mot älven. De gingo in mellan några gärdesgårdar, och där kom Erlend emot dem. Han såg sig om åt alla sidor, så tog han av sig kappan, slog den om Kristin och drog ned hättan över hennes ansikte:

»Vad tänker du om denna utväg?» frågade han fort och lågmält. »Tycker du jag gör orätt? — men jag måste få tala med dig.»

»Det kan väl föga gagna oss att tänka på vad som är galet och vad som är riktigt», sade Kristin.

»Tala ej så», bad Erlend. »Jag har skulden — Kristin, jag har längtat efter dig var dag och var natt», viskade han tätt intill henne.

Det gick en skälvning genom henne, när hon en kort sekund mötte hans ögon. Hon kände sig brottslig, för att hon tänkt på något annat än kärleken till honom, när han såg så där på henne.

Brynhild Fluga hade gått i förväg. Erlend frågade, när de kommo in på gården:

»Vill du att vi gå in i stugan, eller skola vi talas vid uppe på loftet?»

»Som du vill», svarade Kristin.

»Det är kallt däruppe» sade Erlend sakta. »Vi måste lägga oss i sängen —» och Kristin nickade bara.

I detsamma han stängt dörren bakom dem, var hon i hans armar. Han böjde henne hit och dit som en vidja, förblindade och kvävde henne med kyssar, medan han otåligt rev båda kapporna av henne och slängde dem på golvet. Så lyfte han flickan i den ljusa klosterdräkten upp mot sin skuldra och bar henne bort i sängen. Skrämd av hans våldsamhet och av sin egen plötsliga åtrå efter mannen, omfamnade hon honom och gömde sitt ansikte vid hans hals.

Det var så kallt på loftet att de kunde se sin egen andedräkt som en rök mot det lilla ljuset, som stod på bordet. Men det var rikligt med täcken och fällar i sängen, överst en stor björnhud, och den drogo de ända upp över ansiktet. Hon visste ej hur länge hon legat så, sluten i hans armar, då Erlend sade:

»Nu måste vi tala om det som skall sägas, Kristin min — jag törs snart icke låta dig stanna längre.»

»Jag törs bli här hela natten, om du vill», viskade hon intill honom.

Erlend tryckte sin kind mot hennes:

»Då vore jag nog icke din vän. Det är galet som det är, men i var mans mun skall du dock icke komma för min skull»

Kristin svarade icke — men det sved till inom henne: hon förstod ej hur han kunde säga slikt, han som fått henne dit till Brynhild Flugas gård — hon visste ej hur hon kunde veta det, men hon förstod att det var ett illa beryktat ställe. Och han hade väntat att allt skulle gå som det gått, ty han hade haft ett krus med mjöd stående innanför sängtjället.

»Jag har nog tänkt», sade Erlend igen, »att blir det ej annan råd, så får jag hämta dig med våld och rymma till Sverige — fru Ingeborg mottog mig väl i höstas och mindes frändskapen mellan oss. Men nu får jag svida för mina synder — jag har rymt ur landet förr, som du vet, och jag vill icke du skall nämnas som den andras vederlike.»

»Tag mig hem med dig till Husaby», sade Kristin sakta. »Jag uthärdar ej att gå skild från dig och vara bland mörna i klostret. Både dina och mina fränder skulle väl vara så rimliga att de läte oss komma samman och få förlika oss med dem

Erlend tryckte henne hårt intill sig och stönade:

»Jag kan icke föra dig till Husaby, Kristin.»

»Varför kan du ej det?» frågade hon sakta.

»Eline kom dit i höstas, sade han om en stund. »Jag får henne icke från gården», fortsatte han häftigt, »icke utan att jag bär henne med våld ned i släden och kör bort henne, och jag tyckte ej jag kunde det — hon hade tagit båda barnen med sig —»

Kristin kände det som om hon sjönk och sjönk. Med en röst, som var skör av rädsla, sade hon:

»Jag trodde du var skild från henne, jag —»

»Så trodde jag också», svarade Erlend kort. »Men hon hade nog sport ute i Österdalen, där hon var, att jag skulle tänka på giftermål. Du såg den mannen jag var samman med på julgillet — det var min fosterfar, Bård Peterson till Hästnäs. Jag for till honom, när jag kom från Sverige, jag var hos min frände Heming Alvson i Saltviken också; jag talade med dem om, att nu ville jag gifta mig och bad dem om hjälp. Det hade Eline fått höra —

Jag bad henne kräva vad hon ville för sig och barnen — men Sigurd, husbonden hennes, väntas icke leva vintern ut — och då kan ingen neka oss att sammanleva —

Jag låg i stallet med Haftor och Ulv, och Eline låg i stugan i min säng. Jag tänker svennerna mina skrattade gott bakom min rygg —»

Kristin kunde ej säga ett ord. Om en stund började Erlend igen:

»Du förstår, den dagen fästeölet är drucket mellan oss två, må hon väl fatta, att det icke gagnar henne — hon har ingen makt över mig mera —

Men det är illa med barnen. Jag hade icke sett dem på ett år — de äro fagra — och föga kan jag göra för att trygga deras villkor. Det hade ej hulpit dem stort om jag kunnat gifta mig med modern.»

Tårarna började rinna utför Kristins kinder. Då sade Erlend:

»Hörde du vad jag sade att jag talat med mina fränder? Ja, de voro nöjda med att jag ville gifta mig. Så sade jag att det var dig jag ville ha och ingen annan —»

»Tyckte de icke om det då?» frågade Kristin till sist försagd.

»Förstår du ej», sade Erlend mörkt, »att de icke kunde säga annat än en sak — de kunna icke och de vilja icke rida med mig till din far, innan detta avtalet mellan dig och Simon Andresson blivit återtaget. Det har ej blivit lättare för oss Kristin, genom att du firat jul med Dyfrinsfolket.»

Kristin miste alldeles modet och grät stilla. Hon hade nog känt att det var något som var orätt och ohederligt i hennes kärlek, och nu såg hon att skulden var hennes.

Hon skakade av köld, när hon strax därefter steg upp och Erlend satte båda kapporna på henne. Det var alldeles mörkt ute nu, och Erlend följde henne till Klemens’ kyrkogård; så förde Brynhild henne resten av vägen till Nonneseter.

VII

Veckan efteråt kom Brynhild Fluga med bud att kappan var färdig, och Kristin gick med henne och var hos Erlend i loftstugan som sist.

När de skildes, gav han henne en kappa, »så du har något att visa i klostret», sade han. Den var av blå sammet, invävd med rött silke, och Erlend frågade om hon kunde se att det var samma färger som i den klänningen hon burit den där dagen i skogen. Kristin undrade själv över, att hon kunde bli så glad för att han sade detta — hon tyckte han aldrig gjort henne större glädje än med de orden.

Men nu kunde de ej nyttja denna utväg mera för att träffas, och det var icke lätt att finna på någon ny. Erlend gick till aftonsången i klosterkyrkan, och några gånger gjorde Kristin sig efter gudstjänsten ärende upp till födorådstagarnas gårdar; så stulo de sig till att tala några ord med varandra uppe mellan gärdena i vinterkvällens mörker.

Så fann Kristin på att be syster Potentia om lov att gå och besöka några gamla värkbrutna kvinnor, klostrets allmosehjon, som bodde i en stuga ett litet stycke inåt ett gärde. Bakom stugan var ett uthus, där kvinnorna hade en ko; Kristin erbjöd sig att sköta om den för dem, när hon var där, och så släppte hon in Erlend till sig under tiden.

Med någon undran märkte hon, att så glad Erlend blev att få vara hos henne, så väckte det dock en aggande oro i hans sinne, att hon kunnat tänka ut denna list.

»Det var icke till ditt eget bästa du lärde känna mig», sade han en afton. »Nu har du lärt att nyttja svekliga funder.»

»Du skall icke lasta mig för det», svarade Kristin bedrövad.

»Det är icke dig jag lastar», sade Erlend hastigt och skyggt.

»Jag hade ej tänkt själv», återtog hon, »att det skulle falla sig så lätt för mig att ljuga. Men man kan det man måste!

»Det är icke alltid sant», sade Erlend som förut. »Minns du i vinter, när du ej själv kunde säga till din fästman att du icke ville ha honom?»

På detta svarade ej Kristin, bara strök över hans ansikte.

Aldrig kände hon så starkt hur kär hon hade Erlend, som när han sade slika ting och gjorde henne bedrövad eller förundrad. Hon var glad, om hon kunde ta på sig skulden för allt som var förödmjukande och oriktigt i deras kärlek. Hade hon haft mod att tala med Simon, som hon borde, så kunde de nu ha varit ett gott stycke på väg att få sina saker ordnade. Erlend hade gjort allt vad han kunde göra, när han talat om deras giftermål med sina fränder. Detta sade hon sig själv, när dagarna i klostret blevo långa och tunga — Erlend hade velat göra allt rätt och gott. Med små ömma leenden tänkte hon på honom, hur han framställt allt för henne om deras bröllop — hon skulle rida till kyrkan i flöjel och silke, hon skulle föras till brudsängen med hög guldkrona över sitt utslagna hår — »det fagra, fagra håret ditt», sade han och drog hennes flätor mellan sina händer.

»Det kan dock ej bli för dig, som om du aldrig ägt mig», sade Kristin tankfullt, en gång då han talade så.

Då slöt han henne stormande intill sig:

»Kan jag minnas första gång jag firade jul, tror du, eller första gång jag såg det börja grönska i liden där hemma efter vintern? Åh, jag minns nog första gången jag ägde dig och varendaste gång sedan nu men äga dig, det är alltid som att fira jul och jaga fågel i en grön lid —»

Lycklig smög hon sig intill honom. Icke för att hon någonsin trodde att det skulle gå så som Erlend med sådan visshet väntade — Kristin tänkte att en domens dag kom säkert över dem inom kort. Detta kunde ju omöjligt i längden gå väl. Men hon var ej särskilt rädd — hon var mycket räddare för att Erlend skulle bli tvungen att resa norrut, innan saken uppdagades, och hon skulle nödgas sitta kvar, skild från honom. Han var över till borgen på Akersnäs nu; Munan Bårdson vistades där, medan hirden var i Tunsberg, där kungen låg farligt sjuk. Men en gång måste väl Erlend hem och se till sina egendomar. Att hon var rädd för att han skulle hem till Husaby, där frillan satt och väntade på honom, det ville hon ej vidgå ens för sig själv, och ej heller att hon var mindre rädd för att bli tagen på bar gärning tillsammans med Erlend, än för att ensam träda fram och säga till Simon och sin far vad som låg henne på hjärtat. Och så önskade hon nästan att det måtte komma ett straff över henne och det snart. Ty nu hade hon ingen annan tanke än Erlend; hon längtade efter honom om dagen och drömde om honom på natten. Ånger kunde hon ej känna, men hon tröstade sig med att det kom nog en dag då hon finge böta dyrt för allt de stulit sig till. Och de korta kvällsstunderna hon kunde vara tillsammans med Erlend ute i allmosekvinnornas ladugård, gav hon sig hän i hans armar, så häftigt som om hon betalat med sin själ för att få vara hans.

Men tiden gick, och det såg ut som om Erlend skulle ha slik lycka som han litade på. Kristin märkte aldrig att någon i klostret misstrodde henne. Ja, Ingeborg hade ju fått reda på att hon träffade Erlend, men Kristin förstod att den andra tänkte aldrig det var mera än litet lek hon roade sig med. Att en bortlovad mö av god ätt skulle djärvas vilja bryta det avtal hennes fränder gjort, det föll ej Ingeborg in, kunde Kristin märka. Och åter jagade skräcken genom henne ett ögonblick — kanske var det också någonting rent oerhört som hon givit sig in på! Och därmed önskade hon igen att det måtte uppdagas, så det fick ett slut.

Påsken kom. Kristin fattade ej vad det blivit av denna vinter; varje dag hon ej sett Erlend hade varit lång som ett hårt år, och de långa onda dagarna hade länkat sig samman till veckor utan ända — men nu var det vår och påsk, och hon tyckte det ej var lång tid sedan julfesten. Hon bad att Erlend ej skulle söka upp henne under helgen — och han fogade sig efter hennes önskan i allt som hon bad om, tyckte Kristin. Det var lika mycket hennes egen skuld som hans att de syndat samfällt mot fastebudet. Men påskhögtiden ville hon de skulle hålla i helgd. Fast det var ju svårt att inte få träffa honom. Kanske måste han resa mycket snart — han hade ej sagt något därom, men hon visste att nu låg kungen för döden, och kanske kunde det medföra någon förändring i Erlends ställning, tänkte hon.

Så stodo sakerna för henne, när hon en av de första dagarna efter påsk fick bud att gå ned i samtalsrummet till sin fästman.

Strax han kom emot henne och räckte fram sin hand, förstod hon att något var på färde — han såg ej ut som han brukade; de små grå ögonen logo icke, de voro ej med i hans leende. Och Kristin kunde ej hjälpa att hon såg det klädde honom att vara något mindre skrattlysten. Han tog sig också bra ut i ett slags resdräkt — en blå, åtsittande och sid ytterklädnad, som män kallade »kothardi», en brun axelkrage med hätta, som han nu kastat bakåt, hans ljusbruna hår lockade sig starkt i den fuktiga luften.

De sutto och talade en stund. Simon hade varit på Formo och då nästan dagligen varit över till Jörundgård. De mådde gott där, Ulvhild var så frisk som man kunde våga hoppas; Ramborg var hemma nu, hon var vacker och livlig.

»Det året du skulle vara här i Nonneseter är tilländalupet i dessa dagar», sade Simon. »De ha nog börjat göra sig redo till fästeöl för dig och mig där hemma hos er.»

Kristin sade ingenting. Då fortsatte Simon:

»Jag sade till Lavrans, att jag skulle rida hit till Oslo och tala med dig om detta.»

Kristin såg ned och fick sakta fram:

»Det är nu så, Simon, att jag ville gärna tala med dig i enrum om denna sak.»

»Jag har tänkt själv att vi måste det», svarade Simon Andresson. »Jag ville just be dig spörja fru Groa om vi finge gå ut litet i örtagården tillsammans —»

Kristin reste sig hastigt, hon gled ljudlöst ut ur rummet. Strax därpå återkom hon, åtföljd av en av nunnorna med en nyckel.

Det var en dörr från samtalsrummet ut till örtagården, som låg bakom klostrets västligaste byggnader. Nunnan låste upp, och de trädde ut i en dimma så tät att de endast kunde se några få steg framåt mellan träden. De närmaste stammarna voro kolsvarta; vätan pärlade på varje kvist och gren. Där låg litet ny snö och smälte inne på den våta mullen, men under buskarna hade några små vita och gula liljeväxter redan gått i blom, och det doftade friskt och kyligt från violplantorna.

Simon förde henne till närmaste bänk. Han satt litet framåtlutad, med armbågarna stödda mot knäna. Så såg han upp på henne med ett underligt litet leende:

»Jag tänker nästan jag vet vad du vill säga mig», sade han. »Det är en annan sven som du har mera kär än mig?»

»Ja, så är det», svarade Kristin stilla.

»Jag tänker också jag vet hans namn», sade Simon hårdare i rösten. »Det är Erlend Nikulausson till Husaby?»

Om en stund frågade Kristin lågmält:

»Det har kommit till dina öron då?»

Simon dröjde litet innan han svarade:

»Du kan väl ej tro att jag skulle vara så dum, att jag ingenting märkte, när vi voro tillsammans i julas? Då kunde jag ingenting säga, för det far och mor voro med. Men detta vållade att jag ville rida hit ensam denna gången. Icke vet jag om det är klokt av mig att röra vid detta — men jag tyckte vi måste tala om dessa ting, innan vi givas åt varandra.

Men nu är det så att när jag kom hit i går, träffade jag min frände Mäster Öisten. Och han talade om dig. Han sade, att I haden gått över Klemenskyrkogården en kväll, du var med en kvinna de kalla Brynhild Fluga. Jag svor en dyr ed på att han måste ha sett fel. Och säger du det är osanning, skall jag tro dig på ditt ord.»

»Prästen såg rätt», svarade Kristin trotsigt. »Där försvor du dig, Simon.»

Han satt en stund, innan han frågade:

»Vet du vem denna Brynhild Fluga är, Kristin?»

När hon skakade på huvudet, sade han: »Munan Bårdson satte henne i ett hus här i staden, när han gifte sig — hon driver olovlig vintappning där och slikt —»

»Känner du henne?» frågade Kristin utmanande.

»Jag har aldrig varit ämnad till munk eller präst», sade Simon och rodnade. »Men jag vet mig då fri från orätt både mot mör och mot andra mäns kvinnor. Förstår du ej själv att det icke är hederlig mans gärning att få dig ut om kvällen i slikt följe —?»

»Erlend har icke lockat mig», sade Kristin röd och harmsen, och ingenting har han lovat mig. Jag vände min håg till honom, utan att han gjort något för att fresta mig — jag fick honom kär framför andra män, första gången jag såg honom.»

Simon satt och lekte med sin dolk, kastade den ur den ena handen i den andra. »Det är underliga ord att höra av sin fästmö», sade han. Det artar sig gott för oss två nu, Kristin!»

Kristin drog djupt efter andan:

»Du vore väl illa tjänt med att få mig till hustru nu, Simon.»

»Ja, det vete Gud Fader, att det ser slikt ut nu», sade Simon Andresson.

»Då förlitar jag mig på», sade Kristin spakt och ängsligt, »att du vill stödja mig, så att herr Andres och min far låta detta avtalet om oss gå tillbaka?»

»Gör du det du?» sade Simon. Han teg litet. »Gud vet om du rätteligen fattar det du själv säger.»

»Det gör jag», sade Kristin. »Jag vet att lagen är slik, ingen får tvinga en mö till äktenskap mot hennes vilja; då kan hon klaga vid tinget —»

»Jag tror det är inför biskopen», sade Simon och log bistert. »Jag har nu icke haft orsak att forska efter hurudan lagen är i slika fall. Och icke tror du heller det skall komma därhän att du tarvar det. Du vet att jag icke kräver att du skall hålla ditt ord, om det är dig för motbjudande, Men kan du ej fatta — det är nu två år sedan vårt giftermål avtalades, och du har icke sagt ett ord emot det förrän nu, när allt är redo för fästeöl och bröllop. Har du tänkt på vad det vill säga, om du nu träder fram och vill bryta bandet, Kristin?»

»Du vill ju ej heller ha mig», sade Kristin.

»Jo», svarade Simon kort. »Om du menar annat, så må du tänka dig bättre för —»

»Erlend Nikulausson och jag ha lovat varandra vid vår kristna tro», sade hon darrande, »att om vi ej kunna komma samman i hjonelag, så skall ingen av oss någonsin äga man eller hustru —» Simon teg en god stund. Så återtog han med möda:

»Då förstår jag icke, Kristin, vad du menade, när du sade, han hade varken lockat dig eller lovat dig något — han har lockat dig att sätta dig upp mot alla dina fränders myndighet och beslut. Har du tänkt på vad slags make du får, om du blir gift med en man som tog en annans hustru till sin frilla — och nu vill han till hustru ta en främmande svens fästmö —!»

Kristin sväljde gråten, hon viskade med kvävd röst:

»Detta säger du för att göra mig ont.»

»Tror du jag vill göra dig ont?» frågade Simon sakta.

»Det skulle ej varit så, om du —», sade Kristin dröjande. »Du blev icke åtspord du heller, Simon — det var din far och min far som i samråd fattade detta beslut. Det skulle varit annorlunda, om du hade valt mig själv —»

Simon högg dolken i bänken, så att den stod. Ett ögonblick efter drog han ut den igen, försökte sticka den tillbaka i slidan, men den gick ej ned, den var böjd i spetsen. Så satt han och kastade med den igen, från hand till hand.

»Det vet du själv», sade han lågmält med en darrning i rösten, du vet, att nu ljög du, om du vill ha det därhän att icke jag — Du vet alltför väl vad jag ville talat med dig om — många gånger — när du bemötte mig så, att jag skulle icke varit man om jag kunde sagt det efteråt — icke om de så försökt slita det ur mig med glödande tänger —

Först trodde jag det var den döde svennen. Jag tänkte jag måste unna dig fred — du kände mig ju icke — jag tyckte det skulle varit orätt mot dig så snart efter. Nu ser jag du ej hade behövt lång tid för att glömma — nu — nu — nu —»

»Nej», sade Kristin stilla. »Jag förstår det, Simon, nu kan jag icke vänta att du skall vara min vän längre.»

»Vän!» — Simon skrattade kort och underligt. »Tarvar du min vänskap nu då?»

Kristin rodnade.

»Du är man du», sade hon stilla, »och gammal nog nu — du råder själv över ditt giftermål —»

Simon såg skarpt på henne. Så skrattade han som förut:

»Jag förstår. Du vill jag skall säga, det är jag som — Jag skall ta skulden på mig för avtalsbrottet?

Är det så att du är fast i ditt beslut — vill och vågar du fresta att föra din sak igenom — så skall jag göra det», sade han sakta. »Hemma hos mina fränder och inför alla dina — utom en. Din far måste du ju säga sanningen, sådan som den är. Vill du, så skall jag bära fram ditt ärende inför honom och göra det så skonsamt jag kan för dig — men Lavrans Björgulfson skall veta att jag aldrig velat rygga ett ord av vad jag sagt till honom.»

Kristin hakade sig fast med båda händerna vid bänkens kant; detta tog henne hårdare än allt annat Simon Darre sagt. Blek och rädd såg hon förstulet upp på honom.

Simon reste sig:

»Vi få gå in nu», sade han. »Jag tänker vi ha blivit frusna bägge två, och systern sitter och väntar med nyckeln. — Jag skall ge dig en vecka att tänka på saken — jag har några ärenden i köpstaden. Jag kommer hit och talar med dig, före min avfärd, men du tör näppeligen bry dig om att se mig dessförinnan.»

VIII

Kristin sade sig att nu var då detta gjort! Men hon kände sig dödstrött, utpinad och sjuk av längtan efter Erlends famn.

Hon låg vaken större delen av natten, och hon beslöt göra det hon förr aldrig vågat tänka på — sända bud till Erlend. Det var ej lätt att finna någon som kunde gå det ärendet åt henne Leksystrarna gingo aldrig ut ensamma, och hon kände ingen hon kunde tänka sig skulle vilja det heller; de män som utförde arbetet vid gården voro äldre folk och kommo sällan i närheten av nunnornas bostad utom för att tala med abbedissan själv. Det var bara Olav — han var en halvvuxen pojke, som arbetade i trädgårdarna; han var fru Groas fosterson, alltsen han hittats nyfödd en morgon på kyrktrappan. Folk sade att hans mor var en av leksystrarna; hon skulle ha vigts till nunna, men sedan hon suttit i mörkstugan i sex månader — för grov olydnad hette det, och det var vid den tid då barnet blivit funnet — hade hon fått leksysterdräkt och hade sedan dess arbetat i ladugården. Kristin hade ofta tänkt på syster Ingrids öde under dessa månader, men hon hade haft föga tillfälle att tala med henne. Det var vågsamt att lita på Olav — han var ju bara barnet, och fru Groa och alla nunnorna skämtade och pratade med pojken, närhelst de sågo honom. Men Kristin tänkte hon hade ju ej stort att vedervåga numera. Och ett par dar senare, när Olav skulle till staden en morgon, fick Kristin honom till att bära det budet åt henne ut till Akersnäs att Erlend måste finna på råd, så de kunde träffas ensamma.

Samma eftermiddag kom Ulv, Erlends egen sven, till samtalsluckan. Han sade att han var i tjänst hos Asmund Björgulfson och skulle be från sin herre att brorsdottern finge gå ned i staden litet, ty Åsmund hade ej tid att komma upp till Nonneseter. Kristin tänkte att detta måste väl gå galet — men när syster Potentia frågade om hon kände budbäraren, svarade hon ja. Så gick hon med Ulv till Brynhild Flugas gård.

Erlend väntade henne på loftet — han var uppskrämd och i spänning, och hon förstod strax att nu var han åter rädd för det som han tycktes frukta mest av allt.

Alltid skar det så i henne att han skulle vara så hjärtängslig för att hon kunde få ett barn — när de nu icke kunde hålla sig från varandra. Uppjagad som hon var denna kväll, sade hon det till honom nu — ganska häftigt. Erlend blev mörkröd i ansiktet, han sänkte huvudet och lade det mot hennes axel:

Du har rätt», sade han. »Jag får försöka att låta dig vara, Kristin — icke sätta din lycka på spel. Om du vill —»

Hon slog armarna om honom och log, men han tog henne hårt om livet, tvang henne ned på bänken och satte sig själv på andra sidan om bordet. Då hon räckte honom sin hand tvärsöver det, kysste han häftigt insidan av handen:

»Jag har prövat på mer än du», sade han häftigt. »Du skulle veta du, hur mycket det synes mig gälla för oss båda, att vi kunna bli gifta med all heder —»

»Då skulle du icke tagit mig», sade Kristin.

Erlend gömde sitt ansikte i handen,

»Nej, Gud give jag icke gjort dig denna orätt!» sade han.

»Det önskar varken du eller jag», sade Kristin och log övermodigt. Och bara jag kan bli förlikt och få fred till sist med min släkt och med Gud, så skall jag icke sörja, om jag måste gifta mig med håret betäckt. Och bara jag får vara hos dig, så tycker jag ofta jag skulle kunna vara freden förutan och —»

»Du skall bära hedern in i min gård igen», sade Erlend, »och icke jag draga dig ned i min vanheder.»

Kristin skakade på huvudet. Så sade hon:

»Då blir du väl glad, när du får höra att jag talt med Simon Andresson — och han vill icke binda mig vid det avtal som gjorts om oss, innan jag träffade dig.»

Erlend blev stormande glad, och Kristin måste berätta om allt. Dock teg hon med de nedsättande ord Simon sagt om Erlend, men hon nämnde att han icke ville påtaga sig skulden inför Lavrans.

»Det är ju rimligt», sade Erlend kort. »De tycka bra om varandra, din far och hans? Ja, mig kommer han att tycka mindre om — Lavrans.»

Kristin tog dessa ord som ett tecken att Erlend dock förstod vilket drygt stycke hon hade kvar att gå, innan de voro framme; och hon var tacksam för det. Men han återkom ej därtill, han var överlycklig och sade, att han fruktat hon ej skulle haft mod att tala med Simon.

»Du tycker om honom på ett vis, kan jag märka», sade han.

»Kan det göra dig något», frågade Kristin, »efter allt som varit mellan mig och dig, att jag kan se att Simon är både rättsinnig och duktig?»

»Hade du aldrig mött mig», sade Erlend, »så kunde du fått goda dagar med honom, Kristin. Varför log du?»

»Åh, jag minns något fru Åshild sade en gång», svarade Kristin. »Jag var bara barnet den tiden — men det var något om att de goda dagarna tillfalla förståndigt folk, men de bästa dagarna får den som som vågar vara oklok.»

»Gud signe moster Åshild, om hon lärt dig slikt», sade Erlend och tog henne i sitt knä. »Det är underligt, Kristin, aldrig har jag märkt att du varit rädd!»

»Har du aldrig märkt det?» frågade hon tätt intill honom.

Han satte henne på sängkanten och löste av henne skorna, men så drog han henne tillbaka till bordet.

»Ånej, Kristin — nu ser det dock ljust ut för oss två. Jag hade väl icke handlat mot dig som jag gjort», sade han och strök och strök över hennes hår, »hade det ej varit för att var gång jag såg dig tycktes det mig lika orimligt att de skulle vilja ge ett så fint och fagert viv åt mig — Sätt dig här och drick med mig», bad han.

Strax efteråt bultade det på dörren — det lät som om någon slog på den med ett svärdsfäste.

»Låter upp, Erlend Nikulausson, om I ären därinne!»

»Det är Simon Darre», sade Kristin lågt.

»Låter upp, man, i djävulens namn — om I ären en man!» ropade Simon och slog åter på dörren.

Erlend gick till sängen och tog sitt svärd från spiken ovanför. Han såg sig rådlös omkring: »Här är intet ställe där du kan gömma dig — utom i sängen —»

»Det skulle näppeligen gagna något, om jag det gjorde», sade Kristin. Hon hade rest sig upp, hon talade mycket lugnt, men Erlend såg att hon skalv. »Du får låsa upp», sade hon som förut. Simon hamrade på dörren igen.

Erlend gick bort och drog från regeln. Simon trädde in, han bar ett draget svärd i handen men stötte det strax tillbaka i skidan. En stund stodo de tre och sade ingenting. Kristin skalv, men likväl kände hon i första ögonblicket en underlig vällustig spänning — djupt i henne reste sig något och vädrade förväntansfullt kamp mellan de två männen — och hon andades ut ett djupt andetag: här var slutet på dessa ändlösa månaders tysta väntan och trånad och ångest. Hon såg från den ene till den andre, blek och blankögd — då brast hennes spänning i en ofattlig, frysande förtvivlan. Där var mera av kall ringaktning än av harm eller svartsjuka i Simon Darres ögon, och hon såg på Erlend att han bakom sin trotsiga uppsyn kände brännande blygsel. Det dagades för henne hur andra män skulle döma om honom, som låtit henne komma till ett sådant ställe, och hon förstod att det var som om han fått ett slag i ansiktet; hon visste att han brann av begär att draga svärdet och rusa på Simon.

»Varför har du kommit hit, Simon?» ropade hon högt och ångestfullt.

Båda männen vände sig mot henne.

»För att hämta dig hem», sade Simon. »Här kan du icke vara —»

»I haven ej något att säga mer över Kristin Lavransdotter», sade Erlend häftigt, »hon är min nu —»

»Det är hon väl», sade Simon kärvt, »och ett förnämligt brudhus har du fört henne till —» Han stod en stund och flämtade, så fick han makt med sin röst och talade lugnt: »Men det är nu så att jag är hennes fästman ännu — tills hennes far kan hämta henne. Och så länge aktar jag värna med udd och egg så mycket som kan bärgas av hennes heder — i folks omdöme —»

»Det behöver icke du, jag kan själv —», han blev röd som blod igen under Simons blick. »Tänker du jag låter hota mig av en slik pilt som du är!» brusade han upp och lade handen på svärdfästet.

Simon lade händerna på ryggen.

»Jag är icke så rädd av mig, så jag är rädd du skall tro jag är rädd!» sade han som förut. »Jag skall slåss med dig, Erlend Nikulausson, du kan ge dig djävulen i våld på det, om du icke låtit bedja om Kristin hos hennes far inom rimlig tid —»

»Jag gör det icke på ditt bud, Simon Andresson», sade Erend häftigt — rodnaden sköljde över hans ansikte igen.

»Nej, gör du det för att gottgöra vad du brutit mot så ungt ett viv», svarade Simon orubbligt, »så är det ju bättre för Kristin.»

Kristin skrek högt, pint av Erlends pina. Hon stampade i golvet:

»Gå då, Simon, gå! Vad har du med våra saker att skaffa?»

»Det har jag ju just sagt», svarade Simon. »I fån tåla mig till dess din far löst dig och mig från varandra.»

Kristin föll ihop helt och hållet:

»Gå, gå, jag följer strax efter — Jesus, varför pinar du mig så, Simon — du tycker väl icke jag är värd att du skall bry dig om vad som angår mig —»

»Det är icke för din skull jag gör det heller», svarade Simon. »Erlend — viljen I icke säga åt henne att hon skall komma med mig?»

