Kristin Lavransdotter/Husfrun

←  Brudkronan

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Husfrun

Korset  →

Andra delen

HUSFRUN

Åt minnnet av min far,
Ingvald Undset

Första avdelningen
SYNDENS FRUKT

I.

KVÄLLEN FÖRE Simonsmässan lade Bård Petersons fartyg till vid sandstranden utanför Birgsi. Abboten av Nidarholm hade själv ridit ut på stranden för att hälsa sin frände Erlend Nikulausson och välkomna den unga hustrun han hemförde. De nygifta skulle vara abbotens gäster och sova den natten på Vigg.

Erlend ledde den likbleka, eländiga unga kvinnan över bryggan. Abboten talade skämtsamt om sjöresans vedermödor; Erlend skrattade och sade att hans hustru nog längtade svåra efter att få lägga sig i en väggfast säng, som stod stilla. Och Kristin ansträngde sig för att kunna småle, men hon tänkte att frivilligt skulle hon då inte komma ombord igen, så länge hon levde. Hon fick kväljningar, bara Erlend kom i hennes närhet, så som han luktade skepp och sjö — hans hår var alldeles klibbigt och hoptovat av saltvatten. Han hade varit fullkomligt yr av glädje hela tiden på fartyget — och herr Bård hade skrattat så gott; därute på Möre, där han vuxit upp, hade pojkarna legat i båt och seglat och rott både bittida och sent. De hade nog beklagat henne litet, Erlend och herr Bård, men inte så som hennes vånda var värd, tyckte Kristin. De envisades med att säga att sjösjukan skulle ge med sig, när hon blev van vid att vara ombord. Men hon hade varit lika eländig hela tiden.

Det kändes som om hon seglade ännu morgonen därpå, när hon red fram genom bygden. Backe upp och backe ned bar det över väldiga lerfallshöjder, och försökte hon få fäste för blicken på någon punkt längre bortåt åsen, så tyckte hon hela landet gungade, höjde sig i vågor och slungades upp mot den ljusa, blåvita vintermorgonen.

En hel hop av Erlends vänner och grannar hade kommit till Vigg på morgonen för att ledsaga brudparet hem, så att de redo med stort följe. Det dundrade under hästhovarna, ty marken var hård som järn nu av barfrosten. Det ångade om folk och hästar; rimfrost låg över djurens kroppar och i människornas hår och pälsverk. Erlend såg lika vithårig ut som abboten, hans ansikte glödde av morgondrycken och den bitande blåsten. Han bar sin brudgumsdräkt i dag; han såg så ung och så glad ut att det riktigt sken om honom, och yster fröjd strömmade över i hans vackra, mjuka röst, där han red fram, ropande åt sina gäster och skrattande med dem.

Kristins hjärta började skälva så underligt — av sorg och ångest och av ömhet. Hon var ännu sjuk efter resan, hon hade den plågsamt brännande känslan i bröstet, som jämt kom nu, bara hon ätit eller druckit aldrig så litet; hon frös jämmerligt, och djupt i hennes sinne satt den lilla dova och stumma vreden mot Erlend, som kunde vara så sorglös. Men i alla fall — nu då hon såg hur trohjärtat glad han hemförde henne som hustru, sköt en bitter ånger upp inom henne, det sved så i hennes bröst av medlidande med honom. Nu önskade hon att hon icke följt sitt egensinnes ingivelse, utan låtit Erlend veta, när han var hemma hos dem i somras, hur föga lämpligt det var att deras bröllop hölls med alltför stor ståt. Men det var nog så att hon unnat honom att få se, han också, att utan förödmjukelse skulle de icke slippa undan.

Och så hade hon varit rädd för sin far. Och hon hade tänkt att när deras bröllopsöl väl var drucket, skulle de ju fara så långt bort; hon finge nog ej återse sin hembygd på långliga tider — icke förrän allt skvaller om henne väl hade tystnat.

Nu förstod hon att detta blev mycket värre. Erlend hade visserligen nämnt något om det stora hemkomstöl han skulle fira på Husaby, men hon hade ej tänkt sig att det skulle bli som en ny bröllopsfest. Och gästerna här, det var de människor Erlend och hon skulle umgås med — det var deras aktning och vänskap de behövde vinna. Dessa människor var det som haft Erlends dårskap och olycka för sina ögon alla dessa år. Nu trodde han själv att han höjt sig i deras tanke, att han nu skulle få intaga den plats bland sina jämlikar, som börd och rikedom berättigade honom till. Och så blev han till åtlöje överallt här i bygderna, när det kom ut att han hade försyndat sig med sin egen lagfästa brud.

Abboten lutade sig fram mot henne:

»I sen så allvarlig ut, Kristin Lavransdotter. Haven I ännu icke övervunnit sjösjukan? Eller längten I kanske efter eder mor?»

»Åh ja, herre», sade Kristin sakta. »Jag tänker nog på min mor.»

De hade nu kommit uppåt Skaun. De redo högt uppe i sluttningen. Under dem i dalbottnen stod lövskogen vit och luden av rimfrost. Det glittrade i solen, det glimtade från en liten blå sjö därnere. Så kommo de ut ur ett granhult. Erlend pekade framåt:

»Där ser du Husaby, Kristin. Gud unne dig många glada dagar där, hustru min!» sade han med varm röst.

Framför dem utbredde sig stora rimvita åkrar. Gården låg som på en bred hylla mitt i sluttningen — närmast syntes en liten ljus stenkyrka och rakt söderom den husen. De voro många och stora; röken virvlade från ljuregluggarna. Klockor började ringa i kyrkan, och folk strömmade ut mot dem från gården, ropande och hälsande. De unga männen i brudtåget slogo sina vapen mot varandra — med buller och brak och fröjdelarm drog skaran fram mot den nygifte mannens gård.

De stannade framför kyrkan; Erlend lyfte ned sin brud från hästen och ledde henne fram till dörren, där en hel skara präster och klerker stod och tog emot dem. Det var bistert kallt därinne, och dagsljuset silade in genom de små rundbågade fönsterna i långhuset, så att skenet från vaxljusen i koret bleknade.

Kristin kände sig bortkommen och rädd, när Erlend släppte hennes hand och gick över till manssidan, medan hon själv steg in i skaran av främmande, högtidsklädda kvinnor. Gudstjänsten var mycket vacker. Men Kristin frös, och hon tyckte det var som om hennes böner blåstes tillbaka mot henne, när hon försökte lätta sitt hjärta och lyfte det uppåt. Hon tänkte det var kanske icke något gott varsel att detta var Sankt Simons dag — emedan han var skyddshelgon åt den man mot vilken hon ej handlat rätt.

Från kyrkan gick folket i procession ned mot gården, prästerna först och så Kristin och Erlend hand i hand och gästerna parvis efter. Kristin kunde ej samla sig så mycket att hon såg stort av gården. Tunet var långt och smalt; husen lågo i två rader på syd- och nordsidan. De voro stora och byggda tätt intill varandra, men de syntes gamla och förfallna.

Tåget stannade vid storstugans dörr, och prästerna välsignade den med vigvatten. Så förde Erlend henne genom en mörk förstuga. Till höger om henne slogs en dörr upp mot strålande ljus. Hon böjde huvudet under dörrkarmen och stod med Erlend i hans sal.

Det var det största rum hon sett bofast man äga. Där var eldstad mitt på golvet, och den var så lång att det brann en eld på vardera sidan, och rummet var så brett att tvärbjälkarna voro stöttade med snidade stolpar — det tycktes henne mer likt ett kyrkorum eller en kungahall än storstugan vid en gård. Uppe vid östra gaveln, där högsätet befann sig, mitt på långbänken, voro slutna sängar inbyggda mellan stolparna.

Och nu brann det en sådan massa ljus i rummet — på borden, som dignade av dyrbara skålar och fat, och i ljushållare som sutto fast i väggarna. Efter gamla dagars sed hängde vapen och sköld mellan de utspända bonaderna. Bakom högsätet var väggen klädd med sammet, och där hängde nu en man upp Erlends svärd med guldfästet och hans vita sköld med det röda lejonet på språng.

Svenner och tjänstemör hade befriat gästerna från ytterplaggen. Erlend tog sin hustru vid handen och förde henne fram till härden; gästerna höllo sig i en halvkrets tätt bakom dem. En tjock fru med milt ansikte steg fram och skakade ut Kristins huvudlin, som blivit något tillskrynklat under kappans hätta. I detsamma hon trädde tillbaka till sin plats, nickade hon åt de unga och smålog; Erlend nickade leende till svar och såg ned på sin hustru. Då var han så fager i anletet, och åter kände Kristin hur hjärtat krympte samman i henne — hon tyckte så synd om honom. Hon visste, vad han tänkte nu, då han såg henne stå här i hans sal, med det långa, snövita hustrulinet nedöver den scharlakansröda brudklänningen. På morgonen hade hon måst linda ett långt, vävt bälte hårt om magen och midjan under kläderna, innan hon kunde få dräkten att sitta ordentligt. Och hon hade gnidit sina kinder med en röd salva, som fru Åshild givit henne. Medan hon så skötte om sig, hade hon tänkt, harmsen och full av sorg, att Erlend såg nog inte så mycket på henne nu, sedan han väl fått henne — eftersom han ännu ej märkt något. Nu ångrade hon bittert att hon ingenting hade sagt.

Medan de nygifta stodo så, hand i hand, gingo prästerna rummet runt, välsignande hus och härd och säng och bord.

Så bar en tjänstekvinna fram husets nycklar till Erlend. Han häktade den tunga knippan vid Kristins bälte — och han såg ut, när han gjorde det, som om han helst velat kyssa henne med detsamma. En man kom med ett högt horn, beslaget med gyllne ringar — Erlend satte det för munnen och drack henne till:

»Hell och säll i egen gård, husfru!»

Och gästerna ropade och skrattade, medan hon drack med sin man, och resten av vinet hällde de ut i elden på härden.

Så stämde lekare upp och spelade, då Erlend Nikulausson förde sin maka till högsätet, och allt gillefolket gick till bords.

Tredje dagen började gästerna bryta upp, och femte dagen vid nontiden foro de sista. Så var Kristin ensam med sin man på Husaby.

Det första hon gjorde var att hon befallde tjänstfolket att ta bort allt löst ur sängen, tvätta den och väggarna omkring med lut samt bära ut halmen och bränna upp den. Så fick hon fyllt inunder med frisk halm och bäddade ovanpå med sängkläder av vad hon själv fört med till gården. Det led långt fram på natten, innan detta arbete var fullt färdigt. Men Kristin sade till att detta skulle göras med alla bäddar vid gården och att alla fällar skulle upphettas i badstun — tärnorna fingo taga itu med det genast nästa morgon och göra undan så mycket de kunde hinna med före helgen. Erlend skakade på huvudet och skrattade — hon var något till kvinna! Men han var nog så skamsen.

Kristin hade inte fått sova stort första natten, och det fast prästerna invigt hennes säng. Ovanpå var det bäddat med sidenöverdragna bolster, linnelakan och de präktigaste åkläden och skinn, men i botten låg smutsig, möglig halm, det var löss i sängkläderna och i den ståtliga svarta björnfällen, som låg överst.

Både ett och annat hade hon hunnit se redan på de här dagarna. Under de dyrbara vävnader, som spänts över väggarna, hade sot och smuts icke tvagits av timret. Massor av mat hade där varit vid gillet, men mycket var förstört och illa tillagat. Och de hade måst elda med våt och sur ved, som knappt ville ta eld och gjorde rummet fullt med rök.

Vanskötsel hade hon sett överallt, när hon den andra dagen gick omkring med Erlend och såg sig om på gården: Tomma fatburar och kornbodar skulle där vara, när gästabudet var tillända; mjölbingarna voro så gott som rensopade, Och inte kunde hon förstå hur Erlend ämnade föda alla hästarna och så mycken boskap med vad här fanns av hö och halm — löv fanns ej tillräckligt till fåren en gång.

Men det fanns ett loft halvfyllt med lin, som ingenting gjorts åt — det måste varit större delen av många års skörd. Och en bod full med urgammal, otvagen och stinkande ull, något i säckar och något liggande löst utåt golvet. Då Kristin stack handen i det och tog upp litet, ströddes små bruna maskägg omkring — där hade varit mal och mask.

Boskapen var eländig, mager, skabbig och sårig — och aldrig hade hon sett så många lastgamla kreatur på ett ställe. Endast hästarna voro vackra och välskötta. Men det var då ingen av dem som kunde mäta sig med Guldsvein eller Ringdrotten, den hingsten hennes far hade nu. Gyllenring, som han givit henne med hemifrån, var den vackraste hästen i Husabys stall. Hon måste ta den om halsen och trycka sitt ansikte in mot dess kind, när hon kom bort till den. Och dessa tröndska stormännen sågo på den och prisade dess digra, kraftiga ben, dess djupa bringa och höga hals, det lilla huvudet och de breda länderna. Den gamle från Gimsar svor både vid Gud och vid själafienden att det var stor synd att denna hästen blivit snöpt, en sådan stridshingst som det kunde varit. Då måste Kristin skryta litet med dess far, Ringdrotten. Han var mycket större och kraftigare, det fanns icke en hingst, som kunde rå på honom, ja hennes far hade då satt honom på prov mot de namnkunnigaste hästar ända inifrån Sogn. De underliga namnen hade Lavrans givit dessa hästarna — Ringdrotten och Gyllenring, för att de voro gyllenfärgade som ljust guld och tecknade som med rödangullringar. Modern till Ringdrotten hade kommit bort från hästflocken en sommar uppe på Svinryggarna, och man hade trott björnen tagit henne, men så kom hon hem till gården på senhösten. Och den fölungen hon fick året efter var visst icke avlad av någon hingst som tillhörde folk ovan jord. Så det röktes över fölungen med svavel och med bröd, och Lavrans skänkte märren åt kyrkan för att vara tryggare. Men fålen artade sig så att nu, sade han, ville han hellre mista halva sitt bo än Ringdrotten.

Erlend skrattade och sade:

»Du är fåmält annars, Kristin, men när du talar om din far, då blir du vältalig!»

Kristin tystnade brått. Hon mindes faderns ansikte, när hon skulle rida bort med Erlend och han lyfte henne till häst. Han hade tagit på sig en glad min, ty det stod så mycket folk omkring dem, men hon såg hans ögon. Han strök nedåt hennes arm och tog hennes hand till farväl. Då hade hon nog tänkt mest på att hon var glad hon fick komma bort; Nu tyckte hon att så länge hon levde, måste det svida i hennes själ, när hon mindes faderns ögon den gången.

Så började Kristin Lavransdotter styra och ställa i sitt hus. Hon var uppe i otta varje morgon, fast Erlend gjorde invändningar och låtsade som han ville hålla henne kvar i sängen med våld — ingen väntade sig ju att en nygift hustru skulle ränna mellan husen långt innan dager vart ljus.

När hon såg hur allt var i lägervall och hur mycket det var för henne att ta hand om, så for det skarpt och hårt igenom henne: ja, hade hon belastat sig med synd för att komma hit, så fick det nu vara hur det ville med den saken — det var också syndigt att fara fram med Guds gåvor så som här gjorts. Skam voro de värda som styrt här förut och alla som låtit Erlends egendom ödslas så. Nu hade det icke varit någon ordentlig gårdsfogde på Husaby de sista tvenne åren; Erlend själv hade varit mycket hemifrån under den tiden, och dessutom hade han nog föga reda på sig i fråga om gårdens skötsel. Alltså var ju ej annat att vänta än att hans ombudsmän längre bort i bygderna bedrogo honom, som hon förstod att de gjorde, och att tjänstehjonen på Husaby endast arbetade så mycket som dem lyste och när och på det sätt var och en av dem fann lämpligt. Det blev ej lätt för henne att få ordning och skick på skötseln igen.

En dag talade hon om detta med Ulv Haldorsson, Erlends egen sven. De borde nu i varje fall varit färdiga med tröskningen av den hemmavuxna grödan — alltför mycket var det då inte — innan tiden för storslakten var inne. Ulv sade:

»Du vet, Kristin, att jag icke hör till gårdsfolket. Vi skulle ju vara Erlends vapensvenner, Haftor och jag — och jag är ej övad i bondesysslor längre.»

»Jag vet det», sade husfrun. »Men det är nu så, Ulv, att det blir ej lätt för mig att styra och ställa här i vinter, nykommen som jag är här nordanfjälls och obekant med vårt folk. Vackert skulle det vara av dig, om du ville hjälpa mig tillrätta.»

»Jag förstår nog det, Kristin, att lätt får du det icke i vinter», sade mannen och såg på henne med ett litet leende — det underliga leende han alltid hade, när han talade med henne eller Erlend. Det var fräckt och hånfullt, och likväl fanns det både godhet och ett slags aktning i hans sätt mot henne. Hon tyckte ej heller hon hade rätt att bli förnärmad, om Ulv tog sig en mera förtrolig ton mot henne, än höviskt var. Själva hade ju hon och Erlend låtit denna svennen bli invigd i deras tuktlösa och oredliga handlingssätt; nu förstod hon att han också visste hur det stod till med henne. Det fick hon nu tåla — hon såg ju också att Erlend fann sig i allt vad Ulv än sade eller gjorde, och mycken vördsamhet visade svennen icke sin husbonde. Men de hade varit vänner från barndomsdagar; Ulv var utifrån Möre och var son till en småbonde, som bodde nära Bård Petersons gård. Han sade du till Erlend och nu också till henne — men det var nu så att folk gjorde det mera här nordanfjälls än hemma i hennes bygd.

Ulv Haldorsson var en mycket duktig man, storväxt och mörklagd, med vackra ögon, men hans mun var ful och rå. Kristin hade hört fula ting om honom av tärnorna på gården — när han var i köpstaden drack han fruktansvärt, larmade och festade om i de husen som lågo vid gränderna, men när han var hemma på Husaby var han den som var mest att lita på, den dugligaste av tjänarna, den arbetsammaste och klokaste. Kristin hade fattat tillgivenhet för honom.

»Lätt månde det ej varit för någon kvinna att komma hit till gården, efter allt vad här har timat», sade han åter. »Likväl tror jag, Kristin husfru, att du reder dig med detta bättre än de flesta kvinnor torde gjort med saker och ting här. Icke är du slik att du sätter dig ned och illa låter och klagar, utan du ser själv till att bärga arvet åt avkomman din, när ingen annan har omtanke om slikt. Och det vet du nu väl att du kan lita på mig, att jag skall hjälpa dig efter yttersta förmåga. Du får minnas att jag ej är van vid bondegärning. Men vill du rådföra dig med mig och låta mig spörja dig, så skall det väl gå på något vis denna vintern igenom.»

Kristin tackade Ulv och gick in i huset.

Hennes hjärta var tungt av ångest och oro, men hon försökte arbeta sig ifrån det. En sak var att hon icke begrep sig på Erlend — ännu tycktes han ingenting ana. Men en annan och värre var att hon ej kände liv hos barnet, som hon bar i sitt sköte. Efter tjugu veckor ungefär skulle det kvickna, det visste hon — nu hade det gått mer än tre veckor över den tiden. Hon låg där om nätterna och kände denna börda, som växte och blev tyngre och fortfor att vara lika stilla och livlös. Och då föresvävade henne allt vad hon hört om barn, som kommit till världen lama, med stela senor, om foster som framfötts utan lemmar — som knappast haft mänsklig skapnad. Förbi hennes slutna ögon drogo bilder av små späda barn, fasansfullt vanskapta; den ena skräcksynen övergick i en ännu värre. Söderut i dalen därhemma, på Lidstad, hade de ett barn — ja, det var väl en vuxen människa nu. Hennes far hade sett det, men han ville aldrig tala om det; hon hade märkt att han blev illa till mods, när någon nämnde det. Hur kunde det se ut, månntro —? Åh nej — Helge Olav, bed för mig! Hon måste fast förlita sig. på den helige konungens misskund. Hon hade ju överlämnat sitt barn åt hans försorg; med tålamod skulle hon lida för sina synder och med hel håg tro på hjälp och nåd för barnet. Fienden själv måste det vara som frestade henne med dessa hemska syner för att locka henne till förtvivlan — Men det var svårt om nätterna. Om ett barn inte hade lemmar, om det var lamt — då kunde väl modern inte känna något livstecken? Erlend märkte i sin halvsömn att hustrun låg och var orolig, slöt henne fastare i sin famn och tryckte ansiktet intill hennes halsgrop.

Men om dagen låtsade hon ingenting om. Och varje morgon klädde hon sig med särskild omsorg för att dölja för husfolket, någon tid bortåt, att hon ej gick ensam.

De hade den seden på Husaby att tjänarna efter kvällsvarden gingo till de hus där de sovo. Så sutto då hon och Erlend ensamma i hallen. På det hela taget var skick och bruk här på gården mera som i gamla tider, då folk hade trälar och trälkvinnor till husets sysslor. Det fanns icke golvfast bord i hallen, utan morgon och afton dukades det på en stor bordskiva som lades över bockar, och efter måltiden hängdes denna upp på väggen. Till de andra målen tog var och en sin mat bort till bänken och satt där och åt. Kristin visste att sådan hade sedvänjan varit förr i tiden. Men i dessa dagar då folk hade svårt att få män till att göra tjänst vid bordet och alla måste nöja sig med tärnor för arbetet inomhus, var detta icke lämpligt — kvinnorna ville icke släpa sig fördärvade med att lyfta de tunga borden. Kristin mindes att hennes mor berättat att de på Sundbu fingo fast bord i stugan när hon var åtta vintrar gammal, och detta tycktes kvinnorna en stor fördel på alla sätt — nu behövde de icke gå ut i skämman med all sömnad utan kunde sitta i stugan och skära till och klippa, och det såg så ståtligt ut att ha ljusstakar och några vackra bordkärl stående framme ständigt. Kristin tänkte att till sommaren skulle hon be Erlend om att få ett bord vid norra långväggen.

Så var det hemma, och vid bordsändan hade fadern sitt högsäte — men så stodo ju sängarna vid förstuguväggen. Hemma satt hennes mor överst på ytterbänken, så att hon kunde gå till och från och ha ögonen på hur maten bars in. Bara när det var gästabud satt Ragnfrid vid sin husbondes sida. Men här var högsätet mitt under östgaveln, och Erlend ville att hon alltid skulle sitta där hos honom. Och hemma bjöd alltid fadern platsen i högsätet åt Guds tjänare, om några sådana voro gäster på Jörundgård, och han själv och Ragnfrid betjänade dem, medan de åto och drucko. Men det ville icke Erlend, såvida de icke voro av hög rang. Han älskade föga präster och munkar — det var kostsamma vänner, tyckte han. Kristin måste tänka på vad fadern och Sira Eirik alltid sade, när folk klagade över gudsmännens penningbegär: envar glömde bort den syndiga gamman han gjort sig, när han skulle betala för den.

Hon frågade Erlend om livet här på Husaby i forna dagar. Men han visste märkvärdigt litet. Så och så hade han hört, om han mindes rätt — men han kom nu icke så noga ihåg. Kung Skule hade ägt gården och byggt på den, hade nog aktat göra Husaby till sin sätesgård, då han gav bort Rein till nunnekloster. Erlend var mycket stolt över att han härstammade från hertigen, som han alltid kallade för »kung», och från biskop Nikulaus; biskopen var far till hans farfar Munan Biskopsson. Men Kristin tyckte inte han visste mer om dessa män än vad hon kände till från sin fars berättelser. Hemma var det annorlunda. Varken fadern eller modern yvdes över sina framfarna fäders makt och anseende. Men de talade ofta om dem, framhöllo det goda de visste om dem såsom ett föredöme och ordade om deras fel och det onda som därav kommit — till en varnagel. Och de kunde små skämtsägner — om Ivar gamle Gjesling och hans ovänskap med kung Sverre, om Ivar prosts rappa och kvicka svar, om Hagvard Gjeslings oerhörda fetma och om Ivar unge Gjeslings vidunderliga jaktlycka. Lavrans berättade om sin farfars bror, som tog folkungamön ut ur Vreta kloster, om sin farfar, den svenske herr Ketil, och om sin farmor, Ramborg Sunesdotter, som alltid längtade hem till Västergötland och som körde ned sig på isen ute på Vänern, en gång då hon var och gästade sin bror på Solberga. Han talade om sin faders vapendristighet och om hur outsägligt han sörjde sin första, unga hustru, Kristin Sigurdsdotter, som dog i barnsäng efter Lavrans. Och han läste ur en bok om sin ättemor, den heliga fru Elin i Skövde, som fick den nåden att bliva Guds blodsvittne. Fadern hade ofta talat om att han och Kristin skulle göra en pilgrimsfärd till denna saliga änkas grift. Men det hade aldrig blivit av.

I sin ångest och nöd försökte Kristin bedja till denna heliga, som hon själv var bunden vid med blodsband. Hon bad till Sankta Elin för sitt barn och kysste korset som hon hade fått av sin far; däri fanns en liten klut av den heliga fruns svepning. Men Kristin var rädd för Sankta Elin, nu då hon själv hade vanhedrat släkten så illa. När hon bad till Sankt Olav och Sankt Tomas om deras förbön, då kände hon ofta att hennes klagan nådde fram till levande öron och medömkande hjärtan. Dessa två rättfärdighetens martyrer älskade hennes far framför alla andra helgon, ja, framför själve Sankt Laurentius, som han dock bar namn efter och vars dag, frampå eftersommaren, han alltid hedrade med ett stort ölgille och rika allmosor. Sankt Tomas hade fadern själv sett i drömmen en natt, då han låg sårad utanför Bågahus. Ingen människa kunde utsäga hur älsklig och tillbedjansvärd han var att skåda, och själv hade Lavrans icke förmått säga mer än »herre, herre!». Men den strålande biskopen hade mildeligen rört vid hans sår och lovat honom liv och hälsa, att han skulle få återse sin hustru och sin dotter, såsom han hade bett. Men den gången hade ingen människa trott att Lavrans Björgulfson skulle leva natten ut.

Ja, sade Erlend. Man hörde ju slikt. Honom hade nu aldrig något sådant hänt, och det likade sig väl icke till det heller — han hade nu heller aldrig varit någon from man som Lavrans.

Så frågade Kristin om dessa människor, som varit här vid deras hemkomstöl. Erlend hade ej mycket att säga om dem heller. Det slog Kristin att hennes man inte liknade folket här i bygden. De voro vackra, många av dem, ljusa och rödlätta, med runda, hårda huvuden, kraftiga och breda gestalter — många av de gamla voro omåttligt feta. Erlend såg ut som en främmande fågel bland sina gäster. Han var huvudet högre än de flesta män, smärt och mager, med slanka lemmar och smala leder. Och han hade svart, silkeslent hår, brunblek hy — men ljusblå ögon under kolsvarta bryn och skuggande, svarta ögonhår. Hans panna var hög och smal, tinningarna inbuktade, näsan litet för stor och munnen litet för liten och vek för en man — men fager var han likaväl; ingen man hade hon sett som var hälften så fager som Erlend. Till och med hans mjuka, låga röst var olik de andras myndiga målföre.

Erlend skrattade och sade att han hade då icke heller sin ätt härifrån — så när som på farfarsmodern, Ragnrid Skulesdotter. Folk sade han skulle vara mäkta lik sin morfar, Gaute Erlendsson till Skogheim. Kristin frågade vad han visste om den mannen. Men det var nästan ingenting.

Så var det en kväll, då Erlend och Kristin höllo på att klä av sig. Erlend kunde inte få upp sin skorem, skar av den, och kniven slant in i handen på honom. Han blödde mycket och svor illa; Kristin hämtade en linnelapp ur sitt skrin. Hon var i bara lintyget. Erlend lade andra armen om hennes midja, medan hon förband hans hand.

Med ens såg han förfärad och förvirrad ned i hennes ansikte — blev blossande röd i detsamma. Kristin sänkte huvudet.

Erlend drog armen åt sig. Han sade intet — då gick Kristin stilla bort och kröp upp i sängen. Hennes hjärta dunkade hårt och tungt mot revbenen. Då och då såg hon bort på sin make. Han hade vänt ryggen åt henne, långsamt drog han av sig plagg efter plagg. Så kom han bort och lade sig.

Kristin väntade på att han skulle tala. Hon väntade så, att ibland var det som om hennes hjärta icke slog, det bara stod stilla och skälvde inne i bröstet.

Men Erlend sade icke ett ord. Och han drog henne icke in i sin famn.

Till sist lade han tveksamt ena handen över hennes bröst, tryckte sin haka ned mot hennes skuldra, så att skäggroten stack henne i huden. Då han ännu ingenting sade, vände Kristin sig mot väggen. Det var som om hon sjönk och sjönk. Icke ett ord hade han att ge henne — nu då han visste att hon hade burit hans barn den långa, tunga tiden. Kristin bet ihop tänderna i mörkret. Inte skulle hon tigga honom — ville han tiga, så skulle hon tiga hon med, om så skulle vara ända till den dag hon födde det. Vreden sjöd upp inom henne. Men hon låg moltyst invid väggen. Och Erlend låg stilla i mörkret. Timme efter timme låg de så, och den ena visste att den andra icke sov. Till sist hörde hon på hans jämna andetag, att han somnat. Då lät hon tårarna rinna som de ville, av sorg och av förödmjukelse och skam. Detta tyckte hon att hon aldrig skulle kunna förlåta honom.

I tre dagar gingo Erlend och Kristin — han som en våt hund, tyckte den unga hustrun. Hon var het och hård av vrede — blev vild av förbittring, när hon märkte att han såg forskande på henne, men fort drog blicken åt sig, om hon vände sina ögon mot honom.

Den fjärde dagen på morgonen satt hon i stugan, då Erlend kom i dörren, klädd för att rida ut. Han sade att han skulle västerut till Medalby — kanske hon ville följa med och se på gården, den hörde till de gods hon fått i morgongåva. Kristin svarade ja, och Erlend hjälpte henne själv med att få på de ludna stövlarna och den svarta ärmkappan med silverhäktorna.

På tunet stodo fyra hästar sadlade, men Erlend sade nu att Haftor och Egil kunde stanna hemma och hjälpa till med tröskningen. Så hjälpte han själv sin hustru upp i sadeln. Kristin förstod att Erlend nu hade i sinnet att orda om det som var otalt mellan dem. Likväl sade han ingenting, medan de långsamt redo utåt bygden, söderut mot skogen.

Det var nu långt fram i slaktmånaden, men ännu hade det icke fallit snö här i bygden. Dagen var frisk och vacker, solen just uppkommen, och det glittrade och glänste på vit rimfrost överallt, på marken och på träden. De redo över Husabys ägor. Kristin såg att det var föga nysådd jord och stubbåker, men mest träda och gammal äng, tuvig, mossgrodd och övervuxen med alskott. Hon nämnde detta.

Mannen svarade skämtsamt:

»Vet du icke det, Kristin, du som har så gott förstånd på att styra och ställa med gods, att det icke lönar sig att odla säd så nära köpstaden — man vinner mera på att byta ut smör och ull mot säd och mjöl hos de främmande köpmännen —.»

»Då skulle du bytt ut allt det som ligger på dina loft och tagit skada för längesedan», sade Kristin. »Eljest så vet jag då lagen säger att envar som leger jord skall så säd på tre delar därav men låta fjärde parten ligga i träde. Och jorddrottens sätesgård skulle nu väl icke vara sämre skött än landbornas gårdar — det sade min far alltid.»

Erlend skrattade litet och svarade:

»Jag har aldrig sport efter lagen i det stycket — får jag vad jag skall ha, så kunna mina landbönder sköta sina gårdar bäst de vilja, och jag sköter Husaby, som mig synes lämpligast och bäst.»

»Vill du vara klokare du då», frågade Kristin, »än de framfarna fäderna våra och Sankt Olav och kung Magnus, som stiftat dessa lagar?»

Erlend skrattade igen och sade:

»Det har jag icke tänkt på. — Eljest så är det då djävulen också, så god reda du har på rikets lag och rätt, Kristin.»

»Jag har litet reda på dessa ting», sade Kristin, »för det min far ofta bad Sigurd i Loptsgård säga lagen för oss, när han kom till oss och vi sutto tillsammans hemma om kvällen. Far menade att det var gagneligt för tjänstfolket och de unga att få kunskap om slikt, och så läste Sigurd upp en eller annan balk ur minnet.»

»Sigurd —», sade Erlend. »Åja, nu minns jag, jag såg honom på vårt bröllop. Det var den långnästa, tandlösa gamlingen, som dreglade och grät och klappade dig på bröstet — han var full som ett svin ännu på morgonen, då folk kom upp till oss och såg på när jag satte på dig hustrulinet.»

»Han har känt mig, sedan jag minns icke när», sade Kristin harmset. »Han brukade ta mig i knät och leka med mig, när jag var en liten mö —.»

Erlend skrattade åter:

»Det var nu en underlig gamman — att I skullen sitta och höra den där karlen kväda lagen balk efter balk. Lavrans är då olik andra män på alla vis — eljest så säger man gärna att kände bonden fulleligen landets lag och hingsten sin styrka, så månde puken vara riddare —»

Kristin gav till ett rop och slog sin häst på länden. Erlend såg vredgad och häpen på sin hustru, som red från honom.

Med ens gav han sin häst sporrarna. Jesus, vadstället — stod ju icke till att komma över där nu, leran hade glidit ut i höst — Gyllenring sträckte ut bättre när den märkte den andra hästen efter sig. Erlend blev dödligt förskräckt — så som hon jagade utför de branta sluttningarna. Han sprängde förbi henne genom småskogen och svängde upp på vägen, där den gick på slät mark ett litet stycke, så att hon måste stanna. När han kom jämsides med henne, såg han att hon nog blivit litet rädd själv nu.

Erlend lutade sig fram mot sin hustru och gav henne en örfil, så att det small — och Gyllenring spratt skrämd åt sidan och stegrade sig.

»Ja, du var värd det», sade Erlend skälvande på målet, när hästarna lugnat sig och de åter redo sida vid sida. »Så som du far fram vettlöst i vredesmod — Du skrämde mig —»

Kristin höll huvudet så att han inte kunde se hennes ansikte. Erlend önskade att han icke slagit henne. Men så återtog han:

»Ja, du gjorde mig rädd, Kristin — att fara fram så! Och det nu till —», sade han mycket lågmält.

Kristin svarade ej och såg ej på honom. Men Erlend kände på sig att hon var mindre ond nu än förut, då han drivit gäck med hennes hem. Han förundrade sig storligen häröver — men han såg att det var så.

De kommo till Medalby, och Erlends landbo kom ut och ville ha dem in i stugan. Men Erlend tyckte de skulle först se på husen — och Kristin skulle vara med.» Hon äger nu gården, och hon begriper detta bättre än jag gör, Stein», sade han leende. Det var några bönder med, som skulle vara vittnen — några av dem voro Erlends avradsmän de också.

Stein hade övertagit gården sistlidna fardag, och alltsedan dess hade han bett att jorddrotten skulle komma dit och se hurudana husen varit när han tog emot dem, eller skulle skicka ombudsmän i sitt ställe. Bönderna intygade att icke ett av dem hade varit tätt i taket och att de, som nu stodo fallfärdiga, varit sådana när Stein kom. Kristin såg att det var en god gård men att den varit i vanhävd. Hon förstod att denne Stein var en driftig man, och Erlend var också mycket medgörlig och lovade honom eftergifter i landskylden, tills han fått husen upprustade.

Så gingo de in i stugan, och där var bordet dukat med god mat och starkt öl. Bondens hustru bad Kristin ursäkta att hon icke hade gått ut och tagit emot henne. Men mannen ville icke tillåta att hon kom under bar himmel, innan hon blivit kyrktagen efter sin barnsäng. Kristin hälsade vänligt på kvinnan och så måste hon bort till vaggan och se på barnet. Det var makarnas förstfödde, och det var en son, tolv nätter gammal, stor och stark.

Nu fördes Erlend och Kristin till högsätet, och alla satte sig ned, åto och drucko en god stund. Kristin var den som talade mest under måltiden; Erlend sade föga, och detsamma var fallet med bönderna, men Kristin trodde sig dock märka att de tyckte om henne.

Så vaknade barnet, gnydde först och tog sedan till att skrika så förfärligt att modern måste hämta det bort till sig och lägga det till bröstet för att lugna det. Kristin såg några gånger bort på de två, och när pojken var mätt, tog hon honom från kvinnan och lade honom på sin arm.

»Se, husbonde», säger hon, »tycker du icke att detta är en fager och kraftig sven?»

»Det är det visst», svarar mannen och ser icke dit.

Kristin satt en liten stund med barnet innan hon lämnade det tillbaka till modern.

»Jag skall sända en gåva hitöver till denna sonen din, Arndis», säger hon, »ty han är det första barn jag hållit i mina armar, sedan jag kom hit nordanfjälls.»

Het och trotsig, med ett litet leende, såg Kristin på sin make och sedan utefter böndernas rad på bänken. Det ryckte ett litet, litet grand i mungiporna på en och annan av dem, men så sågo de rätt framför sig, stela i ansiktet av allvar. Då steg en urgammal karl upp. Han hade redan druckit ganska mycket. Nu tog han skopan ur ölskålen, lade den på bordet och lyfte den tunga skålen:

»Då vilja vi dricka på det, husfru, att nästa barn du lägger på armen din blir den nye husbonden på Husaby!»

Kristin reste sig upp och tog emot den tunga skålen. Först bjöd hon sin man. Erlend läppjade nätt och jämnt, men Kristin drack djupt och länge:

»Tack för den hälsningen, Jon i Skog», sade hon och nickade strålande, skrattlysten. Så skickade hon skålen vidare.

Erlend satt röd och mäkta vred, kunde Kristin se. Själv hade hon nu bara en sådan orimlig lust att skratta och vara glad. En stund efteråt ville Erlend bryta upp, och så begåvo de sig på hemfärd.

De hade ridit ett stycke väg utan att tala med varandra, då sade Erlend med ens häftigt:

»Tänker du det tarvas att du själv låter landbönderna våra veta att du blev gift med barn? Du kan ge dig djävulen i våld på att snacket om oss två snart skall flyga över alla bygder här utmed fjorden!»

Kristin svarade först ingenting. Hon såg rakt fram över hästens huvud, och hon hade nu blivit så vit i ansiktet att Erlend blev rädd.

»Det skall icke gå mig ur hågen, så långe jag lever», sade hon till sist utan att se på honom, »att detta var de första ord du hälsade honom med, den sonen din som är under mitt bälte.»

»Kristin!» sade Erlend bönfallande.

»Kristin min», tiggde han, då hon icke svarade och icke såg på honom. »Kristin!»

»Herre?» säger hon kallt spörjande och höviskt och vänder icke på huvudet.

Erlend svor, så att det gnistrade, sporrade sin häst och jagade framåt vägen. Men strax efteråt kom han ridande tillbaka mot henne.

»Nu hade jag så när blivit så vred», sade han, »att jag ridit från dig.»

»Då kunde det hänt», svarade Kristin lugnt, »att du fått bida både länge och väl innan jag kommit efter dig till Husaby.»

»Så du talar!» sade mannen uttröttad.

Åter redo de ett stycke utan att talas vid. Om en stund kommo de till ett ställe där en liten stig ledde upp över en ås. Erlend sade till sin hustru:

»Jag hade tänkt vi skulle rida hem här över höjden — det blir litet längre, men jag hade lust till att färdas uppöver här med dig en gång.»

Kristin nickade likgiltigt.

Om en stund sade Erlend att nu var det bättre de gingo vidare till fots. Han band deras hästar vid ett träd.

»Gunnulv och jag hade ett fäste här uppe på åsen», sade han. »Det kunde lysta mig att se om det finns något kvar av borgen vår —»

Han tog henne vid handen. Hon fann sig däri men gick och såg ned, liksom för att se var hon skulle stiga. Det dröjde ej länge innan de voro uppe på höjden. Ovan den rimfrostklädda lövskogen utmed den lilla älvens lopp låg Husaby i sluttningen mitt emot dem, ståtligt och liksom förstorat med stenkyrkan och de många stora husen, med vidsträckta gärden omkring och mörk skogsås bakom.

»Mor», sade Erlend sakta, »hon gick med oss hitopp — ofta. — Men alltid så satt hon och stirrade söderut, upp mot Dovre fjäll. Hon längtade nog bort från Husaby både arla och särla. Ibland vände hon sig mot norr och såg ut i skåran i fjällkammen, där du ser det blånar; det är fjäll hinsides fjorden. Aldrig såg hon över till gården —»

Hans röst var mjuk och bedjande. Men Kristin varken talade eller såg på honom. Så gick han och sparkade i den frusna ljungen:

»Nej, här finns nog ingenting kvar av mitt och Gunnulvs fäste. Ja, det är nu också längesedan vi höllo till här och lekte, Gunnulv och jag —»

Han fick intet svar. — Strax nedanför där de stodo, var där en liten frusen vattenpuss — Erlend tog upp en sten och kastade den dit ned. Gropen var bottenfrusen, så det blev bara en liten vit stjärna i den svarta spegeln. Erlend tog en sten till och kastade hårdare — en till och en till, nu kastade han i full vrede och skulle äntligen ha isen grundligt splittrad. Då fick han se sin hustrus ansikte — hon stod och var svart i ögonen av förakt, smålog hånfullt åt hans barnslighet. Erlend gjorde en tvär vändning — men Kristin blev dödsblek i detsamma, och hennes ögonlock gledo igen. Hon stod och trevade rätt framför sig med händerna, vacklade som om hon skulle falla omkull — så fick hon tag i en trädstam.

»Kristin — vad är det?» frågade han rädd.

Hon svarade icke, stod som om hon lyssnade efter något. Hennes ögon voro fjärrskådande och underliga.

Nu kände hon det igen. Djupt i hennes sköte kändes det som om en fisk slog med stjärtfenan. Och återigen var det som om hela jorden rörde sig omkring henne, och hon blev yr och matt men icke så mycket som första gången.

»Hur är det med dig?» började Erlend igen.

Hon hade väntat så på detta — knappast vågat vidkännas sin stora själsångest. Hon kunde ej tala om det — nu då de varit ovänner hela denna dag. Då sade han det:

»Var det barnet, som kvicknade i dig?» frågade han sakta och rörde vid hennes skuldra.

Då kastade hon från sig all vrede mot honom, smög sig intill barnets far och gömde sitt ansikte vid hans bröst.

En stund efteråt gingo de ned igen, till det ställe där deras hästar stodo bundna. Den korta dagen var nästan till ända; bakom dem i sydväst sjönk solen bortom trätopparna, röd och matt i frostdiset.

Erlend undersökte noggrant spännen och remmar i sadeltyget innan han lyfte upp hustrun på hennes häst. Så gick han bort och lösgjorde sin egen. Han grep under sitt bälte efter handskarna, som han stuckit in där, men fann bara den ena. Han såg sig omkring på marken.

Då kunde inte Kristin behärska sig, hon sade:

»Det gagnar icke att du letar här efter handsken din, Erlend!»

»Du kunde gärna sagt mig det, om du såg att jag miste den — var du än aldrig så vred på mig!» sade han. Det var de handskar Kristin hade sömmat åt honom och givit honom bland sina fästegåvor.

»Den föll ut av ditt bälte, när du slog mig», sade Kristin mycket lågmält och såg ned.

Erlend stod framme vid sin häst med handen på sadelbågen. Han såg skamsen och olycklig ut. Men så brast han i skratt:

»Aldrig hade jag trott, Kristin — den tiden jag giljade till dig och for runt och tiggde fränderna mina om att föra min talan och gjorde mig så ödmjuk och arm för att få dig — att du kunde vara slikt ett troll!»

Då skrattade också Kristin:

»Nej — då hade du väl givit den saken en ända långt tillförne — och fuller hade det varit till ditt eget bästa.»

Erlend tog ett par steg bort till henne och lade sin hand på hennes knä:

»Jesus hjälpe mig, Kristin — har du någon gång sport om mig att jag gjorde det som var till mitt eget bästa?»

Han lade huvudet i hennes sköte och såg strålande upp i sin hustrus ansikte. Röd och glad böjde Kristin sitt huvud och försökte gömma sitt leende och sina ögon för Erlend.

Han tog hennes häst vid tygeln och lät sin egen följa efter, så förde han henne, tills de kommit ned från åsen. Var gång de sågo på varandra log han, och hon vände ansiktet från honom för att dölja att hon också log.

»Nu», sade han uppsluppet, när de voro framme på vägen igen, »nu vilja vi rida hem till Husaby, Kristin min, och vara så glada som två tjuvar på en marknad!»

II

Julaftonen störtregnade det och blåste. Det var ogörligt att använda slädar, och alltså måste Kristin stanna hemma, när Erlend och husfolket redo till nattmässan i Birgsi kyrka.

Hon stod i stugdörren och såg efter dem. Torrvedsfacklorna, som de buro, lyste rött på de gamla mörka husen, speglade i tunets våta halka. Vinden tryckte ned flammorna och bredde ut dem åt sidorna. Kristin stod kvar, så länge hon hörde dånet av deras ritt i natten.

Inne i hallen brann det ljus på bordet. Kvarlevor av kvällsmaten stodo omkring — grötrester i fat; halvätna brödlevar och fiskben flöto i ölslasket. De tjänstemör som skulle vara hemma hade redan lagt sig till ro på golvhalmen. Kristin var ensam på gården med dem och en gammal man, som hette Ån. Han hade tjänat på Husaby sedan Erlends farfars tid; nu satt han i en liten stuga nere vid sjön, men kom gärna upp till gården om dagarna, gick och pysslade litet och trodde att han arbetade med besked. Ån hade somnat vid bordet i kväll, och Erlend och Ulv hade skrattande burit honom bort i en vrå och brett ett plagg över honom.

Nu var golvet strött med ett tjockt lager säv hemma på Jörundgård, ty allt husfolket skulle sova tillsammans i storstugan under helgnätterna. Innan de foro till kyrkan, brukade de röja undan resterna av fastekosten, och modern och tärnorna dukade bordet så vackert de kunde med smör och ostar, staplar av tunt, ljust bröd, blankt fläsk och de tjockaste grisläggar. Silverkannorna och mjödhornen stodo och glänste. Och fadern hade själv lagt upp öltunnan på bänken.

Kristin vände sin stol mot härden — hon gitte ej se på det osnygga bordet. En av pigorna snarkade, så det var otäckt att höra.

— Det var nu också ett av de ting hon inte tyckte om hos Erlend: hemma hos sig åt han så otrevligt och vårdslöst, rotade på faten efter godbitar, gitte knappt två sina händer, innan han gick till bords — och så lät han sina hundar komma upp i knät och nafsa åt sig av maten, medan folk åt. Då var det ju ej annat att vänta än att tjänstefolket icke hade bordskick. Hemma hade hon tillhållits att äta fint — och långsamt. Ty det passade sig ej, sade modern, att husbondfolket skulle vänta medan tjänarna åto — och de som strävade och arbetade, måste få ha sin tid att äta sig fullt mätta.

»Gunna», lockade Kristin sakta på den stora gula tiken, som låg med hela nystanet av valpar intill spiselhällen. Hon var så arg av sig, därför hade Erlend uppkallat henne efter den gamla husfrun på Råsvold.

»Arma rackan där», viskade Kristin och smekte djuret, som kom och lade huvudet i hennes knä. Hon var vass som en kniv nedefter ryggen, och spenarna släpade nästan i golvet. Valparna åto rakt upp modern. »Ja, arma rackan min, ja!»

Kristin lade huvudet bakåt mot stolsryggen och såg upp mot de sotade takbjälkarna. Hon var trött —.

Åh nej, lätt hade hon icke haft det, dessa månader som hon varit på Husaby. Hon hade talat ut litet med Erlend om kvällen, den dagen de varit vid Medalby. Då förstod hon att han hade trott hon var vred på honom, för att han bragt detta över henne.

»Jag minns nog», sade han mycket lågmält. »Den dagen i våras vi gingo i skogen norrom kyrkan. Jag minns nog du bad mig låta dig vara —»

Kristin hade blivit glad för att han sagt detta. Eljest undrade hon nog ofta över hur många ting Erlend tycktes ha glömt. Men så sade han:

»Icke hade jag trott dig om det, Kristin, att du kunde gå och bära lönnligt agg till mig och te dig lika blid och glad. Ty du måste då länge ha vetat hur det var med mig. Jag hade trott om dig att du var så klar och ärlig som solen själv.»

»Ack, Erlend», sade hon sorgset, »det vet väl du bäst av alla i världen att jag har gått lönnvägar och varit falsk mot dem som trodde mig bäst.» Men hon ville så gärna att han skulle förstå. »— Nu vet jag icke om du minnes, vän, att förr har du handlat så mot mig som några icke lära kalla vackert. Och det vet Gud och Maria mö, att jag icke bar agg, och jag älskade dig icke mindre —»

Erlends ansikte blev vekt:

»Så tänkte jag», sade han sakta. »Men det vet du väl också — jag har strävat i alla dessa år för att gottgöra det jag förbrutit. Jag tröstade mig med att det skulle gå så till slut att jag kunde löna dig för att du var så trofast och tålmodig.»

Då hade hon frågat honom:

»Du har väl hört om min farfars bror och jungfru Bengta, som rymde ur Sverige mot hennes fränders vilja. Gud straffade dem med det att han icke gav dem något barn tillsammans. Har du aldrig fruktat det i dessa år att han skulle straffa oss så —»

Hon hade sagt till honom, bävande och sakta:

»Det kan du väl förstå, Erlend min, att jag icke var mycket glad i somras, när jag först märkte detta. Men likafullt tänkte jag —. Jag tänkte, att du skulle dö från mig, innan vi blevo gifta — jag ville hellre sitta efter dig med ditt barn än ensam. Jag tänkte, om jag skulle dö av det — det var dock bättre än att du icke skulle äga en äkta son, som kunde stiga i högsätet efter dig, när du skall gå bort från denna världen —»

Erlend svarade häftigt:

»Då månde jag finna sonen min alltför dyrköpt, skulle han kosta ditt liv. Tala icke så, Kristin — Så kärt har jag icke Husaby», sade han en stund efteråt, »helst sedan jag fått klart för mig att Orm aldrig kan taga mitt odal i arv —»

»Håller du mera av hennes son än min?» frågade Kristin då.

»Din son —», Erlend log litet. »Om honom vet jag nu icke mer än att han kommer hit ett halvår eller så förr än gott är. Orm har jag älskat i tolv år.

En stund efteråt frågade Kristin:

»Längtar du någon gång efter dina barn?»

»Ja», svarade mannen. »Förr i tiden var jag ofta inne och såg till dem i Österdalen, där de äro.»

»Du kunde resa dit nu i advent», sade Kristin sakta.

»Skulle du icke misstycka det då?» frågade Erlend glad.

Kristin hade svarat att hon skulle finna det rimligt. Då hade han frågat om det skulle vara henne emot i fall han tog barnen med sig hem till julen. »En gång måste du dock se dem.» Och åter hade hon svarat att också detta syntes henne rimligt.

Medan Erlend var borta strävade Kristin med att ordna för julen. Det pinade henne mycket att gå bland dessa främmande svenner och tjänstekvinnor nu — hon måste göra en våldsam ansträngning, när hon skulle kläda av och på sig inför de två tärnorna, som Erlend hade sagt skulle sova inne hos henne i hallen. Hon fick påminna sig själv om att ensam hade hon aldrig stått ut med att ligga dårinne i det stora huset — där en annan sovit has Erlend före henne.

Tjänstekvinnorna vid gården voro inte bättre än man kunde vänta sig. De bönder, som vakade över sina döttrar, sände dem ej i tjänst på en gård, där husbonden öppet sammanlevat med en horkona och satt en slik till styret. Tärnorna voro lata och ovana vid att lyda en husfru. Men några av dem kommo snart att tycka om att Kristin satte huset i gott skick och själv gick med dem i deras sysslor. De blevo pratsamma och glada, när hon hörde på dem och vänligt och muntert svarade. Och Kristin visade husets folk varje dag ett blitt och lugnt ansikte. Hon gav ingen bannor, men om någon tjänstemö sade emot husfruns tillsägelse, så låtsade hon som om hon trodde den andra inte kunde sin sak och visade henne helt stilla hur hon ville ha arbetet gjort. Så hade Kristin sett sin far ta det med drängar som muckade — och ingen karl hade två gånger försökt sätta sig upp mot Lavrans på Jörundgård.

Så skulle det väl gå nu i vinter. Sedan fick hon se till att bli kvitt de kvinnor hon inte kunde lida eller inte fick pli på.

Ett arbete var det som hon ej kunde förmå sig till att ta itu med utan att vara fri från dessa främmande ögon. Men om morgonen, då hon satt ensam i hallen, då sydde hon kläder åt sitt barn — dukar av mjukt vadmal att svepa in det i, lindor av rött och grönt köptyg och så vitt linne till dopdräkt. Medan hon satt vid denna sömnad, kastades hennes sinne mellan ångest och tillit till de heliga, människornas vänner, om vilkas förbön hon bett. Det var så att barnet levde och rörde, sig i henne, så hon ej hade ro vare sig natt eller dag. Men hon hade hört om barn som fötts med skinnbälg där de skulle haft ansikte, med huvudet bakvänt, med tårna ditåt där hälen skulle ha varit. Och hon såg för sig Svein, som var blåröd över halva ansiktet för att modern försett sig på vådeld —.

— Så kastade hon från sig sömnaden, gick bort och knäföll för Jungfru Marias bild och läste sju aven. Broder Edvin hade sagt att Guds moder gladde sig lika varmt varje gång hon hörde ängelns hälsning, om det så var ur den uslaste syndares mun. Och det var orden Dominus tecum som mest fröjdade Marias hjärta; därför måste hon alltid säga dem tre gånger.

Det hjälpte henne alltid en stund. Hon visste då många människor, både män och kvinnor, som föga ärade Gud och hans moder och illa höllo budorden — men hon hade icke sett att de fått vanskapta barn för det. Ofta var Gud så barmhärtig att han icke hemsökte föräldrarnas synder på de stackars barnen, om han nu också alltibland måste giva människorna ett vittnesbörd om att han icke kunde tåla deras ondska oavlåtligt. Men det skulle då väl inte just bli hennes barn —.

Så åkallade hon i sitt hjärta Sankt Olav. Honom hade hon hört så mycket om, att det var som hon skulle ha känt honom, medan han levde här i landet, och ha sett honom på denna jord. Icke så högväxt var han, fyllig men rak och fager, med guldkrona och glorian, den skinande »solgislan», kring det gyllne, krusiga håret och rött, krusigt skägg kring det fasta, väderbitna och djärva anletet. Men hans djupa, lågande ögon sågo tvärtigenom alla människor, dem tordes ingen se in i som gjort någon missgärning. Hon tordes det icke hon heller, hon såg ned inför hans blick, men hon var ej rädd — det var mera som när hon var liten och måste slå ned sina ögon för fadern, när hon gjort orätt. Sankt Olav såg på henne, strängt men icke hårt — hon hade ju lovat att bättra sitt leverne. Hon längtade så förfärligt efter att få komma in till Nidaros och knäfalla vid hans helgedom. Erlend hade lovat henne det, när de reste hitupp, att dit skulle de fara mycket snart. Men färden hade uppskjutits. Och nu förstod Kristin att han ogärna ville resa med henne; han var skamsen och rädd för folks prat.

En kväll då hon satt vid bordet med sitt husfolk, sade en av tärnorna, en ung mö, som hjälpte till inomhus:

»Jag undrar, husfru, om det icke vore rätt så gott att vi tog till att sy lindor och barnkläder nu, innan vi sätter upp den väven I talar om —»

Kristin låtsade som om hon inte hörde och talade vidare om färgningen. Då började flickan på igen:

»Men kanske I fört barnkläderna med hemifrån?»

Kristin log litet och vände sig åter till de andra. När hon om en stund såg flyktigt bort på tärnan, satt denna eldröd i ansiktet och tittade ängsligt över till husmodern. Kristin log igen och talade med Ulv tvärsöver bordet. Då tog den unga med ens till lipen. Kristin log litet, och tärnan grät värre och värre, tills hon snyftade högt.

»Nej, håll nu upp med det där, Frida», sade Kristin till sist helt lugnt. »Du har blivit stadd här som vuxen tjänstemö; nu får du icke bete dig som du vore en liten barnunge.» Flickan jämrade — hon hade icke velat vara lösmynt, och Kristin fick ej vara vred.

»Nej», sade Kristin lika leende. »Spisa nu och gråt icke mera. Vi ha icke mer vett än Gud unnat oss, vi andra heller.»

Frida for upp och sprang ut storsnyftande.

Sedan, då Ulv Haldorsson stod och talade med Kristin om det arbete, som skulle göras nästa dag, log han och sade:

»Dig, Kristin, skulle Erlend ha fästat för tio år sedan. Då hade hans saker nu stått bättre på alla vis.»

»Tror du?» frågade hon, småleende som förut. »Då var jag nio vintrar gammal. Menar du Erlend hade dugt stort till att gå och bida på en barnbrud i år och dag —?»

Ulv skrattade och gick ut.

Men om natten låg Kristin och grät av övergivenhet och förödmjukelse.

Så kom Erlend hem veckan före jul, och Orm, hans son, red vid faderns sida. Det stack till i Kristins hjärta, när han ledde gossen fram till henne och bjöd honom hälsa sin styvmor.

Han var det fagraste barn. Slik var det hon hade tänkt han skulle se ut, den sonen hon bar. Ibland, när hon vågade sig till att vara glad, tro att hennes barn skulle födas sunt och välskapat och tänkte framåt på pilten, som skulle växa upp vid hennes knä, så var det sådan han skulle se ut — så lik sin far.

Han var något liten för sin ålder och spenslig, men fagert växt, finlemmad och vän i ansiktet, mörk i hy och hår, men med stora, blå ögon, röd, vek mun. Han hälsade höviskt på sin styvmor, men han var hård och kall i uppsynen. Kristin hade icke fått tillfälle att tala vidare med gossen, men hon kände hans ögon på sig, var hon gick och stod, och hon tyckte hon blev ännu mera klumpig och tung i kroppen och i gången, när hon visste att barnet stirrade på henne.

Hon såg ej Erlend tala mycket med sonen, men hon märkte att det var pojken, som höll sig avvisande. Kristin sade till mannen att Orm var fager och såg klok ut. Sin dotter hade Erlend inte tagit med, han tyckte Margret var för liten för att göra den långa resan nu vintertid. Hon var ännu mycket fagrare än brodern, sade han stolt, när Kristin frågade om den lilla mön — och mycket livligare; sina fosterföräldrar lindade hon om sitt lillfinger. Hon hade guldgult lockigt hår och bruna ögon.

Då var hon väl lik sin mor, tänkte Kristin. Hon rådde ej för att svartsjukan sved i benne. Månntro Erlend älskade denna sin dotter så som hennes far hade älskat henne? Han hade varit så vek och varm i rösten, när han talade om Margret.

Kristin steg upp och gick och ställde sig i ytterdörren. Det var så mörkt och regndigert ute att det syntes varken måne eller stjärnor. Men hon tänkte det måste nu vara midnatt snart. Hon tog lyktan i förstugan, gick in och tände den. Så kastade hon kappan på sig och gick ut i regnet.

»I Jesu namn», viskade hon och korsade sig tre gånger, då hon trädde ut i natten.

Överst vid tunet låg prästhuset. Det stod tomt nu. Sedan Erlend blivit löst från bannet hade där icke varit någon huspräst vid Husaby; då och då kom en av hjälpprästerna i Orkedal över och läste mässan, men den nya prästen, som blivit tillsatt vid kyrkan, var i utlandet med mäster Gunnulv; de voro visst vänner från skolan. De hade väntats hem i somras — nu ansåg Erlend att de kommo väl icke tillbaka förrän efter våren. Gunnulv hade haft bröstsjukdom i sin ungdom, så han ville nog ogärna resa vintertid.

Kristin låste upp det tomma, kalla huset och letade reda på kyrknyckeln. Så stod hon en stund. Det var mycket halt — och kolmörkt och blåst och regn. Det var farligt för henne att gå ut nattetid och helst en julnatt, då alla onda vättar voro i rörelse. Men hon kunde icke avstå därifrån — hon måste till kyrkan.

»I Guds, den allsmäktiges, namn går jag här fram», viskade hon ut i luften. Lysande framför sig med lyktan satte hon fötterna där grästuvor och stenar stucko upp ur halkan. I mörkret tycktes vägen till kyrkan oändligt lång. Till sist stod hon på hällen framför porten.

Därinne var bitande kallt — mycket kallare än ute i regnet. Kristin gick fram till triumfbågen och knäföll framför krucifixet, som hon skymtade i mörkret över sig.

När hon läst sina böner och rest sig upp, stod hon stilla en stund. Det var som hade hon väntat att något skulle hända. Men intet skedde. Hon frös och var rädd i den mörka, ödsliga kyrkan.

Hon smög sig fram till akaret och lyste på bilderna där. De voro gamla, fula och barska. Altarbordet var nakna stenen — dukar, böcker och kärl visste hon lågo nedlåsta i en kista.

I långhuset löpte en bänk längs väggen. Kristin gick ned och satte sig; lyktan ställde hon på golvet. Hennes kappa var våt, och våt och kall var hon om fötterna. Hon försökte draga upp ena benet under sig, men då kom hon att sitta så obekvämt. Så svepte hon kappan väl omkring sig och bemödade sig att samla sina tankar kring detta att nu var det åter den heliga midnattsstund då Kristus lät sig födas av Maria mö i Betlehem.

»Verbum caro factum est et habitavit in nobis —.»^[1]

Hon mindes Sira Eiriks djupa och rena röst. Och Audun, den gamla djäknen, som aldrig blev något mera. Och deras kyrka därhemma, där hon stått vid sin mors sida och hört julmässan. Vart endaste år hade hon hört den. Hon försökte minnas mera av de heliga orden, men hon kunde endast tänka på deras kyrka och alla de välkända ansiktena. Överst på manssidan stod hennes far och stirrade med fjärrskådande ögon in i det bländande ljusflödet från koret.

Det var så ofattligt att deras kyrka icke mera fanns. Den hade brunnit upp. Hon brast i gråt vid den tanken. Och här satt hon ensam, denna natt då alla kristna människor samlades till fröjd och glädje i Guds hus. Det var väl också som det skulle vara att hon i natt var utestängd från festen för Guds sons födelse av en skär och ren mö —.

— Föräldrarna voro nog denna jul vid Sundbu. Men där var icke mässa i kapellet i natt; hon visste att julnatten red Sundbufolket alltid till gudstjänst i huvudkyrkan på Ladalm.

Det var första gången, så långt hon kunde minnas tillbaka, som hon icke var i Kristmässan. Hon måste ha varit helt liten första gången föräldrarna togo henne med, Ty hon kunde minnas att hon stoppats ned i en skinnsäck, som var luden inuti, och fadern hade tagit henne på armen. Det var en förfärligt kall natt, och de redo genom en skog — ty blossen lyste på snötyngda granar. Hennes fars ansikte var purpurrött i skenet, och pälskanten kring hans hätta var kritvit av rimfrost. Alltemellanåt böjde han sig litet ned och bet henne i nästippen — frågade om hon kände det, och så ropade han skrattande bakåt till modern att ännu hade icke Kristin frusit näsan av sig. Det måste ha varit, medan de ännu bodde på Skog — hon kunde väl ha varit tre vintrar gammal. Föräldrarna voro helt unga människor vid den tiden. Nu mindes hon sin mors röst den natten — hög och glad och full av skratt, när hon ropade framåt till mannen och frågade om barnet. Ja, modern hade varit ung och frisk i rösten —.

— Betlehem, det betyder på norskt mål brödets ort. Ty där vart givet människorna det bröd som närer oss till evinnerligt liv —.

Det var vid dagningsmässan som Sira Eirik steg fram i lektoriet och tolkade evangeliet på landets tungomål.

Mellan mässorna satt folk i gillestugan på norra sidan om kyrkan. De hade med sig dryckesvaror, som skickades runt. Männen raglade ut i stallarna och sågo till sina hästar. Men på vaknätterna under sommaren höll menigheten till på kyrkvallen, och då dansade ungdomen mellan gudstjänsterna.

— Och den sälla mön Maria svepte själv sin son i lindakläder. Hon lade honom i krubban, ur vilken oxar och åsnor plägade äta —.

Kristin tryckte händerna mot sidorna. »Son liten, söte min egen, min egen son! Gud skall varkunna sig över oss för sin välsignade moders skull. Saliga Maria, du klara havsstjärna, du eviga livs morgonrodnad, som födde all världens sol — hjälp oss! Lillebarn, hur är det med dig i natt, du är så orolig —. Känner du under mitt hjärta att jag fryser så illa?»

På Menlösa barns dag förra julen hade Sira Eirik utlagt budskapet om de oskyldiga barn, som de grymma krigsmännen slaktat i mödrarnas armar —. »Men Gud hade korat dessa späda piltar till att inträda i himmelens sal före alla andra blodsvittnen. Och detta skulle vara ett tecken att sådana hörer himmelriket rill. Och han tog en liten pilt och satte honom mitt ibland dem. Utan I omdanen eder till dessas liknelse, kunnen I icke ingå i himmelrikets boningar, kära bröder och systrar. Så vare nu detta en tröst för envar, man eller kvinna, som sörjer ett spätt barns död —.» Då hade Kristin sett faderns och moderns ögon mötas tvärs över kyrkan, och hon vände bort blicken, ty hon förstod att detta icke var menat för henne —.

Det var i fjol. Första julen efter Ulvhilds död. »Åh — men icke mitt barn! Jesus, Maria! Låt mig behålla min son —!»

Fadern hade icke velat vara med om Staffansritten i fjol — men till sist hade männen tiggt och bett, så att han kom med. Kappritten gick från kyrkbacken därhemma och ned förbi åmötet vid Loptsgård; där slöto sig männen från Ottadalen till dem. Hon mindes hur fadern sprängt förbi på sin guldfärgade hingst — han reste sig och stod i stigbyglarna, lade sig framåt över hästens hals, hojtade och eggade hingsten — med hela följet dundrande efter sig.

Men i fjol hade han kommit tidigt hem, och han hade varit alldeles nykter. Annars brukade männen den dagen komma sent hem och vara starkt berusade. Ty de skulle in på tunet vid alla gårdar och tömma de utburna skålarna för Kristus och för sankt Stefanus, som först hade sett stjärnan i öster, då han vattnade kung Herodes’ fålar i Jordanens älv. Också hästarna fingo öl den dagen, för att de skulle bli riktigt vilda och ystra. Staffansdagen, då skulle bönderna leka med sina hästar ända till aftonsångstiden — det var stört omöjligt att få männen till att tänka på annat eller tala om annat än hästar —.

Hon kunde minnas en jul, då de hållit det stora dryckesgillet på Jörundgård. Och fadern hade lovat en präst, som var med bland gästerna, att han skulle få en röd unghingst, son till Guldsvein, om han kunde ta den och svinga sig upp på den, där den lopp osadlad på tunet.

Det var länge sedan — innan olyckan med Ulvhild hade skett. Modern stod utanför dörren med den lilla systern på armen, Kristin höll i hennes klänning — litet rädd.

Prästen sprang efter hästen, grep tag i grimskaftet och tog ett språng, så att den fotsida dräkten stod om honom, släppte åter det ystra djuret, som stegrade sig:

»Fålen, fålen — hej hopp fålen, såså pilten min!» hojtade han. Han hoppade, och han dansade som en getabock. Fadern och en gammal bonde stodo och höllo varandra om halsen — deras anletsdrag voro alldeles upplösta av skratt och av rus.

Antingen måtte nu prästen ha vunnit fuxen eller Lavrans ha skänkt honom den ändå, ty Kristin mindes att han red från Jörundgård på den. Då voro de nyktra nog allesamman; Lavrans höll aktningsfullt stigbygeln åt honom, och han välsignade dem med tre fingrar till avsked. Det hade visst varit en präst med rätt stort anseende.

Håhå jaja. Det var ofta muntert hemma under julen. Så kommo julbockarna. Fadern kastade henne upp på ryggen på sig: hans tröja var isad och håret vått. För att klara huvudet, tills de skulle till vespern, slogo männen isvatten över varandra borta vid brunnen. De skrattade, när kvinnorna beskärmade sig över detta, Fadern tog hennes kalla små händer och tryckte dem mot sin panna, som ännu var röd och brännhet. Detta var ute på tunet, vid kvällstiden — en ny vit månskära hängde över fjällkammen i den vattengröna luften. Då han steg in i stugan med henne, råkade han stöta hennes huvud mot dörrkarmen, så att hon fick en stor kula i pannan. Sedan satt hon vid bordet i hans knä. Han höll klingan av sin dolk mot kulan, matade henne med läckerbitar och lät henne dricka mjöd ur hans bägare. Sen var hon inte rädd för julbockarna, som larmade i stugan.

»Åh far, åh far —. Min gode, käre far!»

Storsnyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna. Åh, det skulle hennes far veta, hur hon nu hade det, denna julnatten!

När hon gick tillbaka över tunet, såg hon att det flög gnistor upp från eldhustaket. Pigorna hade gått för att laga mat åt kyrkfolket.

Det var skumt i hallen. Ljusen på bordet hade brunnit ned, och det var nästan slocknat på härden. Kristin lade på mera ved och blåste på glöden. Då såg hon att Orm satt i hennes stol. Han reste sig upp, så snart styvmodern varseblev honom.

»Käre —!» sade Kristin. VÄr du icke med din far och de andra i mässan?»

Orm sväljde ett par gånger:

»Han glömde väl att väcka mig, kan jag tänka. Far böd mig lägga mig litet i sängen åt sydsidan. Han sade han skulle väcka mig —»

»Det var illa det, Orm», sade Kristin.