Erlands ansikte skälvde. Han rörde vid hennes skuldra:

»Du får göra det, Kristin. Simon Darre och jag skola talas vid en annan gång —»

Kristin reste sig lydigt. Hon häktade sin kåpa om sig. Hennes skor stodo borta vid sängen — hon kom ihåg det, men hon förmådde ej draga dem på sig, så att Simon såg det.

Ute hade dimman lagt sig igen. Kristin gick flygande fort med huvudet nedböjt och händerna krampaktigt gripande om kappan. Det sprängde i hennes strupe av skrikande gråt som ville fram — vilt önskade hon att hon haft en plats dit hon kunnat smyga sig bort för att vara ensam och gråta och gråta. Det värsta, det värsta det hade hon nog ännu återstående, hon hade fått pröva något nytt i kväll, och hon vred sig under det — hur det kändes att se den man hon givit sig åt förödmjukad!

Simon höll sig jämsides med henne, medan hon rusade genom gränderna, över allmänningarna och de öppna platserna, där husen voro försvunna och de intet annat kunde se än dimman. En gång då hon snavade över något, grep han henne i armen och hindrade henne från att falla:

»Löp då icke sån, sade han. »Folk ser efter oss. — Så du skälver», sade han mildare. Kristin teg och gick vidare.

Hon halkade i gatsmutsen, var genomvåt och iskall om fötterna — hosorna hon hade på sig voro av skinn men tunna; hon kände att de började spricka sönder, smörjan sipprade in på bara foten.

De nådde bron över klosterbäcken och gingo långsammare uppåt backarna på andra sidan.

»Kristin», sade Simon med ens, »detta får din far aldrig veta!»

»Hur fick du reda på att jag var — där?» frågade Kristin.

»Jag kom för att tala med dig», svarade Simon kort. »Så fick jag höra om den där svennen från din farbror. Jag visste att Åsmund är i Hadeland. Mycket listiga till att finna på råd ären I ej! — Hörde du vad jag sade?»

»Ja», sade Kristin. »Det var jag som sände Erlend bud att vi skulle mötas i Flugagården, jag kände kvinnan —»

»Åh tvi dig då! Åh, men du kunde ej veta vad hon är för en — och han —! Hör du», sade Simon hårt, »är det så att det kan döljas, då måste du dölja det för Lavrans vad du har kastat bort. Och kan du ej det, så får du fresta att spara honom det värsta av skammen!»

»Det var förunderligt en sådan omsorg du har om min far», sade Kristin skälvande. Hon försökte tala trotsigt, men rösten var bristfärdig av gråt.

Simon gick ett stycke. Så stannade han — hon skymtade hans anletsdrag, där de stodo ensamma mitt i dimman. Så hade han aldrig sett ut förr.

— »Jag har märkt det var gång jag varit hemma hos er», sade han — »I haven föga förstått, I , kvinnfolken hans, vad Lavrans är för en man! Rår icke på er, säger denne Trond Gjesling — han skulle väl ock bry sig om slikt, han som var ämnad till att råda över män! Han var ett hövdingaämne, han, som män skulle ha följt — med glädje! Det är icke tider för slika karlar nu — min far lärde känna honom vid Bågahus — Men det har ej blivit annat av än att han gått däruppe i dalen mest som en bonde. Alltför ung blev han bortgift — och mor din, med det sinnet hon har, var väl ej den som kunde göra det lättare för honom att gå där. Det är så att han har många vänner — men tror du han har en som kan stå vid hans sida? Söner har han ej fått behålla — det var I, döttrarna hans, som skulle bygga upp ätten efter honom — får han nu uppleva den dag då han ser att den ena mist hälsan och den andra hedern —»

Kristin tryckte händerna mot hjärtat — hon tyckte hon måste hålla om det för att göra sig så hård som hon behövde vara.

»Varför säger du detta?» viskade hon om en stund. »Du vill då varken äga eller veta av mig mera —»

»Det — vill jag väl — icke», sade Simon osäkert. »Gud hjälpe mig Kristin — jag minns dig den kvällen på loftet på Finsbrekken. — Men djävulen må hämta mig livslevande den dag jag åter tror på någon mö för hennes ögons skull!

— Lova mig att du icke återser Erlend förrän din far kommer», sade han, när de stodo vid porten.

»Det vill jag ej lova», svarade Kristin.

»Då skall han lova mig det», sade Simon.

»Jag lovar att icke träffa honom!» svarade Kristin fort.

»Den lilla hunden jag skickade dig en gång», sade Simon, innan de skildes, »den kan du låta dina systrar få — de äro så glada åt den — så framt det ej bjuder dig för mycket emot att se den i huset.

— Jag rider norrut i morgon bittidan, sade han, och så tog han henne i hand till farväl, medan portvaktarsystern såg på.

Simon Darre gick ned mot staden. Han gick och slog i luften med knuten näve, talade halvhögt och svor ut i dimman. Han svor inför sig själv att han sörjde icke henne. Kristin, det var som ett ting han hade trott vara rena guldet — då han fick se det på nära håll, så var det bara mässing och tenn. Vit som en snöflinga hade hon knäböjt och sträckt sin hand in i lågan — det var i fjol; i år drack hon vin med en bannlyst, liderlig sälle på loftet hos Fluga — nej för hin håle! Det var Lavrans Björgulfson han sörjde över, han som satt däruppe på Jörundgård och trodde — aldrig hade det väl fallit Lavrans in att de kunde svika honom så! Nu skulle han själv bära fram budet och hjälpa till att ljuga för den mannen, för detta var det hans hjärta brann av sorg och vrede.

Kristin hade icke tänkt hålla sitt löfte till Simon Darre, men det blev ej mera av än att hon fick växla några ord med Erlend en kväll uppe på vägen.

Hon stod och höll hans hand, märkvärdigt undergiven, medan han talade om det som hänt på Brynhilds loft sist. Med Simon Andresson skulle han talas vid en annan gång. »Hade vi slagits däruppe, så hade det kommit ut i hela staden», sade Erlend häftigt. »Det visste han alltför väl, den där Simon!»

Kristin förstod hur denna händelse svidit i honom. Hon hade också tänkt på den oupphörligt sedan dess — det var ej möjligt att komma från detta: i detta äventyr stod Erlend med ännu mindre heder än hon själv. Och hon kände att nu voro de sannerligen ett kött — hon skulle vara medansvarig för allt vad han gjorde, till och med när hon ogillade hans gärning, och hon skulle få känna i sin egen hud när Erlend fick rivet skinn.

Tre veckor senare kom Lavrans Björgulfson till Oslo och hämtade sin dotter.

Kristin var rädd, och hjärtat sved i henne, då hon gick samtalsrummet för att träffa sin far. Det första som föll henne in, när hon såg honom stå där i samspråk med syster Potentia, var att han icke såg så ut som hon mindes honom. Kanske hade han icke förändrats något vidare, sedan de skildes åt för ett år sen — men hon hade sett honom hela denna följd av år som den unga, käcka och fagra man hon varit så stolt att ha till far, när hon var liten. Varje vinter och varje sommar, som gått fram över dem däruppe i hembygden, hade väl givit honom sitt märke, så att han blev äldre, liksom de utvecklat henne till en vuxen kvinna — men hon hade ej sett det. Hon hade icke sett att hans hår blivit urblekt på några ställen och hade fått en roströd skiftning framme vid tinningarna — så som gult hår gör, när det grånar. Kinderna hade blivit torra och mera långdragna, så att musklerna i ansiktet lågo som strängar ned mot munnen; den ungdomligt vita och röda hyn hade blivit enfärgat väderbiten. Hans rygg var ej böjd, men i alla fall — skulderbladen hade fått en annan buktning under kappan. Hans steg voro lätta och fasta, när han gick emot henne med framsträckt hand, men det var dock ej de gamla mjuka och snabba rörelserna. — Det hade visst funnits där alltsammans i fjol också, hon hade bara inte sett det. Kanske hade där kommit till ett litet drag — av nedslagenhet — som gjorde att hon såg det nu. Hon brast i gråt.

Lavrans lade armen om hennes skuldra och stödde hennes kind mot sin hand.

»Så, så, lugna dig nu, barn», sade han milt.

»Ären I missnöjd med mig far?» frågade hon sakta.

»Det må du väl kunna förstå att jag är», svarade han men fortsatte att stryka henne över kinden. »Dock vet du väl så mycket som att du ej behöver vara rädd för mig», sade han sorgset. »Nej, nu måste du lägga band på dig, Kristin, blygs du ej att skicka dig så» — ty hon grät, så att hon måste sätta sig på bänken. »Vi vilja icke tala om dessa saker här, där folk går ut och in», sade han satte sig vid hennes sida och tog hennes hand. »Skall du ej spörja efter din mor — och dina systrar?»

»Vad säger mor om detta?» frågade dottern.

»Åh, det kan du väl tänka dig — men vi skola ej tala om detta nu», återtog han. »Hon mår bra eljest —» och han började berätta likt och olikt från gården därhemma, tills Kristin småningom blev lugnare.

Men hon tyckte bara att spänningen blev värre genom att fadern icke sade något om hennes avtalsbrott. Han lämnade henne penningar att dela ut bland klostrets fattiga och gåvor att giva leksystrarna; själv gav han rikligt till klostret och till systrarna, och ingen i Nonneseter visste annat än att Kristin nu skulle fara hem till fästningsöl och bröllop. Den sista måltiden intogo de båda vid fru Groas bord i abbedissans eget rum, och fru Groa gav Kristin det bästa vitsord.

Men allt detta tog dock till sist en ända. Hon hade sagt sitt sista farväl till systrarna och vännerna vid klosterporten, Lavrans ledde henne till hennes häst och lyfte henne i sadeln. Det kändes så underligt att rida med fadern och svennerna från Jörundgård vägen nedåt till bron, där hon smugit i mörker; det var underligt att rida så hedrad och fri genom Oslos gator. Hon tänkte på deras ståtliga bröllopsfärd, som Erlend så ofta talat om — hennes hjärta blev tungt; det hade varit bättre om han fört henne bort med sig. Det var så lång tid ännu som hon skulle vara en i lönndom och en annan inför människor. Men så föllo hennes blickar på faderns åldrade allvarliga ansikte, och hon försökte tänka att Erlend haft rätt.

Det var några fler resande i härbärget. Om kvällen åto de tillsammans i en liten stuga med eldstad mitt på golvet, där det endast fanns två sängar; Lavrans och Kristin skulle ligga där, ty de voro de förnämsta gästerna i härbärget. De andra gingo därför sin väg, när det led litet längre fram, och önskade vänligt godnatt, allteftersom de bröto upp för att ta reda på sina sovplatser. Kristin tänkte på hur hon smugit sig till Brynhild Flugas loft och låtit sig famnas av Erlend — sjuk av sorg och av fruktan att hon aldrig mer skulle bli hans, tyckte hon att här hörde hon ej längre hemma. Fadern satt borta på bänken och såg på henne.

»Komma vi ej till Skog denna gången?» frågade Kristin för att bryta tystnaden.

»Nej», svarade Lavrans. »Jag har fått nog till en tid av vad jag måst höra av din morbror — för det jag icke brukar makt mot dig», förklarade han, då hon såg på honom.

»Ja, jag skulle ha tvingat dig att hålla ditt ord», sade han litet efteråt, »hade det ej varit för det Simon sade, att han icke ville hava en ovillig hustru.»

»Jag har aldrig givit Simon mitt ord», sade Kristin hastigt. »Du har alltid sagt förut att du icke ville tvinga mig till äktenskap —»

»Icke skulle väl det vara tvång, om jag krävde att du skulle stå vid ett avtal som varit veterligt för alla människor hela denna tiden», svarade Lavrans. »I två vintrar haven I hetat fästfolk, och du har icke sagt ett ord däremot eller visat ovillighet, förrän nu då bröllopsdagen blivit utsatt. Vill du undskylla dig med att saken uppsköts i fjol, så att du icke med handslag lovat Simon din tro, då kallar jag det icke ärligt spel.»

Kristin stod och såg ned i elden.

»Jag vet icke vad som ser värst ut», vidhöll fadern, »antingen det nu skall heta att du stött Simon från dig eller att du blivit vrakad. Herr Andres sände mig bud —» Lavrans rodnade när han sade det — »han var vred på sonen och bad mig kräva slik bot jag fann rimlig. Jag måste säga som sanningen var — jag vet icke om det andra varit bättre — att skulle här bötas, så voro vi närmast till det. Skam för oss är bäggedera.»

»Jag kan icke fatta att det är så stor skam», sade Kristin stilla »Efter Simon och jag äro ense.»

»Ense!» tog Lavrans i. »Han stack ej under stol med att han var oglad, men han sade att sedan I talat med varandra trodde han icke det kunde komma annat än ofärd av om han krävde att du skulle hålla avtalet. — Men nu får du säga mig hur detta kommit över dig.»

»Har Simon ingenting sagt om det?» frågade Kristin.

»Han synes mena», sade fadern, »att du vänt din håg till en annan. — Du får nu säga mig huru därmed är, Kristin.»

Kristin betänkte sig ett ögonblick.

»Gud vet», sade hon sakta, »att jag väl inser att Simon är god nog åt mig och mera än så. Men det är sant att jag lärde känna en annan man, och då förstod jag att jag får aldrig en glad stund mera i livet, skulle jag leva det med Simon — icke om han så rådde om allt det guld som finns i Engeland — jag ville hellre ha den andre, om han ej ägde mer än en endaste ko —»

»Du väntar väl icke att jag skall giva dig åt en legokarl?» sade fadern.

»Han är min like och mera därtill», svarade Kristin. »Jag sade bara så — han har tillräckligt av både jord och andra ägodelar, men jag vill hellre sova med honom på halm än med någon annan man i silkebädd —»

Fadern teg en stund.

»En ting, Kristin, är att jag icke vill tvinga dig till att ta en man som du har något emot — fast Gud och Helge Olav må veta vad du kan ha mot den mannen jag lovat dig åt. Men en annan ting är det om den man du vänt din håg till är slik att jag kan gifta dig med honom. Ung är du och har föga förstånd — och kasta sina ögon på en mö som är bortlovad, det plägar icke en rättskaffens man göra —»

»Det rår en människa icke själv för», sade Kristin häftigt.

»Åh jo. Men så mycket må du i varje fall förstå som att jag kan kränka Dyfrinsfolket på slikt sätt att jag fäster dig bort, så snart du vänt Simon ryggen — och minst av allt till en man som kunde synas mera förnämlig eller vore rikare. — Du får säga vem denne mannen är», sade han om en stund.

Kristin tryckte händerna mot varandra och andades tungt. Så svarade hon mycket långsamt:

»Jag kan icke far! Det är så att får jag ej den mannen, då kan du föra mig till klostret och aldrig mera dädan — jag tror ej jag lever länge då. Men det höves mig icke att säga hans namn, innan jag vet om han finner så stort behag i mig som jag i honom. Du — du får ej tvinga mig att säga vem han är, innan — innan det visar sig — om han ärnar fria hos dig med fränderna sina.»

Lavrans teg länge. Han kunde ej annat än tycka om att dottern tog det på detta sätt; så sade han till sist:

»Låt det vara då! Det är rimligt att du helst vill tiga med hans namn, då du icke vet mera om vad han aktar göra.»

»Du får gå till sängs nu, Kristin», sade han strax därpå. Han kom bort och kysste henne:

»Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min — men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat — Gud hjälpe mig, det vore nog så, vad du än gjorde — Han och hans milda moder hjälpa oss nog, så detta vändes till det bästa. — Gå nu och se till att du får sova gott!»

Sedan han lagt sig, tyckte Lavrans han hörde ett svagt ljud av gråt från den andra väggen, där dottern låg. Men han låtsade sova. Han hade ej hjärta att nämna något för henne om sin farhåga att nu skulle också det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein grävas upp igen, men det låg honom tungt på sinnet att det ej var stort han kunde göra för att hindra att barnets rykte fläckades bakom hans rygg. Och det värsta var att han tyckte hon hade till stor del vållat det själv med sin tanklöshet.

Tredje avdelningen
LAVRANS BJÖRGULFSON

I

Kristin kom hem under den vackraste vårtiden. Lågen gick strid utanför gården och gärdena; genom alsnårens späda löv glittrade och tindrade strömmen, vit av silvergnistor. Det var som om ljusglimtarna hade röst och sjöngo med i älvbruset — när kvällsskymningen föll på, forsade vattnet liksom med ett dovare sorl. Dånet från älven fyllde luften över Jörundgård dag och natt, så att Kristin tyckte hon kände själva timmerväggarna dallra av tonen, som ljudlådan i en langleik.^[1]

Små vattensträngar lyste uppe på fjällsidorna, som stodo svepta i blått dis dag efter dag. Värmen ångade och skalv över markerna; brodden höljde nästan hela åkerns mull, och gräsvallen stod hög och glänste som vattrat siden, när vinden fläktade över den. Det doftade ljuvligt från lund och lid, och så snart solen sjunkit, strömmade där ut en stark och sval och syrlig ånga av safter och av växtkraft — det var som om jorden läskad andades ut i långa drag. Darrande mindes Kristin när Erlend släppte henne ur sitt famntag. Var kväll lade hon sig sjuk av längtan, och om morgonen vaknade hon svettig och trött av sina egna drömmar.

Det tycktes henne ofattligt att de därhemma kunde låta bli att säga ett ord om det enda hon hade i tankarna. Men där gick vecka efter vecka, och de tego om hennes löftesbrott mot Simon, och de frågade ej om det hon hade i hågen. Fadern låg mycket uppe i skogen, nu då våranden var över — han såg till sina tjärbrännare, och han förde med sig hök och hundar och stannade borta många dagar. När han var hemma, talade han lika vänligt med dottern, som han brukat förr — men det var som om han haft så litet att säga henne, och aldrig bad han henne följa med, när han red ut.

Kristin hade gruvat sig för att komma hem till moderns förebråelser, men Ragnfrid sade ingenting — och det tycktes henne värre.

Vid sitt ölgille under Jonsmässan utdelade Lavrans Björgulfson varje år bland bygdens fattiga så mycket sovel och mat som sparats i huset under sista fasteveckan. De som bodde närmast Jörundgård brukade komma själva och hämta allmosorna; då blevo de väl förplägade, och Lavrans med sina gäster och allt husfolk flockade sig kring dessa fattiga, ty några voro åldringar, som kände många sägner och sånger. Så sutto de i gammalstugan och förkortade tiden med öldrickning och vänligt samspråk, och om kvällen dansades det på tunet.

Detta år var Jonsmässodagen kall och mulen, men ingen sörjde över det, ty nu började bönderna i dalen att frukta torka. Det hade icke fallit regn sedan Halvardsvakan, och det hade varit föga snö i fjället, så folk kunde ej minnas sig ha sett Lågen så liten vid midsommartid på tretton år.

Lavrans och hans gäster voro därför vid gott lynne, när de gingo ned för att hälsa på allmosetagarna i den gamla storstugan. De fattiga sutto kring bordet, åto vit gröt och drucko av det bästa ölet. Kristin passade upp vid bordet och betjänade de gamla och sjuka.

Lavrans hälsade sina gäster och sporde om de voro tillfreds med bespisningen. Därefter gick han med en välkomsthälsning bort till ett gammalt fattighjon som flyttats till Jörundgård denna dag. Mannen hette Håkon, han hade varit krigsman under gamle kung Håkon och hade varit med på kungens sista färd till Skottland. Han var nu utfattig och nästan blind; folk hade erbjudit honom att få sitta i ro i en stuga, men han ville hellre föras omkring i gårdarna, ty överallt blev han mottagen mera som en hedrad gäst, emedan han var sällsynt rik på kunskaper och hade sett mycket av världen.

Lavrans stod med handen på sin brors skuldra — Åsmund Björgulfson hade kommit på gästning till Jörundgård. Han frågade också Håkon om han var nöjd med maten.

»Ölet är gott, Lavrans Björgulfson», sade Håkon. »Men karlgalen slinka har nog kokat gröten åt oss i dag. Trår köksan till famntag, så lägger sig maten fast i grytan, heter det, och gröten är vidbränd den.»

»Det var illa det», sade Lavrans, »att jag skulle låta er få vidbränd gröt. Men ordstävet slår väl icke alltid in, vill jag hoppas, för det är dotter min som kokat gröten själv.» Han skrattade och sade åt Kristin och Tordis att skynda sig och ta in faten med sovlet.

Kristin rusade ut och bort mot eldhuset. Hennes hjärta slog hårt — hon hade sett en skymt av farbroderns ansikte, när Håkon sa det där om köksan och gröten.

Sent om kvällen såg hon att fadern och farbrodern länge gingo fram och tillbaka på tunet och samtalade. Hon var hisnande rädd, och det blev ej bättre med henne, då hon nästa dag märkte att fadern var fåmält och oglad. Men han sade ingenting till henne.

Han sade heller ingenting sedan farbrodern rest. Men Kristin lade märke till att han ej talade så mycket som han brukat med Håkon, och när den tid var utlupen som Lavrans skulle ha den gamle, erbjöd han sig icke att behålla honom ännu en period, utan lät honom flytta till nästa gård.

Eljest fanns det orsaker nog till att Lavrans Björgulfson kunde vara oglad och nedstämd denna sommar, ty nu artade det sig rentav till missväxt där i bygden, och bönderna höllo ting för att rådgöra om hur de skulle möta den stundande vintern. Redan fram på sensommaren var det klart för de flesta, att de måste slakta ned eller driva söderut till försäljning större delen av sin boskap och köpa hem säd till vinterföda åt folket. Året förut hade icke varit något gott skördeår, så förråden av gammal säd voro mindre än de brukade.

En morgon i början av hösten gick Ragnfrid med alla tre döttrarna och såg om lärft som hon hade liggande på bleke. Kristin prisade mycket moderns väv. Då strök denna Ramborg över håret: »Detta får bli till din kista det, liten!»

»Mor», sade Ulvhild, »skall jag icke ha någon kista med, när jag skall till klostret?»

»Du vet att du icke får mindre utstyrsel du än systrarna dina», sade Ragnfrid. »Men det blir icke samma ting du har bruk för. Och så vet du nog att du skall stanna hos far och mig så länge vi leva — om du vill.»

»Och när du kommer i klostret», sade Kristin med osäker röst »— kanske att jag då varit nunna redan i många år.»

Hon kastade en blick bort till modern, men Ragnfrid teg.

»Hade jag varit sådan att jag kunnat bli gift», sade Ulvhild, »då skulle jag aldrig ha vänt min håg från Simon — han var god, och han var så sorgsen, när han sade farväl åt oss alla.»

»Detta vet du far har sagt att vi icke skulle tala om», sade Ragnfrid, men Kristin sade trotsigt:

»Ja, jag vet att han sörjde mera över att skiljas från eder än från mig.»

Modern svarade vredgat:

»Då månde han väl varit föga stolt, hade han visat för dig att han sörjde — du handlade icke redligt mot Simon Andresson, dotter min! Likväl bad han oss, att vi icke skulle hota eller banna dig —»

»Nej, han menade väl han hade själv bannat mig så mycket», sade Kristin som förut, »att ingen annan behöver säga mig hur usel jag är. Men icke märkte jag att Simon frågade stort efter mig, innan han blev varse att jag hade en annan man kärare.»

»Gån hem I!» sade modern till de små. Hon satte sig på en trädstam, som låg där, och drog ned Kristin vid sin sida.

»Det vet du väl», utbrast hon, »att det alltid varit hållet för mest höviskt och hedersamt att en man icke talade för mycket om älskog med sin fästmö — satt ensam med henne eller visade sig för häftig —»

»Åh, jag undrar», sade Kristin, »om ungt folk som har varann kär icke glömmer sig någon endaste gång, utan alltid minnes det de gamla hålla för höviskt.»

»Akta dig du, Kristin», sade modern, »så att du aldrig glömmer det.» Hon satt tyst en stund. »Det är nog så, förstår jag, att din far är rädd du har vänt din håg till en man som han ogärna vill giva dig åt.»

»Vad har min farbror sagt?» frågade Kristin ett ögonblick därefter.

»Icke annat», sade modern, »än att Erlend av Husaby har bättre än rykte. Ja, han har nog bett Åsmund lägga in ett gott ord för honom hos Lavrans. Din far blev föga glad, när han hörde detta.»

Men Kristin satt strålande. Erlend hade talat med hennes farbror. Och hon som lagt det så tungt på sinnet att han icke lät höra av sig.

Då sade modern igen:

»Nu är det så, att Åsmund nämnde något om ett tal som gått i Oslo, att denne Erlend skulle ha hängt däruppe på vägarna kring klostret och att du gått ut och talat med honom vid gärdesgårdarna.»

»Nå, än sedan?» frågade Kristin.

»Åsmund tillrådde ju detta giftet, förstår du», sade Ragnfrid. »Men då blev Lavrans vredare än jag minns mig ha sett honom. Han sade att en giljare som gick den vägen till hans dotter skulle finna honom med svärd i hand. Vanhedrande nog var det hur vi ställt oss med Dyfrinsfolket, men hade Erlend lockat dig att ränna på vägarna med honom i mörkret, och det medan du var i ett nunnekloster, så tog han det för fullgott tecken att slik husbonde var du bättre tjänt med att slippa.»

Kristin knäppte händerna hårt i knät — färgen kom och gick i hennes ansikte. Modern lade ena armen om hennes liv — men Kristin vred sig från henne och skrek, utom sig av sinnesrörelse:

»Låt mig vara, mor. Vill du känna efter om jag blivit drygare i midjan kanhända —?»

Nästa ögonblick steg hon upp och tryckte handen mot kinden — förvirrad såg hon ned i moderns gnistrande ögon. Ingen hade slagit henne, sedan hon var litet barn.

»Sätt dig», sade Ragnfrid. »Sätt dig» återtog hon, så att dottern lydde. Modern satt tyst en stund, när hon talade, var hennes röst osäker.

»Jag har nog sett, Kristin, att mycket har du aldrig hållit av mig. Jag tänkte, kanhända var det för du trodde jag icke älskade dig så mycket — icke som din far älskar dig. Jag lät det vara — jag tänkte, när den tid kommer att du själv har fött barn, skall du väl förstå. —

När jag ännu ammade dig, var det redan så att om Lavrans kom i närheten, då släppte du bröstet och sträckte dig mot honom och log, så mjölken rann över läpparna på dig. Lavrans tyckte det var nöjsamt — och Gud vet att jag unnade honom det; jag unnade också dig det, att din far lekte med dig och skrattade, var gång han såg dig. Jag tyckte själv det var synd om dig, du lilla liv, att jag icke kunde höra upp med all den gråten. Jag tänkte mera på om jag skulle mista dig också, än jag gladde mig åt att jag hade dig. Men det vet Gud och Jungfru Maria att jag älskade dig nog icke mindre än Lavrans gjorde.»

Tårarna runno ned över Ragnfrids kinder, men hennes ansikte var alldeles lugnt och hennes röst likaså:

»Gud vet jag bar aldrig agg till honom eller dig för den vänskap som var mellan er. Jag tänkte jag hade ej givit honom för mycken glädje, under de år vi levat samman, jag var glad åt att han hade dig. Jag tänkte också att hade Ivar, min far, varit sådan mot mig —.

Det är många ting, Kristin, som en mor skulle ha lärt sin dotter att akta sig för. Jag tänkte det behövdes icke med dig, som följt din far alla dessa år — du skulle väl veta vad som är ärbart och rätt. Det du nämnde nyss — tror du jag kunde tänka att du skulle vilja göra Lavrans slik sorg!

Jag ville bara säga dig — jag önskar du måtte få en make som du kan hava kärlek till. Men då må du ställa dig med förstånd — icke låta Lavrans få den tanken att du valt dig en ofärdsman, eller en som icke aktar kvinnors fred eller heder. Ty åt en slik vill han icke giva dig — icke om det så gällde att fria dig från uppenbar skam. Då läte Lavrans hellre stålet skifta rätt mellan honom och den som ödelagt ditt liv —.»

Därmed reste modern sig och gick från henne.

II

Bartolomeusmässodagen, den tjugufjärde augusti, blev salig kung Håkons dotterson hyllad på Haugating. Bland de män som sändes dit från norra Gudbrandsdalen var Lavrans Björgulfson. Han hette kungsman sedan sin ungdom, men hade under alla dessa år sällan kommit i beröring med hirden, och det goda namn han vunnit under fälttåget mot hertig Erik hade han aldrig försökt draga nytta av. Han var icke heller hågad att fara till hyllningstinget men kunde ej draga sig undan. Ombudsmännen från Norddalen hade också i uppdrag att de skulle försöka få köpa säd söderut i landet och skicka den med fartyg till Raumsdalen.

Folket i bygderna var modlöst och fruktade för den tillstundande vintern. Det tycktes också bönderna vara illa att nu åter ett barn skulle bli Norges konung. Gammalt folk mindes den tid då kung Magnus var död och hans söner voro barn. Sira Eirik sade: »Væ terræ, ubi puer rex est. Det är på landsens språk: man får icke nattro för råttor i den gård där katten är en unge!»

Ragnfrid Ivarsdotter skötte gården, medan mannen var borta, och det var gott både för Kristin och henne att de hade huvud och händer fulla med omsorg och arbete. Över hela bygden strävade folk med att samla mossa i fjället och flå av bark, för det hade blivit föga hö och nästan ingen halm, och till och med det löv som insamlats senare än Jonsmässan var gulnat och dåligt. Korsmässodagen, då Sira Eirik bar krucifixet över markerna, var det många i processionen som gräto och högljutt bådo Gud varkunna sig över folk och kreatur.

En veckas tid efter korsmässan kom Lavrans Björgulfson hem från tinget.

Det var långt efter sängdags, men Ragnfrid satt ännu i vävstugan. Hon hade så mycket att sköta om dagarna nu, så hon arbetade ofta till sent på natten vid väv och sömnad. Ragnfrid trivdes också så väl i det huset. Det skulle vara den äldsta stugan vid gården; den kallades också för rucklet, och folk sade den stod här sen hedenhös. Kristin och den tjänstflickan som hette Astrid voro hos henne, de sutto och spunno framme vid härden.

De hade setat tysta och sömniga en stund, då de hörde hovslag av en enda häst — en man kom ridande med stark fart in på det våta tunet. Astrid gick ut i förstugan och såg ut — strax efteråt kom hon tillbaka, följd av Lavrans Björgulfson.

Både hustrun och dottern sågo genast att han var ganska drucken. Han raglade och tog fatt i ljurestången, medan Ragnfrid befriade honom från den genomvåta kappan och hatten och spände av honom svärdsbältet.

»Vad har du gjort av Halvdan och Kolbein», sade hon litet förskräckt, »har du ridit från dem på vägen?»

»Nej, jag red från dem på Loptsgård», sade han och skrattade litet. »Jag fick sådan håg att komma hem — jag får ju ingen ro förr — de lade sig till sängs därnere, men så tog jag Guldsvein och skyndade hem —»

»Du får skaffa mig litet mat, Astrid», sade han till tjänstflickan. »Bär in den hit du, så slipper du gå så långt i regnet. Men raska på, jag har ingenting förtärt sedan tidigt i morse!»

»Fick du ej mat på Loptsgård då?» frågade hustrun förundrad.

Lavrans satt på bänken, vaggade av och an och skrattade litet:

»Mat fanns där nog vet du — men jag hade ingen matlust när jag var där. Jag drack en stund med Sigurd — men — så tänkte Jag det var lika så gott jag for hem strax som att jag väntade till i morgon —»

Astrid kom in med öl och mat, hon hade också tagit med torra skodon åt husbonden.

Lavrans fumlade och skulle spänna av sig sporrarna, men han höll på att falla framlänges.

»Kom hit du, Kristin», bad han, »och hjälp far din. Jag vet du gör det av ett kärligt hjärta — ett kärligt hjärta ja — i dag.»

Kristin lydde och föll på knä. Då tog han med båda händerna om hennes huvud och lyfte det:

»Du vet då väl det, dotter min — att jag icke vill annat än ditt väl. Icke vill jag göra dig sorg, annat än om jag ser jag sparar dig många sorger sedan. Du är bra ung ännu, Kristin — det var sjutton år du fyllde i år — tre dagar efter Halvardsmässan — sjutton år är du —»

Kristin var färdig med sin tjänst. Litet blek steg hon upp och satte sig på sin pall vid härden igen.

Ruset tycktes gå av Lavrans till en viss grad, alltefter som han blev mätt. Han svarade på hustruns och tjänarinnans frågor om tinget — jo, det hade varit ståtligt. De hade fått köpa säd och något mjöl och malt, något i Oslo och något i Tunsberg; det var utländska varor, kunde varit bättre, men kunde också varit sämre. Jo, han hade träffat många både fränder och kända och hade hälsningar med hem. Men han satt där och gav svaren droppvis.

»Jag talade med herr Andres Gudmundson», sade han, när Astrid hade gått ut. »Simon har druckit fästeöl med den unga änkan på Manvik. Bröllopet skall stå på Dyfrin vid Andreasmässotider. Han har styrt med det själv denna gången, svennen. Jag höll mig undan herr Andres i Tunsberg, men han sökte upp mig — ville säga mig han visste med säkerhet att Simon såg fru Halfrid första gången vid midsommartid i år. Han var rädd jag skulle tro att Simon haft detta rika gifte i sikte när han bröt avtalet med oss.» Lavrans satt en stund och skrattade glädjelöst. »I förstån att denne hederlige mannen var mäkta rädd vi skulle tro något slikt om hans son.»

Kristin andades lättare. Hon tänkte det var detta som fadern var så upprörd över. Kanske hade han hoppats hela tiden att det kunde bli av i alla fall, detta giftermålet mellan Simon Andresson och henne. Först hade hon varit rädd att han fått veta något om hennes uppförande där söderut i Oslo.

Hon reste sig och sade godnatt. Då sade fadern att hon fick stanna en stund.

»Jag har fler tidender», sade Lavrans, »Jag kunde tegat med det för dig, Kristin — men det är bättre du får veta det. Det är detta att den mannen du vänt din håg till; honom får du fresta att glömma.»

Kristin hade stått med hängande armar och nedböjt huvud. Nu såg hon upp i faderns ansikte. Hon rörde läpparna, men hon fick ej fram något som var hörbart.

Lavrans såg bort inför dotterns blick; han slog ut med handen:

»Du vet nu väl det, att icke skulle jag sätta mig däremot, kunde jag så sant tro det vore till ditt gagn.»

»Vad är det för tidender I har sport på denna resan, far?» sade Kristin med klar röst.

»Erlend Nikulausson och hans frände herr Munan Bårdson kommo till mig i Tunsberg», svarade Lavrans. »Herr Munan bad om dig för Erlend, och jag svarade nej.»

Kristin stod en stund och andades tungt.

»Varför viljen I ej giva mig åt Erlend Nikulausson?» frågade hon.

»Jag vet ej hur mycket du vet om den mannen som du vill ha till make», svarade Lavrans. »Kan du ej själv förstå orsaken, så blir det icke gott för dig att höra den av min mun.»

»Är det för att han varit bannlyst och fredlös?» frågade Kristin som förut.

»Vet du vad det var som vållade att kung Håkon visade bort sin nära frände från sin gård — och att han till sist blev lyst i bann, för det han trotsade ärkebiskopens bud — och att han icke for ensam ut ur landet?»

»Ja», sade Kristin och började darra på rösten: »Jag vet ock att han var aderton år, när han lärde känna henne, frillan sin.»

»Så gammal var jag när jag blev gift», svarade Lavrans. »Vi höllo före, då jag var ung, att vid aderton års ålder kunde en man svara för sig själv och taga vara på sin egen och en annans välfärd.»

Kristin stod tyst.

»Du kallade den kvinnan hans frilla, som han levat med i tio år och avlat barn med», sade Lavrans en stund efteråt. »Föga glad skulle jag vara den dag jag sände min dotter hemifrån med en man som levat i uppenbart frilloliv år ut och år in före sitt giftermål. Men du vet att frilloliv var det icke.»

»I dömden ej så hårt om fru Åshild och herr Björn», sade Kristin stilla.

»Likvisst kan jag ej säga jag gärna såge att vi komme i frändskap med dem», svarade Lavrans.

»Far», sade Kristin, »haven I då varit så syndfri hela ert liv, efter I djärvens döma så hårt om Erlend —»

»Gud vet», svarade Lavrans barskt, »att jag dömer ingen man för att vara större syndare inför Honom än jag själv är. Men en kan nu icke räkna på slikt sätt, att jag skulle giva bort min dotter till vilken man det lyster bedja om henne — för det vi alla tarva Guds misskund!»

»I veten jag menade ej så», sade Kristin häftigt. »Far — mor — I haven då varit unga — minnens I ej så mycket att I veten det är ej lätt att taga sig till vara för den synden älskog vållar —»

Lavrans blev blodröd.

»Nej!» sade han kort.

»Då vet du icke vad du gör!» skrek Kristin förtvivlad, »om du skiljer Erlend Nikulausson och mig.»

Lavrans satte sig ned igen på bänken.

»Du är bara sjutton år, Kristin, återtog han. »Det kan så vara att han och du — att I haven fått varann kärare än jag trodde. Men han är icke en så ung man att han icke skulle ha förstått — hade han varit en god man, då hade han icke trätt nära ett så ungt, omyndigt barn, som du är, med älskogsord — att du var lovad åt en annan, tycktes väl honom en ringa ting —.

Men jag gifter icke bort min dotter till en man som har två barn med en annans äktekvinna. Vet du att han har barn?

Du är för ung att förstå att slik orätt avlar kiv — och ofrid i en släkt — utan ända. Icke kan mannen svika sin egen avkomma, och icke kan han gottgöra — svårligen finna utväg att bringa sonen sin fram i världen eller få dottern bortgift till en annan man än en dräng eller småbonde. De skulle icke vara av kött och blod, de barnen, om de icke finge hat till dig och dina barn —.

Förstår du icke, Kristin — slika synder — Gud tillgiver kanhända slika synder lättare än många andra, men de ödelägga ätten, så att det aldrig kan hjälpas. Jag tänkte på Björn och Åshild också jag — där stod denne Munan, sonen hennes, han blänkte av guld, han sitter i konungens råd, de ha sitt morsarv, han och bröderna hans, och han har icke besökt sin mor i hennes armod under alla dessa år. Ja, den mannen hade vännen din valt till sin taleman!

Nej, säger jag, nej! I den ätten kommer du icke in medan mitt huvud är ovan mullen.»

Kristin slog händerna för ansiktet och brast i gråt:

»Då skall jag be Gud natt och dag, natt och dag, att skiften I icke sinne, så må Han taga mig härifrån!»

»Det är fåfängt att tala mera om detta i kväll», sade fadern utpint. »Du tror det väl ej, men jag måste råda över dig så som mig synes jag kan svara för. Gå till ro nu, barn!»

Han räckte fram handen mot henne, men hon låtsade ej se den och gick snyftande ut ur stugan.

Föräldrarna blevo sittande en stund. Så sade Lavrans till hustrun:

»Gitter du hämta hit en dryck öl — nej, hämta in något vin», bad han. »Jag är trött —»

Ragnfrid gjorde som han bad. När hon kom tillbaka med den höga bägaren, satt mannen med ansiktet i händerna. Han såg upp, strök över hennes huvudkläde och ned över hennes armar:

»Stackare, nu blev du våt! — Drick mig till då, Ragnfrid!»

Hon förde nätt och jämnt munnen intill bägaren.

»Nej, drick nu med mig», sade Lavrans häftigt och ville dra hustrun ned i sitt knä. Motvilligt gav hon vika. Lavrans sade:

»Du står väl på min sida i denna sak, hustru min? Bäst blir det ju för Kristin själv om hon ser från första stund att hon måste slå denne mannen ur hågen.»

»Det blir hårt för barnet», sade modern.

»Ja, jag fattar det», svarade Lavrans.

De sutto en stund, så frågade Ragnfrid:

»Hur ser han ut, denne Erlend av Husaby?»

»Åh», sade Lavrans och drog på det. »En fager man är han — på ett vis. Men icke ser han ut som om han dugde till mycket annat än att dåra kvinnor.»

De tego en stund igen, så sade Lavrans åter:

»Det stora arvet han tog efter herr Nikulaus, det har han nog ställt så med att det minskats mycket. Det är icke för slik måg jag strävat och sökt trygga mina barns välstånd.»

Modern vandrade oroligt fram och tillbaka på golvet. Lavrans fortsatte:

»Minst likade det mig att han försökte locka Kolbein med silver — han skulle bära ett lönnbrev från honom till Kristin.»

»Såg du i brevet?» frågade Ragnfrid.

»Nej, det gitte jag ej», sade Lavrans tvärt. »Jag gav det tillbaka till herr Munan och sade honom min mening om slikt beteende. Sitt sigill hade han hängt därvid också — icke vet jag vad man skall säga om slika barnsligheter. Herr Munan visade mig inseglet, att det var kung Skules signet, som Erlend har i sin ägo efter far sin. Han menade väl att jag skulle få höga tankar om den ära de göra mig, då de bedja om min dotter. Men jag tänker herr Munan hade icke fört Erlends talan i denna sak med så mycken iver, vore det ej för det han inser att med den mannen går det utför med Husabyättens makt och ära, som den vann i herr Nikolaus’ och herr Bårds dagar — Erlend kan nu icke vänta sig slikt gifte som höves hans börd.»

Ragnfrid stannade framför mannen:

»Nu vet jag icke, husbonde, om du har rätt i detta stycket. Först är att märka att slika tiderna äro, så ha många män runtom på de stora gårdarna måst nöja sig med mindre makt och heder än deras far före dem. Det vet du bäst själv att det är mindre lätt för en man att vinna rikedom vare sig av jord eller av köpenskap än det var förr i världen —»

»Jag vet, jag vet», avbröt mannen otåligt, »desto mer gäller det att styra med omtanke med det man ärvt —.»

Men hustrun fortsatte:

»Så är också detta att säga: Jag inser icke varför Kristin skulle vara ett ojämnt gifte för Erlend. I Sverige hör din ätt till de bästa, din farfar och din far buro riddarenamn här i landet. De framfarna fäderna mina voro ländemän, son efter far i många hundra år, intill Ivar gamle; min far och min farfar voro konungens tromän. Det är ju så att varken du eller Trond fått någon högre värdighet i rikets tjänst eller jord under kronan. Men då tyckes mig man kunde säga, det står ej annorlunda med Erlend Nikulausson än med eder.»

»Det är icke detsamma», sade Lavrans häftigt. »För Erlend voro makt och riddarenamn förhanden, och han vände sig bort därifrån för lösaktighets skull. Men jag ser nu att du är emot mig, du också. Kanhända tycker du, liksom Åsmund och Trond, att det är en ära för mig att dessa stormän vilja ha dottern min åt en av sina fränder —.»

»Jag har sagt dig», återtog Ragnfrid något hetsigt, »att jag tycker icke du behöver vara så ömtålig, så du fruktar att Erlends fränder skola känna sig nedlåtande i denna sak. Men märker du då icke på allting — det blida och fogliga barnet hade mod att sätta sig upp mot oss och att vraka Simon Darre — har du då ej sett att Kristin är sig olika alltsedan hon kom från Oslo, ser du icke att hon går här som om hon varit bergtagen — Förstår du ej att hon har denne mannen så kär, så ger du icke efter, kan här ske en stor olycka.»

»Vad menar du med det?» frågade fadern och såg upp med en vass blick.

»Mången man hälsar mågen sin och vet icke av det», sade Ragnrid.

Det var som om mannen stelnade; långsamt blev han vit i ansiktet:

»Du, som är hennes mor» sade han hest. »Har du — har du sett — så säkra tecken — så säkra tecken att du törs skylla din dotter för det —.»

»Nej, nej», sade Ragnfrid fort. »Jag menade icke det du tänker. Men därför kan ingen veta vad som har hänt eller kan hända. Hon äger icke en endaste tanke utom detta att hon älskar den mannen — det har jag sett — hon kunde visa oss en dag att hon har honom kärare än hedern — eller livet!»

Lavrans sprang upp:

»Åh, du är galen! Kan du tänka slikt om det väna, goda barnet vårt! Hon kan väl icke ha kommit stort i frestelse, där hon var — hos nunnorna. Hon är väl icke en mjölkedeja, vet jag, som låter ligga sig bakom en gärdesgård. Du kan då förstå hon kan icke ha sett denne mannen eller talat med honom så många gånger — det går väl över; det är nog bara en ungmös nyck. Gud vet det blir mig tungt nog att se hon sörjer så, men du kan väl då veta att detta måste gå över med tiden!

Liv, säger du, och heder — Här hemma i min egen gård kan jag väl vakta min dotter. Och icke tror jag heller någon mö av god ätt och fostrad i kristlighet och ärbarhet skiljer sig så fort från hedern och livet. Hå, det är dylikt som folk sätter hop visor om — men jag tänker det är så att när en man eller mö frestas att göra slikt, så dikta de en visa om det och äro hulpna därmed, och låta vara att göra det —.

Du själv», sade han och stannade framför hustrun, »det var en annan man du hellre ville haft, den tid vi två blevo givna samman. Vad lott tror du blivit din, om far din låtit dig råda i det stycket —?»

Nu var det Ragnfrid som blivit dödsblek:

»Jesus, Maria! Vem har sagt dig —?»

»Sigurd på Loptsgård sade något om det — det var strax vi flyttat hit till dalen», sade Lavrans. »Men svara mig på det jag sporde om — tror du att du blivit gladare om Ivar givit dig åt den mannen?»

Hustrun stod med djupt sänkt huvud.

»Den mannen», svarade hon nästan ohörbart, »han ville icke ha mig.» Det gick som en ryckning genom hennes kropp — hon slog ut i luften med knuten hand.

Då lade mannen varsamt händerna på hennes axlar.

»Är det detta, frågade han överväldigad, och en djup, sorgsen undran bröt fram i hans röst, när det detta — under alla dessa år — har du burit sorg för hans skull — Ragnfrid?»

Hon skälvde starkt, men hon sade intet.

»Ragnfrid?» frågade han som förut. »Ja, men sedan — när Björgulf var död — och sedan — när du — när du ville — jag skulle vara mot dig — så som jag icke kunde. Tänkte du på den andre då?» viskade han rädd och förvirrad och pinad.

»Hur kan du komma på slika tankar?» viskade hon gråtfärdig.

Lavrans lutade sin panna mot hustruns och vaggade litet på huvudet.

»Jag vet ej. Du är så underlig — allt det du sagt i kväll — Jag blev rädd, Ragnfrid. Jag förstår mig väl ej på kvinnohåg —

Ragnfrid smålog blekt och lade sina händer om hans hals:

»Det vet Gud, Lavrans — jag tiggde dig för det jag älskade dig mera än det är gott för en människas själ. Och jag hatade den andre så, att jag kände hur djävulen gladdes däröver.»

»Jag har hållit av dig, hustru min», sade Lavrans sakta och kysste henne, »av hela mitt hjärta. Det vet du väl? Jag tyckte vi hade det gott tillsammans — Ragnfrid?»

»Du var den bästa make», sade hon med en liten snyftning och gömde sig i hans famn.

Han slog häftigt armarna om henne:

»I natt skulle jag vilja sova hos dig, Ragnfrid. Och vill du vara så mot mig som i gamla dagar, då skulle jag icke vara — slik en narr —.»

Hustrun stelnade i hans armar, drog sig undan litet:

»Det är fastetid nu», sade hon tyst och underligt hårt.

»Det är så.» Mannen log litet. »Du och jag, Ragnfrid, vi ha hålIit alla fastor och försökt leva efter Guds bud i alla ting. Och nu tyckes mig nästan — vi hade kanske varit gladare, om vi — haft mera att ångra.»

»Tala icke så, du», bad hustrun förtvivlad och pressade sina magra händer mot hans tinningar. »Du vet då väl att jag icke vill du skall göra annat än det du själv håller för rätt.»

Han slöt henne intill sig ännu en gång — han stönade högt:

»Gud hjälpe henne! Gud hjälpe oss alla, Ragnfrid min!»

»Jag är trött» sade han och släppte henne. »Du skall väl gå till ro du också nu?»

Han blev stående vid dörren och väntade, medan hon släckte på härden, blåste ut den lilla järnlampan vid väven och nöp ut gnistan. Tillsammans gingo de i regnet bort mot storstugan.

Lavrans hade redan foten på loftstrappan, så vände han tillbaka till hustrun, som ännu stod i förstugudörren. Han tryckte henne häftigt intill sig en sista gång och kysste henne i mörkret. Så gjorde han korsets tecken över sin hustrus ansikte och gick upp.

Ragnfrid slängde av sig kläderna och kröp in i sängen. En stund låg hon och lyssnade efter mannens steg ovanpå i höganloftsstugan — så knakade sängen däruppe, och det blev tyst. Ragnfrid tryckte hårt sina magra armar mot den vissnade barmen.

Ja, Gud hjälpe henne — vad var hon för en kvinna, vad var hon då för en mor. Nu var hon snart gammal. Och ändå var hon densamma. Hon tiggde ej mera, som när de voro unga, då hon hade stormat och bönfallit denne man, som stängde igen om sig, skygg och blyg, när hon blev häftig — blev kall när hon ville ge honom mer än hans husbonderätt. Så hade det varit, och så hade hon fått barn att bära, gång på gång — hon ödmjukade sig, rasande av blygsel för att hon icke kunde låta sig nöja med hans ljumma äktamanskärlek. Så — när hon gick där sedan och var i behov av godhet och ömhet, då hade han haft så mycket att ge — mannens outtröttliga, blida omtanke om henne, när hon var sjuk och plågad, föll som dagg över hennes heta sinne. Han tog gärna på sig allt hennes och bar det — men det var något av sitt eget han aldrig ville ge. Hon hade älskat sina barn så, att det var som om hjärtat slitits ur henne var gång hon miste ett — Gud, Gud, hurudan var hon då, hon som mitt i kvalen förmådde smaka denna droppe sötma, att han tog upp hennes sorg och lade den tätt intill sin egen.

Kristin — hon skulle gärna gått genom elden för sin dotter — de trodde det ej, icke Lavrans och icke barnet, men det var så. Likväl kände hon en vrede, som liknade hat, mot henne nu: det var för att glömma sin sorg över barnets sorg som han i kväll önskat att han kunnat ge sig hän åt hustrun.

Ragnfrid tordes ej stiga upp, ty hon visste ej om Kristin kanske låg vaken därborta i den andra sängen. Men hon reste sig ljudlöst på knä, och med pannan lutad mot sängens fotgavel försökte hon att bedja. För dottern, för sin make och för sig själv. Medan kölden småningom kom hennes kropp att stelna, begav hon sig åter ut på en av sina välkända nattvandringar, försökte bana sig väg till ett fridens hem för sitt hjärta.

III

Haugen låg högt uppe i sluttningen på västsidan av dalen. Denna månskensnatt var hela världen vit. Bölja efter bölja av vita fjäll välvde sig upp under den blåbleka, stjärnfattiga himlen. Till och med skuggorna, som toppar och åsar kastade över snöfälten, tycktes underligt lätta och ljusa, ty månen seglade så högt.

Nedåt mot dalen stod skogen vitluden av snö och rimfrost kring åkrarnas vita slätter, på vilka hus och inhägnader tecknade små figurer. Men längst ner mot dalbottnen tätnade skuggorna till mörker.

Fru Åshild kom ut ur ladugården, stängde efter sig och blev stående en stund i snön. Vit var hela världen, och likväl var det mer än tre veckor, innan advent ingick. Klemensmässfrost — då var väl vintern kommen på allvar. Åja, det hörde gärna med till nödår —.

Den gamla kvinnan suckade tungt utåt ödemarken. Vinter igen och köld och ensamhet. — Så tog hon upp mjölkämbaret och lyktan, och gick mot stugan. Såg utåt ännu en gång.

Det kom fyra svarta prickar ut ur skogen halvvägs nere i sluttningen. Fyra man till häst — det glimtade till från en lansspets i månskenet. Det gick tungt för dem uppåt — ingen hade färdats hit sedan snöfallet. Månntro de skulle hit?

Fyra väpnade män — Ingen som hade lagligt ärende till henne kunde antagas komma i slikt följe. Hon tänkte på kistan med sina och Björns ägodelar. Skulle hon gömma sig i uthuset?

Hon såg ut över vinterödsligheten omkring sig. Så gick hon in i stugan. De två gamla hundarna, som lågo framför den öppna spisen, smällde med svansarna mot golvtiljorna. De unga hundarna hade Björn med sig i fjället.

Hon blåste på glöden och lade på ny ved, fyllde järngrytan med snö och satte den intill elden. Silade mjölken i ett träfat och bar in det i handkammaren bakom förstugan.

Åshild tog av sig den smutsiga, ofärgade vadmalsdräkten, som stank av ladugård och svett, tog på sig en mörkblå klänning och utbytte blångarnsduken mot en vit linneduk, som hon ordnade kring huvud och hals. Hon drog av pälsstövlarna och satte på sig skor med silverspänne.

Så började hon städa i stugan — slätade till kuddar och fällar i sängen, sedan Björn legat där på dagen, torkade av långbordet och lade bänkhyendena tillrätta.

Fru Åshild stod framför spisen och rörde om i kvällsgröten, när hundarna gåvo skall. Hon hörde hästarna på tunet, män kommo in i svalen och en stötte mot dörren med ett spjut. Åshild lyfte grytan från elden, rättade litet på sin dräkt, och med hundarna vid sidan gick hon fram och öppnade.

Ute på det månljusa tunet stodo tre unga män och höllo fyra hästar, vita av rimfrost. Han som stod i svalen ropade glad:

»Moster Åshild, kommer du själv och låter upp! Då månde jag säga: Ben trouvé!»

»Systerson, nej är det du! Då säger jag dig detsamma! Gå in i stugan, medan jag visar dina män till stallet.»

»Är du ensam i gårde?» frågade Erlend. Han följde med, under det hon visade männen tillrätta.

»Ja, herr Björn och vår legokarl drogo inåt fjället med släden — de skulle se till att få hem något foder vi ha höstat däruppe», sade fru Åshild. »Och tjänstepiga har jag ej», tillade hon leende.

En stund därefter sutto de fyra unga männen på ytterbänken med ryggen mot bordet och sågo på den gamla frun, som sysslade lugnt och raskt med att sätta fram mat åt dem. Hon lade duk på bordet och satte fram ett tänt ljus, kom med smör, ost, en björnskinka och en hög trave tunna, fina brödkakor. Hon hämtade upp öl och mjöd ur källaren under stugan, och så öste hon upp gröten i ett fint träfat, bad dem vända sig inåt och börja.

»Det är litet för er, unga karlar», sade hon leende. »Jag får koka en gryta gröt till. I morgon skall det vankas bättre kost, men jag har eldhuset stängt på vintern, utom när jag bakar eller brygger. Vi äro få människor här på gården, och jag börjar bliva gammal, frände!»

Erlend skrattade och skakade på huvudet. Han lade märke till att hans svenner uppförde sig så höviskt och vördnadsfullt mot den gamla kvinnan som han aldrig sett dem göra förr.

»Du är en förunderlig kvinna, moster! Mor var tio år yngre än du är nu, när vi voro hos dig sist, och hon såg äldre ut, än du gör i kväll.»

»Ja, ungdomen gick fort nog från Magnhild», sade fru Åshild stilla. »Var kommer du nu ifrån?» sporde hon strax efter.

»Jag har varit en tid på en gård norrut i Lesja», sade Erlend. »Jag hade lejt mig husrum där. Jag vet icke om du kan gissa vad ärende jag har här i dessa bygder?»

»Du menar om jag vet att du låtit fria till Lavrans Bjölgulfsons dotter här söderut på Jörundgård?» sade fru Åshild.

»Ja», sade Erlend. »Jag lät bedja om henne på höviskt och hederligt vis, och Lavrans Björgulfson svarade tvärt nej. Nu vet jag ej bättre råd, då Kristin och jag icke vilja låta tvinga oss från varandra, än att jag tar henne bort med våld. Jag har — jag har haft en spejare här i bygden, och jag vet att hennes mor skulle vara på Sundbu från Klemensmässan och en tid bortåt, och Lavrans är ute vid udden med de andra männen som skola hämta vintervarorna från Sil.»

Fru Åshild satt tyst en stund.

»Det rådet, Erlend, bör du hellre låta fara», sade hon så. »Icke tror jag heller att mön följer dig godvilligt, och du vill väl icke bruka tvång.»

»Jo, det gör hon. Vi ha talt om detta många gånger — hon har själv bett mig många gånger att jag skulle föra bort henne.»

»Har Kristin!» sade fru Åshild. Så log hon: »Därför skall du nu icke lita på att du får mön med dig, när du kommer för att taga henne på orden.»

»Jo», sade Erlend. »Och nu hade jag tänkt, moster, att du skulle sända bud till Jörundgård att Kristin må komma och gästa dig — en vecka eller så, medan föräldrarna äro borta. Då kunde vi vara i Hamar, innan någon märker att hon är borta», förklarade han.

Fru Åshild svarade, alltjämt småleende:

»Har du också tänkt på vad vi skulle svara, herr Björn och jag, när Lavrans kommer och kräver räkenskap av oss för sin dotter?»

»Ja», sade Erlend. »Vi voro fyra väpnade män, och mön var villig.»

»Jag vill icke hjälpa dig med detta», sade fru Åshild häftigt. »Lavrans har varit oss en trofast vän i många år — han och hans hustru äro hederligt folk, och jag vill icke låna mig till att svika dem eller skända henne. Låt den mön vara i fred, Erlend. Det är också snart tid på att fränderna dina spörja annat dåd av dig än att du driver ut och in i landet med rövade kvinnor —»

»Vi få talas vid i enrum, moster», sade Erlend kort.

Fru Åshild tog ett ljus, gick in i kammaren och stängde dörren om dem. Hon satte sig på en mjölbinge, Erlend stod med händerna instuckna i bältet och såg ned på henne.

»Du kan också säga till Lavrans Björgulfson att Sira Jon i Gerdarud vigde oss samman, innan vi drogo vidare till fru Ingeborg Håkonsdotter i Sverige.»

»Så?» sade fru Åshild. »Vet du om fru Ingeborg tager emot er, när I kommen dit?»

»Jag talade med henne i Tunsberg», sade Erlend. »Hon hälsade mig som sin käre frände och tackade mig för att jag tillbjöd henne min tjänst här eller i Sverige. Och Munan har lovat att giva mig brev med till henne.»

»Så vet du väl», sade fru Åshild, »att om du också kan få en präst till att viga eder, så har Kristin förspillt all rätt till gods och arv efter sin far. Och hennes barn bli icke dina lagliga arvingar. Osäkert är om hon blir räknad som din hustru.»

»Icke här i landet kanhända. Det är också därför jag tar min tillflykt till Sverige. Hennes ättefar, Laurentius Lagman, var aldrig gift med jungfru Bengta på annat vis — de fingo aldrig hennes brors samtycke. Och likväl blev hon räknad för fru —.»

»Där voro inga barn», sade fru Åshild. »Tänker du sönerna mina skulle hålla sina händer från arvet efter dig, om Kristin blev sittande som änka med barn och det kunde tvistas om deras äkta börd.»

»Du gör Munan orätt», sade Erlend. »Dina andra barn känner jag föga — du har icke grund att vara blid mot dem, det vet jag. Men Munan har alltid varit min fulltrogne frände — han vill gärna ha mig gift; han friade för mig hos Lavrans — För övrigt kan jag lagligen upptaga till arv och ätt de barn vi få —»

»Därmed brännmärker du modern som frilla», sade fru Åshild. »Men icke fattar jag att den saktmodige mannen Jon Helgeson kan våga skaffa sig sak med biskopen genom att viga dig mot lagen.»

»Jag biktade mig för honom i somras», sade Erlend dämpat. »Då lovade han att viga oss, om alla andra råd skulle tryta.»

»Jaså, på det viset) sade fru Åshild. »Då har du dragit en svår synd över dig, Erlend. Kristin hade det gott hemma hos sin far och mor — ett gott gifte med en präktig och hederlig man av god ätt var avtalat för henne.»

»Det har Kristin nu själv sagt», svarade Erlend, »att du talat om att vi två skulle hövas varandra väl och att Simon Andresson var ingen husbonde för henne.»

»Åh, jag har sagt, och jag har sagt», bet mostern av. »Jag har sagt så mycket i min tid jag! — Icke fattar jag heller att du kunnat få din vilja fram så lätt med Kristin. Många gånger kunnen I icke ha kommit samman. Och jag skulle ej ha trott hon var lätt att vinna, den mön —.»

»Vi möttes i Oslo», sade Erlend. »Sedan var hon ute hos farbrodern i Gerdarud. Hon kom ut och mötte mig i skogen.» Han såg ned och sade mycket lågmält: »Jag hade henne allena för mig själv därute —.»

Fru Åshild for upp. Erlend böjde huvudet ännu djupare.

»Och efter det var — var hon vän med dig?» frågade hon vantroget.

»Ja», Erlend log ett vekt och skälvande leende. »Vi voro vänner efter detta. Och det var henne icke så mycket emot — men utan skuld är hon. Det var då hon ville jag skulle föra bort henne — hon ville icke tillbaka till sina fränder.»

»Men du ville icke?»

»Nej, jag ville fresta att få henne till hustru med hennes fars samtycke.»

»Är detta länge sedan?» frågade fru Åshild.

»Det var ett år sedan vid Larsmässotid», svarade Erlend.

»Du har ej förhastat dig med att fria», sade den andra.

»Hon var icke löst från sin förra trolovning», svarade Erlend.

»Och sedan har du icke kommit henne för när?» frågade Åshild.

»Vi fingo det så ställt att vi möttes några gånger» — åter gled det skälvande leendet över mannens ansikte — »i en gård i köpstaden.»

»I Guds namn då!» sade fru Åshild. »Jag skall hjälpa dig och henne, så långt jag förmår. Jag förstår att det blir alltför svårt för Kristin att gå där hos föräldrarna med något slikt att bära på. Det är väl icke mera?» frågade hon.

»Icke det jag har hört», sade Erlend kort.

»Har du tänkt på», frågade fru Åshild litet efteråt, »att Kristin har vänner och fränder nedåt dalen?»

»Vi få färdas lönnligt, så mycket vi kunna», sade Erlend. »Därför gäller det att vi komma fort åstad, så att vi äro ett stycke undan, när fadern kommer hem. Du får låna oss din släde, moster!»

Åshild ryckte på axlarna:

»Så är det hennes farbror på Skog — om han får höra att du firar bröllop med hans brorsdotter i Gerdarud?»