Pojken svarade inte. Om en stund sade han:

»Jag trodde du hade följt med i alla fall — jag vaknade och var alldeles ensam här i hallen —»

»Jag var över till kyrkan en stund», svarade Kristin.

»Törs du gå ut på julnatten, du då?» frågade pojken. »Vet du icke att den vilda jakten kunde kommit och tagit dig med —?»

»Det är väl icke endast de onda vättarna som äro ute i natt», svarade hon. »Julnatten — då äro väl alla andar —. Jag kände en munk, som är död nu — och inför Guds anlete, tänker jag, ty han var allenast god. Han berättade mig —. Har du hört någon gång om djuren i stallet, hur de talade sinsemellan under julnatten? De kunde tala latin på den tiden, Så här gol hanen: Christus natus est! Nej, nu minns jag ej det hela. De andra djuren sporde varest, och geten bräkte: Betlem, Betlem — och fåret sade: Eamus, eamus —»

Orm smålog spefullt:

»Tänker du jag är slikt spädbarn att du kan trösta mig med amsagor? Du borde bjuda till att taga mig i ditt knä och giva mig di —»

»Jag sade det väl mest för att trösta mig själv, Orm», sade Kristin stilla. »Jag ville gärna gått i mässan, jag ock —»

Nu stod hon ej längre ut med att se på det ruskiga bordet. Hon gick bort och sopade ned alla kvarlevor i tråget och satte det på golvet åt tiken. Så fick hon rätt på starrgrästappen under bänken och torkade av bordskivan.

»Vill du komma med mig bort i västra buren, Orm, och hämta bröd och saltmat, så duka vi till helgadags morgon?» frågade Kristin.

»Varför låter du icke dina tjänstekvinnor göra det?» sade pojken.

»Så blev jag lärd hemma hos min far och mor», svarade den unga kvinnan, »att under julen skulle ingen be den andre om något, utan envar sträva att göra mest. Den var saligast som mest kunde tjäna de andra under helgdagarna.»

»Du ber ju mig», sade Orm.

»Det är en annan sak — du som är sonen här på gården.»

Orm tog lyktan, och de gingo tillsammans över tunet. Inne i fatburen fyllde Kristin två tråg med julmat. Hon tog också ett knippe stora talgljus. Medan de höllo på med detta, sade gossen:

»Det är nu väl bondeskick, det du talte om nyss. För jag har då hört han är bara en vadmalsbonde, Lavrans Björgulfson.»

»Vem har du hört det av?» frågade Kristin.

»Av mor», sade Orm. »Det hörde jag henne säga både titt och ofta till far, när vi bodde här på Husaby sist, att nu kunde han då se att icke en grå bonde en gång ville giva sin dotter i hjonelag med honom.»

»Stor trevnad månde det varit på Husaby den tiden», sade Kristin kort.

Pojken svarade ej. Det ryckte kring hans mun.

Kristin och Orm buro de fyllda trågen tillbaka till hallen, och hon dukade fram på bordet. Men hon måste bort till visthusboden efter mat ännu en gång. Orm tog tråget och sade litet blygt:

»Jag skall gå i ditt ställe, Kristin, det är så halt på tunet.»

Hon stod utanför stugdörren och väntade, tills han kom tillbaka.

Sedan satte de sig borta vid härden — hon i karmstolen och pojken på en trefot nära henne. Om en stund sade Orm Erlendsson sakta:

»Vill du ej förtälja något mera, medan vi sitta här, styvmor min?»

»Förtälja?» frågade Kristin frånvarande.

»Ja — en sägen eller något slikt — som kan hövas på julnatten», sade gossen förläget.

Kristin lutade sig bakåt i stolen och grep med sina tunna händer om armstödens djurhuvud:

»Den munken jag nämnde, han hade varit i Engeland också. Och han sade att där är en bygd där det växer törnbuskar, som blomstra med vita blommor var julnatt. Sankt Josef av Arimatea lade i land i den bygden då han flydde undan hedninrgarna och där stötte han sin stav i jorden, och den slog rot och blomstrade — han var den förste, som bar kristen tro till britternas land. Glastonborg heter bygden — nu minnes jag det. Broder Edvin hade själv sett de buskarna — Där i Glastonborg blev kung Artur jordad med sin drottning — honom har du väl hört om, han som var en av de sju värdigaste kämpar i kristenheten —.

Det sägs i Engeland att Kristi kors var gjort av alträ. Men vi brände ask under julhelgen därhemma, ty det var askved Sankt Josef hade till bränsle — Kristi fosterfar — när han skulle göra upp eld åt Maria mö och den nyfödde Guds son. Det hade far också hört av broder Edvin —»

»Men det växer icke mycket ask här nordanfjälls», sade pojken, »de gjorde slut på den i gamla tider till spjutskaft. Jag vet icke av någon annan ask här på Husabys ägor än den som står på östra sidan om gårdsgrinden, och den kan far icke hugga, ty under den bor gårdsvätten —. Du Kristin, de hade ju det heliga korset i Romaborg; då kunna de väl få reda på om det är sant att det är gjort av alträ —»

»Ja», sade Kristin, »icke vet jag om det är sant. Ty det vet du väl, så är det sagt, att korset blev gjort av en telning från livets träd, som Seth fick lov till att hämta ur Paradisets lustgård och bära hem till Adam, innan han dog —»

»Ja», sade Orm, »men förtälj då —»

En stund senare sade Kristin till barnet:

»Nu skulle du lägga dig litet ovanpå och sova, frände. Det blir länge än, innan kyrkfolket kommer tillbaka.»

Orm steg upp:

»Vi hava icke hälsat varann som fränder ännu, Kristin Lavransdotter.» Han gick bort och tog ett horn från bordet, drack sin styvmor till och räckte henne kärlet.

Det kändes som om det rann isvatten ned över hennes rygg. Hon måste minnas den stund då Orms mor ville dricka med henne. Och fostret i hennes liv rörde sig våldsamt. »Vad är det åt honom i natt?» tänkte modern. Det var som om den ofödde pilten kände allt vad hon kände, frös, när hon frös, kröp ihop i ångest, när hon räddes. »Men då får jag icke vara så vek», tänkte Kristin. Hon tog hornet och drack med sin styvson.

När hon räckte det tillbaka till Orm, strök hon honom mitt över den svarta luggen. »Nej, jag skall visst icke bliva dig en hård styvmor», tänkte hon. »Du Erlends fagre, fagre son!» —

Hon hade somnat in i stolen när Erlend kom hem och slängde de frusna vantarna på bordet.

»Ären I allt här?» sade Kristin förundrad. »Jag trodde I skullen stanna över ottan —»

»Åh, två mässor har jag gagn av länge», sade Erlend. Kristin tog hans nedisade kappa. »Ja, nu är det klart, det fryser på nu —»

»Det var illa, du skulle glömma att väcka Orm», sade hustrun.

»Var han ledsen över det?» frågade fadern. »Jag hade fuller icke glömt det», sade han lågmält. »Men han sov så gott, så jag tänkte —. Du kan veta folk bligade till fyllest på mig i kyrkan, för det jag kom utan dig — Jag hade ej lust att gå fram med den pilten vid min sida därtill —»

Kristin sade ingenting. Men det gjorde henne ont. Hon tyckte ej detta var vackert handlat av Erlend.

III

De sågo icke mycket till folk denna julen på Husaby. Erlend ville ej fara någonstans, dit han blivit bjuden, utan gick hemma på gården och var vid dåligt lynne.

Det var så att denna skickelse gick honom långt mer till sinnes än hustrun kunde ana. Han hade skrutit så mycket med sin fästmö, alltsedan hans fränder hämtat honom jaord från Jörundgård. Det var det sista han skulle velat att någon kunde tro han räknade henne eller hennes fränder för ringare än hans egna. Nej, alla skulle veta att han höll det för en heder och upprättelse, när Lavrans fäste honom sin dotter. Nu skulle folk säga han hade väl icke räknat mön stort mer än en bondflicka, då han torts kränka hennes far så att han sov med dottern, innan hon blivit honom given till äkta. Vid bröllopet hade Erlend ivrigt nödgat sin hustrus föräldrar, till sommaren måste de äntligen komma till Husaby och se hur han hade det. Dels hade han gärna velat visa dem att det ej var till ringa villkor han hemfört deras dotter. Men han hade också glatt sig åt att fara omkring och visa sig i dessa präktiga och ståtliga svärföräldrars sällskap; han förstod ju att Lavrans och Ragnfrid gott kunde hävda sin ställning bland de förnämsta, varthän de än kommo. Och han hade trott, sedan den gången han var vid Jörundgård, då kyrkan brann, att Lavrans trots allt icke tyckte så illa om honom. Nu var det föga antagligt att återseendet mellan honom och hans hustrus fränder skulle bli till trevnad för någondera parten.

Det gjorde Kristin bedrövad att Erlend så ofta lät sitt onda lynne gå ut över Orm. Pojken hade inga jämnåriga barn att vara tilsammans med, därför var han ofta något efterhängsen och besvärlig; han gjorde också en del ogagn. En dag hade han olovandes tagit sin fars franska handbåge, och då hade det gått sönder någonting i låset. Erlend blev mycket ond; han gav Orm en örfil och svor på att pojken inte skulle få röra vid en båge mera här på Husaby.

»Det var icke Orms skull», sade Kristin utan att vända sig om. Hon satt med ryggen åt de två och sydde. »Fjädern var i olag, då han tog den, och han frestade att få den i lag igen. Så orimlig får du då icke vara att du nekar den stora svennen att bruka en av alla de bågar som finnas här på gården. Giv honom hellre till ägo en av dem du har på riddarloftet.»

»Du kan skänka honom båge själv, om du gitter», sade Erlend vresigt.

»Det kan jag gärna», svarade Kristin som förut. »Jag skall tala med Ulv om det, nästa gång han far till köpstaden.»

»Du får går bort och tacka den goda styvmodern din», sade Erlend. Hans röst lät hånfull och vredgad.

Orm gjorde så, och därefter smet han på dörren, det fortaste han kunde. Erlend stod en stund.

»Detta gjorde du mest för att förtreta mig, Kristin», sade han.

»Ja, jag vet att jag är ett troll. Du har sagt mig det förr», svarade hustrun.

»Minnes du ock, sötaste min», sade Erlend sorgset, »att jag talade icke allvar den gången?»

Kristin varken svarade eller såg upp från sömnaden. Då gick han, och sedan satt hon och grät. Hon höll av Orm, och hon tyckte att Erlend ofta var orimlig mot sin son. Men det var också detta att mannens fåmälthet och oglada miner nu plågade henne så att hon låg och grät bort halva nätterna. Så gick hon med huvudvärk hela dagen efter. Hennes händer hade blivit så tunna att hon måste träda några små silverringar, som hon hade sen sin barndom, utanför fästeringen och brudringen, för att de inte skulle falla av, medan hon sov.

Sista söndagen före fastan, frampå eftermiddagen, kommo herr Bård Petersson med sin dotter änkan och herr Munan Bårdsson med fru oväntat till Husaby. Erlend och Kristin gingo ut på gården för att välkomna sitt främmande.

Det första herr Munan fick syn på Kristin, högg han tag i Erlends skuldra:

»Du har vetat ställa slikt med hustrun din, ser jag, frände, så hon trives i gården hos dig. Du är icke så tunn och usel nu, som du var vid bröllopet ditt, Kristin — och mycket friskare färg har du ock», skrattade han, ty Kristin hade blivit så röd som ett nypon.

Erlend svarade ej, Herr Bårds min var mörk, men de två fruarna låtsade varken höra eller se; de hälsade stilla och höviskt på värdfolket.

Kristin lät bära fram öl och mjöd till härden, medan de väntade på maten. Munan Bårdsson pratade utan uppehåll. Han hade brev till Erlend från hertiginnan — hon hade frågat hur det gått för honom och hans brud, om det var samma mö han nu var gift med, som han velat bortföra till Sverige. Det var djävulen till resa, nu i midvintern — upp genom dalarna och på fartyg till Nidaros. Men han for i kungens ärende, så det gagnade ej att knorra. Han hade tittat till sin mor på Haugen och hade hälsningar med sig därifrån.

»Voren I på Jörundgård?» frågade Kristin sakta.

Nej, han hade fått veta att de rest till gravölet på Blakarsarv. Det var en ruskig händelse. Husfrun, Tora, Ragnfrids syskonbarn — hon hade störtat ned från bursvalen och brutit ryggen, och det var mannen som knuffat ned henne av vårdslöshet — det var de där gamla burarna, där det ej fanns någon riktig svalgång, det låg bara några plankor över stockändarna vid andra våningens höjd. De hade måst binda Rolf och hålla vakt över honom natt och dag, sedan olyckan hände — han ville bära hand på sig själv.

Man satt stilla, rysande, Kristin kände föga dessa fränder, men de hade varit på hennes bröllop. Hon blev så underligt matt — det svartnade för hennes ögon. Munan satt mitt emot henne, han sprang upp. Då han stod lutad över henne och höll om hennes skuldror, såg han snäll ut — Kristin märkte att det var kanske inte så underligt att Erlend höll av denne sin »systrung».

»Jag kände honom, Rolf, då vi voro unga», sade han. »Folk ömkade Tora Guttormsdotter — de sade han var vild och hårdsinnad. Nu syns det då att han höll henne kär. Åhja, mången man skräpper och låtsar som han gärna ville haft sitt giftermål ogjort, men de flesta män veta fullväl att hustrun är det värsta en kan mista —»

Bård Petersson reste sig hastigt och gick bort till bänken vid väggen.

»Gud fördöme munnen min», sade herr Munan tyst. »Att jag aldrig kan komma ihåg att hålla min käft!»

Kristin förstod inte, vad det var fråga om. Hennes yrsel var över nu, men stämningen var så pinsam — de voro så underliga allesamman. Hon kände lättnad, när tjänstfolket bar in maten.

Munan såg på bordet och gnuggade händerna:

»Jag tänkte nog vi gjorde ingen förlust på att vi koxade in här hos dig, Kristin, innan vi skola till att tugga fastlagsmat. Har du fått fram slika kräsligheter på denna korta stunden. En kunde tro att du lärt häxkonster av mor min. Men jag förstår du är snäll till att skaffa fram allt det som en husfru skall glädja sin husbonde med.»

De satte sig till bords. Åt gästerna hade det lagts sammetshyenden på den inre bänken på ömse sidor om högsätet. Tjänstfolket satt på ytterbänken, Ulv Haldorsson i mitten, rätt framför husfadern.

Kristin småpratade stilla med de främmande fruarna och bemödade sig om att dölja hur illa till mods hon var. Oupphörligt kom Munan Bårdsson med yttranden, som skulle vara skämtsamma, och det gällde hela tiden detta att Kristin redan var så tung på foten. Hon låtsade som hon inte hörde.

Munan var en ovanligt fetlagd man. Hans små, fint formade öron sutto helt inbäddade i det röda, tjocka halshullet, och magen var i vägen för honom, när han skulle gå till bords.

»Ja, jag har mycket begrundat detta om köttets uppståndelse», sade han. »Månntro jag skall uppstå med allt detta istret, som jag lagt mig till med, när den dagen kommer? Du blir nog smal om midjan igen du, Kristin — med mig är det värre. Du kan väl icke tro det, men jag var lika trång i bältet jag som Erlend där, när jag var tjugu vintrar gammal —»

»Håll upp nu, Munan», bad Erlend med låg röst. »Du plågar Kristin —»

»Det skall jag, eftersom du säger det», tog den andre i. »Du är karsk nu, kan jag tänka — du sitter vid eget bord med laggift kvinna hos dig i högsätet. Ja, det vete Gud den högste, det var icke för tidigt heller — du är gammal nog, karl! Visst skall jag hålla mun, eftersom du befaller. Aldrig sade någon dig när du skulle tala eller tiga — förr i tiden, när du satt vid mitt bord — du gästade mig både länge och väl, och icke tror jag du någonsin märkte att du icke var välkommen —

Men jag undrar om Kristin tager så illa vid sig för att jag skämtar litet med henne — vad säger du, min fagra fränka — du var icke så buskablyg förr i tiden. Jag har känt Erlend från det han var så stor som så, och jag tänker jag törs säga att jag unnat pilten gott alla dagar. Rask och manlig är du, Erlend, med svärd i hand, vare sig till häst eller om skeppsbord. Men jag skall be Sankt Olav klyva mig i två delar med yxan sin den dag jag ser dig stå upp på dina långa ben och se karl eller kvinna fritt i ögonen och svara för det förfång och ogagn du gjort i din tanklöshet. Nej, min käre frände, då hänger du huvudet som en fågel i giller, bidande att Gud och fränderna dina skola hjälpa dig ur klämman. Ja, du är en så vettig kvinna, du Kristin, så jag tänker du vet det — jag menar det kan väl göras dig behov att få le litet nu; du har fuller sett nog av skamsna miner och sorg och ånger nu i vinter —»

Kristin satt mörkröd i ansiktet. Hon darrade på händerna och vågade inte ens kasta en förstulen blick på Erlend. Vreden sjöd i henne — här sutto de främmande fruarna och Orm och tjänstfolket. Detta var alltså den höviskhet Erlends rika fränder iakttogo —

Då sade herr Bård, med så låg röst att endast de som sutto närmast skulle höra det:

»Icke fattar jag att detta är något att skämta med — att Erlend ställt så med sitt gifte. Jag gick i god för dig, Erlend, inför Lavrans Björgulfson —»

»Ja, det var djävulen så obetänkt gjort av dig, fosterfader», sade Erlend högljutt och häftigt. »Och jag fattar icke att du kunde vara så enfaldig. För du, du känner mig väl också —»

Men nu blev Munan rent oregerlig:

»Jo, nu skall jag säga varför detta synes mig gamman. Minns du vad du svarade mig, du Bård, då jag kom till dz och sade att nu måste vi hjälpa Erlend till detta gifte — nej, nu vill jag berätta det, Erlend skall få veta vad du trodde om mig — så och så står det mellan dem, sade jag, och får han icke Kristin Lavransdotter, så må Gud och Maria mö veta vad galenskaper vi månde få skåda. Då sporde du om det var därför jag äntligen ville ha honom gift med den förförda mön, för det jag tänkte hon kanske var ofruktsam, då hon gått fri så länge. Men jag tänker I kännen mig, I andre, I veten jag är mina fränder en fulltrogen frände —», han brast i gråt av rörelse.

»Så vare Gud mitt vittne och alla heliga män — aldrig har jag traktat efter ditt gods, frände — annars så står ju också Gunnulv mellan mig och Husaby. Men jag svarade dig, Bård — det vet du — att den första sonen, som Kristin fick, honom skulle jag giva min gullagda kniv med valbensslidan — här kan du få den —», ropade han gråtande och kastade det praktfulla vapnet till henne över bordet. »Blir det ej son denna gång, så blir det väl nästa år.»

Tårar av skam och vrede runno ned över Kristins heta kinder. Hon kämpade hårt för att inte falla ihop. Men de två främmande fruarna sutto och åto så lugnt, som om de voro vana vid sådana uppträden. Och Erlend viskade att hon skulle ta dolken: »annars håller Munan på med detta hela kvällen —»

»Ja, och så vill jag icke dölja», fortfor Munan, »att jag unnar din far han får se att han förhastade sig, när han svarade för ditt sinnelag. Så högmodig var Lavrans — vi voro icke goda nog för honom, vi, och du var alltför fin och skär, för att du skulle kunna tåla en man som Erlend i sängen din. Han talade som om han trodde du icke kunde härda ut med att göra annat nattetid än sjunga i nunnekoren, Jag sade det åt honom, käre Lavrans, sade jag, eder dotter är en fager och frisk, livaktig ungmö, och vinternatten är lång och kall här i landet —»

Kristin drog huvudlinet för ansiktet, hon snyftade högt och ville resa sig upp, men Erlend drog ned henne på sätet igen:

»Du får lägga band på dig», sade han hetsigt. »Bry dig icke om Munan — du ser väl att han druckit sig full —»

Hon kände på sig att fru Katrin och fru Vilborg tyckte det var ömkligt att hon ej hade större välde över sig själv. Men hon kunde inte hejda gråten.

Bård Petersson sade ursinnigt:

»Håll din ruttna käft! Ett svin har du varit i alla dina dagar — men fuller kan du väl låta en sjuk kvinna hava fred för ditt usla snack —»

»Sade du svin? Ja, jag har fler frillobarn än du, det är så det. Men ett har jag aldrig gjort — och icke Erlend heller — köpt en annan man till att vara barnafar åt oss —»

»Munan!» skrek Erlend till och sprang upp. »Nu lyser jag fred här i min hall!»

»Åh, lys du fred i baken din! De kalla den far som avlat dem — i svinaleverne, som du säger!» Munan slog näven i bordet, så att skålar och småfat hoppade. »Icke gå våra söner som tjänstesvenner i sina fränders hus. Men här sitter sonen din till bords med dig, och han sitter på tjänarnas bänk, Det skulle nu synas mig den värsta skam —»

Bård for upp och drev till den andre rätt i synen med ett krus. Männen drabbade samman, så att bordskivan halvvägs välte över ända och mat och kärl foro ned i knät på dem som sutto på ytterbänken.

Kristin satt vit, med halvöppen mun. En gång såg hon bort på Ulv — karlen skrattade öppet, rått och ondskefullt. Så välte han bordskivan tillbaka och tryckte den mot de två som slogos. Erlend sprang upp på bordet. Knäböjande mitt i rasket fick han tag över Munans armar och under hans axlar och drog honom upp till sig — han blev blodröd av ansträngningen. Munan passade på och gav Bård en spark, så att den gamle blödde i munnen — så slängde Erlend honom tvärsöver bordet och ut på golvet. Själv hoppade han efter och stod och pustade som en blåsbälg.

Den andre kom på fötter och for emot Erlend, som smet sig under hans armar ett par gånger. Så var han över Munan och höll honom inklämd i ett fast tag av sina långa, sega armar. Erlend var smidig som en katt, men Munan behöll fotfästet — stark och tung, som han var lät han icke lägga sig. De svängde runt och runt i rummet, medan tjänstekvinnorna gallskreko, och ingen av männen gjorde min av att skilja dem åt.

Då steg fru Katrin upp, tung och fet och långsam i sina rörelser, klev hon över bordet, så lugnt som om hon gick i en trappa.

»Nej, håll nu upp», sade hon med sin sega, dästa röst. »Släpp honom, Erlend! Det var illa gjort, husbonde — att tala så till en gammal man och nära frände —»

Männen lydde henne. Munan stod helt spak och lät hustrun torka näsbloden av honom med sitt huvudlin. Hon sade åt honom att gå och lägga sig, och han följde lydigt med, då hon ledde honom bort till sängen vid södra gaveln. Hustrun och en av hans svenner plockade kläderna av honom, vältrade honom in och stängde sängdörren.

Erlend hade gått bort till bordet. Han lutade sig fram förbi Ulv, som satt såsom förut.

»Fosterfar!» sade han olycklig. Han tycktes alldeles ha glömt sin hustru. Herr Bård satt och vaggade med huvudet, och tårarna droppade nedför hans kinder.

»Han hade icke tarvat tjäna heller, Ulv», kom det, medan han flämtade av djupa, våldsamma snyftningar. »Du kunde ha tagit gården efter Haldor, du vet det var min mening —»

»Det var icke så fullgod gård du gav åt Haldor — du köpte billig husbonde åt din hustrus tjänstemö», sade Ulv. »Han röjde och arbetade upp den väl — det syntes mig rimligt att bröderna mina togo den efter far sin. Det var nu en sida av saken — icke hade jag håg till att sitta som bonde heller — och minst däruppe i liden och gapa ned på Hästnästunet — jag tyckte jag hörde var dag upp till oss att Pål och Vilborg gingo och ondgjorde sig över att du givit alltför stor gåva åt horsonen din —»

»Jag bjöd dig min hjälp, Ulv», sade Bård gråtande, »när du ville fara ut med Erlend. Jag sade dig allt om denna sak, så snart du var gammal nog att fatta det. Jag bad dig vända dig till din far —»

»Jag kallar den far, som värjde mig då jag var liten. Det var Haldor det. Han var god mot mor och mot mig. Han lärde mig att rida en häst och hugga med svärd — på bondeklubbors vis, minns jag Pål sade en gång —»

Ulv slängde kniven, som han satt och höll, så att den for klingande bort över bordet. Så reste han sig, tog den igen och torkade av den bakpå låret, stack den i slidan och vände sig till Erlend:

»Gör nu en ända på detta gästabud ditt och sänd folket till sängs! Ser du icke att hustrun din är ovan ännu vid de gilleseder vi ha i släkten vår —»

Därmed gick han ut ur rummet.

Herr Bård såg efter honom — han tycktes så ömkligt gammal och skröplig, där han satt hopsjunken bland sammetskuddarna. Dottern, Vilborg, och en av hans svenner hjälpte honom på fötter och ledde ut honom.

Kristin satt ensam i högsätet, hon grät och grät. Då Erlend tog efter henne, slog hon häftigt undan hand. Hon vacklade ett par gånger, då hon gick över golvet, men hon svarade ett kort nej, när mannen frågade om hon var sjuk.

Hon tyckte föga om dessa tilltäppta sängar. Hemma hade de bara förhängen ut mot rummet, och då blev det inte så hett och kvavt. Och nu var det värre än annars — hon hade ju ändå så svårt att dra efter andan. Den hårda klumpen, som tryckte alldeles uppe under revbensbågen, trodde hon var barnets huvud — hon föreställde sig att det låg med sitt lilla svarta huvud inborrat mellan hennes hjärterötter — det kvävde henne, som Erlend hade gjort förr i världen, när han pressade sitt mörkhåriga huvud in mot hennes barm. Men i natt var det ingen sötma i den tanken —

»Skall du aldrig sluta att gråta, du?» frågade mannen och ville skjuta in ena armen under hennes skuldra.

Han var alldeles nykter. Mycket tålde han att dricka, och oftast drack han också ganska litet. Kristin tänkte att detta kunde aldrig i evighet ha hänt hemma hos dem — aldrig hade hon där hört folk giva varandra nidord eller riva upp sådant som man hellre bort tiga om. Så många gånger hon än sett sin far ragla i starkt rus och stugan full av druckna gäster, så hade det då icke hänt att ej han kunnat hålla skick i sitt hus — utan frid och välvilja hade rått, tills folk damp av bänkarna och somnade i glädje och sämja.

»Käresta min, tag icke detta så hårt», bad Erlend.

»Och herr Bård!» brast hon ut mitt i gråten. »Tvi ett slikt beteende — han som talade till min far, som skulle han haft Guds bud att bära fram — ja, Munan sade mig det vid vårt fästeöl —» Erlend svarade stilla:

»Väl vet jag, Kristin, att jag har orsak att slå ned ögonen inför din far. Han är en god man — men min fosterfar är icke sämre. Inga, mor till Pål och Vilborg, låg sjuk och lam i sex år, innan hon dog. Det var innan jag kom till Hästnäs, men jag har hört talas om det — aldrig har en husbonde vårdat en sjuk hustru mera trofast och kärligt. Men det var på den tiden Ulv kom till —»

»Det var väl större skam då — med sin sjuka hustrus tärna —»

»Du gör dig så barnslig ofta, så man kan icke tala med dig», sade Erlend trött. »Gud hjälpe mig, Kristin, du blir tjugu år i vår — och det är då några vintrar sedan du måste räknas för vuxen kvinna —»

»Ja, det är sant att du har rätt att håna mig för det —»

Erlend stönade högt:

»Du vet själv att jag menade icke så — Men du har gått där på Jörundgård och hört på honom, Lavrans — så karsk och manlig han är, så talar han nu ofta som han skulle vara en munk eller icke fullvuxen karl —»

»Har du hört om någon munk som haft sex barn?» sade hon kränkt.

»Jag har hört om honom, Skurda-Grim, som hade sju», sade Erlend förtvivlad. »Den förre abboten i Holm —. Nej, Kristin, Kristin, gråt då icke så. I Guds namn, jag tror du har mist vettet —»

Munan var mycket spak nästa morgon. »Jag kunde icke tänka du skulle lägga mitt ölsnack så på hjärtat, Kristin, min unge», sade han allvarligt och strök henne över kinden. »Annars skulle jag nog bättre vaktat munnen min.»

Han talade med Erlend om att det måste ju kännas underligt för Kristin att ha denna pojken gående här — vore bäst att få Orm ur vägen under den närmaste framtiden, Munan erbjöd sig att ta honom till sig på någon tid. Erlend tyckte om detta, och Orm ville gärna följa med Munan. Men Kristin saknade barnet mycket — hon hade fäst sig vid sin styvson.

Nu satt hon ensam igen med Erlend om kvällarna, och honom hade hon inte mycket sällskap av. Han satt borta vid härden, sade ett ord då och då, tog en klunk öl ur tumlaren och lekte litet med sina hundar. Så gick han bort och sträckte ut sig på bänken — och så gick han till sängs — frågade ett par gånger om inte hon snart skulle laga hon kom i ro — och så sov han.

Kristin satt och sydde. Hon andades hörbart, kort och tungt. Hon kunde liksom inte minnas hur det var att vara lätt och smal i midjan — kunna snöra sin sko utan möda och plåga.

Nu, då Erlend sov, försökte hon ej längre hålla tårarna tillbaka. Det hördes inte ett ljud i stugan, utom av bränderna som sjönko samman på härden och hundarna som rörde på sig. Ibland undrade hon — vad hade de talat om förr i tiden, Erlend och hon? De hade visst inte sagt så mycket — hade haft annat att göra under de korta, stulna mötesstunderna.

— Denna tiden på året brukade modern och tjänstflickorna sitta i vävstugan om kvällarna. Så kommo också fadern och karlarna ditin och satte sig till med sitt — de lagade lädersaker och gårdsredskap och täljde i trä. Den lilla stugan blev alldeles full med folk, samtalet flöt stilla och långsamt mellan dem. När någon hade varit borta och druckit ur öltunnan, frågade han alltid, innan han hängde upp skopan, om någon annan ville ha — det var stående sed.

Så var det någon som kunde förtälja en sagostump — om kämpar förr i världen, som slagits med högbor och jättekvinnor. Eller fadern berättade, under det han snidade i trä, sådana riddarsagor som han hört föreläsas i hertig Håkons hall, när han var kärtesven!^[2] i sin ungdom. Underliga, vackra namn — kung Osantrix, riddar Titurel — Sisibe, Guniver, Gloriana och Isolde hette drottningarna. — Men andra kvällar berättades lustiga historier och skämtsägner, tills karlarna storskrattade och modern och tärnorna skakade på huvudet och fnissade.

Ulvhild och Astrid sjöngo. Modern hade den allra vackraste röst, men henne måste man tigga och be, innan man fick henne till att kväda. Fadern gjorde sig inte så rar — och han kunde leka så vänt på sin harpa.

Så lade Ulvhild från sig slända och tott och tog sig bakåt över höfterna.

»Är du trött i ryggen nu, Ulvhild liten?» frågade fadern och tog henne upp i sitt knä. Någon gick efter tavelleken, och fadern och Ulvhild flyttade brickorna, tills det blev sängdags. Hon mindes den lilla systerns gula lockar, som flöto ut över faderns brungröna vadmalsärm. Han höll så ömt om den lilla svaga ryggen.

Fars stora slanka händer med en tung gulring på varje lillfinger! De hade varit hans mors. Den med den röda stenen, hennes brudring, kade han sagt att Kristin skulle ha efter honom. Men den han bar på sin högra hand, med en sten som var halvt blå och halvt vit liksom hans sköldemärke, den hade herr Björgulf låtit göra åt sin fru, när hon gick med barnet — hon skulle få den, när hon fött honom en son. Tre nätter hade Kristin Sigurdsdotter burit ringen, så band hon den vid gossens hals, och Lavrans sade att han ville ha den på sig i graven.

Åh, vad skulle hennes far säga, när han fick veta detta om henne? När det spriddes ut i bygden därhemma och han visste med sig, vart han for, till kyrkan och på ting eller stämma, att var man skrattade bakom hans rygg, för det han låtit lura sig så. På Jörundgård hade de klätt ut en frilla med Sundbukronan över utslaget hår —

»Folk säger ju det om mig att jag kan icke aga mina barn.» Hon mindes faderns ansikte, när han sade det — han skulle vara sträng och allvarlig, men hans ögon voro muntra. Hon hade gjort sig skyldig till en eller annan liten förseelse — tilltalat honom oåtspord, i främmandes närvaro, eller något dylikt. »Ja du, Kristin, du hyser icke mycken fruktan för far din, du!» Så måste han skratta, och hon skrattade med. »Ja, men det är illa det, Kristin.» Och ingen av dem visste vad det var som var så illa — att hon inte hade den rätta skräcken i sig för sin far, eller att han omöjligt kunde hålla sig allvarsam när han skulle tillrättavisa henne.

— Det var som om den olidliga ängslan för att det skulle vara något på tok med barnet gick över och kom i bakgrunden, alltefter som Kristin fick känna av mera kroppslig vedermöda och plåga. Hon försökte tänka framåt — om en månad; då hade hon redan haft sin gosse någon tid. Men det blev inte verkligt för henne. Hon bara längtade och längtade efter hemmet.

En gång frågade Erlend om hon ville att han skulle sända bud efter hennes mor. Men hon hade sagt nej — hon trodde icke att modern orkade resa så långt vintertid. Nu ångrade hon sig. Och hon ångrade att hon sagt nej till Tordis på Laugarbru, som äntligen velat följa med henne norrut och gå henne tillhanda, första vintern hon skulle vara husfru. Men hon blygdes inför Tordis. Tordis hade varit Ragnfrids tärna hemma på Sundbu, hade följt med henne till Skog och hem igen till dalen. När hon gifte sig, hade Lavrans satt hennes man till gårdsfogde på Jörundgård, för att Ragnfrid inte kunde vara utan sin kära tärna. Kristin hade ej velat ha med sig någon tjänstemö hemifrån.

Nu tycktes det henne förfärligt att hon icke skulle ha något känt ansikte över sig, när tiden för hennes nedkomst var inne. Hon var rädd — hon visste så litet om vad en barnsängskvinna hade att genomgå. Modern hade aldrig talat med henne om det och hade aldrig velat att unga flickor skulle vara med, när hon hjälpte en kvinna i barnsnöd — det var bara att skrämma de unga, sade hon. Det kunde visst vara fruktansvärt — Kristin mindes när modern fick Ulvhild! Men det sade Ragnfrid kom sig av att hon varit glömsk och krupit under en gärdesgård — sina andra barn hade hon fött med lätthet. Men Kristin kom nu i håg att hon själv tanklöst nog gått under en tross ombord på fartyget —

Det slog väl inte alltid in — hon hade hört modern och andra kvinnor tala om dylikt. Ragnfrid hade det ryktet om sig hemma i bygden att hon var den bästa »närkvinnan»^[3] och hon vägrade aldrig att fara och hjälpa, om det så gällde en tiggerska eller den fattigaste mans förförda dotter och om vädret var sådant att tre män måste följa med henne på skidor och växla om sinsemellan med att bära henne på ryggen.

— Men det var ju alldeles otänkbart att inte en så erfaren kvinna som hennes mor skulle ha märkt hur det var fatt med henne i somras, när hon var så eländig. Det slog Kristin med ens. Men då — men då var det väl visst och säkert att mor kom, om de också inte hade skickat efter henne! Ragnfrid skulle nog inte vilja att en främmande kvinna var dotterns stöd i den kampen — Modern kom — hon var säkert på väg hitupp nu — Åh, då skulle hon få be sin mor om tillgift för allt hon brutit mot henne — hennes egen mor skulle stödja henne, hon skulle få knäböja vid sin egen mors knä, när hon födde barnet. Mor kommer, mor kommer — Kristin snyftade befriat med händerna för ansiktet. Ja mor, förlåt mig, mor —

Denna tanke, att hennes mor var på väg upp till henne, rotfäste sig så hos Kristin att hon en dag trodde sig viss om att modern kom i dag. Och fram på förmiddagen tog hon kappan på sig och gick ut för att möta henne på vägen som leder från Gauldalen över till Skaun. Ingen lade märke till att hon gick ut från gården.

Erlend hade låtit forsla fram timmer för att rusta upp byggnaderna, så det var ordentligt vägat, men det föll sig tungt för henne att gå i alla fall — hon blev andlös, fick hjärtklappning och ont i sidorna — det kändes som om den spända huden skulle brista sönder, när hon hade gått en liten stund. Och det mesta av vägen gick genom täta skogen. Hon var nog rädd — men det hade inte hörts av någon varg i bygden denna vintern. Och Gud skulle väl skydda henne, som gick för att möta sin mor, falla ned för henne och be om tillgift — och hon kunde ej låta bli att gå.

Hon kom fram till en liten sjö, där det låg några små gårdar. Där vägen tog av ut på isen, satte hon sig ned på en timmerstock satt en liten stund, gick litet, när hon frös och väntade i många timmar. Men till sist måste hon vända om hem igen.

Dagen efter vandrade hon samma väg. Men när hon gick över tunet till en av de små gårdarna vid sjön, kom hustrun där springande efter henne.

»I Guds namn, husfru, du får icke göra detta!»

När de andra sade det, blev Kristin själv så rädd att hon inte förmådde röra sig ur fläcken — darrande, med vettskrämda ögon såg hon på bondkvinnan.

»Genom skogen — tänk om ulven fick väder av dig, du. Annat ont kunde också komma över dig — hur kan du fara fram så vettlöst!»

Bondhustrun tog om den unga husfrun och stödde henne — såg in i det magra, gulbleka och brunfläckiga ansiktet:

»Du får gå in i stugan vår och vila dig litet — så ska vi följa dig hem, några härifrån», sade bondens hustru och ledde den andra med sig in.

Det var en liten och torftig stuga, och det var mycket ostädat därinne, många små barn lekte på golet. Modern skickade ut dem i eldhuset, tog kappan av gästen, fick henne att sitta ned på bänken och drog av henne de snöiga skorna. Så svepte hon ett skinn om Kristins fötter.

Allt under det att Kristin bad den andra icke göra sig omak, så dukade dock bondkvinnan fram mat och öl ur jultunnan. Under tiden tänkte hon — sådant skick där var på Husaby! Själv var hon en fattig mans hustru, föga hjälp hade de haft på gården och oftast ingen, men aldrig hade Öistein tålt att hon gick ensam utanför tungärdslet, när hon var med barn — ja, bara hon skulle till ladugarden, sedan det skymt, så måste någon lyssna efter henne. Men den rikaste husfrun i bygden kunde gå och utsätta sig för den hemskaste död, och icke en kristen själ passade på henne — fast tjänstfolket gick och trampade varandra på hälarna där på Husaby och gjorde ingenting. Det var väl sant då, som folk sade, att Erlend Nikulausson redan var trött på giftet sitt och likgiltig för hustrun.

Men hon småpratade med Kristin hela tiden, och nödgade henne att äta och dricka. Och Kristin riktigt skämdes — men hon fick sådan matlust som hon inte haft — ja, inte sedan i våras; denna snälla kvinnans mat smakade så gott. Och kvinnan skrattade och sade att storfolkets kvinnor var väl inte annorlunda skapta de än andra. Om man inte gitte se maten hemma, så var det ofta på det viset att efter främmande kost kunde man bli rent glupsk, om den också var tarvlig och grov.

Hon hette Audfinna Audunsdotter och var från Updal, sade hon. När hon märkte att det gjorde gästen gott, berättade hon mer och mer om sitt hem och sin bygd. Och innan Kristin visste ordet av, hade hennes egen tungas band lossats — hon talade om sitt hem och om sina föräldrar och hembygden. Audfinna förstod att den unga kvinnans hjärta var nära att brista av hemlängtan — så lockade hon med vänliga finter Kristin att fortsätta. Och het och yr av det starka ölet talade Kristin, tills hon skrattade och grät på en gång. Allt som hon förgäves sökt gråta sig från i de ensamma kvällsstunderna på Husaby, det löstes nu litet i sänder, medan hon fick berätta för den snälla bondhustrun.

Det var alldeles mörkt över ljuren, men Audfinna ville att Kristin skulle vänta, tills Öistein eller sönerna kommo hem från skogen och kunde följa henne. Kristin tystnade och blev dåsig, men hon satt och log, blank i ögonen — så väl till mods hade hon inte känt sig, sedan hon kom till Husaby.

Då ryckte en karl upp dörren, ropade in och frågade om de sett till husfrun — varseblev henne och for ut igen. Strax efter dök Erlends långa gestalt in under dörrkarmen. Han satte från sig yxan, som han bar, segnade baklänges in mot väggen — han måste ta stöd med händerna bakom sig, och han kunde inte tala.

»Du har varit rädd för husfruns skull?» frågade Audfinna och gick bort till honom.

»Ja, det blygs jag icke för att säga.» Han strök sig upp under håret. »Så rädd har visst aldrig en man varit, som jag var i kväll. Då jag hörde hon gått inåt skogen —»

Audfinna omtalade hur Kristin kommit dit. Erlend tog kvinnans hand:

»Detta skall jag hålla både dig och bonden din räkning för och aldrig glömrna», sade han.

Så gick han dit bort där hustrun satt, ställde sig bredvid henne och lade ena handen om hennes nacke. Han sade icke ett ord till henne, men han blev stående på detta sätt, så länge de voro i stugan.

Nu kommo de in — svenner från Husaby och män från de närmaste gårdarna. Alla sågo de ut som de kunde behöva en hjärtstyrkare, så Audfinna bjöd omkring öl, innan de gingo.

Karlarna satte i väg på skidor bort över gärdena, men Erlend hade givit sina åt en av svennerna; han gick och höll Kristin under sin kappa nedför backen. Det var alldeles mörkt nu och stjärnklart.

Då kom det från skogen bakom dem — ett långdraget ylande, som växte och växte i natten, Det var ulven — det var flera, Erlend stannade skälvande, släppte henne, och Kristin kände att han gjorde korstecken, medan han grep ett fastare tag om yxan med andra handen. »Hade du nu — åh nej —!» Han drog henne intill sig, så hårt att hon jämrade sig.

Skidlöparna ute på gärdet tvärvände och skyndade tillbaka mot de två, så fort de förmådde. De slängde skidorna över axeln och slöto en tät ring om henne med spjut och yxor. Vargarna följde dem ända fram till Husaby — så nära att de mången gång sågo en skymt av dem i mörkret.

När de kommo in i hallen därhemma, voro många av karlarna gråbleka i ansiktet. »Detta var det styggeligaste —», sade en, och i detsamma måste han kasta upp, rakt över härden. De uppskrämda tärnorna hjälpte husfrun i säng. Äta kunde hon inte. Men nu då den kväljande, förfärliga rädslan var överstånden, tyckte hon i alla fall på sätt och vis det kändes gott att se att alla varit så ängsliga för hennes skull.

När de blivit ensamma i hallen, kom Erlend bort och satte sig på sängkanten:

»Varför gjorde du detta?» viskade han. Och då hon inte svarade, sade han ännu tystare:

»Sörjer du så, för det du kommit hit till min gård —?»

Det dröjde litet, innan hon förstod vad han menade:

»Jesus, Maria! Kan du tänka något slikt!»

»Vad menade du den gången du sade — då vi varit på Medalby, då jag ville rida från dig — att jag kunde fått bida länge, innan du kommit efter mig till Husaby?» frågade han som förut.

»Åh, jag talade i vredesmod», sade Kristin tyst och förläget. Och nu berättade hon honom, vad hon gått och väntat på dessa dagarna. Erlend satt mycket stilla och hörde på.

»Jag undrar när den dag skall komma då dig synes det är här på Husaby hos mig du är hemma», sade han och lutade sig in över henne i mörkret.

»Åh, det är visst inte stort mer än en vecka till dess nu», viskade Kristin och log osäkert. När han böjde sitt ansikte ned mot hennes, kastade hon armarna om hans hals och kysste honom häftigt tillbaka.

»Det är första gången du bjudit till att famntaga mig, sedan jag slog dig», sade Erlend lågmält. »Långsint är du, Kristin min —»

Det rann henne i hågen att detta var första gången, sedan den kvällen han märkt att hon var med barn, som hon vågat sig till att smeka honom, utan att han bad henne därom.

Men efter denna dag var Erlend så snäll mot Kristin att hon ångrade varje stund hon varit ond på honom,

IV

Gregorsmässan kom och gick, Kristin hade säkert trott att det var sista väntetiden för henne. Men nu var det snart Marie bebådelsedag, och ännu gick hon uppe.

Erlend måste in till Nidaros till midfastotinget; han tänkte att han skulle säkert vara hemma igen måndag kväll, men ännu på onsdagsmorgonen hade han inte kommit. Kristin satt i hallen och visste ej vad hon skulle ta sig till — det var som om hon inte orkade börja med något.

Solljus strömmade ned genom ljuren — hon kände att ute måste det vara riktigt vårlikt i dag. Så reste hon sig upp och kastade en kappa över sig.

En av tärnorna hade nämnt att om en kvinna blev gående för länge, så skulle det vara ett gott hjälpmedel att hon lät brudhästen äta säd ur hennes fång. Kristin stod en stund i dörren — i det bländande solskenet låg tunet alldeles brunt med glittrande rännilar, som sköljde blanka, hala strimmor i hästsmutsen och skräpet. Himlen spände sig sidenblå och blank över de gamla husen — de två drakhuvudena på östra burens vindskeder lyste mot luften med en kvarleva av gammal förgyllning i dag. Vatten silade och rann från taken, och röken virvlade och dansade för små ljumma vindpustar.

Hon gick till stallet och in i det, fyllde klänningsfånget med havre ur sädesbingen. Stallukten och ljudet från hästarna, som rörde sig inne i mörkret, gjorde henne gott. Men det var folk i stallet. Så skämdes hon att göra vad hon kommit dit för.

Hon gick och kastade säden åt hönsen, som trippade omkring och solade sig på tunet. Tankspridd såg hon på Tore, stalldrängen, som skrapade och ryktade den grå vallacken — den släppte håren starkt. Emellanåt slöt hon ögonen och vände sitt vissnade stugbleka ansikte upp mot solskenet.

Så stod hon, när tre män redo in på tunet. Den främste var en ung präst, som hon inte kände. Så snart han varseblev henne, sprang han ur sadeln och gick rakt bort till henne med framsträckt hand.

»I haden visst icke aktat göra mig denna heder, att I, husfru, stån härute och tagen emot mig», sade han leende. »Men jag får tacka därför lika väl. Ty I ären ju min broders hustru, Kristin Lavransdotter?»

»Då ären I mäster Gunnulv, min husbondes broder», svarade hon, blossande röd. »Väl mött, herre! Och välkommen hem till Husaby!»

»Tack för god hälsning», sade prästen. Han lutade sig ned och kysste hennes kind, så som hon visste att det var sed i utlandet, när fränder möttes. »I varer väl funnen, Erlends hustru!»

Ulv Haldorsson kom ut och bad en sven ta de främmandes hästar. Gunnulv hälsade hjärtligt på Ulv:

»Är du här, frände — jag hade väntat få höra att du nu var gift och bofast man.»

»Nej, jag gifter mig icke, förrän jag får valet mellan hustrun och galgen», sade Ulv skrattande, och prästen skrattade med. »Jag har lovat fanen att leva ogift, lika så fast som du har lovat Gud det.»

»Ja, då borde du vara bärgad, åt vad håll du än vänder dig, Ulv», svarade mäster Gunnulv leende. »Eftersom du gör väl den dag du bryter det löfte du givit den mannen. Men det är också sagt att en man skall hålla sitt ord, om det så var till puken själv. — Är icke Erlend hemma?» frågade han förvånad. Han bjöd Kristin handen, när de vände sig om för att gå mot boningshuset.

För att dölja sin förlägenhet gick Kristin med tjänarinnorna och såg till att bordet dukades. Hon bjöd Erlends lärda bror att sitta i högsätet, men då hon inte ville sitta där bredvid honom, flyttade han sig ned på bänken till henne.

Nu då mäster Gunnulv satt vid hennes sida, såg hon att han måste vara minst ett halvt huvud lägre än Erlend — men han föreföll mycket större. Han var grövre och mera satt till gestalt och lemmar, och hans breda axlar voro alldeles raka. Erlend hade något sluttande skuldror. Han var mörkt klädd, i en dräkt som anstod en präst, men den fotsida rocken, som gick upp i halsen nästan ända till skjortans linning, var tillknäppt med emaljerade knappar, och vid det vävda bältet hängde hans måltidsbestick i silverfodral.

Hon såg förstulet upp i prästens ansikte. Han hade ett runt, kraftigt huvud och magert, runt ansikte med bred, låg panna, något stora kindknotor och fint rundad haka. Näsan var rak och öronen små och vackra, men hans mun var lång och smal, och överläppen sköt helt litet fram och skuggade över underläppens lilla röda färgstänk. Endast håret var likt Erlends — den täta kransen kring prästens rakade hjässa var svart med torr sotglans och såg lika silkeslen ut som Erlends lugg. Annars var han inte så olik sitt syskonbarn, Munan Bårdsson — nu kunde hon förstå att det var sant att Munan skulle ha varit vacker i sin ungdom. Nej, Åshild, sin moster, var det han liknade — nu såg hon att han hade samma ögon som fru Åshild — bärnstensgula och lysande, under smala och raka, svarta bryn.

Först var Kristin litet blyg för sin svåger, som blivit utlärd i så många vetenskaper vid de stora skolorna i Paris och Valland. Men småningom glömde hon sin förlägenhet. Det var så lätt att tala med Gunnulv. Det föreföll inte som om han talade om sig själv, minst av allt som om han velat skryta med sin lärdom. Men när hon hunnit sansa sig litet, så hade han berättat så mycket att Kristin tyckte hon aldrig förr hade förstått vilken stor värld det fanns utanför Norge. Hon glömde sig själv och allt sitt, medan hon satt och såg upp i prästens runda ansikte med de kraftiga kindbenen, med det fina och livfulla leendet. Han hade lagt ena benet över det andra knät, under rocken, och satt med de vita, kraftiga händerna knäppta om fotleden.

När han frampå eftermiddagen kom in till henne, frågade han om de skulle leka tavel. Kristin måste svara att hon icke trodde det fanns något tavelspel i huset.

»Icke det?» frågade prästen förundrad. Han gick bort till Ulv:

»Vet du, Ulv, var Erlend har gjort av mors guldtavel? — De lektingestarna som voro här efter henne — han har nu väl icke låtit någon få dem?»

»De äro i ett skrin uppe på riddarloftet», sade Ulv. »Han ville väl snarare icke att någon skulle få dem — som var här på gården förr i tiden», sade mannen lågmält. »Vill du, Gunnulv, att jag skall gå efter skrinet?»

»Ja, det kan nu väl Erlend icke misstycka», sade prästen.

Strax efteråt kommo de två tillbaka med ett stort, snidat skrin. Nyckeln satt i, och Gunnulv låste upp. Överst låg en langleik och ett annat strängaspel, som Kristin aldrig förr sett maken till. Gunnulv kallade det psalterion — han lät fingrarna löpa över strängarna, men det var alldeles ostämt. Där funnos bandrullar, silkesnystan, broderade handskar och huvudbonader av siden och tre böcker med spännen. Till sist fann prästen tavelspelet; spelbrädan var rutad i vitt och guld, och brickorna voro av valben, vita och förgyllda.

Först nu kom Kristin att tänka på att hon inte sett till något enda av sådana ting som tjäna till tidsfördriv, så länge hon varit här på Husaby.

Kristin måste nu tillstå för sin svåger att hon var dum i tavellek och ej heller dugde mycket till i fråga om strängalek. Men böckerna var hon nyfiken att få se i.

»Ja, du har väl lärt att läsa i bok, du Kristin», frågade prästen. Och nu kunde hon med en viss stolthet svara att det hade hon då förstått sig på redan som barn. Och i klostret hade hon fått ros för att hon var så duktig i att läsa och skriva.

Prästen stod småleende över henne, medan hon bläddrade i böckerna. Den ena var en riddarsaga om Tristan och Isolde, och den andra var om heliga män — hon slog upp Sankt Martins saga. Den tredje boken var på latin och särskilt fagert präntad med stora, brokiga bokstäver i början på varje kapitel.

»Den har vår ättefader, biskop Nikulaus, ägt», sade Gunnulv.

Kristin läste halvhögt:

Averte faciem tuam a peccatis meis et omnes iniquitates meas dele.

Cor mundum crea in me, Deus, et spiritum rectum innova in visceribus meis.

Ne projicias me a facie tua, et Spiritum Sanctum tuum ne auferas a me.^[4]

»Förstår du detta?) frågade Gunnulv, och Kristin nickade och sade att hon förstod ju litet. Hon kände så pass väl till orden att det gjorde henne undrande till sinnes att de skulle komma för hennes ögon just nu. Det ryckte litet i hennes ansikte, och tårarna ville fram. Då tog Gunnulv strängaleken på knät och sade att han ville försöka om han inte kunde få den i ordning.

Medan de sutto så, hörde de hästar ute på tunet — strax därpå kom Erlend inrusande i hallen, strålande glad — han hade hört, vem som var kommen. Bröderna stodo med händerna på varandras axlar; Erlend frågade och väntade inte på svar. Gunnulv hade varit i Nidaros två dagar, så det var en slump att de inte träffats där.

»Det är underligt också», tyckte Erlend. »Jag hade trott hela prästerskapet vid Kristkyrkan skulle gått dig till mötes i procession, när du kom hem — så vis och höglärd som du nu månde vara —»

»Kan du veta du då, om de icke det gjort?» frågade brodern leende. »Du kommer icke för nära Kristkyrkan, när du är i köpstaden, har jag hört.»

»Nej, pilt — jag drager icke till min herre ärkebispen, såvitt jag kan undslippa — han har svett pälsen min en gång», skrattade Erlend övermodigt. »Hur likar dig din svåger, söta min — jag ser du har redan blivit vän med Kristin, bror —. Föga lika henne de andra fränderna våra —»

Först när de skulle sätta sig till kvällsbordet, märkte Erlend att han ännu hade pälsmössan och kappan på sig och svärdet vid bältet.

Det blev den gladaste kväll Kristin hade haft på Husaby. Erlend nödgade brodern att sätta sig i högsätet med henne; själv skar han för maten åt honom och skänkte i hans bägare. Första gången han drack Gunnulv till, böjde han ett knä och ville kyssa brodern på handen:

»Hell och säll, herre! — Vi måste lära oss, Kristin, att visa ärkebiskopen tillbörlig heder — jo, visst blir du ärkebiskop en gång, du Gunnulv!»

Husfolket gick sent ur hallen, men bröderna och Kristin blevo sittande kvar vid dryckeskärlen. Erlend hade satt sig på bordskanten med ansiktet vänt mot brodern:

»Ja, detta tänkte jag på vid mitt bröllop», sade han och pekade på moderns skrin, »att Kristin skulle ha det. Men jag glömmer så lätt, och du glömmer ingenting du, bror. Men ringen efter mor är väl kommen på en fager hand, skulle jag tro?» Han lade Kristins hand över sitt knä och vred på hennes fästering.

Gunnulv nickade. Han lade moderns psalterion i Erlends knä: »Sjung nu, bror, du sjöng så fagert och lekte så väl förr i tiden —.»

»Det är många år sedan dess», sade Erlend allvarligare. Så lät han fingrarna glida över strängarna:

Olav kungen, Haralds son,
red ut i villan skog,
fann ett litet spår i ler,
— så är tidend stor.

Sade då Finn Arnesson,
han red främst i flocken:
Fager månd’ vara så liten fot
allt i scharlakans socka —

Erlend log, medan han sjöng, och Kristin såg litet ängslig upp på prästen — om han skulle ogilla visan om Sankt Olav och Alvhild. Men Gunnulv satt och smålog — fast hon kände med ens att det säkert inte var åt visan utan åt Erlend —.

»Kristin skall slippa sjunga; du är väl trångbröstad nu, kära min», sade han och strök över hennes kind. »Men nu kan du —» Han räckte strängaspelet åt sin bror.

Det hördes på prästens spel och sång att han hade lärt i en god skola.

Kungen red till fjälls åt nord —

Hörde han duvan klaga svårt:
»Höken tog min käresta bort!»

Efter red han så långt av led,
Höken flög över vildan hed,

till den skönsta av hagar —
den blomstras alla dagar.

I den hagen är en hall,
därinne är bonat med purpur om pall.

Där ligger en riddare i sitt blod.
Han är drotten båld och god.

Han ligger under scharlakan blå
med Corpus domini skrivet uppå —

»Var har du lärt den visan?» frågade Erlend.

»Åh — några piltar sjöngo den utanför det härbärge där jag bodde i Kanterborg», sade Gunnulv. »Så frestade jag att vända om den till norskt mål. Men det stämmer icke så gott —», han satt och varierade melodien på strängarna.

»Nej, bror — det är långt efter midnatt. Kristin kan visst tarva att komma i säng — är du trött, hustru min?»

Kristin såg skyggt upp på männen; hon var mycket blek:

»Jag vet icke —. Jag skall visst icke lägga mig i sängen härinne nu —»

»Är du sjuk?» frågade de båda och lutade sig över henne.

»Jag vet icke», sade hon som förut. Hon tog sig bakåt över höfterna. »Det känns så underligt i länden —»

Erlend sprang upp och gick mot dörren. Gunnulv följde efter:

»Det är illa att I ej haven fått dem hit förr, de husfruar, som skola hjälpa henne», sade han. »Är det mycket tidigare än hon väntat?»

Erlend blev blossande röd:

»Kristin tänkte hon icke skulle behöva andra än tärnorna sina — De ha fått barn själva, några av dem —», han försökte le.

»Du är icke vettig!» Gunnulv såg på honom. »Det har var torpargumma jordemoder och grannkvinnor hos sig, när hon skall i barnsäng — skall din husfru krypa i en vrå och gömma sig som en katta som får ungar! Nej bror, så mycket karl får du vara att du hämtar de yppersta husfruarna i bygden till Kristin —»

Erlend böjde sitt av blygsel rodnande ansikte:

»Det är sant sagt, bror. Jag skall rida ned till Råsvold själv — så får jag skicka svenner till de andra gårdarna. Stanna hos Kristin, du då!»

»Skall du fara bort?» frågade hustrun rädd, när hon såg Erlend ta ytterplaggen.

Han gick bort och lade armen om henne:

»Jag skall hämta de förnämligaste kvinnorna till dig, Kristin min. Gunnulv stannar hos dig, medan tärnorna reda till i kammaren», sade han och kysste henne.

»Kan du icke sända bud efter Audfinna Audunsdotter?» bad hon. »Men icke förrän i morgon — jag vill icke hon skall väckas ur sömnen för min skull — hon har mycket att sköta, det vet av —»

Gunnulv frågade brodern vem Audfinna var.

»Det synes mig icke tillbörligt», sade prästen. »Hustrun till en av dina landbönder —»

»Kristin skall få det som hon vill», sade Erlend. Och medan prästen följde honom ut och Erlend väntade på sin häst, omtalade han hur Kristin gjort bekantskap med bondkvinnan. Gunnulv bet sig i läppen och såg tankfull ut.

Nu blev det liv och rörelse på gården, män redo bort, och tjänarinnorna kommo inspringande och frågade hur det stod till med matmodern. Kristin sade att ännu var det ingen fara med henne, men de fingo göra i ordning allting i lillstugan. Hon skulle skicka bud, när hon ville föras ditin.

Så var hon ensam med prästen. Hon ansträngde sig för att samtala lugnt och glatt som förut.

»Du är icke rädd, du», sade han med ett litet leende.

»Jo, jag är rädd!» Hon såg upp i hans ögon — hennes egna voro svarta och förskrämda. »Vet du, svåger — äro de födda här på Husaby, Erlends andra barn?»

»Nej», svarade prästen fort. »Pilten är född vid Hunehals, och mön inne i Strind — på en gård han ägde där en gång. — Är det så», frågade han strax efteråt, »att det har plågat dig att minnas att den andra kvinnan gått här hos Erlend före dig?»

»Ja», sade Kristin.

»Du kan svårligen döma om Erlends beteende i denna sak med Eline», sade prästen allvarligt. »Det var icke lätt för Erlend att fatta något beslut — aldrig var det lätt för Erlend att veta vad rätt var. Ty alltsedan vi voro små barn, var det så att vad än Erlend gjorde, så tyckte mor det var riktigt och far det var galet. Ja, han har väl talt så mycket med dig om vår mor, så att du har reda på allt detta —»

»Så vitt jag kan minnas, så har han allenast nämnt henne två, tre gånger», sade Kristin. »Men jag har nog förstått att han hade henne kär —»

Gunnulv sade sakta:

»Det har visst aldrig varit slik kärlek mellan en mor och hennes son. Mor var mycket yngre än min far. Så hände detta med moster Åshild — vår farbror Bård dog, och det blev sagt — ja, du vet väl det? Far trodde det värsta och sade till mor — Erlend kastade sin kniv efter far en gång, då han icke var stor pilt ännu — han for i synen på far för mors skull mera än en gång, medan han var i uppväxtåldern —.

När mor blev sjuk, skilde han sig från Eline Ormsdotter. Mor sjuknade med sår och skorv i huden, och far sade det var spetälska. Han sände henne från sig — ville nödga henne att taga provent hos systrarna i spitalet. Då hämtade Erlend mor och for med henne till Oslo — de voro hos Åshild också, hon är god läkekvinna, och kungens franska läkare sade också att spetälsk var hon icke. Kung Håkon tog kärligt emot Erlend den gången och bad honom pröva den helge kung Erik Valdemarssons grav — kungens morfars. Där hade många fått bot för hudsjuka.

Erlend for till Danmark med mor, men hon dog ombord på skeppet söder om Stad. Då Erlend kom hem med henne — ja, du får minnas att far var mycket gammal, och Erlend hade varit en ohörsam son alla dagar — då Erlend kom till Nidaros med mors lik — satt far i vår gård i staden, och han ville icke släppa in Erlend, förrän han såg om pilten hade fått soten, sade han. Erlend tog sin häst och red och rastade icke förrän han kom till den gården där Eline satt med hans son. Sedan höll han fast vid henne trots allt, trots det att han själv var led på henne, och så gick det till att han förde henne in här på Husaby och satte henne till styret, när han blev herre på gården. Hon hade det taget i honom att hon sade, om han svek henne efter detta, var han värd att själv bliva slagen med spetälska —.

— Men nu är det allt tid att dina kvinnor ta hand om dig, Kristin —», han såg ned i det gråbleka unga ansiktet, som stelnat i rädsla och kval. Men när han ville gå mot dörren, ropade hon högt efter honom:

»Nej, nej, gå icke ifrån mig —!»

»Desto förr är det över», tröstade prästen, »då du är så sjuk allaredan —»

»Det är icke det!» Hon grep hårt om hans arm. »Gunnulv!»

Han tyckte han aldrig förr sett sådan skräck i en människas ansikte.

»Kristin — du får då minnas att detta icke är värre för dig än för andra kvinnor —»

»Jo, jo» Hon pressade sitt ansikte ned mot prästens arm. »För nu vet jag att Eline och hennes barn skulle sitta här. Henne hade han lovat tro och hjonelag, innan jag blev hans frilla —»

»Du vet det?» sade Gunnulv lugnt. »Erlend visste icke bättre själv då, men du förstår att det löftet kunde han ej hålla — aldrig hade ärkebiskopen samtyckt till att de två fått gifta sig. Tänk då icke slikt som att ditt giftermål icke skulle vara giltigt — du är Erlends lagtagna hustru —»

»Åh, jag hade spillt all rätt till att träda på denna jord, långt innan jag blev det — Och likväl var det värre än jag visste —. Åh, Gud give jag fick dö och detta barnet aldrig blev fött — icke törs jag se, vad det är jag burit —»

»Gud förlåte dig, Kristin — du vet icke vad du säger! Vill du önska att ditt barn skall dö ofött och odöpt —?»

»Ja, det som jag burit under mitt hjärta, det måste väl höra djävulen till i alla fall! Det kan icke frälsas — Åh, hade jag druckit den drycken Eline bjöd mig — det kunde kanske blivit försoning för allt det vi syndat, Erlend och jag — Då hade aldrig detta barnet avlats — Åh, jag har tänkt det hela tiden, Gunnulv — när jag finge se vad jag fostrat inom mig, då skulle jag lära mig inse att det varit bättre för mig att dricka spetälskedrycken, som hon bjöd mig, än att driva henne i döden, som Erlend hade bundit sig vid först —»

»Kristin», sade prästen. »Du talar i yrsel. Icke var det du, som drev den arma kvinnan i döden. Erlend kunde ej hålla det ord han givit henne då han var ung och föga kände lag och rätt. Aldrig hade han kunnat leva med henne utan synd. Och själv hade hon låtit locka sig av en annan, och Erlend ville gifta henne med honom, när han sporde det. Icke vålladen I att hon tog sitt eget liv —»

»Vill du veta huru det bar till att hon tog sitt liv?» Kristin var nu så förtvivlad att kon talade alldeles lugnt. »Vi voro samman på Haugen, Erlend och jag, då hon kom dit. Hon hade ett horn med sig, hon ville jag skulle dricka med henne — hon hade väl aktat. det åt Erlend, förstår jag nu, men när hon fann mig där med honom, så ville hon att jag —. Jag märkte det var svek — jag såg att hon tog ingenting i munnen själv, när hon satte läpparna till hornet. Men jag ville dricka — det var mig lika om jag levde eller dog, då jag fick veta att han hade haft henne här hos sig på Husaby hela tiden. Då kom Erlend in — han hotade henne med kniven: du skall dricka först — Hon bad och bad, och så ville han låta henne slippa. Då fick djävulen makt med mig, jag tog hornet — en av oss, dina två frillor, sade jag, — jag eggade Erlend till det — du kan icke behålla oss bägge, sade jag. Då var det hon dräpte sig med Erlends kniv — men Björn och Åshild funno på råd att dölja huruledes det gått till —»

»Så moster Åshild var med i det anslaget, hon», sade Gunnulv hårt. »Jag förstår, hon hade spelat dig Erlend i handom —»

»Nej», sade Kristin häftigt. »Fru Åshild bad oss — hon bad Erlend och hon bad mig — hon bad, så att jag fattar icke huru jag tordes stå emot — att vi skulle fara så hederligt fram som där ännu var utväg till — falla min far till fota och bedja honom om tillgift, för att vi gjort illa. Men jag tordes icke. Jag skyllde på det, att jag var rädd far skulle dräpa Erlend — åh, jag visste gott att far skulle icke gjort den man något som gav sig själv och sin sak i hans händer. Jag skyllde på att jag var rädd han skulle få slik sorg att han aldrig kunde lyfta sitt huvud mera. Åh, jag har då vetat sedan dess, jag var icke så rädd för att göra min far sorg —. Du kan ej veta, Gunnulv, vilken god man min far är — ingen kan veta, som icke känner min far, huru god han varit mot mig alla dagar. Alltid har far hållit mig så kär. Jag ville icke han skulle få veta att jag hade handlat så skamlöst, medan han trodde jag satt hos systrarna i Oslo och lärde allt vad gott och rätt var — ja, jag bar ungsysterkläder, medan jag låg med Erlend i ladugård och på loft därnere i staden —»

Hon såg upp på Gunnulv. Hans ansikte var vitt och hårt som sten.

»Förstår du nu att jag är rädd? Hon som tog honom in till sig, då han kom, nedsmittad av spetälska —»

»Skulle icke du gjort det?» frågade prästen stilla.

»Jo, jo, jo» En skugga av det forna vilda och ljuva leendet flög över kvinnans härjade drag.

»Annars så var Erlend icke smittad», sade Gunnulv. »Ingen utom far har någonsin trott att mor dog av spetälska.»

»Men jag må väl vara som en spetälsk i Guds ögon, jag», sade Kristin. Hon lade sitt ansikte ned på prästens arm, som hon hängt sig fast vid. »Slik som jag är, nedsmittad av synder —»

»Syster min», sade prästen sakta och lade sin andra hand över hennes huvudlin. »Så syndig är du fuller icke, du unga barn, att du har glömt att såvitt som Gud kan rena en människa i köttet från spetälskan, så kan han rena din själ från synden —»

»Åh, jag vet icke», snyftade hon, med ansiktet gömt vid hans arm. »Jag vet icke — jag ångrar ej heller, Gunnulv. Rädd är jag, men ändå —. Rädd var jag då jag stod för kyrkdörren med Erlend och prästen vigde oss samman — rädd var jag då jag gick in till brudmässan med honom — med gullkrona på utslaget hår, för jag hade ej torts tala om min blygd för min far — med alla mina synder osonade, ja, jag tordes ju icke skrifta sant för min sockenpräst! Men medan jag gick här i vinter och såg hur jag blev vedervärdigare för var dag som led — då var jag ännu räddare, ty Erlend var icke slik mot mig som förr — jag tänkte på den tiden då han kom till mig i burloftet på Skog om kvällarna —»

»Kristin», prästen försökte lyfta upp hennes ansikte, »icke får du tänka på detta nu —! Tänk på att Gud nu ser din sorg och din ånger. Vänd dig till den milda mön Maria, som ömkar sig över varje sorgsen själ —»

»Förstår du icke — jag drev en annan människa till att spilla sitt eget liv —»

»Kristin», sade prästen strängt. »Törs du högmodas slikt att du tror du mäktar synda så stort att Guds misskund icke är större!»

Han strök och strök över hennes huvudkläde.

»Minns du ej, syster min, när djävulen ville fresta Sankt Martin. Då sporde fienden om Sankt Martin tordes tro visst på det själv, när han lovade alla de syndare som skriftade Guds misskund. Då svarade biskopen: Också dig törs jag lova Guds förlåtelse, samma stund du beder därom — ville du allenast låta ditt högmod fara och tro att hans kärlek är större än ditt hat —»

Gunnulv fortfor att smeka den gråtande kvinnans huvud. Under tiden tänkte han — var det så som Erlend handlat mot sin unga brud —! Han blev vit och hård omkring munnen.