»Åsmund har fört min talan hos Lavrans», sade Erlend. »Han kan ju icke vara öppet med om saken, det är nog så, men han blundar väl litet — vi få komma till prästen nattetid och fara vidare nattetid. Så tänker jag nog att Åsmund kommer att framhålla för Lavrans efteråt att det icke höves en gudfruktig man — som han är — att skilja oss åt, när vi äro vigda av en präst — han må hellre giva sitt samtycke, så att vi lagligen bli äkta makar. Du får säga detsamma till mannen. Han må ställa de villkor han själv vill för förlikning mellan oss och kräva de böter som tyckas honom skäliga.»

»Jag tror ej Lavrans blir god att handskas med i denna sak», sade fru Åshild. »Det vet Gud och Sankt Olav, att denna handel likar mig illa, systerson! Men jag fattar ju att det är den sista utväg du kan tillgripa, om du skall kunna bota den skada du vållat Kristin. Jag skall rida till Jörundgård själv i morgon, om du vill låna mig en av dina svenner och jag kan få Ingrid här i backen på nordsidan att sköta om mina kreatur.»

Fru Åshild kom till Jörundgård nästa kväll, just då månskenet bröt sig mot den sista glimten dagsljus. Hon såg hur blek och smalkindad Kristin blivit, då den unga kom ut på tunet och tog emot gästen.

Frun satt vid eldstaden och lekte med de två småflickorna. I hemlighet såg hon granskande på Kristin, som gick och dukade bordet. Tunn var hon, och stilla såg hon ut, men det var ett nytt slags stillhet, som var över flickan nu. Fru Åshild anade all den spänning och det envisa trots, som lågo bakom.

»I haven väl hört», sade Kristin och kom bort till henne, »om det som hänt här i höst?»

»Ja, att min systerson giljat till dig?»

»Minnens I», frågade Kristin, »att I en gång saden han och jag kunde passa väl samman? Han var blott alltför rik och ättestor för mig.»

»Jag hör att Lavrans är av annan mening», sade fru Åshild torrt.

Det glimtade till i Kristins ögon, och hon log litet. »Hon är god nog hon», tänkte fru Åshild. Så föga det behagade henne, måste hon göra Erlend till viljes och ge honom den handräckning han bett om.

Kristin bäddade åt gästen i föräldrarnas säng, och fru Åshild bad att den unga skulle sova hos henne. Sedan de lagt sig och det blivit tyst i huset, framförde fru Åshild sitt ärende.

Hon blev underligt tung till sinnes, då hon såg hur detta barn ej tycktes tänka på den sorg hon skulle vålla föräldrarna. »Jag hade dock varit i sorg och pina hos Bård i mer än tjugu år», tänkte hon. »Men det är väl så med oss alla.» Kristin tycktes ej ens ha sett hur Ulvhild fallit av denna höst — Åshild tänkte: »Det är föga troligt att hon får se den lilla systern mera i livet.» Men hon sade ingenting härom — ju längre Kristin kunde hålla denna vilda glädjen och övermodet uppe, desto bättre var det väl.

Kristin steg upp, och i mörkret samlade hon sina smycken i ett litet skrin, som hon tog bort till sig i sängen. Då sade fru Åshild ändå:

»Jag tror likväl, Kristin, att det vore en bättre utväg om Erlend skulle rida hitned, när din far kommer hem — om han öppet sade ut att han gjort dig en stor orätt — och lade sin sak i Lavrans’ händer.»

»Då tror jag att far dräpte Erlend», sade Kristin.

»Det gör icke Lavrans, om Erlend nekar att draga svärd mot sin svärfar», svarade fru Åshild.

»Jag vill ej att Erlend skall bli så förödmjukad», sade Kristin. »Och jag vill ej att far skall veta att Erlend rört vid mig, innan han bad om mig med heder och ära.»

»Tror du Lavrans blir mindre vred», frågade Åshild, »när han får veta att du rymt från gården med Erlend, och tror du det blir lättare för honom att bära? Annat än Erlends frilla blir du icke enligt lagen, så länge du lever med honom, utan att din far givit bort dig.»

»Det är en annan sak», sade Kristin, »om jag blir Erlends frilla, då han icke kunde få mig till äkta.»

Fru Åshild teg. Hon tänkte på att hon skulle möta Lavrans Björgulfson, när han kom hem och fick veta att dottern rövats.

Då sade Kristin:

»Jag förstår, fru Åshild, att I tycken jag är ett dåligt barn. Men det har varit så här på gården, alltsedan far kom från tinget, att varje dag varit en pina för honom som för mig. Bäst är det för alla att denna sak nu får en ände.»

De redo från Jörundgård i god tid nästa dag och kommo till Haugen strax efter non-tiden. Erlend mötte dem på tunet, och Kristin kastade sig i hans armar utan att bry sig om svennen, som hade följt fru Åshild och henne.

Inne i stugan hälsade hon på Björn Gunnarson och sedan på Erlends två svenner, som om hon kände dem väl förut. Fru Åshild kunde ej märka något tecken till vare sig blyghet eller rädsla hos henne. Och sedan, när de sutto inne vid bordet och Erlend framlade sin plan, hade Kristin sitt ord med i laget och rådde beträffande vägen att de skulle rida från Haugen nästa kväll, så sent att de kommo till Rosten när månen gick ned, och färdas i mörkret genom Sil ända tills förbi Loptsgård, därifrån upp längs Otta-ån till bron och på västsidan om Ottan och Lågen framåt ödevägarna, så långt hästarna orkade. De fingo rasta hela nästa dag på en av de vårsätrar som lågo där i sluttningen, »ty så långt som Holedis’ tingslag går, kunna vi stöta på folk, som känner mig.»

»Har du tänkt på foder åt hästarna?» sade fru Åshild. »I kunnen ej röva foder på annat folks vårsätrar ett år som detta — om det finns något foder där — och du vet att ingen har foder att sälja här i dalen i år.»

»Jag har tänkt på det», svarade Kristin. »I fån låna oss foder och mat för tre dagar. Det är också en orsak till att vi icke böra färdas så många i flock — Erlend får sända Jon tillbaka till Husaby. Året har varit bättre i Tröndelagen, och det kan väl föras några lass över fjället före jul. Det är några fattiga söderut i bygden som jag gärna ville I skullen hjälpa med en allmosa från Erlend och mig, fru Åshild.»

Björn slog till ett underligt, glädjelöst flatskratt. Fru Åshild skakade på huvudet. Men svennen Ulv lyfte sitt svartmuskiga, skarpa ansikte och såg på Kristin med ett eget, fräckt leende:

»Där är aldrig överflöd på Husaby, Kristin Lavransdotter, varken i goda år eller missväxtår. Men kanhända blir det annorlunda, när I kommen till styret där. Det låter på edert tal som I voren den husfru Erlend tarvar.»

Kristin nickade lugnt åt mannen och fortfor. De måste hålla sig så mycket som möjligt utanför stora landsvägen. Och det tycktes ej rådligt att taga vägen över Hamar. Erlend invände att Munan vistades där — det var ju det där med brevet till hertiginnan.

»Då får Ulv skiljas från oss vid Fagaberg och rida till herr Munan, medan vi hålla oss väster om Mjösen och rida över Land och bakvägarna över Hadeland ned till Hakedal. Därifrån skall det gå en ödeväg söderut till Margretadal, har jag hört farbror tala om. Det är ej rådligt för oss att rida över Raumarike denna tid, då det stora bröllopet skall stå på Dyfrin», sade hon leende.

Erlend gick bort och tog henne om axlarna, och hon lutade sig bakåt mot honom utan att bry sig om alla de människor som sutto och sågo på, Fru Åshild sade förtörnad:

»Ingen skulle tro annat än att du rymt av gårde förr.»

Och herr Björn flatskrattade som förut.

Litet efteråt steg fru Åshild upp för att gå till eldhuset och laga mat. Hon hade gjort upp eld där, för att Erlends svenner skulle ligga där över natten. Hon bad Kristin komma med, »ty jag vill kunna svära för Lavrans Björgulfson, att I icke voren allena någon stund i mitt hus», sade hon vredgat.

Kristin log och gick med henne. Strax efter kom Erlend infarande till dem, drog fram en trefot till härden och satt och var i vägen för kvinnorna. Han tog fatt i Kristin, var gång hon kom nära honom, medan hon flög fram och tillbaka och sysslade. Till sist drog han ned henne på sitt knä.

»Det är nog som Ulv säger, att du är den husfru jag tarvar.»

»Åja», sade Åshild leende och förargad, »nog blir du väl tjänt med henne. Det är hon som sätter allt på spel i detta äventyret — du vedervågar ej mycket.»

»Så är det», sade Erlend. »Men jag har då visat min vilja att gå rätta vägen till henne. Var nu icke vred, moster Åshild!»

»Jag må väl vara vred», sade hon. »Du hade ej väl fått dina saker ordnade, så ställer du dig på slikt sätt att du måste löpa från alltsammans med en kvinna.»

»Du får minnas, moster», sade Erlend, »att det alltid varit så att icke de sämsta männen dragit olycka över sig för en kvinnas skull — så säga alla sagor.»

»Åh, Gud hjälpe oss!» sade Åshild. Hon blev ung och mjuk i ansiktet. »Det talet har jag hört förr, Erlend» — hon tog om hans huvud och ruskade honom i håret.

I detsamma ryckte Ulv Haldorson upp dörren och stängde den fort bakom sig:

»Här har kommit en gäst till gården, Erlend — den som du minst gärna vill se, tänker jag.»

»Är det Lavrans Björgulfson?» sade Erlend och sprang upp.

»Det är ej så väl», sade svennen. »Det är Eline Ormsdotter.»

Dörren öppnades utifrån; kvinnan, som kom in, sköt Ulv åt sidan och gick fram i ljuset. Kristin såg bort på Erlend. Först var det som han vissnade och sjönk ihop; så rätade han upp sig, mörkröd i ansiktet.

»Var djävulen kommer du ifrån — vad vill du här?»

Fru Åshild steg fram och sade:

»I fån följa med upp i stugan, Eline Ormsdotter — vi ha dock så mycket skick här vid gården, att vi ej taga mot gäster i eldhuset.»

»Jag väntar icke, fru Åshild», sade den andra, »att Erlends fränder skola hälsa mig som gäst. — Sporde du var jag kom ifrån — jag kommer från Husaby, kan du väl veta. Jag kan hälsa dig från Orm och Margret; de må gott.»

Erlend svarade ej.

»Då jag hörde, att du låtit Gissur Arnfinson skaffa penningar åt dig och att du skulle söderut igen», fortsatte hon, »så tänkte jag att du stannade väl hos dina fränder i Gudbrandsdalen denna gången. Jag visste att du låtit fria hos deras granne till hans dotter.»

Hon såg bort på Kristin för första gången och mötte flickans ögon. Kristin var mycket blek, men hon såg lugnt och forskande på den andra.

Kristin kände ett förstenat lugn. Hon hade vetat det, från det ögonblick hon hört vem som kommit — detta var den tanke hon ständigt undflytt; hon hade velat döva den med trots och oro och otålighet, hela tiden hade hon ansträngt sig för att icke tänka på om Erlend blivit fullt och helt fri från sin forna frilla. Nu var hon upphunnen — fåfängt att kämpa emot längre! Men hon bad ej om misskund.

Hon såg att Eline Ormsdotter var vacker. Hon var ej ung mera, men hon var vacker, och en gång måste hon ha varit strålande skön. Hon hade slagit tillbaka hättan; hennes huvud var klotrunt och hårt, kindbenen stodo ut något — men det var lätt att se, att hon likväl en gång varit fager. Huvudklädet täckte endast bakhuvudet; medan Eline talade, strök hon med händerna det guldblanka, vågiga framhåret in under duken. Kristin hade aldrig sett en kvinna ha så stora ögon; de voro mörkbruna, runda och hårda, men under de smala, kolsvarta brynen och de långa ögonhåren voro de förunderligt vackra mot det gyllne håret. Hennes hud och läppar voro spruckna efter ritten i kölden, men det kunde ej skada intrycket något vidare, hon var alltför vacker till det. Den tunga resdräkten dolde hennes gestalt, men hon förde sig på ett sätt och med en hållning vilka endast den kvinna äger som går i stolt medvetande om sin kropps fulländade skönhet. Hon var knappt så lång som Kristin, men hon hade en sådan resning att hon verkade mera högväxt än den slanka och spädlemmade unga.

»Har hon varit hos dig på Husaby hela tiden?» frågade Kristin lågmält.

»Jag har icke varit på Husaby», sade Erlend kort och rodnade åter. Jag har varit på Hästnäs mesta tiden av sommaren.»

Detta är nu de tidender jag ville bringa dig, Erlend», sade Eline: »Du behöver ej mera tränga dig in hos dina fränder och pröva deras gästvänskap, för det jag styr om ditt hus. Jag blev änka nu i höst.»

Erlend stod som förut.

»Det var icke jag som bad dig komma till Husaby och styra om någonting där i fjol», fick han med möda fram.

»Jag fick veta att allting var i förfall där», sade Eline. »Jag hade så mycken välvilja för dig sen gammalt, Erlend, att jag tyckte jag skulle taga hand om din välfärd — fast Gud vet att du icke handlat rätt mot våra barn och mig.»

»För barnen har jag gjort det jag kunde», sade Erlend. »Och du vet gott att det var för deras skull jag fann mig i att du satt på Husaby. Att du gagnade dem eller mig med det, kan du väl icke mena själv», sade han och log hånfullt. »Gissur rådde nog med att styra där din hjälp förutan.»

»Ja, du har alltid trott Gissur så väl du», sade Eline och skrattade lågt. »Men det är nu detta, Erlend — nu är jag fri. Om du vill, så kan du nu hålla det löfte du gav mig en gång.»

Erlend teg.

»Minns du», frågade Eline, »den natten jag födde din son? Då lovade du att du skulle äkta mig, när Sigurd dog.»

Erlend strök med handen upp under sitt svettvåta hår.

»Ja, jag minns det», sade han.

»Vill du hålla det ordet nu?» frågade Eline.

»Nej», sade Erlend.

Eline Ormsdotter såg bort på Kristin — log litet och nickade. Såg på Erlend igen.

»Det är tio år sedan, Eline», sade mannen. »Sedan den tiden ha vi levat samman år ut och år in som två fördömda i helvetet.»

»Icke bara det väl!» sade hon med samma leende.

»Det är åratal sedan det var annat», sade Erlend utpint. »Barnen kan det icke hjälpa. Och du vet — du vet att jag mäktar knappt vara i samma rum som du mera», nästan skrek han.

»Det märkte jag ingenting av, när du var hemma i somras», sade Eline med ett talande leende. »Då voro vi icke ovänner — alltid.»

»Räknar du det för att vi voro vänner, så gärna för mig», sade Erlend trött.

»Skolen I bli stående här?» sade fru Åshild.

Hon öste upp av gröten i två stora träfat och räckte det ena till Kristin. Flickan tog emot det. »Gå över med det — du Ulv, tag det andra — sätt dem på bordet; kvällsmat måste vi ha, huru det än är.»

Kristin och svennen gingo med faten. Fru Åshild sade till de två andra:

»Kom nu I ock; det är ingen nytta med att I stån här och munhuggens.»

»Det är bättre att Eline och jag få tala ut med varandra nu», sade Erlend.

Fru Åshild svarade då ej mera utan gick.

Inne i stugan hade Kristin satt fram maten på bordet och hämtat öl ur källaren. Hon satt på ytterbänken, rak som ett ljus och lugn i ansiktet, men hon åt icke. De hade ej stor matlust de andra heller, varken Björn eller Erlends svenner. Bara den mannen som kommit med Eline och Björns dräng åto. Fru Åshild satte sig och åt litet av gröten. Ingen yttrade ett ord.

Långt om länge kom Eline Ormsdotter in ensam. Fru Åshild bjöd henne en plats mellan Kristin och sig själv. Eline satte sig och åt något. Då och då flög som ett återsken av ett dolt leende över hennes ansikte, och hon såg i smyg på Kristin.

Om en stund gick fru Åshild ut i eldhuset.

Det var nästan utbrunnet på härden. Erlend satt på trefoten därframme, hopsjunken med huvudet på armarna.

Fru Åshild gick bort och lade handen på hans axel:

»Gud förlåte dig, Erlend, så du har ställt till»

Erlend såg upp, han var fårad i ansiktet av förtvivlan.

»Hon går med barn», sade han och slöt ögonen.

Fru Åshilds ansikte flammade upp, hon grep hårt i hans axel:

»Vem av dem?» frågade hon kärvt och hånfullt.

»Ja, mitt är det icke», sade Erlend som förut med slocknad röst. »Men du vill väl ej tro mig — det gör väl ingen —» han sjönk samman igen.

Fru Åshild satte sig framför honom på härdkanten.

»Du får försöka bemanna dig nu, Erlend. Det är icke så lätt att tro dig i detta stycke. Svär du på att det icke är ditt?»

Erlend lyfte sitt härjade anlete:

»Så sant jag tarvar Guds misskund —. Så sant jag hoppas att — att Gud har tröstat min mor, för allt vad hon måste utstå härnere — jag har icke rört Eline, sedan jag såg Kristin för första gången!» Han skrek det, så att fru Åshild tystade på honom.

»Då fattar jag icke att detta är så stor olycka. Du får finna reda på vem som är fadern och köpa honom till att äkta henne.»

»Jag tänker det är Gissur Arnfinson — min gårdsfogde på Husaby», sade Erlend trött. »Vi talte om det förra hösten — och senare också — Sigurds död har ju varit väntad någon tid. Han var villig att äkta henne, när hon blev änka, om jag ville ge henne skälig hemgift —.»

»Ja», sade fru Åshild. Erlend fortsatte:

»Hon förbannar sig på att hon icke vill ha honom. Hon vill nämna mig som far. Om jag svär mig fri — tänker du någon tror annat än att jag svär falskt —?»

»Du måste kunna få henne ifrån detta», sade fru Åshild. »Det är nu ej annan råd än att du far hem med henne till Husaby i morgon dag. Och så får du vara hård och fast och få detta giftermålet ordnat mellan gårdsfogden och Eline.»

»Ja», sade Erlend. Så kastade han sig framstupa och snyftade högt.

»Förstår du icke, moster — vad tänker du Kristin skall tro —?»

Om natten låg Erlend i eldhuset med svennerna. I stugan sov Kristin hos fru Åshild i hennes säng och Eline Ormsdotter i den andra sängen som fanns där. Björn gick ut och lade sig i stallet.

Nästa morgon följde Kristin med fru Åshild i ladugården. Medan fru Åshild gick till eldhuset för att laga dagvard, bar Kristin upp mjölken i stugan.

Där brann ett ljus på bordet. Eline var klädd och satt på kanten av sin säng. Kristin hälsade stilla på henne, hämtade en bunke och silade upp mjölken.

»Vill du ge mig en dryck mjölk», frågade Eline. Kristin tog en träskopa och räckte den andra; hon drack begärligt och såg över kärlets kant på Kristin.

»Så — du är denna Kristin Lavransdotter, som rövat från mig Erlends vänskap», sade hon och räckte tillbaka skopan.

»Det mån I själv veta om där var någon vänskap att röva», svarade den unga.

Eline bet sig i läppen.

»Vad tänker du göra du», sade hon, »om Erlend blir trött på dig en dag och föreslår att gifta bort dig med en man i hans tjänst? Låter du Erlend få sin vilja fram i det också?»

Kristin svarade icke, då skrattade den andra och sade:

»Nu fogar du dig efter honom i allting, kan jag tänka. Vad menar du, Kristin — skola vi kasta tärning om mannen vår, vi, Erlend Nikulaussons båda frillor?» Då hon ej fick svar, skrattade hon igen och sade: »Är du så enfaldig så du icke nekar till att du är hans frilla?»

»För dig gitter jag ej ljuga», sade Kristin.

»Det skulle ej heller gagna dig stort», svarade Eline som förut. »Jag känner svennen jag. Han brusade väl på dig som en orre andra gången I voren samman, tänker jag. Det är synd om dig ock, väna barnet där!»

föctn blev vit om kinderna. Sjuk av vämjelse sade hon lågmält:

»Jag vill icke tala med dig —»

»Tänker du han kommer att handla bättre mot dig än mot mig?» utbrast Eline. Då svarade Kristin skarpt:

»Icke kommer jag att klaga på Erlend, vad han så gör. Själv gick jag ut på villostig — och icke skall jag klaga och jämra mig, om det bär utför uren —»

Eline teg litet. Så sade hon, röd och osäker:

»Jag var mö, jag också, när han tog mig, Kristin — likväl hade jag hetat den gamle mannens hustru i sju år. Men det kan väl icke du fatta vad det var för ett eländigt liv.»

Kristin föll i en stark skälvning. Eline såg på henne. Så tog hon ur sitt reseskrin, som stod bredvid henne på sängbrädan, ett litet horn. Hon bröt dess försegling och sade sakta:

»Du är ung och jag är gammal, Kristin. Jag vet väl att det är fåfängt för mig att strida mot dig — nu är det din tid. Vill du dricka med mig, Kristin?»

Kristin rörde sig icke. Då förde den andra hornet till munnen. Kristin lade märke till att hon icke drack. Eline sade:

»Den hedern kan du väl visa mig att du dricker mig till — och lovar att icke bliva en hård styvmor åt mina barn?»

Kristin tog hornet. I detsamma öppnade Erlend dörren. Han stod ett ögonblick och såg från den ena till den andra av de två kvinnorna.

»Vad betyder detta?» frågade han.

Då svarade Kristin, och hennes röst ljöd skärande och vild:

»Vi dricka varandra till, vi frillorna dina —»

Han grep henne om handleden och tog hornet.

»Tig!» sade han barskt. »Du skall icke dricka med henne.»

»Varför icke?» sade Kristin som förut. »Hon var lika ren hon som jag, när du lockade henne —»

»Det har hon sagt så ofta att jag tror hon tror det själv», sade Erlend. »Minns du när du fick mig till att gå till Sigurd med det snacket, och han förde fram vittnen på att han tagit dig på bar gärning förut med en annan man?»

Vit av vämjelse vände Kristin sig bort. Eline hade blivit mörkröd, så sade hon trotsigt:

»Likvisst blir väl icke hon där spetälsk, om hon dricker med mig.»

Erlend vände sig vredgat mot Eline — då var det som om hans ansikte blev långt och stelt med ens. Mannen flämtade av skräck:

»Jesus, sade han nästan ohörbart. Han grep Eline i armen.

»Drick henne till då!» sade han hårt, med en skälvning av vrede. »Drick först du, så skall hon dricka med dig.»

Eline vred sig undan med ett stönande. Hon flydde baklänges inåt stugan, mannen gick efter. »Drick!» sade han. Han ryckte dolken ur bältet och följde efter med den i handen. »Drick den drycken du skänkt i åt Kristin!» Han grep Eline i armen och drog henne bort till bordet, tryckte henne framåt mot hornet.

Eline skrek till och gömde ansiktet mot armen.

Erlend släppte henne, stod och skalv.

»Ett helvete hade jag hos Sigurd», skrek Eline, »du, du lovade — men du har varit värre mot mig du, Erlend!»

Då gick Kristin fram och grep hornet:

»En av oss två får dricka — bägge kan du ej behålla —»

Erlend tog hornet från henne, slängde henne utåt golvet, så att hon tumlade överända borta vid fru Åshilds säng. Han pressade hornet mot Eline Ormsdotters mun — stod med ena knät på bänken vid hennes sida, och med handen om hennes huvud försökte han tvinga drycken i henne.

Hon sträckte sig fram under hans arm, snappade dolken från bordet och högg efter mannen. Stöten rispade ej stort mer än hans kläder. Då vände hon spetsen mot sig själv, och strax därpå sjönk hon åt sidan ned mot hans knä.

Kristin reste sig och kom dit bort. Erlend höll om Eline, hennes huvud hängde bakåt över hans arm. Hon började rossla nästan genast — hade blod i halsen, det rann ur hennes mun. Hon spottade ut ganska mycket och sade:

»Dig hade jag aktat den drycken — för alla de gånger — du svikit mig —»

»Hämta hit moster Åshild», sade Erlend lågt. Kristin stod orörlig.

»Hon dör», sade Erlend som förut.

»Då har hon det bättre än vi», svarade Kristin. Erlend såg på henne — den förtvivlan som talade ur hans ögon kom henne att vekna. Hon gick ut ur stugan.

»Vad är det?» frågade fru Åshild, när Kristin kallade ut henne ur eldhuset.

»Vi ha dräpt Eline Ormsdotter», sade Kristin. »Hon dör —»

Fru Åshild började springa. Men Eline drog sin sista suck i detsamma hon steg in genom dörren.

Fru Åshild hade lagt den döda tillrätta på bänken, tvättat blodet ur hennes ansikte och täckt över det med huvudklädet. Erlend stod lutad mot väggen bakom liket.

»Förstår du», sade fru Åshild, »att detta var det värsta som kunde ske?»

Hon hade lagt fullt med ved och kvistar i eldstaden; nu ställde hon hornet mitt i och blåste upp lågorna.

»Kan du lita på dina svenner?» frågade hon igen.

»På Ulv och Haftor, tänker jag — Jon och den mannen som kom med Eline känner jag föga.»

»Du förstår», sade fru Åshild, »kommer det ut att Kristin och du varit här tillsamman och att I varit allena med henne, när hon dog, då kunde du lika så gärna ha låtit Kristin dricka av Elines brygd. — Och blir det tal om gift, då kommer folk att minnas vad jag förr varit skylld för. — Hade hon några fränder eller vänner?»

»Nej», sade Erlend dämpat. »Hon hade ingen annan än mig.»

»I alla fall», återtog fru Åshild, »kan det bli svårt att dölja detta och få bort liket, utan att du får den värsta misstanke på dig.

»Hon skall i vigd jord», sade Erlend, »om det så skall kosta mig Husaby. Vad säger du, Kristin?»

Kristin nickade.

Fru Åshild satt tyst. Ju mer hon tänkte, desto omöjligare syntes det henne att finna en utväg. I eldhuset sutto fyra svenner — om Erlend kunde muta dem alla att tiga, om några av dem, om Elines sven kunde köpas till att lämna landet: osäkert bleve det ändå alltid. Och på Jörundgård visste de att Kristin varit här — finge Lavrans reda på detta, då kunde hon icke tänka sig vad han skulle göra. Så gällde det att få bort den döda. Fjällväggen västerut var ej att tänka på nu — det var vägen till Raumsdal eller över fjället till Trondheim eller söderut genom dalen. Och kom sanningen fram, så skulle den aldrig bli trodd — ej ens om den till det yttre godtogs.

»Jag måste rådslå med Björn om detta», sade hon, reste sig och gick ut.

Björn Gunnarson lyssnade till sin hustrus redogörelse utan att ändra en min och utan att flytta sina ögon från Erlend.

»Björn», sade Åshild förtvivlad. »Någon måste svära på att han såg henne bära hand på sig själv.»

Det mörknade långsamt som ett tecken till liv i Björns blacka ögon; han såg på hustrun, och hans mun drogs på sned till ett leende:

»Du menar att denne någon skulle vara jag?»

Fru Åshild knäppte sina händer och lyfte dem mot honom: »Björn, du förstår vad det gäller för dessa två —»

»Och så menar du att med mig är det ute i alla fall?» frågade han långsamt. »Eller menar du det är så mycket kvar av den mannen jag en gång var att jag törs svära falskt för att frälsa svennen där från att gå under? Jag, som själv blev dragen under isen, för så många år sedan. Under isen, sade jag!» utfor han.

»Det säger du, för det jag är gammal nu», viskade Åshild.

Kristin brast i gråt, som skar högljudd genom stugan. Hon hade suttit i vrån vid Åshilds säng, stel och tyst. Nu tog hon till att gråta överljutt. Det var som om fru Åshilds röst hade sönderslitit hennes hjärta. Den hade varit tung av minnen av älskogs sötma, det var som fick först den rösten Kristin att fullt förnimma vad hennes och Erlends kärlek varit. Minnet av het och häftig lycka sköljde över allt annat — sköljde bort det hårda förtvivlans hat från denna sista natten. Hon visste nu ej av något annat än sin kärlek och sin vilja att hålla ut.

De sågo på henne alla tre. Så gick herr Björn bort och tog henne under hakan och såg ned på henne:

»Säger du, Kristin, att hon gjorde det själv?»

»Det är sant varje ord I haven hört», sade Kristin med fasthet. »Vi hotade henne, tills hon gjorde detta.»

»Åt Kristin hade hon ämnat värre öde», sade Åshild.

Herr Björn släppte flickan. Han gick bort till liket, lyfte upp det i sängen, där Eline legat förut under natten, lade det inåt väggen och höljde väl över det med täckena.

»Jon och den svennen du icke känner, får du sända hem till Husaby med det besked att Eline följer dig söderut. Låt dem rida vid middagstiden. Säg att kvinnorna sova härinne — de få spisa i eldhuset. Sedan får du tala med Ulv och Haftor. — Har hon hotat med att göra detta förr? Så du har vittnen på det, om det spörjes efter slikt?»

»Var människa som varit vid gården de sista åren vi levat samman där», sade Erlend trött, »kan vittna att hon hotade med att taga sig själv av daga och mig med ibland — när jag talade om att jag ville skiljas från henne.»

Björn skrattade kärvt:

»Det tänkte jag. — I kväll få vi kläda henne i resdräkt och sätta henne i släden. Du får sätta dig vid hennes sida —»

Erlend vacklade där han stod.

»Det kan jag icke!»

»Gud vet hur mycket av man det finns kvar i dig, när du fått handskas med dig själv en tjugu år till», sade Björn. »Tror du då, du kan köra släden? Så skall jag sitta bredvid henne. Vi få färdas om natten och på ödevägar, tills vi äro nere i Fron. I denna kölden kan ingen veta hur länge hon varit död. Vi köra in till munkarnas härbärge i Roaldstad. Där vittna du och jag, att I båda kommit i ordstrid bak i släden. Det kan styrkas med vittnen att du icke velat sammanleva med henne, sedan du blev löst från bannet, och att du friat till en mö som är din like. Ulv och Haftor få hålla sig undan hela vägen, så att de kunna svära, om det tarvas, att hon var vid liv sist de sågo henne. Det kan du väl förmå dem till? Hos munkarna kan du få henne lagd i kista — och så får du köpslå med prästerna om gravfrid åt henne och själafrid åt dig själv.

— Ja, det är icke vackert. Men du har ej ställt så till att det kan bli vackrare, Stå icke där som en havande kvinna som skall till att svimma. Gud hjälpe dig, pilt, du har nog icke förr prövat på att känna kniven på strupen du.»

Det svepte en bitande kall vind ned från fjället — det stod som en lätt och silverblank rök från snödrivorna upp mot den månblå luften, när männen skulle köra.

Två hästar hade spänts för, den ena bakom den andra. Erlend satt framtill i släden. Kristin gick bort till honom:

»Denna gången, Erlend, får du försöka sända mig bud, hur färden går och vad det blir av dig.»

Han tryckte hennes hand, så att hon tyckte blodet måste springa fram under naglarna.

»Törs du hålla fast vid mig ännu, Kristin?»

»Ja, ännu», sade hon, och litet efteråt: »I denna gärning ha vi båda skuld — jag eggade dig, ty jag ville hennes död.»

Fru Åshild och Kristin stodo och sågo efter de bortfarande. Släden dök upp och ned bland drivorna. Den blev borta i en sänka — kom fram längre ned på en vit vall. Men så åkte männen in i skuggan av en ås och försvunno på allvar.

De två kvinnorna sutto framför eldstaden med ryggen mot den tomma sängen, ur vilken fru Åshild burit ut sängkläderna och halmen. De kände båda att den stod där tom och gapade bakom dem.

» Vill du att vi skola sova i eldhuset i natt?» frågade fru Åshild en gång.

»Det blir väl detsamma var vi lägga oss», sade Kristin.

Fru Åshild gick ut och tittade efter vädret.

»Ja, blåser det upp eller blir blidväder, då hinna de ej långt, innan det uppdagas», sade Kristin.

»Det blåser alltid här på Haugen», svarade fru Åshild. »Det är icke något tecken till väderskifte.»

Så sutto de som förut.

»Du får ej glömma», sade fru Åshild en gång, »vad för ett öde hon ärnat åt eder.»

Kristin svarade stilla:

»Jag tänker på att jag kanske velat detsamma i hennes ställe.»

»Aldrig hade du velat vålla att en annan människa blev spetälsk», sade fru Åshild häftigt.

»Minns du, moster, du sade en gång till mig, att det är gott när man icke törs göra det som icke synes en fagert gjort. Men det är icke lika gott, när man menar att något icke är fagert, för det man icke törs göra det.»

»Du tordes icke göra det för syndens skull», sade fru Åshild.

»Nej, jag tror ej det», sade Kristin. »Det är så att jag har nog gjort mycket som jag skulle trott en gång att jag icke tordes för syndens skull. Men jag såg icke då att med synd följer det att man måste trampa på andra.»

»Erlend ville sluta upp med sin laglösa levnad, långt innan han mötte dig», svarade Åshild häftigt. »Det var slut mellan de två redan förut.»

»Jag vet det», svarade Kristin. »Men hon har väl aldrig fått orsak till att tro att Erlends föresatser voro så fasta, så hon icke kunde rubba dem.»

»Kristin», bad fru Åshild ångestfullt, »du vill väl icke svika Erlend nu? Nu kunnen I två icke bärgas, utan I bärgen varandra.»

»Slikt skulle väl näppeligen en präst råda till», sade Kristin och log kallt. »Men jag vet att jag kommer icke att släppa Erlend — icke om jag skall trampa på min egen far.»

Fru Åshild reste sig upp.

»Vi kunna lika gärna taga oss något före som att sitta så här», sade hon. »Det vore väl fåfängt, om vi frestade att gå till ro.»

Hon hämtade ut smörkärnan ur kammaren, bar in några fat med mjölk och fyllde kärnan, ställde sig i ordning och ville kärna.

»Låt mig göra det», bad Kristin. »Jag har yngre rygg.»

De arbetade utan att tala med varandra; Kristin stod vid kammardörren och kärnade, Åshild kardade ull framme vid härden. Först när Kristin silat ur kärnan och höll på med att knåda smöret, frågade hon med ens:

»Moster Åshild — ären I aldrig rädd för den dag då I skolen stå inför Guds domstol?»

Fru Åshild reste sig, kom bort och stod i ljuset framför Kristin:

»Kanhända får jag mod till att spörja den som skapat mig sådan jag är, om han vill varkunna sig över mig, när hans tid kommer. Ty jag har aldrig bett om hans misskund, när jag gjorde mot hans bud. Och aldrig har jag bett Gud eller människa efterskänka en enda penning av den bot jag dömts skyldig till i denna världen.»

En stund efteråt sade hon sakta:

»Munan, min äldste son, var tjugu år. Han var icke så då, som jag vet han är nu. De voro ej slika den tiden, mina barn —»

Kristin svarade stilla:

»I haven dock haft herr Björn vid eder sida var dag och var natt under alla dessa år.»

»Ja — det också har jag haft», sade Åshild.

Strax efteråt hade Kristin smöret färdigt. Fru Åshild sade då att de finge försöka ligga en stund åtminstone.

Inne i den mörka sängen lade hon sin arm om Kristins skuldra och drog det unga huvudet intill sig. Och det dröjde ej länge innan hon hörde på Kristins jämna och lugna andetag att hon sov.

IV

Frosten blev ihållande. I varje ladugård i bygden råmade och klagade de svältfödda djuren och ledo av kölden. Men folk sparade redan nu till det yttersta på fodret.

Det blev just ej några gästabud under julen det året, utan folk höll sig hemma var på sitt håll.

Under julen tilltog kölden — det var som om varje dag tycktes kallare än den förra. Folk kunde knappt minnas en så hård vinter — det föll ej mera snö heller, icke ens inåt fjället, men den snö som kommit vid Klemensmässan, blev så hårdfrusen som sten. Solen sken från klar himmel, nu då dagarna började ljusna. Om nätterna sprakade och flammade norrskenet ovan fjällryggarna, det flammade över halva himlen — men det bragte intet omslag i vädret. Alltemellanåt kunde det mulna någon dag, litet torr snö föll glest, och så klarnade det och blev brännande frost igen. Lågen brummade och sorlade dovt under sina broar av is.

Varje morgon tänkte Kristin att nu orkade hon ej mera, hon höll icke ut denna dagen i ända. Ty var dag kände hon var som en tvekamp mellan fadern och henne. Och skulle de stå så mot varandra, nu då vart levande liv av folk och kreatur i hela bygden led under en gemensam hemsökelse! Men när kvällen kom, så hade hon hållit ut. Det var ej så att fadern var ovänlig. De talade aldrig om det som stod emellan dem, men hon kände bakom allt vad han icke sade att han var orubbligt besluten att framhärda i sin vägran.

Och det sved i henne av saknad efter hans förtrolighet. Det sved så förfärande hårt, för det hon visste hur mycket annat fadern hade att bära — och hade det varit som förr, så skulle han talat med henne om det. — Det var så att de voro bättre försedda på Jörundgård än på de flesta andra ställen, men också här kände de av nödåret var dag och var stund. Eljest hade Lavrans om vintrarna brukat ta itu med att tämja sina unghästar, men detta året hade han om hösten sålt dem alla söderut i landet, och dottern saknade att höra hans röst ute på tunet och se honom tumla om med de smäckra, raggiga tvååringarna i den lek han älskade så mycket. Det hade ju icke varit barskrapat där på gården i fatbur eller lador och bingar efter förra årets skörd, men till Jörundgård kom också mycket folk och bad om hjälp i gåvor eller som köp, och ingen bad förgäves.

Sent en kväll kom en storväxt, pälsklädd gammal man på skidor. Lavrans talade med honom ute på tunet, och Halvdan bar mat till honom i gammalstugan. Ingen på gården, som sett honom, visste vem han var — troligen var det en av dem som levde uppe i fjället; kanske hade Lavrans stött på honom däruppåt. Men fadern nämnde icke besöket, och ej heller Halvdan.

Men en annan kväll kom en man som Lavrans Björgulfson haft något utestående med i många år. Lavrans gick ut i visthusboden med honom. Men när han kom in i stugan igen, sade han:

»Alla så vilja de ha hjälp hos mig. Men här i gården ären I alla emot mig. Du också, hustru», sade han häftigt till Ragnfrid.

Då brusade modern upp mot Kristin.

»Hör du vad din far säger till mig? Icke är jag emot dig, Lavrans! Du vet det ju du ock, Kristin, det som hände här söderut i Roaldstad på senhösten, då han for nedåt dalen i följe med den andra horkarlen, fränden hans från Haugen — hon tog sitt eget liv, den osaliga kvinnan, som han lockat från alla sina fränder.»

Stel och hård svarade Kristin:

»Jag ser att I lasten honom lika mycket för de år han strävat att komma ut ur synden som för de år han levat i den.»

»Jesus, Maria», ropade Ragnfrid och slog ihop händerna. »Hurudan har du blivit! Har icke ens detta kunnat vålla att du skiftat håg?»

»Nej», sade Kristin. »Jag har icke skiftat håg.»

Då såg Lavrans upp från bänken där han satt med Ulvhild:

»Det har icke jag heller, Kristin», sade han dämpat.

Men Kristin visste i sitt hjärta att på sätt och vis hade hon skiftat om icke håg så syn. Hon hade fått bud om hur den avlöpt, den där olycksfärden. Det hade gått lättare än man kunnat vänta. Om det nu kommit kyla i såret eller vad det berodde på, men det knivstyng Erlend fått i bröstet hade visat sig elakartat; han kom att ligga sjuk en tid i härbärget i Roalstad. Men härigenom, att Erlend var sårad, hade det fallit sig lättare att förklara det andra och bli trodd.

När han kunde fara vidare, hade han fört den döda med sig i en kista ända till Oslo. Där hade han, troligen genom Sira Jons bemedling, fått gravplats åt henne på kyrkogården till den rivna Nikolauskyrkan, och så hade han skriftat för själva biskopen i Oslo, och denne hade ålagt honom att fara till det heliga blodet i Schwerin. Nu hade han lämnat landet.

Hon kunde ej vallfärda till någon ort och finna avlösning. För henne var det att sitta här och vänta och tänka och försöka hålla ut i sitt motstånd mot föräldrarna. Det föll ett underligt, vinterkallt ljus över alla minnen av hennes möten med Erlend. Hon tänkte på hans våldsamhet — i älskog och i sorg — och det kom för henne att hade hon kunnat gripa om allting lika brådstörtat och storma likadant över det strax, då skulle det kanske efteråt synts mindre och lättare att bära. Det hände att hon tänkte: kanske avstår Erlend från mig. Hon kände det som om hon visst alltid hyst någon liten fruktan att bleve det för svårt för dem, så skulle han ge vika. Men hon skulle icke avstå från honom, såvida han ej själv löste henne från alla eder.

Så led det allt längre fram på vintern. Och Kristin kunde ej mera bedraga sig själv utan måste se att nu väntade dem alla den hårdaste prövning, ty nu hade ej Ulvhild lång tid kvar att leva, och mitt i sin bittra sorg över systern såg hon med en rysning att sannerligen var hennes egen själ förvillad och anfrätt av synd. Ty med det döende barnet och föräldrarnas outsägliga sorg för ögonen tänkte hon likväl på detta — om Ulvhild dör, hur skall jag då kunna uthärda att se far och icke kasta mig ned inför honom, bikta allt och be honom förlåta mig och bestämma över mig —.

De voro nu framme i fastan. Folk slaktade ned av de små kreatursbesättningar de hoppats kunna hålla vid liv, för att djuren icke skulle självdö. Och människorna blevo sjuka av att leva på fisk och ha så liten och så dålig mjölföda därtill. Sira Eirik löste hela bygden från förbudet mot mjölkmat. Men folk hade knappast en droppe mjölk.

Ulvhild låg till sängs. Hon låg ensam i syskonsängen, och någon vakade över henne varje natt. Det hände att fadern och Kristin båda sutto hos henne. En sådan natt sade Lavrans till dottern:

»Minns du vad broder Edvin sade om Ulvhilds lott? Jag tänkte redan då att han kanske menade detta. Men jag sköt det från mig.»

Under dessa nätter talade han ibland om ett och annat från den tid då barnen voro små. Kristin satt vit och förtvivlad och förstod att bakom orden bönföll fadern henne.

En dag hade Lavrans gått ut med Kolbein för att undersöka ett björnide norrut i fjällskogen. De kommo hem med en björnhona på en släde, och Lavrans hade en levande unge i barmen innanför rocken. Det roade Ulvhild litet, då han visade den för henne. Men Ragnfrid sade att detta var ju ej lämplig tid till att lägga på ett sådant djur — och vad skulle han med det?

»Jag skall föda upp honom och binda honom framför mina döttrars jungfrubur», sade Lavrans och log bistert.

Men de kunde ej skaffa björnungen fet mjölk, som den måste ha, och så slog Lavrans ihjäl den några dagar efteråt.

Solen fick så pass kraft att det hände det droppade litet från taken mitt på dagen. Mesarna klängde sig fast och klättrade på timmerväggarna åt solsidan, de hackade, så det klang, medan de sökte efter flugor, som sovo i springorna. Utöver vallarna lyste snön hård och blank som silver.

Äntligen en kväll började skyar draga över månen. Om morgonen vaknade de på Jörundgård i en rök av yrsnö, som de ej kunde se igenom åt något håll.

Den dagen märkte de att Ulvhild skulle dö.

Allt husfolket var inne, och Sira Eirik kom över till gården. Det brann många ljus i stugan. Tidigt på kvällen slocknade Ulvhild stilla och lugnt i moderns armar.

Ragnfrid bar det bättre än någon hade väntat. Föräldrarna sutto bredvid varandra, de gräto båda helt stilla. Alla gräto i stugan. Då Kristin gick bort till fadern, lade han armen om hennes skuldra. Han kände hur hon skakade och skalv, och då slöt han henne intill sig. Men hon tyckte själv att han måste känna det som om hon kommit längre bort från honom än den lilla döda i sängen.

Hon förstod icke hur hon höll ut. Hon mindes knappt själv vad det var hon höll ut för, men slö och stum av smärta höll hon sig uppe och föll icke till föga.

— Så blevo ett par plankor uppbrutna i kyrkgolvet framför Sankt Tomas’ altare, och därunder höggs en grav i den stenhårda jorden åt Ulvhild Lavransdotter.

Det snöade tätt och stilla alla de dagar barnet låg på likhalm; det snöade när hon fördes till graven, och det fortfor att snöa, nästan utan uppehåll, en hel månad i ända.

För folket, som gick och väntade på vårens frigörelse, tycktes det som om den aldrig ville komma. Dagarna blevo långa och ljusa, och dalen låg i en ånga av smältande snö, medan solen låg på. Men kölden höll sig kvar i luften, och värmen fick ingen makt. Om nätterna frös det hårt — det small i isen, det dånade uppifrån fjällen, och vargarna tjöto, och räven gav skall ända inpå bygden som vid midvinter. Folk skalade bark åt kreaturen, med de störtade hoptals i båsen. Ingen fattade hur detta skulle sluta.

Kristin gick ut en sådan dag, då det sipprade vatten i vägspåren och snön glänste som silver bortöver gärdena. Mot solen voro drivorna urholkade, så att skarens fina isgaller brast med en svag silverklang, när hon stötte till den med foten. Men i den minsta skugga var överallt den skarpa kylan i luften och snön var hård.

Hon gick uppåt kyrkan — hon visste ej själv vad hon skulle göra där, men hon drogs dit. Fadern var där — det var några bönder, gillebröder, som hade sammankomst i svalen, visste hon.

Uppe i backen mötte hon bondeskaran, som kom nedåt. Sira Eirik var med dem. Männen voro alla till fots, de gingo i en mörk, luden flock, med hängande hållning och utan att samtala; de besvarade kort hennes hälsning, när hon gick förbi.

Kristin tänkte att det var längesedan den tiden då varje människa i bygden varit hennes vän. Nu visste väl alla, att hon var en dålig dotter. Kanske visste de mera om henne också. Nu trodde de väl alla att det varit någon sanning i det gamla skvallret om henne och Arne och Bentein. Kanske var hon i det värsta vanrykte. Hon rätade på nacken och gick vidare mot kyrkan.

Dörren stod på glänt. Det var kallt inne i kyrkan, men likväl strömmande där något värmande mot hennes sinne från detta mörka, bruna rum med de högt uppåtsträvande pelarstammarna, som lyfte mörkret upp mot takets bjälkverk. Det var icke tänt på altarena, men litet sol föll in genom dörrspringan och glimtade svagt på bilder och kärl.

Framme vid Tomasaltaret såg hon fadern ligga på knä med huvudet nedböjt över de knäppta händerna, som höllo mössan tryckt mot barmen.

Skygg och bedrövad smög Kristin sig ut och stod i svalgången. Inramad av bågen mellan de två småpelarna, som hon stod och höll om, såg hon Jörundgård och bakom hemmet det blekblå diset över dalen. I solen blänkte älven, vit av vatten och is, fram genom bygden. Men alsnåren utmed dess lopp voro guldbruna av blommor, granskogen var vårligt grön i alla fall däruppe vid kyrkan, och det pep och kvittrade och drillade från småfåglar i dungen alldeles intill. Å ja, det hade varit sådan fåglalåt varje kväll efter solnedgången.

Hon kände att den längtan som hon trodde hade pinats ur henne, blodets och kroppens längtan, den rörde sig ännu, fast späd och svag, som om den höll på att vakna ur vinterdvala.

Lavrans Björgulfson kom ut och låste kyrkdörren bakom sig. Han gick bort och ställde sig nära dottern, såg utåt genom nästa båge. Hon såg hur denna vintern gjort fadern härjad. Hon förstod inte själv hur hon kunde vidröra detta nu, men det undslapp henne i alla fall:

»Är det sant, som mor sade häromdagen att du sagt till henne — att om det varit Arne Gyrdson, så skulle du låtit mig få som jag ville?»

»Ja», sade Lavrans, men han såg inte på henne.

»Det sade du icke, medan Arne levde», sade Kristin.

»Det kom aldrig på tal. Jag förstod nog att pilten höll av dig — men han sade ingenting — och han var ung — och jag märkte aldrig att du tänkte på honom. Du kunde väl icke vänta, att jag skulle bjuda ut min dotter till en man som ingenting ägde.» Han log flyktigt. »Men jag höll av svennen», sade han sakta. »Och hade jag sett dig pinas ut av kärlek till honom —»

De blevo stående och sågo ut. Kristin kände att fadern såg på henne — hon ansträngde sig för att hålla sitt ansikte lugnt, men hon kände hur vit hon blev. Då gick fadern bort till henne, lade båda armarna om henne och tryckte henne i sin famn. Han böjde dotterns huvud bakåt, såg ned i hennes ansikte och gömde det åter vid sin axel.

»Jesus Kristus — Kristin liten, är du då så olycklig?»

»Jag tror jag dör av det, far», sade hon tätt intill honom.

Hon brast i gråt. Men hon grät, för det hon hade känt på hans smekningar och sett i hans ögon att nu var han så utpint, så han orkade icke hålla i med sitt motstånd längre. Hon hade fått övertaget.

Framåt natten vaknade hon vid att fadern rörde vid hennes skuldra i mörkret:

»Stig upp», sade han sakta, »hör du —?»

Då hörde hon att det sjöng kring husknutarna — den djupa, fylliga tonen av fuktmättad sunnanvind. Det strilade ned från taken, det plaskade av regn, som föll i blöt, tinande snö.

Kristin kastade klänningen på sig och gick efter fadern till ytterdörren. Tillsammans stodo de där och sågo ut i den ljusa majnatten — varm vind och regn slogo emot dem — himlen var en enda massa av hopade, drivande regnmoln, det brusade från skogarna, det ven mellan husen — och uppe från fjället hörde de ett dovt dån av snön, som skred utför.

Kristin trevade efter faderns hand och höll den. Han hade kallat på henne och ville visa henne detta. Så hade det varit mellan dem förr, att han skulle ha gjort det. Och nu var det så igen.

När de gingo in igen för att lägga sig, sade Lavrans:

»Den främmande svennen, som var här i veckan, hade brev till mig från herr Munan Bårdson. Han ärnar sig hitupp i sommar för att se till sin mor, och då bad han att han måtte få besöka mig och komma till tals med mig.»

»Vad viljen I svara honom, fader min?» viskade hon.

»Det kan jag icke säga dig nu», svarade Lavrans. »Men jag skall tala med honom, och så får jag fatta slikt beslut att jag kan stå till svars inför Gud, dotter min.»

Kristin kröp ner igen hos Ramborg, och Lavrans gick och lade sig bredvid den sovande hustrun. Han låg och tänkte på, att om vårfloden kom stor och brådstörtad, då lågo få gårdar i bygden så farligt till som Jörundgård. Det skulle finnas en spådom om det, att en gång skulle älven ta den.

V

Våren kom med ett tag. Några dagar efter tövädrets inbrott låg bygden svartbrun under störtskurarna. Vattnet forsade utför sluttningarna, älven växte och låg som en blygrå sjö i dalbottnen med små simmande lundar i vattenbrynet och en lömskt bubblande strömfåra. På Jörundgård stod vattnet långt in på gärdena. Dock blev skadan överallt mindre än folk fruktat.

Det blev sen vårand, och folket sådde sitt knappa utsäde under bön till Gud att han måtte skona det för nattfrost till skördeanden. Och det såg ut som om han nu ville höra dem, och folket hängav sig åt hoppet att missväxtårets spår med tiden skulle utplånas.

Höslåttern var över; då kommo en kväll fyra män ridande till Jörundgård. Det var två herrar med två svenner: herr Munan Bårdson och herr Bård Peterson till Hästnäs.

Ragnfrid och Lavrans läto duka bordet i högloftsstugan och bädda sängar åt gästerna i loftskammaren. Men Lavrans bad herrarna vänta med att framföra sitt ärende till nästa dag, då de voro utvilade efter resan.

Herr Munan förde ordet under måltiden, han ställde ofta sitt tal till Kristin och pratade som om de varit gamla bekanta. Hon såg att detta tyckte fadern ej om. Herr Munan var undersätsig, röd i ansiktet, ful, pratsam och litet narraktig i sitt väsen. Folk kallade honom Munan Stumpe eller Munan Dans. Men med detta sätt som han hade, var dock fru Åshilds son en förståndig och duglig man, som varit kronans ombudsman i flera saker och nog hade sin hand med bland dem som skötte rikets styrelse. Han bodde på sin mors odalgods i Skogheims härad, var mycket rik och hade gjort ett rikt gifte. Fru Katrin, hans hustru, var ovanligt ful och upplät sällan sin mun, men mannen talade alltid om henne, som om hon skulle varit den klokaste kvinna, så att folk kallade henne på skämt fru Katrin den rådkloka och den ordfagra. De tycktes leva lyckligt och kärligt med varandra, ehuru herr Munan var beryktad för sin lättsinniga vandel både före och efter sitt giftermål.

Herr Bård Peterson var en vacker och ståtlig gammal man, om han nu också var något tungrodd och hade stor mage. Hans hår och skägg voro något bleknade nu, men det var ändå lika mycket gult som vitt däri. Sedan kung Magnus Håkonsons död hade han levat i ro och skött sina stora egendomar i Nordmöre. Han var änkling efter sin andra hustru och hade många barn, som alla sades vara vackra, väluppfostrade och välbärgade.

Nästa dag kommo Lavrans och hans gäster till tals uppe på loftet. Lavrans hade bett sin hustru vara med, men hon ville ej. »Detta måste ligga helt i dina händer. Du vet att det blir den tyngsta sorg för vår dotter, om denna sak går om intet, men jag ser väl att det icke är litet, som kan tala emot detta giftermålet.»

Herr Munan överlämnade ett brev från Erlend Nikulausson. Erlend medgav rätt åt Lavrans att i stort och smått bestämma villkoren, om han ville fästa honom sin dotter Kristin. Själv var Erlend villig att låta värdera sina egendomar och granska sina tillgångar av oväldiga män, giva Kristin slik vängåva och morgongåva att hon komme att äga tredjedelen av hans bo — förutom sin egen hemgift och allt arv hon skulle få efter sina fränder — i fall hon bleve änka efter honom utan barn som överlevde fadern. Vidare erbjöd han sig att låta Kristin råda med full myndighet över sin del av boet, både vad hon ägde hemifrån och vad hon fick av honom. Men om Lavrans önskade andra villkor för boets fördelning, så ville Erlend också gärna höra hans förslag och rätta sig därefter. Det enda villkor vartill Kristins fränder däremot skulle förbinda sig var att om de finge förmynderskap för barn till honom och henne, så skulle de aldrig försöka återbörda de gåvor han givit åt sina barn med Eline Ormsdotter utan erkänna denna egendom såsom utskiftad ur hans bo, innan han trädde i äktenskap med Kristin Lavransdotter. Till sist erbjöd sig Erlend att fira bröllopet hos sig på Husaby med all tillbörligt prakt.

Lavrans tog till orda och sade:

»Detta är ett gott anbud. Jag märker att det ligger eder frände mycket om hjärtat att bliva ense med mig. Det ser jag också därav att han förmått eder, herr Munan, att färdas för andra gången i slikt ärende till en man som jag, som icke gäller stort utanför denna bygden, och att en herre som I, herr Bård, omakat sig med denna resan för att giva sitt bistånd. Men nu vill jag säga detta om Erlends anbud, att min dotter är icke uppfostrad till att själv råda över gods och rikedom, utan jag har alltid ärnat giva henne åt en man som var slik att jag tryggt kunde lägga möns välfärd i hans händer. Icke vet jag om Kristin duger till att få slik myndighet, men jag tror näppeligen hon torde trivas därmed. Hon är mild och foglig till sinnelag — och detta är ett av de skäl som legat mig i hågen, då jag satte mig emot detta giftermål, att Erlend har dock visat oförstånd i flera stycken. Hade hon varit en härsklysten, dristig och självrådig kvinna, då hade saken strax stått annorlunda.»

Herr Munan brast i skratt och sade:

»Käre Lavrans, klagen I över att mön är för litet självrådig —?» Och herr Bård sade med ett litet leende:

»Vilja synes mig dock eder dotter ha visat att hon icke saknar — i två år har hon hållit fast vid Erlend tvärt emot eder egen vilja.»

Lavrans sade:

»Jag har nog detta i minne, men likväl vet jag vad jag säger. Svårt har det varit för henne själv denna tiden då hon trotsat mig, och hon blir icke länge lycklig med en husbonde, utan att han kan råda över henne.»

»Det var djävulen det!» sade herr Munan. »Då månde eder dotter vara mäkta olik alla de kvinnor jag har känt, för jag har icke sett en, som icke helst ville råda både över sig själv och husbonden sin med!»

Lavrans ryckte på axlarna och svarade ej.

Bård Peterson sade då:

»Jag kan väl tänka mig, Lavrans Björgulfson, att I icke fått större lust till detta giftermål mellan eder dotter och min fosterson, sedan det tog slik ända med den kvinnan han hade hos sig. Men nu mån I veta, det blivit uppdagat att denna arma kvinnan låtit locka sig av en annan man, Erlends gårdsfogde på Husaby. Erlend visste om detta, när han reste ned med henne genom dalen. Han hade erbjudit sig att giva henne skälig hemgift, om den andre ville äkta henne.»

»I ären viss på att det förhåller sig så?» frågade Lavrans. »Fuller vet jag icke, om saken bliver bättre därigenom. Hårt måste det vara för en kvinna av god ätt att komma till gården vid husbondens hand men följas ut av drängen.»

Munan Bårdson svarade:

»Jag märker, Lavrans Björgulfson, att vad I mest haven emot mitt syskonbarn är att han hade denna olyckan med Sigurd Saksulvsons hustru. Och det är ju så att rätt var detta icke. Men I mån då besinna, man, i Guds namn — där gick denne ungersvennen i huset med ett ungt och fagert viv, och hon hade en gammal kall, oduglig husbonde — och natten är ett halvår lång däruppe; icke synes mig man kunde vänta stort annat, såvida ej Erlend varit rentav en helig man, Det kan ej nekas, munkblod har Erlend aldrig haft, men jag tänker heller icke eder unga, väna dotter skulle vara tacksam, om I gåven henne åt en munk. — Det är ju så att Erlend ställde sig dumt och värre än dumt därefter — Men denna saken må väl få ett slut någon gång — vi, hans fränder, ha strävat att hjälpa svennen på fötter igen, kvinnan är död, och Erlend har efter förmåga sörjt för hennes kropp och själ, bispen i Oslo har själv givit honom avlösning, och nu är han hemkommen, renad av det heliga blodet i Schwerin — viljen I vara strängare än bispen i Oslo och ärkebiskopen, eller vem det nu är därnere, som har det kosteliga blodet om hand —?

Käre Lavrans, det är sant att renlevnad är en god ting, men en vuxen man mäktar sannerligen icke med den utan en särskild nådegåva av Gud. Vid Sankt Olav — I fån då minnas att den helge kungen själv icke fick den gåvan, förrän det led mot slutet av hans liv härnere — sannolikt var det Guds vilja, att han först skulle avla den duktige svennen kung Magnus, som avvärjde hedningarnas anlopp mot nordlanden. Kung Olav hade icke den sonen med sin drottning, och likväl sitter han bland de högsta helgonen i himmelrik. Ja, jag ser på er att I finnen detta vara ohöviskt tal —»

Herr Bård avbröt:

»Lavrans Björgulfson, mig likade icke denna sak bättre än eder, när Erlend kom till mig första gången och sade att han vänt sin håg till en mö som var bortlovad. Men jag har sedan förstått att där är en så stark kärlek mellan dessa båda unga att det skulle vara en stor synd att skilja dem åt. Erlend var med mig till det sista julgillet kung Håkon höll för sina män — där möttes de, och strax de sågo varandra, svimmade eder dotter och låg som död en lång stund — men jag såg på min fosterson att han hellre ville mista sitt liv än henne.»

Lavrans satt tyst en stund, innan han svarade:

»Ja, slikt synes fagert, när man hör det i en riddarsaga från sydlanden. Men vi äro nu icke i Bretland, och I torden väl själv också kräva mera av en man I togen till måg än att han fått eder dotter att dåna av älskog inför folks ögon —»

De två andra tego; då fortsatte Lavrans:

»Jag tänker det, I gode herrar, att hade icke Erlend Nikulausson avkortat både sitt gods och sitt goda namn, då sutten I icke här och båden så enträget en man i mina villkor att jag skulle giva honom min dotter. Men jag vill icke att det skall sägas om Kristin att hon blev hedrad med att få gifta sig in på Husaby med en man av landets gävaste ätter — sedan den mannen bragt slik skam över sig att han icke kunde vänta sig bättre gifte eller hålla uppe sin ätts anseende.»

Han reste sig häftigt, steg ut på golvet och gick fram och tillbaka.

Men herr Munan for upp:

»Nej, Lavrans, talen I om skam, då skolen I vid Gud få veta att I ären alltför högmodig —»

Herr Bård avbröt honom; han gick fram till Lavrans:

»Högmodig ären I, Lavrans — I ären slik som de bönder vi hört om förr i tiden, vilka icke ville ta emot ländemäns namn av konungen, för det deras högmod icke kunde tåla att folk skulle säga de skyllde någon annan än sig själva tack. Det säger jag eder, hade Erlend stått med så mycken ära och rikedom som svennen var född till, så skulle jag ändock ej ha räknat det för nedsättande att jag bad en välbördig och välbärgad man ge sin dotter åt min fosterson, om jag såg klart att de båda ungas hjärtan månde brista, skulle de åtskiljas. Helst», sade han och lade ena handen på den andres skuldra, »om det stod så till, att det vore bäst för bådas själahälsa att de finge gifta sig med varandra.»

Lavrans drog sig undan den andres hand, hans ansikte blev slutet och kallt:

»Jag förstår visst icke vad I menen, herre!»

De två männen sågo på varandra en stund; så sade herr Bård:

»Jag menar detta att Erlend sagt mig att de två bundit sig vid varandra med de dyraste eder. Kanhända I tänken som så att I ägen myndighet att lösa ert barn, efter hon svurit utan edert samtycke. Men Erlend kunnen I icke lösa. — Och icke kan jag se annat än att det som står mest i vägen är ert högmod — och ert hat till synden. Men i det stycket synes det mig att I viljen vara strängare än Gud själv, Lavrans Björgulfson!»

Lavrans svarade något osäkert:

»Kanhända haven I något rätt i vad I här sägen mig, herr Bård. Men mest har jag satt mig mot detta för det Erlend icke syntes mig vara en man i vars händer jag med trygghet kunde lämna min dotter.»