Audfinna Audunsdotter var den första kvinnan som kom. Hon fann barnsängskvinnan nere i lillstugan; Gunnulv satt hos henne, och ett par tärnor sysslade i rummet.

Audfinna hälsade vördnadsfulit på prästen, men Kristin steg upp och gick emot henne med framsträckt hand:

»Du skall ha tack, Audfinna, för att du kom — jag vet att det icke är lätt för dem att vara dig förutan hemma hos dig —»

Gunnulv hade sett forskande på kvinnan. Nu reste också han sig upp:

»Hederligt var det att du kom så fort; det göres väl behov att min fränka har någon hos sig som hon kan lita på — hon är främmande här i bygden, ung och oerfaren —»

»Jesus, hon är så vit som huvudlinet sitt», viskade Audfinna. »Menen I, herre, att jag törs giva henne en liten dvaladryck — hon tarvar visst någon vila, innan det tar henne hårdare.»

Hon sysslade stilla och raskt, kände på bädden, som tjänarinnorna gjort iordning på golvet, och bad dem gå efter fler kuddar och mera halm. Så ställde hon små stengrytor med örter i intill elden. Därefter började hon lösa upp alla band och knutar i Kristins dräkt, och sist drog hon ut nålarna ur den sjukas hår.

»Aldrig har jag sett så fagert!» sade hon, då hela floden av guldbrunt silkehår strömmade ned kring det vita ansiktet. Hon måste le: »Det kan nu icke ha mist mycket varken i storlek eller glans, om du så har gått med det bart Litet längre än rätt var —.»

Hon lade Kristin bekvämt till rätta bland kuddarna på golvet och stoppade väl om henne:

»Drick nu detta, så känner du icke värkarna så svårt — se till att du får sova litet dessemellan.»

Gunnulv skulle gå nu. Han kom bort och böjde sig över Kristin.

»Du ber väl för mig, Gunnulv!» sade hon tiggande.

»Jag skall bedja för dig, ända till dess jag har sett dig med ditt barn på armen — och därefter med», sade han och stack ned hennes hand under täcket igen.

Kristin låg halvt i dvala. Hon kände sig nästan bra. Smärtorna över korsryggen kommo och gingo och kommo igen — men det var så olikt allt hon hade känt, så var gång det var över, undrade hon nästan om hon ej bara inbillat sig det. Efter de tidiga morgontimmarnas kval och fasa kände hon det som om hon redan lyckligt och väl kommit undan den värsta ångesten och pinan. Audfinna gick så stilla och hängde upp barnkläder, täcken och skinn till värmning vid härden — rörde litet i sina grytor, så kryddoften spred sig i rummet. Till slut halvsov Kristin mellan värkarna och tyckte hon var hemma i brygghuset på Jörundgård och skulle hjälpa sin mor med att färga en stor väv — det var väl ångan av askbarken och nässlorna.

Så kommo »närkvinnorna», den ena efter den andra — husfruar från gårdarna i bygden och i Birgsi. Audfinna drog sig tillbaka bland tjänarinnorna. Och fram mot kvällen tyckte Kristin det blev hemskt svårt. Fruarna sade att hon skulle gå på golvet, så länge hon orkade. Hon plågades av detta — det var nu alldeles fullt med kvinnor i rummet, och hon måste gå där som en märr som skall säljas. Alltemellanåt måste hon låta de främmande fruarna klämma och känna med händerna på henne runtom, och så talade de och rådgjorde med varandra. Till sist sade fru Gunna från Råsvold, som skulle ha ledningen härinne, att nu kunde hon få lägga sig på golvet. Hon delade upp kvinnorna, några skulle sova och andra vaka: »Ja, detta kommer icke att gå fort — men skrik du, Kristin, när det känns för svårt, och bry dig icke om dem som sova. Vi äro ju här alla för att hjälpa dig, arma barnet», sade hon milt och vänligt och klappade den unga på kinden.

Men Kristin låg och tuggade sönder läpparna och kramade täckets flikar mellan sina svettiga händer. Här var kvävande hett — men de sade att det skulle så vara. Efter varje värk rann svetten om henne.

Dessemellan låg hon och tänkte på maten åt alla dessa kvinnorna. Hon ville så gärna att de skulle tycka hon hade gott skick i sitt hus. Hon hade sagt åt Torborg, kökspigan, att hälla surmjölk i vattnet, när hon kokade den färska fisken. Bara icke Gunnulv räknade det för brott mot fastan — Sira Eirik hade sagt att det icke var det, ty surmjölk var icke att räkna som mjölkmat, och fiskspadet hälles ju dessutom av. Den torkade fisken, som Erlend skaffat till huset i höstas, fingo de då på inga villkor smaka — skämd och full av mask som den var.

»Kära, signade Vår fru, Maria — dröjer det länge tills du hjälper mig månntro — åh, nu gör det så ont, så ont, så ont —»

Hon fick försöka härda ut litet till, innan hon gav tappt och skrek. —

Audfinna satt borta vid härden och passade på vattenkittlarna. Kristin önskade så att hon vågat be henne komma bort och hålla henne i handen. Hon visste ej vad hon inte skulle vilja ge för att få hålla i en känd och vänlig hand nu. Men hon var för blyg att be om det.

Framåt nästa förmiddag vilade ett slags förskrämd stillhet över Husaby. Det var dagen före Marie bebådelsedag, och gårdsarbetet skulle vara undangjort till nontiden, men männen voro tankspridda och allvarliga, och de uppskrämda tärnorna kommo ingen vart med sysslorna. Folket hade fattat tillgivenhet för sin unga husfru — och det stod nog inte så väl till med henne, spordes det.

Erlend stod ute på tunet och talade med sin smed. Han försökte hålla tankarna vid det som mannen talade om. Då kom fru Gunna hastigt bort till honom.

»Det får ingen framgång med din hustru, Erlend, — vi ha nu frestat alla medel. Du får komma ned — kanske det kan hjälpa, om hon blir knäsatt av dig. Gå in och byt och sätt på dig en kort tröja — men var snar, hon är hårt plågad, arma unga viv!»

Erlend hade blivit blodröd. Han mindes att han hade hört att om en kvinna icke kunde förlösas med ett barn, som hon undfått i lönn, så skulle det kunna hjälpa, om hon sattes i mannens knä.

Kristin låg på golvet under några täcken; två kvinnor sutto bredvid henne. I detsamma Erlend kom in, såg han att hon kröp ihop, borrade ned huvudet i den ena kvinnans knä och kastade det fram och tillbaka — men hon gav icke ett klagoljud ifrån sig.

När anfallet var över, såg hon upp med vilda, vettskrämda ögon; de spruckna bruna läpparna öppnades flämtande. Varje spår av ungdom och fägring var borta ur det uppsvällda, rödflammiga ansiktet, och håret hade tovat hop sig med halmrask och ull från fällarna till en smutsig päls. Hon såg på Erlend som om hon ej genast kände igen honom. Men när hon förstod varför kvinnorna skickat efter honom, skakade hon häftigt på huvudet:

»Det är icke skick där jag är kommen från — att män äro med, när en kvinna får barn —»

»Det händer att de pläga så, här nordanfjälls», sade Erlend sakta. »Kan det korta pinan litet för dig, Kristin min, så får du väl —»

»Åh —!» Då han lade sig på knä bredvid henne, slog hon armarna om hans liv och tryckte sig intill honom. Hopkrupen och skälvande kämpade hon sig genom värken utan att knysta.

»Får jag tala ett par ord med min husbonde ensam?» sade hon andfådd och hastigt, när det var över. Kvinnorna drogo sig undan.

»Var det då hon var i barnsot du lovade henne det hon sade — att du skulle äkta henne, när hon blev änka — den natten Orm blev född?» viskade Kristin.

Erlend flämtade till, som om han fått ett slag i hjärtroten. Så skakade han häftigt på huvudet:

»Jag var på borgen den natten — det var mitt skifte som hade vakten. Det var då jag kom hem till vårt härbärge på morgonen och de lade pilten i mina armar —

— Har du legat här och tänkt på detta, Kristin?»

»Ja —» Åter klängde hon sig fast vid honom, medan smärtevågen sköljde över henne. Erlend torkade bort svetten, som rann över hennes ansikte.

»Nu, då du vet detta», frågade han, när hon åter låg stilla, »vill du icke jag skall bli hos dig, som fru Gunna säger?»

Men Kristin skakade på huvudet. Och till sist måste kvinnorna låta Erlend gå ut.

Men därmed var det som om hennes kraft att härda ut var bruten. Hon skrek till i vild ångest för värken, som hon kände komma, och tiggde jämrande om hjälp. Dock när kvinnorna talade om att hämta in mannen igen, ropade hon nej — hon ville hellre pinas till döds —.

Gunnulv och klerken, som var med honom, gingo till kyrkan för att sjunga aftonsång. Varje människa på gården, som inte var hos barnaföderskan, följde med. Men Erlend smög sig ut ur kyrkan, innan det var slut, och gick söderut mot husen.

Västerut över åsarna på hinsidan dalen var himlen gulröd — vårkvällen började skymma klar och ljus och mild. En och annan stjärna framträdde, vit i den ljusa luften. Det drev en liten dimflaga över lövskogen nere vid sjön — och det fanns bara fläckar, där gärdena lågo mot solen, i luften stod en doft av mull och smältande snö.

Lillstugan låg västligast på tunet ut mot dalsänkan, Erlend gick dit bort och stod en stund bakom väggen. Timmerstockarna voro ljumma av solen ännu, då han lutade sig därintill. Åh, så hon skrek —. Han hade hört en kviga i björnens våld en gång — det var uppe på deras säter, medan han var halvvuxen gosse. Arnbjörn, vallaremannen, och han själv sprungo söderut genom skogen. Han mindes det ludna, som reste sig och blev till en björn med rött, hett gap. Arnbjörns spjut gick tvärs av under björnramarna — då grep karlen hans, ty själv stod han fjättrad av fasa. Kvigan låg där levande, men juvret och låret voro sönderslitna —

»Kristin min, åh Kristin min — Herre, för din signade moders skull, varkunna dig!» — Han flydde tillbaka till kyrkan.

Tärnorna kommo in i hallen med kvällsmat — de satte icke upp bordet utan ställde från sig maten framme vid härden. Männen togo bröd och fisk med sig bort till bänkarna, sutto på sina platser och tego, åto litet — men ingen tycktes ha matlust. Det kom ingen och bar ut efter måltiden, och ingen av karlarna reste sig för att gå till vila. De blevo sittande, sågo in i elden på härden och samtalade ej.

Erlend hade gömt sig i hörnet borta vid sängen — stod icke ut med att någon skulle se hans ansikte,

Mäster Gunnulv hade tänt en liten oljelampa och ställt den på högsätets armstöd. Han satte sig nedanför på bänken med en bok i handen — utan ljud och utan uppehåll rörde sig hans läppar helt litet.

En gång reste sig Ulv Haldorsson, gick fram till härden och tog en lev mjukt bröd, letade litet bland vedträna och fann ett. Så flyttade han sig ned i vrån nära ingångsdörren, där gubben Ån satt. De två hade något för sig med brödet bakom Ulvs kappa; Ån täljde och skar i vedträt. Männen tittade dit bort emellanåt. Om en stund reste sig Ulv och Ån och gingo ut ur hallen.

Gunnulv såg efter dem men sade ingenting. Han fortsatte på nytt med sina böner.

En gång föll en ung pojke i sömnen framstupa från bänken i golvet. Han reste sig — såg sig förvirrad omkring. Så suckade han litet och satte sig igen.

Ulv Haldorsson och Ån kommo stilla in och gingo till de platser där de suttit förut. Karlarna sågo dem, men ingen sade något.

Med ens sprang Erlend upp. Han gick över golvet bort till sitt husfolk. Han var grå i ansiktet som lera och hålögd.

»Vet ingen av er någon råd?» sade han. »Du, Ån!» viskade han.

»Det halp icke», viskade Ulv lika sakta tillbaka.

»Det är väl slikt lagat att hon icke skall äga detta barnet», sade Ån och torkade sig om näsan. »Då gagna varken blot eller runor. Det var synd om dig, Erlend, att du så snart skulle mista denna goda hustrun —»

»Åh, tala då icke som hon allaredan vore död», bad Erlend bruten och förtvivlad. Han gick tillbaka till sin vrå och kastade sig med huvudet in mot sängöppningens fotända.

En man gick ut och kom in igen:

»Månen är uppe», sade han. »Det är snart morgon —»

Strax efteråt trädde fru Gunna in i hallen. Hon sjönk ned på stavkarlsbänken vid dörren — henens grå hår var tillrufsat, huvudklädet hade glidit nedåt ryggen.

Männen reste sig — drogo sig långsamt bort mot henne.

»En av er får komma ned och hålla henne», sade hon gråtande. »Vi orka icke längre — Du får gå till henne, Gunnulv — det är ej gott att veta vad ände detta skall taga —»

Gunnuly steg upp och stack bönboken i fickan vid bältet.

»Du får komma du också, Erlend —», sade frun.

Det djuriska, hesa vrålet mötte honom i dörren — Erlend stannade och skalv. Han såg en skymt av Kristins förvridna, oigenkännliga ansikte mellan några gråtande kvinnor — hon stod på knä, och de stödde henne.

Nere vid dörren lågo några tjänarinnor framstupa mot bänkarna; de bådo högt och oavlåtligt. Han kastade sig ned bredvid dem och gömde sitt huvud i armarna. Hon skrek och skrek, och varje gång var det som han isades av vantrogen skräck: det kunde icke vara så —

Han vågade sig till att se dit bort en gång. Nu satt Gunnulv på en pall framför henne och höll henne under armarna. Fru Gunna knäböjde vid hennes sida och hade armarna omkring Kristins liv, men Kristin kämpade emot i dödsångest och ville ha undan den andra,

»Åh nej, åh nej, släpp mig — jag orkar icke — Gud, Gud, hjälp mig!»

»Gud hjälper dig snart nu, Kristin», sade prästen för var gång. En kvinna höll ett handfat, och efter varje värk tog han en våt duk och tvättade över den sjukas ansikte — upp i hårfästet, in mellan läpparna, som slemmet rann ut över.

Så for hon framstupa med huvudet ned i Gunnulvs armar och sov ett ögonblick — men plågorna ryckte genast upp henne igen ur slummern. Och prästen fortfor att säga:

»Nu, Kristin, blir du strax hulpen —»

Ingen märkte längre vilken tid på natten det kunde vara. Gryningen strilade grå ned genom ljuren.

Så, efter ett långt, vansinnigt tjut av fasa, blev det alldeles tyst. Erlend hörde att kvinnorna fingo brått — han skulle just till att se upp; då hörde han någon gråta överljutt, och han kröp ihop igen — tordes ej få visshet.

Då skrek Kristin igen — ett högt och vilt jämmerrop, som icke liknade det galna, omänskliga djurvrålet förut. Erlend for upp.

Gunnulv stod böjd och höll om henne, som ännu låg på knä. Hon stirrade i dödlig skräck på något, som fru Gunna höll i ett fårskinn. Den oformliga, mörkröda massan liknade icke något annat än innanmäte efter en slakt.

Prästen slöt henne fast intill sig.

»Kristin min — du har fött så fin och frid en son som någonsin en mor fått tacka Gud för — och han andas», sade Gunnulv häftigt till de gråtande kvinnorna. »Han andas — Gud skall icke vara så grym att han icke hör oss —»

Ännu medan prästen talade, hände det. Genom moderns trötta, förvirrade huvud for det halvförgätna minnet av en knopp hon sett i klosterträdgården — något, som det brast röda, skrynklade silkesflikar ut ur — de bredde ut sig till en blomma.

Den oformliga fosterklumpen rörde sig — det lät i den — den sträckte ut sig och blev till ett helt litet, vinrött barn i mänsklig skepnad — det hade armar och ben och händer och fötter med färdiga fingrar och tår på — det kavade med lemmarna och väste litet —.

»Så liten, så liten, så liten han är —» hon ropade med tunn, brusten röst och föll samman i gråtskratt. Kvinnorna omkring började skratta och torkade sina tårar, och Gunnulv lade henne i deras armar.

»Rulla honom i ett tråg, så han får skrika bättre», sade prästen och följde med de kvinnor som buro den nyfödda bort till härden.

När Kristin vaknade ur sin långa vanmakt, låg hon i sängen. Någon hade befriat henne från de genomsvettade, förfärliga kläderna, mild värme och läkedom strömmade in i hennes kropp så ljuvligt skönt — de hade lagt små påsar med varm nässelgröt på henne och stoppat heta täcken och fällar omkring.

Någon tystade på henne, när hon ville tala. Det var alldeles tyst i rummet. Och genom stillheten kom en röst, som hon ej rätt kunde känna igen:

— »Nikulaus, i Faderns, Sonens och den helge Andes namn —»

Vatten hördes rinna.

Kristin reste sig litet på armbågen och tittade ut. Framme vid härden stod en präst i vita kläder, och Ulv Haldorsson lyfte ett rött, sprattlande, naket barn upp ur den stora mässingskitteln, räckte det till gudmodern och tog emot det tända vaxljuset.

Hon hade fått barnet — det var det som nu skrek, så att prästens ord nästan alldeles överröstades. Men hon var så trött — hon var likgiltig och ville sova —

Då hörde hon Erlends röst, han sade hastigt och skrämt:

»Hans huvud — han har ett så underligt huvud!»

»Han är svullen», sade en kvinna lugnt. »Det är icke något underligt — han har fått kämpa hårt för livet sitt, denna pilten.»

Kristin ropade något. Det var som om hon vaknat upp ända in i hjärtat — det var hennes son, och han hade kämpat för livet, han som hon —

Gunnulv vände sig fort och leende — grep det lilla vita, lindade byltet i fru Gunnas knä och bar det bort till sängen. Han lade gossen på moderns arm. Svindlande av ömhet och lycka gned hon sitt ansikte mot den lilla skymten av rött, silkeslent ansikte inuti lindorna.

Hon såg upp på Erlend. Det var en gång förut hon sett honom så grå och härjad i ansiktet — hon kunde inte minnas när, hon var så yr och konstig i huvudet — men hon visste att det var väl hon slapp minnas. Och det var en sådan lycka att se honom stå så där med brodern — prästen höll ena handen på hans axel. Det kom en oändlig fri och trygghet över henne, medan hon såg upp på den högreste mannen i alba och stola; det runda, magra ansiktet under den svarta hårkransen var så kraftigt, men han log så milt och vänligt.

Erlend drev sin dolk djupt in i väggtimret bakom mor och barn.

»Det tarvas nu icke», sade prästen leende. »Pilten är ju döpt —»

Kristin kom att minnas något som broder Edvin en gång sagt. Ett nydöpt barn var lika heligt som de heliga änglarna i himmelen. Föräldrarnas synd var tvagen av det, och självt hade det ännu icke syndat. Rädd och varsam kysste hon det lilla ansiktet.

Fru Gunna kom bort till dem. Hon var utpinad och trött och ond på fadern, som inte haft vett att tacka hjälpkvinnorna med ett ord. Och prästen hade tagit barnet från henne och burit det till modern — det skulle hon ha gjort, både för att hon förlöst kvinnan och för det hon varit gudmor åt pojken.

»Du har ej hälsat sonen din ännu, Erlend, eller tagit honom på dina armar», sade hon bistert.

Erlend lyfte lindebarnet ur moderns famn — lade ett ögonblick sitt ansikte intill det:

»Jag kommer nu visst icke att hava dig rätt kär, Nåkkve, förrän jag glömt att du pinte din mor så fruktansvärt», sade han och lade åter ned pojken hos Kristin.

»Ja, giv honom skulden för det, du», sade den gamla frun vresigt. Mäster Gunnulv skrattade, och så skrattade fru Gunna själv med. Hon ville ta barnet och lägga det i vaggan, men Kristin bad så om att få ha honom hos sig litet till. Strax efteråt sov hon med sonen intill sig — märkte nätt och jämnt att Erlend rörde vid henne, varsamt som om han var rädd för att göra henne illa, och sov igen.

V

Tionde dagen efter barnets födelse sade mäster Gunnulv till sin bror när de voro ensamma i hallen:

»Nu är det väl tid på, Erlend, att du sänder ett bud till din hustrus fränder, huruledes det står till med henne.»

»Jag tycker det hastar icke så», svarade Erlend. »De bli nog icke så övermåttan glada på Jörundgård, när de få veta att här redan är en son på gården.»

»Kan du tänka», frågade Gunnulv, »att ej Kristins mor skulle ha märkt i höstas att hennes dotter icke var frisk. Då är hon väl rädd nu —»

Erlend svarade ingenting.

Men något senare på dagen, när Gunnulv satt nere i lillstugan och talade med Kristin, kom Erlend in. Han hade pälsmössa på huvudet, kort och tjock yttertröja av vadmal, långbyxor och pälsstövlar. Han lutade sig ned över hustrun och klappade henne på kinden:

»Nu, Kristin min — vill du ha någon hälsning framförd på Jörundgård? För nu far jag söderut, dit, och förtäljer om sonen vår —»

Kristin blev röd över hela ansiktet — hon såg både skrämd och och glad ut.

»Det är icke förmer än din far kan kräva av mig», sade Erlend allvarligt, »att jag kommer själv med detta budet.»

Kristin låg tyst en stund.

»Säg dem därhemma», sade hon stilla, »att jag har längtat var dag, sedan jag for hemifrån, efter att få falla far och mor till fota och tigga om deras förlåtelse.»

Strax därefter gick Erlend. Kristin tänkte inte på att fråga hur han skulle färdas. Men Gunnulv följde med brodern ut på tunet. Utanför stugdörren stodo Erlends skidor och en stav med spjutspets på.

»Du färdas på skidor?» sade Gunnulv. »Vem följer med dig?»

»Ingen», svarade Erlend leende. »Det skulle du väl veta bäst, Gunnulv, att det icke är lätt för någon att vara min följeslage på skidor.»

»Det synes mig lättsinnigt», yttrade prästen. »Det är gott om varg i Höglandsskogen i år, sägs det —»

Erlend bara skrattade och började binda på sig skidorna. »Jag tänker jag skall vara uppe vid Gjeitskarsätrarna innan det blir mörkt. Det är redan dagsljus länge. Jag kan vara på Jörundgård tredje kvällen —»

»Det är villsam väg från Gjeitskar fram till färdevägen — stygga dimhål också. Och du vet att på de sätrarna är det osäkert vintertid.»

»Du kan ju fly mig eldstålet ditt», sade den andre som förut, »om jag skulle bli nödd att kasta mitt eget — över någon alfkvinna, ifall hon kräver slik curteisie av mig som icke höves en gift man. Hör, bror, nu gör jag som du säger, far till Kristins fader och bjuder honom kräva slik bot av mig, som han finner skäligt — så mycket kan du väl låta mig råda över mig själv att jag får välja huruledes jag vill färdas.»

Därmed måste mäster Gunnulyv låta sig nöjas. Men han tillsade strängt husfolket att hemlighålla för Kristin att Erlend givit sig av ensam.

Himlen välvde sig ljusgul söderut över fjällens blånande snövidder, den kvällen Erlend susade ned förbi kyrktomten, så att skaren knarrade och gnisslade. Högt uppe stod halvmånen och lyste vitt och skirt i aftonskymningen.

På Jörundgård virvlade mörk rök från ljuregluggarna mot den klara himlen. Yxhugg ljödo kallt och taktfast ut i stillheten.

Vid gårdsledet störtade hundarna skällande emot den kommande färdemannen. Inne på tunet trippade en flock raggiga getter, mörka i den klara skymningen — de nafsade från en hög med granris mitt på gården. Tre vinterklädda småbarn sprungo bland dem.

Hemfriden på detta ställe grep Erlend förunderligt starkt. Han stod tafatt och väntade på Lavrans, som gick den främmande till mötes — svärfadern hade stått nere vid vedboden och talat med en karl, som högg gärdsgårdsstörar. Han tvärstannade, när han kände igen sin måg — stötte spjutet, som han bar i handen, hårt ned i snön.

»Kommer du?» frågade han lågt. »Ensam — Har det — har det hänt något? — Huru bär det till att du kommer så —?» sade han om en stund.

»Det bär så till —», Erlend samlade sig och såg svärfadern i ögonen. »Jag tänkte jag kunde icke mindre göra än fara själv och bära eder denna tidende — Kristin födde en son på Vårfrudagens morgon. — Ja, hon mår väl nu», tillade han fort.

Lavrans stod tyst först. Han bet tänderna hårt i underläppen — hans haka darrade.

»Det var tidender!» sade han om en stund.

Liten Ramborg hade kommit fram och stod vid faderns sida. Hon såg upp, ålbdande röd i ansiktet.

»Var tyst!» sade Lavrans barskt, fastän flickan ej sagt ett ord, utan bara rodnat. »Stå icke här — gå bort —»

Han sade ej mera. Erlend stod och hängde framåtlutad med vänstra handen kring staven. Han såg ned i snön. Högra handen hade han stuckit in i barmen. Lavrans pekade:

»Har du skadat dig?»

»Litet», sade Erlend. »Jag gick utför några berghällar i går kväll i mörkret.»

Lavrans tog om handleden och kände varsamt efter: »Det är icke något ben brutet, tror jag», sade han. »Du kan själv säga det till hennes mor —», han gick mot stugan, då Ragnfrid kom ut på tunet. Hon såg förundrad efter sin husbonde — så kände hon igen Erlend och kom fort fram till honom.

Hon hörde på utan att säga något, medan Erlend för andra gången måste framföra sitt ärende. Men hennes ögon fingo en fuktig glans, när Erlend till sist sade:

»Jag tänkte att du kanske märkt något, innan hon for härifrån i höstas — att du kunde känna ängslan för henne nu —»

»Detta var vackert av dig, Erlend», sade hon osäkert, »att du kom ihåg detta. Jag har nog varit rädd var dag, sedan du förde henne bort från oss —»

Lavrans kom tillbaka:

»Här är rävister — jag ser du har förfrusit din kind, måg. Du får bida litet i förstugan, så sköter nog Ragnfrid om detta och tinar upp dig — hur är det med fötterna dina — du får ta av dig stövlarna, så vi få se —»

När folket kom in till kvällsmåltiden, talade Lavrans om nyheten för dem och sade till att det skulle bäras in traktering, så att de kunde göra sig glada. Men det blev ingen riktig fart i ölgillet — husbonden själv satt där med en vattenmugg. Han bad Erlend ursäkta, men det var ett löfte han avlagt redan i pojkåren, att dricka vatten i fastan. Så satt folket tämligen tyst och stilla, och samtalet gick trögt vid det goda ölet. Barnen trängde sig fram till Lavrans litet emellanåt — han lade armen omkring dem, när de ställde sig intill hans knä, men han svarade tankspritt på deras prat. Ramborg svarade kort och spetsigt, när Erlend ville skämta med henne — hon skulle visa att hon tyckte illa om sin svåger. Hon var på åttonde vintern nu, livlig och vacker, men hon liknade ej sina systrar.

Erlend frågade vilka de andra månde vara. Lavrans svarade att gossen var Håvard Trondsson, yngsta barnet på Sundbu. Det blev tråkigt för honom därborta bland de vuxna syskonen, därför hade han hittat på nu i julas att han hellre ville följa med sin faster hem. Flickan var Helga Rolfsdotter — fränderna hade måst ta barnen med sig från Blakarsarv, när de foro hem efter gravölet; det var synd om dem, om de skulle nödgas se sin far, sådan han nu var. Det var trevligt för Ramborg att ha fått dessa fostersyskonen. »Vi börja åldras nu, Ragnfrid och jag», sade Lavrans. »Och hon är mera yr och lekfull, hon här, än Kristin var» Han strök dottern över det krusiga håret.

Erlend satte sig borta hos svärmodern, och hon frågade honom om Kristins nedkomst. Mågen såg att Lavrans lyssnade på de två. Så steg han upp, gick bort och tog på sig hatt och kappa. Han ämnade sig över till prästgården, sade han — ville be Sira Eirik komma med till dem och dricka.

Lavrans gick den upptrampade stigen över gärdena mot Romundgård. Månen höll på att bärgas nu — men det gnistrade tusen stjärnor över de vita fjällen. — Han hoppades att prästen måtte vara hemma — nu förmådde han ej längre sitta ensam med de andra.

Men när han kom in mellan gärdsgårdarna, nära tunet, såg han ett litet ljus komma emot honom. Gamle Audun bar det — när denne märkte att det var folk på vägen, ringde han med den lilla silverklockan. Lavrans Björgulfson kastade sig ned på knä i snödrivan vid vägkanten.

Audun gick förbi med vaxljuset och den lilla klockan, som ringde sprött och blitt. Efter red Sira Eirik. Han lyfte ciboriet högt i sina händer, då han kom förbi den knäböjande mannen, såg ej åt sidan, utan red stilla förbi, medan Lavrans böjde huvudet och räckte upp händerna till hälsning mot sin Frälsare.

— Det var en son till Einar Hnufa, som var med prästen — så det led mot slutet för gubben nu! Håhå ja, ja. — Lavrans läste bönerna för döende, innan han rest sig och gick hemåt. Detta mötet med Gud i natten hade likväl styrkt och tröstat honom mycket.

Sedan de lagt sig, frågade han hustrun:

»Visste du något om detta — att det stod så till med Kristin?»

»Gjorde icke du det?» sade Ragnfrid.

»Nej!» svarade mannen så kort att hon kunde förstå det hade väl varit i hans tankar någon gång i alla fall.

»Jag var nog rädd en tid i somras», sade modern tveksamt. »Jag såg att hon vämjdes vid maten. Men när det led längre fram, så tänkte jag, jag hade väl tagit miste. Hon tycktes så glad hela den tiden vi ställde för bröllopet —»

»Ja, hon hade då god grund till det», sade fadern litet hånfullt. »Men att hon ingenting sade till dig — du som är hennes mor —»

»Ja, du minns väl det nu, då hon förbrutit sig», svarade Ragnfrid bittert. »Du vet då att Kristin aldrig plägat ty sig till mig —»

Lavrans sade ej mera. En stund efteråt önskade han vänligt hustrun god sömn och lade sig till ro. Men sömn kände han att han inte fick på en stund.

Kristin — Kristin, hans lilla dotter —

— Aldrig hade han med ett ord vidrört det som Ragnfrid bekänt för honom den där natten. Och inte kunde hon rimligtvis tycka han låtit henne känna att han tänkte därpå. Han hade ej varit annorlunda i sitt sätt mot henne — snarare varit angelägen att visa henne ännu mera vänlighet och ömhet. Men detta var ej första gången i vinter som han märkt denna bitterheten hos Ragnfrid eller sett henne leta efter en dold kränkning i oskyldiga ord av honom. Han förstod det inte, och han visste sig ingen råd med det — så fick det nu vara.

»Fader vår, som är i himmelen —.» Han bad för Kristin och hennes barn. Så bad han för hustrun och sig själv. Till sist bad han om kraft att fördraga Erlend Nikulausson med tålmodigt sinne, så länge som han nödgades ha mågen gående här på gården.

Lavrans ville icke tillåta att hans måg begav sig på hemväg, förrän det visat sig hur hans handled artade sig. Och han ville ej att Erlend skulle färdas ensam tillbaka.

»Kristin skulle bli glad, om I följden med», sade Erlend en dag.

Lavrans teg litet. Sedan kom han med många invändningar. Ragnfrid skulle visst inte tycka om att bli ensam på gården. Och for han så långt norrut, så kom han väl knappast tillbaka till våranden. Men det slutade ändå så att han följde med Erlend. Han tog ingen sven med sig — hem ville han resa sjövägen till Raumsdal; han kunde få hyra hästar ned genom dalen — han hade bekanta överallt på den vägen.

De samtalade ej stort under skidfärden, men de kommo gott överens. Det stod hårt åt för Lavrans att hålla farten med den andre; han ville ej vidgå att mågen åkte för fort för honom. Men Erlend märkte det och rättade sig strax efter svärfadern. Han gjorde sig stort omak för att vara sin hustrus far till lags — och han hade ett mjukt och smidigt sätt när han önskade vinna någons vänskap.

Den tredje kvällen togo de natthärbärge i en stenhydda. De hade haft oväder och dimma, men Erlend tycktes hitta vägen lika säkert. Lavrans hade lagt märke till att Erlend hade förunderligt säker kännedom om alla tecken och märken i luft och på jord, djurs väsen och vanor — och alltid visste han var han var. Och allt vad han själv, fjällvan som han var, hade lärt sig genom att iakttaga och lägga på minnet, det tycktes den andre veta rent i blindo. Erlend skrattade själv åt det — men han bara kände det på sig.

De funno stenkojan i mörkret, just vid den tid Erlend hade sagt. Lavrans tänkte på att en likadan natt hade han grävt sig ned i snön ett bågskott från sitt eget hästläger. Snön hade yrt över kojan, så att de måste ta sig in genom rökhålet. Erlend täppte till öppningen med en hästhud, som låg i hyddan, och fäste den med vedträn, som han pressade in under taklaget. Han mockade undan den snö som yrt in, med en skida, och gjorde upp eld på eldstaden med den isade veden som låg där. Tre, fyra ripor drog han fram under bänken — han hade lagt dem i förvar här, när han färdades söderut — han knådade in dem i lera från golvet, där det var upptinat kring eldstaden, och kastade klumparna i askmörjan.

Lavrans låg på jordbänken, där Erlend ordnat åt honom så gott han kunde med deras ränslar och kappor.

»Det är så krigsmän göra med stulna höns, Erlend», sade han skrattande.

»Ja, jag lärde ett och annat, när jag var i grevens tjänst», sade Erlend på samma sätt.

Nu var han lika munter och livlig som svärfadern eljest oftast sett honom stillsam och liter håglös. Han började berätta, där han satt på golvet framför den andre, om de år då han tjänat grev Jakob i Halland. Han hade varit hövding för ett hirdskifte på borgen, och han hade legat ute med tre små skepp och vaktat kusten. Erlend var som ett barn i ögonen — han skröt inte, bara lät munnen gå. Lavrans låg och såg ned på honom.

Han hade bett Gud ge honom tålamod med dotterns man — nu var han nästan förargad på sig själv, för att han tyckte bättre om Erlend än han ville. Han tänkte på att den natten då deras kyrka brann hade han tyckt om mågen. Det var icke i sin långa lekamen denne saknade manlighet. Det stack till i faderns hjärta — det var skada på Erlend, han kunde dugt till bättre ting än att locka kvinnor. Men det hade ej blivit stort annat än pojkstreck av det andra. Hade det varit slika tider att en hövding kunnat ta hand om denne man och haft bruk för honom — men sådan världen nu var, då varje man måste lita på sitt eget omdöme i många ting — och en man i Erlends ställning skulle råda själv över sin och så många människors välfärd — Och detta var Kristins husbonde —

Erlend såg upp på svärfadern. Han blev allvarlig själv. Så sade han:

»Jag vill be eder om ett, Lavrans — innan vi komma hem till mig, att I viljen säga mig det som I väl haven på hjärtat.»

Lavrans teg.

»I veten det», sade Erlend som förut, »att jag gärna vill falla eder till fota på vad vis I mågen önska och giva den bot som kan synas eder en tillbörlig näpst för mig —»

Lavrans såg ned i den unges ansikte — så log han underligt:

»Det torde bli vanskligt det, Erlend — för mig att säga och för dig att utföra. Du får nu skänka en tillbörlig gåva till kyrkan på Sundbu och till de präster som I också gjorden till narrar», sade han häftigt. »Jag vill ej tala mer om det! — Din ungdom kan du då icke heller skylla på — Hederligare hade det varit, Erlend, om du fallit mig tillfota, innan jag gjort bröllop åt er —»

»Ja», sade Erlend. »Men jag visste ej då att sakerna stodo så att det måste komma i dagen att jag kränkt eder.»

Lavrans satte sig upp:

»Visste du icke, när du blev gift, att Kristin —?»

»Nej», sade Erlend och såg modstulen ut. »Vi hade varit gifta i två månader nästan, innan jag märkte det.»

Lavrans såg något förundrad på honom, men sade ingenting. Då började Erlend igen, försagd och osäker:

»Jag är glad att I följden med, svärfar, Kristin har gått i vinter och varit så tung till sinnes — hon gitte med nöd säga mig ett ord. Mången gång syntes det mig som hon skulle vantrivas både med mig och Husaby.»

Lavrans svarade litet kallt och avvisande:

»Det är väl så med alla unga hustrur. — Nu då hon är frisk igen, bliven I väl lika goda vänner som I voren förut», sade han och smålog litet hånfullt.

Men Erlend satt och stirrade in i glödhögen. Nu visste han det med ens så säkert — men han hade känt det på sig allt sedan den stunden då han först såg det lilla röda barnansiktet mot Kristins vita skuldra. Det blev aldrig mera så mellan dem som det varit!

När fadern trädde in i lillstugan till Kristin, satte hon sig upp i sängen och sträckte sig mot honom. Hon slog armarna om hans axlar och grät, tills Lavrans blev helt förskräckt.

Hon hade varit uppe en tid, men så fick hon veta att Erlend gått ensam till dalen, och då det drog ut på tiden med hans hemkomst, ängslades hon så att hon fick feber. Och så måste hon till sängs igen.

Det märktes nog att hon var svag ännu — grät gjorde hon för likt och olikt. — Den nya husprästen, Sira Eiliv Serksson, var kommen till gårds medan Erlend var borta. Han hade tagit sig för att gå in till husfrun då och då och läsa för henne — men hon grät över så rent orimliga ting att han visste snart inte, vad han tordes låta henne höra.

En dag då fadern satt hos Kristin, ville hon linda barnet själv, så att han riktigt skulle se hur vacker och välskapad pojken var. Han låg då naken bland lindorna och sprattlade på ryan framför modern.

»Vad är det för ett märke han har på bröstet?» frågade Lavrans.

Just över hjärtat hade barnet några små blodröda fläckar — det såg ut som en blodig hand vidrört gossen där. Kristin hade själv tagit illa vid sig, första gången hon såg detta tecken. Men hon hade försökt trösta sig, och hon sade också nu:

»Det är väl endast ett eldsmärke — jag tog mig för barmen, då jag såg att kyrkan brann.»

Det klack till i fadern. Ja. Han visste ju ej hur länge — eller hur mycket hon hemlighållit. Och han förstod icke hur hon kunnat — hans eget barn, för honom —.

»Jag tror icke sonen min täckes eder rätt väl?» frågade Kristin sin far många gånger, och Lavrans smålog och sade jo, det gjorde han nog. Fadern hade också lagt rikliga gåvor både på vaggan och på barnamoderns säng. Men Kristin tyckte inte någon var tillbörligt förtjust i hennes son — Erlend allraminst. »Se på honom, far», bad hon, »sen I, nu log han — haven I sett så fagert barn som Nåkkve, far?»

Hon frågade om och omigen om detta. En gång sade Lavrans liksom i tankarna:

»Håvard, bror din — vår andra son — var ett mäkta fagert barn.»

Om en stund frågade Kristin med svag röst:

»Det var han som levde längst av mina bröder —?»

»Ja. Han blev två vintrar gammal. — Nu får du icke gråta igen, Kristin min», bad han stilla.

Varken Lavrans eller Gunnulv Nikulausson tyckte om att pojken kallades för Nåkkve; han var döpt till Nikulaus. Erlend höll på att det var samma namn, men Gunnulv sade nej — det fanns män i sagorna som hetat Nåkkve redan i heden tid. I alla fall ville Erlend icke begagna det namn hans far burit. Och Kristin kallade alltid gossen så som Erlend först hade hälsat deras son.

Så fanns det enligt Kristins mening bara en på Husaby, utom hon själv, som fullt förstod vilket härligt och förhoppningsfullt barn Nåkkve var. Det var den nya prästen, Sira Eiliv — Han var i det stycket nästan lika så förståndig som modern.

Sira Eiliv var en kortväxt, spädlemmad man med en liten rund mage — detta gav honom ett något löjeväckande utseende. Han var mycket oansenlig — folk som talat med honom flera gånger hade svårt för att känna igen prästen, så vanligt var hans ansikte. Hans hår och hud hade samma färg — som rödgul sand — och hans runda, vattenblå ögon saknade allt djup. Till sitt sätt var han stilla och försagd, men mäster Gunnulv sade att Sira Eiliv var så lärd att han kunnat stiga i graderna, han med, om han ej haft så små utförsgåvor. Men mycket mer än av sin lärdom pryddes han dock av renlevnad, ödmjukhet och innerlig kärlek till Kristus och hans kyrka.

Han var av låg ätt, och fastän han ej var stort äldre än Gunnulv Nikulausson, så föreföll han nästan litet gubbaktig. Gunnulv hade känt honom sedan de gingo i skolan tillsammans i Nidaros, och han talade alltid med stor tillgivenhet om Eiliv Serksson. Erlend tyckte det var inte mycket till präst de fått på Husaby, men Kristin fick genast förtroende och förkärlek för honom.

Kristin bodde fortfarande nere i lillstugan med barnet, också efter sin kyrkogång. Det blev en tung dag för Kristin — Sira Eiliv ledde henne innanför kyrkodörren, men han tordes ej räcka henne Herrens lekamen. Hon hade skriftat för honom, men för den synd hon begått, då hon blivit medskyldig i en annan människas osaliga död, måste hon söka avlösning hos ärkebiskopen. Den morgonen, då Gunnulv hade setat hos henne i hennes själavånda, hade han lagt henne på hjärtat att, så snart hon var fri från lekamlig livsfara, måste hon brådska med att söka läkedom för sin själ. Så snart hon var nog frisk därtill, skulle hon hålla sitt löfte till Sankt Olav. Nu hade han genom sina förböner bärgat hennes son sund och levande till ljusets och till dopets bad, nu skulle hon gå barfota till hans grav och där nedlägga sin guldkrona, mödomens hederstecken, som hon så illa vårdat sig om och med orätt burit. Och Gunnulv rådde henne att bereda sig till den färden genom ensamt liv, böner, läsning och eftertanke, även fasta, men med måtta för dibarnets skull.

Den kvällen då hon satt sorgsen efter sin kyrkogång hade Gunnulv kommit till henne och givit henne ett paternosterband. Han sade att i utlandet var det ej endast klosterfolk och präster som nyttjade slika radband till hjälp vid sina gudaktighetsövningar. Denna rosenkrans var övermåttan vacker; pärlorna voro av ett slags gult trä, som kom från Indien och doftade så ljuvligt och starkt att det väl kunde påminna om vad en rätt bön borde vara — hjärtats offer och längtan efter att få hjälp till att leva täckeligt inför Gud. Här och där var också en pärla av bärnsten eller guld, och korset var av vacker emalj.

Erlend såg längtansfullt efter sin unga hustru, när han mötte henne ute på tunet. Så fager som nu hade hon aldrig varit — högväxt och smärt i den tarvliga, mullbruna dräkten av ofärgad vadmal. Det grova huvudlinet, som höljde hennes hår och hals och skuldror, endast framhävde hur skinande ljus och ren hon blivit i hyn. När vårsolen föll rakt i hennes ansikte, var det som om ljuset silade djupt in i hullet, så klar var hon — ögon och läppar blevo genomskinliga. Kom han ned i lillstugan för att se på barnet, så sänkte hon de stora, vita ögonlocken, om han såg på henne — hon föreföll så blyg och skär att han vågade knappt vidröra hennes hand med sina fingrar. Hade hon Nåkkve vid bröstet, så slog hon en flik av sitt huvudlin över den lilla glimten av sin vita kropp. Det var som om de rent av höllo på att sända hans hustru på himmelsfärd från honom.

Så skämtade han, halvt i vredesmod med brodern och svärfadern, när de sutto i hallen om kvällarna — bara män. Husaby hade ju blivit en riktig kollegialkyrka. Här var nu Gunnulv och Sira Eiliv, svärfadern kunde då räknas för halv präst, och nu ville de göra honom till detsamma. Det blev tre präster på gården. Men de andra skrattade åt honom.

Denna våren tog Erlend Nikulausson sig mycket av skötseln på gården. I år blevo alla gärdesgårdar lagade och grindar insatta i rättan tid, plöjning och vårbruk undangjordes både tidigt och väl, och Erlend köpte upp präktig boskap — han hade måst slakta ned en hel del på nyåret, och stor skada var det ej, så mycket gamla och dåliga kreatur som funnits i besättningen där. Han satte folk till tjärbränning och näverfläkning, och gårdens hus rustades upp och taken lagades. Det hade ej varit så god ordning på Husaby, sedan gamle herr Nikulaus var i sin fulla kraft. Ja, han sökte ju råd och stöd hos sin hustrus far, det visste man. Med honom och sin bror, prästen, for Erlend och gästade vänner och fränder i bygderna, omväxlande med att han arbetade så verksamt. Men nu färdades han då på anständigt vis med två raska och hyggliga svenner. Förr i tiden hade Erlend brukat rida omkring med ett helt följe av tuktlösa galenpannor. Så att folkpratet, som så länge jäst över av ovilja över Erlend Nikulaussons skamlösa leverne och vanskötseln och förfallet på Husaby, det lugnade sig nu till godlynt skämt. Folk småskrattade och sade att Erlends unga husfru hade åstadkommit mycket på sex månader.

En tid före Botolvsmässan for Lavrans Björgulfson in till Nidaros i sällskap med mäster Gunnulv. Han skulle vara prästens gäst några dagar, medan han besökte Sankt Olavs helgedom och de andra kyrkorna i staden, innan han reste söderut till sitt hem igen. Han skildes från sin dotter och hennes man i kärlek och vänskap.

VI

Kristin skulle gå till Nidaros tre dagar efter Seljumannamässan — senare i månaden började redan oron och brådskan i staden fram emot Olavshelgen, och tidigare var icke ärkebiskopen i staden.

Kvällen förut hade mäster Gunnulv kommit till Husaby, och bittida nästa morgon gick han med Sira Eiliv till kyrkan för att sjunga ottesång. Daggen låg grå som en fäll på gräset, när Kristin gick till kyrkan, men solen förgyllde skogen överst på åsen, och göken gol i liden — det såg ut att bli vackert färdeväder för henne.

Det var ingen i kyrkan utom Erlend och hans hustru och prästerna i det upplysta koret. Erlend såg bort på Kristins nakna fötter. Iskallt måste det vara för henne att stå på stengolvet. Hon skulle gå de tre milen utan annat följe än deras böner. Han bemödade sig om att lyfta sitt hjärta till Gud, så som han icke gjort det på många år.

Hon var klädd i en askgrå dräkt och hade ett rep om livet. Därunder visste han att hon bar en särk av grov säckväv. En stramt bunden vadmalsduk dolde hennes hår.

När de trädde ut ur kyrkan, ut i morgonsolen, mötte dem en tärna med barnet. Kristin satte sig på några timmerstockar. Med ryggen åt sin husbonde satt hon och lät pojken dia sig mätt och belåten, innan hon gick. Erlend blev stående orörlig ett stycke därifrån — han var vit och kall om kinderna av spänning.

Prästerna kommo ut lite senare — de hade lagt av sig mässhakarna i skrudhuset. De stanande bredvid Kristin. Sira Eiliv gick snart ned mot gården, men Gunnulv hjälpte henne att få barnet väl fastbundet på ryggen. I en påse, som hängde vid hennes hals, hade hon guldkronan, penningar och litet bröd och salt. Hon tog staven i handen, bugade sig djupt för prästen och började stilla gå norrut, den stigen som förde genom skogen.

Erlend stod kvar — likblek i ansiktet. Med ens gav han sig till att springa. Norr om kyrkan voro några små kullar med skral gräsvall och avbetade snår av enar och småbjörk — getter brukade gå där. Erlend sprang uppåt — därifrån kunde han se henne ett litet stycke, tills hon försvann i skogen.

Gunnulv gick långsamt uppåt efter brodern. Prästen såg så hög och mörk ut i den ljusa morgonluften. Han var mycket blek, han också.

Erlend stod med halvöppen mun, tårarna runno nedför hans vita kinder. Med ens sjönk han ihop och föll på knä — så kastade han sig framstupa i det korta gräset, låg och snyftade och snyftade och ryckte och slet i torven med sina långa, bruna fingrar.

Gunnulv stod orörlig. Han såg ned på den gråtande mannen — såg utåt mot skogen, där kvinnan försvunnit.

Erlend lyfte huvudet litet:

»Gunnulv tarvades det att du lade detta på henne? — Tarvades det?» frågade han omigen. »Kunde du icke givit henne avlösning, du?»

Den andre svarade ej; då började han på nytt:

»Jag hade ju skriftat och gjort bot —.» Han satte sig upp. »Jag köpte henne trettio själamässor och årliga mässor på hennes dödsdag och grav i vigd mull — jag biktade min synd för biskop Helge, och jag for till det heliga blodet i Schwerin — Kunde det icke hulpit litet för Kristin —?»

»Om du har gjort detta», sade prästen stilla, »bjudit Gud ett förkrossat hjärta och fått full förlikning med honom — så förstår du väl att spåren av din missgärning här på jorden, dem får du likväl sträva i år och dag för att utplåna. Det du vållade henne som nu är din hustru, då du drog henne ned först i skörlevnad och sedan i mandråp — det kan icke du bättra för henne, det kan Gud allena. Bed att han håller sin hand över henne på denna färden, där icke du kan följa med och värna henne. Och glöm icke, broder, så länge I båda leven, att du såg din hustru gå ut från din gård på detta vis — för dina synders skull mer än för sina egnal»

Erlend sade ett ögonblick därefter:

»Jag hade svurit vid Gud och min kristna tro, förrän jag tog hennes heder, att jag skulle aldrig ha annan hustru, och hon lovade att hon skulle aldrig ta annan man, så länge vi levde på jorden. Själv har du sagt, Gunnulv, att då var det lagbundet hjonelag inför Gud; den som sedan äktade en annan, levde i hor i hans ögon. Men då kunde det väl icke vara skörlevnad att Kristin var min —»

»Icke var det synden, att du levde med henne», sade prästen om en stund. »Hade det kunnat ske, utan att du kränkte annans rätt — men du drev henne ut i genstörtighet mot alla som Gud hade satt över detta barnet — och sist bragte du blodskuld över henne. Jag sade också, den gången vi taltes vid om detta, att — därför har kyrkan skipat lagar om giftomål, att det skall lysas uppenbarligen och vi präster icke skola viga man och mö samman utan frändernas vilja.» Han satte sig ned, knäppte händerna över ena knät och stirrade ut över den sommarljusa bygden, där den lilla sjön blänkte blå nere i dalstråket. »Det måtte du då veta själv, Erlend — snärjgräs hade du sått omkring dig och törnen och nässlor — kunde du draga en ung mö in till dig, utan att hon blev flådd blodig och sargad —?»

»Du har stått på min sida mer än en gång, bror, den tiden det gällde mig och Eline», sade Erlend sakta. »Jag har aldrig glömt det —»

»Jag tror näppeligen jag gjort det», svarade Gunnulv, och hans röst darrade, »hade jag kunnat tänka det om dig att du hade hjärta till att fara fram på slikt sätt mot en skär och fin ungmö — ett barn i ålder mot dig.»

Erlend svarade ej. Gunnulv frågade sakta:

»Den tiden i Oslo — tänkte du aldrig på hur Kristin skulle fått det, om hon befunnits vara med barn — medan hon bodde i nunnekloster — och var en annans fästmö? Hennes far en stolt och ärekär man — alla hennes fränder ättestort folk, ovana vid att tåla skam —»

»Du kan veta jag tänkte på det» — Erlend hade vänt huvudet åt sidan. »Munan hade lovat att ta hand om henne — det sade jag henne också —»

»Munan! Kunde du nännas tala till en man som Munan om Kristins heder —»

»Han är icke slik som du tror», sade Erlend kort.

»Så är där vår fränka fru Katrin. Ty icke var det väl meningen att han skulle föra henne till någon av de andra gårdarna sina, där hans frillor sitta —»

Erlend slog handen i marken, så att knogarna blödde:

294 »Då ställer nu också djävulen själv för en man, när hans hustru går till skrift hos hans bror —!»

»Icke har hon skriftat för mig», sade prästen, »och icke är jag hennes sockenpräst. Hon klagade för mig i sin bittra ängslan och vånda — och jag frestade att hjälpa henne och giva henne slika råd och slik tröst som syntes mig bäst.»

»Gott!» Erlend kastade huvudet tillbaka och såg på sin bror. »Det vet jag själv — jag skulle icke ha gjort det — låtit henne komma till mig i Brynhilds gård —»

Prästen satt mållös en stund.

»I Brynhild Flugas —»

»Ja, sade hon icke det, då hon sade det andra —?»

»Det blir visst tungt nog för Kristin att säga slikt om sin laggifte husbonde i skriftemål», sade prästen ett ögonblick efteråt. »Jag tänker hon ville förr dö, än hon sade det på annat ställe —.» Han satt tyst — så sade han hårt och häftigt:

»Menade du, Erlend — att du var hennes husbonde inför Gud, den som skulle värna och värja henne — då synes mig ditt beteende ännu värre. Du lockade henne i lund och loge, förde henne över en skökas tröskel. Och sist upp till Björn Gunnarsson och fru Åshild —»

»Du skall icke tala så om moster Åshild», sade Erlend sakta.

»Förr har du själv sagt att du trodde moster vållade vår farbrors död — hon och den mannen Björn —»

»Det gör mig detsamma», sade Erlend häftigt. »Jag har moster Åshild kär —»

»Ja, det har jag förstått, sade prästen. Hans mun drog sig på sned i ett litet hånleende. »Eftersom du unnade henne att möta Lavrans Björgulfson, när du kommit undan med hans dotter! Det tyckes, Erlend, som du menade din vänskap vara värd att köpas dyrt —»

»Jesus!» Erlend gömde ansiktet i händerna. Men prästen fortfor:

»Hade du sett din hustrus själavånda, då hon bävade av fasa för sina synder, oskriftad och ohulpen — och hon satt där och skulle föda ditt barn och döden stod för hennes dörr — så ungt ett barn själv och så olycklig —»

»Jag vet, jag vet!» Erlend skalv. »Jag vet att hon låg och tänkte på det, då hon pinades. För Jesu skull, Gunnulv, tig nu — jag är ju din bror!»

Men han fortfor utan förskoning:

»Hade jag varit en man som du och icke präst — och hade jag fört så ung och god mö på villoväg — jag skulle gjort mig fri från den andra — Gud hjälpe mig, hellre hade jag gjort som moster Åshild gjorde mot sin man och brunnit i helvete utan ända för det, än jag hade tålt att hon skulle lida slikt som det du drog över din menlösa käresta vän —»

Erlend satt en stund skälvande:

»Du säger du är präst —», sade han lågt. »Är du så god präst att du aldrig har syndat — med en kvinna?»

Gunnulv såg ej på brodern. Blodböljan slog röd över hans ansikte.

»Icke har du rätt att spörja slikt — men jag skall svara dig ändå. Det vet han som dog för oss på korsets trä, hur hårt jag tarvar hans misskund. Men jag säger dig, Erlend — ägde han icke på hela jordens runda skiva en endaste tjänare som var ren och obefläckad av synd, och fanns där icke i hans helga kyrka en endaste präst som var mera trofast och värdig än jag, usle drottsvikare — så är det dock drottens bud och lag som läras i den. Icke kan hans ord sudlas av en oren prästs mun, utan det kan endast bränna och förtära våra läppar — men detta fattar kanske icke du. Men det vet du lika väl som jag och varje oren djävulens träl, som han har köpt med sitt blod — Guds lag kan icke rubbas och hans ära icke minskas. Så visst som hans sol är lika väldig, antingen den skiner över det ofruktbara havet och öde gråberg eller över dessa fagra bygder —»

Erlend hade gömt sitt ansikte i händerna. Han satt länge så, men när han talade, var hans röst torr och hård:

»Präst eller icke präst — efter du icke är så sträng renlevnadsman fattar du icke —? Kunde du gjort så mot en kvinna som sovit i dina armar — fött dig två barn — kunde du göra mot henne som moster gjorde mot sin husbonde?»

Prästen teg en stund. Så sade han litet hånfullt:

»Du dömer ju icke så hårt om moster Åshild —»

»Det kan nu väl icke bli så för en karl som för en kvinna. Jag minns den sista gången de voro här på Husaby och herr Björn var med dem. Vi sutto här vid härden, mor och moster, och herr Björn lekte på harpa och sjöng för dem — jag stod vid hans knä. Då ropade farbror Bård på henne — han låg till sängs, och han ville hon skulle gå till ro nu — han brukade ord så oblyga och skamliga —. Moster stod upp och herr Björn också; han gick ut ur stugan, men först sågo de på varandra — Ja, jag tänkte sedan då jag blev så gammal att jag förstod — det är kanske sant. — Jag hade tiggt mig lov att lysa herr Björn till burloftet där han skulle sova, men jag tordes ej, och jag tordes icke ligga i hallen — jag sprang ut och lade mig hos svennerna i borgarstugan. Vid Jesus, Gunnulv — det kan icke bli så för en man som det väl var för Åshild den kvällen —

Nej, Gunnulv — dräpa en kvinna som — såvida jag ej grep henne med en annan —»

Men det hade han ju gjort —! I alla fall, det förmådde Gunnulv ej säga till sin bror. Så frågade prästen kallt:

»Var det icke sant då, det heller, att Eline varit dig otrogen?»

»Otrogen!» Erlend vände sig mot brodern, plötsligt uppflammande: »Menar du jag skulle lagt henne till last att hon hållit sig till Gissur — efter det jag låtit henne veta så ofta att mellan oss skulle det nu vara slut?»

Gunnulv böjde huvudet.

»Nej. Du har väl rätt», sade han trött och stilla.

Men vid detta lilla medgivande blossade Erlend upp — han kastade huvudet tillbaka och såg på prästen.

»Du är så öm om Kristin du, Gunnulv. Så som du har hängt över henne här hela våren — nästan mera än det höves en bror och en präst. Det är mest som du icke skulle unna mig henne — Vore det ej för att det stod så till med henne som det gjorde, när du först såg henne, kunde folk tro —»

Gunnulv såg på honom. Utom sig under broderns blick sprang Erlend upp — också Gunnulv reste sig. Då han fortfor att se, måttade Erlend efter honom med knytnäven. Prästen grep om hans handled. Erlend ville fara över brodern, men Gunnulv stod orubblig.

Han blev strax spak. »Jag skulle kommit ihåg att du är präst», sade han dämpat.

»Du ser att du behöver ej ha bekymmer för den saken», sade Gunnulv med ett litet leende — Erlend stod och gned sin handled.

»Ja, du har alltid varit så satans stark i händerna du

»Detta är som då vi voro piltar.» Gunnulvs röst blev underligt mjuk och mild. »Jag har tänkt på det titt i dessa år jag varit hemifrån — då vi voro piltar. Ofta voro vi ovänner, men aldrig varade det länge, Erlend.»

»Nu, Gunnulv», sade den andre sorgset, »kan det aldrig mer bli som då vi voro piltar.»

»Nej», svarade prästen stilla. »Det kan det väl ej —»

De stodo länge tysta. Till sist sade Gunnulv:

»Jag far bort nu, Erlend. Jag går ned till Eiliv och bjuder honom lev väl, och så far jag min väg. Ja, jag skall ut till prästen i Orkedal; jag skall icke komma till Nidaros, medan hon är där.» Han smålog litet.

»Gunnulv! Jag menade icke så — res icke från mig på detta sätt —»

Gunnulv stod där. Han drog häftigt efter andan ett par gånger, så sade han:

»Du skall få veta en sak om mig, Erlend — efter du vet att jag har reda på allt detta om dig. — Sätt dig!»

Prästen satte sig som förut. Erlend sträckte ut sig framför honom, låg med hakan i handen och såg upp i broderns underligt stela och spända drag. Så log han litet:

»Vad är det, Gunnulv — vill du skrifta för mig, du?»

»Ja», sade brodern sakta. Men så teg han länge igen. Erlend såg att han rörde läpparna en gång, och han klämde de knutna händerna hårt om knät.

»Vad är det?» Han log ett flyktigt leende. »Det är nu väl aldrig så att du — att någon fager fru därute i sydlanden —»

»Nej», sade prästen. Han blev underligt hes i rösten. »Det är icke om älskog —

Vet du, Erlend, huruledes det bar till att jag blev lovad till präst —?»

»Ja. Då våra bröder voro döda och de trodde de skulle mista också oss två —»

»Nej», sade Gunnulv. »Munan trodde de var frisk, och Gaute hade alls icke soten, han dog först vintern efteråt. Men du låg och pinades, och då lovade mor mig till Sankt Olavs tjänst, om han ville bärga ditt liv —.»

»Vem har sagt dig detta?»

»Ingrid, fostermodern min.»

»Ja, jag hade nu också varit en underlig gåva att giva Sankt Olav», sade Erlend och log litet. »Han hade varit illa tjänt med mig. — Men du har då sagt, Gunnulv, att du var väl förnöjd med det att du blev kallad att vara präst alltifrån barnsben —»

»Ja», sade prästen. »Men det var ej alltid så. Jag minnes den dagen då du red från Husaby i följe med Munan Bårdsson för att fara till vår frände konungen och bli hans handgångne man. Hästen dansade under dig, och dina nya vapen blänkte och skeno. Jag skulle aldrig få bära vapen, jag. Fager var du, broder min — du var bara sexton vintrar gammal, och det var väl år och dag sedan jag sport att fruar och mör funno behag i dig —»

»Den härligheten varade kort», sade Erlend. »Jag lärde mig att klippa naglarna tvärt av, svärja vid Jesus för vartannat ord och bruka kniven till bot, när jag lekte med svärd. Så blev jag sänd norrut och mötte henne — och blev jagad med skam från hirden, och vår far stängde sin dörr för mig —»

»Och du for ut ur landet med en fager fru», sade Gunnulv stilla som förut. Och vi sporde därhemma att du blivit hövitsman på grev Jakobs borg —»

»Ja, det var nu icke så ståtligt som det lät härhemma», sade Erlend skrattande.

»Far och du voren icke vänner — mig aktade han icke så mycket att han gitte vara ovän med mig en gång. Mor höll av mig, det vet jag — men hur litet hon tyckte mig vara värd mot dig — det märkte jag bäst när du dragit ur landet. Du, bror, var den ende, som höll riktigt av mig. Och det vet Gud att du var min käresta vän på jorden. Men den tiden jag var ung och vettlös, då hände det att jag tänkte du hade fått så alltför mycket mer än jag. Nu har jag sagt dig det, Erlend!»

Erlend låg med ansiktet ned mot marken.

»Res ej, Gunnulv», bad han.

»Jo», sade prästen. »Nu ha vi sagt varandra alltför mycket. Gud och Maria mö give att vi månde mötas i en bättre stund. Lev väl, Erlend —»

»Farväl», sade Erlend utan att se upp.

Då Gunnulv några timmar senare resklädd trädde ut ur prästhuset, såg han en man rida söderut över gärdena mot skogen. Han hade en båge hängande över axeln, och tre hundar sprungo kring hästen. Det var Erlend.

Under tiden gick Kristin raskt framåt skogsstigen över åsen. Solen stod nu högt på fästet, och grantopparna blänkte mot sommarhimlen. Men härinne var ännu morgonsvalt och friskt. Luften var fylld av doft från barr och myrjord och från linnean, som stod i blom med sina små ljusröda tvillingklockor överallt på tuvorna. Och den gräsbevuxna stigen var fuktig och mjuk och skön under fötterna. Kristin gick och läste sina böner, och då och då tittade hon upp på de små vita godvädersskyarna, som summo i det blå över trädtopparna.

Hon måste hela tiden tänka på broder Edvin. Så här hade han gått och gått, år ut och år in, från tidigt på våren till sent på hösten. Över fjällstigar, under vita snötoppar med svarta skåror och klyftor. Han hade rastat på sätrarna, durckit ur bäcken och bitit av brödet som budejor och hästherdar buro ut till honom. Så bjöd han lev väl och nedkallade Guds välsignelse över folk och kreatur. Utför susande skogsbackar steg munken ned i dalen; lång och kutryggig, med sänkt huvud, vandrade han landsvägen framåt förbi de bebyggda och odlade markerna, och vart han kom, lågo hans kärleksfulla förböner för alla människor kvar i hans spår som godväder.

Hon mötte inte ett liv utom några kor då och då — här funnos sätrar på åsen. Men det var upptrampad stig, och över myrarna voro kavelbroar utlagda. Kristin var orädd — hon kände det som om munken osynlig gick vid hennes sida. »Broder Edvin, är det sant att du är en helig man, står du nu inför Guds anlete så bed för mig!»

»Herre Jesus Kristus, heliga Maria, Sankt Olav —.» Hon längtade till färdens mål — hon längtade efter att få kasta från sig sin börda av åratals dolda synder, tyngan av mässor och gudstjänster som hon stulit, oskriftad och obotfärdig — hon längtade efter att bli fri och renad — så som hon icke längtat efter att bli förlossad från sin börda, i våras då hon gick med barnet.

Gossen sov så gott och lugnt på moderns rygg. Han vaknade ej förr än hon kommit över skogen, ned till »Snösparv»-gårdarna och såg ut över Budviken och fjordarmen vid Saltnäs. Hon satte sig ned i utmarken, svängde knytet med barnet fram i knät och löste upp klänningen över bröstet. Det gjorde gott att få lägga gossen intill, det gjorde gott att få sitta, det var välsignat skönt för hela hennes kropp att känna de stenhårda, mjölkstinna brösten tömmas, medan han sög.

Bygden låg stilla och gassade sig i solen nedanför henne — med gröna ängar och ljusa åkrar i mörk skog. Det kom litet rök från taken här och där. Höskörden hade börjats på ett och annat håll.

Hon skulle få ta båtlägenhet från Saltnäs över till Steine. Nu var hon i alldeles okänd bygd. Vägen in över Bynäset ledde förbi gårdar ett stycke, så kom hon in i skog igen, men det var inte så långa stunder nu för var gång, innan hon såg människoboningar. Hon var mycket trött. Men så tänkte hon på sina föräldrar — de hade gått på nakna fötter hela vägen från Jörundgård i Sil, över Dovre, ned till Nidaros, bärande Ulvhild på en bår mellan sig. Hon fick nog inte tänka på att Nåkkve tyngde på ryggen.

Men det kliade så förskräckligt i huvudet av att hon svettades i den tjocka vadmalsduken. Och runt midjan, där repet stramade åt kläderna, hade särken gnagt i huden, så det hade visst gått hål.

Det började bli samfärdsel på vägarna. Alltemellanåt red folk förbi henne i ena eller andra riktningen. Hon gick fatt en bondkärra med varor till köpstaden — de tunga skivhjulen skakade och skramlade i väg över rötter och stenar och gnisslade och gnällde. Två män ledde ett slaktkreatur. De tittade litet på den unga vallfärdande kvinnan, för att hon var vacker — eljest voro människor så vana vid pilgrimer i dessa bygder. På ett ställe höllo några karlar på att timra upp ett hus något stycke från vägen; de ropade åt henne, och en äldre man kom springande efter och bjöd henne en dryck öl. Kristin neg, drack och tackade, med sådana ord som fattiga brukade säga till henne, när hon gav allmosor.

En stund efteråt måste hon vila igen. Hon fann en liten grön backe vid vägen, där det rann en bäck. Kristin lade barnet i gräset. Gossen vaknade och gallskrek, så att hon tankspridd skyndade igenom de böner hon skulle läsa. Så tog hon Nåkkve i knät och löste upp lindorna. Han hade smutsat ned sig, och hon hade inte mycket till ombyte åt honom; därför sköljde hon upp hans blöjor och lade dem till torkning på några heta bergknallar i solen. De yttre plaggen svepte hon löst om honom. Detta tyckte han nog om, att få ligga och sprattla, medan han drack ur sin mors barm. Kristin såg glad på hans fina, skärvita lemmar och tryckte hans ena hand in mellan sina bröst, under det hon gav honom di.

Två män redo förbi i skarp trav. Kristin såg flyktigt upp — det var en storman och hans sven. Men med ens hejdade herremannen sin häst, sprang ur sadeln och gick tillbaka dit där hon satt. Det var Simon Andresson.

»Ja, kanske är det dig emot att jag hälsar på dig?» frågade han. Han stod och höll sin häst och såg ned på henne. Han var resklädd, med en ärmlös läderjacka över ljusblå linnedräkt, hade en liten sidenluva på huvudet och var nog så röd och svettig i ansiktet. »Det var underligt att se dig — men kanske du icke har lust att tala med mig —?»

»Du kan då väl veta — hur mår du, Simon?» Kristin drog upp de bara fötterna under klänningen och ville ta barnet från bröstet. Men pojken skrek, gapade och sökte, så hon måste lägga dit honom igen. Hon höll ihop klänningen över barmen, så gott hon kunde, och satt och såg ned.

»Är det din?» frågade Simon och pekade på barnet. »Ja, det var nu enfaldigt sport», skrattade han. »Det är väl en son? Han har lyckan med sig, Erlend Nikulausson!» Han hade bundit sin häst vid ett träd, nu satte han sig på en sten ett litet stycke ifrån Kristin. Han tog sitt svärd och höll det mellan knäna, satt med händerna om hjaltet och stötte upp jord med doppskon.

»Det var oväntat att möta dig här nordanfjälls, Simon», sade Kristin för att säga något.

»Ja», sade Simon. »Jag har ju icke haft ärende på detta hållet förr.»

Kristin kom ihåg att hon hade hört något — vid sitt hemkomstöl — om att yngsta sonen till Arne Gjavvaldsson på Ranheim skulle ha Andres Darres yngsta dotter; så frågade hon om han varit där.