»Jag tänker jag törs borga för min fosterson nu», sade Bård dämpat. »Han har Kristin så kär att given I henne åt honom, då artar han sig nog så att I icke skolen få orsak till klagan mot eder måg, det vet jag.»

Lavrans svarade icke genast. Då sade herr Bård allvarligt och räckte fram sin hand:

»I Guds namn, Lavrans Björgulfson, given edert jaord!»

Lavrans lade sin hand i herr Bårds:

»I Guds namn!»

Ragnfrid och Kristin kallades upp på loftet, och Lavrans sade dem vilket beslut han fattat. Herr Bård hälsade älskvärt på de två kvinnorna, herr Munan tog Ragnfrid i hand och talade höviskt med husfrun, men Kristin hälsade han efter utländsk sed med kyssar, och han tog sig rundlig tid för den hälsningen. Kristin kände att fadern såg på henne under detta.

»Hur behagar dig din nya frände, herr Munan?» frågade han hånfullt, när han blev ensam med henne ett ögonblick frampå aftonen.

Kristin såg bönfallande på fadern. Då strök han henne över ansiktet några gånger och sade icke mera.

När herr Bård och herr Munan gingo till vila, sade den senare:

»Icke litet skulle jag ha givit för att se denne Lavrans Björgulfsons min, om han finge veta sanningen om den dyra dottern. Här ha du och jag måst tigga på knä att Erlend skall få till hustru en kvinna som han haft hos sig i Brynhilds gård många gånger —»

»Håll munnen med det!» svarade herr Bård förbittrad. »Det är det värsta Erlend gjort att han lockat detta barnet till slika ställen — och låt aldrig Lavrans få en aning om det; det är bäst för alla att de två nu bli vänner.»

Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma höst. Lavrans sade att han icke kunde göra detta gille mycket stort, därför att det förflutna året varit missväxtår där i dalen; i gengäld ville han själv bekosta bröllopet och hålla det på Jörundgård med all övlig prakt. Han nämnde åter nödåret som orsak till att han krävde att trolovningen skulle vara ett år.

VI

Fästningsölet uppsköts av åtskilliga orsaker. Det firades först på nyåret, men Lavrans gick in på att bröllopet icke därför skulle uppskjutas; detta skulle stå strax efter Mikaelsmässan, såsom första avtalet lydde.

Så satt då Kristin på Jörundgård såsom Erlends lagliga fästekvinna. Tillsammans med modern såg hon över hela den utstyrsel som småningom hopbragts åt henne och arbetade för att ännu mera öka packarna med sängkläder och gångkläder, ty Lavrans ville att det icke skulle sparas på någonting, när han väl givit sin dotter åt husbonden på Husaby.

Kristin undrade själv över att hon ej var gladare nu. Men trots all brådskan och farten var där ingen riktig glädje på Jörundgård.

Föräldrarna saknade Ulvhild bittert, det märkte hon. Men hon förstod att det ej var enbart detta som vållade att de voro så stilla och föga glada. De voro snälla mot henne, men när de talade med henne om hennes fästman, då märkte hon att det skedde efter föresats, att de gjorde det för att glädja henne och visa henne vänlighet och inte för att de själva hade lust att tala om Erlend. De hade ej blivit gladare över det gifte hon gjorde, nu sedan de lärt känna mannen. Erlend själv hade också varit stilla och tillbakadragen, den korta tid han varit på Jörundgård för trolovningen. — Och annorlunda kunde det väl ej vara, tänkte Kristin; han visste ju att hennes far endast ogärna givit sitt samtycke.

Sinsemellan hade hon och Erland knappt fått växla tio ord i enrum. Och det hade varit ovant och underligt för dem båda att sitta tillsammans så där i folks åsyn; nu hade de haft föga att tala om, därför att de haft så mycket hemligt gemensamt. Det dagades en osäker fruktan hos henne, obestämd och dunkel men ständigt närvarande — att det kanske på ett eller annat sätt kunde bli svårt för dem, när de blevo gifta, detta att de först stått varandra så nära och sedan så alltför länge varit helt skilda åt.

Men hon försökte slå det från sig. Det var meningen att Erlend skulle gästa dem på Jörundgård vid pingsttiden; han hade frågat Lavrans och Ragnfrid om de hade något emot att han kom, och Lavrans hade skrattat litet och svarat att nog skulle han då ta väl emot sin måg, det kunde Erlend ju veta.

Vid pingsttiden kunde de vandra ute tillsamman, de kunde då få talas vid som i flydda dagar, och då gick den väl bort, den där skuggan, som kommit mellan dem genom den långa skilsmässan, då de gått var för sig och burit sitt i ensamhet.

Under påsken voro Simon Andresson och hans hustru på Formo. Kristin såg dem i kyrkan. Simons hustru stod ej långt från henne.

Hon måste vara mycket äldre än han, tänkte Kristin — nära trettio år. Fru Halfrid var liten och spenslig och mager, men hon hade ett förunderligt intagande ansikte. Själva den bleka, bruna färgen på hennes hår, som böljade fram under linklädet, var liksom så mild, och fulla av mildhet voro hennes ögon; de voro stora och grå med täta små guldstänk. Varje drag i hennes ansikte var fint och rent — men hon var litet gråblek i hyn, och när hon öppnade munnen, såg man att hon icke hade friska tänder. Hon såg ej stark ut och sades också vara sjuklig — det hade visst redan gått illa för henne flera gånger, hade Kristin hört. Hon undrade hur Simon kunde ha det med denna hustrun.

Jörundgårdsfolket och de från Formo hade hälsat på varandra tvärsöver kyrkbacken några gånger men icke talat med varandra. Men tredje dagen var Simon i kyrkan utan sin hustru. Då gick han bort till Lavrans, och de samtalade en stund. Kristin hörde att Ulvhild nämndes dem emellan. Efteråt talade han med Ragnfrid. Ramborg, som stod bredvid modern, sade helt högt: »Jag minns dig mycket väl — jag vet vem du är.» Simon lyfte upp flickan ett tag och snurrade henne runt: »Det var vackert av dig, Ramborg, att du icke glömt mig.» På Kristin hälsade han endast på något avstånd. Och föräldrarna talade ej om mötet efteråt.

Men Kristin tänkte ganska mycket därpå. Det hade i alla fall varit underligt att återse Simon Darre som gift man. Det var så mycket gammalt som fick liv därigenom: hon mindes sin egen blinda och hängivna kärlek till Erlend på den tiden. Nu var det något annorlida Hon undrade om Simon talat om för sin hustru på vad sätt han och hon blivit skilda — men det visste hon då att han icke gjort: »för min fars skull», tänkte hon hånfullt. Det var så underligt fattigt att hon ännu gick här ogift hemma hos föräldrarna, Men trolovade voro de ju — Simon kunde se att de lyckats genomdriva sin vilja. Vad nu Erlend eljest gjort, henne hade han trofast hållit sig till, och hon hade ej varit ombytlig eller lättsinnig.

En afton tidigt på våren skulle Ragnfrid ha ett bud söderut till gamla Gunhild, den änkan som sydde pälsverk. Kvällen var så vacker, och Kristin bad att hon skulle få fara; till sist fick hon lov, då alla männen hade bråttom.

Det var efter solnedgången, och det steg en fin, vit frostånga upp mot den guldgröna himlen, Kristin hörde vid varje hovslag det sköra ljudet av svallis som krossades och rasslande stänkte omkring. Men från dungar och snår längs vägen jublade fågelsången mjukt och vårligt fylligt mot skymningen.

Kristin red raskt nedåt, hon tänkte ej på något särskilt utan kände bara att det var skönt att få vara ensam ute en gång igen. Hon red med ögonen fästa på nymånen, som höll på att sjunka ned mot fjällkammen på andra sidan av dalen. Hon hade därför så när fallit av hästen, då den plötsligt spratt åt sidan och stegrade sig.

Hon såg att där låg någonting mörkt hopsjunket vid vägkanten — först blev hon rädd. Den hemska skräcken hon fått i sig för att möta folk ensam på vägen blev hon aldrig kvitt. Men hon tänkte, det kunde vara en vägfarande som blivit sjuk, så när hon åter fått makt med hästen, vände hon den och red tillbaka, medan hon ropade och frågade om där var någon människa.

Den hopsjunkna massan rörde sig litet, och en röst sade:

»Jag tror det är du själv, Kristin Lavransdotter —»

»Broder Edvin?» frågade hon lågmält. Hon var nära att tro att det var något djävulens bländverk, som var ämnat att narra henne, Men hon gick bort till honom; det var verkligen den gamle, och han kunde ej resa sig utan hjälp.

»Käre fader min — ären I ute på vandring vid denna tid på året?» sade hon häpen.

»Lovad vare Gud, som sände dig denna vägen i kväll», svarade munken. Kristin märkte att han darrade i hela kroppen. »Jag ärnade mig norrut till eder, men nu orkade jag ej gå längre i kväll. Jag trodde nästan det var Guds vilja att jag skulle ligga och dö på de vägar där jag legat på vandring i hela mitt liv. Men jag ville gärna fått skriftermål och den sista smörjelsen. Och jag ville gärna se dig en gång igen, dotter min —»

Kristin hjälpte munken upp på hästen; hon ledde den vid tygeln och stödde honom. Alltunder det han beskärmade sig över att hon nu blev våt om fötterna i issörjan, kved han sakta av plågor.

Han omtalade att han varit i Eyabu sedan jul; några rika bönder i bygden hade under nödåret avgivit löfte att försköna sin kyrka med nya prydnader. Men det hade gått smått med arbetet; han hade varit sjuk en stor del av vintern — det var något ont i magen, så att han kräktes blod och icke tålde vid mat. Han trodde själv att han ej hade långt igen, och han längtade hem till sitt kloster, ville helst få dö där bland sina bröder. Men han hade fått lust att komma norrut i dalen en sista gång först, och så hade han följt med när prästmunken från Hamar reste norrut, han som skulle vara husfader i Roalstads pilgrimshärbärge. Från Fron hade han gått ensam vidare.

»Jag fick veta att du blivit trolovad», sade han, »med denne mannen. Och då fick jag slik längtan att se dig, det tycktes mig bittert att det skulle vara vårt sista möte, det där ute i kyrkan hos oss. Det har legat mig så tungt på hjärtat, Kristin, att du var kommen ut på ofridens väg —»

Kristin kysste munkens hand och sade:

»Icke förstår jag, fader, vad jag gjort och förskyllat, att I visen mig så stor kärlek.»

Munken svarade stilla:

»Jag har ofta tänkt, Kristin, att hade det fallit sig så att vi mötts oftare, då kunde du blivit liksom min andliga dotter.»

»Menen I att då haden I fört mig dit att jag vänt min håg till klosterlivet?» frågade Kristin. Strax efter sade hon:

»Sira Eirik ålade mig det att kunde jag icke få min fars samtycke att bli gift med Erlend, då skulle jag gå in i ett gudeligt systraskap och göra bot för mina synder.»

»Jag har ofta bett därom att du måtte få längtan efter klosterlivet», sade broder Edvin. »Men icke sedan du sade det du vet. Jag ville du skulle komma till Gud med din krona, Kristin —»

När de kommo till Jörundgård, måste broder Edvin bäras in och i säng. De lade honom i den gamla vinterstugan med eldstad och skötte om honom på bästa sätt. Han var mycket sjuk, och Sira Eirik kom dit och försåg honom med läkemedel för kropp och själ. Men prästen sade det var kräfta den gamle led av och han kunde ej ha långt kvar att leva. Broder Edvin menade själv att när han fått litet krafter, skulle han resa söderut igen och försöka hinna hem till sitt kloster. Sira Eirik sade till de andra att han trodde icke detta var att tänka på.

Alla på Jörundgård tyckte att det kommit en stor frid och glädje till dem med munken, Folk kom och gick i vinterstugan hela dagen, och där var aldrig brist på någon som ville vaka om natten hos den sjuke. De samlade sig, så många som hade tid att sitta och höra på, när Sira Eirik kom över och läste för den döende ur gudliga böcker, och de talade med broder Edvin om andliga ting. Och fastän mycket av det han sade var dunkelt och oklart, som han plägade tala, så tyckte folk att han styrkte och tröstade deras själ, för det envar kunde märka att broder Edvin var helt uppfylld av kärlek till Gud.

Men munken ville också gärna höra om allt möjligt annat, frågade om nytt från bygderna och lät Lavrans förtälja om nödåret. Det fanns folk som fallit på oråd i det trångmålet och vänt sig till slika hjälpare som kristna män måst sky. Litet uppåt åsen västerom dalen fanns det på ett ställe i fjället några stora vita stenar, som hade sådan skapnad som människornas hemliga ting, och några män togo sig för att offra galtar och kattor vid denna styggelsen. Sira Eirik hade då fått några av de frommaste och modigaste bönderna med dit upp en natt, och de hade slagit sönder stenarna. Lavrans hade varit med och kunde vittna att de voro alldeles översmorda med blod, och det låg ben och dylikt runtomkring — Uppe i Heidal skulle folket ha låtit en gammal kvinna sitta ute på en jordfast sten och kväda galdrar tre torsdagsnätter.

En natt satt Kristin ensam hos broder Edvin.

Vid midnattstid vaknade han och tycktes lida svåra plågor. Då bad han Kristin ta boken om Jungfru Marias järtecken, som Sira Eirik lånat honom, och läsa för honom ur den.

Kristin var ovan vid att läsa högt, men hon satte sig på sängbrädan och ställde ljuset vid sin sida; hon tog boken i knät och läste, så gott hon kunde.

Om en stund såg hon att den sjuke låg och bet ihop tänderna under ett anfall av plågor.

»I liden svårt, käre fader», sade Kristin bedrövad.

»Det synes mig så nu. Men jag vet att det är Gud som gjort mig till ett barn igen och tumlar med mig, upp och ned —.

— Jag minns en gång då jag var liten — fyra vintrar gammal var jag — då hade jag drivit hemifrån till skogs. Jag gick vilse där och var ute flera nätter och dagar — min mor var med folket som fann mig, och när hon tog upp mig på armen, bet hon mig i nacken, kan jag minnas. Jag trodde det var för att hon var vred på mig, men sedan förstod jag bättre.

— Nu längtar jag själv hem ur denna skogen. Det står skrivet: I skolen övergiva allting och följa mig; men det har varit så alltför mycket här i världen som jag icke hade lust till att övergiva —»

»I, fader?» sade Kristin. »Alltid har jag hört alla säga att I varit ett föredöme i renlevnad och fattigdom och ödmjukhet —»

Munken smålog:

»Ja du, unga barnet, tror väl icke det är annat som lockar här i världen än vällust och rikedom och makt, Jag säger dig — detta är små ting, som man finner vid vägkanten, men jag, jag älskade vägarna — icke världens små ting älskade jag, utan hela världen. Gud gav mig nåd att älska fru Fattigdom och fru Kyskhet alltifrån min ungdom, och därför trodde jag att med dessa leksystrar gick jag trygg, och så har jag vankat och gått, och jag önskade jag kunde vandra alla jordens vägar. Och mitt hjärta och mina tankar de ha vandrat de också — jag är rädd jag ofta farit vilse i mina tankar om de dunklaste tingen. Men nu är det slut, liten Kristin, nu vill jag hem till mitt kloster och lägga från mig alla mina egna tankar och höra gardianens klara ord om vad jag skall tro och tänka om min synd och om nåden i Gud —»

Litet efteråt somnade han. Kristin satte sig vid härden och vaktade elden. Men framåt morgonsidan, då hon själv höll på att slumra till, sade broder Edvin med ens bortifrån sängen:

»Jag är glad, Kristin, att denna saken med Erlend Nikulausson och dig har förts till ett gott slut.»

Då brast Kristin i gråt:

»Vi ha gjort så mycken orätt, innan vi kommo därhän, och det gnager mest på mitt hjärta att jag gjort min far så mycken sorg. Han är icke glad åt detta nu heller. Och likväl vet han icke — visste han allt, då tog han väl all sin ömhet ifrån mig.»

»Kristin», sade broder Edvin milt, »förstår du ej, barn, att det är därför du skall tiga för honom och därför du icke får göra honom sorg mera — att han aldrig skulle kräva bot av dig! Ingenting du kunde göra skulle förändra din fars hjärtelag mot dig.»

Ett par dagar senare kände broder Edvin sig så bra att han ville fara söderut. Då detta låg honom så mycket om hjärtat, lät Lavrans göra ett slags bår, som hängdes mellan två hästar, och på detta sätt förde han den sjuke så långt söderut som till Lidstad; där fick broder Edvin nya hästar och nytt följe, och på samma vis fördes han så långt som till Hamar. Där dog han i predikarebrödernas kloster och blev gravlagd i deras kyrka. Sedan begärde barfotabröderna att få liket utlämnat till sig, för det många människor runtom i bygderna höllo honom för en helig man och talade om honom som »Sankt Even»; bönderna bådo till honom i trakterna kring Mjösen och uppåt fjälldalarna så långt norrut som Trondheim. Det blev därför en långvarig tvist mellan de två klosterna om liket.

Detta hörde Kristin först långt senare talas om. Men hon sörjde bittert, när hon skildes från munken. Det tycktes henne som om han ensam känt hela hennes liv — han hade känt det oskyldiga barn hon varit i sin fars vård, och han hade känt hennes hemliga liv med Erlend, så han hade varit som ett föreningsband, tyckte hon, mellan allt vad hon någonsin haft kärt och det som nu fyllde hennes sinne. Nu var hon helt och hållet skild från sig själv, sådan hon varit den tid då hon var mö.

VII

»Jag tänker», sade Ragnfrid och kände på den ljumma brygden i karen, »att nu är det så pass avkylt att vi kunna blanda i jästen.»

Kristin hade setat i brygghusdörren och spunnit, medan hon väntade på att lagen skulle svalna. Hon lade från sig tenen på dörrhällen, löste upp skynket som knutits kring hinken med jästen och började mäta upp.

»Stäng dörren först», bad modern, »så det icke blir drag. — Du går som i sömnen, Kristin», sade hon förargad.

Kristin silade ned jästen i karen, medan Ragnfrid rörde om.

— Geirhild Drivsdotter kallade på Hatt, men det var Oden. Då kom han och hjälpte henne med ölbrygden; han krävde i lön det som var mellan karet och henne. — Det var en saga, som Lavrans en gång berättat henne, medan hon var liten.

— Det som var mellan karet och henne. — Kristin kände sig sjuk och yr av hettan och den sötaktiga, kryddade ångan i det mörka igenstängda brygghuset.

Ute på tunet gick Ramborg i ring med en barnskara och sjöng:

Örnen sitter på högsta hällen
och kröker sin gyllne klo —

Kristin följde med modern ut genom den lilla förstugan, där det låg tomma ölankare och allehanda redskap. Därifrån var en dörr ut till en liten bit mark mellan brygghusets bortre vägg och gärdsgården kring kornåkern. En flock grisar knuffades här, betos och skreko, medan de kivades om den uthällda, ljumma mäsken.

Kristin skuggade ögonen med handen mot det bländande middagssolskenet. Modern såg på grisflocken och sade:

»Mindre än aderton renar kunna vi icke reda oss med.»

»Kan det behövas så många månntro», sade dottern tankspritt.

»Ja, vi måste sätta fram vilt jämte fläsket varje dag», svarade modern. »Och av fågel och hare få vi näppeligen mer än som går åt ensamt i högloftet. Du får minnas, här kommer inpå andra hundratalet människor — med tjänstfolk och barn — och de fattiga som skola mättas. Och om nu också du far bort med Erlend femte dagen, så stanna väl några av gästerna veckan ut — minst.»

»Du får bli kvar här och passa på ölet du, Kristin», sade Ragnfrid. »Jag måste gå och sörja för maten åt far och slåtterfolket.»

Kristin hämtade sin spånad och satte sig där i dörren åt baksidan. Hon stack in käppen med ulltotten i vänstra armhålan, medan hennes händer med tenen sjönko ned i knät.

Bakom gärdsgården skimrade kornaxen som silver och silke i solen. Över älvbruset hörde hon då och då ljudet av liar från ängarna ute på holmen — ibland bet järnet i sten. Fadern och husfolket knogade för att få slåttern undangjord. Det var ju så mycket att stå i med till hennes bröllop.

Lukten av den ljumma mäsken och den fräna utdunstningen från svinen kom henne att kväljas igen. Och middagshettan gjorde att hon blev så yr i huvudet och så matt. Vit och med stel rygg satt hon och väntde på att det skulle gå över — hon ville ej bli illamående igen.

— Så hade hon aldrig känt sig förr. Det tjänade nog ingenting till om hon försökte trösta sig med att det var ju inte säkert ändå, hon kunde ta fel. — Det som var mellan karet och henne —

Aderton renar. Inemot tvåhundra bröllopsgäster. — Folk skulle få något att skratta åt då, när det spordes att allt detta väsen gjorts bara för en kvinna som gick med barn och som man måste se till att få gift, innan —.

Ånej! — Hon kastade från sig spånaden och for upp. Med pannan mot brygghusväggen kräktes hon ned i nässlesnåren, som växte frodigt utmed den. Det vimlade av bruna larver på nässlorna — det kväljde henne ännu mera av att se det.

Kristin strök med händerna över sina svettvåta tinningar. Ånej, det var då säkert nog —.

De skulle vigas andra söndagen efter Mikaelsmässan, och så skulle deras bröllop firas i fem dagar. Det var mer än två månader till dess. Då kunde de väl se det på henne — modern och de andra hustrurna i bygden. De voro alltid så kloka, när det gällde sådant, visste alltid av när en kvinna gick med barn, månader innan Kristin kunde begripa vad de sågo det på. Stackare, hon börjar se så sjaskig ut — Otåligt gned Kristin händerna mot sina kinder, ty hon kände att de voro blodlöst vita.

Förr, då hade hon ju så ofta tänkt att detta måste väl hända en gång. Och hon hade ej varit så förfärligt rädd för det. Men det hade ej varit samma sak då, när de icke kunde och icke fingo komma tillsamman på hederligt vis. Det räknades ju — ja, som en skam på sätt och vis och synd också — men var det två unga, som ej ville låta tvinga sig från varandra, så glömde folk ej detta och talade om dem med skonsamhet. Hon skulle ej ha känt blygsel. Men när sådant hände mellan fästfolk — då skrattades det bara och skämtades grovt över det. Hon förstod själv att det var löjligt: här bryggde de öl och blandade vin, det skulle slaktas och bakas och redas till ett bröllop, som det kunde gå tal om — och hon, bruden, kände kväljningar bara vid lukten av mat, smög sig med kallsvetten i pannan bakom uthusen och blev sjösjuk.

Erlend! Hon bet hop tänderna i vrede. Han borde ha förskonat henne från detta. För hon hade ej velat! Han borde kommit ihåg att förut, när allt var så ovisst för henne, när hon ej haft annat att hålla sig till än hans kärlek — då hade hon alltid, alltid med glädje gjort honom till viljes. Han skulle låtit henne vara i fred nu, då hon försökte säga nej, därför att hon tyckte det var ohederligt av dem att stjäla sig till något, sedan fadern lagt deras händer samman i bådas deras fränders åsyn. Men han hade tagit henne halvt med våld och under skratt och smekningar, så att hon ej fått kraft att visa honom att hon menat allvar med sin vägran.

— Hon var inne och såg till ölet, kom tillbaka igen och stod och hängde över gärdsgården. Kornet böljade lätt för en svag fläkt och glänste. Hon kunde ej minnas att hon sett åkrarna så täta och frodiga något år som i år. — Det glimtade till från älven långt borta, och hon hörde sin fars röst, som ropade — orden kunde hon ej urskilja, men de skrattade, karlarna ute på holmen.

— Om hon skulle gå till sin far och tala om det. — Det vore bättre att låta bli allt detta bråket, att förena henne och Erlend i all stillhet, utan kyrkvigsel och stort gästabud — nu då det bara gällde att hon fick hustrunamn, innan det blev synligt för alla människor att hon redan bar Erlends barn under sitt hjärta.

Han blev till åtlöje, Erlend också, lika mycket som hon själv — eller mera; han var ju ingen ung pojke! Men det var han som velat ha detta bröllopet, han hade velat se henne stå brud i siden och sammet och hög guldkrona — han hade velat det, och han hade också velat äga henne alla de ljuva, hemliga stunderna. Hon hade fogat sig efter honom i både det ena och det andra. Hon skulle fortsätta med att göra honom till viljes nu också.

Så fick han väl se till sist — att ingen kan få båda delarna. Han som hade talat om det stora julgillet han skulle hålla på Husaby första året hon satt som husfru på hans gård — då skulle han visa för alla sina fränder och vänner och för folk från bygderna vida omkring den fagra hustrun han hade fått. Kristin smålog bittert. Detta skulle knappast bli lämpligt vid jultiden i år.

Omkring Gregorsmässan skulle det bli. Det var som om tankarna börjat storma inom henne, när hon sade sig att vid Gregorsmässtiden skulle hon föda ett barn. Hon var litet rädd för det också — hon kom ihåg moderns skrik, som skallat över gården i två dygn, den gången Ulvhild kom till världen. Borta på Ulvsvolden hade två unga hustrur efter varandra dött i barnsnöd — och likaså de två första hustrurna till Sigurd på Loptsgård. Och hennes egen farmor, som hon uppkallats efter.

Men rädd var inte det hon mest var. Hon hade tänkt så ofta under dessa åren, när hon gång på gång märkt att hon ännu ej var havande — att kanske skulle detta bli straffet för henne och Erlend att hon skulle fortfarande vara ofruktsam. De skulle få vänta och vänta förgäves på det de hade fruktat, skulle få hoppas lika fåfängt som de förut ängslats i oträngt mål. Tills de slutligen visste att en gång skulle de bäras ut från hans ättegård och vara borta — hans bror var ju präst, de barn han nu hade kunde aldrig få ärva honom. Munan Stumpe och hans söner skulle komma in och sätta sig i deras säte, och Erlend skulle vara utplånad ur släkten.

Hon tryckte ena handen hårt mot sitt sköte. Det var där — mellan gärdesgården och henne, mellan karet och henne. Mellan henne och hela världen var det — Erlends äkta son. Hon hade redan prövat det tecknet hon hört fru Åshild tala om en gång, att taga blod från högra och vänstra armen. Det var en son hon gick med. Vad han så skulle bringa henne — Hon mindes sina små döda bröder, föräldrarnas sorgsna ansikten de gånger de nämnt dem, hon mindes alla gånger hon sett dem i förtvivlan för Ulvhilds skull — och den natten Ulvhild dog. Hon tänkte på all sorg hon själv vållat dem, på faderns förgrämda uppsyn — och ännu var det ej slut på de sorger hon skulle draga över sin far och mor.

I alla fall, i alla fall! Kristin lade huvudet ned mot armen på gärdsgården; den andra handen höll hon ännu mot skötet. Om det så bragte henne nya sorger, om det skulle föra henne i döden — hellre ville hon dö för att föda Erlend en son än att, när de skulle dö båda en gång, husen skulle stå tomma efter dem och kornet bölja för främmande på deras åkrar —

Det kom någon i förstugan. Ölet! tänkte Kristin — jag skulle sett till det för länge sedan. Hon reste sig upp — då lutade Erlend sig ut under under dörrkarmen och kom fram i solskenet — strålande glad:

»Är det här du står», sade han. »Och du går mig icke ett steg till mötes en gång?» frågade han henne; han kom fram och omfamnade henne.

»Käre, har du kommit hit!» sade hon häpen.

Han måtte ha kommit direkt från hästen — hade kappan över axeln ännu och svärdet vid sidan — var orakad, smutsig och överhöljd av damm. Han var klädd i en röd dräkt, som föll i veck från halsringningen och var uppslitsad i sidorna nästan ända upp under armarna. Medan de gingo genom brygghuset och upp över tunet, slog dräkten kring honom så att låren syntes ända upp till midjan. Det var underligt — hon hade aldrig förr lagt märke till att han var litet hjulbent — förr hade hon bara sett att han hade långa, slanka ben, smala fotleder och små, välformade fötter.

Erlend hade kommit manstark — med fem svenner och fyra löshästar. Han omtalade för Ragnfrid att han kom för att hämta Kristins tillhörigheter — det var väl trevligare för henne att finna sina saker på Husaby, när hon kom dit? Och så sent på hösten som bröllopet skulle stå, torde det bli svårare att få dem fraktade dit — lätt kunde de skadas av sjövatten också ombord på fartyget. Men nu hade abboten i Nidarholm erbjudit honom att få skicka dem med Laurentiusklostrets fraktfartyg — de väntade att de skulle segla från Veö omkring Marie himmelsfärdsdag. Därför hade han nu kommit för att få sakerna körda genom Raumsdalen ut till udden.

Han satt i dörren till eldhuset och drack öl och pratade, medan Ragnfrid och Kristin plockade de vildänder Lavrans haft med sig hem dagen förut. Mor och dotter voro ensamma hemma; kvinnorna voro eljest på ängen och räfsade. Han såg så glad ut — var mycket nöjd med sig själv, som kommit hit i ett så förståndigt ärende.

Modern gick ut, och Kristin skötte spettet med fåglarna. Genom den öppna dörren kunde hon se en skymt av hans svenner, som lågo i skuggan på andra sidan tunnet och läto ölkrusen gå runt mellan sig. Han själv satt på tröskeln, småpratade och skrattade — solen sken rätt på hans sotsvarta hår; hon upptäckte att det var några gråa strån i det. Ja, han var visst snart trettiotvå år — men han väsnades som en munter pojke. Hon visste att hon skulle nog inte säga honom något om sitt pinsamma läge, tids nog måste han se det själv. Skrattmild ömhet strömmade inom henne över den lilla hårda vreden som låg på bottnen — likt en glittrande älv över stenar.

Hon älskade honom över allting — det fyllde hennes själ, fast hon hela tiden såg och mindes allt det andra. Hur föga denne hovman i den fina röda dräkten med silversporrarna på fötterna och guldsmitt bälte passade här på Jörundgård i slåtterbrådskan! — Hon lade också märke till att fadern icke kom upp till gården fastän modern skickat ned Ramborg till älven med bud om vilken gäst som kommit.

Erlend stod borta hos henne och tog henne om skuldrorna:

»Kan du fatta det?» sade han strålande. »Tycker du icke det är underligt — att det är vårt bröllop som all denna mödan gäller?»

Kristin gav honom en kyss och sköt undan honom — öste fett över fåglarna och bad honom ej stå i vägen. Nej, hon skulle inte säga det —.

Lavrans kom ej upp till gården förrän vid kvällsvardstiden, tillsammans med slåtterfolket. Han var ej klädd stort annorlunda än drängarna, i en ofärgad, knälång vadmalsrock med fotsida byxor av samma tyg; han gick barfota och bar lien över axeln. Det enda vari han skilde sig från tjänstfolket var att han bar en axelkrage av läder för falken, som satt på hans vänstra skuldra. Han ledde Ramborg vid handen.

Lavrans hälsade nog så hjärtligt på sin måg och bad honom ursäkta att han ej kommit förr — de måste driva på, så mycket de orkade, med gårdsarbetet, ty själv var han tvungen att göra en köpstadsresa mellan slåtteranden och skördeanden. Men när Erlend vid matbordet framförde sitt ärende, blev Lavrans ganska tvär.