»Du vet det?» frågade Simon. »Åja, det har väl sports här omkring i bygderna —»

»Det skall bli så då», sade Kristin, »att Gjavvald skall ha Sigrid?»

Simon såg hastigt upp och knep ihop läpparna:

»Jag märker att du vet det väl icke ändå —»

»Jag har ej varit utanför Husabys tun hela vintern», sade Kristin. »Och få människor har jag sett. Jag hörde att detta giftermål var på tal —»

»Ja, du kan lika gärna höra det av min mun — det kommer väl ut här uppe.» Han satt tyst en stund. »Gjavvald dog tre dygn före vinternatten^[5] — han föll med hästen och bröt av sig ryggen. Minns du, just innan man kommer till Dyfrin, där vägen går öster om älven och det är tvärbrant ned, ånej, det gör du väl icke. Vi voro på väg till deras fästningsöl; Arne och sönerna hans hade kommit: med skepp till Oslo —», så tystnade Simon.

»Hon var kanske glad, Sigrid, för att hon skulle giftas med Gjavvald», frågade Kristin skygg och förskräckt.

»Ja», sade Simon. »Hon fick en son efter honom — apostlamässodagen i våras —»

»Åh, Simon!»

Sigrid Andresdotter med de bruna lockarna kring det lilla runda ansiktet! När hon skrattade, fick hon djupa gropar i kinderna. Sådana skrattgropar och små barnsliga vita tänder — det hade Simon också haft. Kristin kom ihåg att när hon blev mindre vänligt stämd mot sin fästman, tycktes detta henne omanligt, i synnerhet sedan hon blivit bekant med Erlend. De voro mycket lika, Sigrid och Simon — men hos henne var det bara klädsamt att hon var så knubbig och så skrattlysten. Hon var fjorton vintrar gammal den tiden —. Så muntert skratt som Sigrids hade Kristin aldrig hört. Simon smågnabbades med den yngsta systern och gycklade jämt med henne — Kristin hade märkt att hon var honom kärast av alla syskonen.

»Du vet att far var gladast åt Sigrid», sade Simon. »Så ville han att hon och Gjavvald skulle se om de kunde lika varandra, innan han gjorde denna överenskommelse med Arne. Och det gjorde de — mig tycktes litet mera än gott var — de skulle alltid så nära inpå varandra, när de möttes, gingo och koxade och logo — detta var i somras på Dyfrin. Men de voro så unga — Ingen kunde ju tänkt sig detta. Och Astrid, du vet hon var trolovad, medan du och jag —. Nå, hon hade ju ingenting däremot, Torgrim är ju stormrik och god också på ett vis — men det är nu ingen eller intet som är honom till lags, och så tror han att han har alla de kranklekar och sjukdomar som folk vet att nämna. Så voro vi glada allesamman, då Sigrid blev så nöjd med det gifte hon skulle få —

Och då vi förde Gjavvald till gården på detta sätt — Halfrid, min hustru, fick det ställt så att hon följde med oss hem till Manvik. Och sedan kom det då fram att hon icke satt ensam efter Gjavvald —»

De tego en stund. Så sade Kristin tyst:

»Det har icke varit någon gammansfärd för dig detta, Simon.»

»Åh nej.» Så log han litet. »Men jag är nu snart van vid att rida i olycksärenden, Kristin. Och jag var väl närmast till detta — far mäktade icke, och de äro hos mig på Manvik, Sigrid och pilten. Men han får nu sin fars plats i ätten, och jag märkte det på dem alla därinne att ovälkommen blir han nog icke, när han nu skall flyttas dit —»

»Än din syster då?» frågade Kristin flämtande. »Var skall hon vara?»

Simon såg ned på marken:

»Far vill ha henne hem till Dyfrin nu», sade han lågmält.

»Simon! Åh, har du hjärta till att vara med på detta?»

»Du förstår väl det», sade han utan att se upp, »det är slik storvinning för pilten att han kommer in i farsätten alltifrån början. Halfrid och jag, vi ville nog gärna haft dem hos oss bägge två. Det kunde ingen syster varit mer trofast och kärlig mot den andra än Halfrid var mot Sigrid. Ingen av oss fränder har varit hård mot henne — det får du icke tro. Icke far heller — fastän han blev en bruten man av detta. Men kan du ej förstå — orättvist skulle det vara, om någon av oss satte sig emot att den oskyldige pilten får arv och ätt efter sin far.»

Kristins barn släppte bröstet. Modern drog fort ihop kläderna över barmen och tryckte darrande den lille intill sig. Han rapade belåtet ett par gånger och stötte upp mjölk över sig själv och moderns händer. Simon tittade förstulet bort på de två och sade med ett slags leende:

»Du hade bättre lycka du, Kristin, än syster min.»

»Ja, du kan väl icke tycka det är rättvis skickelse», sade Kristin sakta, »att jag heter husfru och pilten min är äkta född. Jag kunde väl varit värd att sitta med ett faderlöst frillobarn —»

»Det hade nog synts mig det värsta jag kunnat få höra», sade Simon. »Jag unnar dig allt gott, Kristin», tillade han med lägre röst.

Strax därpå frågade han sig för om vägen. Norrut hade han kommit med ett fartyg från Tunsberg, nämnde han. »Jag får nu rida vidare och se till att jag hinner fatt min sven —»

»Är det Finn, som är med dig?» frågade Kristin.

»Nej, Finn är gift nu. Han är icke hos mig mera. Minns du honom än?» frågade Simon, hans röst lät gladare.

»Är det ett fagert barn, Sigrids pilt?» frågade Kristin och såg på Nåkkve.

»Jag hör folk säger så. Jag tycker det ena lindebarnet ser ut som det andra», svarade Simon.

»Du har nog icke barn själv», sade Kristin och måste le litet.

»Nej», svarade han kort. Så sade han farväl och red sin väg.

När Kristin gick vidare, tog hon ej barnet på ryggen. Hon bar det i famnen och tryckte dess ansikte mot sin halsgrop. Hon kunde inte tänka på annat än Sigrid Andresdotter.

Men hennes far hade ej kunnat göra det. Lavrans Björgulfson skulle ridit ut för att tigga sin dotters frillobarn arv och säte bland dess farsfränder! Aldrig hade han förmått sig till det. Och aldrig, aldrig hade han haft hjärta att ta hennes späda barn från henne — slita en liten pilt ur moderns famn, från hennes bröst, medan han ännu hade modersmjölken på sina oskyldiga läppar! Nåkkve min, nej det nändes nog icke han — om det så var rättvist tio gånger, min far skulle icke ha gjort det —

Men hon kunde ej komma från den bilden: en ryttarflock, som försvann norrut i Rosten, där dalen blir trång och fjällen draga sig samman, svarta av skog. Det blåser kallt från älven, som störtar dånande över hällarna, isgrön, skummande, med svarta gölar här och var. Den som kastar sig i där, blir krossad, från stup till stup i ett tag — Jesus, Maria —

Så såg hon markerna hemma vid Jörundgård en ljus sommarnatt — såg sig själv springa stigen nedåt till den gröna platsen inne i aldungen vid älven, — där de brukade tvätta kläder. Vattnet strömmade med starkt, enformigt brus i den grunda bädden mellan stora stenar — Herre Kristus, jag kan icke annat —.

Åh, min far hade ej haft hjärta till det. Icke, om det var rättvist aldrig så mycket! När jag bad, bad, bad på mina bara knän: Far, du får icke ta från mig mitt barn!

Kristin stod på Feginsbrekka och såg köpstaden ligga nedanför i gyllne kvällssol. Bortom älvens breda, blanka slinga lågo bruna gårdar med gröna torvtak, mörka lövvalv i trädgårdarna, ljusa stenhus med trappgavlar, kyrkor, som sköto rygg med svarta, spånklädda takåsar, och kyrkor med mattglänsande blytäckning. Men över det gröna landet, över den härliga staden, reste sig Kristkyrkan så kämpaväldig och strålande ljus, så att det var som om allting låg för dess fötter. Med kvällssolen rätt på sitt bröst, med blänkande fönsterglas, med torn och svindlande spiror och gyllne flöjlar, låg den och pekade uppåt, mot den ljusa sommarhimlen.

Runt omkring lågo sommargröna bygder, bärande värdiga storgårdar på sluttningarna. Utanför öppnade sig fjorden ljus och vid, med drivande skuggor av stora sommarmoln, som drogo upp kring de skinande blå fjällen på hinsidan. Klosterholmen låg där djupt nere och sköljdes av vågorna, lik en grön krans med stenvita hus som blommor. Så många skeppsmaster ute vid flodmynningens sandstränder, så många fagra hus —.

Överväldigad, snyftande, kastade den unga kvinnan sig ned framför korset vid vägkanten, där tusentals pilgrimer legat och tackat Gud, för att hjälpande händer voro utsträckta mot människorna på deras färd genom den farliga och fagra världen.

Det ringde till vesper i kyrkor och kloster, när Kristin trädde in på Kristkyrkogården. Ett ögonblick vågade hon skåda uppåt kyrkans västra gavel — så slog hon bländad ned ögonen.

Människor hade icke av egen kraft mäktat utföra detta verk — Guds ande hade verkat i den helige Öistein och de män efter honom som byggde huset. Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden — nu förstod hon dessa ord. En återglans av Guds rikes härlighet bar vittnesbörd i dessa stenar att hans vilja var allt som var fagert. Kristin bävade. Ja, Gud måste vända sig i vrede från allt som var fult — från synd och skam och orenhet.

I himlaborgens svalgångar stodo heliga män och kvinnor, och de voro så sköna att hon ej vågade se på dem. Evighetens oförvissneliga rankor slingrade sig lugnt och vänt uppåt, klättrade uppför spiror och torn och blommade i stenmonstranser. Över den mellersta dörren hängde Kristus på korset. Maria och Jon, evangelisten, stodo vid hans sida, och de voro vita, som om de formats av kramad snö, och guld glimmade på det vita.

Tre gånger gick hon bedjande runt kyrkan. De mäktiga murmassorna med förvillande rikedomar av pelare och valvbågar och fönster, skymten av takets väldiga sluttning, tornet, spirans guld högt uppe i skyn — Kristin dignade under sin synd.

Hon skalv då hon kysste portalens huggna sten. Som i en blixt såg hon de mörka sniderierna kring kyrkdörren därhemma — som hennes barnamun hade kysst efter far och mor —

Hon stänkte vigvatten över barnet och sig själv — mindes hur fadern gjorde detta, när hon var liten. Med barnet hårt tryckt i sin famn gick hon framåt genom kyrkan.

Hon gick som i en skog — pelarna voro fårade som gamla träd, och in i skogen silade ljuset, brokigt och klart som sång, genom de målade rutorna. Högt uppe över henne lekte i lövverket djur och människor, och änglar spelade — ännu mycket mera svindlande högt spände sig valven och lyfte kyrkan mot Gud. I en hall som låg åt sidan var det gudstjänst vid ett altare. Kristin sjönk på knä intill en pelare. Sången bländade henne som för starkt ljus. Nu förnam hon hur djupt i stoftet hon låg.

Pater noster. Credo in unum Deum. Ave Maria, gratia plena. Hon hade lärt sig böner genom att läsa efter far och mor, innan hon kunde förstå ett ord — långt förr än hon kunde minnas tillbaka. Herre Jesus Kristus! Fanns det en synderska som hon?

Högt under triumfbågen, upplyft över människorna, hängde den korsfäste. Den rena jungfrun, som var hans mor, stod och såg i dödsångest upp på sin oskyldige son, som marterades till döds lik en ogärningsman.

Och här låg hon på knä med sin synds frukt i famnen. Hon tryckte barnet intill sig — gossen var frisk som ett äpple, röd och vit som en ros — han var vaken nu och låg och såg på henne med sina klara, ljuva ögon —

Avlad i synd. Buren under hennes hårda, onda hjärta. Dragen ut ur hennes syndasmittade lekamen så skär, så sund, så outsägligt älsklig och frisk och ren. Den oförskylda nåden bröt sönder hennes hjärta — förkrossad av ånger låg hon där, och gråten vällde ut ur hennes själ som blod ur ett dödshugg.

Nåkkve, Nåkkve, barnet mitt — Gud hemsöker föräldrarnas ondska på barnen —. Visste jag icke det? Jo, jag visste det. Men jag hade ej barmhärtighet med det oskyldiga liv, som kunde väckas i mitt sköte — till att förbannas och pinas för min synds skull.

Ångrade jag min synd, då jag bar dig inom mig, min älskade, älskade son? Åh nej, det var icke ånger — Mitt hjärta var hårt av vrede och onda tankar, i den stund jag först kände att du rörde dig, så liten och värnlös —. Magnificat anima mea Dominum. Et exultavit spiritus meus in Deo, salutari meo.^[6] Så kvad hon, kvinnornas milda drottning, då hon blivit korad till att bära den, som skulle dö för våra synder. Icke mindes jag den frälsare, som gäldat min skuld och mitt barns —. Åh nej, icke var det ånger —, men jag gjorde mig liten och usel och tiggde om att rättfärdighetens bud måtte upphävas, för det jag icke förmådde bära om Gud höll sin lag och straffade mig efter det ord jag känt i all min dag —.

Åh ja, nu visste hon det. Hon hade tänkt att Gud var som hennes egen far, att helge Olav var som hennes far. Hon hade väntat hela tiden, djupast i sitt hjärta, att den stund straffet blev hårdare än hon kunde uthärda, då skulle hon icke möta rättvisa, utan förbarmande —.

Hon grät så att hon ej orkade resa sig, när folket steg upp under gudstjänsten — hon blev liggande i en hög över sitt barn. Nära henne knäböjde några människor som ej heller reste sig, två välklädda bondkvinnor med en ung gosse mellan sig.

Hon såg framåt mot högkoret. Bakom de gyllne gallerdörrarna glänste i dunklet Sankt Olavs skrin, på en upphöjd plats bakom altaret. Det rann iskallt nedöver hennes rygg. Där låg hans helga lekamen och bidade uppståndelsens dag. Då skulle locket springa upp, och han skulle resa sig. Med yxan i sin hand skulle han skrida ned genom detta kyrkorum. Och upp ur stengolvet, ur mullen därutanför, upp ur varje griftegård i Norges land skulle de döda, gula benranglen dyka upp, de skulle iklädas kött och fylka sig kring sin kung. De som hade gjort våld på sig för att träda i hans blodiga martyrspår, och de som bara hade sökt en tillflykt hos honom, för att han skulle hjälpa dem med de bördor av synd och sorg och sjukdom, som de här i livet hade bundit samman åt sig själva och sina barn. Nu tränga de sig fram kring sin drott och bedja honom påminna Gud om deras tarv. Herre, hör vad jag beder om för detta folk, som jag hade så kärt att jag hellre ville leva biltog och tåla nöd och hat och döden, än att man eller mö skulle växa upp i Norge och ej veta, att du dog till frälsning för alla syndare. Herre, du som böd oss gå ut och göra alla folk till dina läresvenner — med mitt blod skrev jag, Olav Haraldsson, ditt budskap på norskt mål för dessa mina arma undersåtar —.

Kristin slöt ögonen, vanmäktig och svindlande. Kungens anlete såg hon inför sig — hans ljungande ögon blickade till bottnen av hennes själ — nu skalv hon för Sankt Olavs blick.

»Där nordanåt, i bygden din, Kristin, där jag vilade, då mina egna landsmän drevo mig från mitt odalsrike, för det de icke ville tåla Guds lag — blev det icke byggt en kyrka där? Kommo ej kunniga män dit och lärde eder Guds bud —?

Du skall hedra din fader och din moder. Du skall icke dräpa. Gud hemsöker fädernas missgärning på barnen —. Jag dog på det I måtten få dessa lärdomar. Har du icke fått dem du, Kristin Lavransdotter?»

»Jo, jo, herre konung!»

Olavskyrkan därhemma — bon såg det lugna, timmerbruna rummet. Där var icke så högt till taket att det skrämde henne. Trovärdig var den, rest till Guds ära, av mörkt och tjärat trä, slikt som folk timrade sina boningshus och fatburar och ladugårav. Men timmerstockarna hade huggits till smäckra stavar, och de hade rests och hopfogats till väggar i Guds hus, På slikt vis — så lärde Sira Eirik varje år på kyrkans invigningsdag — höves det oss att med trons redskap hugga och tälja av vår syndiga naturliga människa en tillförlitlig stav, infogad i Kristi kyrka.

»Har du glömt detta, Kristin? Var äro de gärningar som skulle vittna för dig på den yttersta dagen, att du var infogad i Guds kyrka — de goda gärningar som vittna för människan att Gud äger henne?»

Jesus, hennes goda gärningar! Hon hade läst de böner, som blivit lagda henne i munnen. Hon hade räckt vidare de allmosor, som hennes far lagt i hennes händer, hon hade gått sin mor tillhanda, när modern klädde de fattiga, mättade de hungriga och skötte de sjukas sår —.

Men de onda gärningarna, de voro hennes egna.

Hon hade hängt sig fast vid alla som bjödo henne skydd och stöd. Broder Edvins kärleksfulla förmaningar, hans sorg över hennes synd, hans ömma förbön, hade hon tagit emot — och kastat sig ut i brinnande syndalust, så snart hon var utom räckhåll för hans milda gamla ögon. Lagt sig till i ladugårdar och uthus och knappast känt skam för det hon bedrog den värdiga fru Groa, tagit emot de fromma systrarnas vänliga omvårdnad och likväl ej haft vett att blygas, när de rosade hennes blidhet och höviska vandel för fadern!

Åh, fadern var det värst att tänka på —. Fadern, som ej sagt henne ett omilt ord, när han kom hit i våras.

Simon hade ej förrått henne, då han grep sin fästekvinna på bar gärning med en man i ett härbärge för lösa ledingskarlar. Och hon hade låtit honom ta skulden på sig för hennes löftesbrott, hade låtit honom bära skulden inför hennes far —.

Åh men fadern, det var det värsta. Nej, mor, det var ännu värre. Skulle hennes Nåkkve växa upp till att visa sin mor så liten kärlek, som hon visat sin mor — åh, det kunde hon icke bära! Mor, som hade fött henne och givit henne di vid sitt bröst, vakat över henne, när hon var sjuk, tvagit och kammat hennes hår och glatt sig för att det var fagert. Och första stund hon själv tyckte sig vara i behov av sin mors hjälp och tröst, så hade hon väntat att modern skulle komma till henne, trots all vanvördnad. Du kan veta att din mor farit norrut och varit hos dig, om hon vetat, att det kunde varit dig till tröst, hade fadern sagt. Åh mor, mor, mor —!

Hon hade sett vattnet från brunnen därhemma. Det såg rent och klart ut, när det stod i träskålarna. Men fadern ägde en glasbägare, och när han hällde vatten i den och solen sken därpå, så var det slammigt och fullt av orenlighet.

»Ja, herre konung, nu ser jag hurudan jag är!»

Godhet och kärlek hade hon tagit emot av alla människor, som om det skulle varit hennes rättighet. Hon såg ej ände på all den godhet och kärlek hon mött i alla sina livsdagar. Men första gången en människa stått henne emot, då hade hon rest sig, som en huggorm reser sig och stinger. Hård och vass som en kniv hade hennes vilja varit, då hon drev Eline Ormsdotter i döden —.

Som hon skulle ha rest sig mot Gud själv, om han lagt sin rättfärdighets hand på hennes nacke! Åh, hur hade hennes far och mor kunnat uthärda det — tre små barn hade de mist, Ulvhild hade de sett sjukna till döds, sedan de strävat de långa, sorgfyllda åren för att skaffa barnet hälsa. Men de hade burit alla prövningar med tålamod, aldrig tvivlat på att Gud styrde till det bästa för deras barn. Och så vållade hon dem all denna sorg och skam —.

Men hade det varit något på tok med hennes barn — hade de tagit hennes barn, så som de togo barnet från Sigrid Andresdotter —. Åh, inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo —.

Rakt fram till helvetets avgrund hade hon vandrat. Hade hon mist gossen, då hade hon kastat sig ut i det rykande djupet, vänt sig med hån från varje hopp om att samlas med de goda och kärleksfulla människor som älskat henne — dräpt sig själv och givit sig djävulen i våld —.

Så det var nog ej underligt, att Nåkkve bar märke av en blodig hand på sitt bröst.

»Åh, helge Olav, som hörde mig, då jag bad dig hjälpa mitt barn —. Jag bad att du skulle vända straffet mot mig och låta den oskyldige gå fri. Ja, herre, jag vet huru jag höll min del av den pakten —»

Som ett vilt hedniskt djur hade hon stegrat sig under den första tuktan. Erlend. Icke ett ögonblick hade hon trott att han ej längre höll av henne. Ty hade hon trott det, då hade hon ej heller orkat leva längre. Åh nej, hon hade tänkt — i hemlighet, för sig själv — att när hon blev fager igen och frisk och munter, då skulle det bli så att han fick lov att tigga henne — Det var ej så att han varit kärlekslös i vintras. Men hon, som hade hört från det hon var liten, att djävulen alltid håller sig nära en havande kvinna och frestar henne, medan hon är svag — hon hade vänt ett villigt öra åt hans lögn. Hon hade låtsat som om hon trodde att Erlend inte brydde sig om henne, för att hon var ful och sjuk — när hon märkte att han lade det vid sig att han bragt sig själv och henne i folks mun. Hans små skygga och ömma ord hade hon slagit bort; när hon själv drev honom till att säga häftiga och obetänksamma ting, så tog hon fasta på dem och visade upp dem för honom. Jesus, vad hon var för en ondskefull kvinna — hon hade varit en dålig hustru —.

»Förstår du nu, Kristin, att du tarvar hjälp?»

»Ja, herre konung, nu förstår jag det. Jag tarvar svårliga att du bistår mig, så att jag ej vänder mig från Gud igen. Var med mig, du hans hövidsman, när jag går fram med mina böner, bed om lejd för mig. Helge Olav, bed för mig!»

Cor mundum crea in me, Deus, et Spiritum rectum innova in visceribus meis.

Ne projicias me a facie tua —

Libera me de sanguinibus, Deus, Deus salutis mea —^[7]

Gudstjänsten var slut. Folk gick ut ur kyrkan. De två bondkvinnorna, som hade knäböjt i närheten av Kristin, reste sig upp. Men gossen mellan dem, han reste sig inte; han började röra sig bortåt golvet, på så sätt att han satte knogarna mot stenflatorna och hoppade i väg som en ännu ej flygfärdig kråkunge. Han hade ömkligt små ben, som lågo krökta mot underlivet. Kvinnorna gingo så att de dolde honom, så gott de kunde, med sina kläder.

När de voro ur sikte, kastade Kristin sig ned och kysste golvet, där de gått förbi henne.

Litet bortkommen och rådlös stod hon vid ingången till koret, då en ung präst kom ut genom gallergrinden. Han stannade framför den förgråtna unga kvinnan, och Kristin sade honom sitt ärende, så gott hon kunde. Först begrep han inte. Hon letade fram guldkronan och räckte honom den.

»Åh, ären i Kristin Lavransdotter, Erlends hustru på Husaby —?» Han såg litet häpen på henne; hon var alldeles svullen i ansiktet av gråt. »Ja, ja, eder svåger, mäster Gunnulv, talade om detta, ja —»

Han förde henne ut i skrudhuset och tog kronan, vecklade upp linneduken, som den var insvept i, och såg på den; så smålog han litet:

»Ja, I kunnen väl förstå — det skall vara vittnen med och så — I kunnen ej giva bort en slik klenod, husfru, som det vore en flatkaka med smör på. — Men jag kan väl förvara den så länge, I viljen väl gärna slippa att bära den med eder ute i staden. — Åh, bed herr Arne besvära sig hitin», sade han till en kyrkotjänare. »Eder husbonde skulle nu också varit med, tror jag, om rätt skulle vara. Men kanske Gunnulv har något brev från honom —.

I skolen stånda inför ärkebiskopen själv, var det icke så? Eljes så är det Hauk Tomasson som är penitentiarius — jag vet icke om Gunnulv har talat med herr Eiliv — Men I mågen komma hit till ottesången i morgon, så kunnen I spörja efter mig, efter lauds, jag heter Pål Aslaksson. Den där» — han pekade på barnet — »mån I lägga kvar i härbärget. I skolen sova hos systrarna i Bakke, tror jag mig minnas att eder svågar sade?»

En annan präst kom in, och de två talade med varandra. Den förste låste upp ett litet rum i väggen, tog en skålvåg och vägde kronan, medan den andre skrev upp i en bok. Så lade de in kronan i väggskåpet och stängde igen.

Herr Pål skulle släppa ut henne — men så frågade han om hon ville att han skulle lyfta upp hennes son till Sankt Olavs skrin.

Han tog gossen med det säkra, något likgiltiga greppet hos en präst, som var van att ta i dopbarnen. Kristin följde med ut i kyrkan, då frågade han om inte hon också ville kyssa skrinet.

Jag törs ej, tänkte Kristin, men hon gick efter prästen uppför trappan till den upphöjning varpå skrinet stod. Det gick som ett stort, kritvitt sken förbi hennes ögon, när hon vidrörde den gyllne kistan med sina läppar.

Prästen såg litet på henne, i undran om hon skulle falla ned i vanmakt. Men hon kom på benen igen. Så lät han barnets panna snudda vid helgedomen.

Herr Pål följde henne till kyrkdörren och frågade om hon trodde sig säkert kunna hitta vägen till färjstället. Så sade han godnatt — han talade hela tiden lugnt och likgiltigt just som en hövisk ung hovman.

Det hade börjat regna litet, och doften från trädgårdarna ångade härligt ut på gatan, som var frisk och grön som ett tun utanför färdselspårens nötta strimmor. Kristin skyddade gossen mot regnet, så gott hon kunde — han var så tung, så tung nu att hennes armar voro alldeles domnade av att bära honom. Och han gnällde och grät oupphörligt — han var nog hungrig igen.

Modern var dödstrött — av den långa vandringen och av all gråten och den våldsamma själsskakningen i kyrkan. Hon frös — och regnet tilltog, dropparna plaskade ned genom träden, så att bladen skälvde och glittrade. Hon vandrade sin väg framåt genom gränderna och kom ut på en allmänning, där hon hade utsikt över älven, som lopp bred och grå, full av hål på ytan som ett såll, genom dropparnas fall.

Där fanns ingen färja. Kristin talade med två karlar, som krupit in under en sjöbod, vilken stod på stolpar alldeles nere vid vattnet. De sade att hon fick gå ut till mynningen — där hade nunnorna ett hus, och där satt en färjkarl.

Kristin drog sig uppåt allmänningen igen, öm i fötterna och våt och trött. Hon kom till en liten grå stenkyrka — bakom den lågo några hus innanför ett staket. Nåkkve skrek alldeles överljutt, så att hon kunde ej gå in i kyrkan. Men hon hörde sången genom de rutlösa fönstergluggarna och kände igen antifonen Lætare Regina Coeli — fröjda dig, himmelrikets drottning — ty han du korades att föda — är uppstånden såsom han sagt. Halleuja!

Det var det som minoriterna sjöngo efter completorium. Broder Edvin hade lärt henne denna hymn till Drottens mor, medan hon vakade hos honom de nätter han låg i sin helsot hemma hos dem på Jörundgård. Hon smög sig in på kyrkogården, och stående vid väggen med sitt barn på armen, läste hon sakta upp den för sig själv.

— Ingenting, Kristin, som du månde göra, kunde förändra din fars hjärtelag mot dig. — Det är därför du ej får göra honom mera sorg —.

— Som dina genomstungna händer voro utsträckta på korset, o Solborgens dyre drott —. Hur långt en själ än förvillade sig bort från den rätta vägen, så voro de genomstungna händerna längtansfullt utsträckta. Intet tarvades förutom det enda att de syndiga själarna skulle vända sig mot den öppna famnen, frivilligt, som barnet går till sin far, och icke likt trälar som jagas hem till sin stränge ägare. Nu märkte hon hur styggelig synden var. Åter kom denna smärta i hennes bröst, som om hjärtat brast sönder av ånger och blygsel över den oförtjänta nåden.

Inne vid kyrkväggen var det litet lä för regnet. Hön satte sig, på en gravsten och började stilla barnets hunger. Emellanåt böjde hon sig ned och kysste den lilla dunhåriga hjässan.

Hon måste ha somnat. Någon rörde vid hennes skuldra. En prästmunk och en gammal lekbroder med dödgrävarspade i handen stodo framför henne. Barfotabrodern frågade om hon sökte natthärbärge.

Det for igenom henne att hon ville då mycket hellre få vara här i natt hos minoriterna, broder Edvins bröder. Och det var så långt ut till Bakke — och hon var så trött så hon kunde stupa. Så sade då munken åt lekbrodern att följa denna kvinnan till kvinnohärbärget — »och giv henne litet kalmuslag för sina fötter, ty hon är sårfotad, ser jag».

Där var kvavt och mörkt i kvinnohärbärget — det låg utanför staketet, ute i gränden. Lekbrodern skaffade henne tvättvatten och litet mat, och hon satt vid eldstaden och försökte stilla barnet. Nåkkve kände nog på sin föda att modern var uttröttad, och hade fastat denna dag; han grät och jämrade, omväxlande med att han drog i det utsugna bröstet. Kristin tog klunkar av mjölken som lekbrodern kommit med; hon försökte spruta den ur sin mun in i barnets, men pojken gjorde högljudda invändningar mot detta nya sätt att få mat, och gubben skrattade och skakade på huvudet. Hon fick dricka den själv, så kom den väl pilten till godo —.

Äntligen gick han. Kristin kröp upp i en av bäddarna överst under det sneda taket. Därifrån kunde hon nå att öppna en lucka. Och det var en otäck lukt i härbärget — där låg en kvinna som hade bukrev. Kristin öppnade — sommarnatten, ljus och sval, regntvagen luft strömmade in över henne. Hon satt i den korta sängen med nacken stödd mot väggtimret — det var så litet kuddar i sängen. Gossen sov i hennes famn. Hon hade ämnat stänga gluggen om en stund, men hon somnade ifrån det.

Frampå natten vaknade hon. Månen sken in, sommarlikt honungsgul och blek, över barnet och henne och lyste på väggen mittemot. Då varsnade hon att en man stod mitt i månskensflödet, svävande mellan golvet och takröstet.

Han var klädd i askgrå munkkåpa och var lång och kutryggig. Nu vände han det åldriga, fårade ansiktet mot henne. Det var broder Edvin. Han log så outsägligt ömt — litet skälmaktigt, alldeles som då han levde på jorden.

Kristin blev ej särskilt förundrad. Ödmjuk, lycklig, full av förväntan, såg hon på honom och avvaktade vad han skulle säga eller göra.

Munken log mot henne och höll upp en gammal tung skinnvante, så hängde han den från sig på månstrålen. Sedan log han ännu mera, nickade åt henne och försvann.

Andra avdelningen
HUSABY

I

Tidigt på nyåret fingo de en dag oväntade gäster på Husaby. Det var Lavrans Björgulfson och gamle Smid Gudleiksson från Dovre, och de kommo i följe med två herrar, som Kristin ej kände. Men Erlend blev mycket förundrad över att finna sin svärfar i detta sällskap — det var herr Erling Vidkunsson till Giske och Bjarkö och Haftor Graut på Godö — han hade ej haft reda på att Lavrans kände dem. Men herr Erling förklarade att de träffats inne på Näset, han hade suttit med Lavrans och Smid i sexmannanämnden, som nu äntligen avgjort arvstvisten mellan herr Jon Haukssons sidoarvingar. Så hade han och Lavrans kommit att tala om Erlend, och Erling, som hade ärende till Nidaros, fick då det infallet att han kunde ha god lust att hälsa på vid Husaby, om Lavrans ville göra sällskap och segla norrut med honom. Smid Gudleiksson sade skrattande att han så gott som bjudit sig själv med på färden:

»Jag ville ju återse vår Kristin, den vänaste rosen i Norddalen. Och så tänkte jag min fränka Ragnfrid skulle tacka mig, om jag nu håller ett öga på husbonden hennes och ser till vad det är för dristiga råd han lägger med sådana kloka och mäktiga män. Ja, far din har annat för händer i vinter, Kristin min, än att fara på gille från gård till gård hos oss och dricka jul, tills fastan går in. Nu ha vi setat i lugn och godan ro på våra ägor i alla dessa år och skött var och en sitt eget tarv. Men nu vill Lavrans ha oss handgångna män från Gudbrandsdalen att rida i flock till Oslo mitt i hårdaste vintern — nu skola vi råda de store herrar i rikets råd och se till konungens tarv — de styra så illa för det arma övermaga barnet, säger Lavrans —»

Herr Erling såg något besvärad ut. Erlend höjde litet på ögonbrynen.

»Ären I med i dessa rådslag, svärfar — om det stora hirdtinget?»

»Nej, nej», sade Lavrans, »jag rider till mötet, jag som de andra kungsmännen i dalen, eftersom vi blivit kallade dit —»

Men Smid Gudleiksson började på igen. Det var då Lavrans som hade övertalat honom — och Herstein på Kruke och Trond Gjesling och Guttorm Sneis och andra, som ej velat fara —

»Nej, haven I icke för sed att bjuda folk stiga inomhus här vid gården?» frågade Lavrans. »Nu skola vi döma om Kristin brygger lika gott öl som hennes mor —» Erlend såg eftertänksam ut, och Kristin var mycket förundrad.

»Vad betyder detta, far?» frågade hon litet senare, när han följt med henne ned i lillstugan, dit hon flyttat barnet för de främmandes skull.

Lavrans satt och gungade dottersonen på knät. Nåkkve var nu tio månader gammal, stor och duktig. Han hade fått klänning och sockor redan till julen.

»Jag vet icke, far, att I förr haft ett ord med i slika ärenden», sade dottern åter. »Alltid haven I sagt att för land och leding och undersåtar var det bäst att konungen rådde och de män han kallade till sin sida. Erlend säger att detta tilltag är stormännens verk där söderut i landet — de vilja sätta från styret fru Ingeborg och de män som hennes far gav henne till rådgivare — riva åt sig slik makt, som de hade när konung Håkon och hans bror voro barn. Men därav kom stor skada för riket, det haven I själv sagt förr i tiden —»

Lavrans viskade hon skulle skicka ut barnpigan. När de blivit ensamma, frågade han:

»Vad har Erlend denna kunskap från — är det från Munan det?»

Kristin svarade att Orm haft med sig brev från herr Munan, när han kom hem i höstas. Hon sade ej att hon själv läst det för Erlend — han var inte så duktig i att tyda skrift. Men i det brevet klagade Munan mycket över att nu trodde var man i Norge, som förde sköldemärke, att han förstode sig bättre på riksens styrelse än de herrar som stått vid kung Håkons sida i hans livstid, och de menade sig ha bättre omdöme om den unge kungens välfärd än den högborna fru, som var hans egen mor. Han hade varskott Erlend om, att visade det sig tecken till att de norska herrarna ville ta efter de svenska och göra som de gjort i Skara i somras, lägga råd mot fru Ingeborg och hennes gamla, beprövade rådgivare, då skulle hennes fränder hålla sig redo och Erlend skulle fara till möte med honom i Hamar.

»Nämnde Munan icke», sade Lavrans och stack in ett finger under Nåkkves feta haka, »att jag är en av de män, som satt sig emot de olaga utbuden, med vilka han for upp genom dalen — i konungens namn?»

»I», sade Kristin. »Haven I träffat Munan Bårdson i höst?»

»Jag har det», svarade Lavrans. »Och stor endräkt var ej oss emellan.»

»Taladen I om mig?» frågade Kristin hastigt.

»Nej, Kristin liten», sade fadern och smålog. »Jag kan ej minnas att du kom på tal mellan oss denna gången. Vet du om det är så att din husbonde tänker fara söderut och sammanträffa med Munan Bårdsson?»

»Jag tror det», svarade Kristin. »Sira Eiliv satte upp ett brev för Erlend nyligen — och han talade om att han måste nog snart resa söderut.»

Lavrans satt en stund och såg ned på barnet, som petade med sina små fingrar på hans dolkfäste och försökte bita i bergkristallen på det.

»Är det sant att de vilja fråntaga fru Ingeborg styret?» frågade Kristin.

»Den höga frun är vid pass så gammal som du», svarade fadern, alltjämt med det lilla leendet. »Ingen vill fråntaga kungens mor den heder eller den makt, vartill hon är född. Men ärkebiskopen och några av vår salig konungs fränder och vänner ha stämt möte för rådplägning om huruledes fru Ingeborgs makt och folkets tarv bäst skola värnas.»

Kristin sade sakta:

»Jag förstår nog, far, att I ej kommit till Husaby denna gången allenast för att se Nåkkve och mig.»

»Icke endast för det», sade Lavrans. Så skrattade han: »Och jag förstår, dotter min, att det likar dig föga!»

Han lade sin ena hand över hennes ansikte och strök upp och ned. Så hade han brukat göra, alltsedan hon var liten flicka, var gång han hade bannat henne eller retats med henne.

Under tiden sutto herr Erling och Erlend uppe på riddarloftet — så kallades den stora sidobyggnaden, som stod åt nordost på tunet, alldeles intill gårdsledet. Den var hög som ett torn, i tre våningar; i den översta var ett rum med skottgluggar, och där förvarades alla de vapen, som ej voro i dagligt bruk vid gården. Kung Skule hade byggt det huset.

Herr Erling och Erlend hade pälskappor på sig, ty det var bistert kallt i rummet. Gästen gick omkring och såg på de många vackra vapen och rustningar Erlend ärvt efter sin morfar, Gaute Erlendsson.

Erling Vidkunsson var en ganska småväxt man, spenslig och något fyllig, men han förde sig lätt och vackert. Anletsfager var han ej, fast han visserligen hade välbildade drag — ty hans hår var liust rödlätt, och ögonhår och bryn voro vita, själva ögonen voro också mycket ljusblå. När folk i alla fall tyckte herr Erling såg bra ut, så kom det sig väl kanske av att alla visste honom vara den rikaste riddaren i Norge. Men han hade också ett särskilt vinnande, stillsamt sätt. Han var ofantligt förståndig, vällärd och kunskapsrik, men då han aldrig strävade efter att lysa med sin lärdom och alltid befanns villig att höra på andra, så hade han fått ord om sig att vara en av de klokaste männen i hela landet. Han var jämnårig med Erlend Nikulausson, och de voro befryndade genom Stovreimsätten, om än på långt håll; de hade alltid känt varandra, men någon nära vänskap hade icke rått mellan dessa två män.

Erlend satt på en kista och talade om det fartyg han låtit bygga sig under sommaren; det var en sextonsessa, och han ansåg att det borde vara ett särskilt snabbseglande och lättstyrt fartyg. Han hade haft två skeppstimmermän norrifrån och själv stått för arbetet tillsammans med dem.

»Skepp hör nu till det lilla jag förstår mig på, Erling», sade han, »och du skall få se det blir en fager syn att se Margygran^[8] skära havsböljorna —»

»Margygran — det var då ett fasligt hedniskt namn du givit skeppet ditt, frände», sade herr Erling och skrattade litet. »Det är då din akt att fara söderut på det?»

»Är du lika from som hustrun min — hon säger ock det är ett hedniskt namn. Ja, hon kan nu icke lida skeppet heller, men hon är så inländsk — hon tål ej vid sjön.»

»Ja, hon ser from och fin och vän ut, din husfru», sade herr Erling artigt. »Som det ju kunde väntas av en ättling till dem hon kommer av.»

»Ja —», Erlend skrattade litet. »Det går ej en dag, utan att hon hör mässan. Och Sira Eiliv, prästen vår, som du såg, han läser för oss i gudliga böcker. Det likar honom nu bäst — näst öl och kräsligheter — att få föreläsa något. Och fattiga komma hit till Kristin för att få råd och hjälp — de kysste gärna hennes klädafåll, tror jag — karlarna mina känner jag icke igen. Hon är mest som en av de fruar det står skrivet om i de heliga sägner kung Håkon nödgade oss att sitta och höra prästen läsa ur — kommer du ihåg det? — den tiden vi vore kärtesvenner. Här är mycket annorlunda nu på Husaby, än då du gästade mig sist, Erling. — Det var annars underligt, att du ville komma till mig den gången», sade han litet efteråt.

»Du nämnde den tid då vi voro kärtesvenner samman», sade Erling Vidkunsson med ett leende, som klädde honom väl. »Då voro vi ju vänner? Alla väntade vi oss av dig på den tiden att du skulle hinna långt fram här i landet —»

Men Erlend bara skrattade. »Ja, det väntade jag ock.»

»Kan du ej segla söderut med mig, Erlend?» frågade herr Erling.

»Jag har tänkt fara landvägen», svarade den andre.

»Det är ju mödosamt för dig — över fjället nu vinterdag —», sade herr Erling. »Gärna skulle jag se att du gåve dig i lag med Haftor och mig.»

»Jag har nu lovat fara med några andra», svarade Erlend.

»Åja, du följer med din svärfar — det är ju rimligt det ock.»

»Ja, nej — jag känner så föga dessa män från dalen, som han skall rida med.» Erlend satt tyst en stund. »Nej, jag har lovat hämta Munan i Stange», sade han hastigt.

»Du kan spara dig att se efter Munan där», svarade den andre. »Han har farit ned till sina gårdar på Hising, och det dröjer kanske någon tid innan han kommer norrut igen. Är det länge sedan du hörde av honom?»

»Det var vid Mikaelsmässtiden — då skrev han mig till från Ringabu.»

»Ja, du känner till det, som hände i dalen i höstas?» frågade Erling. »Gör du ej det? Du vet då väl att han for runt själv till sysslomännen kring Mjösen och upp igenom dalen med brev att bönderna skulle göra ut full ledung i kost och hästar — sex bönder om en häst — och herremännen skulle sända hästar men själva få lov att sitta hemma? Har du ej sport detta? Och att folket i norddalen nekade att göra denna utrustning, när Munan följde med Eirik Topp på tinget i Våge? Det var annars Lavrans Björgulfson som förde mottalan — han äskade att Eirik skulle lagkräva evad som ej blivit utgjort av laglig ledungsgärd, men han kallade det för laglös framfärd mot allmogen att kräva krigsrustning av bönderna för att hjälpa en dansk man att fejda mot danakungen, och krävde vår kung tjänst av sina handgångne män, så skulle han finna att de voro snara nog till att möta med goda vapen och hästar och väpnade svenner — men han sände ej från Jörundgård en getabock med hampgrimma, såvida ej kungen krävde att han själv skulle rida den till härmötet. — Nej, men vet du icke detta? Smid Gudleiksson, säger Lavrans, hade lovat sina landbönder att han skulle göra ut full ledingsgärd för dem, om nödigt bleve —»

Erlend satt häpen.

»Har Lavrans! Aldrig har jag hört att min hustrufar blandade sig i andra saker än det som rörde hans och hans vänners egendomar —»

»Han gör det nog icke ofta», sade herr Erling. »Men jag förstod då så mycket, nu då jag var inne på näset, att när Lavrans Björgulfson tar till orda i en sak, så får han fullt följe — ty han talar icke utan att han känner en sak så väl att hans ord näppeligen kan omkullkastas. Nu — om dessa tilldragelser — skall han nog ha skiftat brev med fränderna sina i Sverige. Fru Ramborg, hans farmor, och herr Erengisles farfar voro ju barn av två bröder, så att han har stor släkt därinne. Så stillsam än din svärfar är, så har han icke ringa makt i de bygder där folk känner honom — ehuru han icke ofta brukar den.»

»Ja, då fattar jag att du slutit dig till honom, Erling», sade Erlend leende. »Jag undrade nog på att I haden blivit så varma vänner —»

»Kan du undra på det?» svarade Erling harmset. »En underlig man skulle väl den vara, som ej gärna ville kalla Lavrans på Jörundgård sin vän. Du vore nog bättre tjänt, frände, med att höra på honom än på Munan.»

»Munan har varit mot mig som en äldre bror, alltifrån den dag jag for hemifrån första gången», sade Erlend något hetsigt. »Aldrig svek han mig, när jag var i trångmål. Så — är han själv i trångmål nu —»

»Munan reder sig nog», sade Erling Vidkunsson lika lugnt. »De brev han for med, de voro skrivna och förseglade med Norges rikes segel — olagligen, men det är ej hans sak. Ja, det är ju mera — det som han var med och hängde sitt sigill vid, då han var vittne vid jungfru Eufemias bortfästning — men det torde näppeligen kunna röjas utan att röra vid en som vi icke —. Sanningen att säga, Erlend — jag tror Munan bärgar sig utan ditt stöd — men du kan skada dig själv —»

»Det är fru Ingeborg I viljen komma åt, kan jag förstå», sade Erlend. »Jag har nu lovat vår fränka att tjäna henne både här och utomlands.»

»Det har jag med», svarade Erling. »Och jag aktar hålla det löftet — det gör väl varje norsk man, som tjänat och älskat vår herre och frände, kung Håkon. Och hon är nu bäst tjänt med att bliva skild från de rådgivare, som råda så ung en fru till hennes och hennes sons ogagn —»

»Tror du», frågade Erlend dämpat, »att I mäkten det?»

»Ja», sade Erling Vidkunsson fast. »Det tror jag, och det tro väl alla, som ej vilja lyssna till» — han ryckte på axlarna — »illhätskt och löst snack. Och det borde nu vi, hennes fränder, sist av alla.»

En tjänstekvinna lyfte på luckan i golvet och frågade om det var lägligt att husfrun nu lät bära in maten i hallen —.

Medan sällskapet satt till bords, ville samtalet, rätt som det var, komma in på dessa viktiga ärenden, som nu förelågo. Kristin märkte att både hennes far och herr Erling höllo emot; de bragte på tal brudköp och dödsfall, tvister om arv och om ägorätt till gårdar, bland släkt och bekanta. Hon blev orolig och visste knappt själv varför. De hade ärende till Erlend, så mycket förstod hon. Och fastän hon ej ville tillstå det för sig själv, så kände hon nu sin man så väl, att hon visste att med allt sitt egensinne var Erlend kanske nog så lätt att få till att ändra mening — för den som ägde en fast hand i en mjuk handske, som det heter.

Efter måltiden flyttade herrarna sig bort till eldstaden och sutto där och drucko. Kristin slog sig ned på bänken, tog flätramen i knät och flätade på sin språngning. Strax efter kom Haftor Graut, lade ett hyende på golvet och satte sig vid husfruns fötter. Han hade funnit Erlends strängalek, tog den på knät och satt och knäppte och pratade. Haftor var en helt ung man med gult, lockigt hår och de fagraste anletsdrag, men övermåttan fräknig. Kristin märkte snart att han var mycket lösmynt. Han hade nyss gjort ett rikt gifte, men han leddes hemma på sina gårdar; det var därför han ville fara till hirdstämman.

»— Men det är rimligt att Erlend Nikulausson hellre vill sitta hemma», sade han och lade sitt huvud i hennes knä. Kristin flyttade sig litet undan, skrattade och sade att hon visste då ej annat än att hennes husbonde ärnade resa söderut, »vad det nu månde gälla», sade hon med oskyldig min. »Det är så mycken oro i landet nu i dessa tider, det är icke gott för en enfaldig kvinna att ha något förstånd på slika ting.»

»Ehuru det är en kvinnas enfald, som mest vållar det», svarade Haftor leende och flyttade sig efter. »Ja, så säga Erling och Lavrans Björgulfson — det skulle lysta mig att veta vad de mena därmed. Vad tron I, Kristin husfru? Fru Ingeborg är en god, enfaldig kvinna — kanske sitter hon nu så som I, flätar silke med sina snövita fingrar och tänker: hårdsinnat skulle det vara att neka min framfarne husbondes trofaste hövidsman en ringa hjälp till att bättra sina villkor —»

Erlend kom bort och satte sig hos sin hustru, så att Haftor måste flytta sig litet.

»Det är slikt tokprat som fruarna sätta ihop, när deras män äro enfaldiga nog att taga dem med sig, då de fara till tings —»

»Så är det sagt, där jag är kommen från», sade Haftor, »att det finns icke rök utan eld —»

»Ja, det ordet ha vi hos oss med», sade Lavrans, han och Erling hade nu kommit dit bort också. »Men likväl blev jag narrad, Haftor, i vintras — jag ville tända min lykta vid en färsk hästlort —», han satte sig på bordskanten. Herr Erling hämtade strax hans bägare, bjöd honom den med en hälsning, och så satte riddaren sig på bänken bredvid honom.

»Det är föga rimligt, Haftor», sade Erlend, »att I kunnen veta där norrut i Hålogaland^[9] vad fru Ingeborg och hennes rådgivare ha reda på om danskarnas anslag och förehavanden. Icke vet jag, huruvida I ej voren kortsynta, då I satten er emot kungens yrkan om hjälp. Herr Knut — ja, vi kunna ju lika gärna nämna hans namn, det är honom vi ha i tankarna allesamman — han tycktes mig vara en man som icke låter sig tagas blundande på vageln. I sitten för långt från de stora grytorna för att kunna lukta, vad som sjuder i dem. Och bättre före var än efter snar, säger jag —»

»Ja», sade herr Erling. »En kunde nästan säga att de koka åt oss i granngården — vi norske äro vordne födorådstagare snart nog; de sända oss genom dörren den gröt de lagat i Sverige — ät den, om du vill ha mat! Det menar jag vara ett fel som vår herre, kung Håkon, gjorde — han flyttade eldhuset till en utkant av gården, då han gjorde Oslo till den främsta köpstaden i riket. Förr låg den mitt på tunet, om vi ska hålla oss till liknelsen — Björgvin^[10] eller Nidaros — men här råder nu ärkebiskopen och kapitlet allena — ja, vad menar du, Erlend — du som är trönder och har allt ditt gods och all din makt här i Trondheimen —?»

»Ja, Guds blod, Erling — är det detta I viljen, bära hem grytan och hänga upp den på den rätta härden, så —»

»Ja», sade Haftor. »Alltför länge ha vi här norrut fått nöjas med att känna lukten, när något sveddes, och att sörpla i oss kall kål —»

Lavrans inföll:

»Det är så, Erlend — jag hade icke åtagit mig att vara taleman för bygdefolket därhemma, utan att jag haft brev från min frände, herr Erengisle, i min värjo. Så jag visste att ingen tänkt på att bryta freden och förlikningen mellan landen, ingen av de män som med rätta råda, vare sig i danakungens eller vår konungs riken.»

»Veten I vem som råder i Danmark nu, svärfar, då veten I mer än de flesta andra män», sade Erlend.

»Ett vet jag. Det är en man som ingen vill se råda, vare sig här eller i Sverige eller i Danmark. Och det var målet för de svenskes tilltag i Skara i somras, och det är ändameningen med det möte vi nu hålla i Oslo — att göra klart för alla, som ännu icke förstått det, att om detta äro alla män med besinning ense.»

De hade nu alla druckit så mycket att de blivit något högljudda — utom gamle Smid Gudleiksson, som nickade i sin stol vid härden. Erlend ropade morskt:

»Ja, I ären så kloka, så puken själv kan icke narra er. Det är rimligt att I ären rädda för honom — Knut Porse. I kunnen icke fatta, I gode herrar, att han är slik att han icke kan vara tillfreds med att sitta, och kura och se dagarna slinka och gräset gro, som Gud vill. Det skulle lika mig väl att träffa den riddaren igen, jag kände honom då jag var i Halland. Och icke skulle jag ha något emot att vara i Knut Porses ställe.»

»Det hade jag ej torts säga, så att min hustru hörde det», sade Haftor Graut.

Men Erling Vidkunsson hade nu också druckit åtskilligt. Han försökte ännu att bibehålla sin höviskhet, men den svek honom: »Du!» sade han och brast i flatskratt, »du frände! — nej, Erlend!» Han slog den andre på axeln och skrattade och skrattade.

»Nej, Erlend», sade Lavrans vårdslöst, »därtill kräves mer än att en man kan dåra kvinnorna. Var det mera med Knut Porse än det, att han lekte räv i gåshuset — då vore vi norska stormän alltför lata att vi skulle gitta gå man ur huse för att driva bort honom — om gåsen så är vår kungs mor. Men vem än herr Knut kan locka till att göra dårskaper för hans skull — han gör inga själv utan han har en mening med det. Han har sitt mål, han, och var viss på — det tar han icke ögonen från!»

Det blev ett uppehåll i samtalet. Då sade Erlend — det glittrade i ögonen på honom:

»Då ville jag att herr Knut var en norsk man!»

De andra sutto tysta en stund. Herr Erling tog en klunk ur bägaren, så sade han:

»Gud förbjude det — hade vi en slik man ibland oss här i Norge, då är jag rädd, det blev en bråd ända på landsfreden.»

»Landsfreden —!» sade Erlend hånfullt.

»Ja, landsfreden», svarade Erling Vidkunsson. »Du skall minnas, Erlend — icke vi allena av ridderskapet bygga och bo här i landet. Dig skulle det kanske tyckas gamman, om här stod upp en äventyrslysten och äregirig man som Knut Porse. Det var så förr i världen att när en man här i landet reste upprorsflock, då var det alltid lätt för honom att få följe bland stormännen. Antingen vunno de och fingo de län och fördelar, eller också vunno fränderna deras, och de fingo lejd för liv och egendom — ja, det står skrivet, vilka som miste sitt liv, men huvudparten bärgade sig, antingen det gick si eller så — det var nu våra fäder. Men allmogen, bygdemännen, Erlend — arbetsfolket, som krävdes på utskylder till två herrar mången gång under ett år och ändå måste glädjas var gång en flock drog genom bygden utan att bränna gårdarna deras och hugga ned boskapen — allmogen, som måste tåla slik olidlig tynga och övervåld — den tänker jag tackar Gud och Sankt Olav för gamle kung Håkon och kung Magnus och sönerna hans, som styrkte lagen och tryggade freden —»

»Ja, jag tror gärna att du tror detta —» Erlend kastade huvudet tillbaka. Lavrans satt och såg på den unge — han var vaken nog nu, Erlend. Hans mörka, lidelsefulla ansikte blossade, strupen spände sig som en båge i den slanka, bruna halsen. Så såg han bort på sin dotter. Kristin hade låtit arbetet sjunka och följde uppmärksamt männens samtal.

»Är du så viss på att bönder och meniga tänka så och prisa den nya ordningen? Det är sant att det ofta var hårda tider för dem — förr i världen då kungar och motkungar foro med härsköld genom landet. Jag vet att de ännu minnas den tid, då de måste draga till fjälls med boskap och kvinnor och barn, medan gårdarna stodo i ljusan låga nere i bygden. Jag har hört dem tala om det. Men jag vet att de minnas en sak till — att deras egna fäder voro med i flockarna; icke vi allena dobblade om makten, Erling, utan bondesönerna lekte med de ock — det hände att de vunno vårt odalgods. Det är icke när lag råder i landet som en skökoson från Skidan, som ej vet sin fars namn, får en ländemans änka och godset hennes, såsom riddar Darre fick — hans ättling var god nog till gifte åt din dotter, Lavrans, och nu har han din hustrus brorsdotter, Erling! Nu råder lag och rätt — icke vet jag huru det bär till, men det vet jag, att bondejorden kommer i våra händer, och det är efter lagen — ju mera rätten råder, desto raskare går det för dem att mista makt och myndighet till att ha sitt ord med i rikets saker och i sina egna. Och det, Erling, det vet allmogen också! Åh nej, varer icke för vissa, I, att icke allmogen längtar tillbaka till den tid då bönderna kunde mista sina gårdar genom brand och våld — men de kunde vinna också, med vapen, mera än de kunde vinna med rätt —»

Lavrans nickade.

»Det är så att Erlend har rätt i någon mån i detta», sade han sakta.

Men Erling Vidkunsson reste sig:

»Jag tror gärna det — att allmogen bättre minnes de få män som höjde sig från ringa villkor och blevo herrar — i svärdstid — än de otaligt många, som gingo under i svårt armod och elände. Ehuru inga blevo hårdare herrar för småfolket än dessa — jag tänker det är om dem det ordet först blev sagt att frände är frände värst. En man skall vara född till herre, annars blir han en hård herre — men har han vuxit upp i sin barndom bland tjänare och tjänstekvinnor, då förstår han ock mycket lättare att utan småfolket äro vi i mångahanda måtto hjälplösa som barn alla dagar, och att för Guds skull, men lika mycket för vår egen skull, borde vi tjäna dem igen med vår kunskap och värja dem med vårt ridderskap. Aldrig har ännu ett rike kunnat upprätthållas, utan att där funnits stormän, som mäktade och ville bruka sin makt till att trygga de ringares rätt —»

»Du kunde predika i kapp med min bror, du Erling», sade Erlend skrattande. »Men jag tror att uttrönderna kunde lida stormännen bättre förr i tiden, då vi förde deras söner på härfärd, läto vårt blod flyta samman med deras över tiljorna och höggo sönder ringar och skiftade härfångst med våra huskarlar. — Ja, du hör, Kristin, ibland sover jag med ena örat öppet, när Sira Eiliv läser i de stora böckerna.»

»Det gods, som är med orätt vunnet, kommer ej till tredje arvingen», sade Lavrans Björgulfson. »Har du icke hört det, Erlend?»

»Visst har jag hört det!» Erlend skrattade högt. »Men sett det har jag icke —»

Erling Vidkunsson sade:

»Det är så, Erlend, att till herrar äro få födda, men alla äro födda till att tjäna; det rätta herraväldet är att vara sina tjänares tjänare —»

Erlend knäppte hop händerna i nacken och sträckte på sig med ett leende:

»Det har jag aldrig tänkt på. Och icke tror jag att mina legomän ha någon tjänst att tacka mig för. Likväl, så underligt det är, så tror jag att jag är väl liden av dem —.» Han strök smeksamt sin kind mot Kristins svarta kattunge, som hoppat upp på hans axel och nu, spinnande och skjutande rygg, gick runt hans hals. »Men min hustru här — hon är den tjänstaktigaste fru — om I nu också ej haven orsak till att tro det — ty här äro tomma kannor och krus, Kristin min!»

Orm, som hade setat tyst och följt med männens samtal, steg strax upp och gick ut.

»Husfrun har haft så ledsamt att hon somnat», sade Haftor leende, »och skulden är eder — I kunden låtit mig få tala med henne i ro, som har vett på att tala med fruar —»

»Ja, detta talet har visst räckt för länge för er, husfru», började err Erling ursäktande, men Kristin svarade med ett leende:

»Det är så, herre, att jag icke har förstått allt som talats här i kväll, men jag minnes det väl, och så har jag god tid att tänka över det sedan —»

Orm kom tillbaka med några tärnor, som buro in mera att dricka. Gossen gick och hällde i. Lavrans såg sorgset på det vackra barnet. Han hade försökt få ett samtal i gång med Orm Erlendsson, men gossen var fåordig, fast han hade ett fagert och höviskt skick.

En av tärnorna viskade till Kristin, att Nåkkve var vaken nere i lillstugan och skrek förskräckligt. Husfrun sade då godnatt och följde med, när tjänarinnorna gingo ut.

Männen började dricka igen. Herr Erling och Lavrans växlade en blick då och då. Så sade den förre:

»Det är en sak, Erlend, som jag ärnade tala om för dig. Det torde nog krävas ledung av landet kring fjorden här och från Möre — folk fruktar norrut att ryssarna skola komma igen starkare till sommaren, så att de där icke mäkta värna landet ensamma. Det är nu den första vinning för vilken vi ha att tacka kungagemenskapen med Sverige — rättvist är det ju ej att Hålogalandet skall njuta den allena. Nu är det så att Arne Gjavvaldsson är för gammal och bräcklig — så har det varit på tal att sätta dig till höving över bondeskeppen på denna sidan fjorden. Huru skulle det lika dig?»

Erlend slog ena handen i den andra — hela hans uppsyn strålade:

»Huru det skulle lika mig —!»

»Något stort uppbåd torde näppeligen mäktas», sade Erling dämpande. »Men det var så att du skulle ta reda på runt omkring hos sysslomännen — Du är ju känd här på trakten — det har varit på tal bland herrarna i rådet att du var måhända den man, som förmådde utträtta något i denna sak. Det finns de, som ännu minnas att de vann icke föga ära, när du var landvärnsman hos greve Jakob — själv kommer jag ihåg att jag hörde honom säga till kung Håkon att han handlat oklokt då han for fram så hårt mot en löftesrik ung sven; han sade du var ämnad att bliva ett stöd för din kung —»

Erlend knäppte med fingrarna:

»Du skall nu väl aldrig bli vår kung du, Erling Vidkunsson! Är det detta I haven i tankarna», frågade han storskrattande, att göra Erling till kung?»

Erling sade otåligt:

»Nej, Erlend, förstår du ej, nu talade jag allvarligen —>

»Gud hjälpe mig — skämtade du förut då? Jag trodde du hade talat allvar hela kvällen — nåja, låt oss tala allvarligt då — säg mig allt om denna saken, frände —.»

Kristin låg och sov med barnet vid bröstet, när Erlend kom ned i lillstugan. Han stack en torrvedsticka ned i glöden på härden och lyste på de två en god stund.

Så fager hon var — och ett fagert barn var han, deras son. Hon var alltid så sömnig om kvällen nu, Kristin — så snart hon lagt sig och fått pojken intill sig, sovo de strax båda två. Erlend log litet och kastade stickan tillbaka på härden. Långsamt klädde han av sig.

Norrut till våren med Margygran och tre eller fyra ledungsskepp. Haftor Graut med tre hålöygska skepp — men Haftor hade ingen erfarenhet, honom skulle han nog få styra med som han ville, ja han hade klart för sig att där skulle han själv få råda. Rädd eller valhänt såg den där Haftor ej ut att vara. Erlend sträckte ut sig och smålog i mörkret. Han hade tänkt att få manskap till Margygran utifrån Möre. Men det fanns gott om djärva, raska gossar både här i bygden och i Birgsi — det finaste urval kunde han få —.

Inte stort över ett år hade han varit gift. Barnsbörd, bot och fasta, och nu pojken först och sist, både dag och natt. Men hon var ju ännu samma söta unga Kristin — när han bara kunde få henne att glömma prästsnacket och det glupska dibarnet någon stund.

Han kysste hennes skuldra, men hon märkte det ej. Stackare, hon skulle få sova — han hade så mycket att tänka på i natt. Erlend vände sig från henne, låg och stirrade ut mot stugan på den lilla glödpricken på härden. Ja, han borde väl stiga upp och täcka över askan — men han gitte ej.

Bitvis, i brottstycken, kommo minnena från ungdomen. En darrande skeppsstäv, som tycktes stå still och vänta ett kort ögonblick på den mötande havsvågen — sjön, som sköljde över den. Det väldiga ljudet av stormen och havet. Det knakade i hela skutan under sjöarnas tyngd, masttoppen tecknade sin djärva båge mot de jagande skyarna. Det var någonstädes utanför Hallands kust —. Överväldigad kände Erlend att tårar fyllde hans ögon. Han hade ej vetat själv, hur dessa overksamhetens år hade pinat honom.

Morgonen efteråt stodo Lavrans Björgulfson och herr Erling Vidkunsson överst på tunet och sågo på några av Erlends hästar, som sprungo lösa utanför staketet.

»Jag menar», sade Lavrans, »att skall Erlend vara med på denna stämman, då har han slik ställning och börd — eftersom han är kungens och hans mors frände — att han måste träda fram i ledet bland de främste. Nu vet jag icke, herr Erling, om I menen eder kunna lita på, att hans omdöme i dessa saker ej snarare lär föra honom åt en annan sida. Om Ivar Ogmundsson frestar att göra något motdrag — Erlend är nära bunden också vid de män, som torde gå med herr Ivar —»

»Jag tror föga på att herr Ivar gör något», sade Erling Vidkunsson. »Och Munan —», han krökte litet på läpparna, »han är så klok att han håller sig borta — han vet att annars kunde det lätt bli klart för alla hur mycket eller litet Munan Bårdsson gäller.» De skrattade båda. »Det är detta — ja, I veten fuller bättre än jag, Lavrans Lagmansson, I som haven ätt och fränder därinne, att de svenska herrarna ogärna vilja räkna vårt ridderskap för jämngott med deras. Det torde då tarvas att vi ej sakna någon man av dem som äro de rikaste och högbördigaste — vi ha icke råd att låta en man som Erlend få orlov till att sitta hemma, skämta med sitt viv och sköta gårdarna sina — huruledes han nu sköter dem», sade han, när han såg Lavrans’ min.

Den senare smålog lätt.

»Men menen I att det är oklokt att tränga inpå Erlend för att få honom med, så skall jag icke göra det.»

»Jag tror, käre herre», sade Lavrans, »att Erlend kan göra mer nytta här i bygderna. Som I själv saden — en kan vänta, detta uppbådet blir mött med vrång vilja i bygderna söderom Namdalseid — där folk menar sig intet ha att frukta av ryssarna. Det torde kunna hända att Erlend vore man till att vända folks tankar om dessa ting i någon mån —»

»Han är så förbannat löskäftad», slapp det ur herr Erling.

Lavrans svarade med ett litet leende:

»Kanske är det ett språk som många töra förstå bättre än — mer insiktsfullt folks tal —», åter sågo de på varandra, och bägge skrattade. »Ehur det än månde vara — han gör mer skada, skulle han komma till stämman och vara för högröstad —»

»— Ja, om icke I kunnen hålla honom stilla, så —»

»Det kan jag i alla fall ej längre än till dess han träffar slika fåglar, som han är van att flyga i flock med — min måg och jag äro för olika.»

Erlend kom fram till dem:

»Haven I haft slikt gagn av mässan, så I icke tarven dagvard?»

»Jag har icke hört av någon dagvard — jag är glupande som en tom varg — och törstig —», Lavrans smekte en smutsvit häst, som han hade stått och strukit. »Den mannen, måg, som sköter dina arbetshästar, skulle jag köra av gårde, innan jag gick til bords, vore han min man.»

»Det törs jag icke för Kristin, sade Erlend. »Han har gjort en av tärnorna hennes med barn —»

»Ja, räknen I det för slikt storverk här i bygden», sade Lavrans och höjde litet på ögonbrynen, »så att han tyckes eder omistlig för det?»

»Nej, men I kunnen förstå», sade Erlend leende, »Kristin och prästen vilja ha dem gifta — och mig vilja de ha att hjälpa honom in på en sådan väg, att han kan livnära sig med henne. Pigan vill icke, och hennes giftoman vill icke, och Tore vill näppeligen han heller — men jag får ej lov att köra bort honom; hon är rädd han då skall driva ur bygden. Annars så har han nu Ulv Haldorsson över sig, när han är hemma så —»

Erling Vidkunsson gick mot Smid Gudleiksson; Lavrans sade till sin måg:

»Kristin synes mig något blek nu om dagarna —»

»Ja», sade Erlend ivrigt. »Kunnen I icke tala med henne, svärfar — denna pilten suger alldeles märgen ur henne. Jag tror hon tänker ha honom kvar vid bröstet till tredje fastan som en annan torparkäring —»

»Ja, hon är mäkta kär i sin son», sade Lavrans och smålog.

»Ja», Erlend skakade på huvudet. »De sitta i timmarna tre, Sira Eiliv och hon — och tala om att han blivit röd på ena eller andra stället; och för var tand han får, så tyckes det dem att här skett ett stort järtecken. Jag har aldrig vetat annat än att barn ha för vana att få tänder, och det skulle vara mer att undra över om vår Nåkkve inga skulle få —»

II

Året därefter, en dag mot slutet av julhelgen, kommo Kristin Lavransdotter och Orm Erlendsson alldeles oväntat till mäster Gunnulv i hans gård i staden.

Det hade blåst och fallit snöblandat regn hela dagen sedan före middagstiden, och nu frampå kvällen tog det i till riktig snöstorm.

De två voro alldeles nedsnöade, när de stego in i det rum där prästen satt vid matbordet med sitt husfolk.

Gunnulv frågade förskräckt om något hänt hemma vid gården. Men Kristin skakade på huvudet. Erlend var på gästabud vid Gelmin, svarade hon på svågerns fråga, men hon hade varit så trött, så hon orkade ej följa med.

Prästen tänkte på att hon hade ridit hela vägen in till staden — hennes och Orms hästar voro alldeles uttröttade — sista stycket hade de knappt förmått sträva sig fram genom snödrivorna. Gunulv skickade ut sina tjänarinnor med Kristin — de skulle skaffa henne torra kläder. Det var hans »fostermor» — hans amma — och hennes syster, andra kvinnor funnos ej i prästens gård. Själv hjälpte han brorsonen. Under tiden pratade Orm:

»Kristin är sjuk, tror jag. Jag sade det till far, men han blev ond.» Hon har varit alldeles utom sig på sista tiden, sade pojken. Han visste inte, vad det var. Han kunde ej minnas om det var hon eller han själv, som kommit på att de skulle fara hit — jo, hon hade visst först talat om att hon längtade så in till Kristkyrkan, och han hade sagt att då skulle han följa med henne. Så i morse, strax sedan fadern ridit hemifrån, hade Kristin sagt att nu ville hon resa. Orm hade rättat sig efter henne, fast han märkt att vädret såg hotande ut — han tyckte inte om hennes ögon.

Gunnulv tänkte att det gjorde inte han heller, när Kristin nu kom in igen. Hemskt mager såg hon ut i Ingrids svarta klänning, ansiktet var blekt som bast, och ögonen lågo insjunkna med blåaktiga mörka ringar under — blicken var underlig och svart.

Det var över tre månader sedan han sett henne sist — då han var på barnsölet på Husaby. Hon såg bra ut då, där hon låg på parad i sängen, och hon hade sagt att hon kände sig frisk, det hade varit en lätt förlossning. Så hade han sagt emot, när Ragnfrid Ivarsdotter och Erlend ville att barnet skulle lämnas åt en fostermor, fast Kristin grät och tiggde om att få ha Björgulf vid bröstet själv. Denna andra sonen hade döpts efter Lavrans’ far.