Undvara vagnar och hästar kunde han omöjligt nu. Erlend svarade att han fört med sig fyra löshästar själv. Lavrans menade att det blev minst tre lass. Dessutom måste ju flickan i alla fall behålla sina gångkläder, och de sängkläder hon skulle ha med sig behövde de här vid gården under bröllopet, så många gäster som de skulle härbärgera.

Ja, för all del, Erlend avstod. Det blev väl någon råd att få hem det i höst. Men han hade blivit så glad och hade tyckt det lät förståndigt, när abboten föreslagit att det fick fraktas med klosterskutan. Abboten hade påmint om frändskapen: »Det komma de nu alla ihåg», sade Erlend leende. Svärfaderns misslynthet tycktes ej på minsta vis besvära honom.

Det blev dock så att Erlend skulle få låna en vagn och få i väg ett lass, med de saker Kristin kunde bäst behöva, genast hon kom till sitt nya hem.

Dagen därefter fingo de då brått med att packa. Den stora och den lilla vävstolen tyckte modern kunde följa med nu — hon fick knappast tid att väva mer före bröllopet. Ragnfrid och dottern klippte ned den väv som satt i. Det var ofärgad vadmal men av finaste, mjukaste ull, med tottar från svarta får inspunna, som bildade regelbundet återkommande fläckar. Kristin och modern rullade hop tyget och lade in det i skinnsäcken. Kristin tänkte det kunde bli bra att svepa in ett lindebarn i, vackert också, om det kom röda eller blå lindor utanpå.

Systolen med skrinet, som Arne en gång förfärdigat, skulle också skickas. Kristin tog upp ur skrinet all saker hon småningom fått av Erlend. Hon visade modern den blå sammetskappan med rött mönster, som hon skulle rida brudefärden i. Modern vände och vred på den och kände på tyget och pälsfodret.

»Den kappan har kostat mycket», sade Ragnfrid. »När gav Erlend dig den?»

»Den gav han mig medan jag var i Nonneseter», sade dottern.

Kristins brudkista, den som modern hade samlat i, sedan hon var liten, packades nu om. Den var snidad i rutor med ett springande djur eller en fågel i lövverk inom varje fält. Hennes bruddräkt lade Ragnfrid ned i en av sina egna kistor. Den var ej riktigt färdig, de hade sytt på den under vintern. Den var av scharlakansrött siden och tillklippt så, att den skulle sitta mycket stramt efter kroppen. Kristin tänkte på att den nu blev alldeles för trång över bröstet.

Mot kvällen stod lasset färdigt och surrat med gjordar under vagnslidret. Erlend skulle fara tidigt nästa morgon.

Han stod bredvid Kristin och hängde över gårdsledet, såg norrut, där ett blåsvart ovädersmörker fyllde dalen. Åskan rullade uppe i fjället — men åt söder lågo vallarna och älven i gult, stickande solsken.

»Kan du minnas ovädret den dagen i skogen vid Gerdarud?» frågade han lågmält och lekte med hennes fingrar.

Kristin nickade och försökte småle. Luften var så tung och kvav — hennes huvud värkte, och hon svettades för varje andetag.

Lavrans kom bort till de två vid grinden och talade om vädret. Det brukade sällan göra någon skada här nere i bygden — men Gud vete om det icke kunde ske olyckor med boskapen och hästarna uppe i fjället.

Det var svart som natten uppe över kyrkan i backen. En blixt visade en flock hästar, som stodo hopträngda och oroliga på gräsvallen utanför kyrkogårdsgrinden. Lavrans trodde ej att de hörde hit till bygden — det var snarare hästar från Dovre, som hade gått i fjället nedanför Jetta; han hade i alla fall lust att gå upp och se på dem, ropade han genom tordönet — om det skulle vara några av hans bland dem —.

En förfärlig blixt skingrade mörkret däruppe — åskan dundrade och brakade, så de kunde ej göra sig hörda. Hästflocken sprängde iväg över vallarna nedanför åsen. De korsade sig alla tre —.

— Då kom en blixt till; det var som om himlen rämnat tvärsöver, en väldig, snövit eldslåga svepte ned mot dem — de tre kastades mot varandra; de stodo med slutna, bländade ögon och kände en lukt som av bränd sten, och det slog lock för öronen på dem av åskdånet.

»Sankt Olav, hjälp oss», sade Lavrans stilla. »Se björken, se björken», skrek Erlend: den stora björken inne på gärdet tycktes vackla — så lösgjorde sig en stor gren och sjönk till marken, fläkande loss ett stycke av stammen.

»Månntro den tar eld —? Jesus Kristus! Det brinner i kyrktaket», ropade Lavrans.

De stod och stirrade — nej — jo! Där tittade röda lågor fram i spåntaket under takryttaren.

Båda männen började springa tillbaka över tunet. Lavrans ryckte upp alla dörrar till husen och ropade in; folket strömmade ut.

»Tag yxor, tag yxor — timmeryxorna», ropade han, »och hakar —» han rusade förbi mot stallet. Omedelbart därpå kom han ut ledande Guldsvein vid manen, han hoppade upp på den osadlade hästen och sprängde iväg norrut; han hade den stora timmerbilan i handen. Erlend red strax efter — alla männen följde med; några voro till häst, men andra kunde icke rå på de uppskrämda djuren, uppgåvo försöket och sprungo efter. Till sist kommo Ragnfrid och gårdens kvinnor med byttor och ämbar.

Ingen tycktes bry sig om ovädret längre. Vid blixtarnas ljus sågo de folk strömma ut ur husen längre ned i bygden. Sira Eirik sprang redan uppe i backen, följd av sitt husfolk. Det dundrade av hästhovar nere på bron, och några karlar sprängde förbi, de vände vita, förfärade ansikten mot sin brinnande kyrka.

Det blåste litet från sydost. Elden hade gott fäste i norra väggen; i väster var ingångsdörren redan spärrad. Men det hade ännu ej tagit eld i sydsidan eller i korets rundel.

Kristin och kvinnorna från Jörundgård kommo in på kyrkogården söder om byggnaden, på ett ställe där inhägnaden var nedriven.

Det väldiga röda skenet lyste upp himlen norr om kyrkan och platsen med bommarna att binda hästarna vid. Dit kunde ingen komma för hettan — korset stod ensamt därframme, badat i eldskenet. Det såg ut som det levde och rörde sig.

Genom eldens vinande och dån hördes ljudet av yxorna mot sydväggens stavar. Det var män i svalen som höggo och hackade, medan andra försökte riva ned själva svalgången. Några ropade till kvinnorna från Jörundgård att Lavrans och ett par män till hade följt med Sira Eirik in i kyrkan. De måste försöka få en öppning i väggen — det lekte små eldtungor mellan takspånen åt den här sidan också. Vände vinden sig, eller lugnade det något, så skulle elden spänna om hela kyrkan.

All tanke på släckning var fåfäng; det var icke tid att bilda kedja ned till älven, men på Ragnfrids tillsägelse ställde kvinnorna upp sig och langade vatten från den lilla bäcken, som rann vid vägkanten åt väster — det blev litet att hälla över sydväggen och de män som arbetade där. De gräto högt många av dem under tiden, av spänning och ängslan för dem som trängt in i den brinnande byggnaden, och av sorg över sin kyrka.

Kristin stod längst fram i kvinnornas led och langade ämbar — hon stirrade andlöst på kyrkan där de voro, både fadern och visst Erlend med.

Svalgångens pelare lågo nedrivna i en oredig massa av trä och spånor från taket. Männen höggo in på stavväggen av alla krafter — en hel hop hade lyft en timmerstock och stötte med den.

Erlend och en hans svenner kommo ut genom den lilla dörren i sydsidan av koret; de buro mellan sig den stora kistan från skrudhuset — den som Eirik brukade sitta på när han hörde bikt. Erlend och mannen släpade ut kistan på kyrkogården.

Kristin hörde ej vad han ropade; han skyndade tillbaka upp i svalen igen. Han var vig som en katt, som han nu sprang där — ytterkläderna hade han kastat av sig och sprang i bara skjortan, byxor och strumpor.

De andra togo upp hans rop — det brann i skrudhuset och i koret; ingen kunde komma från långhuset fram till syddörren längre — elden spärrade nu båda utgångarna. Ett par stavar i väggen hade splittrats, Erlend hade tagit en brandhake och rev och slet i spillrorna av stavarna — de fläkte upp ett hål i kyrkans sida, medan andra skreko att de skulle akta sig, taket kunde ramla ned och spärra in dem som voro i kyrkan; det brann friskt i spåntaket också på denna sidan nu, och hettan började bli olidlig.

Erlend hoppade in genom hålet och hjälpte ut Sira Eirik. Prästen kom med famnen full av de helig altarkärlen.

En ung pojke följde efter med handen för ansiktet och det höga processionskorset vågrätt framför sig. Lavrans kom sist. Han höll ögonen slutna för röken — han vacklade under det tunga krucifix han bar i famnen; det var mycket högre än mannen.

Folk skyndade till och hjälpte dem ned på kyrkogården. Sira Eirik snavade och föll på knä, och altarkärlen rullade nedåt backen. Silverduvan öppnades och hostian föll ut — prästen tog upp den, dammade av den och kysste den, medan han snyftade högt; han kysste det förgyllda manshuvud som hade stått över altaret med litet av Sankt Olavs hår och naglar i.

Lavrans Björgulfson stod ännu och höll om det stora krucifixet. Hans arm låg över korsets arm, han lutade sitt huvud mot Kristusbildens skuldra; det såg ut som om Frälsaren böjde sitt fagra, bedrövade anlete tröstande ned mot mannen.

Taket hade börjat falla in bitvis på kyrkans norra sida — ett brinnande stycke av en bjälke slungades ut och träffade den stora klockan i stapeln vid kyrkogårdsgrinden. Klockan klingade till med ett djupt, liksom snyftande ljud, som dog bort i ett långdraget stönande, drunknande i eldens dån.

Ingen hade givit akt på vädret under tiden — det hela hade ej varat synnerligen länge, men icke heller detta hade väl folk haft någon förnimmelse av. Nu dundrade och blixtrade det långt söderut i dalen, regnet som redan fallit en stund, tilltog i styrka, och vinden lade sig.

Men med ens var det som om ett flammande segel hissats upp från grundmuren — i ett nu svepte elden med ett vinande från kyrkans ena ände till den andra.

Folk störtade undan för den förtärande hettan. Erlend var i detsamma vid Kristins sida och drog henne nedåt. Det luktade bränt av hela hans gestalt — hon fick handen full med bränt hår, när hon strök över hans huvud och ansikte.

De kunde ej höra varandras röster för stormens dån. Men hon såg att hans ögonbryn voro avsvedda ända till roten, han hade brännsår i ansiktet och hål brända i skjortan. Han skrattade, då han drog henne med sig efter de andra.

Folket följde den gråtande gamla prästen och Lavrans Björgulfson med krucifixet.

Vid andra änden av kyrkogården ställde Lavrans korset från sig mot ett träd, han sjönk ned och satte sig på den nedrivna inhägnaden. Sira Eirik satt där redan — han sträckte ut armarna mot den brinnande kyrkan:

»Farväl, farväl, du Sankt Olavs kyrka! Gud signe dig, du Olavskyrkan min, Gud signe dig för var stund jag har sjungit och mässat i dig — du Olavskyrka, godnatt, godnatt —»

Sockenfolket grät högt med honom. Regnet öste ned över människohoparna, men ingen tänkte på att gå. Det såg ej ut att dämpa elden i det tjärade virket — bränder och glödande spån slungades omkring. Strax därefter störtade takryttaren ned i branden med en kvast av gnistor stående rätt i vädret efter sig.

Lavrans satt med ena handen för ansiktet; den andra armen låg slappt över hans knä, och Kristin såg att ärmen var blodig från axeln och ända ned; blod rann över hans fingrar. Hon gick bort och rörde vid honom.

»Det är visst icke farligt — det föll någonting ned på min skuldra», sade han och såg upp. Han var vit ända ut på läpparna. »Ulvhild», viskade han ångestfullt och såg in i bålet.

Sira Firik hörde det och lade ena handen på hans axel.

»Det väcker icke barnet ditt, Lavrans — hon sover lika gott, om det brinner över hennes viloläger», sade han. »Icke har hon mist sitt själahem, liksom vi andra i kväll.»

Kristin gömde sitt ansikte vid Erlends bröst — stod så och kände hans armar om sina axlar. Då hörde hon att fadern frågade efter sin hustru.

Någon svarade att en kvinna kommit i barnsnöd av skräcken; de hade burit ned henne i prästgården, och Ragnfrid hade följt med dit.

Kristin mindes åter det som hon glömt helt och hållet, sedan de märkt att kyrkan brann. Hon skulle visst ej ha sett på detta. Det var en man söderut i bygden som hade fått en röd fläck över halva ansiktet; folk sade att han blivit sådan därför att hans mor hade sett på en eldsvåda, medan hon bar honom. Kära, heliga Jungfru Maria, bad hon inom sig, låt icke mitt foster ha tagit skada av detta —.

Dagen efter utlystes det bygdeting på kyrkbacken — folket skulle rådgöra om att få kyrkan rest på nytt.

Kristin sökte upp Sira Eirik på Romundgård, innan han skulle gå till tinget. Hon frågade prästen om han ansåg att hon borde taga detta som ett tecken. Kanske var det Guds vilja att hon skulle säga till sin far att hon var ovärdig att bära brudkrona; det vore mera lämpligt att hon bleve given Erlend Nikulausson till äkta utan högtidligheter.

Men Sira Eirik brusade upp, hans ögon gnistrade av vrede:

»Tänker du Gud frågar så mycket efter huru I hyndor rännen och förspillen eder själva att han skulle bränna upp en fager och ärorik kyrka för din skull! Låt du högmodet fara och gör icke din mor och Lavrans en sorg den de sent torde övervinna! Bär du icke kronan med heder på din högtidsdag, så är det illa för dig, men — desto mer tarven I vigseln du och Erlend, när I givens samman. Envar har sina synder att svara för, därför är väl denna olyckan kommen över oss alla. Se till att du bättrar ditt leverne, och hjälpen till att få kyrkan rest igen, både du och Erlend!»

Kristin tänkte på att hon hade ju ändå inte sagt detta sista som tillstött — men hon lugnade sig i alla fall.

Hon gick med männen till tinget. Lavrans kom med armen i band, och Erlend hade många brännsår i ansiktet; han såg ryslig ut, men han skrattade åt det. Intet av såren var stort, och han sade att han hoppades de ej skulle skada hans utseende vid den tid då han skulle stå brudgum. Han reste sig upp efter Lavrans och lovade offra till kyrkan fyra marker silver och för sin fästekvinna, med Lavrans’ samtycke, ett hemman av Kristins jord i socknen.

Erlend måste stanna vid Jörundgård en vecka för sina sårs skull. Kristin såg att det var som om Lavrans kommit att tycka bättre om sin måg sedan brandaftonen; männen syntes nu vara helt goda vänner. Hon tänkte då att kanske fadern kunde komma att bli så förtjust i Erlend att han skulle döma milt och ej ta det så tungt som hon fruktat, när den tid kom då han insåg huru de försyndat sig mot honom.

VIII

Detta år blev ovanligt gott över hela Norddalen. Det blev mycket hö, och det kom torrt under tak; från sätrarna återvände folk med rikliga ladugårdsprodukter och feta hjordar — och man hade sluppit nådigt undan från rovdjur i år. Säden stod så vacker att få människor kunde minnas sig ha sett den bättre — den blev fullmogen och väl matad, och vädret var det allra bästa. Mellan Bartolomeusmässan och Mariebördsmässa, den tid då man mest kunde frukta för frostnätter, regnade det litet och var milt och mulet, men sedan gick skördemånaden under sol och vind och milda, beslöjade nätter. Veckan efter Mikaelsmässan var den mesta säden inbärgad över hela bygden.

På Jörundgård hade man fullt upp att göra med tillredelser för det stora bröllopet. De sista två månaderna hade Kristin så brått från morgon till kväll varendaste dag, så hon fick föga tid att bekymra sig om annat än arbetet. Hon såg att brösten blivit tunga, de små ljusröda vårtorna blevo bruna, och de voro ömma som sår var morgon då hon måste upp i kylan — men det gick över när hon hade arbetat sig varm, och så tänkte hon bara på allt hon skulle ha hunnit uträtta tills kvällen. När hon måste räta på ryggen emellanåt och stå och vila sig litet, kände hon att det började bli tungt, det som hon bar i sitt sköte, men till synes var hon ännu lika smärt och smal. Hon strök med händerna nedåt sina långa, fina höfter. Nej, hon gitte ej sörja över det nu! Det kunde komma över henne en liten pinande längtan — med den tanken att om en månad eller så skulle hon väl känna liv. Vid den tiden var hon på Husaby. Kanske Erlend blev glad — Hon slöt ögonen och bet i sin trolovningsring — såg för sig Erlends ansikte, blekt av sinnesrörelse, då han stod häruppe i högloftet och uttalade trolovningsorden med klar och ljudlig röst:

»Så vare Gud mitt vittne och dessa män som här stå att jag fäster dig, Kristin Lavransdotter, mig till egen efter Guds och människors lag, på slika villkor som här avtalats inför dessa vittnen; att jag skall äga dig till hustru och du skall äga mig till husbonde, så länge vi bägge leva, till att bo samman i hjonelag med all slik gemenskap som Guds lag och landslagen stadga.»

Hon sprang i olika ärenden över tunet från hus till hus — och stannade ett ögonblick: Rönnen stod så full av bär i år, det blev snövinter. Och solen sken över de gulnade åkrarna, där säden stod i skylar. Måtte detta vädret hålla sig över bröllopet!

Lavrans vidhöll att dottern skulle vigas i kyrkan. Det hade därför blivit bestämt att vigseln skulle försiggå i kapellet på Sundbu. Lördagen skulle brudföljet rida över fjället till Våge, man skulle ligga om natten på Sundbu och i granngårdarna och rida tillbaka på söndagen, efter brudmässan. Samma kväll efter vespern, när helgen var över, skulle bröllopet firas och Lavrans överlämna sin dotter åt Erlend Nikulausson. Och efter midnatt skulle brud och brudgum föras till sin gemensamma säng.

På fredagseftermiddagen stod Kristin på högloftssvalen och såg på följet, som kom ridande norrifrån förbi den nedbrunna kyrkan i backen. Det var Erlend och alla hans brudmän. Hon ansträngde sina ögon för att urskilja honom bland de andra. De skulle ej få se varandra, ingen man fick nu lov att se henne, innan hon i morgon fördes fram brudklädd.

Där vägen tog av till Jörundgård, skildes ett par kvinnor från skaran. Männen redo vidare till Laugarbru; de skulle sova där denna natt.

Kristin gick ned för att möta de kommande. Hon kände sig så trött efter badet, och det sved i hårbottnen — modern hade tagit så stark lut till hennes hår för att få det riktigt ljust till morgondagen.

Fru Åshild Gautesdotter gled ned ur sadeln i Lavrans’ armar. »Så lätt och ungdomligt hon för sig!» tänkte Kristin. Sonhustrun, herr Munans fru, Katrin, såg nästan äldre ut, hon var stor och tjock, hyn och ögonen voro färglösa. »Det är underligt», tänkte Kristin, »hon är ful, och han är trolös, och likväl säger folk att de leva lyckligt med varandra!» Så var det två döttrar till herr Bård Peterson, den ena gift, den andra ogift. De voro varken fula eller vackra, sågo trovärdiga och goda ut men höllo sig nog så styva mot de främmande. Lavrans tackade dem höviskt, för att de velat göra honom så stor ära och färdas den långa vägen så sent på hösten för att närvara vid bröllopet.

»Erlend fostrades hos vår far, då han var barn», sade den äldsta, gick fram och hälsade på Kristin.

Nu kommo två ynglingar i skarpt trav ridande in på tunet — de hoppade av hästarna och sprungo skrattande efter Kristin, som skyndade in och gömde sig. Det var Trond Gjeslings unga söner, vackra och lovande gossar. De förde med sig brudkronan från Sundbu i ett skrin. Trond och hans hustru skulle först efter mässan om söndagen följa med till Jörundgård.

Kristin hade flyttat in i gammalstugan, fru Åshild kom efter, lade sina händer på hennes axlar, drog hennes ansikte ned till sitt och kysste henne.

»Jag är glad att jag upplever denna dagen», sade fru Åshild.

Hon såg hur tunna Kristins händer blivit, som hon nu höll. Hon såg att bruden blivit mager för övrigt men hög över bröstet. Anletsdragen hade blivit smalare och finare än förut, tinningarna tycktes litet insjunkna i skuggan av det tunga, fuktiga håret. Kinderna rundade sig ej längre, och den friska färgen hade bleknat. Men Kristins ögon voro mycket större och mörkare.

Fru Åshild kysste henne igen.

»Jag ser du har haft mycket att sträva med, Kristin», sade hon. »Du skall få en dryck av mig i kväll, så att du kan vara utvilad och frisk i morgon.»

Det började rycka kring Kristins läppar.

»Så, så!» sade fru Åshild och klappade henne på handen. »Jag gläder mig åt att få göra dig fin i morgon — det skall ingen ha sett vänare brud än du blir i morgon!»

Lavrans red över till Laugarbru för att sitta till bords med sina gäster där.

Männen kunde ej nog rosa maten — slik fredagskost fick man ej bättre i det rikaste kloster. Där var rågmjölsgröt, kokta bönor, vitt bröd; och av fisk fingo de endast laxöring, salt och färsk, och fet, torkad helgeflundra.

Alltefter som männen togo för sig av ölet, blevo de mer och mer upprymda och skämtade alltmera grovt med brudgummen. Alla Erlends brudsvenner voro mycket yngre än hans själv — hans egna jämnåriga och vänner voro alla sedan långt tillbaka gifta karlar. Nu skämtade männen över att han var så gammal och skulle i brudsäng för första gången. Några av Erlends äldre fränder, som ännu voro tämligen nyktra, sutto och ängslades för varje ord som fälldes, att talet skulle komma in på ämnen, som helst icke borde vidröras. Herr Bård till Hästnäs höll ett öga på Lavrans. Denne drack ofta, men det såg ej ut som om ölet gjorde honom gladare, där han satt i högsätet — hans drag blevo mer och mer spända och blicken stelare. Men Erlend, som satt vid svärfaderns högra sida, svarade uppsluppet på skämtet och skrattade mycket. Han var röd i ansiktet, och hans ögon tindrade.

Med ens brusade Lavrans upp:

»Den vagnen, svärson — medan jag minns det — var har du gjort av den vagnen du lånade av mig i somras?»

»Vagn —?» sade Erlend.

»Minns du nu icke längre att du lånade en vagn av mig i somras? Gud vet det var en så präktig vagn, så jag får aldrig se en bättre, för jag övervakade själv arbetet, när den smiddes här vid gården. Du lovade, och du bedyrade — det svär jag inför Gud, och det vet mitt husfolk, att du lovade du skulle sända mig den åter, men det ordet har du icke hållit —»

Några av gästerna ropade att detta var då ingenting att tala om nu, men Lavrans slog näven i bordet och svor att han skulle ha reda på var Erlend gjort av hans vagn.

»Åh, den står väl vid den gården ute på udden, där vi fingo båt till Veö», sade Erlend likgiltigt. »Jag tänkte det icke var så noga. Det var så, sen I, svärfar — det var en lång och mödosam färd med lasset genom dalarna, så när vi kommo fram till fjorden, var det ingen av mina män som hade håg att fara den vägen tillbaka hit med vagnen och så sedan över fjället norrut till Trondheim. Då tänkte jag att det kunde väl få vara så länge —»

»Nej, nu må djävulen lyfta mig ur sätet, där jag sitter, om jag någonsin hört talas om din like!» for Lavrans ut. »Vad är det för skick du har i ditt hus — är det du eller svennerna dina, som bestämma vart de skola fara eller icke fara?»

Erlend ryckte på axlarna:

»Det är nog så att mycket har varit annorlunda än det borde hemma hos mig. — Den vagnen skall jag nu låta sända söderut tillbaka till eder, när Kristin och jag färdas där förbi. — Käre svärfar», sade han leende och sträckte fram handen, »I kunnen väl veta att det nu blir annat skick på allt och mig med, nu då jag får Kristin hem till mig som husfru. Det var illa med den här vagnen, men jag lovar er att det skall bli sista gången I fån orsak att klaga över mig.»

»Käre Lavrans», bad Bård Peterson, »förliken er med honom i denna ringa sak —»

»Ringa sak eller stor sak!» började Lavrans. Men så behärskade han sig och skakade hand med Erlend.

Kort därpå bröt han upp, och gästerna på Laugarbru togo reda på sina sovplatser.

Om lördagen, före middagstiden, hade kvinnor och mör brått på gammalloftet. Några redde brudsängen, och andra klädde bruden färdig.

Ragnfrid hade valt detta huset till brudhus, både för att där var det minsta loftet — de kunde hysa många fler gäster i det nya burloftet, det som de själva begagnat till sovrum om sommaren, när Kristin var liten, innan Lavrans byggt storstugan, där de nu bodde både sommar och vinter. Men den gamla stugan var dessutom nästan det vackraste huset vid gården, sedan Lavrans låtit sätta den i stånd — den hade varit förfallen, när de flyttade in på Jörundgård. Den var prydd med de vackraste sniderier både utan och innan, och var loftet icke stort, så var det desto lättare att kläda med mattor och bonader och fällar.

Brudsängen stod färdigbäddad med sidenklädda kuddar, vackra bonader hade hängts omkring den som ett tjäll; över fällar och ryor var brett ett utsytt sidentäcke. Ragnfrid och några fler kvinnor höllo på med att hänga upp bonader över väggtimret och lägga hyenden på bänkarna.

Kristin satt i karmstol, som burits hitupp. Hon var iförd sin scharlakansröda brudklänning. Stora söljor höllo den samman över bröstet och fäste ihop den gula sidensärken, där den syntes i urringningen, gyllne armringar blänkte på de gula sidenärmarna. Ett förgyllt silverbälte var slaget tre gånger runt hennes midja, och kring halsen och över barmen låg ked efter ked, ytterst faderns gamla gyllne med det stora relikkorset. Hennes händer, som vilade i knät, voro tunga av ringar.

Fru Åshild stod bakom hennes stol och borstade över det tunga, guldbruna håret.

»I morgon skall du slå ut det för sista gången», sade hon leende och virade de röda och gröna sidenbindlar som skulle stödja kronan och Kristins huvud. Så samlade sig kvinnorna runt Kristin.

Ragnfrid och Gyrid från Skog togo Gjeslingättens stora brudkrona från bordet. Den var helt och hållet förgylld, uddarna avslutades omväxlande med kors och klöverblad, och ringen var besatt med bergkristaller.

De tryckte ned den runt brudens huvud. Ragnfrid var blek, och hennes händer darrade, då hon gjorde det.

Kristin reste sig långsamt. Jesus, så tungt det var att bära allt detta guld och silver — Då tog fru Åshild henne vid handen och ledde henne fram till ett stort vattenkar — medan brudtärnorna slogo upp dörren utåt solskenet, så att det skulle bli ljust på loftet.

»Spegla dig nu, Kristin», sade fru Åshild, och Kristin lutade sig över karet. Hon skymtade sitt eget ansikte, som steg vitt upp ur vattnet, det kom så nära, att hon såg guldkronan över det. Runtom rörde sig så många ljusa och mörka skuggor i spegeln — det var något hon just höll på att minnas — så var det som om hon skulle mista medvetandet — hon tog tag i kanten på karet. Då lade fru Åshild sin hand på hennes och tryckte ned sina naglar i hullet, så hårt att hon kom till sig igen.

Det hördes lurtoner nere vid bron. Från gården ropades det upp att nu kom brudgummen med sitt följe. Kvinnorna ledde ut Kristin på bursvalen.

På tunet böljade det av hästar med praktfulla seldon och av festklädda människor, det glittrade och glimmade i solen. Kristin såg utåt förbi allt detta, ut mot dalen. Hembygden låg ljus och stilla under ett lätt, dimblått dis, upp ur diset stego fjällen gråa av urens stenar och svarta av skog, och solen göt sitt sken från en molnfri himmel ned i dalens bäcken.

Hon hade ej lagt märke till det förut, men allt löv var borta från träden, dungarna blänkte silvergrå och nakna. Endast alsnåren utmed älven hade litet vissnat grönt överst i topparna, och en och annan björk höll kvar några vitgula blad ytterst på kvistarna. Men träden voro nästan bara — utom rönnen, den lyste ännu med brunrött löv kring de blodröda bären.

I den stilla, varma dagern doftade det syrligt av höst från den askfärgade matta av nedfallet löv som var bredd överallt.

Hade det ej varit för rönnarna, så kunde det varit tidigt på våren. Och för tystnadens skull — men det var höststilla, så stilla och tyst. Varje gång lurtonerna tego, hördes intet annat ljud utifrån bygden än klang av skällor från alla stubbåkrar och träden, där boskapen gick och betade.

Älven var tynande och liten, den sorlade så stillsamt; det var bara några små vattensträngar, som löpte mellan sandrevlar och väldiga lager av vita, rundslipade stenar. Inga bäckar brusade i sluttningarna — det hade varit en sådan torr höst. Ändå glänste de vått här och var ute på gärdena, men det var bara den fuktighet som sipprar fram ur jorden vid höstetid, om dagarna äro än så varma och luften är klar.

Folkhopen nere på tunet skingrades och gav plats för brudgummens följe. De unga brudsvennerna kommo just framridande; där blev oro bland kvinnorna på svalen.

Fru Åshild stod vid brudens sida:

»Stå på dig nu, Kristin», sade hon, »nu är det ej långt igen, tills du är i skydd under hustrulinet.»

Kristin nickade hjälplöst. Hon kände hur förfärligt vit hon visst var i ansiktet.

»Jag är nog en alltför blek brud», sade hon sakta.

»Du är den vänaste brud», svarade Åshild, »och där rider Erlend — fagrare par än I två ären får man leta efter.»

Erlend själv red fram under svalen. Han hoppade av hästen, lätt och obesvärad av den tunga, veckrika dräkten. Kristin tyckte han var så vacker att det gjorde ont i hela hennes varelse.

Han var mörkt klädd, i en fotsid, uppslitsad sidendräkt av visset brun färg med svart och vitt invävt. Om livet hade han ett guldsmitt bälte och vid vänstra höften ett svärd med guld på fäste och skida. Bakåt över skuldrorna föll en tung mörkblå sammetskappa, och över sitt svarta hår bar han en svart, fransk sidenluva, som stod ut på sidorna, rynkad som vingar, och slutade i två långa snibbar; den ena var kastad tvärsöver bröstet, från vänstra axeln och bakåt.

Erlend hälsade upp till sin brud, gick bort till hennes häst och blev stående bredvid den med handen på sadelbågen, medan Lavrans gick uppför trappan. Kristin blev så underlig till mods, svindlande inför all denna prakt — fadern såg främmande ut i den högtidligt fotsida, gröna sammetsdräkten. Men modern var gråblek under linet i sin röda sidenklänning. Ragnfrid kom och svepte kappen om sin dotter.

Så tog Lavrans brudens hand och ledde henne ned till Erlend. Han lyfte henne till häst och steg själv i sadeln. De höllo sida vid sida, de två, framför brudloftet, medan tåget började rida ut genom grinden. Först prästerna, Sira Eirik, Sira Tormod från Ulvsvolden, en korsbroder från Hamar, som var faderns vän. Så kommo brudsvennerna och tärnorna, par om par. Och nu var det Erlend och hon som skulle rida fram. Efter dem kommo brudens föräldrar, fränderna, vänner och gäster i en lång rad ned mellan gärdesgårdarna till landsvägen. Ett långt stycke framåt var det strött med rönnbärsklasar, granris och höstens sista vita baldersbrå, och folk stod utmed vägen, där följet skulle draga förbi, och hälsade dem med tillrop.