Prästen frågade därför allra först efter Björgulf — han visste också att Kristin inte tyckt om den amma de givit barnet åt. Men hon sade nu att han frodades gott och Frida var förtjust i honom, skötte honom mycket bättre än man kunde väntat. Än Nikulaus då? frågade farbrodern. Var han lika vacker? Det kom ett litet leende i moderns ansikte. Nåkkve blev fagrare och fagrare för var dag. Nej, han talade inte mycket, men eljest var han före sin ålder på alla sätt och så stor — ingen kunde tro att han bara gick på andra vintern, det sade också fru Gunna —

Så sjönk hon ihop igen. Mäster Gunnulv såg på de två, brorshustrun och brorsonen, som sutto på var sin sida om honom. De sågo trötta och sorgbundna ut, så att han blev helt beklämd av att se på dem.

Orm, han tycktes nu alltid tungsint. Gossen var femton år nu; han skulle ha varit den fagraste sven, om han ej sett så vek och svag ut. Han var nästan så lång som fadern, men hans gestalt var alltför spenslig och smalaxlad. Också i anletsdragen liknade han Erlend, men hans ögon voro mycket mörkare blå, och munnen under sitt första lilla svarta skäggfjun var ännu mindre och vekare, och alltid slöts den mot en litet dyster fåra vid mungiporna. Till och med Orms smala, bruna nacke under det svarta krusiga håret såg underligt olycklig ut, där han nu satt litet framåtböjd och åt.

Kristin hade ej förr setat till bords med sin svåger i hans eget hem. Året förut hade hon varit med Erlend in till vårtinget i köpstaden, och då hade de haft husrum i denna gården, som Gunnulv ägde efter sin far, men då bodde prästen själv i korsbrödragården som vikarie för en av kanikerna. Nu var mäster Gunnulv sockenpräst i Steine, men han höll en adjunkt i gället och ledde arbetet med bokskrivning åt ärkestiftets kyrkor under kantorns, herr Eirik Finssons sjukdom. Så bodde han i sin egen gård under tiden.

Rummet var något olika dem Kristin var van vid. Det var ett timmerhus, men mitt på östra gavelväggen hade Gunnulv låtit mura upp en stor kamin, sådan som dem han sett i sydlanden; stockelden brann på ett galler av smitt järn. Bordet stod utmed ena långväggen, och vid väggen mittemot var det bänkar med skrivbräden; framför en bild av Maria mö brann en lampa av gul metall, och i närheten stodo hyllor med böcker.

Främmande tycktes henne rummet, och främmande tycktes henne svågern, nu då hon såg honom sitta här vid bordet med sitt husfolk, klerker och tjänstekarlar, som sågo underligt halvprästerliga ut. Där voro också några fattiga — gubbar och en ung pojke med hinnaktigt tunna ögonlock, liksom fastklibbade över de tomma ögonhålorna. På kvinnobänken, hos de två gamla tjänarinnorna, satt en flicka med ett två års barn i knät; hon högg glupskt åt sig av sovlet och stoppade i barnet, så att dess kinder kunde spricka.

Det var så att alla prästerna vid Kristkyrkan gåvo kvällsvard åt fattiga. Men Kristin hade hört att till Gunnulv Nikulausson kommo färre tiggare än till de andra prästerna, fastän — eller emedan — han bänkade dem hos sig själv i storstugan och välkomnade var stavkarl som en hedrad gäst. De fingo mat från prästens eget fat och öl ur hans egna tunnor. Därför kommo de hit, när de tyckte sig behöva ett mål stadigt sovel — men annars gingo de hellre till de andra prästerna, där de fingo gröt och svagdricka i eldhuset.

Och så snart skrivaren var färdig med bordsbönen efter maten, ville de fattiga gästerna gärna gå. Gunnulv talade vänligt med var och en för sig, frågade om de ville låna hus här över natten eller om de eljes önskade något; men bara den blinde gossen stannade. Flickan med barnet bad prästen särskilt att hon skulle stanna och inte bära ut den lille på natten, men hon mumlade en ursäkt och skyndade sig ut. Så bad Gunnulv en dräng se till att Arnstein Blinde fick öl och en god säng i gäststugan. Han tog en hättekåpa på sig:

»I Orm och Kristin, ären väl trötta och viljen komma i ro. Audhild skall sörja för er — jag tänker I soven, när jag kommer från kyrkan.»

Då bad Kristin att få gå med honom. »Det är därför jag har kommit hit», sade hon och fäste sina förtvivlade ögon på Gunnulv. Ingrid lånade henne då en torr kappa, och hon och Orm följde med i den lilla skara, som gick ut från prästgården.

Klockorna ringde som om det varit rakt över deras huvuden uppe i den svarta natthimlen — det var ej många steg till kyrkan. De gingo och traskade i djup, våt nyfallen snö. Det var lugnt nu, och en och annan liten snöflinga dalade ännu och lyste svagt i mörkret.

Dödstrött försökte Kristin luta sig intill den pelare hon stod bredvid, men stenen isade henne. Hon stod i den mörka kyrkan och stirrade fram mot korets ljus. Hon kunde inte se Gunnulv därborta. Men han satt där bland prästerna, med sitt ljus vid sin bok. — Nej, hon kunde visst inte tala med honom i alla fall —.

I kväll var det som om det ej skulle finnas hjälp för henne på något håll. Sira Eiliv därhemma tillrättavisade henne, för att hon tog det så tungt med sina dagliga synder — han sade det var frestelse till högmod; hon skulle bara vara flitig i bön och goda gärningar, så fick hon ej tid att grubbla så mycket över slikt. »Djävalen är icke enfaldigare än att han begriper att då går han dock miste om din själ till sist, och då gitter han ej fresta dig så mycket —»

Hon hörde växelsången och mindes nunnornas kyrka i Oslo. Där hade hon själv blandat sin späda, fattiga röst i lovsången — och nere i långhuset stod Erlend med kappan uppdragen över hakan —, de två tänkte endast på tillfälle att talas vid i hemlighet.

Och hon hade tänkt om denna hedniska, förtärande älskog att den var väl ej en sådan dödssynd. De kunde ju ej annat — och de voro ju ogifta bägge två. Det var mest en överträdelse av människornas lag. Han ville ju just komma ut ur ett förfärligt syndaliv — och hon hade,tänkt han skulle lättare få kraft att frigöra sig från den gamla lasten, när hon lämnat sitt liv, sin heder och sin lycka i hans händer.

Sist hon knäböjt här i kyrkan, då hade hon till fullo förnummit att den gången hon sade så i sitt hjärta, då hade hon bara försökt bedraga Gud med lögn och funder. Icke deras förtjänst, utan deras goda lycka var det att det fanns bud som de icke brutit, synder som de icke övat. Hade hon varit en annans hustru, då hon mötte Erlend — icke skulle hon ha varit ömmare om hans själahälsa och hans heder hon än den andra, som hon så skoningslöst hade dömt. Ingenting fanns det, tyckte hon nu, som hon ej den gången kunde låtit sig frestas till, i förvillelse och förtvivlan. Hon hade låtit älskogen härda hennes vilja, tills den blev hård och skarp som en kniv — redo att avskära alla band, frändskapens, kristendomens, hederns. Det hade ej funnits annat i henne än den brännande åtrån efter att se honom, vara nära honom, öppna sina läppar för hans heta mun och sin famn för den dödande ljuva lust han lärt henne —.

Åh nej, djävulen var nog ej så säker om att han skulle mista hennes själ — Men när hon låg här, förkrossad av sorg över sina synder, över sitt hjärtas hårdhet, sitt orena liv och sin själs blindhet — då hade hon känt att helgonkonungen tog henne in under sin skyddande mantelflik. Hon hade fått tag i hans starka, varma hand, han hade pekat på det ljus som är all styrkas och helighets ursprung. Sankt Olav vände hennes blick mot Kristus på korset — se, Kristin, Guds kärlek — Ja, hon hade börjat fatta Guds kärlek och långmodighet — Men hon hade vänt sig bort från ljuset igen och stängt sitt hjärta för det, och nu fanns där ej annat i hennes håg än otålighet och vrede och fruktan.

Usel, usel var hon. Hon hade insett det själv, en sådan kvinna som hon måste behöva hårda hemsökelser för att kunna frälsas från sin kärlekslöshet. Och likväl var hon så otålig att hon tyckte hennes hjärta måste brista av de sorger som pålagts henne. Det var små sorger — men de voro så många — och hon hade så föga tålamod — Hon skymtade sin styvsons högväxta, smärta gestalt därborta på manssidan.

Hon kunde ej hjälpa det. Orm älskade hon som om han varit hennes eget barn; men det var henne omöjligt att tycka om Margret. Hon hade försökt och försökt och velat tvinga sig till att hålla av barnet, alltsedan den dag i fjol vintras då Ulv Haldorsson kom hem med flickan till Husaby. Hon tyckte själv det var förskräckligt — kunde hon känna en sådan ovilja och vrede mot en liten mö på nio år: Och hon visste mycket väl att till en del kom det sig av att barnet var så skrämmande likt sin mor — hon kunde ej fatta Erlend: han var bara stolt över att hans lilla gullockiga, brunögda dotter var så vacker, och aldrig tycktes barnet väcka hemska minnen hos fadern. Det var som om Erlend alldeles glömt bort allt om dessa barns mor — Men det var ej endast för att Margret liknade den andra, som Kristin kände motvilja mot styvdottern. Margret tålde ej att bli tillrättavisad, hon var högmodig och stygg mot tjänstefolket, osann var hon också, och inför fadern var hon skenhelig. Hon höll inte av honom, så som Orm gjorde — alltid var det för att få något, som hon smög sig till Erlend med smekningar och inställsamhet. Och Erlend överöste henne med gåvor och rättade sig efter alla hennes nycker. Orm tyckte inte heller om systern, det hade hon märkt.

Hon led, för att hon kände sig så hård och ond, eftersom hon ej kunde se Margrets uppförande utan ovilja och klandersjuka. Men ännu mycket mera led hon av att se och höra de ständiga slitningarna mellan Erlend och hans äldste son. Hon led allramest för det hon begrep att Erlend innerst i sitt hjärta älskade gossen så gränslöst — och han blev orimlig och häftig mot Orm för att han inte visste sig någon levande råd, hur han skulle ställa för sonen eller hur han skulle kunna trygga hans framtid. Han hade givit sina frillobarn gård och bohag — men det var liksom en så otänkbar tanke att Orm skulle duga till bonde. Och så blev Erlend rent utom sig när han såg hur svag och kraftlös Orm var — då kallade han sonen rutten, gick vanvettigt på för att härda honom, höll på i timtal med att öva honom att nyttja tunga vapen, som gossen omöjligt orkade hantera, tvingade honom att dricka sig sjuk om kvällarna, hetsade honom halvt fördärvad på djärva och ansträngande jaktfärder. Under allt detta såg Kristin våndan i Erlends sinne — han var ofta vild av sorg, förstod hon, över att denna fina, vackra sonen endast passade på en enda plats — och där stod hans börd i vägen. Och så hade Kristin lärt sig förstå hur föga tålamod Erlend hade, när han måste ängslas för eller ömka någon han höll av.

Hon såg att Orm också förstod det. Och hon såg att den unges sinne slets mellan kärlek till fadern och stolthet över honom — och förakt för mannens orimlighet, när Erlend lät sitt barn sota för de bekymmer han själv och inte gossen vållat. Men Orm hade slutit sig till sin unga styvmor — hos henne var det som han andades ut och kände sig friare till mods. När han var ensam med henne, kunde han både skämta och skratta — på sitt stilla sätt. Men detta tyckte Erlend inte om — det var som om han misstänkte dessa två för att sätta sig till doms över hans beteende.

Åh nej, det var nog inte lätt för Erlend — inte underligt att han blev ömtålig när det gällde de två barnen. I alla fall —.

Hon skalv av smärta ännu när hon tänkte på det.

De hade haft gården full av gäster veckan förut. Nu hade Erlend låtit inreda det loftet som var längst ner i storstugan, över kammaren och förstugan, då Margret kom hem — det skulle vara hennes jungfrubur, sade han, och där sov hon med den tärna hennes far satt till att följa och tjäna mön; Frida låg där också med Björgulf. Men då de nu fingo så många julgäster, så hade Kristin gjort i ordning åt de unga männen i detta loftsrum; de två tärnorna och spädbarnet fingo sova i tjänstekvinnornas hus. Men just för det hon hade tänkt att Erlend kanske inte skulle tycka om i fall hon lät Margret ligga hos tjänstefolket, hade hon låtit bädda åt henne på en av bänkarna i hallen, där fruar och mör av gästerna sovo. Margret var alltid svår att få upp om mornarna; denna morgon hade Kristin väckt henne många gånger, men hon hade lagt sig till rätta igen och låg och sov ännu när alla de andra voro uppe. Kristin ville ha hallen städad och i ordning; gästerna skulle ha dagvard — och så miste hon alldeles tålamodet. Hon hade ryckt undan kuddarna under Margrets huvud och tagit bort vad hon hade över sig. Men när hon såg barnet ligga där naket på läderlakanet, hade hon tagit kappan från sina egna axlar och kastat över henne. Det var ett plagg av enkelt, ofärgat vadmal — hon begagnade det endast när hon gick till och från eldhuset och fatburarna och övervakade matlagningen.

Erlend kom in i detsamma. Han sov i en sidobyggnad med några andra män, ty fru Gunna låg hos Kristin i husbondsängen. Och så hade han blivit alldeles rasande. Han hade tagit henne i armen, så att märkena efter hans fingrar sutto kvar än:

»Tyckes dig att denna dottern min kan ligga i halm och vadmal. Margit är min hon, fast hon icke är din — det är gott nog åt henne som icke är för gott åt dina egna barn. Men har du hånat den oskyldiga lilla mön, så dessa kvinnor sett det, då får du gottgöra det inför samma fruars ögon — bred över Margit det som du tog av henne —»

Det var så att Erlend hade varit drucken kvällen förut, och då var han alltid retlig morgonen efteråt. Och han tänkte väl att kvinnorna skvallrade sinsemellan, när de sågo Elines barn. Och han blev ömtålig och noga om deras heder. Men ändå —.

Hon hade försökt tala med Sira Eiliv om det. Men här kunde han ej hjälpa henne. Gunnulv hade sagt att de synder som hon skriftat och gjort bot för, innan Eiliv Serksson blev hennes sockenpräst, dem behövde hon icke nämna för honom, såvida hon ej själv tyckte han måste känna dem för att kunna döma och råda i hennes angelägenheter. Alltså var det mycket, som hon ej kommit att säga honom, fastän hon själv kände att hon därigenom i Sira Eilivs ögon stod som en bättre människa än den hon var. Men det var så gott för henne att äga denna goda och renhjärtade mans vänskap. Erlend gycklade över det — men hon hade sådan tröst av Sira Eiliv. Med honom kunde hon tala så mycket hon ville om sina barn; alla de småintressen som hon tråkade ut Erlend med, dem ville prästen gärna dryfta med henne. Han hade så gott handlag med barn och förstod sig på deras små krämpor och sjukdomar. Erlend skrattade åt henne, när hon själv gick i eldhuset och lagade läckerheter, som hon sedan skickade till prästhuset — det var nämligen så att Sira Eiliv tyckte om god mat och dryck, och det roade henne att syssla med sådant och försöka sig på, vad hon lärt av sin mor eller sett i klostret. Erlend brydde sig inte om vad han åt, bara han alltid fick kött, när det ej var fasta. Men Sira Eiliv kom och pratade och tackade och berömde hennes duktighet i matlagning, när hon hade skickat honom ett spett med ripungar »i kapprock» av fint fläsk eller ett fat med rentungor i franskt vin och honung. Och han gav henne råd för trädgårdsskötseln, skaffade henne sticklingar från Tautra där hans bror var munk, och från Olavsklostret, där priorn var hans gode vän. Och så läste han för henne och kunde berätta så mycket vackert om livet ute i världen.

Men eftersom han var en så god och trohjärtad man, var det ofta svårt att tala med honom om det onda hon såg i sitt eget hjärta. När hon bekände för honom hur förbittrad hon blivit över Erlends uppförande den gången med Margret, så hade han lagt henne på hjärtat att hon måste vara fördragsam mot sin make. Men han tycktes anse att det dock var Erlend ensam, som förgått sig, då han talat så orättvist till sin hustru — och det i främmandes närvaro. Kristin tyckte nog så, hon med. Men innerst i sitt hjärta kände hon en medskuld, som hon ej kunde klargöra och som vållade henne djupt hjärteve.

Kristin såg upp mot helgonskrinet, som glimmade mattgyllne uppe i halvdunklet bakom högaltaret. Hon hade väntat med så stor visshet att när hon stod här igen, då skulle det åter ske något — en frigörelse i hennes sinne. Åter skulle ett levande källsprång välla fram i hennes hjärta och skölja bort all den oro och ängslan och bitterhet som fyllde det.

Men här var ingen, som hade tålamod med henne i kväll. Har du icke redan fått lära det en gång, Kristin, — att lägga fram din egenrättfärdighet i Guds rättfärdighets ljus, din hedniska älskog i den gudomliga kärlekens ljus! Du vill ju icke lära dig det, Kristin!

Men sist då hon knäböjde här, hade hon haft Nåkkve i famnen. Hans lilla mun mot hennes bröst värmde så gott in i hjärtat, det blev som mjukt vax, så lätt för den himmelska kärleken att forma. Hon hade ju Nåkkve, han sprang därhemma i hallen, så vän och så söt att det sprängde i bröstet på henne, bara hon tänkte på honom. Det mjuka, lockiga håret började mörkna nu — han blev visst svarthårig som fadern. Och han var så sprittande full av liv och av häftigt mod — Hon gjorde leksaksdjur åt honom av gamla skinnfällar, och han kastade dem och sprang efter i kapp med de unga hundarna. Så slutade det gärna med att skinnbjörnen föll i elden på härden och brann upp med os och otäck stank, och Nåkkve stod och tjöt och hoppade och stampade och körde ned huvudet i hennes knä — där slutade ännu alla hans äventyr. Tärnorna slogos om hans gunst, männen togo honom och kastade honom upp mot taket, när de kommo in. Såg pojken Ulv Haldorsson, så sprang han bort och klängde sig fast vid hans ben — Ulv hade tagit honom med sig ut i ladugården ibland. Erlend knäppte med fingrarna mot sin son och satte honom på sin axel ett ögonblick — men fadern var den på Husaby som minst sysselsatte sig med gossen. Fast han var kär i Nåkkve. Erlend var glad över att han nu hade två äktfödda söner.

Moderns hjärta krympte samman.

Björgulf hade de tagit från henne. Han kinkade, när hon ville hålla honom, och Frida lade honom strax till sitt bröst — fostermodern var svartsjuk om gossen. Men det nya barnet skulle hon icke lämna från sig. De hade sagt, modern och Erlend, att hon måste skonas nu, och så togo de hennes nyfödde son och gåvo honom åt en annan kvinna. Det var nästan som om hon känt ett slags skadeglädje, när hon tänkte på att de inte åstadkommit annat med det än att hon nu kunde vänta sig att få det tredje barnet, innan Björgulf var fullt elva månader gammal.

Hon tordes ej tala med Sira Eiliv om det. Han skulle bara tro att hon var missnöjd för att hon nu redan skulle göra den resan omigen. Men det var inte detta —.

Från sin pilgrimsfärd hade hon kommit hem med en djup skräck i sinnet — aldrig mer skulle en sådan förvillelse få makt med henne. Sommaren i ända hade hon setat ensam med sitt barn nere i den gamla stugan, övervägt i sitt sinne ärkebiskopens ord och Gunnulvs, varit vaksam i bön och bot, flitig i sitt bemödande att få ordning vid gården, att vinna sitt husfolks tillgivenhet genom godhet och omtanke om deras trevnad, ivrig i att hjälpa och tjäna alla omkring sig, så långt hennes händer och hennes förmåga nådde. Det sjönk en sval och innerlig frid ned över henne. Hon fick stöd av tanken på sin far, hon styrkte sig med böner till de heliga män och kvinnor som Sira Eiliv läste om, och hon tänkte på deras ståndaktighet och mod. Och med öm lycka och tacksamhet mindes hon broder Edvin, som visat sig för henne i månskenet den natten. Hon hade nog förstått hans budskap, då han log så milt och hängde upp sin vante på månstrålen. Hade hon bara tro nog, så skulle hon bli en god kvinna.

När deras första äktenskapsår gått tillända, fick hon flytta tillbaka till sin man. Hon lugnade sig själv, när hon kände sig osäker — ärkebiskopen hade lagt henne på hjärtat att i samlivet med sin make skulle bon visa sitt nya sinnelag. Och hon strävade ju med nitiska omsorger för hans välgång och hans heder. Erlend hade själv sagt det: »Så blev det i alla fall, Kristin — du bar in hedern på Husaby igen.» Folk visade henne så mycken godhet och aktning — alla tycktes villiga att glömma att hon börjat sitt äktenskap med en förseelse. Varhelst husfruar kommo samman, rådfrågade man henne, folk berömde hennes ordning på gården, hon hämtades till brudfölje eller barnsängshjälp på storgårdarna, ingen lät henne känna att hon var ung och oerfaren och en nykomling i bygden. Tjänstfolket blev sittande i hallen frampå kvällen, alldeles som hemma på Jörundgård — alla hade något att fråga matmodern om. Det kändes berusande att folk var så snälla mot henne och att Erlend var stolt över henne.

Så fick Erlend bestyr med uppbådet i hamnarna söderom fjorden. Han färdades omkring, red och seglade och hade mycket att göra, med folk som kom och brev som skulle avsändas. Han var så ung och vacker och så glad — det slappa, likgiltiga, som hon sett hos honom så ofta förr i tiden, var som bortblåst. Han var tindrande pigg och vaken som ett morgonny. Han hade föga tid till övers för henne nu — men hon blev yr och uppsluppen, när han kom i hennes närhet med leende ansikte och äventyrslystna ögon.

Hon hade skrattat med honom åt det brev som kommit från Munan Bårdsson. Riddaren hade ej varit på hirdstämman själv, men han gjorde narr av hela tillställningen och särskilt att Erling Vidkunsson blivit gjord till riksföreståndare. Först hade han nog givit sig själv en hederstitel — han ville nog kallas drotset nu. Munan skrev också om hennes far:

»Bergulven från Sil kröp under en sten och satt och kurade. Jag menar att din svärfar tog sig härbärge hos prästerna vid Laurentiuskyrkan och icke lät höra sitt fagra målföre vid överläggningarna. Hade han där i sin värjo brev under herr Erengisles och herr Karl Turessons insegel; äro de intet sönderslitna, då har pergamentet varit segare än pukens skosulor. Må du ock veta att Lavrans gav åtta mark bränt till Nonneseter. Som förväntas kunde, har mannen begripit att Kristin icke hade så ledsamt där som hon rätteligen bort —»

Hon hade nog känt ett sting av smärta och skam därvid, men hon hade måst skratta med Erlend. Vintern och våren hade gått för henne i ett rus av munterhet och lycka. Ett och annat oväder för Orms skull — Erlend visste ej om han skulle ta pojken med sig norrut. Det slutade med ett utbrott under påsken — om natten grät Erlend i hennes famn: han vågade ej ta sonen med ombord, var rädd att Orm inte skulle kunna göra rätt för sig på en härfärd. Hon hade tröstat honom och sig själv — och den unge — kanske växte gossen sig starkare med åren.

Den dagen hon red med Erlend till mynningen vid Birgsi hade hon varken kunnat vara rädd eller bedrövad. Hon var som berusad av honom och hans glädje och överdåd.

Då hade hon ej själv vetat om att hon redan gick med det andra barnet. Hon hade trott, när hon kände sig illamående, att det var väl för att Erlend bråkade så, det hade varit så mycken oro och dryckeslag hemma, och Nåkkve sög ut henne. När hon kände det nya livet röra sig, hade hon blivit —! Hon hade glatt sig så åt vintern, att få färdas i by och bygd med sin djärva, käcka make — hon var ju ung och käck själv. Hon hade tänkt vänja av gossen till hösten — det var så besvärligt att föra honom och barnpigan med sig överallt dit hon for. Hon var så viss på att under denna ledung mot ryssarna skulle Erlend nog visa att han dugde till annat än att ödsla rykte och gods. Nej, hon hade inte blivit glad, och hon hade sagt detta till Sira Eiliv. Då tillrättavisade prästen henne mycket skarpt för hennes kärlekslösa och världsliga sinnelag. Och hela sommaren hade hon gått och bemödat sig om att vara glad och tacka Gud för det nya barnet hon skulle få och för de goda underrättelser hon fick om Erlends djärva framfart där norrut.

Så kom han hem strax före Mikelsmässan. Och hon hade märkt att han blev föga glad då han såg vad som förestod. Så hade han sagt till henne om kvällen:

»Jag trodde att när jag en gång fick dig, så skulle det vara som att dricka jul var dag. Men det ser ut till att bli mest långfasta.»

Varje gång hon mindes det, sköljde en blodvåg över hennes ansikte, lika hett som den kvällen, då hon vände sig från honom, mörkröd och utan tårar. Erlend hade försökt utplåna det med ömhet och godhet. Men hon kunde ej övervinna det. Den eld inom henne som ej alla ångerns tårar förmått släcka eller syndaångesten kväva — det var som om Erlend trampat ut den med sin fot, när han sade de orden.

Sent på natten sutto de framför eldstaden hemma hos Gunnulv, han, Kristin och Orm. Ett krus med vin och småbägare stodo på kanten av den. Mäster Gunnulv hade flera gånger slagit fram att gästerna nu borde gå till vila. Men Kristin bad att få sitta kvar.

»Minns du, svåger», frågade hon, »jag sade dig en gång att prästen hemma hos oss rådde mig att jag skulle klostergiva mig, om far ej ville samtycka till giftermål mellan Erlend och mig —»

Gunnulv såg ofrivilligt bort på Orm. Men Kristin sade med ett litet vemodigt leende:

»Tänker du den vuxna pilten icke vet att jag är en svag och syndig kvinna?»

Mäster Gunnulv svarade stilla:

»Hade du håg till nunnelevnad den gången, Kristin —?»

»Gud kunde väl öppnat mina ögon, när jag bara kommit i hans tjänst.»

»Kanske menade han dina ögon tarvade att öppnas, så du lärde dig förstå att du bör var i hans tjänst, var du än är. Husbonde, barn och husfolk på Husaby tarva väl att en trofast och tålmodig Guds tjänstekvinna går ibland dem och sörjer för deras nödtorft —

Säkert gör den mö det bästa giftermål som korar sig Kristus till brudgum och icke giver sig någon syndig man i våld. Men det barn som redan har missgjort —»

»Jag ville du skulle kommit till Gud med kronan din», viskade Kristin. »Så sade han till mig, broder Edvin Rikardsson, som jag ofta har talat med dig om. Menar du detsamma?»

Gunnulv Nikulausson nickade.

»— Ehuru mången kvinna har rest sig ur syndalivet med slik kraft att vi nu töras bedja om hennes förbön. Men det hände oftare förr i världen, då hon blev hotad med marter och bål och glödande tänger, om hon nämnde sig kristen. Jag har ofta tänkt, Kristin, att då var det lättare att riva sig lös ur syndens band, när det kunde ske på slikt våldsamt vis med ett tag. Fastän vi människor äro så fördärvade — modet bor dock av naturen mången i bröstet — och modet är det oftast som driver en själ till att söka sig fram till Gud. Så plågorna ha väl eggat lika många till ståndaktig tro som de skrämde till avfall. Men ett ungt vilsekommet barn som rives ut ur syndalusten, redan innan hon lärt att fatta vad den dragit över hennes själ — blir satt i systralag med rena mör, som givit sig hän till att vaka och bedja för dem, som sova därute i världen —

— Vore det sommar snart» sade han plötsligt och reste sig. De båda andra sågo förundrade upp på honom.

»Ja, jag kom att minnas, när göken gol i backarna om morgonen hemma på Husaby. Alltid hörde vi den först i öster, från åsen bakom husen, och så svarade det långt bort ur skogen omkring By — det ljöd så fagert över sjön i morgonstillheten. Synes dig ej det är fagert på Husaby, Kristin?»

»Östangök är tröstangök», sade Orm Erlendsson sakta. »Mig tyckes Husaby den fagraste gård i världen.»

Prästen lade ett ögonblick händerna på brorsonens smala skuldror.

»Så tänkte också jag, frände. Det var fädernegården för mig också. Yngsta sonen står ej odalsjorden närmre än du gör, Orm min!»

»När far levde med min mor, var du närmast i arv», sade den unge lika sakta.

»Vi rå icke för det, jag och mina barn, Orm», inföll Kristin sorgset.

»Du har väl också märkt att jag ej bär agg till eder», svarade han stilla.

»Det är en så vid och öppen bygd», sade Kristin om en stund. »En ser så vida från Husaby, och himmelen är — så vid. Där jag är ifrån, ligger den som ett tak alldeles över fjällväggarna. Dalen ligger så rund och grön och frisk nere i lä. Världen blir så väl tillmätt — icke för stor och icke för trång.» Hon suckade och rörde händerna i knät.

»Han» hade sitt hem där, den mannen som din far ville gifta dig med?» frågade prästen, och hon nickade.

»Har du någonsin sörjt, för att du ej fick honom?» frågade han igen, och hon skakade på huvudet.

Gunnulv gick bort och tog en bok från hyllan. Han satte sig ned igen vid elden, knäppte upp spännena och bläddrade i boken. Han läste ändå inte, utan satt med boken uppslagen i knät.

»När Adam och hans hustru hade trotsat Guds vilja, då förnummo de i sitt eget kött en kraft, som trotsade deras vilja. Gud hade skapat dem till man och kvinna, unga och väna, för att de skulle leva i hjonelag och avla sig medarvingar till hans godhets gåvor, Paradislustgårdens fägring, frukten av Livets träd och evig salighet. De tarvade icke att blygas över sin skapnad, ty så länge som de voro Gud hörsamma, var hela deras lekamen och alla deras lemmar i deras viljas våld, lika som hand och fot är det.»

Röd som blod tryckte Kristin händerna i kors under barmen. Prästen lutade sig något fram mot henne; hon kände hans starka, gula ögon på sitt ansikte:

»Eva rövade det som hörde Gud till, och hennes husbonde tog emot, när hon gav honom det som med rätta var deras Faders och Skapares egendom. Nu skulle de vara hans likar — då märkte de att först blevo de hans likar i detta: så som de hade förrått hans herradöme i den stora världen, så var nu deras herradöme över den lilla världen, själens boning i köttet, förrått. Som de hade svikit sin herre Gud, så skulle nu kroppen svika sin herre, själen.

Då tycktes dem dessa kroppar så styggeliga och förhatliga att de gjorde sig kläder för att skyla dem. Först som ett kort skörte av fikonlöv. Men allt efter som de ju mer lärde känna sin egen köttsliga naturs väsen, så drogo de upp kläderna över hjärtat och över ryggen, som är ovillig till att böja sig. Intill dessa sista dagar, då männen kläda sig i stål till den yttersta leden av finger och tå och dölja sitt ansikte bakom hjälmgallret — så ha ofrid och svek vuxit i världen.»

»Hjälp mig, Gunnulv», bad Kristin. Hon var vit ända ut på läpparna. »Jag — jag känner icke min egen vilja.»

»Säg då ’ske din vilje’», svarade prästen sakta. »Du vet att den är att du skall öppna ditt hjärta för hans kärlek. Då måste du älska honom tillbaka av all din håg och av all din kraft —»

Kristin vände sig hastigt mot svågern:

»Du vet icke hur kär jag hade Erlend. Och mina barn —!»

»Syster min — all annan kärlek är blott som en avspegling av himmelen i vattenpölarna på en smutsig väg. Sölad blir du, om du vill sänka dig däri. Men minnes du alltid att det är en spegling av ljuset från den andra världen, då kan du glädja dig över fägringen och akta dig väl, så att du ej stör den genom att rota upp den dy som är på bottnen —»

»Ja. Men du är präst du, Gunnulv — har lovat Gud själv att fly dessa — vanskligheter —»

»Det har du också, Kristin — då du lovade att fly djävulen och hans verk, Djävulens verk är det som begynner i söt lust och slutar med att två människor äro såsom ormen och paddan och stinga varandra med tand. Det lärde Eva, att då hon ville giva sin man och sin ätt det som Gud ägde, då bragte hon dem icke annat än biltoghet och blodskuld och döden, som kom i världen, när broder drap broder på den första lilla åkern, där törne och tistlar grodde i stenrösen kring de små tegarna —»

»Ja. Men du är präst, du», sade hon som förut. »Icke skall du varje dag fresta att komma till enighet med en annan om att vilja», hon brast i gråt, »vara tålmodig —»

Prästen sade med ett litet leende:

»Om den saken är oenighet mellan kropp och själ hos varje mors barn. Därför äro vigsel och brudmässa stadgade, för att man och kvinna skola få hjälp till att leva, äkta hjon och föräldrar och barn och husfolk, som trofasta följesbröder på färden, mot fridens land —»

Kristin sade sakta:

»Mig tyckes att det måste vara lättare att vaka och bedja för dem, som sova ute i världen, än att sträva med sina egna synder —»

»Det är så», sade prästen skarpt. »Men icke tror du nu väl, Kristin, att det har funnits en vigd herde som icke nödgats värja sig själv mot fienden, samtidigt med att han skulle fresta att värja lammen mot ulven?»

Kristin sade sakta och skyggt:

»Jag hade tänkt — att de som färdas mellan helgedomar och råda över alla starka ord och böner —»

Gunnulv lutade sig framåt, skötte om elden och blev sittande med armbågarna på knäna:

»Det är sex år i dessa dagar, sedan vi kommo till Roma, Eiliv och jag och två skotska präster, som vi lärde känna i Avignon. Vi hade gått till fots hela vägen —.

Vi kommo till staden strax före fastans ingång. Då håller folket i sydlanden stora gillen och gästabud — de kalla det för carne vale. Då flödar vinet, rött och vitt, som älvar i tavernhusen, och folk dansar ute om natten och har bloss och bål på de öppna platserna. Det är vår i Italien då, och blommorna komma på äng och i hage, och kvinnorna pryda sig med dem och kasta rosor och violer ned till folk som går på gatan — de sitta uppe i fönstren och ha hängt bonader av silke och gullväv från karmen ut över murarnas sten. Ty alla husen äro av sten, därnere, och riddarna ha sina borgar och fasta hus mitt inne i staden. Det är visst ingen lag om stadsfred i den staden, utan de och deras svenner slåss på gatorna, så att blodet rinner —.

Där låg ett slikt kastell på den gatan där vi bodde, och den herren som rådde om det hette Ermes Malavolti. Det kastade skugga över hela den trånga gränden där vårt härbärge låg, och vårt rum var mörkt och kallt som fångahålet i en stenborg. Ofta när vi gingo ut, måste vi trycka oss intill muren, medan han red förbi, med silverbjällror på kläderna och en hel hird av väpnade svenner, och träck och avskräde stänkte under hovarna, ty där i landet kastar folk all orenlighet endast ut genom dörrarna. Gatorna äro kalla och mörka och trånga som bergsklyftor — likna föga de gröna färdevägarna i våra städer. På dessa gator hålla de kapplöpning den tiden då där är carne vale — låta vilda arabiska hästar ränna i kapp —»

Prästen satt tyst en stund, så började han igen:

»Denne herr Ermes hade en frändekvinna boende i sitt hus. Isotta hette hon, och hon kunde varit Isolde den ljuslätta själv. Hennes hud och hår hade färg som honung, men hennes ögon voro visst svarta. Jag såg henne några gånger vid ett fönster —.

Men utanför staden är landet mera öde än de ödsligaste fjällmarker här i landet, där ingen färdas, utom ren och varg, och där örnen skriar — fast det finns städer och kastell i bergen runt omkring, och ute på de gröna slätterna ses spår överallt av att folk bott där förr i världen, och där beta stora flockar av får och hjordar av vita oxar. Vallaremän med långa spjut följa dem till häst, och det är farliga främlingar för vägfarande att möta, ty de slå ihjäl och råna dem och kasta liken i hålor i jorden —.

Men ute på dessa gröna slätter ligga pilgrimskyrkorna —»

Mäster Gunnulv teg litet:

»Kanske synes landsbygden där så obeskrivligt öde, därför att staden ligger därintill, hon som var drottning över hela den hedniska världen och blev Kristi brud. Och väktarna ha lämnat staden, och hon synes i det yra gästabudslarmet som en övergiven hustru. Skalkarna ha slagit sig ned i borgen, där husbonden icke är hemma, och de ha lockat husfrun till att fira gille med dem i deras lusta och blodspillan och ofred —

Men under jorden finns det härligheter, som äro kostligare än alla härligheter dem solen skiner på. Där äro de heliga martyrernas gravar, huggna in i själva klippan därunder — och det är så många att det svindlar för en vid tanken därpå. När man minnes hur många de äro, de martervittnen, som lidit döden för Kristi sak, då synes en att varje stoftsgrand, som de arge skalkarnas hästhovar virvla upp, måste vara heligt och tillbedjansvärt —»

Prästen drog fram en smal kedja under sina kläder och öppnade det lilla silverkors, som hängde vid den. Inuti fanns något svart, som liknade fnöske, och ett litet, grönt ben.

»En gång hade vi varit nere i dessa gångar hela dagen, och vi hade läst våra böner i grottor och oratorier, där Sankt Peters och Sankt Påls första läresvenner hade mötts till mässa. Då gåvo munkarna, som ägde den kyrkan där vi gått ned, oss dessa reliker. Det är litet av en sådan svamp, som de fromma mörna nyttjade att torka upp martyrblodet med, så att det icke spilldes, och en fingerledsknota av en helig man, som Gud allena vet namnet på. Då lovade vi fyra varandra att vi skulle var dag ropa till denne helgeman, vars ära är okänd för människorna, och vi togo denne namnlöse martyr till vittne på, att vi aldrig skulle glömma huru platt ovärdiga vi voro till lön av Gud och heder av människor och alltid minnas att ingenting i världen är åtrå värt förutom hans misskund —»

Kristin kysste vördnadsfullt korset och räckte det till Orm, som gjorde detsamma. Då sade Gunnulv med ens:

»Jag vill giva dig denna helgedom, frände.»

Orm böjde ett knä och kysste farbroderns hand. Gunnulv hängde korset vid den unges hals.

»Kunde du ej ha lust att se dessa ställen, Orm?»

Gossens drag lystes upp av ett leende:

»Jo, det vet jag då nu, att dit skall jag komma en gång!»

»Har du aldrig haft håg till att bli präst?» frågade farbrodern.

»Jo», svarade gossen. När far har bannat mina svaga armar. Men jag vet ej om det skulle lika honom att jag blev präst. Och så är det det du vet», sade han stilla.

»Det kunde väl skaffas dispens för din börd», svarade prästen lugnt. »Törhända, Orm, att vi kunde följas åt söderut en gång i världen, du och jag —»

»Förtälj mera, farbror», bad Orm sakta.

»Ja, det skall jag.» Gunnulv tog om stolens armstöd och såg in i elden.

»Medan jag vandrade där och icke såg annat än minnen av blodsvittnena och kom ihåg de otaliga kval de burit för Jesu namns skull — då kom en svår frestelse över mig. Jag tänkte på att drotten hade hängt naglad vid korset de timmarna, men hans vittnen hade kvalts med ofattliga plågor i många dagar — kvinnorna sågo sina barn pinas ihjäl inför sina ögon, unga, späda mör fingo hullet rakat från benen med järnkammar, unga svenner drevos mot klodjur och galna oxar — Då kom det mig före som om många av dessa hade burit mera än Kristus själv —

Jag begrundade detta, tills det tycktes mig mitt hjärta och min hjärna månde brista. Men till slut kom det ljus till mig, som jag hade bett och tiggt om. Och jag förstod att så som dessa hade lidit, så borde vi alla ha mod att lida. Vem skulle vara så enfaldig att han ej gärna tar pina och vedermöda, då detta är vägen till en trofast och ståndaktig brudgum, som bidar med öppen famn och bröstet blodigt och brinnande av kärlek.

Men han älskade människorna, och därför dog han, lik brudgummen, som har gått ut för att frälsa sin brud ur rövarnas händer. Och de binda honom och pina honom till döds, men han ser sin ljuvaste vän sitta till bords med hans bödlar, skämta med dem och håna hans pina och hans trofaste kärlek —.»

Gunnulv Nikulausson slog händerna för ansiktet:

»Då förstod jag att denna väldiga kärlek uppehåller allt i världen — själva elden i helvete. Ty om Gud ville, kunde han ta själen med våld — då vore vi vanmäktiga i hans hand. Men efter han älskar oss, som brudgummen älskar bruden, så vill han icke tvinga henne, men vill hon icke famna honom godvilligt, så måste han tåla att hon flyr och skyr honom. Men jag har också tänkt att törhända ingen själ förtappas till evig tid. Ty varje själ måste dock åtrå denna kärlek, synes det mig, men det tyckes så dyrt köp att låta fara alla andra håvor för den sakens skull. Men när elden har förtärt all annan motstridig och gudsfientlig vilja, då skall till sist åtrån efter Gud, om den så ej var större hos en människa än som en nagel i ett helt hus, ligga kvar i själen som järnet ligger kvar på brandtomten —.»

»Gunnulv!» — Kristin reste sig halvt upp — »jag blir rädd —»

Gunnulv såg upp, vit, med flammande ögon:

»Jag blev också rädd. Ty jag förstod att denna Guds kärleks kval får ej ända, så länge det finnes man och mö på jorden och han måste rädas att mista deras själar — så länge han dagligen och stundligen offrar sin lekamen och sitt blod på tusen altaren — och det finns människor som vraka offret —

Och jag räddes för mig själv, som oren hade tjänat vid hans altare, läst mässan med orena läppar och lyft honom med orena händer — och jag syntes mig lik den man som hade fört sin älskade till ett skökohus och förrått henne —»

Han grep Kristin i sina armar, då hon segnade ned, och han och Orm buro den sanslösa unga kvinnan bort på sängen.

Om en stund öppnade hon ögonen — satte sig upp och slog händerna för ansiktet. Hon brast i gråt, vilt och klagande:

»Jag kan icke, jag kan icke! Gunnulv, när du talar så, då förstår jag att jag aldrig kan —»

Gunnulv tog hennes hand. Men hon vände bort huvudet från mannens vilda och bleka ansikte.

»Kristin! Icke kan du nöja dig med någon ringare kärlek än den som är mellan Gud och själen —

Kristin, se dig omkring, se vad världen är. Du som har fött två barn — har du aldrig tänkt på detta att varje barn som födes döpes i blod, och det första människan inandas på denna jord är blodlukten? Tyckes dig ej att du, som är deras mor, borde lägga all din id däri att dina söner ej månde återfalla till detta första döpelseförbund med världen, utan hålla fast vid det andra förbund, som de ingingo med Gud vid reningens källa —»

Hon snyftade och snyftade.

»Jag är rädd för dig», sade hon åter. »Gunnulv, när du talar då förstår jag att jag aldrig mäktar finna väg till friden —»

»Gud skall finna dig», sade prästen sakta. »Var stilla och fly icke för honom, som har sökt dig, förrän du var i din moders liv!»

Han satt en stund på sängkanten. Så frågade han lugnt och oberört om han skulle väcka Ingrid och be henne komma och hjälpa Kristin av med kläderna. Kristin skakade på huvudet.

Då gjorde han tre gånger korstecknet över henne. Så sade han godnatt till Orm och gick in i kammaren, där han brukade sova.

Orm och Kristin började kläda av sig. Gossen tycktes djupt försjunken i tankar. När Kristin hade lagt sig, kom han bort till henne. Han såg på hennes gråtstrimmiga ansikte och frågade om hon ville att han skulle sitta hos henne, tills hon somnade.

»Åja — ånej, Orm, du är väl trött, du som är ung. Det är nog långt lidet på natten —»

Orm stod en stund ännu.

»Tyckes dig ej underligt», sade han med ens, »— far och farbror Gunnulv, så olika de äro varandra — de äro dock lika också på ett vis —»

Kristin låg och tänkte litet:

»Ja, kanske — de äro olika andra män —»

En stund därefter sov hon, och Orm gick bort till den andra sängen. Han klädde av sig och kröp in. Det var linnelakan under och överdrag av linne på kuddarna. Gossen sträckte ut sig med välbehag på den jämna, svala bädden. Hans hjärta slog hårt av spänning, vid tanken på dessa nya äventyr, som farbroderns ord hade visat honom vägen till. Böner, fastor, allt detta som han övat, för att han blivit tillsagd att göra det, blev nytt med ens — vapen i ett ädelt krig som han längtade till. Kanske skulle han bli munk — eller präst — om han kunde få dispens för att han var född genom äktenskapsbrott —.

Gunnulvs nattläger var en träbänk med ett skinnlakan över litet halm och en enda liten huvudkudde, så att han måste ligga raklång. Prästen tog av sig kaftanen, lade sig i underkläderna och drog det tunna vadmalstäcket över sig.

Den lilla vaxstapeln, som var virad kring en järnstake, lät han brinna.

Han var nedtryckt av ångest och oro efter sina egna ord.

Han kände sig vanmäktig av längtan efter den tiden — skulle han aldrig återfinna den hjärtats bröllopsglädje som fyllt honom så helt den våren i Rom. Tillsamman med de tre bröderna gick han i solen över gröna, blomsterströdda ängar. Han blev skälvande och matt av att se hur fager världen var — och så veta att allt detta var rakt ingenting mot det andra livets rikedomar. Och likväl hälsade denna världen dem med tusen små glada och ljuvliga påminnelser om brudgummen. Liljorna på marken och fåglarna under himmelen påminde om hans ord, sådana åsnor, som de sågo, och sådana brunnar, som de stensatta cisterner de gingo förbi, hade han talat om. De fingo mat hos munkarna vid de kyrkor de gästade, och när de drucko det blodröda vinet och flådde av den gyllne skorpan från vetebrödet, då förstodo de fyra prästerna från kornbrödets land varför Kristus hade hedrat vinet och vetet, som voro renare än alla andra födoämnen Gud givit människan, därmed att han värdigades visa sig i dessas liknelse vid mässoffret —.

Den våren hade han ej känt oro eller fruktan. Så frigjord hade han känt sig från denna världens lockelser att när han förnam den milda solvärmen på sin hud, då blev det honom bara så lätt att fatta vad han förr hade grubblat över i ångest — huruledes denna hans lekamen kunde renas av eld till en förklarad lekamen. Lätt och fri från jordiska behov, tarvade han ej mera sömn än gökens blund om vårnatten. Hjärtat sjöng i hans bröst — han kände sin själ som en brud i brudgummens armar.

Han hade själv förstått att detta icke kunde vara. På jorden kunde ingen man länge leva så. Och han hade tagit mot varje timme av denna ljusa vår som en underpant, ett nådigt löfte som skulle styrka honom till uthållighet, när det mörknade i skyn ovan honom och vägen förde ned i dunkla klyftor, över brusande älvar och genom kalla snödrivor —.

Men det var först när han kom tillbaka till Norge som ofriden riktigt fått makt över hans sinne.

Det var så mycket. Det var hans rikedomar. Det stora fädernearvet och det rika pastoratet. Det var den väg han såg framför sig. Hans plats i domkapitlet — han visste att den stod i beredskap åt honom. Såvida han ej avsade sig allt vad han ägde — gick in i predikobrödernas kloster, blev vigd till munk och böjde sig under en klosterregel. Det var det liv han åstundade — med halv håg.

Och så, när han var gammal nog och härdad nog i kampen —. Under Norges välde levde och dogo människor som hednahundar eller vilseförda av de vrånga läror som ryssarna utbredde i kristendomens namn. Lapparna och de andra halvvilda folken, som han alltid måste tänka på — var det icke Gud som hos honom väckt denna åtrå efter att fara till deras bygder med ordet och ljuset —?

— Men han sköt från sig dessa tankar och skyllde på att han måste lyda ärkebiskopen. Herr Eiliv avrådde honom. Herr Eiliv hade talat med honom och hört på honom och tydligen visat att han talade till sin gamle väns, herr Nikolaus av Husaby, son. »I kunnen ju aldrig hålla måtta, I som kommen av döttrarna till Skogsheims-Gaute, antingen det är gott eller ont som I haven vänt eder håg till.» Lappfolkets frälsning låg honom själv så varmt om hjärtat — men de behövde ej en lärofader som skrev och talade latin som sitt modersmål, var hemma i lagen och ej mindre i »Aritmetica och Algorismus». Han hade väl fått sin lärdom för att nyttja den, »men det tyckes mig ovisst om du har gåvan att tala till de fattiga och enfaldiga människor där norrut».

Ack, den där ljuvliga våren, då hade hans lärdom ej synts honom mer heder värd än varje liten mö får lära hos sin mor — att spinna, att brygga och baka och mjölka — den undervisning varje barn behöver för att sköta sin gärning i världen.

Han hade klagat för sin ärkebiskop, över den oro och ängslan som kommo på honom, när han tänkte på rikedom, och hur mycket han tyckte om att vara rik. För sin egen kropps nödtorft behövde han föga; själv levde han som en fattig munk. Men han tyckte om att se så många gäster vid sitt bord, han tyckte om att förekomma fattigas behov med sina gåvor. Och han älskade sina hästar och sina böcker —.

Herr Eiliv talade allvarligt om kyrkans heder. Några voro kallade till att hedra den genom ett ståtligt och värdigt uppträdande, liksom andra voro kallade att genom frivilligt armod visa världen att rikedomen ingenting är i sig själv. Han påminde om de ärkebiskopar och prelater och präster som hade måst uthärda övervåld och landsflykt och förödmjukelser av kungarna förr i världen, för att de hävdat kyrkans rätt. Gång på gång hade de visat, att krävdes det av norska kyrkomän, så försakade de allt och följde Mästaren. Gud skulle själv giva tecknet, om det krävdes av oss — bara vi hölle detta fast i sikte, så behövde vi ej frukta för att rikedomen skulle bli en själafiende.

Hela tiden hade Gunnulv märkt att ärkebiskopen var föga belåten med att han tänkte och grubblade så mycket själv. Det tycktes Gunnulv att herr Eiliv Kortin och hans präster voro lika män som murade och murade på ett hus — kyrkans ära och kyrkans makt och kyrkans rätt. Gud månde väl veta att han själv var lika nitälskande för kyrkans sak som någon annan präst, inte skulle han dra sig för mödan att släpa sten och bära kalk till bygget. Men det var som om de voro rädda för att gå in i huset och vila ut i det. Det var som om de fruktade att komma på villospår, om de tänkte för mycket.

Han var inte rädd för det. Omöjligt kunde den man falla i kätteri som oavvänt höll sitt öga fast vid korset och oavlåtligt anförtrodde sig åt den heliga jungfruns beskydd. Icke var det faran för honom —.

Faran, det var den osläckliga längtan i hans sinne efter att vinna människors ynnest och vänskap.

Han, som hade känt i sitt väsens innersta grund — Gud älskar mig, för Gud är min själ lika kär och dyrbar som varje annan själ på jorden —.

Men därhemma steg det upp inom honom igen — minnet av allt som pinat honom i uppväxten och ungdomen. Att modern ej höll av honom så som hon höll av Erlend. Att fadern ej gitte befatta sig med honom så som han ständigt gjorde med Erlend. Sedan, hos Bård på Hästnäs, var det Erlend som var duktig och Erlend som försyndade sig — han själv bara gick där bredvid brodern. Erlend, Erlend var hövding för alla de unga gossarna, Erlend var det som tjänstflickorna grälade på och skrattade åt i alla fall —. Och Erlend var det som han älskade över allt på jorden. Om bara Erlend ville hålla av honom — men han kunde aldrig få nog av Erlends genkärlek. Erlend var den ende som höll av honom — men Erlend höll av så många —.

Och nu — då han såg hur brodern hushållat med allt som fallit på hans lott! Gud allena månde veta hur det skulle gå med rikedomen på Husaby — det skvallrades nog i Nidaros om Erlends oförnuftiga skötsel. Att han ej bättre förstod vad det betydde, att Gud givit honom fyra vackra barn — de voro fagra de barnen han avlat i sin skörlevnad, de också — han tog det icke som en nåd, utan som något som skulle så vara —.

Till sist hade han vunnit en ren, fin välättad ungmös kärlek. Gunnulv tyckte att såsom han handlat mot henne — sedan han fått veta det, kunde han nu ej längre akta brodern för någonting. Han blev misslynt mot sig själv när han fann drag som han hade gemensamma med sin bror. Erlend, så gammal han var, bleknade och rodnade så lätt som en halvvuxen mö — och han rasade inom sig, för att han kände hur lätt blodet kom och gick i hans eget ansikte. De hade det efter modern — hon skiftade färg för ett ord.

Nu tog Erlend det som en naturlig sak att hans hustru var en god kvinna, en spegel för alla husfruar — sedan han år ut och år in hade gjort allt för att fördärva detta unga barn och bringa henne till förtappelse. Men Erlend tycktes inte ens tänka sig att det kunde varit annorlunda — nu då han var gift med henne, som han själv lärt vällust, svek och lögn. Han tyckte inte det var något han behövde hedra sin hustru för, att hon trots sitt fall ännu var sann och trofast och ärbar och god.

Och så — i alla fall — när dessa tidender kommo i somras och höstas, om Erlends färd norrut — då hade han haft en enda längtan att få följa med brodern. Erlend kungens lantvärnsman i Hålogaland och han Guds ords förkunnare i de öde, halvhedniska bygderna vid Gandvikshavet —.^[11]

Gunnulv steg upp. På ena kortväggen i kammaren hängde ett stort krucifix, och framför det låg en stor, flat sten på golvet.

Han knäböjde på stenhällen och sträckte ut armarna åt sidorna. Han hade härdat sin kropp till att tåla denna ställning, så att han kunde ligga på detta sätt i timtal, stilla som en sten. Med ögonen fästa på krucifixet bidade han trösten, som kom när han helt kunde samla sig i åskådande av korset.

Men den första tanke, som nu rann honom i hågen, var denna — ville han skilja sig från denna bild? Sankt Franciskus och hans bröder hade ett kors som de själva gjort av ett par trädgrenar. Han borde skänka bort denna fagra bild av den korsfäste — åt kyrkan vid Husaby kunde han giva den. Bönder, barn och kvinnor, som kommo dit till mässan, de kunde styrkas av en sådan påtaglig bild av Frälsarens älskliga mildhet i lidandet. Enfaldiga själar som Kristin —. Han själv borde ej behöva det.

Natt efter natt hade han knäböjt med slutna sinnen och domnade lemmar, tills han såg synen. Kullen med de tre korsen mot himlen. Korset i mitten, det som var ämnat att bära drotten över jord och himmel, det skakade och skalv, det böjde sig som ett träd i storm, det räddes för att bära den alltför dyrbara bördan, offret för all världens synd. Stormarnas herre tvang det, som riddaren tvingar sin stridshingst, solborgens hövding bar det till kampen. Då tedde sig det under som var nyckeln till allt djupare och djupare under. Blodet, som rann ned över korset till lösen för alla synder och bot för alla sorger, det var det synliga järtecknet. Genom detta första under kunde själens ögon öppnas för beskådande av de ännu dunklare — Gud, som steg ned till jorden, blev en jungfrus son och broder till människors släkte, som stormade dödsriket och med sitt byte av frigjorda själar drog mot det bländande ljushav varur världen framgått och som uppehåller världen. Mot detta bottenlösa och eviga djup av ljus drogos hans tankar, och där svunno de hän i ljuset och blevo borta, som en fågelflock i kvällshimlens glans.

Först när det ringde till ottesång från kyrkan, reste sig Gunnulv. Det var alldeles stilla, när han gick genom stugan — de sovo, Kristin och Orm.

Ute på det beckmörka tunet väntade prästen litet. Men ingen av hans husfolk kom för att följa med till kyrkan. Han fordrade ej att de skulle höra mer än två gudstjänster på dygnet. Men Ingrid, hans fostermor, brukade nästan alltid gå med honom till ottesången. Denna morgon sov hon också. Nåja, hon hade varit sent uppe kvällen förut —.

Under dagens lopp talade de tre fränderna föga med varandra och då endast om småsaker. Gunnulv såg trött ut, men han skämtade om likt och olikt. »Hjälplösa voro vi i går kväll — vi sutto där så sorgsna som tre faderlösa barn», sade han vid ett tillfälle. Det tilldrog sig många små lustiga händelser i Nidaros — med pilgrimerna och så där vidare — som prästerna sinsemellan skämtade om. En gammal man från Härjedalen hade haft ärenden åt alla sina bygdebor och blandade alldeles bort bönerna, så det skulle sett illa ut i hans bygd, om Sankt Olav tagit honom på orden — det fick han sedan klart för sig.

Framåt kvällen kom Erlend, genomvåt — han hade seglat in till staden, och nu blåste det hårt igen. Rasande var han och for strax ut emot Orm med ursinniga ord. Gunnulv hörde på en stund:

»När du talar så till Orm, Erlend, är du lik vår far — som han plägade vara, när han talade till dig —»

Erlend tvärtystnade. Så ruskade han på sig:

»Jag vet då att så vettlöst bar icke jag mig åt, när jag var sven — rymma av gårde, en sjuk kvinna och en okynnespilt, i snöyra! Det är annars icke stort att skryta med Orms manhaftighet, men far sin är han icke rädd för, det ser du väl!»

»Du var icke rädd för far din, du heller», sade brodern leende.

Orm stod framför fadern, sade ingenting och bemödade sig om att se likgiltig ut.

»Ja, du kan gå», sade Erlend. »Jag är snart utled på alltihop vid Husaby. Men det vet jag att till sommaren skall Orm följa mig norrut, så blir det väl skick på Kristins lammunge. Han är icke så bortkommen heller», sade han ivrigt till brodern. »Han skjuter träffsäkert, skall du veta — rädd är han icke — men han är ständigt tvär och huglös, och så är det som han ej ägde märg i benen —»

»Ja, skäller du ofta ut sonen din så som nu, då är det ej underligt om han blir huglös», sade prästen.

Erlend slog om, skrattade och sade:

»Jag fick då ofta tåla värre av far — och det vet Gud att jag icke hängde huvudet för det. Men det må nu vara — nu har jag kommit hit, nu ska vi fira jul, eftersom det är jul. Var är Kristin? Vad var det hon hade att säga dig nu igen, då?»

»Jag tror icke hon hade något att tala med mig om», sade prästen. »Hon hade fått lust att höra mässan här i jul»

»Hon måtte då kunna reda sig med det hon får därhemma, tyckes mig», sade Erlend. »Men det är synd om henne — all ungdom täres av henne på detta sättet.» Han slog den ena handen i den andra. »Icke förstår jag hur Vårherre kan mena att vi tarva en son vart år —»

Gunnulv såg upp på brodern.

»Nå —. Ja, icke vet jag vad Vårherre menar att I tarven. Men Kristin tarvar väl mest att du är god mot henne då —»

»Ja, hon gör väl det», svarade Erlend sakta.

Nästa morgon gick Erlend till dagmässan med sin hustru. De skulle till Gregoriuskyrkan — Erlend hörde alltid mässan där, när han var i staden. De två gingo ensamma, och nedåt gatan, där snön låg upptornad i drivor, tung och våt, ledde Erlend sin hustru fint och höviskt vid handen. Han hade ej sagt ett ord till henne om hennes rymning, och han hade varit vänlig mot Orm efter det första utbrottet.

Kristin gick blek och stilla, med huvudet något sänkt; den långa svarta pälskappan med silverhäktorna tycktes tynga hennes späda, tunna gestalt.

»Vill du att jag skall rida hem med dig — så kan Orm fara med båten?» föreslog mannen, »du vill väl helst slippa fara över fjorden, du —»

»Ja, nu vill jag väl ogärna i båt —»

Det var lugnt nu och töväder — från träden lösgjorde sig oupphörligt stora flagor av tung, våt snö. Himlen hängde låg och mörkgrå över den vita staden. Det var en gröngrå skiftning av vattnighet i snön, och husens timmerväggar och gärdsgårdarna och trädstammarna syntes svarta i den fuktiga luften. Aldrig hade Kristin sett världen se så kall och blek och vissen ut, tyckte hon.

III

Kristin satt med Gaute i knät och såg utåt från höjden norrom gården. Det var en sådan vacker afton. Sjön låg alldeles blank och stilla där nedanför och speglade åsarna och By-gårdens hus och de gyllne skyarna på himlen. Doften av löv och mylla trängde fram så stark efter regnet förut på dagen. Gräset nere på ängarna måste vara knähögt redan, och åkrarna voro dolda av brodden.

Det var lyhört i kväll. Nu började piporna och trummorna och gigorna åter nere på vallen vid Vinjar — det lät så vackert hitupp.

Göken teg långa stunder åt gången, men så slog den några locktoner långt borta i skogen söderut. Och småfåglarna kvittrade och drilade i alla dungar kring gården — men spritt och svagt, ty solen stod högt ännu.

Den hemmavarande boskapen kom med skällklang och råmande ut ur hagen ovanför grinden.

»Nu får Gaute min mjölk snart», jollrade hon för barnet och lyfte upp det. Gossen låg, som han brukade, med sitt tunga huvud på moderns axel. Ibland tryckte han sig fastare intill henne — Kristin tog det för tecken till att han ändå förstod hennes joller och smekord.

Hon gick nedåt till husen. Utanför stugdörren sprungo Nåkkve och Björgulf och lockade på katten, som hade räddat sig undan dem upp på taket. Så började pojkarna på igen med den avbrutna dolken, som de ägde gemensamt, och grävde vidare på hålet i förstugans jordgolv.

Dagrun kom in i hallen med getmjölk i en stäva, och husfrun lät Gaute dricka skopa efter skopa av den varma drycken. Pojken gav missbelåtna grymtningar från sig när tjänstkvinnan talade till honom, slog efter henne och gömde sig vid moderns barm, när den andra ville röra vid honom.

»Han har blivit karskare, tror jag», sade lagårdspigan.

Kristin lyfte det lilla ansiktet i sin hand — det var gulvitt som talg, och ögonen voro alltid trötta. Gaute hade stort, tungt huvud och smala, kraftlösa lemmar. Han blev två år åtta dar efter Lavransmässan, men ännu kunde han inte stå på benen, hade bara fem tänder och kunde inte säga ett ord.

Sira Eiliv sade att engelska sjukan var det ej, varken mässkjortan eller altarböckerna hade hulpit. Hos hög och låg, vart prästen kom, frågade han om råd för denna sjukdom, som kommit över Gaute. Hon visste att han nämnde barnet i alla sina böner. Men till henne kunde han endast säga, att hon tåligt måste böja sig Guds vilja. Och så skulle hon låta honom dricka varm getmjölk —.

Stackars lillpojken hennes — Kristin kramade och kysste honom, när kvinnan gått. Så vacker, så vacker var han. Hon trodde sig se att han bråddes på hennes fars ätt — hans ögon voro mörkgrå och håret linljust, tjockt och silkeslent.

Nu började han gnälla igen. Kristin reste sig och gick omkring med honom på golvet. Så liten och späd han var, blev det ändå tungt i längden — men Gaute ville inte vara någon annanstans än på moderns arm. Så gick hon där och vyssade och bar honom, fram och tillbaka i den skumma hallen.

Någon red in på tunet. Ulv Haldorssons röst ekade mellan husen. Kristin kom fram i förstudörren med barnet på armen.

»Du får nog sadla av hästen själv i kväll, Ulv — de äro på dans alla karlarna. Ledsamt är det att du skall ha omak därmed, men du får ursäkta —»

Ulv mumlade förargad, medan han sadlade av. Nåkkve och Björgulf väsnades omkring honom under tiden och ville sitta upp på hästen och rida den till hagen.

»Nej, du får stanna hos Gaute, du, Nåkkve min — leka med din bror, så han icke gråter, medan jag är i eldhuset —»

Pojken gjorde sura miner först. Men snart lade han sig ned på alla fyra, bölade och stångades med den lille, som Kristin hade satt ned på en kudde vid förstugudörren. Modern böjde sig ned och strök över Nåkkves hår. Han var så snäll mot sina små bröder.

När Kristin kom tillbaka till hallen, bärande det stora tråget på båda armarna, satt Ulv Haldorsson på bänken och lekte med barnen. Gaute trivdes hos Ulv, bara han ej såg modern — men nu gnällde han strax och sträckte sig efter henne. Kristin satte från sig tråget och tog Gaute.

Ulv blåste på fradgan över det nytappade ölet, drack och rörde i småskålarna i tråget.

»Äro de ute, alla tärnorna dina, i kväll?»

Kristin sade:

»Där äro både gigor och trummor och pipor — en skara lekare, som kommo över från Orkdal efter bröllopet. Du kan veta att, när de hörde det — de äro ju unga pigor —»

»Du låter dem ränna och fara du, Kristin. Jag tror mest du är rädd det skall bli svårt att finna amma här till hösten —»

Ofrivilligt slätade Kristin klänningen över sin smärta midja. Hon hade blivit mörkröd i ansiktet vid mannens ord. Ulv skrattade kort och hårt:

»Men skall du gå här och dra på Gaute, så blir det väl samma resa för dig som i fjor —. Kom hit till fosterfar din, pilt, så skall du få äta ur samma fat med mig —»

Kristin svarade ej. Hon satte sina tre småpojkar i rad på bänken vid den andra väggen, hämtade skålen med mjölkgröt och tog en pall dit bort. Där satt hon och matade, fast Nåkkve och Björgulf knotade — de ville ha skedar och äta själva. De voro nu den ene fyra år gammal och den andre snart tre.

»Var är Erlend?» frågade Ulv.

»Margret ville till dansen, så gick han med henne.»

»Det är ändå väl han har så pass vett, att han vallar mön sin», sade Ulv.

Ännu en gång svarade hon ej. Hon klädde av barnen och lade dem till ro, Gaute i vaggan och de två andra i tvåmanssängen. Erlend hade funnit sig i att ha dem där, alltsedan hon kommit upp från sin svåra sjukdom året förut.

När Ulv var mätt, sträckte han ut sig på bänken. Kristin drog kubbstolen bort till vaggan, hämtade korgen med ullgarner och började göra i ordning nystan till sin väv, medan hon alltjämt trampade vaggan, lätt och långsamt.

»Skall du ej gå till ro?» frågade hon en gång utan att vända på huvudet. »Du är väl trött, Ulv?»

Mannen reste sig, skötte om elden och kom bort till husfrun. Han satte sig på bänken mitt emot henne. Kristin såg på honom att han ej rumlat så svårt som vanligtvis var fallet, när han varit i Nidaros några dagar.

»Du spörjer ej ens efter tidender från köpstaden, du Kristin», sade han och såg på henne, framåtlutad med armbågarna på låren.

Hennes hjärta började hamra av oro — hon förstod på mannens miner och sätt att det nu igen var nyheter som inte voro goda. Men hon svarade med ett blitt och lugnt leende:

»Du får berätta, Ulv, har du hört något?»

»Åja —.» Men han tog först reda på sin ränsel, packade upp de saker han hämtat åt henne i staden. Kristin tackade honom.

»Jag förstår, du har sport nytt i köpstaden», sade hon litet efteråt.

Ulv såg på den unga husfrun — så vände han sina ögon mot det bleka, sovande barnet i vaggan.

»Svettas han alltid så i huvudet?» frågade han sakta och tog varsamt på det fuktmörka håret. »Kristin — när du blev gift med Erlend — det brevet som blev uppsatt om boskiftet mellan er, löd icke det så att du skulle råda själv över hans tillgåva och över vad du fick i morgongåva?»

Kristins hjärta slog hårdare, men hon yttrade lugnt:

»Det är också så, Ulv, att Erlend alltid rådsport mig och sökt mitt samtycke till alla ärenden som röra detta godset. Är det fråga om de gårdsdelarna han sålt till Vigleik på Lyng?»

»Ja», sade Ulv. »Nu har han köpt Hugrekken av Vigleik. Så nu skall han hålla två skepp — Vad får då du, Kristin?»

»Erlends andel i Skjervastad, två månadsmatsbol^[12] i Ulvkelstad, och det han äger av Ärhammar», sade hon. »Du tror nu väl icke att Erlend hade sålt detta godset utan min vilja och utan att giva mig vederlag —?»

»Hm.» Ulv satt tyst en stund. »I alla fall får du mindre intäkter, Kristin. Skjervastad — det var där Erlend fick hö i vinter och efterskänkte bondens avrad för tre år —»

»Icke rådde då Erlend för att vi ej fingo torrt hö i fjor —. Jag vet, Ulv, att du gjorde allt vad du kunde — men med allt elände här var i fjor somras —»

»Av Århammar sålde han mera än hälften till systrarna i Rein, på den tiden han gjorde sig redo att rymma ur landet med dig» — Ulv smålog — »eller gav det i pant — det blir sak samma, när det gäller Erlend. Med frihet från ledung — hela lantvärnskyldigheten vilar på Audun, som sitter på den gården vilken nu skall kallas din egendom.»

»Kan han icke få leja jorden under klostret?» frågade Kristin.

»Systrarnas fogde på nabogården har lejt den», sade Ulv. »Det är otryggt och svårt för jordlejare att reda sig, när gårdarna bli styckade såsom Erlend har för sed att göra.»

Kristin teg. Hon visste det alltför väl

»Det går raskt för Erlend att öka ätten och ödsla godset.»

När hon inte svarade, sade han:

»Du har snart många barn, Kristin Lavransdotter.»

»Likväl intet att mista», svarade hon, och rösten darrade litet.

»Var icke så rädd för Gaute — han växer sig nog stark», sade Ulv dämpat.

»Det går som Gud vill — men det är långsamt att vänta.»

Han hörde den behärskade lidelsefullheten i moderns röst — det kom något underligt hjälplöst över den tunga, mörka mannen.

»Det förslår så föga, Kristin — mycket har du hunnit med här på Husaby, men skall Erlend nu ligga ute med två skepp — icke tror jag mycket på att det blir fred där nord på, och mannen din är så föga listig, så han vet icke att vända det till sin fördel som han vunnit dessa två åren. Svåra år har det varit — och du går här med klen hälsa jämt och samt. Skall det fortsätta så, då blir du väl bruten till sist, du unga kvinna. Jag har hulpit dig, allt vad jag kunnat, här på gården — men detta andra — Erlends oförstånd.»

»Ja, det vet Gud», avbröt hon, »du har varit oss den bäste frände, Ulv vän, och aldrig kan jag fyllest tacka dig eller löna dig —»

Ulv reste sig, tände ett ljus vid härden, satte det i staken på bordet och blev stående därborta med ryggen åt husfrun. Kristin hade låtit händerna sjunka i knät — nu började hon nysta och trampa vaggan igen.

»Kan du icke sända bud till folket ditt därhemma?» frågade Ulv sakta. »Så att Lavrans kommer med i höst, när din mor skall komma till dig?»

»Jag har icke tänkt att göra mor omak i höst. Hon börjar åldras — och det händer nu alltför ofta att jag väntar min nedkomst — jag kan ej be henne komma till mig var gång» — hon log litet tvunget.

»Gör det denna gången», svarade Ulv. »Och bed att far din kommer med — så kan du spörja honom till råds i dessa saker —»

»Jag vill icke be min far om råd i detta», sade hon stilla och fast.

»Än Gunnulv då?» frågade Ulv om en stund. »Kan du icke tala med honom?»

»Det är icke tillbörligt att oroa honom med slikt nu», sade Kristin som förut.

»Menar du, för det han klostergivit sig?» Ulv skrattade hånfullt. »Aldrig har jag sport att munkarna mindre förstått sig på att styra med gods än annat folk.

Vill du icke söka råd hos någon, Kristin, så får du själv tala med Erlend», sade han, då hon inte svarade. »Tänk på sönerna dina, Kristin!»

Kristin satt länge tyst.

»Du, som är så god mot barnen våra, Ulv», sade hon till slut, »det skulle tyckas mig rimligare att du gifte dig och fick ditt eget att ha omsorg om — än att du skall gå här och — plåga dig — med Erlends och — mina svårigheter.»

Ulv vände sig om mot henne. Han stod med händerna om bordskanten bakom sig och såg på Kristin Lavransdotter. Ännu var hon lika spänstig och smärt och vacker, där hon satt. Hennes klänning var av mörkt hemmafärgat ylletyg, men det var ett fint, mjukt linnehuckle, som omslöt hennes stilla, bleka ansikte. Bältet, som nyckelknippan hängde i, var besatt med små silverrosor. Över barmen glittrade de två kedjorna med kors på; det stora, på de förgyllda länkarna, som hängde nästan ned till midjan, det hade hon efter sin far. Ovanför låg den smala silverkedjan med det lilla korset, som Orm hade bett dem ge styvmodern och säga att hon alltid skulle bära.

Ännu hade hon kommit upp ur var barnsäng lika vacker — bara litet stillare, med litet tyngre ansvar på de unga skuldrorna. Litet smalare om kinderna, ögonen litet mörkare och allvarligare under den breda, vita pannan, munnen litet mindre röd och fyllig. Men fägringen skulle väl nötas av henne, innan hon var många år äldre, om det fortfor så här —.

»Tyckes dig ej, Ulv, att du skulle ha mer trevnad, om du satte dig ned på egen gård», började hon på igen. »Du har köpt tre öresbol till i Skjoldvirkstad, sade Erlend — du äger snart halva den gården. Och Isak har bara det enda barnet — Åse är både fager och god — en duglig kvinna — och det tycks som bon ej vore dig ohuld —»

»Men jag vill icke ha henne — om jag skall gifta mig med henne, mannen grinade rått och skrattade. »Och annars är Åse Isaksdotter för god till att —», rösten slog om. »Jag har aldrig känt annan far än fosterfar, Kristin — och jag tror det är så lagat för mig att jag skall heller icke få andra barn än fosterbarn.»

»Jag vill nu bedja till Maria mö att du må få bättre lycka, frände.»

»Jag är icke så ung heller. Fem och trettio vintrar, Kristin —», han skrattade. »Föga fattas att jag kunde var far åt dig —»

»Då måste du ha varit syndigt tidigt ute», svarade Kristin. Hon bemödade sig om att tala i en lätt och skämtsam ton.

»Skall du icke i säng nu?» frågade Ulv strax efter.

»Ja, snart — men du är väl trött, du Ulv — du skulle gå till ro.»

Mannen sade stilla godnatt och gick ut.

Kristin tog ljusstaken från bordet och lyste in på de två sovande gossarna i sängskåpet. Björgulf hade inte var i ögonhåren — Gud ske lov för det. Det hade varit godväder en tid nu. Så snart det blåste litet skarpt, eller vädret var sådant att barnen måste vara inne vid elden på den öppna härden, så fick han sura ögon. Hon stod länge och såg på de två. Så lutade hon sig över Gaute i vaggan.

De hade varit så krya som mörtar, alla tre hennes små söner — ända tills denna farsoten kom till bygden förra sommaren. Den hemska febern — den ryckte bort barnen ur hemmen fjorden runt, så det var en jämmer att se och spörja det. Hon hade fått behålla alla de sina — sina egna.

I fem dygn hade hon setat vid sängen på sydsidan, där de lågo alla tre med röda fläckar över hela huden och sjuka, ljusskygga ögon — de små kropparna glödheta. Hon satt med handen under täcket och klappade Björgulf under fotsulorna, medan hon sjöng och sjöng, tills hennes tunna röst var bara som en väsning:

Sko, sko hirdmans häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Järnsko, järnsko höves hirdmans häst.

Sko, sko jarlens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Sölvsko, sölvsko höves jarlens häst.

Sko, sko kungens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Gullsko, gullsko höves kungens häst.

Björgulf var minst sjuk och mest orolig. Höll hon upp att sjunga bara en enda liten stund, så ville han strax kasta av sig allt vad han hade över sig. Gaute var bara tio månader — han var så illa däran, så hon trodde inte han skulle leva. Han låg vid hennes bröst, insvept i dukar och skinn och orkade ej suga. Hon höll honom på ena armen och klappade under Björgulfs fotsulor med andra handen.

Emellanåt, när det ville sig så väl att de sovo alla tre något ögonblick, lade hon sig framtill i sängen hos dem fullt påklädd. Erlend gick till och från och såg rådlös på sina tre små söner. Han försökte sjunga för dem, men de brydde sig inte om faderns vackra röst — modern skulle sjunga, fast hon inte hade sångröst. Tjänstekvinnorna gingo där och ville ha husfrun till att spara sig, männen kommo och frågade. Orm försökte leka för småbröderna. Margret hade Erlend på Kristins råd skickat till Österdalen, men Orm ville stanna — han var ju också vuxen nu. Sira Eiliv satt vid barnens säng, när han ej var ute hos sjuka. Prästen arbetade och sörjde av sig all den fetma han samlat på Husaby — det tog hårt på honom att se så många fagra unga barn dö. Det dog också några vuxna.

Den sjätte kvällen voro alla barnen så mycket bättre att Kristin lovade sin man att hon den natten skulle klä av sig och gå till sängs — Erlend erbjöd sig att vaka tillsammans med tärnorna och ropa på henne, om det behövdes. Men vid kvällsvarden såg hon att Orm var blossande röd i ansiktet — ögonen glänste av feber. Han sade att det ingenting var — men med ens for han upp och ut. Han stod på tunet och kastade upp, när Kristin och Erlend gingo ut efter honom.

Erlend slog armarna om den unge.

»Orm — sonen min — är du sjuk?»

»Det värker så i mitt huvud», klagade gossen och lät det sjunka tungt ned på faderns axel.

Så sutto de hos Orm den natten. Han låg mest och mumlade i yrsel — skrek högt ibland och slog omkring sig med de långa armarna, tycktes se hemska ting. Vad han sade, kunde de ej förstå.

På morgonen föll då Kristin ihop. Det visade sig att hon hade nog varit på väg igen; nu gick det om inte, och efteråt låg hon liksom i halv dödsdvala, sedan fick hon en svår febersjukdom. Orm hade legat i graven mer än två veckor, innan hon fick reda på styvsonens död.

Då var hon så svag att hon ej förmådde sörja riktigt. Hon var så blodlös och matt att ingenting kunde tränga helt in i hennes medvetande — hon tyckte själv det var gott för henne att få ligga så där och bara leva med halvt liv. Det hade varit en förfärlig tid, då kvinnorna knappt tordes röra henne eller sköta om henne, så pass renligheten fordrade ens — då feberyrseln oavbrutet rasade. Nu var det så skönt att få omvårdnad. Kring hennes säng hängde så många doftande kransar av fjällblommor, som skulle hålla flugorna på avstånd — folk från sätrarna hade skickat dem, och särskilt när det var regn i luften, doftade de så härligt. Erlend tog deras barn med sig in till henne en dag — hon såg att de voro medtagna efter sjukdomen och att Gaute inte kände igen henne, men ej ens detta gjorde henne ont ännu. Hon hade ej förnimmelse av annat än att Erlend tycktes vara hos henne ständigt.

Han gick till mässan varje dag, och han låg och bad vid Orms grav. Kyrkogården var vid sockenkyrkan i Vinjar, men några småbarn ur släkten hade fått sin vilostad inne i kapellet vid Husaby — två bröder till Erlend och en liten dotter till Munan Biskopson. Kristin hade ofta tyckt synd om dessa små, som lågo där alldeles ensamma under stenhällen. Nu hade Orm Erlendsson fått sitt sista läger bland dessa barn.

Medan de andra fruktade för hennes liv, var det som de tiggarskaror vilka drogo till Nidaros inemot Olavsvakan kommo genom bygden. Det var mest samma stavkarlar och käringar som varje annat år — pilgrimerna voro alltid rundhänta mot de fattiga, eftersom dessas förböner skulle vara särskilt verksamma. Och de hade lärt sig att stanna över i Skaun, dessa år som Kristin setat på Husaby — där vid gården visste de nu att de fingo natthärbärge, rikligt med mat och en allmosa, innan de färdades vidare. Nu ville tjänstfolket visa bort dem, därför att husfrun låg sjuk. Men då Erlend, som varit norrut de två sista somrarna, hörde att hans hustru brukat mottaga tiggarna så kärleksfullt, befallde han att de skulle härbärgeras och undfägnas, så som hon hade vant dem. Och på morgonen gick han själv bland stavkarlarna, hjälpte till med att skänka i och att bära mat till dem och gav dem själv allmosorna, medan han ödmjukt bad om deras förbön åt sin hustru. Många av tiggarna gräto, då de hörde att den blida unga kvinnan låg för döden.

Detta hade Sira Eiliv talat om för henne, när hon blev friskare. Först helt nära jul var hon så pass återställd att hon själv kunde ta nycklarna om hand igen.

Erlend hade skickat bud till hennes föräldrar, genast hon blev sjuk, men de hade rest söderut till bröllopet på Skog. Sedan kommo de till Husaby; då var hon bättre, men så trött att hon ej orkade tala mycket med dem. Hon ville helst bara ha Erlend där vid sängkanten.

Svag och frusen och blodfattig sökte hon stöd i hans hälsa. Den gamla hettan i blodet var borta, så helt borta att hon ej längre kunde minnas hur det var att älska så, men därmed var också de senaste årens oro och bitterhet borta. Hon tyckte hon hade det gott nu; fastän sorgen över Orm låg tungt på dem bägge, och fastän Erlend ej förstod bur ängslig hon var för Gaute liten var det ändå nu så gott mellan dem. Han hade varit så rädd för att mista henne, det hade hon förstått.

Svårt och pinsamt var det därför att nödgas tala med honom nu — röra vid något som kunde störa friden och glädjen mellan dem.

Hon stod utanför stugudörren i den ljusa sommarnatten, när husets folk kom från dansen. Margret hängde vid faderns arm. Hon var klädd och smyckad på ett sätt som skulle passat bättre vid ett bröllopsgille än en dans på lekvallen, där allt slags folk kom tillsamman. Men styvmodern hade alldeles slutat upp med att lägga sig i flickans uppfostran. Erlend fick bestämma, som han ville, över sin egen dotter.

De voro törstiga, Erlend och Margret, och Kristin gick efter öl åt dem. Flickan satt en stund och pratade — hon och styvmodern voro goda vänner nu, då den senare ej längre försökte rätta henne. Erlend skrattade åt allt, som dottern sade om dansen. Men till sist gingo Margret och hennes tärna upp på loftet för att lägga sig.

Mannen fortsatte att gå av och an i stugan — sträckte på sig, gäspade, men sade att han inte var trött. Han for med fingrarna genom sitt långa svarta hår:

»Det var ej tid för det, när vi kommo från badstugan — för denna dansen — jag tror du får ta och klippa mitt hår, Kristin — så här kan jag icke gå i helgen —»

Kristin invände att det ju var mörkt — men Erlend skrattade och pekade upp mot ljuren, det var redan dag igen. Så tände hon åter ljuset, bad honom sätta sig och bredde en duk över hans axlar. Medan hon klippte, rörde han på sig, som om det kittlade, och skrattade, när saxen kom åt hans hals.

Hon samlade omsorgsfullt det avklippta håret och brände upp det på härden, skakade också duken över elden. Så kammade hon Erlends hår slätt, rakt ned från hjässan, och nafsade litet med saxen här och var, där kanten inte var alldeles jämn.

Erlend grep hennes händer, där hon stod bakom honom, lade dem tillsammans om sin hals och såg med leende, bakåtböjt ansikte upp på henne:

»Du är trött», sade han så, släppte henne och reste sig med en liten suck.

Erlend seglade till Björgvin strax efter midsommar. Han beklagade sig högljutt över att hustrun nu åter var ur stånd att resa med honom — hon smålog trött: hon hade ju i alla fall ej kunnat resa från Gaute.

Så satt Kristin ensam på Husaby också denna sommar. Det var ändå gott att i år väntade hon ej barnet förrän till Mattiasmässan; det var besvärligt, både för henne själv och för de fruar som skulle vara hos henne, när det inträffade under skördetiden.

Hon undrade om det skulle gå på så här ständigt. Det var andra tider nu än under hennes uppväxt. Danska kriget hade hon hört sin far berätta om, och hon mindes när han var hemifrån i ledungen mot hertig Erik. Det var därifrån han hade de stora ärren på kroppen. Men hemma i Gudbrandsdalen var det liksom så långt från krig i alla fall — dit kom det visst aldrig mera, det tänkte nog alla. Det mesta var fred, och att fadern satt hemma, skötte sina egendomar och hade omtanke och omsorger för de alla.

Nu var det alltid oro — alla talade om ofred och ledung och om riksstyrelsen. I Kristins sinne sammanhängde det med bild av havet och kusten, som hon hade sett den enda gången, då hon flyttade hit norrut. Utmed kusten foro de och kommo, män som hade huvudet fullt av anslag, planer och motplaner och överläggningar, andliga herrar och lekmän. Med dessa hörde Erlend samman genom sin höga börd och sin rikedom. Men hon kände att han stod till hälften utanför deras krets.

Hon grubblade och tänkte — vad var det som vållade att hen= man stod så? Vad höllo de honom egentligen för, hans jämlikar?

När han endast var den man hon älskade, hade hon aldrig fråga efter sådant. Hon hade nog sett att han var brådlynt och hetsig, obetänksam, hade en särskild förmåga att ställa sig oklokt. Men hade hon funnit ursäkter för allt — aldrig brytt sig om att tänka på vad hans sinnelag kunde draga över dem bägge. När de två väl fått gifta sig, skulle allt bli annorlunda —, hade hon tröstat sig med. Någon gång dagades det för henne själv att det var från den stund hon märkt att de skulle få ett barn tillsamman som hon hade börjat tänka. Hurudan var egentligen Erlend, som folk kallade lättsinnig och oklok, en man som ingen kunde lita på?

Hon hade litat på honom. Hon kom ihåg Brynhilds loft, hon mindes hur bandet mellan honom och den andra slitits till sist. Hon mindes hans beteende, sedan hon blivit hans lagfästa brud. Men han hade dock hållit fast vid henne trots alla förödmjukelser och avslag; hon hade sett att han icke ville mista henne för allt guld på jorden nu heller.

Hon måste tänka på Haftor av Godö. Han hade alltid hängt efter henne med dumt snack och lättfärdiga later, närhelst de möttes, och hon hade aldrig brytt sig om det. Det var väl endast hans sätt att skämta. Hon kunde ej tro annat nu heller; hon hade tyckt om den muntra, vackra mannen — ja, hon tyckte bra om honom ännu. Men — att någon kunde ta sådant som blott och bart skämt — nej, hon förstod det inte.

Hon hade träffat Haftor Graut igen vid kungagillena i Nidaros, och han hade hängt efter henne där också, som han brukade. En kväll fick han henne med sig in på ett loftsrum, och hon lade sig ned med honom på en uppbäddad säng, som stod där. Hemma i dalen hade hon ej kunnat tänka sig att göra något dylikt — där var det icke gästabudsskick att män och kvinnor drogo sig undan så där, två och två, för sig själva. Men här brukade alla det, ingen tycktes finna det opassande — det skulle visst vara riddarsed i utlandet. Först, när de kommo in, låg fru Elin, herr Erlings hustru, i den andra sängen med en svensk riddare; de talade om kungens öronvärk, hörde hon — Svensken såg glad ut, när fru Elin ville stiga upp och gå tillbaka till hallen.

När hon förstod att Haftor menade på fullt allvar vad han bad om, bäst de lågo där och pratade, hade hon blivit så häpen, att hon inte kom sig för att bli vare sig rädd eller riktigt ond. De voro ju gifta båda två, båda hade de barn i sitt äktenskap. Hon hade visst inte riktigt trott på att det kunde vara sant att sådant hände. Trots allt vad hon själv hade gjort och upplevat — nej, detta hade hon trott inte kunde hända. Skrattlysten och munter och smeksam hade Haftor varit — hon kunde ej förmå sig till att kalla det att han velat förföra henne; så allvarlig hade han ej varit. Men han hade velat få henne att begå den värsta synd.

Han steg genast upp ur sängen, då hon sade att han skulle gå — han hade blivit spak, men han föreföll mera häpen än skamsen. Och han frågade helt misstroget — om hon verkligen trodde att gift folk aldrig svek sin tro! Men hon måtte då väl veta att få män kunde fritaga sig från att någonsin haft frillor. Fruarna voro kanske litet bättre, men nej, minsann —!

»Trodden I på allt det som prästerna predikade om synd och slikt, den tiden I voren ungmö också?» frågade han. »Då förstår jag ej, Kristin Lavransdotter, huru det kunde bära till att Erlend fick sin vilja fram med eder.»

Han hade sett upp i hennes ansikte — och hennes ögon måtte väl ha talat, fastän hon ej för mycket guld hade velat tala med Haftor om detta, ty han blev klingande ljus i rösten av förundran, då han sade:

»Slikt trodde jag nu var allenast något de diktade ihop — i visor.»

Hon hade inte nämnt detta för någon, inte ens för Erlend. Han tyckte om Haftor. Och visserligen var det ju förfärligt att människor kunde vara så lättsinniga som Haftor Graut — men hon kunde liksom inte fatta att det angick henne. Han hade ju ej heller försökt att vara närgången mot henne sedan — nu satt han bara och stirrade på henne med vidöppen förundran i sina sjöblå ögon, när de råkades.

Nej, var Erlend lättsinnig, så var det i alla fall inte på det sättet. Och var han så oklok? tänkte hon. Hon såg att folk studsade vid saker som han sade, och efteråt sutto de med huvudena tätt intill varandra. Det kunde vara mycket sant och riktigt i det som Erlend Nikulausson påpekade. Det var bara det att han aldrig såg vad de andra herrarna aldrig släppte ur sikte, den försiktiga bakslughet varmed de vaktade varandra. Ränker kallade Erlend det och skrattade sitt övermodiga skratt, som retade folk litet, men avväpnade dem i längden. De skrattade i sin tur, slogo honom på axeln och sade att han kunde vara skarptänkt nog, men korttänkt.

Så slog han ihjäl sina egna ord med uppsluppet och lösmynt skämt. Och folk tålde mycket i den vägen av Erlend. Dunkelt anade hustrun — och förödmjukades därav — varför alla hade överseende med hans självsvåldiga tal. Erlend lät skrämma sig, så snart han mötte en man som höll fast vid sin mening — också när han ej kunde förstå annat än att denna mening var dum, så frångick han dock sitt eget omdöme i vad sak som helst — men han täckte sitt återtåg med vårdslös frispråkighet om mannen. Och folk var tillfreds med att Erlend hade denna feghet i sitt sinne — ovärdig som han var med sin egen välfärd, äventyrslysten, oroväckande förälskad i varje fara som kunde mötas med vapenmakt. De behövde ej låta oroa sig av Erlend Nikulausson i alla fall.

Året förut, mot slutet av vintern, hade drotsen varit i Nidaros, och han hade haft den lilla kungen med sig. Hon var inne på det stora gästabudet i kungsgården. Stilla och värdig hade hon setat med silkestrik^[13] om huvudet, med alla sina bästa smycken på den röda brudklänningen, bland de mest högborna fruarna i sällskapet. Med vaksamma ögon hade hon följt sin makes uppträdande bland männen, spejat och lyssnat och tänkt efter — så som hon spejade och lyssnade och tänkte, vart hon kom med Erlend, och varhelst hon märkte att folk talade om Erlend.

Ett och annat hade hon förstått. Herr Erling Vidkunsson var villig att sätta in allt på att hävda Norges välde norrut mot Gandvikshavet, värna och värja Hålogaland. Men råd och ridderskap gjorde motstånd och ville ogärna gå med på något företag som verkligen förslog. Ärkebiskopen själv och prästerskapet i ärkestiftet voro ej ovilliga att understödja med penninghjälp — det visste hon genom Gunnulv — men eljest satte kyrkans män sig emot saken över hela landet, fastän det gällde ett krig mot Guds ovänner, kättare och hedningar. Och stormännen motarbetade drotsen, i varje fall här i Tröndelagen. De hade kommit i vana att bortse något från lagböckernas ord och kronans rätt, och de voro föga belåtna med att herr Erling så skarpt hävdade sin salig frände kung Håkons sinnelag i dessa stycken, Men det var ej av sådana skäl Erlend icke ville låta bruka sig, så som hon nu förstod att drotsen hade velat begagna hennes man. Å Erlends sida var det endast det att den andres allvarliga och värdiga sätt tråkade ut honom — så höll han sig skadeslös genom att ibland göra narr av sin mäktige frände.

Kristin trodde att hon nu förstod herr Erlings ställning till Erlend. En sak var att han hade en viss förkärlek för Erlend sedan ungdomen, men så hade han nog tänkt att han kunde vinna den ättestore och vapendjärve husbonden på Husaby, som också hade någon erfarenhet i krigskonst från den tid han tjänade grev Jakob — i varje fall mera än de flesta av de andra hemmasittarna — så kunde det bli till gagn både för Erling Vidkunssons planer och för Erlend själv. Men så hade det ej gått.

Två somrar hade Erlend legat ute till senhösten, plöjt vågorna längs den långa nordkusten och jagat rövarskutorna med de fyra småskepp som följde hans märke. Han hade kommit efter färskmat till ett norskt nybygge längst uppe i norr i Tana, just som karelerna höllo på att plundra där — och med den handfull folk som han hade med sig i land, hade han tillfångatagit aderton av rövarna och hängt dem i takbjälken i en halvbränd loge. Han hade huggit ned en skara ryssar, som försökte komma undan till fjälls, rensat trakter och bränt några fientliga skutor ute bland skären. Norrut gick där ett rykte om hans käckhet och oförvägenhet; hans uttrönder och möringar älskade sin hövding för hans härdade mod och för hans villighet att dela allt slit och alla vedermödor med sitt folk. Han hade fått vänner både bland småfolk och bland de unga sönerna från hövdinggårdarna norrut i Hålogaland, där folket nu nästan vant sig vid att få värja sina kuster ensamma.

Men ändå blev Erlend ej till någon hjälp för drotsen i hans planer om ett stort korståg norrut. I Tröndelagen skröt folk med hans bedrifter under ryss-ledungen, blev det tal om saken, så kommo de nog ihåg att han var deras landsman. Jo, det hade då visat sig att det alltjämt var samma goda gry i de unga svennerna här utmed fjorden! Men vad Erlend av Husaby sade och vad han gjorde, det var ej något som kunde binda vuxna och förståndiga män.

Hon såg att Erlend fortfor att räknas bland de unga — fastän han var ett år äldre än drotsen. Hon insåg att det passade väl för många att han var sådan, så att hans ord och gärning kunde underskattas såsom varande en ung, tanklös mans råd och dåd. Så tyckte man om honom, skämde bort honom och skröt med honom, men han räknades ej för en fullgod man. Och hon såg hur villigt han gick in på att vara den hans likar ville göra honom till.

Han talade för rysskriget, han talade om svenskarna, som ägde vår kung halvt gemensamt med oss, men icke ville räkna norska herrar och riddare för adelsmän, jämngoda med deras egna, Eller hade det eljest sports i något land, så länge världen stått, att någon krävt ledungsgärd av adelsmän på annat sätt än så att de redo sina egna hästar och själva förde sin sköld i fält? Kristin visste att detta var ungefär vad hennes far hade sagt på tinget i Våge den gången, och han hade framhållit det för Erlend, när denne icke hade lust att skilja sig från Munan Bårdsson i hans anslag. Nej, sade Erlend nu, och han nämnde sin svärfars mäktiga släkt därinne — han visste nog vad de svenska herrarna höllo oss för. Visa vi ej vad vi duga till, så bli vi snart bara svenskarnas födorådstagare.

Ja, sade folk, det var något i detta. Men så talade de om drotsen igen. Erling hade sitt eget sätt att jämra för där norrut; karelerna hade ett år bränt Bjarkö över huvudet på hans fogde och härjat hos hans landbönder. Och Erlend slog om och gycklade — Erling Vidkunsson tänkte icke på sitt eget, det var han viss på. Han var en så ädel och fin och ståtlig riddare — de kunde ej ha fått en mera fullgod man att stå för hela hushållningen. Guds kors! Erling var så hederlig och ärevördig, som den ståtligaste kapitelstav i lagboken. Folk skrattade och fäste sig mindre vid Erlends lovord om drotsens rättskaffenhet än att Erlend hade liknat honom vid en förgylld bokstav.

Nej, de togo ej Erlend på allvar — icke nu, då han likväl på ett vis blev hedrad. Men på den tiden då han, ung och trotsig och förtvivlad, levde med horkvinnan och icke ville skicka bort henne trots kungabud och kyrkobann — då hade de tagit honom på allvar, vänt honom ryggen i stormande förbittring över hans gudlösa och skamliga leverne. Nu var det glömt och förlåtet — och Kristin förstod att det i viss mån var av tacksamhet härför som hennes man så villigt fogade sig efter andra och var sådan folk ville ha honom — han hade nog lidit grymt på den tiden då han var som utstött ur sina jämnbördigas lag härhemma. Det var bara det att — hon måste tänka på sin far, när han efterskänkte odugliga stackares avrad och gäld — med en helt liten axelryckning. Det var en kristens plikt att vara överseende mot dem som ej kunde göra rätt för sig. Var det på sådant vis Erlend fått sina ungdomssynder förlåtna?

Men Erlend hade gäldat sin skuld, när han levde med Eline. Han hade stått till svars för sin synd, ända tills han träffade henne själv och hon läraktigt följde honom in i ny synd. Var hon då den som —?

Nej, nu blev hon rädd för sina egna tankar.

Och hon bemödade sig om att utestänga ur sitt sinne alla bekymmer för ting som hon icke kunde ingripa i. Hon ville bara tänka på de saker där hon kunde uträtta något med sin omsorg. Det andra fick hon lägga i Guds hand. Gud hade hjälpt henne överallt där hennes egen strävan kunde hjälpa. Husaby hade nu arbetats upp till att bli en god gård, som den förr hade varit — trots den dåliga grödan år efter år. Tre sunda, fagra söner hade han låtit henne föda — varje år hade han skänkt henne livet på nytt, när hon måst möta döden i barnsnöd; med full hälsa hade han låtit henne stå upp efter varje nedkomst. Alla sina tre älskade små hade hon fått behålla i fjol, då sjukdomen tog bort så många fagra småbarn i bygderna. Och Gaute — Gaute blev frisk, det trodde hon säkert.

Det måste väl vara som Erlend sade — han måste upprätthålla sin ställning och ha allting så dyrbart som han gjorde. Annars skulle han icke kunna hävda sin plats bland sina jämlikar och ernå sådana rättigheter och sådana inkomster i konungens tjänst som hans börd gav utsikt till. Hon fick tro att han förstod detta bättre än hon gjorde.

Det var vettlöst att tänka att det skulle stått bättre till för honom på något sätt i de dagar då han levde i fjättrar av synd tillsammans med den andra — och med henne själv. I den ena skymten efter den andra såg hon hans ansikte den där gången — härjat av sorg, förvridet av lidelse. Nej, nej, det var så bra som det var nu. Han var bara litet för sorglös och obetänksam.

Erlend kom hem strax före Mikelsmässan. Han hade hoppats att finna Kristin i sängen, men hon gick uppe ännu. Hon kom till mötes nere på vägen. Hon var förskäckligt tung på foten denna gången — men Gaute hade hon på armen som alltid; de två större sönerna sprungo framför henne.

Erlend hoppade av hästen och satte upp pojkarna på den. Så tog han den minste från hustrun och ville bära honom. Det lyste till i Kristins vita, utpinta ansikte, då Gaute ej blev rädd för fadern — då kände han väl igen honom. Hon gjorde inga frågor om mannens färd, utan talade bara om de fyra tänderna som Gaute fått — han hade varit så sjuk av det.

Så satte pojken i ett skrik — han hade rispat kinden på faderns bröstsölja, så det blödde. Han ville tillbaka till modern igen, och hon ville ta honom, trots allt Erlends motstånd.

Först om kvällen, när de sutto ensamma i hallen och barnen sovo, frågade Kristin sin man om hans Björgvinsresa — som om det var något hon först nu kom ihåg.

Erlend såg i smyg bort på sin hustru. Arma vännen hans — så eländig hon såg ut! Så kom han först fram med allehanda smånyheter. Erling hade bett honom hälsa och ge henne denna — det var en bronsdolk, grön och uppfrätt av ärg. De hade funnit den i ett rös ute på Giske — sådant skulle vara bra att lägga i vaggan, om det var engelska sjukan Gaute hade.

Kristin svepte duken om dolken igen, kom med möda upp från stolen och gick bort till vaggan. Hon stack ned knytet till allt det andra, som låg under sänggkläderna — en jordfunnen stenyxa, bävergäll, kors av tibast, arvsilver och eldstål, rötter av Marie hand och Olavsskägg.^[14]

»Lägg dig nu, Kristin min», bad han ömt. Han kom bort och drog skor och sockor av henne. Under tiden berättade han.

Håkon Ogmundsson hade kommit tillbaka, och fred med ryssar och kareler var sluten och beseglad. Han själv kom att resa norr ut nu i höst. Ty säkert var det väl ej att det blev lungt så alldeles genast. Så det krävdes att där satt en man på Vargö som kände till landet. Ja, han fick full myndighet som kungens hövidsman på borgen där — den måste göras fastare, för att freden skulle kunna värjas däruppe vid deras nya landamären.

Erlend såg med spänning upp i hustruns ansikte. Hon tycktes litet förskräckt — men hon frågade inte mycket, och det var klart att hon ej förstod något vidare av vad hans tidender betydde. Han såg hur trött hon var — alltså talade han ej mera om detta, men satt kvar en stund på sängkanten hos henne.

Själv visste han väl vad han åtagit sig. Erlend log stilla för sig själv, medan han gick och drog ut på tiden med avklädningen. Det blev icke att sitta med silverbälte om magen, göra ölgillen för vänner och fränder och skära sina naglar fina och jämna, medan man skjutsade sina ombudsmän och svenna-hövdingar hit och dit — så som de sutto, kungens hövidsmän på borgarna här söderut i landet. Borgen på Vargö, det var nu också ett fäste av eget slag det —.

Lappar, ryssar, kareler och blandat yngel av alla de slag — trollpack, sejdmän, hednahundar, djävulens egna kättelamm, som skulle vänjas vid att skatta igen till de norska ombudsmännen och lämna de norska gårdarna i fred, vilka lågo spridda med så stora mellanrum som härifrån och ut till Möre på ett håll. Fred — kanske kunde det bli landsfred en gång i tiden däruppe — i hans tid blev det fred under de stunder satan var i mässan. Och så fick han sina egna galenpannor att hålla styr på. Så där fram emot våren, när de började bli sjuka i hågen av mörkret och stormen och havets helveteslarm och kölden — och det blev ont om mjöl och smör och dryckesvaror, och de slogos om kvinnorna sina, och det var stört omöjligt att uthärda livet på ön. Han hade sett litet av det, när han var där med Gissur Galle som ung pojke. Nånå, det blev icke att ligga på latsidan!

Ingolf Peit, som satt där nu, han var bra nog. Men Erling hade rätt. En man av ridderskapet måste ta hand om sakerna däruppe förr skulle ingen förstå att det var den norske kungens fasta vilja att hävda sitt välde över den landsändan. Håhå, jaja — i det landet kom han att sitta som en synål i ett åkläde. Icke norsk bygd långt för fan i våld nere i Malang.

Ingolf var en duktig karl — när han fick någon över sig. Han skulle ge Ingolf Hugrekken att styra. Margygran var det präktigaste skeppet, det hade han nu funnit. Erlend log tyst och belåtet. Han hade sagt det så ofta till Kristin — den följeskvinnan fick hon tåla att han hade och behöll —.

Han vaknade av att ett barn grät i mörkret. Borta i sängen vid andra väggen hörde han Kristin röra på sig och med låg röst tala lugnande — det var Björgulf som jämrade sig. Det hände att gossen vaknade på natten och inte kunde få upp ögonen för var — då vätte modern dem med sin tunga. Han hade alltid tyckt det var otäckt att se på.

Kristin nunnade sakta därborta. Den lilla svaga tonen plågade honom.

Erlend kom ihåg vad han hade drömt. Han gick någonstädes på en strand — det var lågvatten, och han hoppade från sten till sten. Havet låg blekt och blankt och slickade tången där långt ute — det var liksom en stilla, beslöjad sommarnatt, icke sol. Mot den silverljusa fjordöppningen såg han skutan ligga för ankar, svart och smäcker, vaggande helt lätt på dyningarna. Det luktade så syndigt starkt av sjö och tjära —

Hjärtat blev sjukt i honom av längtan. Nu i nattens mörker, medan han låg här och hörde vaggvisans enformiga melodi, som pinade hans öra — nu kände han hur han längtade. Bort från hemmet och barnen, som hemmet översvämmades av, bort från prat om gårdsskötsel och husfolk, landsätar^[15] och ungar — och hjärteångesten för henne som jämt gick sjuk och som han ständigt måste tycka synd om —.

Erlend pressade samman händerna över sitt hjärta. Det var som om det slutade slå, bara låg och skalv av skräck inne i bröstet. Han längtade bort från henne. När han tänkte på det hon nu skulle igenom, så svag och kraftlös som hon nu var — det kunde bli vilken stund som helst, visste han — så var det som om han skulle kvävas av ångest. Skulle han mista Kristin — då förstod han inte hur han skulle kunna leva längre. Men han förmådde inte leva, tillsammans med henne heller — inte nu; han ville bort från alltihop och andas ut, detta var också som om det gällde livet för honom.

Jesus, min Frälsare — åh, vad var han då för en man! Han insåg det nu i natt — Kristin, min söta, min käresta vän — riktigt hjärtedjup glädje hade han bara känt hos henne den tiden då han vilseförde henne —

Han som hade trott så säkert att den dag han fick Kristin till äkta och egen inför Gud och människor — då skulle allt ont vara utplånat ur hans liv, så helt att han skulle glömma det någonsin funnits —.

Han måtte vara sådan att han ej tålde något riktigt gott och rent nära sig. Ty Kristin — ja, sedan hon kommit ut ur den synd och orenhet som han fört henne in i, hade hon då varit som en ängel från Guds himmelrike. Mild och trofast, saktmodig, duglig, värd att äras. Hedern hade hon fört in igen på Husaby. Hon hade åter blivit den hon varit den där sommarnatten, då det rena unga jungfrublodet smög sig in under hans kappa där i klosterträdgården och han hade tänkt, medan han kände den fina unga gestalten mot sin sida, att djävulen själv kunde ej nännas kränka detta barn eller vålla henne sorg —.

Tårarna strömmade nedför Erlends ansikte.

Då var det väl sant som de hade sagt honom, prästerna, att synden frätte upp en mans själ likt rost — ty han hade ingen levande ro eller fred här hos sin älskade, söta — bort från henne och allt hennes längtade han —.

Han hade gråtit sig bort i halvslummer, då han plötsligt märkte att hon var uppe och gick på golvet, vyssjande och nunnande.

Erlend sprang upp ur sängen, snubblade i mörkret över några barnskor på golvet, kom fram till hustrun och tog Gaute från henne. Pojken satte i att skrika, och Kristin sade klagande: »Nu hade jag nästan fått honom att sova!»

Fadern ruskade det skrikande barnet, gav honom några slag på ändan — och då pojken skrek ännu värre, hyssjade han åt honom så starkt att Gaute förfärad tvärtystnade. Något dylikt hade inte hänt honom förr i hela hans liv.

»Nu får du bruka det vett du har, Kristin!» Häftigheten tog överväldet över honom, där han stod yrväckt, naken och frysande i det ogenomträngligt mörka rummet med en storsnyftande unge på armen. »Slut skall det vara med detta, säger jag — vad har du barnpigorna till — ungarna få sova hos dem, du står icke ut med detta —»

»Kan du ej unna mig att få ha barnen hos mig den tid jag har kvar», svarade hustrun sakta och klagande.

Erlend ville ej förstå vad hon menade.

»Den tid du har kvar, behöver du ro. Lägg dig nu, Kristin», bad han mildare.

Han tog Gaute med sig bort i sin säng — gnolade litet för honom och fann i mörkret sitt bälte på sängbrädan. De små silverlattor, varmed det var fullsatt, skramlade och klingade, när gossen lekte med det.

»Kniven sitter väl icke i det?» frågade Kristin ängsligt bortifrån sin säng, och Gaute satte i med ett nytt tjut, när han hörde moderns röst. Erlend tystade på honom och skramlade med bältet — till sist gav barnet med sig och blev lugnt.

Den eländiga lillpojken kunde man väl knappast önska skulle växa upp — det var ovisst om Gaute hade folkvett.

»Åh nej, å nej, sällaste mö, Maria — det menade han då inte, han önskade väl inte livet ur sin egen lille son. Nej, nej» — Erlend tog barnet riktigt i sin famn och tryckte ansiktet mot det lena, fina lilla håret.

De fagra sönerna var deras —! Men han blev så trött på att höra om dem bittida och sent, att gå och snava över dem, var han kom härhemma. Att tre små ungar kunde vara överallt på en gång, på en stor gård, det begrep han inte. Men han mindes hur brinnande vred han varit på Eline, för att hon icke brydde sig om deras barn. En orimlig man måtte han vara — ty han vredgades också över att han icke såg till Kristin numera, utan att barn hängde kring henne.

Aldrig hade han känt något slikt, när han tog sina äkta söner i sin famn, som det han kände då de första gången lade Orm på hans armar. Åh Orm, Orm, sonen min — Han hade varit så trött på Eline redan vid den tiden — utledsen på hennes egensinne och häftighet och hennes våldsamma kärlek. Han hade insett att hon var för gammal åt honom. Och han hade börjat förstå, vad denna galenskapen skulle kosta honom. Men han hade tyckt att lämna henne kunde han ändå inte — när hon nu hade mist allt för hans skull. Pojkens födelse hade givit honom orsak att härda ut med modern, föreföll det honom. Han hade varit så ung, när han blev far till Orm, så han hade ej till fullo insett barnets ställning — då modern var en annan mans lagtagna hustru.

Gråten kom över honom igen, och han slöt Gaute tätare intill sig. Orm — intet av sina barn hade han älskat som den gossen; han saknade honom så bittert, och han ångrade så bittert varje hårt och häftigt ord han sagt till honom. Omöjligen kunde Orm ha vetat hur hans far älskade honom. Det var bitterheten och förtvivlan, alltefter som det blev fullt klart för honom att aldrig kunde Orm få räknas för hans äkta son, aldrig kunde han ta sin fars sköldemärke i arv. Och det var svartsjuka, för det han såg att sonen slöt sig mera till styvmodern än till honom själv, och det var också detta att Kristins ständiga, milda godhet mot den unge tycktes honom likna en förebråelse —.

Så kommo de dygn dem han icke orkade minnas. Orm låg på likhalm på loftet, och kvinnorna kommo och sade att de icke trodde Kristin överlevde detta. De höggo graven åt Orm borta i kyrkan. och frågade om Kristin skulle ligga där eller föras in till Gregorius-kyrkan och gravsättas där hans föräldrar lågo.

Åh, men — han höll andan av ångest därvid! Bakom honom låg hela hans liv av minnen, som han rymde från, ty han förmådde ej tänka på dem. Nu i natt såg han det — Han kunde glömma det på sätt och vis under vardagen. Men han kunde ej förhindra att det dök upp en eller annan stund som denna — och då var det som om allt mod drivits ur honom med galdran.

De dagarna på Haugen — han hade nästan lyckats glömma dem för det närvarande. Han hade ej varit på Haugen sedan den där natten han körde därifrån, och han hade ej sett Björn och Åshild sedan sitt bröllop. Det var herr Björn han hade varit rädd för att möta. Och nu — Han tänkte på vad Munan berättat — de skulle gå igen där; det spökade så på Haugen att husen stodo öde, folk ville ej bo där, om de så finge gården fritt.

Björn Gunnarsson hade haft ett slags mod, som Erlend visste han själv aldrig kunde få. Han hade varit stadig på handen, när han drap sin hustru — rätt i hjärtat, sade Munan.

Det blev två år till vintern, sedan Björn och fru Åshild dogo. Folk hade icke sett rök från husen på Haugen under en veckas tid; så togo några män mod till sig och gingo dit bort. Herr Björn låg i sängen med genomskuren strupe; han höll sin hustrus lik i sin famn. Framför sängen låg hans blodiga dolk på golvet.

Alla hade förstått hur detta gått till — men Munan Bårdsson och hans bror fingo dock dessa två i vigd jord — det kunde vara stigmän, blev det sagt, ehuru kistan med Björns och Åshilds dyrgripar var orörd. Liken hade ej blivit rörda av råttor och möss — det fanns för resten icke slikt otyg på Haugen — och det tog folk för ett säkert tecken på fru Åshilds trollkunnighet.

Munan Bårdsson hade blivit förfärligt uppskakad av sin mors ändalykt. Han hade begivit sig på pilgrimsfärd till Sankt Jakob i Compostela strax efteråt —.

Han kom ihåg den morgonen då hans egen mor hade dött på natten. De lågo för ankar inne i Moldösundet, men dimman stod vit och så tät att det var endast korta stunder då och då som de skymtade litet av fjällväggen de lågo under. Men det gav liksom ett ulligt genljud av det dova ljudet, när båten rodde i land med prästen. Han stod i fören och såg dem ro bort från fartyget. Allt som han kom vid var vått av dimman, vätan pärlade i hans hår och på hans kläder, och den främmande prästen och hans följeslagare sutto framme i båten och huttrade med uppdragna skuldror, över helgedomen som de höllo i knät. De liknade hökar i regnväder. Årtagen och gnisslandet i årtullarna och genljudet från fjället ljödo fortfarande dovt, långt sedan båten bergtagits av tjockan.

Då hade han också avgivit löfte om pilgrimsfärd. Han hade bara haft en tanke då — att han måtte få återse sin mors fagra, väna anlete, sådant det varit förut — med den mjuka, släta, blekbruna hyn. Nu låg hon död där under däck, med ansiktet härjat av de förfärliga såren, som sprucko sönder, så att små klara droppar sipprade fram ur dem, när hon försökte le mot honom —.

Icke rådde han väl för att fadern tog emot honom så som han gjorde — och att han själv då vänt sig till en som var utdriven som han. Så hade han slagit pilgrimsfärden ur hågen, och så hade han ej mera brytt sig om att tänka på sin mor. Så svårt som hon haft det på jorden, så var hon väl nu där hon hade frid — och det blev icke mycken frid av för honom, sedan han nu slagit sig ihop med Eline igen —.

Frid — det hade han visst känt bara en gång i sitt liv — den natten då han stått bakom stengärdesgården utåt skogen, där på Hovin, och höll om Kristin, som sov i hans famn — sin trygga, stilla, oavbrutna barnasömn. Det var inte länge han kunnat avhålla sig från att draga ned henne. Och det var ej frid han funnit hos henne sedan, ej heller fann han frid hos henne nu. Ehuru han såg att alla andra i hemmet, de funno frid hos hans unga hustru.

Och nu längtade han bara efter att komma bort till ofrid. Han längtade sig galen och vild efter det där yttersta skäret och efter det dånande havet kring uddarna där norrut, efter den ändlösa kusten och de väldiga fjordarna, som kunde rymma all världens försåt och svek, efter de där människorna, vilkas språk han blott kände bitvis, efter deras sejd och deras ostadighet och flyktighet, efter krig och sjö och efter sången av sina egna och sina mäns vapen —.

Erlend somnade till sist och vaknade igen — vad var det nu han hade drömt? — Jo. Att han hade legat i en säng med en svart lappflicka på vardera sidan om sig. Något halvglömt, som hade hänt honom den gången han var norrut med Gissur — en vild natt då de alla varit druckna och yra. Han mindes ej stort mer av det hela än den fräna vilddjurslukten om kvinnorna —

Och här låg han med sin lilla sjuka son på armen och drömde sådana drömmar — Han blev så rädd för sig själv att han icke tordes somna igen. Och han orkade ej ligga vaken. Ja, han måste då vara en olycksvarelse — Stelnad av ängslan låg han orörlig och kände hjärtat dunka i bröstet, medan han längtade efter gryningens befrielse.

Han lyckades övertala Kristin att bli liggande i sängen nästa dag. För han tyckte ej han stod ut med att se henne gå och släpa sig omkring i huset — så eländig. Han satt bredvid henne och lekte med hennes hand. Hon hade haft de vackraste armar — slanka, men så runda att de fina små benen inte syntes i de spensliga lederna. Nu stodo de ut som knutar på den avmagrade armen, och huden var alldeles blåvit på dess undersida.

Ute blåste det och regnade, så att det riktigt sprutade ned. Han kom från riddarloftet en gång frampå dagen och hörde Gaute skrika illa någonstans ute på tunet. I den trånga gången mellan två av husen fann han sina tre småpojkar; mitt i takdroppet sutto de. Nåkkve höll fast den minste med båda händerna, medan Björgulf försökte tvinga i honom en levande metmask — han hade handen proppfull med ljusröda maskar, som slingrade och vredo sig om varandra.

Pojkarna stodo med förnärmade miner, medan fadern häftigt bannade dem. Det var Ån Gamle, sade de, som hade lärt dem att Gaute inte skulle få så ont för tänder, om de kunde få honom att bita av några levande maskar.

De voro genomblöta från topp till tå alla tre. Erlend röt på barnpigorna — de kommo störtande en från drängkammaren och en ur stallet. Husbonden gav dem en duktig uppsträckning, stack Gaute under armen som en spädgris och jagade de andra framför sig in i hallen.

En liten stund efteråt sutto de små torra och belåtna i sina blå helgdagsdräkter i en rad på trappsteget framför moderns säng. Fadern hade dragit dit en pall åt sig och pratade och nojsade, kramade ungarna skrattande, för att döva det sista av nattens skräck i sitt sinne. Men modern smålog, glad för att Erlend lekte med deras barn. Erlend hade en lapphäxa, sade han, hon var tvåhundra vintrar gammal och hopskrumpen, så hon inte var större än så. Han hade henne i en läderpåse i den stora kistan som stod i hans båthus. Jo då, hon fick mat — var julnatt en kristen mans lår — det stod hon sig på ett helt år sedan. Och voro de inte tysta och snälla och läto bli att bråka med sin mor, som var sjuk, så skulle de komma i en skinnsäck, de också —.

»Mor är sjuk av att hon går med syster vår», sade Nåkkve, sturskt över att han hade reda på den saken.

Erlend drog pojken vid öronen bort i sitt knä:

»Ja — och när hon är född, er syster, då skall jag låta min lappkäring sjunga galdrar över er tre, så att det blir vitbjörnar av er som traska i villande skog, men dottern min skall ärva allt vad jag äger.»

Barnen skreko och kravlade sig upp i sängen till modern — Gaute förstod ingenting, men han skrek och kravlade, för att bröderna gjorde det. Kristin klagade — han fick inte skämta så otäckt. Men Nåkkve tumlade ned igen; utom sig av skratt och förskräckelse for han på fadern, hängde sig i hans bälte och bet efter Erlends händer, medan han skrek och jublade.

Erlend fick ej heller nu den dotter som han önskade sig så mycket. Kristin födde honom två stora, vackra söner, men de hade så när kostat henne livet.

Erlend lät döpa dem, den ene efter Ivar Gjesling och den andre efter kung Skule. Hans namn hade eljest ej vidmakthållits i släkten — fru Ragnfrid hade sagt att hennes far var en olycksman, och därför skulle ingen uppkallas efter honom. Men Erlend svor på att ingen av hans söner bar stoltare namn än denne yngste.

Det hade nu lidit så långt på hösten att Erlend måste resa norrut, så snart Kristin var över den värsta faran. Och han tänkte i sitt sinne att det var lika så gott att han var borta, innan hon kom upp ur sängen igen. Fem söner på fem år — det kunde vara nog, och han ville slippa ängslas för att hon kunde dö i barnsäng, medan han satt däruppe på Vargö.

Han förstod att Kristin tänkte något liknande. Hon klagade ej längre över att han skulle fara från henne. Hon hade tagit varje barn, som skulle komma, såsom en dyrbar Guds gåva och plågorna som något kon ej fick knota över. Men denna gången hade hon haft det så förfärande svårt att Erlend märkte att allt mod var som bortblåst från henne. Hon låg där, gråblek som lera i ansiktet, och såg på de två små lindade byltena bredvid henne, och hon var ej så lycklig i blicken som hon varit över de andra.

Erlend satt hos henne och gjorde hela färden norrut i tankarna. En hård sjöresa blev det väl nu så här sent på hösten — och underligt att komma ditupp, till den långa natten. Men han längtade outsägligt. Denna sista ångesten för hustrun hade alldeles knäckt allt motstånd i hans sinne — viljelös hängav han sig åt sin trängtan bort från hemmet.

IV

Erlend Nikulausson satt som kungens landsvärnsman och hövding i fästet på Vargö i nära två år. Under hela denna tid kom han ej längre söderut än till Bjarkö, en gång då han och herr Erling Vidkunsson hade stämt möte där. Den andra sommaren Erlend var borta dog äntligen Heming Alfsson, och Erlend fick befattningen som kungens syssloman i Orkdölafylke efter honom. Haftor Graut for norrut för att avlösa honom på Vargö.

Han var en glad man då han seglade söderut några dagar efter Mariamässan på hösten. Det var den upprättelse han åstundat alla dessa år — att få sysslan, som hans far en gång haft. Icke så att detta varit ett mål han någonin gjort något för att vinna. Men det hade alltid stått för honom som det han behövde, för att kunna komma på den plats dit han hörde — både i sina egna och sina jämlikars ögon. Nu gjorde det ingenting längre att han räknades för att vara litet annorlunda än de andra, bänksittarna — det var icke mera något galet med hans särställning.

Och han längtade hem. Det hade varit fredligare i lappmarken än han väntat sig. Redan första vintern hade tagit på honom — han satt där overksam i borgen och lyckades ej få något åtgjort med förstärkningarna av fästningsverket. Det hade blivit satt i gott stånd för sjutton år sedan, men nu var det alldeles förfallet.

Så kommo våren och sommaren med liv och oro — stämmor här och där i fjordarna med de norska och halvnorska skatteuppbördsmännen och talemän för folket inifrån vidderna. Erlend flackade hit och dit med sina två skepp och hade mycket roligt. På ön blevo husen rustade och fästningen förstärkt. Men nästa år var det mera stilla.

Haftor skulle väl sörja för att det blev oro igen. Erlend skrattade. De hade seglat tillsamman därinåt nästan till Trjanema,^[16] och där hade då Haftor fått fatt i en terfinnkvinna^[17] som han förde med sig. Erlend förmanade honom. Han fick minnas att det gällde att hedningarna förstodo vi voro herrar — och då fick man ställa sig så att man icke retade någon i onödan, så föga manstark som man var. Icke lägga sig i om lapparna slogos och dräpte varandra; den glädjen måste de få ha i fred. Men vara som en hök över ryssar och kolbäger och allt vad packet hette. Och lämna deras kvinnfolk i fred — en sak var att de voro häxor allihop — en annan att det fanns nog de som erbjödo sig — Men Godöpojken fick ställa sig som han ville, tills han lärde sig bättre.

Haftor ville bort från sina gårdar och från sin hustru. Nu ville Erlend hem till sitt. Han längtade alldeles våldsamt efter Kristin och Husaby och hembygden och alla sina barn — efter allting hemma hos Kristin.

I Lyngsfjorden hörde han talas om ett fartyg med några munkpräster ombord; det skulle vara bröder från Predikarliv i Nidaros, som ville norrut och försöka utså den sanna tron bland hedningar och kättare i gränstrakterna.

Erlend kände sig säker om att Gunnulv var bland dem. Och tre nätter senare satt han verkligen ensam med sin bror i en jordkoja, som hörde till en liten norsk gård, vid den strand där de hade funnit varandra.

Erlend erfor en underlig sinnesrörelse. Han hade hört mässan och tagit nattvarden med sitt skeppsfolk — enda gången här norrut så när som på den gången han var på Bjarkö. Kyrkan på Vargö stod utan präst; en djäkne satt kvar på borgen, och han hade då försökt hålla reda på helgdagarna åt dem, men eljest hade det varit si och så med själavården för de norske där norrut. De fingo trösta sig med att det var som ett slags korståg, så det räknades väl icke så noga med deras synder.

Han satt och talade med Gunnulv om detta, och brodern hörde på med ett avlägset, underligt leende kring den långa, smala munnen. Det såg ut som om han alltid sög in underläppen litet, så som man lätt råkar göra när man tänker skarpt på en sak, är nära ett avgörande men ännu inte har kommit till full klarhet i sina tankar. Det var redan frampå natten. Alla de andra på gården sovo uppe i stugan; bröderna visste att de ensamma voro vakna. Och de voro bägge gripna av det underliga i att de nu sutto här, de två ensamma —. Ljudet av havsbruset och stormen nådde dem dovt och dämpat genom torvväggarna. Då och då fläktade ett vinddrag in, livade upp glöden i eldstaden och kom tranlampans låga att flämta till ett tag. Där fanns inget bohag i kojan; bröderna sutto på den låga jordbänk, som löpte runt tre sidor av rummet, och mellan dem låg Gunnulvs skrivbräde med bläckhorn, gåspenna och ett hoprullat pergament. Gunnulv hade setat och skrivit upp ett och annat som brodern sade honom, om stämmor och om bofasta mäns gårdar, om sjömärken och om väderlekstecken och ord på samefolkets språk — allteftersom Erlend kom att tänka på det. Gunnulv styrde själv skeppet — Sunnivasnäckan hette det, ty predikarebröderna hade korat Sankta Sunniva till skyddshelgon för detta sitt företag. »Ja, bara I icke rönen samma öde som Seljemännen», sade Erlend, och åter smålog Gunnulv litet.

»Du kallar mig orolig, du, Gunnulv», började den förre igen. »Vad skulle man då kalla dig? Först drev du hit och dit i sydländerna under alla de åren, och du har icke väl kommit hem, så drar du bort från prästgäll och prebenden för att predika för puken och hans ungar norr om Velli-å. Icke kan du deras mål, och icke förstår de ditt. Det tyckes mig att du är ännu mera ostadig än jag.»

»Jag äger varken gods eller fränder att svara! för», sade munken. »Jag har nu löst mig från alla band, men du har bundit dig, bror.»

»Åja. Den är väl fri som intet äger.»

Gunnulv svarade:

»Allt vad en man äger håller honom fastare än han håller det.»

»Hm. Ånej, Guds död likväl. Låt vara att Kristin håller mig fast — men godset och barnen vill jag nu icke skola äga mig —»

»Tänk icke så, bror», sade Gunnulv sakta. »Ty då kan det lätteligen gå så att du mister det.»

»Nej, jag vill icke bli slik som de andra karlarna — de stå i mullen sin upp under käkarna», sade Erlend skrattande, och brodern log också litet.

»Fagrare barn än Ivar och Skule har jag då aldrig sett», yttrade han. »Jag tänker du såg så ut i den åldern — icke är det underligt att vår mor älskade dig så mycket.»

Bägge bröderna stödde ena handen mot skrivbrädan, som låg mellan dem. Till och med i det svaga ljuset från tranlampan syntes det hur olika dessa två mäns händer voro. Munkens bar och utan ringar, vit och muskelfast, mindre och mycket knubbigare än de andres, såg i alla fall mycket starkare ut — ehuru Erlends näve nu var hård som horn på insidan, och ett blåvitt ärr efter ett pilskott fårade den mörka huden från handleden och upp under ärmen. Men fingrarna på Erlends smala, brungarvade hand voro torra och knutiga i lederna som trädkvistar och fullsatta med gyllne ringat och stenar.

Erlend hade lust att ta sin brors hand, men han blygdes — så drack han honom bara till och grinade litet åt det dåliga ölet.

»Hon tycktes dig vara helt frisk och sund nu, Kristin?» frågade Erlend därpå.

»Ja, hon blomstrade som en ros, när jag var på Husaby i somras», sade munken och log litet. Han väntade en stund, så sade han allvarligt: »Jag vill be dig om detta, broder — tänk något mer på Kristins och barnens välfärd än du hittills gjort. Och låt råda dig av henne och gör de köpenskaper som hon och Sira Eiliv ha avtalat: de bida endast ditt samtycke för att fullfölja dem.»

»De rådslagen hennes, som du talar om, lika mig ej rätt väl», sade Erlend tvekande. »Och nu blir dock min ställning också annorlunda —»

»Dina egendomar få större värde, om du samlar jorden mera», svarade munken. »Mig tycktes Kristins råd förståndiga, när hon framställde dem.»

»Där finns nu väl icke heller i Norges land en kvinna som lägger råd med större frihet än hon gör», sade Erlend.

»Till sist blir det dock du som råder», svarade Gunnulv åter. »Och du, du råder nu över Kristin också efter ditt behag», sade han, underligt svag i rösten.

Erlend skrattade tyst, nere i strupen, sträckte på sig och gäspade. Så sade han med ens allvarsamt: »Du har nu rått över henne, du också bror min. Och det är ej så fritt för att icke detta någon gång kommit emellan vår vänskap.»

»Menar du vänskapen mellan dig och din hustru eller mellan oss två bröder»? frågade munken långsamt.

»Bådadera», svarade Erlend, som om det var en tanke som först nu föll honom in. »Så from tarvar nu väl icke en lekmänniska vara», sade han i lättare ton.

»Jag har rått henne som jag trodde det var bäst. Som det är bäst», rättade han sig själv.

Erlend såg på munken i predikobrödernas grova, gråvita kåpa med den svarta kapuschongen bakåtkastad, så att den låg i tjocka veck runt halsen och nedåt skuldrorna. Hjässan var rakad så, att det nu bara var en smal krans av hår kring det runda, magra och bleklagda ansiktet — men det var lika tätt och svart som i Gunnulvs unga dagar.

»Ja, du är ju icke min bror nu, mera än du är var mans bror», sade Erlend och undrade själv över den djupa bitterheten i sin egen röst.

»Så är det icke — ehuru det borde vara så.»

»Så hjälpe mig Gud — jag tror mest det är därför du vill fara upp till lapparna!» sade Erlend.

Gunnulv böjde på huvudet. Det glimmade till i hans gulbruna ögon.

»I någon mån är det också därför», sade han tyst och hastigt.

De bredde ut de fällar och täcken, som de hade tagit med sig. Det var för kallt och rått i rummet, för att de skulle kunna klä av sig, alltså bjödo de varandra godnatt och lade sig ned på jordbänken, som var helt låg för rökens skull.

Erlend låg och tänkte på de underrättelser han fått hemifrån. Det var ej mycket han hört därifrån under dessa år — två brev från hustrun hade kommit honom tillhanda, men de hade varit gamla, när de hunno fram. Sira Eiliv hade skrivit dem åt henne — hon kunde pränta själv, både riktigt och vackert, men hon skrev ogärna, därför att det inte tycktes henne passande för en olärd kvinna.

Hon skulle väl bli ännu frommare nu, då de hade fått en relik i grannbygden, och det efter en man som hon själv hade känt, medan han levde — och nu hade Gaute fått bot för sin sjukdom där och hon själv vunnit full hälsa efter att ha varit svag alltsedan tvillingarnas födelse. Gunnulv omtalade att predikarebröderna i Hamar till sist blivit tvungna att utlämna Edvin Rikardssons lik till hans bröder i Oslo, och dessa läto nu skriva upp allting om broder Edvins liv och om de järtecken han skulle ha verkat både i livet och efter sin död. Det var deras akt och mening att skicka denna skrift till påven och försöka att få munken förklarad för helgon. Några bönder från Gauldal och Medaldalen hade då farit söderut och vittnat om under som broder Edvin verkat genom sina förböner där i bygderna och genom ett krucifix, som han hade snidat och som nu fanns på Medalhus. De hade lovat att bygga en liten kyrka på Vatsfjället, där han hade levat som ensittare några somrar och där det fanns en hälsokälla efter honom. De fingo då en hand av liket att förvara i den kyrkan.

Kristin hade offrat två silverskålar och den stora kåpehäktan med blåa stenar, som hon ägde efter sin mormor, Ulvhild Håvardsdotter, och låtit Tiedeken Paus i köpstaden göra en silverhand åt broder Edvins benknotor därav. Och hon hade varit på Vatsfjället med Sira Eiliv och sina barn och ett stort följe, när ärkebiskopen invige kyrkan vid Jonsmässotiden, året efter det då Erlend rest norrut.

Efter detta hade Gaute hastigt tillfrisknat och hade lärt sig att gå och tala och var nu som andra barn i hans ålder. Erlend sträckte ut sig — det var väl den största lycka, som kunde hänt dem nu, att Gaute var frisk. Han skulle lägga något jord till den kyrkan. — Gaute var ljus, sade Gunnulv, och ansiktsfager — lik modern. Då skulle han bara ha varit en liten mö — och så skulle han ha hetat Magnhild. Ja — han längtade nu också efter sina vackra söner.

Gunnulv Nikulausson låg och tänkte på den vårdag för tre år sedan då han red upp mot Husaby. På vägen mötte han en man från gården — husfrun var ej hemma, sade han — hon var hos en sjuk kvinna.

Han red på en smal, gräsbevuxen väg mellan gamla gärdsgårdar; där var ung lövskog i lerfallsbackarna både uppåt och ned mot älven, som brusade vårligt full nere i sänkan. Han red mot solen, och det späda gröna lövverket glänste som gyllne flammor på kvistarna, men inåt skogen föll skuggan redan sval och djup på gräsmattan.

Han kom fram så långt att han såg en glimt av sjön, som låg med mörk spegling av det andra landet — med den blå himlen och med bilden av de stora sommarmolnen hopsmält och bruten av strömkrusningar. Djupt nere under ridvägen låg en liten gård på gröna, blomsterbrokiga ängsvallar. En skara hustrur med sina vita hucklen stod ute på tunet, men Kristin var ej bland dem.

Litet längre fram såg han hennes häst; den gick inne i hagen med några andra. Vägen dök ned i en fördjupning av grön skugga framför honom, och där den slingrade sig uppför nästa våg av lerbackarna, stod hon vid gärdesgården under lövet och lyssnade till fågelsången. Han såg hennes smala, svarta gestalt, lutad över stängslet in mot skogen; det lyste vitt av hucklet och av en vit arm. Han höll in hästen, red fot för fot fram emot henne. Men då han kom närmare, såg han att det var en gammal björkstam, som stod där.

Nästa kväll, då hans tjänare seglade honom in till köpstaden, satt prästen själv vid rodret. Han kände sitt hjärta fast och nyfött i bröstet — nu kunde intet rubba hans föresats.

Han visste nu att det som hållit honom kvar i världen var den osläckliga längtan han burit på alltifrån gossåren. Han ville vinna människors ynnest. För att bli omtyckt hade han varit välgörande, vänlig och skämtsam mot småfolk; han hade låtit sin lärdom lysa, men med måtta och ödmjukhet, bland prästerna i staden, för att de skulle tycka om honom, han hade varit undfallande mot herr Eiliv Kortin, eftersom denne varit vän med hans far och han visste hur herr Eiliv tyckte om att folk var. Han hade varit vänlig och mild mot Orm för att draga åt sig något av gossens tillgivenhet från den nyckfulle fadern. Och han hade varit sträng och fordrande mot Kristin, för att han förstod, att hon behövde möta något, som ej vek undan, när hon grep efter stöd, något som ej ledde orätt, när hon kom och var villig att lyda.

Men nu hade han insett — att han sökt vinna hennes tillit för egen del, mycket mer än han sökt styrka hennes tillit till Gud. Erlend hade funnit rätta ordet nu i kväll. Icke min bror mer än alla människors bror. Det var den omväg han måste gå, innan hans brödrakärlek kunde gagna någon.

Två veckor senare hade han delat sin egendom mellan sina fränder och kyrkan och iklätt sig Predrikarlivs ordensdräkt. Och nu, denna vår, då alla sinnen voro skakade ända till grunden av den förfärliga olycka som övergått landet — att ljungelden satt eld på Kristkyrkan i Nidaros och halvt ödelagt Sankt Olavs hus — hade Gunnulv fått ärkebiskopens stöd för sin gamla plan. Tillsammans med broder Olav Jonsson, som var prästvigd liksom han själv, och tre yngre munkar, en från Nidaros och två från Predikarliv i Björgvin, drog han nu norrut för att bringa ordets ljus till de osaliga hedningar som levde och dogo i mörker inom ett kristet lands gränser.

Kristus, du korsfäste! Nu har jag sålt allt det som kunde binda mig. Mig själv har jag sålt åt dig, om du vill värdigas med mitt liv friköpa satans trälar. Tag mig, så att jag må känna att jag är din träl, ty då äger jag också dig! — Så skulle väl en gång, en gång igen hans hjärta sjunga och jubla i bröstet, liksom det sjungit och klappat, när han gick över de gröna slätterna vid Romaborg, från pilgrimskyrka till pilgrimskyrka — »Jag är min älskades, och till honom står min åtrå —»

Bröderna lågo och tänkte sig till sömns på var sin bänk i den lilla kojan. Ett litet glöd glimmade på eldstaden mellan dem. De tänkte sig längre och längre bort från varandra. Och nästa dag for den ene åt norr och den andre åt söder.

Erlend hade lovat Haftor Graut att fara ut till Godö och ta hans syster med söderut. Hon var gift med Bård Åsulvsson i Lensviken — han var också en frände till Erlend, men på långt håll.

Första morgonen, då Margygran sköt ut ur Godösundet; med seglet svällande mot blåa fjäll för den fina brisen, stod Erlend uppe på lyftningen i aktern. Ulv Haldorsson skötte rodret. Då kom fru Sunniva ditupp. Hon hade kappans hätta nedfälld, och vinden strök huvudlinet bakåt från hennes solskensgula, krusiga hår. Hon hade samma slags sjöblå, glittrande ögon som brodern, och som han var hon ansiktsfager men starkt fräknig, också på de små, fylliga händerna.

Alltifrån första kvällen han såg henne på Godö — deras ögon möttes, så sågo de åt sidan och måste le helt förstulet båda två — hade Erlend vetat att hon genomskådade honom — och han henne. Sunniva Olavsdotter, henne kunde han ta med bara näven, och hon väntade att han skulle göra det.

Nu medan han stod med hennes hand i sin — han hade hjälpt henne upp — kom han att se in i Ulvs råa och mörka ansikte. Ulv visste det nog också. Han blev underligt skamsen vid mannens blick. Han mindes med ens allt som denne hans frände och följesven hade haft medvetskap om — varje galenskap han givit sig in i alltifrån de tidigaste ungdomsåren. Ulv behövde ej se så hånfullt på honom — han hade nu icke ämnat komma denna fru närmare än heder och dygd tillstadde, så tröstade han sig själv. Han var så pass gammal nu och vis av skadan, så han kunde släppas norrut till Hålogaland utan att låta snärja sig i vanvett av en annan mans hustru. Han hade en hustru själv nu — han hade varit Kristin trogen, från första dagen han sett henne tills nu — ett och annat som hänt där norrut kunde ingen förnuftig man räkna med. Men eljest hade han icke sett på en kvinna — på det sättet. Han visste det själv — med en norsk kvinna, och därtill en av deras egna jämbördiga — nej, han skulle aldrig få en timmes frid i sin själ, om han svek Kristin så. — Men denna resan söderut med henne här ombord — den kunde nog bli farlig.