På söndagen, strax efter solnedgången, vände ryttartåget tillbaka till Jörundgård. Genom den första skymningen lyste bålen röda från bröllopsgårdens tun. Lekare och spelmän sjöngo och läto gigor och trummor ljuda, medan skaran red mot det varma, röda skenet.

Kristin höll på att falla omkull, när Erlend lyfte henne från hästen framför höganloftssvalen.

»Jag frös så på vägen över fjällen», viskade hon, »jag är så trött.» Hon stod ett ögonblick — då hon gick uppför trappan till loftet, vacklade hon för varje steg.

Uppe i högloftsstugan fingo de frusna bröllopsgästerna snart värme i kroppen — det hettade av alla ljusen, som brunno i rummet, rykande varm mat bars omkring, och vin, mjöd och starkt öl lät man gå runt. Sorlet av röster och ljudet av folk som åt brusade avlägset för Kristins öron.

Hon satt och kunde icke bli riktigt varm. Kinderna började hetta om en stund, men fötterna ville ej tina upp, och det gick frossbrytningar över ryggen på henne. Allt det tunga guldet kom henne att luta sig framåt, där hon satt i högsätet vid Erlends sida.

Var gång brudgummen drack henne till, måste hon se på de röda stänk och fläckar, som framträdde så skarpt i hans ansikte, nu då han började bli het efter ritten i kylan. Det var märken efter brännsåren i somras.

Den förfärliga skräcken hade kommit över henne i går kväll, när de sutto till bords på Sundbu. Då hon mötte Björn Gunnarsons slocknade blick, som vilade på henne och Erlend — hans ögon varken blinkade eller flyttade sig. Herr Björn hade blivit klädd i riddardräkt — han såg ut som en död man, som med galder väckts till liv.

Om natten låg hon tillsammans med fru Åshild — hon var brudgummens närmaste frändekvinna bland dem som voro med.

»Vad är det åt dig, Kristin?» sade fru Åshild litet otåligt. »Nu får du hålla dig stram till slutet och icke släppa efter.»

»Jag tänker», sade Kristin frysande, »på alla dem vi gjort ont för att vi skulle få uppleva denna dagen —»

»I själva haven väl icke haft det bara gott heller», sade fru Åshild. »Icke Erlend. Och jag tänker du haft det än värre.»

»Jag tänker på hans värnlösa barn», sade bruden som förut, »jag undrar om de veta att deras far firar bröllop i dag —»

»Tänk på ditt eget barn», sade frun. »Var glad att du firar bröllop med honom, som är far till det.»

Kristin låg tyst en stund, liksom sjunkande ned i yrselkänsla. Det var så underligt att höra det nämnas, det som hade fyllt hennes sinne varendaste dag i tre månader och mera, utan att hon kunnat säga ett ord därom till en levande själ. Men det hjälpte henne bara en liten stund.

»Jag tänker på henne som måste böta med livet för att hon hade Erlend kär», viskade hon darrande.

»Du kan komma att få böta med livet själv, innan du är ett halvår äldre», sade fru Åshild hårt. »Gläd dig, medan du kan —.

— Vad skall jag säga till dig, Kristin», sade den gamla uppgiven, »har du rent mist modet nu? Tids nog kräves det av er att I skolen gälda allt vad I tagit — frukta ej annat!»

Men Kristin kände det som om där gick det ena jordskredet efter det andra genom hennes själ, allt revs ned, som hon hade byggt upp sedan den där fasansfulla dagen på Haugen. Under den första tiden, då hade hon vilt och blint tänkt bara att hon skulle hålla ut, en dag i sänder skulle hon härda ut. Och hon hade hållit ut, tills det blev lättare — och lätt till sist, då hon kastat från sig alla tankar utom denna att nu blev äntligen deras bröllop — äntligen!

Hon och Erlend knäböjde tillsamman under brudmässan. Men det var som en synvilla alltihop — ljusen, bilderna, de blänkande kärlen, prästerna i linneskrud och mässhake, alla människor som hade känt henne där hon hittills levat — de föreföllo henne som drömsyner, där de stodo och fyllde kyrkan i sina ovana högtidskläder. Men herr Björn stod stödd mot en pelare och såg på dem med sina döda ögon, och hon tyckte den andra döda måste ha kommit tillbaka med honom i hans armar.

Hon försökte se upp till Sankt Olavs bild — han stod där röd och vit och fager, stödd mot sin bila och trampade sitt eget syndiga väsen under fötterna — men herr Björn drog till sig hennes blick. Och bredvid honom såg hon Eline Ormsdotters döda anlete, likgiltigt såg hon på dem. De hade trampat på henne för att komma hit — och hon unnade dem det!

Hon hade rest sig upp och vältat av sig alla de stenar som Kristin strävat så med att få lagda över den döda. Erlends förödda ungdom, allt han förspillt: heder och välfärd, vänners välvilja, hans själs hälsa. Den döda kastade det av sig. Han ville ha mig, och jag ville ha honom, du ville ha honom, och han ville ha dig, sade Eline. Jag har bötat, och han måste böta, och du måste böta, när din tid kommer. När synden är fullkomnad, så föder den döden —.

Hon tyckte hon knäböjde med Erlend på en kall sten. Han låg där på knä med de röda eldsmärkena i sitt bleka ansikte; hon böjde sig under den tunga brudkronan och kände den dova, tryckande tyngden i sitt sköte — syndabördan som hon bar. Hon hade lekt och tumlat med sin synd, mätt den som på lek. Heliga Jungfru — nu kom snart den tiden då den skulle ligga fullgången inför henne, se på henne med levande ögon, visa henne syndens eldsmärken, syndens hemska vanskaplighet, slå hotfullt med förvridna händer mot sin mors bröst. När hon hade fött sitt barn, när hon såg sin synds märken på det och hon älskade det, som hon hade älskat sin synd, då skulle leken vara lekt till ända.

Kristin tänkte — om hon skrek nu, så det skar gällt genom sången och de djupa, mässande mansrösterna — skallade ut över folket — blev hon då kvitt Elines ansikte, skulle det komma liv i den döde mannens ögon? Men hon bet ihop tänderna.

— Helge kung Olav, jag ropar till dig! Dig beder jag om hjälp bland alla i himmelen, ty jag vet att du älskade Guds rättfärdighet över allting. Jag åkallar dig, att du måtte ta hand om den oskyldiga, som är i mitt moderliv. Vänd Guds vrede från den skuldlösa, vänd den mot mig! Amen i drottens dyra namn —.

— Mina barn, sade Eline, äro väl menlösa, men det finns icke rum för dem i ett kristet samfund. Ditt barn har avlats i laglöshet, det såväl som mina barn. Icke kan du kräva rätt för det i det samfund du vänt ryggen, mera än jag kunde det för mina —.

— Helge Olav, jag beder om misskund likafullt. Bed om nåd för min son, tag honom i ditt beskydd, så skall jag bära honom till din kyrka på mina bara fötter, jag skall bära mina gyllne smycken till dig och lägga dem på ditt altare, om du vill hjälpa mig, amen.

Hon var som en stenbild i ansiktet, så kämpade hon för att hålla sig lugn, men det ryckte och skalv i hennes kropp, medan hon låg på knä och vigdes vid Erlend.

Och nu satt hon hos honom i högsätet därhemma och förnam allt omkring sig endast som dimbilder i feberyrsel.

Där voro lekarna, som spelade på harpa och gigor på loftet; det spelade och det sjöng från stugan inunder och ute från gården. Där var ett rött sken av eldar utifrån, när de gingo i dörren och buro ut och in.

De reste sig kring bordet, hon stod mellan sin far och Erlend. Fadern kungjorde med hög röst att han givit Erlend Nikulausson sin dotter Kristin till äkta. Erlend tackade sin svärfar och tackade alla gode män och kvinnor, som kommit samman för att hedra honom och hans hustru.

Hon skulle sätta sig, sade de, och Erlend lade sina brudgåvor i hennes knä. Sira Eirik och herr Munan Bårdson rullade upp skrivelser och läste upp allt om hennes giftorätt och deras inbördes egendom. Brudsvennerna stodo under tiden med spjut i hand och stötte skaften i golvet då och då under läsningen och när gåvor och penningpåsar lades på bordet.

De inflyttade lösa borden röjdes undan, Erlend ledde henne fram på golvet, och de dansade. Kristin tänkte: Våra brudsvenner och tärnor, de äro alltför unga för oss — alla de som voro unga med oss, de ha flyttat bort från dessa trakter, hur ha vi kommit tillbaka hit?

»Du är så underlig, Kristin», viskade Erlend under dansen. »Jag blir rädd för dig, Kristin — är du ej glad?»

De gingo från hus till hus och hälsade sina gäster. Det var många ljus i alla rum och fullt med folk som drack och sjöng och dansade överallt. Kristin tyckte icke hon kände igen sig hemma — och hon hade mist all förnimmelse av tid — stunderna och bilderna flöto så underligt lösryckta om varandra.

Höstnatten var mild; det var spelmän ute på tunet också och folk som dansade kring bålet. De ropade att bruden och brudgummen måste hedra även dem, och hon dansade med Erlend på det daggvåta tunet. Det var som om hon vaknade upp litet av det och blev klarare i huvudet.

Ute i mörkret svävade ett ljust dimband över den sorlande älven. Fjällen stodo kolsvarta mot den stjärnströdda rymden.

Erlend förde henne bort från dansen — tryckte henne intill sig i mörkret under en svalgång.

»Jag har ej fått säga dig det ens — du är så fager — så fager och så vän. Dina kinder äro så röda som lågor —» han tryckte sin kind mot hennes. »Kristin, hur är det med dig?»

»Jag är så trött, så trött», viskade hon tillbaka.

»Nu skola vi snart gå och sova», svarade brudgummen och såg upp mot himlen. Vintergatan hade svängt på sig och gick nästan rätt i söder och norr. »Minns du det, att sovit hos varandra ha vi ej sedan den enda natten jag var hos dig i burloftet på Skog?»

En stund efteråt ropade Sira Eirik ut över gården att nu var det måndag. Kvinnorna kommo och ville föra bruden i säng. — Kristin var så trött att hon knappast orkade sätta sig till motvärn, som hon borde för anständighetens skull. Hon lät sig tagas och sedan ledas ut från loftet av fru Åshild och Gyrid från Skog. Brudsvennerna stodo vid foten av trappan med brinnande ljus och dragna svärd; de slogo ring om kvinnoskaran och följde Kristin över tunet upp till gammalloftet.

Kvinnorna klädde av henne brudstassen bit för bit och lade undan allt. Kristin såg att över sängfoten hängde den violblå sammetsklänningen som hon skulle bära i morgon, och ovanpå låg ett långt, snövitt, finveckat linnehuckle. Det var hustrulinet som Erlend haft med åt henne; i morgon skulle hon sätta upp sitt hår i en knut och fästa linet ovanpå. Det såg så friskt och svalt och rogivande ut.

Sist stod hon framför brudsängen, på nakna fötter, bararmad, iklädd endast den fotsida, gyllengula sidensärken. Kronan hade de satt på henne igen — den skulle brudgummen ta av henne, när de två blevo ensamma.

Ragnfrid lade sina händer på dotterns axlar, kysste hennes kind — moderns ansikte och händer voro underligt kalla, men det var som om gråten vällt upp djupt i hennes bröst. Så vek hon undan täcket och bjöd bruden sätta sig i sängen. Kristin lydde och lutade sig tillbaka mot huvudgärdens uppstaplade sidenkuddar — huvudet måste hon böja litet framåt för att hålla kvar kronan. Fru Åshild bredde över henne till midjan, lade hennes händer på sidentäcket och tog brudens glänsande hår och drog fram det över barmen och de nakna, slanka överarmarna.

Männen förde in brudgummen på loftet. Munan Bårdson spände av Erlend guldbältet med svärdet — då han hängde in det på väggen över sängen, viskade han något till bruden — Kristin fattade ej vad han sade, men hon log så gott hon kunde.

Brudsvennerna snörde upp Erlends sidendräkt och lyfte det tunga, långa plagget över hans huvud. Han satte sig i karmstolen, och de hjälpte honom av med sporrar och stövlar.

En enda gång vågade bruden sig till att se upp och möta hans ögon.

Så började godnatthälsningarna. Loftet utrymdes av bröllopsgästerna. Sist gick Lavrans Björgulfson ut och låste dörren till brudhuset.

Erlend steg upp, vrängde av sig underkläderna och kastade dem på bänken. Han stod framför sängen, tog kronan och sidenbindlarna från hennes hår och lade undan alltsammans på bordet. Så kom han tillbaka och steg upp i sängen. Och knäböjande vid hennes sida på deras läger grep han om hennes huvud och tryckte det intill sitt nakna, heta bröst, medan han kysste pannan utefter hela den röda strimman som kronan lämnat efter sig.

Hon kastade armarna om hans axlar och snyftade högt — ljuvt och vilt kände hon att nu krympte det bort allt — skräcken, spöksynerna, nu, nu var det åter bara han och hon. Han lyfte hennes ansikte ett ögonblick, såg ned i det och strök med ena handen över hennes ansikte och hennes gestalt, underligt hastigt och hänsynslöst som om han slet undan ett hölje.

»Glöm», bad han viskande och hett, »glöm allt, Kristin min — allt utom det att du är min egen hustru och jag är din egen make —»

Med handen fläktade han ut den sista lågan och kastade sig ned hos henne i mörkret, han snyftade han också:

»Jag har aldrig trott det, aldrig alla dessa år, att vi skulle uppleva denna dagen —»

Utanför på tunet tystnade stojet småningom. Trötta efter ritten på dagen och yra av dryckjom irrade gästerna omkring ännu en stund för syns skull — men fler och fler smögo sig undan och letade sig till de platser där de skulle sova.

Ragnfrid följde dem som skulle hedras mest till deras viloläger och bjöd dem godnatt. Husfadern, som skulle hjälpt henne med detta, såg hon ingenstädes till.

Det stod bara några små flockar ungdom — mest tjänstefolk — på det mörka tunet, när hon till sist smög sig ut för att söka rätt på sin man, och få honom med sig i säng. Lavrans hade blivit starkt berusad fram på kvällen, det hade hon sett.

Hon snavade slutligen över honom, medan hon letande smög utmed uthusen — han låg raklång i gräset bakom badstugan.

Trevande i mörkret kände hon efter — jo, det var han. Hon trodde han sov, tog i hans skuldra och ville ha upp honom från den iskalla marken. Men han sov icke — i varje fall icke djupt.

»Vad vill du?» frågade han med grötig röst.

»Du kan icke bli liggande här», sade hustrun. Hon stödde honom, ty han stod och vacklade. Med ena handen borstade hon av hans sammetsdräkt. »Det är tid vi gå i säng, vi också, husbonde.» Hon tog honom under armen och ledde den raglande mannen upp mot gården; de gingo utmed baksidan av uthusen.

»Du såg icke upp du, Ragnfrid, när du satt i brudsäng under kronan», sade han som förut. »Dottern vår, hon var mindre blyg hon, hon var icke blyg i ögonen, när hon såg på sin brudgum.»

»Hon har väntat på honom i sju halvår», sade modern stilla. »Då måtte hon väl töras se upp —»

»Nej, så ta mig djävulen om de ha väntat!» skrek fadern, och hustrun hyssjade förskräckt på honom.

De voro i den smala gången mellan baksidan av hemlighuset och en gärdesgård. Lavrans slog knutna handen i den undre bjälken på avträdet.

»Jag lade dig här till spott och blygd, du stock. Jag lade dig här, så att träcken skulle fräta dig. Jag lade dig här till straff, för att du slog den lilla väna mön fördärvad för mig. Jag borde lagt dig över loftsdörren och hedrat och tackat dig med prydliga sniderier, för att du frälste henne undan skam och sorg — för att du vållade att min Ulvhild dog som ett menlöst barn —»

Han vände sig om, raglade mot gärdesgården och föll framstupa över den. Med huvudet mot armarna grät han hejdlöst, med långa, djupa stönanden emellanåt.

Hustrun lade armen om hans axlar:

»Lavrans, Lavrans.» Men hon kunde icke lugna honom — »Husbonde!»

»Åh, aldrig, aldrig, aldrig skulle jag givit henne åt den mannen! Gud hjälpe mig — jag har nog vetat det hela tiden — han hade brutit ned hennes ungdom och hennes fagra heder. Jag trodde det icke, nej, kunde jag tro slikt om Kristin — men jag visste det ändå. Men likafullt så är hon för god åt den veke svennen, som ött sig själv och henne — hade han än förfört henne tio gånger — jag skulle icke ha givit henne åt honom, så att han kan få förspilla mer av hennes liv och lycka —»

»Vad annan råd var det då?» sade modern undergivet. »Du förstår det ju du också, hon var redan hans —»

»Ja, det hade icke tarvats så stor uppståndelse för att ge Erlend vad han redan tagit sig själv», sade Lavrans. »Det är en gäv husbonde hon fått, Kristin min —» Han ruskade i gärdesgården. Så grät han igen. Ragnfrid tyckte han blivit liksom litet nyktrare, men nu tog ruset överhand på nytt.

Så drucken och så översiggiven som mannen var, tyckte hon icke hon kunde släpa honom upp i gammalstugan, där de skulle sova — där låg fullt av gäster. Hon såg sig om — strax bredvid var en liten lada, där de gömde det bästa höet åt hästarna under våranden. Hon gick bort och tittade in — där låg ingen; då tog hon och ledde mannen ditin och stängde dörren efter dem.

Ragnfrid tog och krafsade upp hö omkring sig och honom och bredde kapporna ovanpå. Lavrans grät alltemellanåt och sade något, men det var så förvirrat att hon ej kunde finna någon mening i det. Om en stund lyfte hon upp hans huvud i sitt knä.

»Käre husbond min — när de nu hade slik kärlek till varandra — kanhända blir allt bättre än vi tro —»

Lavrans svarade stötvis — tycktes nu åter redigare:

»Förstår du icke — han har nu all makten över henne, han som aldrig kunnat styra sig själv. Näppeligen lär hon få mod till att sätta sig emot något hennes husbonde vill — och måste hon det en dag, då kommer hon att pinas så bittert av det själv — det milda barnet mitt —.

— Nu fattar jag snart icke mera varför Gud lägger så många och så tunga sorger på mig — jag har strävat trofast för att göra hans vilja. Varför har han tagit barnen från oss, Ragnfrid, det ena efter det andra — först sönerna våra, så liten Ulvhild, och nu har jag givit henne som jag hade kärast, utan heder, till en opålitlig och oförståndig man! Nu har vi bara den lilla kvar — och det tyckes mig fåfängt att glädja mig över henne, innan jag ser hur det går med henne — Ramborg.»

Ragnfrid skalv som ett löv. Då tog mannen henne om axlarna:

»Lägg dig ned», bad han, »så sova vi —» och med huvudet mot hustruns arm låg han en stund, suckade då och då, men till sist somnade han.

Det var kolmörkt i ladan ännu, då Ragnfrid rörde på sig — hon undrade över att hon hade sovit. Hon trevade framför sig med handen — Lavrans satt upprätt med händerna knäppta om knäna.

»Är du vaken redan?» frågade hon förundrad, »Fryser du?»

»Nej», svarade han med skrovlig röst, »men jag kan icke somna igen.»

»Är det Kristin du tänker på?» frågade modern. »Det kan då gå bättre än vi tro, Lavrans», sade hon igen.

»Ja, det är det jag tänker på», sade mannen. »Ja ja! Mö eller kvinna, hon kom då i brudsäng med den hon fattat kärlek till. Det gjorde varken du eller jag, min stackars Ragnfrid.»

Hustrun gav till ett dovt, djupt stönande — hon kastade sig ned på sidan i höet. Lavrans flyttade handen bort till hennes skuldra.

»Men jag har icke kunnat», sade han häftigt och ångestfullt. »Nej, jag kunde icke vara slik som du ville ha mig — då vi voro unga. Jag är icke sådan —»

Om en stund sade Ragnfrid sakta och under gråt:

»Vi ha ju levat lyckligt samman likafullt — Lavrans — alla dessa år.»

»Så har jag själv trott», svarade han mörkt.

Tankarna tumlade och trängdes om varandra inom honom. Den enda, nakna blicken, i vilken brud och brudgum mötts, de två unga anletena, som flammat upp i röd låga — det föreföll honom som en skamlöshet. Han hade känt svedande blygsel över att detta var hans dotter. Men han kunde ej komma ifrån de ögonen — och vilt och blint stred han emot att täckelset skulle rivas från något i hans eget hjärta, något han aldrig velat veta av — han hade värjt sig mot sin egen hustru, när hon sökte efter det.

Han hade icke kunnat — for han häftigt ut mot sig själv — i djävulens namn, han hade blivit bortgift som pojke, han hade icke valt själv, hon var äldre än han — han hade icke åtrått henne; han hade ej velat lära detta av henne — älskog. Han blev het av blygsel ännu, när han tänkte på det — att hon velat ha honom till att älska henne, när han icke åstundat slik kärlek av henne; att hon hade bjudit honom allt detta som han aldrig bett om.

Han hade varit henne en god husbonde, det hade han själv trott. Han hade visat henne all den heder han kunnat, givit henne full myndighet jämte sig och rådfört sig med henne i allt, varit henne trogen — och sex barn hade de då haft. Han hade bara velat få lov att leva samman med henne utan att hon ständigt skulle gripa efter detta i hans hjärta, som han själv icke ville blotta —.

Ingen hade han burit älskog till. — Ingunn, Karls hustru på Bru — Lavrans rodnade i kolmörkret. Han hade alltid gästat dem, när han reste ned genom dalen. Han hade visst aldrig en enda gång talat med husfrun i enrum. Men när han såg henne — bara han tänkte på henne, förnam han något som den första lukten från markerna om våren, just när snön gått bort. Han visste det nu, det kunde hänt honom också — han kunde ha älskat, han med.

Men han hade blivit gift så ung, och han hade blivit skygg. Så hade han kommit till att trivas bäst ute i ödeskogen — inåt vidderna, där allt liv som lever vill ha stort utrymme omkring sig, rum att fly undan — skygga speja de mot varje främmande, som vill smyga sig in på dem —.

En tid på året fanns det, då djuren i skogen och fjället glömde sin skygghet. Då de brusade mot sin hona. Men han hade fått sin given åt sig. Och hon hade bjudit honom vad han icke giljat till —.

Men ungarna i redet. — De hade varit den lilla fredade platsen i ödemarken, den innersta, ljuvaste glädjen i hans liv. De små ljusa flickhuvudena under hans hand. —

Gift, det hade han blivit, bortgift — oåtspord nästan. Vänner — han hade många, och han hade ingen. Krig — det hade varit glädje, men det blev ej mera krig, hans rustning hängde uppe på loftet, föga nyttjad. Han hade blivit bonde — Men han hade haft döttrarna — allt i hans liv blev kärt, för det han tryggade deras tillvaro därmed, de fina, mjuka små liven, som han hållit i sina händer. Han mindes Kristins lilla tvåårs kropp, där den setat på hans skuldror, hennes linljusa, mjuka hår mot hans kind; hennes små händer, som höllo i hans bälte, medan hon stångades med sin runda, hårda barnpanna mot hans skulderblad, när han red ut med henne bakom sig på hästen.

Och nu hade hon de där heta ögonen — och hon hade fått sitt. Hon satt där i halv skugga, stödd mot sängens sidenkuddar. I ljusskenet var hon helt och hållet förgylld — gyllne krona, gyllne särk och gyllne hår över de nakna gyllne armarna. Hennes ögon voro icke blyga längre —

Fadern kved av skam.

Och likväl var det som om hans hjärta med ens började blöda. För vad han själv icke fått! Och för hustrun här vid hans sida, som han icke kunnat ge det åt.

Sjuk av medömkan grep han i mörkret efter Ragnfrids hand:

»Ja, jag trodde vi levde lyckligt samman», sade han. »Jag trodde du sörjde över barnen. — Ja, och att du hade ett tungt sinne. Aldrig tänkte jag på att det kunde vara jag, som icke var en god husbonde för dig —»

Ragnfrid skälvde som i krampryckningar:

»Du var en god husbonde — alltid — Lavrans.»

»Hm.» Lavrans satt med hakan alldeles ned mot knäna. »Ändå hade du kanske fått bättre, om du blivit gift så som vår dotter i dag —»

Ragnfrid for upp, ropade till, dämpat men skärande:

»Vet du? Hur fick du veta — hur länge har du vetat —?»

»Jag vet icke vad du talar om», sade Lavrans om en stund med en underlig, frampressad röst.

»Jag talar om det att jag icke var mö, när jag blev din hustru», svarade Ragnfrid, och hennes röst var klar och klingande av förtvivlan.

Om en stund svarade Lavrans som förut:

»Det har jag aldrig vetat förrän nu.»

Ragnfrid låg nere i höet, skakande av gråt. När det häftiga utbrottet var över, lyfte hon litet på huvudet. Det började sila in litet grått ljus genom gluggen i väggen. Hon kunde skymta sin man, han satt med armarna om knäna, orörlig som han vore av sten.

»Lavrans — tala till mig —», jämrade hon.

»Vad vill du jag skall säga?» frågade han lika orörlig.

»Åh, jag vet icke — du skulle förbanna mig — slå mig —»

»Det skulle vara något sent nu», svarade mannen; där var som skuggan av ett hånleende i hans röst.

Ragnfrid grät åter. »Ja, jag aktade icke på att jag svek dig. Jag tyckte jag blivit så sviken och så kränkt själv. Ingen hade skonat mig. De kommo med dig — jag såg dig ju bara tre gånger, innan vi blevo gifta — jag tyckte du var bara en pilt — röd och vit, så ung och så barnslig —»

»Jag var så», sade Lavrans, och det kom litet mera klang i hans röst. »Och därför skulle jag trott att du, som var kvinna, du skulle varit mera rädd för att — för att bedraga en som var så ung att han ingenting förstod —»

»Så kom jag till att tänka sedan», sade Ragnfrid gråtande. »När jag lärt känna dig. Snart nog kom den tiden, då jag ville givit min själ tjugu gånger, om jag kunde blivit utan skuld mot dig.»

Lavrans satt tyst och orörlig; då sade hustrun igen:

»Du spörjer icke om något?»

»Vad skulle det gagna till! Det var han som — vi mötte likföljet hans på Feginsbrekka, då vi buro Ulvhild till Nidaros —»

»Ja», sade Ragnfrid. »Vi måste stiga från vägen — ut på ängen. Jag såg hans bår bäras förbi — med präster och munkar och väpnade svenner. Jag hörde han hade fått en god död — hade förlikt sig med Gud. Jag bad, där vi stodo med Ulvhilds bår mellan oss, att min synd och min sorg måtte läggas honom till last på den yttersta dagen —»

»Ja, du gjorde väl det», sade Lavrans, och där var samma skugga av hån i hans lugna röst.

»Du vet icke allt», sade Ragnfrid, kall av förtvivlan. »Minns du att han kom ut till oss på Skog första vintern vi voro gifta —»

»Ja», svarade mannen.

»När Björgulf drogs med döden — Åh, mig hade ingen skonat! Han var drucken, när han gjorde det mot mig — sedan sade han, han hade aldrig haft mig kär, han ville icke ha mig — han bad mig glömma det — Min far visste icke om det, han svek dig icke, det må du aldrig tro! Men Trond — vi voro varandras käraste vänner på den tiden — jag klagade för honom. Han ville tvinga den mannen att äkta mig — men han var ju bara en ung pilt — han fick stryk —. Sedan rådde han mig att tiga med det och ta dig —»

Hon satt tyst en stund.

»Då han kom ut till Skog — det hade gått ett år — jag tänkte icke så mycket på det då. Men han kom ditut — han sade, han ångrade sig, han ville haft mig nu, om jag varit ogift — han höll av mig. Så sade han. Gud må döma om det var sant. När han rest — jag tordes icke gå ned på fjorden, jag tordes ej för synden, ej med barnet. Och så hade jag — så hade jag börjat hålla så mycket av dig!» Hon skrek till en gång som i vildaste smärta. Mannen vände hastigt huvudet mot henne.

»När Björgulf var född — åh, jag tyckte jag hade honom kärare än mitt eget liv. När han låg och drogs med döden — jag tänkte, slocknar han, så slocknar jag också. Men jag bad icke Gud skona piltens liv —»

Lavrans satt tyst mycket länge, innan han frågade dött och tungt:

»Var det för att icke jag var hans far?»

»Jag visste icke om du var det», sade Ragnfrid stelnande.

Länge sutto de dödsstilla båda två. Så frågade mannen med ens häftigt:

»I Jesu namn, Ragnfrid — varför säger du mig detta — nu?»

»Åh, jag vet icke.» Hon vred sina händer, så att det knakade i lederna. »För att du skall kunna taga hämnd på mig. Jaga ut mig från din gård —»

»Tänker du det skulle hjälpa mig —» Hans röst skalv av hån. »Så är det döttrarna våra», sade han sakta. »Kristin och den lilla.»

Ragnfrid satt en stund.

»Jag minns hur du dömde om Erlend Nikulausson», sade hon stilla. »Hur dömer du då om mig —?»

Det gick en lång rysning som av köld genom mannens kropp — löste något av stelheten.

»Du har nu — vi ha nu levat samman i sju och tjugu år — snart. Det är icke som när det gällde en främmande man. Jag förstår ju, att du haft det värre än svårt.»

Ragnfrid sjönk snyftande samman under hans ord. Hon vågade treva efter hans ena hand. Han rörde sig ej, satt stilla som en död. Då grät hon högre och högre — hennes make satt lika orörlig och såg mot det gråa gryningsljuset kring dörren. Till slut låg hon som om alla tårar sinat. Då strök han lätt över hennes arm. Så började hon gråta igen.

»Minns du», sade hon, med avbrott för gråten, »den mannen som kom till oss en gång, medan vi voro på Skog? Han som kunde de gamla kvädena? Minns du ett om en död man, som kommit tillbaka från kvalens boning och givit sonen i arv en sägen om vad han sett? Där hördes gny, sade han, från helvetets djupaste grund — åt sina män malde trolösa hustrur mull till mat. Blodiga voro stenarna de drogo, blodigt hängde hjärtat ut ur deras bröst —»

Lavrans sade intet.

»Jag har tänkt i alla dessa år på de orden», sade Ragnfrid. »Varje dag var det som om mitt hjärta blödde, ty varje dag tyckte jag att jag malde dig mull till mat —»

Lavrans visste ej själv varför han svarade som han gjorde. Han tyckte han var tom och ihålig i bröstet, som en man på vars rygg ristats blodörn. Men han lade handen tungt och trött på hustruns huvud och sade:

»Mull måste det väl malas, Ragnfrid min, innan maten kan gro.»

Då hon ville ta hans hand och kyssa den, ryckte han den häftigt till sig. Så såg han ned på sin hustru, tog hennes ena hand och lade den på sitt knä, lutade sitt kalla och stelnade ansikte ned mot den. Och så blevo de sittande, utan att röra sig och utan att tala mer med varandra.

1. Stränginstrument liknande en cittra.