Något hjälpte det ju att de fingo ganska hårt väder längre fram, så att han hade annat att göra än att skämta med fru Sunniva. I Dynö måste han söka hamn och ligga över några dagar. Medan de lågo där, hände något som vållade att hon tycktes honom mycket mindre förledande.

Erlend med Ulv och ett par till av männen sovo i samma stuga där hon och hennes tärnor lågo. En morgon var han ensam därinne, och hon hade ej ännu stigit upp. Då ropade hon på honom — sade att hon tappat ett fingerguld i sängen. Han måste komma och hjälpa henne leta — hon kröp omkring på knäna i sängen och var i bara linnet. De råkade nu röra vid varandra rätt som det var, och varje gång fingo bägge två det förstulna leendet i ögonen. Så tog hon fatt i honom — Ja, han hade väl ej själv burit sig så övermåttan höviskt åt, tid och ställe voro ju därefter — men hon var så fräckt och oblygt villig att han blev alldeles kall med ens. Skamröd vände han sig från detta ansikte, som var upplöst av skratt och lystenhet; han ryckte sig lös utan vidare förklaring och gick ut, skickade så hennes tjänstemör in till deras fru.

Nej, djävulen heller, han var väl icke en mus, som lät sig fångas i sänghalmen! En sak var att själv locka — en annan att låta locka sig. Han måste i alla fall skratta — här stod han och hade flytt från en fager kvinna, som Josef den ebreiske. Ja, det händer ett och annat till sjöss, och till lands med.

Nej, fru Sunniva — Åh, han måste minnas en — en som han kände. Hon hade gått till möten med honom i ett härbärge för lösa ledingskarlar — och hon kom så tuktig och värdig som en kungaboren ungmö går till mässan. I lundar och logar hade hon varit hans, Gud förlåte honom, han hade glömt hennes börd och hennes heder; och hon hade glömt den för hans skull, men kasta den av sig hade hon ej förmått. Hennes ätt yppade sig i henne, till och med när hon ej tänkte därpå.

Gud signe dig, Kristin min — så hjälpe mig Gud, min tro, som jag gav dig i lönndom och utanför kyrkodörren, den skall jag hålla eller aldrig vara mans man. Så vare det!

Så lagade han att han fick skicka fru Sunniva i land vid Yrjar, där hon hade fränder. Det bästa var att hon tycktes ej alltför vred heller, när de skildes. Hänga huvudet och visa sura miner som en munk hade han ej behövt — de hade jagat varandra utombords på årorna, som man säger. Till avsked gav han henne några dyrbara skinn till en kappa, och hon lovade att han skulle få se henne i den kappan. De möttes nog en och annan gång. Stackare — mannen hon hade var ej ung och något sjuklig.

Men han var lycklig över att han kom hem till sin hustru utan att ha något på sinnet, som han behövde dölja för henne, och han var stolt över sin egen prövade ståndaktighet. Och han var alldeles yr och galen av längtan efter Kristin — hon var likväl den sötaste och vänaste ros och lilja — och hans var hon!

Kristin var på stranden och mötte Erlend, när han lade till vid Birgsi. Fiskare hade bragt bud till Vigg att Margygran blivit sedd ute vid Yrjar. Hon hade sina två äldsta söner och Margret med sig, och hemma på Husaby redde man till gästabud för vänner och fränder, som skulle fira Erlends hemkomst.

Hon hade blivit så vacker att Erlend tappade andan, när han såg henne. Men hon var nog förändrad. Det flickaktiga, som fortfarande varit över henne, efter var barnsäng hon kommit upp ur, — det späda och bräckliga, det nunneliknande under hustrulinet — det var nu borta. Hon var en ung, blomstrande kvinna och mor. Hennes kinder voro runda och friskt röda mellan huvudbeklädnadens vita flikar, barmen hög och fast för kedjor och söljor att glittra på. Höften rundade sig mera brett och mjukt under bältet med nyckelknippan och den förgyllda slidan kring sax och kniv. Jo, jo, hon hade bara blivit vackrare — hon såg ej ut som om de kunde blåsa henne till himla för honom så lätt som förr. Också de långa smala händerna hade blivit fylligare och vitare.

De lågo på Vigg över natten, i abbotens hus där. Och det var en ung, rosenröd och glad Kristin som red med honom till gästabud på Husaby denna gång, när de drogo hemåt nästa dag.

Det var så många allvarliga ting som hon skulle ha talat med sin man om, när han kom hem. Det var tusen ting om deras barn, bekymmer för Margret, och det var hennes planer för att arbeta upp godsen. Men det försvann i ett festrus alltsamman.

De foro från det ena gästabudet till det andra, och så följde hon ju med konungens syssloman på hans färder. Erlend höll nu ännu flera män på Husaby, bud och brev byttes mellan honom och hans länsmän och ombudsmän. Erlend var alltid munter och glad — skulle icke han duga till syssloman — han som hade stångat skallen mot snart sagt varje balk i landslagen och kyrkolagen! Slikt lärde man sig nog och glömde det icke. Lätt och snabb uppfattning hade han för övrigt, och han hade fått god undervisning i uppväxtåren. Nu kom det fram igen. Han vande sig att läsa brev själv och hade fått en islänning till skrivare. Förr hade Erlend satt sitt sigill under allt vad andra läste upp för honom och knappast sett på en enda skriven rad — det hade Kristin fått erfara under dessa två år, då hon blivit förtrogen med allt som fanns i hans brevkistor.

Nu kom det en sorglöshet över henne som hon aldrig förr känt. Hon blev själv livligare, mindre stillsam när hon var ute bland folk — ty hon kände att hon var mycket vacker nu, och hon var fullkomligt frisk och sund, för första gången sedan hon blev gift. Och om kvällen, när hon och Erlend lågo tillsammans i en främmande säng, på ett loft i någon av storgårdarna eller i en bondstuga, så skrattade de och viskade och skämtade över folk som de träffat och nyheter de hört. Erlend var mera munvig än någonsin, och folk tycktes ännu mer intagna av honom än förr.

Hon såg det med deras egna barn — de voro som yra av hänryckning, när fadern någon gång sysselsatte sig med dem. Nåkkve och Björgulf höllo bara på med sådant som bågar och spjut och yxor nu. Så kunde det hända att fadern hejdade sig, när han gick över tunet, såg på dem och visade dem tillrätta: »Icke så, sonen min — så skall du hålla» — han flyttade den lilla nävens grepp och lade fingrarna i den rätta ställningen. De blevo då utom sig av iver.

De två äldsta sönerna voro oåtskiljaktiga. Björgulf var störst och starkast av barnen, jämnhög med Nåkkve, som var tre halvår äldre, och tjockare. Han hade starkt krusigt, ramsvart hår, det lilla ansiktet var brett, men vackert, ögonen blåsvarta. En dag frågade Erlend ängsligt modern om hon visste av att Björgulf inte såg bra på ena ögat — han skelade också helt litet. Kristin sade att hon inte trodde det hade någon betydelse, det växte nog bort. Det hade blivit så att hon alltid minst bekymrat sig om detta barnet — han hade blivit född då hon var uttröttad av omsorgerna om Nåkkve, och Gaute hade följt så snart efter. Han var det kraftigaste av barnen, visst också klokast, men han var fåmält. Erlend höll mest av den sonen.

Fast han ej gjorde det klart för sig själv, hade han något emot Nåkkve, för att pojken kommit olägligt och för att han skulle uppkallas efter hans far. Och Gaute var ej sådan han väntat sig. Gossen hade stort huvud, vilket ju var naturligt nog, ty under två års tid var det som om bara huvudet hade vuxit — nu växte lemmarna raskt efter. Förståndet var väl skapligt, men han talade mycket långsamt, ty talade han fort, så började han sluddra och stamma, och då gjorde Margret narr av honom. Kristin var mycket svag för den gossen — ehuru Erlend förstod att på ett vis var nog den äldste hennes älsklingsbarn — men Gaute hade varit så klen, och han liknade något hennes far, med det lingula håret och de mörka grå ögonen — och han hängde mycket efter modern. Han gick litet ensam mellan de två äldsta, som alltid höllo ihop, och tvillingarna, som voro så små ännu att de följde sina sköterskor.

Kristin hade nu mindre tid att sysselsätta sig med sina barn, och hon måste mera än förut göra som andra fruar och låta tjänarinnorna passa på dem — men de båda äldsta sprungo nu hellre med männen på gården. Hon ruvade ej längre över dem med den gamla, ängsliga ömheten — men hon lekte och skrattade mera med dem, när hon hade tid att samla dem omkring sig.

Vid årsskiftet fingo de på Husaby ett brev under Lavrans Björgulfsons sigill. Det var skrivet med hans egen hand och hade sänts med prästen i Orkedal, som varit söderut först, så det var två månader gammalt. Den största nyhet som stod däri var att han fäst bort Ramborg till Simon Andresson på Formo. Bröllopet skulle stå vid korsmässotid på våren.

Kristin var övermåttan förundrad. Men Erlend sade, han hade nog tänkt sig att det skulle kunna gå så — sedan han fått veta att Simon Darre blivit änkman och slagit sig ned på sin gård i Sil efter gamle herr Andres Gudmundssons död.

V

Simon Darre hade tagit det som något som skulle så vara, när hans far avtalade giftermålet med Lavrans Björgulfsons dotter för honom. Det hade alltid varit brukligt i hans släkt att föräldrarna styrde med sådant. Han hade blivit glad, när han såg att bruden var så fager och älsklig. För resten hade han aldrig tänkt sig annat än att han skulle bli god vän med den hustru fadern utvalt åt honom. Kristin och han passade ihop i ålder, välstånd och börd — var Lavrans något mera högättad, så var hans far riddare och hade stått kung Håkon nära, medan den andre alltid levat tillbakadraget på sina gårdar. Och han hade aldrig sett annat än att gift folk kom gott överens, när de voro varandras jämlikar.

Så kom den kvällen på loftet på Finsbrekken — då folk ville vanära det oskyldiga unga barnet. Från den stunden hade han nog vetat att han höll mera av sin fästmö än bara så som det skulle vara. Han tänkte inte mycket på den saken — men han var glad; han såg att mön var blyg och skygg — hån tänkte ej vidare på det heller. Så kom den tiden i Oslo, då han tvangs att tänka, och så den kvällen på Flugaloftet.

Han hade dragits in i något som han inte hade trott hände här i världen — bland hederligt folk av god släkt och i dessa tider. Blind och förvirrad störtade han ut ur sin trolovning — men i sitt sätt hade han varit kylig och lugn och rättfram, när han talade om saken med sin far och med hennes far.

Så hade han kommit ur sin släkts vanor, och så gjorde han det som var så oerhört i hans ätt: utan att rådföra sig ens med sin far friade han till den rika unga änkan på Manvik. Det bländade honom när han märkte att fru Halfrid tyckte om honom — hon var mycket mera både rik och ättstor än Kristin, sondotter till baron Tore Håkansson av Tunsberg, änka efter riddar Finn Aslaksson — och hon var vacker och hade ett så fint och adeligt väsen att han tyckte, mot henne voro kvinnorna i hans egen krets bara som bondgummor allesammans. I djävulens namn — han skulle visa dem allihop att han kunde få den allra finaste hustru; hon var mycket förmer i rikedom och allt än den där tröndern som Kristin låtit vanära sig av. Och en änka, det var klart och bra, det visste man vad det var — fan skulle tro på en mö vidare —.

Han hade fått lära sig nu att det var ej så enkelt att leva som han hade trott därhemma på Dyfrin. Där styrde fadern i stort och smått, och hans åsikter voro de rätta. Nog hade Simon varit vid hirden och varit kärtesven en tid, han hade fått någon undervisning av faderns huspräst därhemma — det kunde nog hända att han fann ett och annat som fadern sade litet gammaldags. Han sade också emot då och då — men det var bara som på skämt, och det upptogs som skämt — något till skarpt huvud på Simon, skrattade fadern och modern och hans syskon, som aldrig sade emot herr Andres. Men allting blev så som fadern sade; det fann också han själv riktigt.

De åren han var gift med Halfrid Erlingsdotter och bodde på Manvik, lärde han var dag litet grundligare att livet kunde vara mer vrångt och vridet än herr Andres Gudmundsson någonsin drömt om.

Att han icke skulle kunna trivas med en sådan hustru som han fått — det hade han aldrig kunnat tänka sig. Djupt i hans sinne satt en pinsam undran — när han såg på sin hustru, så som hon tedde sig i hemmet dagen lång, så vacker, med de milda ögonen, munnen som var så söt, när den var sluten — ingen kvinna hade han sett bära upp kläder och smycken med så stort behag. Och i nattens djupa mörker tärde leda vid henne all ungdom och friskhet ur honom — hon var sjuklig, hennes andedräkt var dålig, hennes smekningar plågade honom. Och så var hon så god att han kände en förtvivlad blygsel över det, men han hade nu en gång motvilja för henne.

Därtill kom att de hade ej länge varit gifta, innan han förstod — att hon aldrig skulle komma att föda honom ett levande, fullgånget barn. Han märkte att hon själv sörjde över det ännu mer än han — det skar som med knivar i hans hjärta, när han tänkte på hennes öde i detta avseende. Ett och annat hade kommit till hans kännedom — det var så med henne, därför att herr Finn hade sparkat och slagit henne, så att det flera gånger gått på tok för henne, medan hon var gift med honom. Han hade varit alldeles vanvettigt svartsjuk på sin unga, vackra fru. Hennes fränder hade velat skilja henne från honom, men Halfrid menade att det var en kristen hustrus skyldighet att stanna hos sin man, hurudan han än var.

Men fick han ej något barn med henne, så måste det också bli så att han i alla sina dagar kände att det var hennes jord de bodde på, hennes rikedomar han styrde med. Han ställde förståndigt och med omtanke. Men under dessa år växte där fram inom honom en längtan efter Formo, hans farmors ättegård, som det alltid varit meningen att han skulle överta efter fadern. Han kom att tänka att han hörde hemma där norrut i Gudbrandsdalen ännu mer än i Romerike.

Folk fortfor att kalla hans hustru fru Halfrid såsom på hennes första mans, riddarens, tid. Härigenom kände han sig än mera som hennes förvaltare på Manvik.

Så var det en dag de sutto ensamma i rummet, Simon och hans hustru. En av tärnorna hade just varit inne ett ärende. Halfrid såg efter henne.

»Jag undrar», sade hon —, »jag är rädd Jorunn är med barn i sommar —»

Simon satt med en båge i knät och rättade på låset. Han bytte om skruvjärn, kikade med ett öga i fjäderverket och svarade utan att se upp:

»Ja, och det är mitt.»

Hustrun sade ingenting. När han till sist såg upp på henne, satt hon och sydde, lika ivrigt med sitt arbete som han hade varit med sitt.

Simon var uppriktigt ledsen. Ledsen för att han sårat sin hustru så, ledsen för att han inlåtit sig med flickan och förargad över att han påtagit sig faderskapet. Han var långtifrån säker på det själv — Jorunn var lättköpt vara, hon. Egentligen hade han aldrig tyckt om henne; hon var ful, men munvig och rolig att prata med, och det var hon som alltid setat uppe och väntat på honom, när han kom sent hem förra vintern. Han hade svarat överilat, för att han väntat sig att hustrun skulle klaga och klandra honom. Det var dumt tänkt, han borde vetat att Halfrid skulle hålla sig för god för slikt. Men nu var det gjort — ta tillbaka sitt eget ord ville han icke. Så fick han finna sig i att heta far till sin tärnas barn, antingen han var det eller ej.

Halfrid nämnde ingenting om saken förrän ett års tid efteråt; då frågade hon en dag om han visste att Jorunn skulle giftas över till Borg. Simon visste det alltför väl, ty han hade själv givit henne hemgift. Var skulle barnet vara, frågade hustrun. Hos moderns föräldrar, där det nu var, svarade Simon. Då sade hon:

»Det tyckes mig att det skulle vara lämpligare om din dotter växte upp här på din gård.»

»På din gård, menar du?» frågade Simon.

Det gick en liten skälvning över fru Halfrids drag.

»Det vet du väl, husbonde min, att så länge vi båda leva, så är det du som råder här på Manvik», sade hon.

Simon gick bort och lade sina händer på hustruns axlar:

»Är det så, Halfrid, att du tänker du kan tåla att se barnet här hos oss, så blir jag dig stor tack skyldig för din högsinthet.»

Han var icke glad åt det. Han hade sett barnet några gånger — det var en ganska ful unge, och han kunde ej se att det liknade honom eller någon av hans släkt. Han trodde mindre än någonsin att han var dess far. Och han hade blivit duktigt förtörnad, när han fått veta att Jorunn låtit döpa mön till Arngjerd efter hans mor utan att fråga honom om lov. Men han fick nu låta Halfrid råda. Hon hämtade barnet till Manvik, skaffade sköterska åt det och såg själv till att intet fattades den lilla. Kom barnet i hennes närhet, tog hon det ofta själv i knät och skötte om det vänligt och ömt. Och alltefter som Simon såg mera till den lilla, kom han att tycka om henne — han var mycket barnkär. — Nu trodde han sig också se någon likhet mellan Arngjerd och sin far. Det var väl antagligt att Jorunn varit klok nog att hålla sig i skinnet, sedan husbonden kommit henne för när — Så var väl Arngjerd hans dotter, och det som Halfrid fått honom att göra var det bästa och hederligaste.

När de varit gifta i fem år, födde Halfrid sin man ett fullgånget gossebarn. Hon var som förklarad av lycka, men strax efter födelsen blev hon så sjuk att det snart stod klart för alla att hon måste dö. Likväl var hon vid gott, mod, sista gången hon hade fullt medvetande en stund:

»Nu skall du sitta här, Simon, och råda på Manvik, över din och min ätts gods», sade hon till mannen.

Efter detta tilltog febern så starkt att hon ej visste till sig mera, och så fick hon ej den sorgen, medan hon var på jorden, att veta att gossen dog ett dygn före modern. Och i den andra världen kände hon väl icke sorg över slikt, utan var glad att hon hade deras Erling hos sig, tänkte Simon.

Simon kom sedan ihåg att den natten, då de två liken lågo uppe på loftet, hade han stått och hängt över gärdsgården kring en åker, som låg nere vid sjön. Det var strax före Jonsmässan, och natten var så ljus att fullmånens sken knappast syntes. Vattnet låg blankt och blekt och sorlade och skvalpade litet på den låga strandbrädden. Simon hade knappast sovit mer än en timma åt gången, allt sedan den natten då gossen föddes — det tycktes honom nu mycket länge sedan, och han var så trött att han knappt förmådde sörja.

Han var då tjugusju år gammal.

Frampå sommaren, sedan boet blivit skiftat, överlämnade Simon Manvik till Stig Håkansson, Halfrids farbrors son. Själv flyttade han till Dyfrin och bodde där över vintern.

Gamle herr Andres låg till sängs med vatten i benen och många krämpor och plågor; det led mot slutet, och han beklagade sig mycket — livet hade icke tett sig så enkelt för honom heller i det sista. Det hade ej gått så för hans vackra och lovande barn som han velat och väntat. Simon satt hos fadern och gjorde sitt bästa för att anslå den glada och skämtsamma tonen från fordom, men den gamle jämrade sig oupphörligt. Helga Saksesdotter, som Gyrd hade fått, hon var så fin, så hon visste ej vad för orimligheter hon skulle hitta på — Gyrd vågade ej säga knyst här i sin egen gård utan att fråga hustrun om lov. Och denne Torgrim, som jämt och ständigt jämrade sig över sin mage — aldrig skulle Torgrim fått hans dotter, om han vetat att mannen var så usel, så han varken orkade leva eller dö. Astrid hade ingen glädje av sin ungdom och sitt välstånd, så länge hennes man levde. Sigrid gick här, bruten och förgrämd — skratt och muntert prat hade hon alldeles vant sig av med, hans rara flicka. Att hon hade fått det barnet — och Simon inga barn! Herr Andres grät, olycklig och gammal och sjuk. Gudmund hade satt sig emot alla de giftermål som hans far bragt på tal, och han hade nu blivit så gammal och skröplig att han låtit pojken topprida honom alldeles.

Men olyckan hade börjat med att Simon och den där flickan från dalen hade satt sig upp mot sina föräldrar. Och det var Lavrans’ skuld — så frimodig den mannen var bland män, så blev han knäsvag inför sitt kvinnfolk. Jäntan hade väl snyftat och skrikit — strax föll han till föga och skickade efter den där förgyllda horbocken från Tröndelagen, som inte ens kunde vänta tills han fick bruden med vigsel. Men hade Lavrans varit herre i sitt hus, då skulle nog också han, Andres Darre, visat att han kunde lära en skägglös pojkvalp att uppföra sig vettigt. Kristin Lavransdotter, hon fick barn hon — en sprittlevande son var elfte månad, hade han hört —.

»Det blir dyrt det, far», sade Simon skrattande. »Arvet blir svårt sönderstyckat då.» Han tog Arngjerd upp i knät — hon kom tassande in i rummet.

»Ja, hon där lär icke vålla att arvet blir delat för smått efter dig — vem som nu skall skifta det», sade herr Andres vresigt. Han tyckte om sondottern på ett vis, men han harmades över att Simon hade fått ett oäkta barn. »Har du tänkt på något nytt gifte, Simon.»

»I måsten väl låta Halfrid bli kall i graven först, far», sade Simon och strök över barnets blacka hår. »Jag skall nog gifta mig igen — men det brådskar då icke så.»

Så tog han bågen och skidorna och strövade till skogs för att få andas ut litet; med sina hundar följde han älgen på skaren och sköt tjäder i topp — låg om nätterna på Dyfrins skogssäter och tyckte det var »gott att vara allena».

Det skrapade som av skidor utanför på skaren, hundarna foro upp, och andra hundar svarade därute. Simon gläntade på dörren ut till den månblå natten, och Gyrd kom in, smärt och lång och vacker och stillsam. Han såg yngre ut nu än Simon, som alltid hade varit något fetlagd och som blivit ganska mycket drygare under åren på Manvik.

Bröderna sutto med matsäcksrenseln mellan sig, åto och drucko och sågo in i elden på härden.

»Du har väl förstått, sade Gyrd, »att Torgrim kommer att göra stort buller och bång, när far är borta — och han har fått Gudmund på sin sida. Och Helga. De vilja ej unna Sigrid full systerlott med oss —»

»Jag har förstått det. Sin systerlott skall hon ha, det skulle väl du och jag kunna driva igenom, bror.»

»Bäst vore väl att far själv ordnade detta, innan han dör», menade Gyrd.

»Nej, låt far dö i fred», sade Simon. »Du och jag kunna väl rå med att värja vår syster, så de icke få plocka henne, för det hon råkat i slik olycka —»

Så skildes arvingarna efter herr Andres Darre i bitter ovänskap. Gyrd var den ende som Simon tog avsked av, när han for hemifrån — och han visste att Gyrd hade ej för glada dagar med sin hustru nu. Sigrid tog han med sig till Formo — hon skulle förestå hans hus och han sköta egendomarna åt henne.

Han red in på sin gård en gråblå dag i snösmältningen, då alskogen utmed Lågen stod brun av blommor. Då han skulle till att gå in genom stugdörren med Arngjerd på armen, frågade Sigrid Andresdotter:

»Varför log du så, Simon?»

»Log jag?»

Han hade tänkt på att detta var en annan hemkomst än han väntat sig en gång — när den dag skulle komma att han bosatte sig här på sin farmors gård. En förförd syster och ett frillobarn, det var nu de som hörde honom till —.

Första sommaren såg han ej stort till Jörundgårdfolket — han undvek dem med avsikt.

Men söndagen efter sista Mariamässan på hösten kom han att i kyrkan stå bredvid Lavrans Björgulfson, så att det blev de två som skulle ge varandra en kyss, när Sira Eirik hade bjudit den heliga kyrkans frid vara rik i dem alla. Och när han kände den äldre mannens smala, torra läppar mot sin kind och hörde honom viska fridsbönen, blev han underligt gripen. Han förstod att Lavrans menade det mera än som ett blott iakttagande av kyrkans sed.

Han skyndade ut, när mässan var över, men borta vid hästarna träffade han Lavrans, som bad honom följa med hem till Jörundgård och äta där. Simon svarade att hans dotter var sjuk och hans syster satt hos henne. Lavrans bad då att Gud måtte göra barnet friskt och tog avsked med en handtryckning.

Några dagar efteråt hade de arbetat med stor brådska på Formo för att hinna få in sin gröda, ty vädret såg osäkert ut. Det mesta av säden var under tak om kvällen, då den första skuren kom. Simon sprang över tunet i störtregn och flödande gult solsken, som bröt fram genom molnen och lyste på stugan och bergvägggen bakom — då såg han en liten mö, som stod där framför dörren i regnet och solen. Hon hade hans älsklingshund bredvid sig — nu slet den sig lös och hoppade upp kring mannen, och ett vävt kvinnobälte släpade med, fastbundet vid dess halsband.

Han såg att flickan var storfolks barn — hon var utan kappa och barhuvad, men hennes vinröda klänning var av köpstadskläde, utsydd och häktad över bröstet med en förgylld sölja. Ett silkessnöre höll det storvågiga, regnmörka håret ur pannan. Flickan hade ett livligt litet ansikte med bred panna och spetsig haka och stora, strålande ögon, och hennes kinder voro flammande röda, som om hon sprungit fort.

Simon förstod vem mön månde vara och hälsade henne med hennes namn, Ramborg.

»Vad vållar att du hedrar mig så, att du kommer hit till oss?»

Det var hunden, sade hon, medan hon följde honom in i huset i skydd för regnet. Den hade fått för vana att springa bort till Jörundgård, nu förde hon den tillbaka. Ja, hon visste att det var hans hund, hon hade sett den springa efter, när han red ut.

Simon bannade henne litet, för att hon gått hit över ensam, han sade att han skulle låta sadla hästar och följa hem henne själv. Men först måste hon nu ha mat. Ramborg sprang genast bort till sängen, där lilla Arngjerd låg sjuk; både barnet och Sigrid blevo strax förtjusta i gästen, ty Ramborg var munter och livlig. Hon liknade ej sina systrar, tyckte Simon.

Han red med Ramborg så långt som till uppfartsvägen till gården, och så ville han vända, men där mötte han Lavrans, som just de fått veta att barnet icke var hos sina leksystrar på Laugarbru. Nu skulle han givit sig ut med folk och letat — han var mycket rädd. Simon måste nu följa med in, och när han väl kommit att slå sig ned däruppe i högloftsstugan, gick hans skygghet över och han kände sig snart hemmastadd med Ragnfrid och Lavrans. De sutto kvar och drucko tills ganska sent, och då vädret nu var mycket ruskigt, så tackade han för att få stanna där över natten.

Det var två sängar i högloftstugan. Ragnfrid bäddade den ena fint åt gästen, och nu blev det fråga om var Ramborg skulle sova — hos föräldrarna eller i ett annat hus.

»Nej, jag vill ligga i min egen säng, jag», sade barnet. »Kan jag icke få sova hos dig, Simon, bad hon.

Fadern sade att gästen inte kunde få besväras med ungar i sängen, men Ramborg fortfor att kälta att hon ville ligga tillsammans med Simon. Till slut sade Lavrans strängt att hon var för stor att dela säng med en främmande man.

»Nej, far, det är jag icke», envisades hon. »Icke är jag för stor, Simon?»

»Du är för liten», sade Simon leende. »Bjud mig att sova hos mig om fem år, så skall jag visst icke säga nej. Men då vill du nog ha annat till man än en ful och tjock gammal änkeman, Ramborg, min unge!»

Lavrans syntes icke tycka om skämtet, han sade skarpt att nu skulle hon hålla mun och gå bort och lägga sig i föräldrarnas säng. Men Ramborg ropade ändå:

»Nu har du bett om mig, Simon Darre, så att min far hörde det!»

»Så är det», svarade Simon leende, »Men jag är rädd han ger mig nej, Ramborg.»

Efter den dagen voro de ifrån Formo och Jörundgårdfolket ständigt tillsamman. Ramborg besökte granngården, så ofta hon hade tillfälle, skötte om Arngjerd, som om barnet varit hennes docka, sprang med Sigrid och hjälpte till i hushållet, satte sig i Simons knä, när de voro i stugan. Han fick då vanan att smeka flickan och skämta med henne, som han brukat förr, då hon och Ulvhild skulle vara som systrar för honom.

Simon hade bott i dalen i två år, när Geirmund Hersteinsson på Kruke friade till Sigrid Andresdotter. Släkten på Kruke var en gammal houldsätt,^[18] men om än en och annan av männen där hade tjänat kungarna i hirden, så hade de dock aldrig varit vidare kända utom sin egen bygd. Det var emellertid ett så gott gifte Sigrid någonsin kunde vänta sig att göra, och själv ville hon gärna gifta sig med Geirmund. Så gjorde hennes bröder avtal härom, och Simon skulle hålla bröllop åt systern hemma hos sig.

En kväll strax förut, medan de som värst hade bestyr med att göra allt redo till gästabud, sade Simon på skämt att han inte förstod hur det skulle gå med hans hus, när nu Sigrid for från honom. Då sade Ramborg:

»Du får reda dig i två år, Simon, så gott du kan. Vid fjorton år är en mö giftasvuxen, då kan du hämta mig hem till dig.»

»Nej, dig vill jag icke ha», sade Simon skrattande. »Jag tror mig ej om att tygla så vild en mö som du är!»

»Det är de lugnaste tjärnarna som ha svekfull botten, säger far min», gav Ramborg igen. »Jag är vild nu, jag. Syster min, hon var spak och stilla. Har du glömt Kristin nu, Simon Andresson?»

Simon sprang upp från bänken, tog mön i sina armar och lyfte henne upp mot sin axel. Han kysste henne i halsgropen, så att det blev en röd fläck efter det. Förfärad och förundrad över sig själv, släppte han henne, grep Arngjerd, kastade och kramade henne på samma vis för att blanda bort saken. Han stojade och jagade omkring flickorna, den halvvuxna och den lilla, så att de flydde upp på bord och bänkar, till sist satte han upp dem på tvärbjälken närmast dörren och sprang ut.

De nämnde nästan aldrig Kristin borta på Jörundgård — så att han hörde det.

Ramborg Lavransdotter växte upp och blev vacker. Bygdeskvallret fick brått att gifta bort henne. En tid var det Eindride Håkansson av Valders-Gjeslingarna. De voro släkt i fjärde led, men Lavrans och Håkan voro båda så rika att de väl kunde ha råd att skicka brev till påven i Valland och få dispens. Därmed kunde det bli slut på några av de gamla rättsstriderna, som hade pågått alltsedan de gamla Gjeslingarna hållit med hertig Skule och kung Håkon tog Vågegodset från dem och gav det till Sigurd Eldjarn. Ivar unge Gjesling hade fått igen Sundbu genom giftermål och byte, men oändligt mycket krångel och oenighet hade dessa saker dragit efter sig. Lavrans skrattade själv däråt: den del av den utbytta egendomen som han kunde kräva för sin hustru var icke värd det kalvskinn och vax han gjort slut på för den här sakens skull — för att nu inte nämna besvär och resor. Men nu hade han hållit på med det lika länge som han varit gift man, och nu fick han väl härda ut.

Men Eindride Gjesling firade bröllop med en annan mö, och Jörundgårdfolket tycktes ej sörja över det. De voro med på gästabudet, och Ramborg omtalade helt stolt, när hon kom hem, att det var fyra män som förhört sig hos Lavrans om henne, för egen del eller för fränder. Lavrans hade svarat att han ej ville träffa avtal för dottern, innan hon blev gammal nog att kunna ha ett ord med i laget själv.

Så stod saken, ända till våren det år Ramborg var fjorton vintrar gammal. Då var hon en kväll i ladugården på Formo med Simon och såg på en kalv, som de hade fått. Den var vit med brun teckning, och Ramborg tyckte fläcken liknade en kyrka. Simon satt på kanten av kätten, flickan hängde över hans knä, och han luggade henne i flätorna:

»Det betyder väl att du skall rida bruderitt till kyrkan snart du, Ramborg!»

»Ja, du vet väl att far min svarar icke nej den dag du beder honom om mig», sade hon. »Jag är så vuxen nu att jag väl kan giftas bort i år.»

Det klack till litet i Simon, men han försökte skratta:

»Kommer du nu med det snacket igen!»

»Du vet gott att det icke är snack», sade flickan och slog upp sina stora ögon mot honom. »Jag har vetat länge att hit till Formo ville jag helst flytta. Varför har du kysst mig och knäsatt mig så titt och ofta under dessa år, om du icke ville ha mig?»

»Ha dig ville jag nog gärna, Ramborg min. Men jag har aldrig tänkt att så vän och ung en mö kunde vara ämnad åt mig. Jag är sjutton år äldre än du — du tänker nog icke på det, att då finge du en surögd, tjockmagad husbonde, medan du själv vore en kvinna i sina bästa år —»

»Nu är det mina bästa år», sade hon strålande, »och ännu är du icke mycket skröplig, Simon!»

»Ful är jag också — du blev snart led på att kyssa mig!»

»Det har du icke orsak till att tro», svarade hon skrattande som förut och räckte honom sin mun. Men han kysste henne ej.

»Jag vill icke draga fördel av ditt oförstånd, söta min. Lavrans vill ha dig med sig söderut i landet i sommar. Har du ej skiftat håg tills du kommer tillbaka, så skall jag tacka Gud och Vår Fru för bättre lycka än jag hade väntat mig — men binda dig vill jag icke, fagra Ramborg.»

Han tog sina hundar, spjut och båge och gick upp i fjället samma kväll. Det var mycket snö inåt vidderna ännu. Han tog vägen förbi sin säterstuga och fick sig skidor, låg så vid vattnet söderom Svinryggarna och jagade ren en veckas tid. Men den kvällen han drog nedåt bygden igen, blev han åter orolig och rädd. Det kunde vara likt Ramborg att ha talat med sin far i alla fall. När han satte utför sluttningen förbi Jörundgårdsätern, såg han att det steg upp rök och gnistor ur taköppningen. Han tänkte det var kanske Lavrans själv som var där, och gick därför fram till säterstugan.

Han trodde sig förstå på den andres sätt att han gissat rätt. Men de blevo sittande och talade om den förra, ogynnsamma sommaren och om när det möjligen kunde gå för sig att flytta boskapen i år, om jakten och om Lavrans nya falk, som satt på golvet flaxande med vingarna över innanmätet av de fåglar, som stektes på spett över elden. Lavrans hade bara gått upp för att se till sitt hästskjul i Ilmansdalen — det skulle ha ramlat ned, sade några karlar från Alvdalen, som kommit ditöver en dag. Så gick det mesta av kvällen. Till sist högg Simon in:

»Nu vet jag icke — har Ramborg sagt något till dig om en sak som vi talades vid om en kväll?»

Lavrans sade långsamt:

»Det tyckes mig att du kunde gärna talat med mig först, Simon — du kan väl tänka vad slags svar du skulle fått. Jaja — jag förstår att det kan ha fallit sig så, att du kom att nämna något först till mön — och ej skall det göra någon skillnad. Jag är glad att jag får lämna mitt barn i en god mans händer.»

Sen var det inte stort mera att säga, tyckte Simon. Underligt var det i alla fall — här satt han, som aldrig hade tänkt på att träda en ärlig mö eller fru för när, och var bunden av sin heder att gifta sig med en som han helst ville slippa att få. Han gjorde emellertid ett försök:

»Det är nu ej heller så, Lavrans, att jag giljat till din dotter bakom din rygg — jag tänkte jag var så gammal att hon skulle icke ta det för mer än broderskap från förr i tiden, att jag talade så mycket med henne. Och tyckes dig jag är för gammal för henne, så skall jag ej undra på det eller låta det störa vänskapen mellan oss.»

»Få män har jag mött som jag hellre ville sett i sons ställe än dig, Simon», sade Lavrans. »Och jag ville ju gärna själv ge bort Ramborg. Du vet vem som blir hennes giftoman, när jag är borta.» Det var första gången det gjordes någon hänsyftning på Erlend Nikulausson mellan dessa två. »På många vis är min måg en bättre man än jag tog honom för, då jag först blev bekant med honom. Men jag vet icke om han är den rätte till att råda klokt, när det gäller en ung mös giftermål. Och jag märker på Ramborg att detta vill hon gärna själv.»

»Så menar hon nu», sade Simon. »Men hon är nätt och jämnt ute ur barndomen. Därför ärnar jag icke nödga dig, om din mening är att detta bör lämnas oavgjort tills vidare —»

»Och jag», sade Lavrans, han rynkade pannan litet, »ärnar icke tvinga min dotter på dig — det bör du icke tro.»

»Du må tro», sade Simon hastigt, »att det finns icke mö i Norges land som jag hellre vill ha än Ramborg. Det är så, Lavrans, att det tyckes mig alltför god lycka för mig, om jag får så fager och ung och god en brud, rik och ättad från de förnämligaste släkter. Och dig till svärfar», sade han litet förläget.

Lavrans smålog brydd:

»Åh, du vet ju vad jag har för mening om dig. Och du kommer att handskas så med barnet mitt och arvet hennes att vi aldrig få orsak att ångra detta avtal, hennes mor och jag —.»

»Det lovar jag med Guds och alla heliga mäns hjälp», sade Simon Så räckte de varandra handen. Simon mindes den första gången han hade handfäst ett sådant avtal med Lavrans. Hjärtat krympte samman och gjorde ont i hans bröst.

Men Ramborg var ett bättre gifte än han kunnat vänta sig. Det var bara de två döttrarna som skulle skifta arvet efter Lavrans. Och han finge komma i sons ställe hos den man han alltid hade vördat och älskat mest av alla han kände. Och Ramborg var ung och söt och frisk.

Och han måtte nu väl äntligen ha fått vuxen mans vett! Hade han gått här och tänkt han skulle få den som änka, som han icke fått när hon var mö — sedan den andre njutit hennes ungdom — och med ett tjog styvsöner av den arten — nej, då vore han värd att hans bröder läte lysa honom omyndig och berövade honom rätten att sköta sina egna angelägenheter. Erlend blev så gammal som stenen i berget — det blev slika sällar alltid —.

Ja, de skulle nu alltså heta svågrar. De hade ej sett varandra sedan den kvällen i det där huset i Oslo. Nå, det måste då vara ännu mindre behagligt för den andre att minnas det än för honom.

Han skulle bli Ramborg en god make, förutan svek. Men det var ej fritt för att icke det barnet hade lockat honom i en fälla —.

»Du sitter och ler?» sade Lavrans frågande.

»Log jag —? Det var något som rann mig i hågen —.»

»Du får säga vad det är, Simon — så jag kan få mig ett skratt, jag också.»

Simon Andresson fäste sina små, skarpa ögon på den andre.

»Jag tänkte på — kvinnor. Jag undrar om någon kvinna aktar mänsklig heder och lag så som vi göra sinsemellan — om hon eller hennes kan vinna något på att hon trampar på dem. Halfrid, min första hustru —. Ja, detta har jag icke nämnt för någon kristen själ förut, Lavrans Björgulfson, och jag nämner det icke för någon annan än dig. Hon var en så god och from och rättskaffens kvinna att hennes like tror jag näppeligen har levat — jag har sagt dig hur hon tog det att Arngjerd kom till. Men den gången vi märkte hur det var med Sigrid — ja, hon ville att vi skulle hålla min syster gömd och hon skulle låtsa som om hon själv vore olätt och giva ut Sigrids barn för sitt. Så hade vi en arvinge och barnet var välbärgat och Sigrid kunde stanna hos oss och behövde ej skiljas från det. Icke tror jag hon förstod att detta skulle varit svek mot hennes egna fränder —.»

Lavrans sade en stund efteråt:

»Du kunde setat på Manvik, du då, Simon —»

»Ja» Simon Darre skrattade hårt. »Och kanske med lika god rätt som mången man sitter på den jord han kallar sitt fäderneodal. Efter vi icke ha annat att lita på i slika saker än kvinnors heder —.»

Lavrans drog häftigt huvan över falkens huvud och lyfte upp den på sin handled.

»Detta är underligt tal av en man som går i giftastankar», sade han lågt. Det var något liknande ovilja i hans röst.

»Om dina döttrar tänker väl ingen slikt», svarade Simon.

Lavrans såg ned på falken och kliade den med en pinne.

»Icke om Kristin heller?» viskade han.

»Nej», sade Simon fast. » Vackert handlade hon icke mot mig, men aldrig fann jag att hon for med osanning. Hon sade det ärligt och öppet att hon mött en man som behagade henne mera än jag.»

»Då du så villigt släppte henne», frågade fadern sakta, »var det icke för det du hade — hört några rykten — om henne?»

»Nej», sade Simon som förut, »jag hade aldrig hört några rykten om Kristin.»

Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma sommar och bröllopet stå efter påsken nästa år, då Ramborg fyllde femton år.

Kristin hade ej sett sitt hem sedan den dag hon red bort därifrån som brud — det var nu åtta vintrar sedan dess. Nu kom hon tillbaka i stort följe — med sin man, Margret, fem söner, barnpigor, tärnor, svenner och hästar med resgods. Lavrans hade ridit dem till mötes; de träffades på Dovre. Kristin hade ej längre så lätt för att gråta som i sin ungdom, men när hon såg sin far komma ridande, fylldes hennes ögon av tårar. Hon hejdade sin häst, gled ned ur sadeln och sprang emot fadern och när de möttes grep hon hans hand och kysste den ödmjukt. Lavrans hoppade genast av hästen och lyfte dottern i sina armar. Så hälsade han med handslag Erlend, som hade gjort som de andra och nu kom sin svärfar till mötes till fots och vördnadsfullt hälsande.

Nästa dag kom Simon över till Jörundgård för att hälsa på sina nya fränder. Gyrd Darre och Geirmund av Kruke voro med honom, men deras hustrur hade stannat på Formo. Simon ville hålla sitt bröllop hemma hos sig, så att kvinnorna hade brått därborta.

Mötet utföll så att Simon och Erlend hälsade varandra otvunget och fritt. Simon var herre över sig själv, och Erlend var så frimodig och munter att den andre tänkte han hade visst glömt var de sist hade sett varandra. Därefter räckte Simon Kristin handen. De voro mera osäkra, och deras ögon möttes knappt för en sekund.

Kristin tänkte att han förlorat mycket till det yttre. I ungdomen hade han dock varit ganska vacker, ehuru han var för fetlagd och korthalsad. Hans stålgrå ögon hade synts små mellan de tjocka ögonlocken, munnen hade varit för liten och skrattgroparna för stora i det barnsligt runda ansiktet. Men han hade haft frisk hudfärg och bred, mjölkvit panna under det vackra, ljusbruna och krusiga håret. Krullhåret hade han kvar, lika nötbrunt och rikt, men hans ansikte var brunrött helt och hållet, med rynkor kring ögonen, tunga kinder och dubbelhaka. Och han hade blivit korpulent till sin gestalt — fått litet mage också. Inte såg han nu ut som en man som skulle gitta lägga sig på sängkanten om kvällen för att viska med sin mö. Kristin tyckte synd om sin unga syster; hon var så frisk och älsklig och barnsligt glad, för att hon skulle gifta sig. Första dagen redan hade hon visat Kristin sina kistor med utstyrseln, »hemföljden», och Simons fästningsgåvor — och hon hade berättat vad hon hört av Sigrid Andresdotter om ett förgyllt skrin, som stod i brudloftet på Formo; det var tolv dyrbara huvudkläden i det, och det skulle hon få av sin man första morgonen. Stackars liten, hon förstod nog inte vad äktenskap var. Det var ledsamt att hon kände sin lilla syster så litet — Ramborg hade varit på Husaby två gånger, men där var hon alltid tvär och ovänlig — hon tyckte ej om Erlend och inte heller Margret, som var jämnårig med henne.

Simon tänkte att han hade väntar — kanske hoppats — att Kristin skulle se litet avfallen ut, sedan hon fått så många barn. Men hon blomstrade av ungdom och hälsa, hon bar huvudet lika högt, hon gick lika vackert, fast hon trådde marken litet stadigare nu. Hon var den fagraste mor bland sina fem vackra små söner.

Hon hade på sig en klänning av hemmavävt, rostbrunt ylletyg med invävda mörkblå fåglar — han kom ihåg att han hade stått och hängt bredvid, medan hon arbetade på den väven.

Det blev litet oro, när de skulle sätta sig till bords i högloftet. Skule och Ivar togo till att skrika, de ville sitta mellan sin mor och fostermodern, som de voro vana. Lavrans tyckte att det icke passade sig att Ramborg skulle sitta längre ned än systerns tjänstemö och ett par småbarn — därför bad han dottern sätta sig i högsätet hos honom, eftersom hon nu snart skulle lämna hemmet.

Småpiltarna från Husaby voro oroliga och tycktes ej ha mycket bordskick. De hade inte kommit långt med måltiden, så dök den lilla ljusa pojken under bordet och kom upp framför bänken vid Simons knä.

»Får jag se på den underliga slidan du har där vid bältet ditt, Simon frände», sade han; han talade långsamt och allvarligt. Det var den stora, silverbeslagna slidan till besticket — sked och två knivar — som han fått syn på.

»Det får du, frände. Vad heter du?»

»Gaute Erlendsson heter jag, frände.» Han lade från sig sin fläskbit på Simons knä, på hans silvergråa flamska dräkt, drog ut kniven ur slidan och beskådade den noga. Så tog han den kniven som Simon åt med och skeden, stack in allt på dess plats — och nu kunde han då se hur det tog sig ut när hela besticket var i slidan. Han var mycket allvarlig och mycket flottig om fingrarna och i ansiktet. Simon såg leende på det lilla vackra, ivriga barnansiktet.

Strax därefter voro de två äldsta också inne vid mansbänken, och tvillingarna trillade ned under bordet och började tumla om där mellan de sittandes ben — så ut och bort till hundarna vid eldstaden. Matro för de vuxna blev det ej mycket av. Modern och fadern talade nog med sina barn och bådo dem sätta sig snällt stilla, men barnen brydde sig inte om det; föräldrarna skrattade också hela tiden åt dem och tycktes ej ta deras självsvåld vidare allvarligt — inte ens då Lavrans i tämligen skarp ton bad en av sina män gå ned med valparna i stugan inunder, så folk kunde höra vad de själva sade häruppe på loftet.

Husabyfolket skulle sova i högloftet, och efter måltiden, medan det bars fram mera att dricka åt männen, togo Kristin och hennes tärnor barnen bort i ett hörn för att kläda av dem. De hade smetat ned sig så med maten att modern ville tvätta av dem litet. Men de små ville inte bli tvättade, och de stora skvätte vatten, och alla foro de hit och dit i rummet, för vartenda plagg som kvinnorna fingo plockat av dem. Till sist hade de dock alla kommit upp i den ena sängen, men där fortsatte de att väsnas och tumla om och knuffas hit och dit, så att dammet yrde och det luktade hö i hela rummet. Kristin skrattade och sade helt lugnt att de voro så uppspelta av att vara på ett främmande ställe.

Ramborg följde sin fästman ut och gick med honom ett stycke bort mellan gärdena i vårnatten. Gyrd och Geirmund hade ridit i förväg. Simon stod och sade godnatt, han hade redan foten i stigbygeln — då vände han sig åter om mot flickan, tog henne i sina armar och tryckte det unga barnet hårt intill sig, så att hon jämrade sakta och lycksaligt.

»Gud signe dig, Ramborg min — så fin och fager du är — alltför fin och fager åt mig», mumlade han ned i hennes ostyriga lockar.

Ramborg stod och såg efter honom, medan han red bort i måndiset. Hon gned sig på överarmen — han hade hållit henne så att det gjorde ont. Yr av glädje tänkte hon att — nu var det bara tre dygn tills hon skulle vara gift med honom —

Lavrans stod med Kristin framför barnens säng och såg henne lägga de små varelserna till rätta. De äldsta voro redan stora gossar med magra kroppar och slanka, torra lemmar, men de små voro knubbiga och rosenvita, med veck i hullet och gropar i lederna. En vacker syn tycktes det honom, där de lågo, röda och varma, fuktiga av svett i det yviga håret, och andades lugnt i sömnen. Det var friska, vackra barn — men aldrig hade han sett så illa uppfostrade ungar som hans dottersöner. Väl var det ändå att inte Simons syster och svägerska varit här i kväll. Men han skulle väl icke tala om barnuppfostran han — Lavrans suckade litet och gjorde korstecknet över de små huvudena.

Så drack Simon Andresson bröllop med Ramborg Lavransdotter, och det var ståtligt och präktigt på alla vis. Brud och brudgum sågo glada ut, och många tyckte att Ramborg var vänare på sin högtidsdar än systern varit — icke så påfallande vacker som Kristin, men mycket gladare och vänligare; alla kunde se på denna brudens klara, oskyldiga ögon att hon bar Gjeslingättens gyllne krona med full heder i dag.

Och glad och stolt satt hon med uppfäst hår i karmstolen framför sin brudsäng, när gästerna första morgonen kommo upp till de nygifta. Med skratt och uppsluppet skämt sågo de på, medan Simon lade husfrulinet kring sin unga hustrus huvud. Hälsningsrop och vapenbrak skallade mot taket, när Ramborg reste sig och räckte sin man handen, rak och rödkindad under den vita duken.

Det var ej så ofta två stormansbarn från samma bygd blevo gifta — när man rannsakade och följde ätten i alla dess grenar, så befanns de oftast vara för nära släktskap. Så alla räknade detta bröllop för en stor glädjefest.

VI

Något av det första som Kristin hade sett därhemma, var att alla de gamla karlhuvuden, som setat över vindskedernas^[19] korsning på husgavlarna voro borta. I stället hade där kommit spiror med lövverk och fåglar och en förgylld väderflöjel på den nya byggnaden. Också de gamla högsätesstolparna i gammalstugan hade ersatts med nya. De gamla hade varit snidade som två män, fula nog, men de hade visst funnits där sedan huset byggdes, och de hade brukat smörja dem med fett och tvätta dem med öl till högtiderna. På de nya stolparna hade fadern skurit ut två män med korsmärkta hjälmar och sköldar. Det var icke Sankt Olav själv, sade han, ty det tycktes honom opassande att en syndig man hade bilder av de heliga i sitt hus, utom till att läsa sina böner framför — men det kunde liksom vara två kämpar av kung Olavs folk. Alla de gamla sniderierna hade Lavrans själv huggit sönder och bränt upp — tjänstekarlarna tordes ej göra det. Vidare var det nätt och jämnt att de numera fingo lov att bära ut mat på den stora stenen vid Jörunds hög om helgaftnarna — men Lavrans tyckte ändå det skulle vara synd att beröva högbon detta, som han varit van att få, så länge här bott folk på gården. Han var död långt innan kristendomen kom till Norge, så det var icke hans skuld att han var hedning.

Folk tyckte föga om dessa Lavrans Björgulfsons tilltag, Det gick väl an för honom, som hade råd att köpa sig trygghet på annat håll. Den syntes vara lika tillförlitlig, ty han hade samma goda årsväxtlycka som förr. Men det spordes väl om icke det där folket skulle komma att hämnas, när det satt en husbonde på gården som var mindre from och icke hade så öppen hand för allt som hörde kyrkan till. Och för småfolk föll det sig billigare att ge de gamla det som de voro vana att få än att börja strid med dem och hålla sig till prästerna.

För övrigt, så var det nog ovisst hur det skulle gå med vänskapen mellan Jörundgård och prästgården, när Sira Eirik en gång föll ifrån. Prästen hade blivit gammal och skröplig nu, så han hade måst skaffa sig en hjälppräst. Han hade först talat med biskopen om sin dotterson, Bentein Jonsson — men också Lavrans talade med biskopen, som var hans vän från förr i tiden. Folk fann detta obilligt. Troligen hade väl den unga prästen varit närgången mot Kristin Lavransdotter den där kvällen och kanske skrämt tösen — men det var inte så gott att veta om hon ej själv vållat att karlen blev fräck. Det hade då sedan visat sig att hon icke var så blyg som hon låtsat. Men Lavrans hade nu alltid trott så säkert på den dottern, burit henne på sina händer rentav, som hon skulle varit ett helgonskrin.

Därefter blev det kyligt en tid mellan Sira Eirik och Lavrans. Men så kom denne Sira Solmund, och han råkade strax i träta med sockenprästen om något jordområde, huruvida det hörde till prästbostället eller var Eiriks eget. Lavrans hade bäst av alla män i bygden reda på jordköp och slikt från längre tid tillbaka, och det blev hans vittnesbörd som gav utslaget. Sedan dess hade han och Sira Solmund icke varit vänner, men Sira Eirik och Audun, den gamle djäknen, bodde nu nästan vid Jörundgård, kunde man säga, ty de gingo dit varenda dag och sutto hos Lavrans, klagade över alla de oförrätter och obehag de måste tåla av den nye prästen, och blevo betjänade, som om de skulle varit biskopar rentav.

Kristin hade hört litet om detta av Borgar Trondsson från Sundbu; han hade fått sig hustru från Tröndelagen och hade gästat på Husaby flera gånger. Trond Gjesling hade dött för några år sedan; det tycktes ingen vara stor skada, ty han hade nu mest varit som en utbörding i den gamla ätten — girig, tvär och sjuklig. Lavrans ensam hade härdat ut med Trond, ty han tyckte synd om svågern och ännu mer om Gudrid, hans hustru. Nu voro de borta, och alla fyra sönerna bodde tillsamman på gården; det var lovande, dristiga och duktiga män, så folk tyckte det var gott byte. Det rådde stor vänskap mellan dem och deras »fasterman» på Jörundgård — han red till Sundbu ett par gånger varje år och följde med dem på jakt i västfjället, Men Borgar sade det var då alldeles orimligt så som Lavrans och Ragnfrid nu plågade sig med botgöring och gudaktighet. »Vatten bälger han i sig lika illa under fastetiderna, men han gör icke samma heder åt ölkannan som förr i tiden, far din», sade Borgar. Ingen kunde förstå sig på mannen — det var ju otänkbart att Lavrans skulle ha någon hemlig synd att sona, och såvitt som folk visste, måste då väl han ha levat så kristligt som något Adams barn, så när som på helgonen.

Djupt fördold i Kristins hjärta rörde sig en aning om varför hennes far strävade så att komma nära och alltjämt närmare Gud. Men hon vågade icke se klart.

Hon ville ej tillstå för sig själv att hon såg hur förändrad fadern var. Han hade ju icke åldrats så synnerligen mycket: han hade kvar sin smärta gestalt och förde sig med rak och vacker hållning. Håret var starkt grånat, men detta föll ej i ögonen, därför att han alltid varit så ljus. I alla fall — i hennes minne spökade bilden av den unge, strålande vackre mannen — kindernas friska rundning i det långsmala ansiktet, hudens skära rodnad under solbrännan, munnen röd och fyllig med starkt svängda läppar. Nu hade hans muskelfylliga kropp torkat in till bara knotor och senor, ansiktet var brunt och skarpt som skuret i trä, kinderna insjunkna och magra med en muskelknut vid var mungipa. Ja, men han var ju ingen ung man längre — fast han ej var så särskilt gammal heller.

Stillsam, besinningsfull och tänkande hade han alltid varit, och hon visste att han alltfrån barndomsdagarna med särskild iver hade följt kristendomens bud, haft sin lust i mässor och bönerna på romarspråket och troget gått i kyrkan, såsom det ställe där han fann sin bästa fröjd. Men alla hade känt att frimodighet och livsglädje böljade brett och lugnt i den stillsamme mannens håg. Nu var det som om något ebbat ut ur honom.

Hon hade ej sett honom drucken mer än en enda gång, sedan hon kom hem — en kväll under bröllopet på Formo. Då hade han raglat något och talat med tjock röst, men han hade inte varit vidare munter. Hon mindes från sin barndom — vid de stora ölgillena under högtiderna och vid gästabud — när fadern gapskrattade och slog sig på låren vid varje skämt, gav sig i dragkamp och brottning med alla män som voro namnkunniga för kroppsstyrka, prövade hästar och sprang i dans, men skrattade allra mest själv när han var osäker på foten, strödde ut gåvor och överflödade av välvilja och vänsällhet mot alla människor. Hon förstod att hennes far behövde det stora ruset till omväxling med det ständiga arbetet, de stränga fastor han iakttog och det stilla hemlivet med hans närmaste, som i honom sågo sin bästa vän och sitt stöd.

Hon förstod också att hennes man aldrig kände detta behov att berusa sig, därför att han så föga lade band på sig, om han än var aldrig så nykter — han följde ständigt sina hugskott utan att grubbla mycket över rätt och orätt eller vad folk räknade för gott skick och förståndigt folks sedvänja. Erlend var den måttligaste man i fråga om starka drycker som hon hade känt — han drack för att släcka törsten och för sällskaps skull, utan att bry sig vidare om det.

Nu hade Lavrans Björgulfson mistat den gamla goda glädjen vid ölbägaren. Han hade ej längre det inom sig som han behövde ge luft i ruset. Det hade aldrig fallit honom in att dränka sina sorger: i omåttligt drickande, och det föll honom ej in nu heller — för honom hade det tett sig så att med sin glädje skulle en man gå till dryckesbordet.

Med sina sorger hade han gått åt annat håll. Det var en bild som alltid skymtade halvt i dotterns minne — fadern den natten då kyrkan brann. Han stod under krucifixet, som han hade räddat, bärande korset och stödjande sig vid det. Utan att hon tänkte ut tanken fullt klart, anade Kristin likväl att ängslan för hennes och hennes barns framtid, med den man hon valt, och känslan av egen maktlöshet här, var något av det som hade förändrat Lavrans.

Denna vetskap gnagde i hemlighet på hennes hjärta. Och hon hade kommit till hemmet trött på den sista vinterns oro, på det lättsinne varmed hon själv slagit sig till ro inför Erlends sorgslöshet. Hon visste att han var och förblev slösaktig, icke hade förstånd att sköta ägodelar, de minskades under hans händer, långsamt och oavlåtligt. Ett och annat hade hon fått honom till att ordna efter hennes och Sira Eilivs råd — men hon förmådde inte tala med honom om sådant jämt och ständigt; det var frestande också att vara glad med honom nu. Hon var så trött på att strida och brottas med allting både utom och inom sig. Men hon var sådan att hon blev ängslig och medtagen av sorglöshet också.

Här hemma hade hon väntat sig att återfinna friden från sin barndom under faderns omvårdnad.

— Nej, hon kände sig så otrygg. Erlend hade goda inkomster nu såsom konungens syssloman, men så uppträdde han också med ännu större ståt, mera tjänstefolk och följe som en hövding. Och så hade han börjat hålla henne alldeles utanför allt i sitt liv som icke angick deras närmaste gemenskap. Hon förstod att han inte ville ha hennes vaksamma ögon över sitt handlingssätt. Med män talade han villigt nog om allt som han sett och upplevat norrut — inför henne nämnde han det aldrig. Och det var annat. Han hade sammanträffat med fru Ingeborg, kungamodern, och herr Knut Porse några gånger under dessa år; det hade aldrig lämpat sig så att hon kunnat vara med. Nu var herr Knut hertig i Danmark, och kung Håkons dotter hade bundit sig vid honom i äktenskap. Det hade väckt förbittring i många norska mäns sinne; det hade vidtagits mått och steg mot henne, vilka Kristin inte förstod. Och biskopen i Björgvin hade i hemlighet sänt några kistor till Husaby; de voro nu ombord på Margygran, och skeppet låg ute vid näset. Erlend hade fått skrivelser och skulle segla till Danmark frampå sommaren. Han ville äntligen ha henne med — men hon satte sig däremot. Hon förstod att Erlend umgicks med dessa förnäma som like och kär frände, och hon var ängslig; det var otryggt med en så oförsiktig man som Erlend. Men hon vågade ej fara med — inte skulle hon kunna råda honom något där, och hon ville ej utsätta sig för att komma i sällskap med folk i vars krets hon, en enkel husfru, inte skulle kunna hävda sig. Och så var hon rädd för sjön — sjösjukan stod för henne som något ändå värre än den svåraste förlossning.

Hon gick därför hemma på Jörundgård, skälvande orolig till sinnes,

En dag var hon med sin far nere på Skjenne. Och hon hade återsett den märkvärdiga klenod som de hade där på gården. Det var en sporre av purt guld, diger och gammaldags till sin form, med underliga utsirningar. Hon, såväl som varje barn i bygden, visste var den kommit ifrån.

Det var under den första tiden sedan Sankt Olav hade kristnat dalen som Audhild den fagra från Skjenne blev bergtagen. De förde kyrkklockan upp i fjället och ringde efter mön — tredje kvällen kom hon gående över ängen, så smyckad med guld att hon glänste som en stjärna. Då brast repet, klockan rullade ned över fjällsidan, och Audhild måste tillbaka in i berget.

Men många år efteråt kommo en natt tolv kämpar till prästen — det var den första prästen här i Sil. De hade guldhjälmar och silverbrynjor och redo på mörkbruna hingstar. Det var Audhilds söner med bergakungen, och de bådo att deras mor skulle få en kristen kvinnas jordafärd och grav i vigd mull. Hon hade försökt hävda sin tro och iakttaga kyrkans högtider därinne i berget, och hon hade bett så innerligt om detta. Men prästen nekade — folk sade att därför hade han nu själv ingen ro i graven, utan om höstnätterna hördes han gå i lunden norr om kyrkan och gråta av ånger över sin hårdhet. Samma natt hade Audhildsönerna visat sig på Skjenne och framfört sin mors hälsning till hennes gamla föräldrar. Då funno de guldsporren på tunet om morgonen. Och bergfolket fortfor nog att räkna släktskap med Skjennefolket, ty dessa hade alltid sällsynt god lycka i fjället.

Lavrans sade till dottern, när de redo hemåt i sommarnatten:

»Dessa Audhildsönerna läste upp de kristna bönerna, som de hade lärt av sin mor. Guds namn och Jesu namn kunde de icke uttala, men Fadervår och credo läste de så här: jag tror på den Allsmäktige, jag tror på den enfödde Sonen, jag tror på den starkaste Anden. Och så läste de: hell och säll, du Fru, som är den signade bland kvinnor — välsignad är ditt livs frukt, all världens tröst —»

Kristin såg skyggt upp i faderns magra, väderbitna ansikte. I den ljusa sommarnatten syntes det så härjat av sorger och grubbel som hon aldrig sett det förut.

»Detta haven I ej berättat mig förr», sade hon sakta.

»Har jag icke det? Åh nej, jag tänkte väl du kunde få tyngre tankar av det än du hade år till att bära. Sira Eirik säger det står skrivet hos Sankt Pål apostel att icke människovärlden allena suckar efter förlossning —»

En dag satt Kristin och sydde på översta steget i högloftstrappan, då Simon kom ridande in på gården och stannade nedanför där hon satt, men utan att se henne. Föräldrarna kommo ut båda två. Nej, Simon ville ej stiga av, Ramborg hade bara bett honom fråga, när han red härigenom — det fåret som hade varit hennes älsklingslamm — det hade de väl icke skickat till fjälls? Hon ville ha det till sig.

Kristin hörde hur hennes far kliade sig i håret. Ramborgs får, ja — Han skrattade uppsluppet. Detta var illa. Han hade hoppats att hon glömt det. För se, han hade givit sina två äldsta dottersöner en liten handyxa var. Och det första de nyttjat dessa till, var att slå ihjäl Ramborgs får.

Simon skrattade litet: »Ja, de Husabypiltarna, de voro några bovar —»

Kristin sprang nedför loftstrappan, lösgjorde sin silversax från bältekedjan:

»Denna skall du giva åt Ramborg, till bot för att mina söner dräpt hennes får. Jag vet hon har önskat sig den, alltsedan hon var liten. Ingen skall säga att mina söner —» Hon hade talat hetsigt, nu tystnade hon plötsligt. Hon hade sett sina föräldrars ansikten — de sågo missnöjt och häpet på henne.

Simon tog ej emot saxen, han tycktes förlägen. Då fick han syn på Björgulf och red bort till honom, lutade sig ned och lyfte upp pojken framför sig i sadeln:

»Jaså, du gör strandhugg här i bygden, du — nu är du min fånge, och i morgon kunna dina föräldrar komma över till mig, så skola vi dagtinga om lösepenning —»

Därmed hälsade han leende bakåt och red bort med gossen, som skrattade och sprattlade i hans armar. Simon hade blivit mäkta god vän med Erlendssönerna; Kristin mindes att barntycke hade han alltid haft, hennes småsystrar hade varit förtjusta i honom. Det väckte en underlig harm hos henne att han skulle vara så förtjust i barn och ha sådan förmåga att roa dem, då hennes man så föga gitte höra »ungarnas snack».

Dagen efter, då de voro på Formo, förstod hon för övrigt att Simon inte fått tack av sin hustru för att han haft denna gästen med sig hem.

»Ingen kan vänta att Ramborg skall bry sig stort om barn ännu», sade Ragnfrid, »hon är nätt och jämnt ur barndomen själv. Det blir nog annorlunda, när hon blir äldre.»

»Det gör väl det.» Simon och hans svärmor växlade en blick och ett helt litet leende. Nå, tänkte Kristin — ja, det var ju snart två månader efter bröllopet —.

Uppriven och orolig till sinnes som Kristin nu var, så lät hon det gå ut över Erlend. Han njöt denna vistelse vid hustruns fädernegård helt nöjd och belåten som en rättfärdig man. Han var god vän med Ragnfrid och lade tydligt i dagen att han höll hjärtligt av sin svärfar. Lavrans tycktes också vara nöjd med sin måg. Men så ömtålig och misstänksamt vaken hade Kristin nu blivit att hon kände att i hennes fars godhet mot Erlend fanns det mycket av den överseende barmhärtighet Lavrans alltid haft för varje liv som tycktes honom föga dugligt till att reda sig själv. Hans tillgivenhet för den andra mågen var icke sådan — Simon bemötte han som en vän och vederlike. Och fastän Erlend stod svärfadern mycket närmare i ålder än Simon gjorde, så sade Simon och Lavrans du till varandra, men alltsedan Erlend blivit Kristins fästman, hade Lavrans sagt du till honom och Erlend I till fadern. Lavrans hade aldrig erbjudit någon ändring i detta.

Också Simon och Erlend voro goda vänner, när de råkades, men de sökte icke varandras sällskap. Kristin fortfor att känna en hemlig skygghet för Simon Darre — för vad han visste om henne, och ännu mer emedan hon visste att den gången hade han stått där med heder och Erlend med skam. Det gjorde henne ursinnig, när hon tänkte på att till och med detta tycktes Erlend ha kunnat glömma. Följaktligen var hon ej alltid så älskvärd mot mannen. Var Erlend då vid sådant lynne att han tog hennes retlighet godmodigt och undfallande, så förargade det henne att han ej lade vid sig hennes ord. En annan dag kunde det hända att hans tålamod var mycket kort, och då blev han häftig, men hon svarade kärvt och kallt.

En kväll sutto de på Jörundgård i den gamla arenstugan.^[20] Lavrans trivdes fortfarande bäst i detta huset särskilt vid regnväder och tung luft som i dag, ty i storstugan under högloftet var det platt tak, och där blev röken från eldstaden plågsam, men i arenstugan drog sig röken upp under ryggåsen, om de också måste stänga ljuren för vädrets skull.

Kristin satt vid härden och sydde; hon var vid dåligt lynne och hade tråkigt. Mittemot henne halvsov Margret över sin sömnad och gäspade alltemellanåt; hennes egna barn väsnades och bråkade i stugan. Ragnfrid var på Formo, och de flesta av tjänarna voro ute. Lavrans satt i sitt högsäte och Erlend överst på ytterbänken; de hade schackbrädet mellan sig och flyttade brickorna under tystnad och med mycken eftertanke. En gång då Ivar och Skule höllo på att slita en valp i två stycken mellan sig, steg Lavrans upp och tog det gnällande lilla kräket ifrån dem; han sade ingenting, utan satte sig till spelet igen med hunden i knät.

Kristin gick bort till dem, stod med ena handen på sin mans axel och såg på. Erlend var mycket mindre skicklig schackspelare än svärfadern, så han förlorade oftast, när de spelade tavel om kvällarna, men dylikt bar han med lugn och jämnmod. Denna kväll spelade han särskilt illa. Kristin stod och anmärkte på honom — inte alltför blitt och älskvärt. Då sade Lavrans till sist, något barskt:

»Icke kan väl Erlend hålla sina tankar vid leken, när du står och oroar honom. Vad vill du här, Kristin — tavellek har du aldrig haft förstånd på!»

»Nej, er synes visst att jag icke har förstånd på något —»

»Ett ser jag att du icke har förstånd på», svarade fadern skarpt, »och det är hur det höves en hustru att tala till sin husbonde. Det vore bättre du ginge bort och lugnade ungarna dina — de larma värre än vilda jakten —»

Kristin gick bort och satte sina barn i en rad på bänken och sig själv bredvid dem.

»Varen stilla nu, sönerna mina», sade hon, »er morfar vill icke att I skolen leka och skämta härinne.»

Lavrans såg bort på dottern men teg. En stund efter kommo »fostermödrarna» in, och Kristin, tärnorna och Margret gingo med barnen för att lägga dem. Erlend sade, när han och svärfadern blivit ensamma:

»Jag skulle önskat, svärfar, att I icke haden tillrättavisat Kristin så. Kan det trösta henne att hacka på mig, när hon är vid dåligt lynne så — tala med henne gagnar ingenting till, och hon tål ej att någon säger ett ord om hennes barn —»

»Än du då?» frågade Lavrans. »ärnar du tåla att sönerna dina växa upp så otuktade? Var hålla tärnorna till, som skola taga vara på och sköta barnen?»

»I eder drängstuga, tänker jag», sade Erlend skrattande och sträckte på sig. »Men icke törs jag säga ett ord till Kristin om hennes tjänstemör — då blir hon storvred, och så låter hon mig höra att icke har hon och jag varit något föredöme för folk —»

Dagen därefter gick Kristin och plockade smultron utmed en äng söderom gården; då ropade hennes far på henne från smedjans dörr och bad henne komma in till honom.

Kristin gick, något ovillig. Det var väl Nåkkve igen — i morse hade han lämnat en grind öppen, och de hemmavarande korna hade gått in i en kornåker.

Fadern tog ett glödande järn från ässjan och lade på städet. Dottern satt och väntade, och länge hördes intet ljud utom hammarslagen på det gnistrande smidesämnet, en blivande grytkrok, och städets sjungande svar. Till sist frågade Kristin vad han ville henne.

Järnet var nu kallt. Lavrans satte från sig tång och slägga och kom bort till henne. Med sot i ansiktet och hår, svart på kläder och händer och med det stora förskinnet framför sig, såg han strängare ut än han brukade.

»Jag kallade dig till mig, dotter min, för att jag ville säga dig detta: Här i min gård får du visa din laglige husbonde slik vördnad som det höves en hustru. Jag vill icke höra min dotter svara bonden sin så som du svarade Erlend och talade till honom i går.»

»Det är något nytt, far, att I menen Erlend vara en man som folk skall visa vördnad.»

»Han är din man», sade Lavrans. »Jag övade icke våld mot dig för att få det giftermålet till stånd. Det får du minnas.»

»I ären så varma vänner nu», svarade Kristin. »Haden känt honom då som I kännen honom nu, så haden I visst gärna gjort det.»

Fadern såg på henne, allvarlig och bedrövad:

»Nu talar du överilat, Kristin, och säger det som du vet vara osant. Jag försökte icke tvinga dig, när du ville kasta från dig din laglige fästman, ehuru du vet att jag hade Simon hjärteligen kär —

»Nej — men Simon ville nu icke ha mig heller, så —.»

»Åh! Han var för högsint för att vilja hålla hårt på sin rätt, när du var ovillig. Men jag vet icke om han hade haft så mycket emot det i sitt hjärta, hade jag gjort som Andres Darre ville — att vi icke skulle akta på lösa hugskott av eder båda unga. Och snart vet jag icke, om ej riddaren hade rätt — nu när jag ser att du icke kan leva höviskt med den husbonde som du trotsade dig till att få —»

Kristin skrattade högt och bittert:

»Simon! Aldrig haden I kunnat förmå Simon att äkta den kvinna han funnit med en annan man i ett slikt hus —»

Lavrans drog flämtande efter andan, — »Hus —?» sade han ofrivilligt.

»Ja — slikt som I män kallen porthus. Hon som ägde det, det var Munans frilla, hon själv varnade mig för att gå dit. Jag sade att jag skulle möta min frände — jag visste icke att han var hennes frände —», hon skrattade igen, vilt och otäckt —.

»Tig!» sade fadern.

Han stod en stund. En skälvning gick över hans drag — ett leende som var som ett bleknande. Hon kom att tänka på lövliden uppåt fjället — hur den vitnar, då stormilen vänder varje blad — en glittrande och blek ljusning.

»Den får mycket veta som intet frågar —»

Kristin föll ihop, där hon satt på bänken, stödde sig på ena armbågen och höll upp den andra handen för sina ögon. För första gången i sitt liv var hon rädd för sin far, dödligt rädd.

Han vände sig från henne, gick och tog släggan, ställde den på dess plats bland de andra. Så samlade han ihop filar och småredskap, började lägga det i ordning på tvärbjälken mellan väggarna. Han stod med ryggen åt henne, hans händer darrade häftigt.

»Har du aldrig tänkt på, Kristin — att Erlend teg med detta?» Han stod framför henne, såg ned i det vita, rädda ansiktet. »Jag svarade nej, barskt nog, när han kom till mig i Tunsberg med sina rika fränder och bad om dig — icke visste jag då att det var jag som skulle tackat för att han ville upprätta min dotters heder —. Mången man skulle låtit mig veta det då —.

Han kom igen, friade till dig med full heder. Icke alla män hade varit så ihärdiga för att få till äkta en som redan var — redan var — det som du var den gången.»

»Det tänker jag ingen man hade vågat säga till eder —»

»Det är icke kallt stål Erlend någonsin har fruktat —.» Lavrans blev outsägligt trött i ansiktet med ens, hans röst sjönk, död och klanglös. Men så började han igen, stilla och starkt:

»Så illa som detta är, Kristin — värst tycks det mig att du säger det nu, då han är din husbonde och far till sönerna dina —.

— Är det så som du säger, då visste du det värsta om honom, innan du trotsade dig till att få komma i hjonelag med honom. Han var dock villig att köpa dig så dyrt som om du varit en ärlig mö. Mycken frihet till att råda och styra har han unnat dig — så får du böta din synd, därigenom att du ställer med förstånd och bättrar vad som brister Erlend i försiktighet — det är du skyldig Gud och dina barn.

Själv har jag sagt, och andra ha sagt detsamma — att Erlend tycktes icke duga till annat än att locka kvinnfolk. Du också har skuld i att slikt blev sagt — det har du nu själv vittnat. Sedan har han visat att han dugde dock till annat också — mannen din har vunnit sig ett gott namn genom mod och raskhet i härfärd. Det är ej ringa vinning för dina söner att fadern fått rykte för djärvhet och vapenduglighet. Att han var — oförståndig — det måste du veta bäst av oss alla. Bäst gottgör du din vanära, om du hedrar och hjälper den husbonde du själv har valt dig —»

Kristin hade lutat sig ned över sitt knä med huvudet i händerna. Nu såg hon upp, blek och förtvivlad:

»Grymt var det av mig att säga eder detta. Åh — Simon bad mig, det var det enda han bad mig om, att jag skulle skona er för att få veta det värsta —»

»Simon bad dig skona mig —.» Hon hörde smärtan i hans röst. Och hon förstod att det var också grymt av henne att säga honom att en främmande hade förstått att hon kunde behöva påminnas om att skona sin far.

Då satte Lavrans sig ned bredvid henne, tog hennes ena hand mellan sina båda och lade den på sitt knä:

»Grymt var det, Kristin min», sade han milt och sorgset. »God är du mot alla, barnet mitt goda, men jag har märkt det förr också att du kan vara grym mot dem du har alltför kära. För Jesu skull, Kristin, skona mig för detta, att jag skall behöva vara så rädd för din skull. Att detta obändiga sinne skall bringa mera sorg över dig och de dina. Du sliter som en fåle, det första den blir bunden vid spiltan, där du är bunden med hjärterötterna.»

Snyftande sjönk hon intill honom, och fadern slöt henne tätt och fast i famnen. Så blevo de sittande länge, men Lavrans sade ingenting mer. Till sist lyfte han upp hennes huvud:

»Svart har du blivit», sade han med ett litet leende. »Det ligger en duk i vrån — men du blir väl bara svartare av den. Du får gå hem och snygga dig — nu kunna alla se på dig, att du har setat i smedens famn —.»

Han sköt henne milt ut genom dörren, stängde den och stod en stund. Så raglade han de få stegen bort till bänken, sjönk ned och satt med nacken mot väggtimret och uppåtvänt, förvridet ansikte. Han tryckte med all sin kraft ena handen mot hjärtat.

Det varade ju aldrig så länge. Andnöden, den svarta yrseln, smärtan, som strålade ut i lemmarna från hjärtat, som kämpade och skalv, dunkade några hårda slag och stod darrande stilla igen. Blodet bultade i halsådrorna.

Det gick nog över om en stund. Det gick alltid över, när han setat litet. Men det kom igen, oftare och oftare.

Erlend hade stämt sin skeppsbesättning till möte på Veö^[21] Jakobsmässo-aftonen, men så stannade han något längre vid Jörundgård för att följa med Simon och jaga en slagbjörn, som hade gjort skada på säterboskapen. När han kom hem från jaktfärden, var där bud till honom att några av hans män hade slagits med stadsbor, och han måste skynda norrut för att få dem frigivna. Lavrans hade ärende ditupp, och så red han med mågen.

Det hade lidit fram mot sista Olavsmässan, när de kommo ut till ön. Erling Vidkunssons skepp låg där, och vid aftonsången i Peterskyrkan träffade de drotseten. Han följde med dem in i munkgården, där Lavrans hade härbärge, åt med dem där och skickade sina män ned till fartyget efter något särskilt gott franskt vin, som han skaffat sig i Nidaros.

Men samtalet gick trögt, medan de drucko. Erlend satt i sina egna tankar, glad i ögonen som alltid när han skulle ut på något nytt, men förströdd när de andra talade. Lavrans bara smuttade på vinet, och herr Erling var stillsam.

»Du ser trött ut, frände», sade Erlend till honom.

— Ja, de hade haft hårt väder över Husastadsviken i natt, han hade varit uppe —.

»Och du får rida skarpt, om du skall hinna till Tunsberg Lavransmässodagen. Stor ro eller trevnad får du väl ej heller där. Är mäster Pål med kungen nu?»

»Ja. Lägger icke du till vid Tunsberg då?»

»Det skulle vara för att spörja om kungen vill sända kärlig sonlig hälsning till sin mor —», Erlend skrattade. »Eller om biskop Audfinn vill skicka bud med till fru Ingeborg —»

»Många undra över att du far till Danmark, nu då hövdingarna draga till möte i Tunsberg», sade herr Erling.

»Ja, är det icke underligt att folk alltid skall undra över mig? Jag kan väl ha lust att se litet av slikt folkskick som jag icke sett sedan jag var i Danmark sist — vara med en gång igen i ett tornej — och när vår fränka nu har bett oss. Ingen av hennes släkt här i Norge vill ju kännas vid henne nu, utom Munan och jag.»

»Munan —», Erling rynkade ögonbrynen. Så skrattade han: »Är det så mycket liv i den gamla galten, hade jag så när sagt, att han orkar flytta fläsket sitt ännu? Så han skall ställa till med tornej, hertig Knut! Munan skall väl rida i dyst, han då?»

»Ja, det är synd om dig, Erling, som icke kan komma med och se den synen.» Erlend skrattade också. »Jag märker nog att du är rädd fru Ingeborg har bjudit oss till detta barnsölet för att vi skola brygga ett annat öl och bjuda henne på det. Du vet då bäst själv att jag är för tung på foten och för lätt i sinnet för att kunna nyttjas i lönnråd. Och på Munan haven I dragit ut varenda tand —»

»Ånej, vi frukta icke lönnråd från det hållet. Det må nu väl Ingeborg Håkonsdotter ha klart för sig, att hon spillde all rätt i sitt eget land, när hon gifte sig med Porsen. Stört omöjligt blir det för henne att få en fot innanför dörren här, sedan hon lade sin hand i den mannens, vars lillfinger vi icke vilja se inom våra landamären —»

»Ja, det var klokt av eder att skilja pilten från mor hans», sade Erlend mörkt. »Han är bara barnet ännu — och redan ha vi norske män orsak att bära huvudet högt, när vi tänka på den kung vi svurit vår tro —»

»Tig», sade Erling Vidkunsson sakta och förtvivlat. »Det — det är förvisso falskt —»

De båda andra sågo på honom att han visste det var sant. Barn som kung Magnus Eriksson ännu var, så skulle han redan vara smittad av en synd som det icke hövdes kristna män att tala om. En svensk klerk, som blivit satt att leda hans fostran till boklig lärdom, medan han var i Sverige, hade fört honom vilse på onämnbart sätt.

Erlend sade:

»Det viskar folk på var gård och i vart hybble där norrut hos oss, att Kristkyrkan brann, för det kungen är ovärdig att sitta i Sankt Olavs säte —»

»I Guds namn, Erlend — jag säger det är ovisst huruvida detta är sant! Och det barnet, kung Magnus, må vi nu väl tro är utan skuld i Guds ögon — Han kan rena sig — Säger du att vi skilt honom från hans mor! Jag säger, Gud straffe den mor som sviker sitt barn såsom Ingeborg svek sonen sin — och sätt icke lit till en sådan, du Erlend — minns att det är trolöst folk du nu far att möta!»

»Det tyckes mig att de hållit sin tro till varandra vackert nog —. Men du snackar du, som om himlabrev fölle dig i skötet var dag — det är fuller därför du dömer att du kan vara så djärv, så du dristar bitas med kyrkans tignarmän —»

»Nej, håll upp nu, Erlend! Tala om det du har vett på, karl, och tig om annat —», herr Erling hade rest sig de stodo där, båda, han och Erlend, uppbragta och röda i ansiktet.

Erlend gjorde en grimas av vämjelse:

»Ett djur som människor handskats illa med, hugga vi ned och kasta aset i forsen —»

»Erlend!» Drotseten grep om bordskanten med bägge händer. — »Du har söner själv —», sade han halvhögt. »Kan du säga slikt —? Åh vakta munnen din, Erlend! Tänk dig för, innan du talar, på det ställe dit du nu kommer! Och tänk dig för tjugu resor, innan du gör något —»

»Är det så I gören, som råden för rikets saker, så undrar jag icke på att allt bär hin i våld. Men du tarvar visst icke vara rädd», — han grinade — »jag skall visst ingenting göra. Men det har blivit en förbåld gamman att leva här i landet —.

— Nej, du skall ju ut tidigt i morgon. Och min svärfar är trött —»

De båda andra blevo sittande kvar utan att säga något, sedan han sagt godnatt. Erlend sov ombord på sitt fartyg. Erling Vidkunsson satt och snurrade sin bägare mellan händerna.

»I hosten?» sade han för att säga något.

»Gamla män få så lätt ont av slem. Vi ha nu så många krämpor, käre herre, som I unge ej veten av», sade Lavrans leende.

Så sutto de en stund igen. Tills Erling Vidkunsson sade, liksom halvt för sig själv:

»Ja, så tänka alla — att det är illa ställt för detta riket. För sex år sedan i Oslo, då trodde jag det hade visat sig klart att här fanns en fast håg till att hålla kungadömet vid makt — hos männen av de ätter som äro födda till den gärningen. Jag — byggde därpå.»

»Jag tror I sågen rätt den gången, herre. Men själv saden I att vi äro vana att fylkas kring vår kung. Nu är han ett barn — och halva tiden i ett annat land —»

»Ja. Stundom tänker jag — att ingenting är dock så galet att det ej har något gott med sig. Förr i tiden, då kungarna våra sprungo som hingstar — då fanns det fullt upp av duktiga fålar att lägga på; folket behövde bara kora den som bet bäst ifrån sig —»

Lavrans skrattade litet: »Åh ja —»

»Vi talades vid för tre år sedan, Lavrans Lagmansson, då i kommen från eder vallfart till Skövde och haden besökt edra fränder i Götaland —»

»Jag minns, herre, I hedraden mig med att söka upp mig —»

»Nej, nej, Lavrans, I behöven icke vara så corteis —», den andre slog litet otåligt ut från sig med handen. »Det blev som jag sade», fortsatte han mörkt. »Herrarna här i landet är det nu ingen som kan samla. — De hålla sig framme som ha bäst matlust — något finns där ännu i tråget. Men de som kunde trå efter att vinna makt och rikedom på slikt vis som det följde heder med fordom, i våra fäders tid, de komma icke fram.»

»Det ser så ut. Det är nu så att hedern följer hövdingens märke.»

»Då månde männen mena att med mitt märke följer ringa heder», sade Erling torrt. — »I haven nu hållit eder undan allt som kunde göra edert namn känt, Lavrans Lagmansson —»

»Det har jag gjort så länge jag varit gift man, herre. Det blev jag tidigt — min hustru var sjuklig och tålde föga att färdas bland folk. Och det ser ut som om ätten vår icke ville trivas här i Norge. Mina söner dogo tidigt, och endast en av mina brorsöner levde till vuxen ålder.»

Han blev ledsen för att han kommit att säga detta. Erling Vidkunsson hade själv haft mycken liknande sorg i sitt hem. Hans döttrar voro friska barn och växte upp, men också han hade bara fått behålla en enda av sina söner vid liv, och den gossen skulle vara svag till hälsan. Men herr Erling frågade bara:

»I haven inga nära fränder i morsätten heller, såvitt jag kan minnas.»

»Nej, ingen närmare än morfars systers barn. Sigurd Lodinsson hade bara de två döttrarna, och de dogo båda vid första barnets födelse — min moster fick sitt med sig i graven.»

Så sutto de tysta en stund igen.

»Slika män som Erlend», sade drotseten lågt. »Det är de farligaste. Som tänka litet längre än bara på sitt eget. Men icke långt nog. Ja, är icke Erlend som en lat barnunge —», han snurrade vinbägaren runt på bordet i förargelsen, »han har då rika gåvor? Och välbördig är han och djärv. Men aldrig gitter han höra så mycket om en sak att han förstår den i grund — Och gat han höra en man till slut, så hade han väl glömt det första, innan en kom till det sista —.»

Lavrans såg bort på den andre. Herr Erling hade åldrats mycket sedan han sist såg honom. Han såg ansträngd och trött ut — tycktes fylla ut sätet mindre, Han hade rena, fina anletsdrag, men de voro litet för små, och så var han liksom litet vissen i färgen — hade alltid varit det. Lavrans kände att denne man — ehuru han var en rättskaffens riddare, klok, villig att tjäna utan svek och utan att spara sig, hade något för små mått i alla avseenden för att kunna vara den främste. Hade han varit ett huvud högre, så hade han väl lättare funnit följesvenner.

Lavrans sade sakta:

»Så klok man är nu också herr Knut att han ser det — om de nu tänka på något tilltag därnere — att i några lönnliga anslag kan han ej ha stort gagn av Erlend —»

»Denne mågen är eder kär på ett vis, Lavrans», sade den andre nästan förargad. »Sant att säga, orsak att älska honom haven I då icke —»

Lavrans satt och ritade med fingrarna i litet utspillt vin. Herr Erling lade märke till att ringarna sutto så löst på hans ränder nu.

»Haven I det?» Lavrans såg upp med det lilla fina leendet. »Allt likväl tror jag I ären honom blid!»

»Åja, Gud må veta —

— Men I kunnen svärja på, Lavrans, att det är mycket som nu leker herr Knut i hågen — han är far till en son som är kung Håkons dotterson —»

»Det månde även Erlend kunna förstå, att det barnets far har alltför bred rygg, för att den lilla junkern någonsin skall kunna räcka utanför den. Och modern har allt folk i riket emot sig för det giftermålets skull.»

Något senare stod Erling Vidkunsson och spände på sig sitt svärd, Lavrans hade höviskt tagit gästens kappa från kroken, stod med den i händerna — då vacklade han med ens och höll på att falla omkull, men herr Erling tog emot honom i sina armar. Med möda lyckades han släpa den andre, som ju var stor och lång, bort till sängen. Slag var det inte — Lavrans låg där vit i ansiktet och blå om läpparna, med slappa, mjuka lemmar. Herr Erling sprang över gården och fick härbärgsfadern väckt.

Lavrans tycktes helt skamsen, när han kom till sig igen. Ja, det var en svaghet som gjorde sig påmind då och då — det var sedan en älgjakt för två vintrar sedan, då han gått vilse i tätt snöfall. Sådant behövs väl, innan en man lär sig att ungdomen har lämnat honom i sticket — han smålog ursäktande.

Herr Erling väntade, tills munken hade åderlåtit den sjuke, fast Lavrans bad honom inte besvära sig, han som skulle resa vidare så tidigt nästan morgon.

Månen stod skinande högt över fjällen på Meginlandet, och vattnet låg svart därunder närmast intill, men ute på fjorden flöt ljuset som silverflak. Ingen rök från någon ljure — gräset på hustaken glittrade daggigt i månskenet. Icke en människa på köpstadens enda, korta gata, när herr Erling raskt gick de få stegen nedåt till kungsgården, där han sov. Han såg underligt liten och späd ut i månskenet — med den svarta kappan tätt svept kring sig — litet huttrande. Ett par sömniga svenner, som setat uppe och väntat på honom, tumlade ut på tunet med en lykta. Drotseten tog lyktan, skickade männen till sängs — huttrade litet igen, medan han gick uppför trappan till burloftet, där han låg.

VII

Strax efter Bartolomeusmässan begav sig Kristin på hemfärd med sitt stora resefölje av barn, tjänstefolk och resgods. Lavrans red med henne till Hjerdkinn.

De gingo ut på tunet och samtalade, han och dottern, den morgonen han skulle rida nedåt igen. Det var tindrande sol på fjället — myrarna voro redan röda, och sluttningarna gula som guld av dvärgbjörk; ute på vidden glittrade vatten och mörknade igen, alltefter som skuggorna av de stora, blanka godvädersmolnen vandrade däröver. De vällde fram oavlåtligt och sjönko i fjärran skåror och klyftor i alla nakna gråberg och blånande berg med drivor av nysnö och gamla snömassor, som stängde synkretsen långt borta. De små grågröna sädesåkrarna, som hörde till själastugan bröto av så underligt i färg mot denna högtstrålande fjällvärld.

Vinden blåste skarp och frisk — Lavrans drog upp Kristins kapphätta, som hade blåst bakåt över hennes axlar, och slätade med fingret huvudlinets snibb därunder.

»Det tyckes mig du blivit blek och smalkindad hemma i min gård», sade han. »Ha vi icke skött väl om dig, Kristin —?»

»Det haven I. Icke är det det —»

»Det är också en påkostande resa för dig med alla de barnen», tyckte fadern.

»Åh ja. Likväl är det icke för de fem jag har bleka kinder —», hon smålog flyktigt, och då fadern såg på henne, förskräckt och spörjande, nickade hon och log litet igen. Fadern såg bort, men om en stund frågade han:

»Det är då så, förstår jag, att det icke blir så snart törhända som du kan komma hem till dalen igen —?»

»Åtta år skall det nu väl icke bli tills nästa gång», sade hon som förut. Då såg hon en skymt av mannens ansikte, »Far! Åh — far!»

»Tyst, tyst, dotter min —», ofrivilligt grep han om hennes överarmar och hejdade henne, då hon ville kasta sig i hans famn. »Nej, Kristin —»

Han tog hennes hand fast i sin och började gå framåt med henne. De hade kommit bort från husen, gingo nu på en liten stig inåt den gula björkskogen, utan klart medvetande om var de vandrade. Fadern hoppade över en liten bäck, som skar stigen, vände sig om mot dottern och räckte henne handen för att hjälpa henne över.

Hon såg till och med på den lilla rörelsen att han icke var ledig och spänstig längre. Hon hade sett förut — men inte fäst sig vid det — att han ej mera hoppade i och ur sadeln så lätt som han gjort, inte sprang i en loftstrapp, inte lyfte någonting tungt som förr. Han förde sin kropp stelare och mera försiktigt — som om han bar en slumrande plåga i kroppen och for varligt fram för att ej väcka den. Blodet bultade tydligt i halsådrorna, när han kom in från en ritt. Ibland hade hon sett att han var liksom svullen eller pussig under ögonen — hon kom ihåg att en morgon när hon kom in i stugan, låg han halvklädd i sängen med de nakna benen hängande ut över sängkanten; modern satt på huk framför och gned hans fotled.

»Skall du sörja för var man som ålderdomen fäller, då får du mycket att jämra över, barn», sade han lugnt och stilla. »Du har stora söner själv nu, Kristin, icke kan det väl komma dig oväntat uppå att du ser din far bli snart en åldrig karl. När vi skildes, medan jag var ung, så kunde vi ju ej veta mera då än nu huruvida det var så skickat att vi skulle mötas igen här på jorden. Ännu kan jag leva länge — det går som Gud vill det, Kristin —»

»Ären I sjuk, far?» frågade hon tonlöst.

»Några skröpligheter följa med åren», svarade fadern lätt.

»I ären ej gammal, far. I ären två och femtio år —»

»Min far blev icke så gammal. Kom och sätt dig här med mig —.»

Där var liksom en låg, gräsbevuxen hylla intill en bergvägg, som lutade ut över bäcken. Lavrans häktade av sig kappan, vek ihop den och drog dottern ned med sig för att sitta på den. Bäcken sorlade och porlade över småstenarna framför dem och vaggade en videgren, som hängde ned i vattnet. Fadern satt med blicken riktad utåt de blå och vita fjällen långt bortom den höstliga slätten.

»I frysen, far», sade Kristin, »— tagen min kappa —!» Hon häktade upp den, då tog han den och slog en flik av den om sin axel, så att båda sutto ini den. Han lade sin ena arm om henens midja därunder.

»Det vet du nu väl, Kristin min, ovis är den som begråter en människas bortgång — hellre have dig Kristus än jag, har du väl hört sägas; jag förlitar mig fast på Guds misskund. Den är ej så lång, den tid vänner äro åtskilda. Så tör det kanske tyckas dig stundom, nu medan du är ung, men du har barnen dina och din husbonde. När du blir vid mina år, då kommer du att finna att det är ingen tid sedan du såg oss, som gått bort, och när du räknar de vintrar som förlidit, kommer du att undra över att det var så många —. Nu tyckes mig det är icke länge sedan jag själv var en pilt — och då är det så många år sedan du var den lilla ljusa mön, som lopp efter mig, var jag gick och stod — du följde så kärligt din far — Gud löne dig, Kristin min, för all den glädje jag haft av dig —»

»Ja, lönar han mig som jag lönade dig —», hon sjönk ned på knä framför honom, tog om hans handleder och kysste ini hans händer, medan hon gömde sitt gråtande ansikte i dem. »Åh, far, min käre far — icke förr blev jag vuxen mö än jag lönade eder kärlek med det att jag gjorde er den bittraste sorg —»

»Nej, nej, barn, gråt icke så.» Han drog händerna till sig, lyfte upp henne till sig, och så sutto de som förut.

»Mycken glädje har jag haft av dig också under dessa år, Kristin. Fagra och lovande barn har jag sett växa upp vid ditt knä, en duktig och förståndig kvinna har du blivit — och jag har märkt att mer och mer har du vant dig att söka hjälpen, där den bäst står att finna, när du varit i någon svårighet. Kristin, gullet mitt bästa, gråt icke så bittert. Du kan skada den du gömmer under bältet ditt», viskade han. »Sörj då icke så!»

Men han förmådde ej lugna henne. Då lyfte han dottern upp i sitt knä och satt med henne i sin famn; nu hade han henne som när hon var liten — hennes armar lågo om hans hals och hennes ansikte vid hans axel.

»Ett är det som jag icke har sagt till någon moders barn utom till prästen min — nu vill jag säga det till dig. Den tiden jag var i uppväxtåren — hemma på Skog och när jag först kom till hirden, då var jag hågad att klostergiva mig, så snart jag blev gammal nog. Ja, jag hade ju ej givit något löfte, icke i mitt eget hjärta heller. Mycket drog mig åt det andra hållet också — Men när jag låg och fiskade ute på Botnfjorden och jag hörde klockorna ringa hos bröderna på Hovedö — då tyckte jag att det drog mest i alla fall —.

Så när jag var sexton vintrar gammal, lät far göra åt mig den platobrynjan jag har, av spanska stålplator med silversmält — Rikard engländare i Oslo satte ihop den — och jag fick svärdet, det som jag alltid brukar — och hästpansaret. Det var icke så fredligt i landet då som under din uppväxt, vi hade krig med danskarna, så jag visste jag fick nog snart nyttja mina härliga vapen. Och jag kunde ej avlägga dem. — Jag tröstade mig med att min far icke skulle vilja att hans äldsta son blev munk, och att jag icke borde göra mina föräldrar emot.

Men själv valde jag världen, och jag försökte tänka, när världen gick emot — omanligt skulle det vara att klaga över den skickelse jag själv korat. Ty det har jag sport mer och mer, för varje år jag levat — icke gives det värdigare idrott för den människa som fått nåd att blicka in litet i Guds misskund än att tjäna honom och vaka och bedja för de människor vilka ännu gå med blicken skymd av denna världens ting. Likväl så måste jag nog säga, Kristin min — att tungt skulle det fallit sig för mig att offra för Guds skull det liv jag levat på mina gårdar, med omsorg om timliga ting och med världslig gamman — med din mor vid min sida och med eder, barnen mina, Så får en man tåla det, när han avlar avkomma av sin lekamen, att det svider i hjärtat, om han mister dem eller världen går dem emot. Gud, som gav dem själen, ägde dem och icke jag.»

Gråten skakade Kristins kropp; så började fadern vagga henne som ett litet barn i sin famn.

»Många ting förstod jag ej, då jag var ung. Far höll Osmund kär också, men icke så som mig. Det var för mors skull, förstår du — henne glömde han aldrig, men han tog Inga, för att hans far ville det. Nu önskar jag att jag kunde mött min styvmor redan i denna världen och fått be henne om tillgift, för att jag icke aktade på hennes godhet —»

»Du har sagt ofta, far, att din styvmor gjorde dig varken ont eller gott», sade. Kristin, under det hon fortfarande grät.

»Ja, Gud hjälpe mig, jag förstod ej bättre. Nu synes det mig vara en stor sak att hon ej hyste hätskhet mot mig och aldrig sade mig ett ont ord. Huru skulle du känna det, Kristin, att se din styvson sättas före din egen son i ett och allt och alltid —?»

Kristin hade blivit något lugnare. Hon låg med ansiktet vänt utåt nu och såg fram mot fjällmarken. Det mörknade av en stor gråblå molnmassa, som gick under solen — några gula strålar stucko igenom, det glittrade vasst från bäckens vatten.

Så brast gråten lös på nytt.

»Åh nej — far, min far, skall jag icke få se eder mer i livet, så —»

»Gud bärge dig, Kristin, barnet mitt, så att vi mötas på den dagen, alla vi som voro vänner i livet — och var människosjäl — Krist och Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas skola värna dig alla dagar.» Han tog hennes ansikte mellan sina händer kysste henne på munnen. »Gud vare dig huld, Gud lyse för dig, i denna världens ljus och i det stora ljuset —»

Några timmar senare, då Lavrans Björgulfson red från Hjerdkinn, gick dottern fortfarande bredvid hans häst. Svennen hade kommit ett gott stycke i förväg, men han fortfor att rida steg för steg. Det var så svårt att se på hennes förgråtna, förtvivlade ansikte. Sådan hade hon setat inne i gäststugan också, hela tiden medan han åt och talade med hennes barn, skämtade med dem och tog dem upp i knät, ett i sänder.

Lavrans sade sakta:

»Sörj icke mer över det som du har att ångra för min skull, Kristin. Men kom ihåg det, när dina barn växa upp och det kanske synes dig att de icke äro mot dig eller mot sin far så som du kunde finna skäligt. Och minns då också det som jag sade till dig om min ungdom. Trofast är din kärlek till dem, det vet jag, men du är mest hård, när du älskar mest, och egenvilja bor hos dessa piltarna dina, det har jag sett», sade han med ett litet leende.

Till slut bad Lavrans att hon nu skulle vända om och gå tillbaka: »Jag vill icke att du skall gå ensam längre bort från husen.» De hade kommit in i ett dalstråk mellan små höjder med björkskog kring foten och stenrös uppefter sidorna.

Kristin kastade sig in mot faderns ben i stigbygeln, hon famlade med fingrarna på hans kläder och hans hand och sadeln och hästens hals och länd, hon slängde med huvudet hit och dit och grät med så djupa jämmerfulla stönanden att fadern tyckte hans hjärta måste brista av att se henne stadd i så stor bedrövelse.

Han sprang av hästen och tog dottern i sina armar, höll henne i sin famn för sista gången. Åter och åter gjorde han korsets tecken över henne och anförtrodde henne i Guds och helgonens vård. Till sist sade han att nu måste hon släppa honom.

Så skildes de åt. Men när han kommit ett stycke bort, såg Kristin att fadern saktade hästens gång, och hon förstod att han grät, där han red bort från henne.

Hon sprang in i björkskogen, skyndade framåt och började klättra uppåt den lavgula uren i närmaste sluttningen. Men den var storstenig och svår att komma upp i, och det lilla berget var högre än hon trott. Äntligen kom hon upp på toppen, men då hade han försvunnit bland höjderna. Hon lade sig ned i mossan och mjölonriset, som växte på den rundade bergstoppen, och där blev hon liggande och grät med ansiktet tryckt mot armarna.

Lavrans Björgulfson kom hem till Jörundgård sent på kvällen. Det gick en liten skönt värmande känsla genom honom, när han såg att folk ännu var uppe i arenshuset — det fladdrade svagt av eldsken bakom den lilla, lilla glasrutan ut mot svalgången. I det huset hade han alltid haft mest förnimmelse av hem.

Ragnfrid satt ensam därinne med ett stort syarbete framför sig på bordet — ett talgljus i mässingsstake stod bredvid. Hon reste sig strax, hälsade godafton, lade mera ved på härden och gick själv efter mat och dryck. Nej, hon hade skickat tärnorna i ro för länge sedan — de hade haft en svår dag, men nu var också kornbröd bakat, så det räckte till jul, Pål och Gunstein hade farit till fjälls för att samla mossa. Medan de talade om mossa — ville Lavrans ha till vinterdräkt den väven som var färgad med mossa eller den ljunggröna? Orm i Moar hade varit här i morse och bett att få köpa några läderrep. Hon hade tagit de repen som hängde främst i skjulet och sagt att han kunde få dem till skänks. Jo, det var litet bättre med dottern — såret på benet läktes ihop fint nu —

Lavrans svarade och nickade, medan han och svennen åto och drucko. Men husbonden blev fort färdig med att få i sig maten. Han steg upp, torkade av kniven bak på låret och tog upp ett nystan, som låg vid Ragnfrids plats. Tråden var nystad på en pinne, som var utskuren till en fågel i vardera ändan — den ena var litet sönderbruten i stjärten. Lavrans jämkade på brottet, täljde litet på den, så att den fick kort stjärt. Han hade gjort en hel del sådana nystpinnar åt sin hustru en gång för länge sedan.

»Skall du böta detta själv?» frågade han och såg på hennes söm. Det var ett par av hans läderhosor; Ragnfrid satte lappar på insidan av låren, där de hade nötts mot sadeln. »Det är hårt arbete för dina fingrar, Ragnfrid —»

»Åh —.» Hustrun lade läderstyckena kant i kant och stack hål med sylen.

Svennen sade godnatt och gick ut. Man och hustru voro ensamma. Han stod vid eldstaden och värmde sig med ena foten uppe på kanten och en hand om ljurestången. Ragnfrid såg bort på honom. Då märkte hon att han ej längre hade den lilla ringen med rubinerna — sin mors brudring. Han såg att hon hade sett det.

»Ja, jag gav den åt Kristin», sade han. »Den har ju alltid varit aktad åt henne — jag menade hon kunde lika gärna få den nu.»

Så sade de till varandra att de skulle väl lägga sig nu. Men han blev stående som förut, och bon satt där med sitt arbete. De växlade några ord om Kristins resa, om arbete som förestod vid gården, om Ramborg och Simon. Så talade de återigen litet om att de fingo väl gå till ro — men ingen av dem rörde sig.

Då drog Lavrans fingerguldet med den blå och vita stenen av sin högra hand och gick bort till sin hustru. Skygg och förlägen tog han hennes hand och trädde ringen därpå — han måste flytta den ett par gånger, innan han fann det finger som den passade på. Det blev på långfingret, över vigselringen.

»Denna vill jag nu du skall ha», sade han lågt utan att se på henne.

Ragnfrid satt orörlig och tyst — blodröd i kinderna.

»Varför gjorde du detta?» viskade hon till sist. »Tänker du jag icke unnar vår dotter hennes ring —?»

Lavrans skakade på huvudet och log litet:

»Åh, du förstår nog varför jag gör det.»

»Du har sagt förut att den ringen ville du ha med dig i graven», sade hon som förut. »Den skulle ingen bära efter dig —»

»Därför skall du heller aldrig ta den av din hand, Ragnfrid — lova mig det! Efter dig vill jag ingen skall bära den —»

»Varför gör du detta?» frågade hon igen och höll andan.

Mannen såg ned i hennes ansikte:

»I våras var det fyra och trettio år sedan vi blevo sammangivna. Jag var en övermaga sven — hela mandomen min var du vid min sida, när jag hade en sorg, och när det gick mig väl. Gud bätre, jag förstod alltför litet hur mycket tungt du gick och bar på, medan vi levde samman. Men nu tyckes mig, jag kände alla dagar det var gott att ha dig där —.

Jag vet icke om det är så att du har trott jag hade vår Kristin kärare än dig. Det var så att hon var min högsta glädje och hon vållade mig den värsta sorg — Men du var mor till dem alla. Nu tyckes mig att dig blir det värst att lämna, när jag går bort —.

Därför skall du aldrig giva ringen min åt någon — icke till någon av döttrarna våra heller, utan säga att de icke få taga den av dig —.

Törhända tyckes dig, hustru, du har haft mer sorg än glädje hos mig — galet gick det för oss på ett vis, men likväl tyckes mig vi varit fulltrogna vänner. Och jag har tänkt det att sedan skola vi mötas igen och det som var vrångt skall icke skilja oss mera, men den vänskap som var, den skall Gud upprätta igen, i en bättre skepnad —»

Hustrun lyfte det bleka, fårade ansiktet — det brann i de stora, insjunkna ögonen, då hon såg upp på mannen. Han höll ännu hennes hand — hon såg på den, sådan den låg i hans, något upplyft. De tre ringarna glänste efter varandra — nederst fästeringen, ovanför vigselringen och sist denna —.

Det kom så underligt för henne. — Hon kom ihåg när han satte på henne den första, framför ljurestången i stugan hemma på Sundbu; deras fäder stodo bredvid. Han var röd och vit, rund i kinderna, nätt och jämnt ute ur barndomen — litet förlägen, när han tog det steget fram från herr Björgulfs sida.

Den andra hade han satt på hennes finger utanför kyrkdörren i Gerdarud, i Guds trefaldiga namn, under prästens hand.

Hon kände att med denna sista ringen hade han vigt sig vid henne igen. När hon snart satt vid hans livlösa kropp, så ville han hon skulle veta att med denna ring hade han fäst vid henne den starka och levande kraft som bott i detta stoft och aska —.

Det kändes som om hjärtat sprang sönder i hennes bröst, blödde och blödde, ungt och våldsamt. Av sorg för den varma och levande älskog, som hon ännu kved lönnligt över att hon gått miste om, av ångestfylld lycka över denna bleka, lysande kärlek, som drog henne med sig mot jordelivets yttersta gräns. Genom det stora mörkret, som skulle komma, såg hon skenet av en annan, mildare sol, kände doften av örterna i lustgården vid världens ända —.

Lavrans lade hustruns hand tillbaka i hennes knä och satte sig ned på bänken, ett litet stycke från henne, med ryggen åt bordet och ena armen över dess kant. Han såg ej på henne, utan in i elden på härden.

Hon sade likväl helt stilla och lungt, när hon åter tog till orda:

»Icke hade jag tänkt, husbonden min, att du hade mig så kär —»

»Jo», svarade han lika stilla.

De sutto tysta en stund. Ragnfrid flyttade sömnaden ur sitt knä bort på bänken bredvid sig. Om en stund frågade hon sakta:

»Det som jag sade dig den natten — har du glömt det —?»

»Glömma slikt kan väl en man icke i denna världen. Och det är så att jag själv känt — bättre blev det icke mellan oss, sedan jag fått veta detta. Ehuru Gud vet, Ragnfrid, att jag stred hårt för att du aldrig skulle märka jag tänkte så mycket på det —»

»Jag visste ej att du tänkte så mycket på det.»

Han vände sig hastigt mot hustrun och såg på henne. Då sade Ragnfrid:

»Min skuld är det att det blev värre emellan oss, Lavrans. Det tycktes mig att kunde du vara mot mig alldeles som förr — efter den natten — då måtte du ha brytt dig ännu mindre om mig än jag hade trott. Hade du blivit mig en hård husbonde efter detta, hade du slagit mig, om så blott en endaste gång, när du fått ett rus, — då kunde jag burit min sorg och min ånger bättre. Men att du tog det så lätt —»

»Har du trott att jag tog det lätt —?»

Den svaga skälvningen i hans röst gjorde henne vild av längtan. In i honom ville hon störta sig, ända till bottnen i det upprörda djup som röjde sig i röstens ansträngt behärskade böljegång. Hon flammade upp:

»Ja, hade du tagit mig i famn en endaste gång, icke för det jag var din kristligt äkta maka, som blivit lagd vid din sida, utan den hustru du eftertraktat och kämpat för att vinna — icke hade du då kunnat vara mot mig som om de orden varit osagda —»

Lavrans tänkte efter:

»Nej. Det — hade jag väl icke. Nej.»

»Hade du blivit så glad åt den fästmön du fick som Simon blev åt vår Kristin —»

Lavrans svarade ej. En stund efteråt sade han, liksom mot sin vilja, lågmält och rädd:

»Varför nämnde du Simon?»

»Likna dig vid den andre kunde jag nu väl icke», svarade hustrun, själv förvirrad och skrämd, men hon försökte småle. »I ären dock alltför olika.»

Lavrans reste sig upp, gick några steg, oroligt — så sade han ännu tystare:

»Gud skall icke svika Simon.»

»Tycktes dig aldrig», frågade hustrun, »att Gud hade svikit dig?»

»Nej.»

»Vad tänkte du den natten då vi sutto där i ladan — då du fick veta i en och samma stund att vi, som du hållit kärast och älskat mest trofast, vi hade båda svikit dig, så mycket som vi hade makt till —?»

»Jag tänkte visst icke mycket», svarade mannen.

»Men sedan då», fortfor hustrun, »när du alltid tänkte på det — som du säger att du gjorde —»

Lavrans vände sig bort från henne. Hon såg att en rodnad strömmade nedåt den solbrända halsen:

»Jag tänkte på varje gång jag hade svikit Kristus», sade han mycket lågmält.

Ragnfrid reste sig — stod litet, innan hon vågade gå bort och lägga sina händer på mannens axlar. När han tog om henne, lutade hon pannan mot hans bröst; han kände att hon grät. Mannen drog henne fastare intill sig och lade sitt ansikte ned på hennes hjässa.

»Nu, Ragnfrid, vilja vi gå till ro», sade han litet efteråt.

Tillsammans gingo de fram till krucifixet, bugade sig och gjorde korstecknet. Lavrans läste aftonbönerna, han sade dem på kyrkans språk, lågt och klart, och hustrun upprepade orden efter honom

Så klädde de av sig. Ragnfrid lade sig innerst i sängen, vars huvudgärd nu bäddats mycket lägre, därför att mannen på sista tiden ofta plågats av yrsel. Lavrans stängde dörren med bom och regel, krafsade aska över glöden på härden, blåste ut ljuset och steg in till henne. I mörkret lågo de, deras armar rörde vid varandra. Efter en stund flätade de samman fingrarna.

Ragnfrid Ivarsdotter tänkte — det var som en ny brudnatt, och en underlig brudnatt. Lycka och olycka flöto i varandra och buro henne på vågor så starka att hon kände, nu började själen lossa de första rötterna ur hennes kropp — nu hade dödens hand snuddat vid henne också — för första gången.

Så måste det gå — då det börjat så som det gjort. Hon kom ihåg första gången hon såg sin fästman. Han hade då varit vänlig mot henne — litet förlägen, men villig nog att hålla av sin fästmö. Till och med att den unga pojken var så strålande vacker hade retat henne — hans hår, som hängde så tjockt och blankt och ljust kring det röda och vita, guldfjuniga ansiktet. Hennes hjärta var ett enda svidande sår, av tanken på en man som inte var vacker och inte var ung och inte blid, som mjölk och blod, och hon förgicks av längtan efter att gömmas i hans famn och samtidigt köra sin kniv i hans strupe — Och första gången hennes fästman velat försöka att smeka henne — de hade setat tillsamman i en burtrapp därhemma, och då tog han bara med ena handen om hennes flätor — for hon upp, vände sig mot honom vit av vrede och gick sin väg.

Åh, hon mindes den nattliga färden, då hon red med Trond och Tordis genom Jerndalen till den trollkunniga frun på Dovre. På knä hade hon legat, ringar och armband hade hon strukit av sina händer ned på golvet framför fru Åshild, förgäves hade hon tiggt och bett om att få ett medel, så att hennes brudgum icke skulle kunna få sin vilja fram med henne — Hon kom ihåg den långa resan, med fadern och fränderna och brudtärnorna och utstyrseln, ned genom dalen, utåt slättbygderna, till bröllopet på Skog. Och hon mindes första natten — och alla nätter sedan — då hon tagit emot den nygifta pojkens klumpiga smekningar, kall som en sten, utan att dölja hur föga det var henne till glädje.

Nej, Gud hade icke svikit henne. Misskundsam hade han hört hennes nödrop, när hon åkallade honom, medan hon sjönk och sjönk i sin olycka — till och med när hon ropade utan att tro att hon skulle bli bönhörd. Det var som om det svarta havet hade störtat över henne — nu lyfte vågorna henne mot en sällhet så underlig och ljuv — hon visste den skulle bära henne ut ur livet.

»Tala till mig, Lavrans», bad hon sakta. »Jag är så trött —»

Mannen viskade:

»Venite ad me, omnes qui laborate et onerati estis. Ego reficiam vos^[22] — har drotten sagt.»

Han sköt in ena armen under hennes skuldra och drog henne helt intill sin sida. De lågo en stund så kind vid kind. Så sade hon sakta:

»Nu har jag bett Guds moder bedja för mig den bönen att jag ej måtte leva år och natt efter dig, husbonde min.»

Hans läppar och hans ögonhår snuddade vid hennes kind i mörkret, lätt som fjärilsvingar:

»Ragnfrid min, Ragnfrid min —»

VIII

Kristin satt hemma på Husaby denna höst och vinter och ville ingenstädes fara — hon skyllde på att hon ej var frisk. Men hon var bara trött. Så trött hade hon aldrig varit förr i sitt liv — trött var hon av att förlusta sig och trött av att sörja, och allra mest var hon trött av att grubbla.

Det bliv bättre när hon fått detta nya barnet, tänkte hon — hon längtade så förfärligt efter det; det var som om det skulle skydda henne. Om det blev en son och hennes far dog innan det var fött, så skulle det bära hans namn. Och hon tänkte på hur hon skulle älska detta barnet och amma det själv vid sitt eget bröst — det var så länge sedan hon haft ett spätt barn nu, så hon kom att gråta av längtan, när hon tänkte på att hon nu snart skulle ha ett dibarn i sin famn igen.

Hon samlade åter sina söner kring sitt knä som förr i tiden och bemödade sig om att få litet mera tukt och skick i deras uppfostran. Hon kände att hon handlade enligt sin fars önskan i detta, och det gav henne liksom litet frid i själen. Sira Eiliv hade nu börjat lära Nåkkve och Björgulf bokstäverna och det latinska tungomålet, och Kristin satt då ofta därborta i prästhuset, när barnen voro där och skulle undervisas. Men de voro icke mycket vetgiriga läresvenner, och alla barnen voro oregerliga och yra, så när som på Gaute, så han fortfor att vara moderns skötebarn, som Erlend kallade det.

Erlend hade kommit hem från Danmark vid helgonamässotiden,^[23] mycket upprymd. Han hade blivit välkomnad med största hedersbevisning av hertigen och av sin fränka fru Ingeborg; de hade hjärtligt tackat för hans gåvor av pälsverk och silver, han hade ridit i dyst och jagat hjort och hind, och när de skildes, hade herr Knut skänkt honom en kolsvart spansk hingst, under det frun sänt kärlig hälsning och två silvergrå vinthundar till hans hustru. Kristin tyckte att dessa utländska hundar sågo lömska och trolösa ut, och hon var rädd att de skulle göra hennes barn illa. Och folk i bygden pratade om kastalenen. Erlend tog sig bra ut på den högbenta, lättbyggda hästen, men ett sådant djur passade ej här i landet, och Gud månde veta hur hingsten skulle reda sig i fjället. Emellertid köpte nu Erlend upp de präktigaste svarta ston, varhelst han färdades i sitt område som syssloman, och han hade nu en hästhjord som var vacker att se på i varje fall. Eljest hade Erlend Nikulauson brukat sätta fina, utländska namn på sina ridhästar: Belcolor och Bayard och dylikt, men denna, sade han, var så präktig att den ej behövde slik prydnad — den hette bara Svarten.

Erlend förargade sig mycket över att hustrun inte ville följa med honom någonstans. Sjuk kunde han ej märka att hon var — hon varken svimmade eller kräktes denna gången, det syntes ej ännu på henne — blek och trött blev hon väl av att ständigt sitta inne och grubbla och ruva över hans missgärningar. Det var vid jultiden — det kom till häftiga tvister mellan dem. Och nu kom ej Erlend och gjorde avbön för sin hetsighet, som han alltid brukat förr. Hittills hade han alltid trott, när det var oenighet mellan dem, att det var han som hade skulden. Kristin var god, hon hade alltid rätt, och när han vantrivdes och leddes hemma, så var det hans natur som var sådan att han blev trött på det goda och rätta, om han fick för mycket därav. Men i somras hade han mer än en gång märkt att svärfadern gav honom medhåll och tycktes anse att Kristin brast i hustrulig vänlighet och fördragsamhet. Han upptäckte då att hon var småaktigt ömtålig och hade svårt att förlåta små försyndelser, som ej varit så illa menade från hans sida. Alltid hade han bett henne om tillgift, när han fått tänka efter litet — och hon hade sagt att hon förlät, men efteråt hade han fått erfara att det var gömt, men icke glömt.

Så var han mycket hemifrån, och nu tog han ofta dottern, Margret, med sig. Möns uppfostran hade alltid varit en källa till oenighet dem emellan. Sagt något om det hade Kristin aldrig, men Erlend visste nog vad hon — och annat folk — tyckte. Han hade på allt vis hållit Margret som sitt äktfödda barn, och folk tog mot henne, som om hon varit det, när hon följde med fadern och styvmodern. På Ramborgs bröllop hade hon varit en av brudtärnorna och burit guldkrans över sitt utslagna hår. Många av kvinnorna tyckte illa om det, men Lavrans hade talat med dem, och Simon hade också sagt att ingen fick yttra någon invändning däremot till Erlend eller säga något därom till mön; icke rådde det fagra barnet för sin olyckliga börd. Men Kristin förstod att Erlend hade för avsikt att försöka få Margret gift med en sven av vapen och att han trodde att, med den ställning han nu hade, skulle han lyckas genomföra detta, fastån mön hade avlats i hor och näppeligen kunde få en fullt betryggad oomkullrunkelig ställning. Detta kunde kanske gått för sig, om folk haft någon riktig tro på att Erlend skulle mäkta bevara och öka sin makt och rikedom. Men ehuru Erlend blev omtyckt och hedrad på ett vis, så var det som om ingen hade full tilltro till att välståndet på Husaby skulle hålla sig. Så Kristin var rädd för att sina planer med Margret skulle han svårligen kunna genomdriva. Och fast hon ej tyckte synnerligen mycket om Margret, så ömkade hon mön och gruvade sig för den dag då dennas övermod kanske skulle knäckas — om hon måste nöja sig med ett mycket ringare gifte än hennes far låtit henne vänta och helt andra villkor än dem han uppfött henne uti.

Så kommo tre män från Formo till Husaby strax efter kyndelsmässan; de hade åkt skidor över fjället och bragte Erlend ilbud från Simon Andresson. Simon skrev att deras svärfar nu var sjuk och det icke var att vänta att han skulle leva mycket längre; Lavrans lät bedja att Erlend måtte komma till Sil, om det var honom möjligt; han ville gärna tala med bägge sina mågar om hur allt skulle ordnas efter honom.

Erlend gick och såg i mjugg på sin hustru. Hon var barntung nu, mycket blek och smal i ansiktet — och hon såg så bedrövad ut, vart ögonblick ville tårarna fram. Så ångrade han sitt beteende mot henne i vinter — faderns sjukdom kom icke oväntat för henne, och hade hon gått med en sådan lönnlig sorg, så fick han tillgiva att hon varit orimlig.

Ensam kunde han göra denna färd till Sil tämligen hastigt, om han åkte skidor över fjället. Skulle han föra hustrun med sig, så blev det en långsam och besvärlig resa. Och då måste han vänta tills efter vapensynen i fastan, stämma möte med sina ombudsmän först; det var också några stämmor och ting, som han själv måste närvara vid. Innan de kunde komma i väg, skulle det bliva farligt nära den tid då Kristin väntade sin förlossning — och hon som ej tålde sjön när hon var frisk en gång. Men han nändes ej tänka sig att hon inte skulle få se sin far, innan han dog. Om kvällen, sedan de lagt sig, frågade han sin hustru om hon vågade sig på att resa.

Han kände sig belönad, då hon grät ut i hans armar, tacksam och ångerfull över sin ovänlighet mot honom i vinter. Erlend blev mjuk och öm som alltid när han vållat en kvinna sorg och blev tvungen att med egna ögon se henne sörja. Följaktligen bar han någorlunda lugnt Kristins påfund. Han hade genast sagt att barnen ville han icke ha med. Men modern framhöll att Nåkkve var då så gammal nu att han kunde ha gagn av att se sin morfars hädanfärd. Erlend sade nej. Så tyckte hon att Ivar och Skule voro för små att lämnas kvar i tjänarinnornas vård. Nej, sade fadern. Och Gaute hade hennes far haft så kär. Nej, sade Erlend — det var vanskligt nog, så som det stod till med henne — för Ragnfrid att få en havande kvinna till gården, medan hon hade sin husbonde på sotsängen — och för dem med den nyfödde på hemvägen. Antingen fick hon lämna barnet att uppfödas på en av Lavrans gårdar, eller också fick hon vänta på Jörundgård, tills det blev sommar — men då måste han resa hem i förväg. Han framhöll detta för henne om och omigen, men han försökte tala lugnt och övertygande.

Så kom han att tänka på att han borde föra med sig från Nidaros ett och annat, som svärmodern kunde behöva till gravölet — vin och vax, vetemjöl, paradiskorn^[24] och dylikt. Men äntligen kommo de dock i väg och hunno fram till Jörundgård dagen före Gertrudsmässan.

Men det blev så helt annorlunda för Kristin att vara hemma än hon hade tänkt.

Hon måste ju vara överlycklig, för att hon fått se sin far ännu en gång. Då hon påminde sig hans glädje, när hon kom, och hur han hade tackat Erlend för detta, var hon glad. Men hon kände sig stå utanför så mycket nu, och det var smärtsamt.

Det var en knapp månad till den väntade nedkomsten; därför förbjöd Lavrans alldeles att hon hjälpte till med att sköta honom; inte fick hon lov att vaka hos honom på natten med de andra, och inte ville modern tillåta att hon gav den minsta handräckning i allt brådskande arbete. Hon satt hos fadern hela dagen, men det var sällan de blevo ensamma någon stund. Nästan dagligen kommo gäster till gårds — vänner, som ville se Lavrans Björgulfson ännu en gång i livet. Det gladde fadern, fastän han blev mycket trött av det. Han talade muntert och hjärtligt med alla, kvinnor och män, ringa och rika, unga och gamla, tackade för deras vänskap, bad om deras förbön för hans själ, och »Gud låte oss mötas på glädjens dag!» Om nätterna, när bara hans egna voro hos honom, låg hon ovanpå i högloftet, stirrade ut i mörkret och kunde ej sova, för att hon måste tänka på faderns bortgång och på sitt eget hjärtas vrånghet och ondska.

Det led fort mot slutet med Lavrans. Han hade hållit sig uppe, tills Ramborg hade fått sitt barn och Ragnfrid ej mer behövde vara så mycket på Formo; han hade också låtit köra sig dit ned en dag och sett sin dotter och dotterdottern; Ulvhild hade den lilla mön döpts till. Men så lade han sig, och han kom nog ej upp mera.

Han låg i storstugan under högloftet. De hade gjort i ordning ett slags säng åt honom på högsätesbänken där, ty han tålde ej att ha högt under huvudet, då kände han genast yrsel, fick svimningsanfall och hjärtkramp. De tordes ej åderlåta honom mera; det hade de måst göra så ofta under hösten och vintern att han nu var alldelse blodfattig, och han orkade föga äta eller dricka.

Faderns fina, vackra anletsdrag voro skarpa nu, och solbrännan hade bleknat bort ur hans väderbitna ansikte; det var gult som ben och blodlöst blekt på läpparna och i ögonvrårna. Det rika, ljusa och vitsprängda håret låg oklippt, visset och kraftlöst på kuddens blåmönstrade överdrag, men det som förändrade honom mest var den grova grå skäggroten, som nu växte över underansiktet och nedåt den långa, kraftiga halsen, där senorna framträdde som breda strängar. Lavrans hade alltid varit så noga med att raka sig före varje mässdag. Kroppen var avmagrad, så att den var nästan bara som ett benrangel. Men han sade att han mådde bra, när han låg alldeles utsträckt och ej rörde på sig. Och han var alltid munter och glad.

De slaktade och bryggde och bakade till gravölet, hade sängkläder ute och sågo över dem — allt som kunde undangöras blev gjort nu, så att det skulle kunna vara stilla, när den sista striden kom. Det upplivade Lavrans mycket att höra om dessa förberedelser — hans sista gille skulle icke bli det ringaste som stått där på Jörundgård: hederligt och värdigt skulle han skiljas från sitt husbondevälde. En dag ville han se de två kor som skulle föras med i hans liktåg — som gåva till Sira Eirik och Sira Solmund — och de leddes då in i stugan. De hade fått dubbelt mått foder hela vintern och voro då också så fina och feta som säterkor vid Olavsmässotid, fastän det nu var just i vårknipan. Själv skrattade han allra mest, då den ena tappade något på stuggolvet. Men han var rädd för att hustrun skulle alldeles slita ut sig. — Kristin hade trott att hon själv var en duktig husmor, det hade hon då ord om sig för hemma i Skaun, men hon tyckte nu att jämförd med sin mor var hon alldeles oduglig. Ingen kunde begripa hur Ragnfrid bar sig åt för att hinna med allt vad hon gjorde — och ändå tycktes hon aldrig lång stund vara borta från sin man; hon var också med och vakade varje natt.

»Tänk aldrig på mig, husbonde», sade hon och lade sin hand i hans. »När du är död, då vet du att jag skall vila helt från all slik möda.»

Lavrans Björgulfson hade för flera år sedan köpt sig en vilostad hos predikarebröderna i Hamar, och Ragnfrid Ivarsdotter ville följa hans lik dit och stanna hos det; hon skulle ha provent i en gård som munkarna ägde i staden. Först skulle kistan föras in i kyrkan här hemma, med stora gåvor till den och prästerna, hans hingst skulle föras efter med rustning och vapen, och dessa skulle Erlend lösa ut med fem och fyrtio mark silver. En av hans och Kristins söner skulle väl få detta — helst det barnet hon nu gick med — om det blev en son — kanske blev det Lavrans i Jörundgård en gång i tiden, log den sjuke. På färden ned genom Gudbrandsdalen skulle liket också föras in i flera kyrkor och stå där över natten; dessa voro då ihågkomna med penninggåvor och vaxljus i Lavrans testamente.

En dag nämnde Simon att nu hade, svärfadern fått liggsår — han hjälpte Ragnfrid att lyfta och sköta om den sjuke.

Kristin var förtvivlad över sitt eget svartsjuka hjärta. Hon hade så svårt för att tåla att föräldrarna visade Simon Andresson sådan förtrolighet. Han var hemmastadd på Jörundgård så som Erlend aldrig varit. Nästan varje dag stod hans digra blacka häst bunden borta vid tungärdslet, Simon satt inne hos Lavrans med hatt och kappa på — han skulle ej stanna så lång stund. Snart kom han i dörren och ropade att de fingo ställa in hans häst i alla fall. Han var inne i alla faderns affärer, hämtade brevskrinet och tog reda på handlingar och avskrifter, uträttade ärenden åt Ragnfrid och talade med fördrängen om gårdssysslorna. Kristin tänkte på att hon hade önskat över allt annat i världen att hennes far skulle komma att tycka om Erlend — och första gången fadern givit honom medhåll mot henne själv, hade hon strax gjort det allra värsta. —

Simon Andresson sörjde djupt över att han så snart skulle skiljas från sin svärfar. Men han var över måttan glad för att han hade fått den lilla dottern. Lavrans och Ragnfrid talade mycket om liten Ulvhild, och Simon kunde svara på allt vad de frågade om den lilla möns tillväxt och utveckling. Också härvid kände Kristin svartsjukan stinga henne i hjärtat — Erlend hade aldrig brytt sig om deras barn på det viset. På samma gång föreföll det henne litet löjligt, när denna icke helt unga man, med det tunga, brunröda ansiktet, satt och resonerade med sådan sakkunskap om ett dibarns magknip och matlust.

Simon hämtade henne med släde en dag; hon måste då komma söderut och se sin syster och systerdotter.

Han hade låtit helt och hållet bygga om den gamla, svarta arenstugan, dit kvinnorna på Formo i några hundra år brukat gå in, när de skulle föda barn. Den gamla härdstenen var utkastad, en hög, murad eldstad hade kommit i dess ställe, och en fin säng, prydd med sniderier, var inbyggd, varmt och skyddat, intill dess ena sida. Vid väggen mitt emot stod en vackert snidad bild av Guds moder, på en sådan plats att den som låg i sängen kunde ha den för sina ögon. Det hade kommit tiljor på golvet och glasfönster i väggen, vackert smått bohag och nya bänkar. Simon ville att Ramborg skulle ha detta huset till frustuga; här kunde hon ha sitt tillhåll, ta emot och undfägna husfruar, och när det var gästabud vid gården, kunde här vara en fristad för dem, som inte kände sig så väl till mods, då männen frampå kvällen fingo litet för mycket till bästa.

Ramborg hade till gästens ära gått till sängs. Hon hade gjort sig fin med huvudkläde av silke och röd tröja med vita pälskanter över bröstet, hade kuddar med sidenöverdrag bakom ryggen och blommig sammet bredd över sängtäckena. Framför sängen stod Ulvhild Simonsdotters vagga. Det var den gamla svenska vaggan, som Ramborg Sunesdotter fört med sig till Norge; i den hade Kristins far och farfar, hon själv och alla hennes syskon legat. Enligt sedvänjan skulle hon som äldsta dottern ha fått den vaggan med i sin utstyrsel, men den hade ej nämnts, när hon gifte sig. Hon hade nog förstått att föräldrarna glömt den med avsikt — aktade de ej hennes och Erlends barn värdiga att sova i den?

Sedan vägrade hon att fara till Formo vidare — sade att hon ej orkade.

Sjuk kände hon sig också, men det var av sorg och själsångest. Ty hon kunde ej dölja för sig själv att det gjorde mera ont, ju längre hon var hemma. Sådan var hon att det gjorde henne ont — att hon nu såg att då det led mot döden för hennes far, så var allt hustrun den som stod honom allra närmast.

Alltid hade hon hört sina föräldrars samliv framhållas som ett mönster för ett vackert och värdigt äktenskap i enighet, trohet och kärlek. Men hon hade känt, utan att tänka vidare över det, att där likväl fanns något skiljande mellan dem — en obestämd skugga, som lade sig dämpande över livet därhemma, fastän de hade det fridfullt och gott tillsammans. Nu fanns där ingen skugga mellan hennes föräldrar mera. De talade stilla och lugnt med varandra, mest om vardagliga småting, men Kristin kände att det var något som var nytt i deras ögon och klangen i deras röst. Hon märkte att fadern alltid saknade sin hustru, när hon ej var inne hos honom. När han själv lyckats övertala henne att gå och vila litet, låg han som i en viss oro och väntade, och när hon kom in, var det som om frid och glädje följde med henne in till den sjuke. En dag hörde hon att de talade om sina döda barn; de sågo dock lyckliga ut. När Sira Eirik kom över och läste för Lavrans, satt Ragnfrid alltid hos dem; då tog han ofta husfruns hand, låg och lekte med hennes fingrar och vred på hennes ringar.

Kristin visste att fadern ej älskade henne mindre än förut. Men hon hade ej märkt förrän nu att han älskade hennes mor. Och hon förstod skillnaden mellan mannens kärlek till hustrun, som hade levat med honom hela det långa livet i tunga och i goda dagar, och hans kärlek till barnet, som endast delat hans glädje och tagit emot hans innerliga ömhet. Och hon grät och bad Gud och Sankt Olav hjälpa henne — ty hon mindes det gråttyngda och ömma avskedet i höstas på fjället, men det var ej så att hon nu önskade att det blivit det sista.

Sommardagen^[25] fick Kristin sin sjätte son, och redan femte dagen därefter steg hon upp och gick över till storstugan för att sitta hos sin far. Lavrans tyckte ej om detta — det hade aldrig varit bruk i hans gård att en barnaföderska kom under bar himmel förrän den dag då hon skulle kyrktagas. I varje fall fick hon då ej vandra över tunet, utom när solen stod högt på himlen. Ragnfrid hörde på, medan han talade om detta.

»Nu tänker jag på, husbonde», sade hon, »att aldrig ha visst vi, kvinnorna dina, varit dig mycket lydiga, utan vi ha oftast gjort vad vi själva ville.»

»Har du icke märkt det förr?» frågade mannen leende. »Då är det icke din bror Tronds skuld — minns du ej att kan kallade mig alltid en stackare, för det jag lät eder få er vilja fram.»

Nästa mässdag blev Ramborg kyrktagen, därefter kom hon ned till Jörundgård för första gången sedan sin barnsäng. Helga Rolfsdotter var med henne — hon var nu också gift. Då var Håvard Trondsson från Sundbu hos Lavrans. Dessa tre unga voro jämnåriga och hade levat tillsammans som syskon tre år på Jörundgård. Då hade Håvard varit den karskaste och mest bestämt över deras lekar, eftersom han var pojken. Nu läto de två unga husfruarna i sitt vita hustrulin honom tydligt förstå att de voro erfarna kvinnor med män och barn och hushåll, men han var bara en omyndig och oförståndig pojk. Lavrans hade mycket roligt åt detta.

»Bida allenast, tills du får husfru själv du, Håvard fostre, då får du först riktigt veta hur föga du har vett på», sade han, och alla männen i stugan skrattade och instämde.

Sira Eirik kom dagligen över till den döende. Deras gamla sockenpräst hade nu blivit svagsynt, men skapelsesagan på norskt mål och evangelierna och psaltaren på latin läst han lika klart och flytande, ty han kände böckerna så väl. Men Lavrans hade för några år sedan tillhandlat sig en stor bok nere på Såstad; den ville han helst höra ur, men Sira Eirik rådde inte med att läsa i den med sina dåliga ögon. Då bad fadern Kristin försöka om hon kunde läsa i den. Och när hon blivit litet van vid boken, lyckades hon också mycket bra därmed, och det var en stor glädje för henne att det nu var något hon kunde göra för sin far.

I denna bok stod sådant som samtal mellan Fruktan och Mod, mellan Tro och Tvivel, Lekamen och Själ. Där stodo också några helgonlegender och berättelser om män som redan i levande livet varit »borttagna i anden» och sett kvalvärldens plågor, skärseldens luttring och himmelrikets salighet. Lavrans talade nu mycket om skärselden, som han väntade sig att snart ingå uti, men han var alldeles utan fruktan. Han hoppades på stor hugsvalelse genom sina vänners och prästernas förböner och förlitade sig på att Sankt Olav och Sankt Tomas skulle styrka honom i det sista provet, så som han så ofta känt att de styrkt honom här i livet. Han hade alltid hört att den som var fast i tron skulle intet ögonblick förlora ur sikte den salighet vilken själen gick till mötes genom den heta elden. Kristin tyckte att hennes far gladde sig som åt ett mandomsprov. Hon mindes otydligt från sin barndom det tillfället då kungens handgångna män från dalen drogo ut i ledung mot hertig Erik — nu föreföll det henne som om fadern motsåg sin död på samma sätt som han då blickat äventyr och kamp till mötes —

Då sade hon en dag att hon tyckte fadern hade haft så många prövningar här i livet, så han måste väl slippa lindrigt undan från dem på hinsidan. Lavrans svarade att så syntes det honom icke nu; en rik man hade han varit, han hade fötts inom en förnämlig ätt, vänner hade han haft och framgång i världen. »Mina tyngsta sorger voro att jag aldrig har sett min mors anlete och att jag mist mina barn, men nu är detta snart icke mera sorger. Och likadant är det med andra ting som tyngt mig medan jag levat — de äro ej sorger längre.»

Modern var ofta inne, när Kristin läste, också främmande, och Erlend ville nu gärna sitta och höra på. Alla dessa hade glädje av det, men hon själv blev uppskakad och förtvivlad — hon tänkte på sitt eget hjärta, som så väl visste vad rätt och gott var och likväl alltid hade lust till orättfärdigheten. Och hon var rädd för sitt lilla barn, tordes knappt sova om nätterna av fruktan för att det skulle dö okristnat. Två vakerskor måste alltid vara hos henne, och ändå var hon rädd för att somna själv. Hennes andra barn hade alla blivit döpta, innan de voro tre dygn gamla, men de väntade med detta, eftersom det var stort och starkt, och de gärna ville uppkalla det efter Lavrans — men här i dalen höll folk strängt på den regeln att man icke skulle ge namn efter levande män.

En dag då hon satt inne hos fadern och hade barnet i sina armar, bad han att hon skulle lösa upp lindorna; han hade ännu icke sett mera än piltens ansikte. Hon gjorde så och lade gossen på faderns arm. Lavrans strök över det lilla högvälvda bröstet och tog en av de små knubbiga händerna i sin:

»Underligt är det, frände, att du skall bära min brynja — nu skulle du icke skrymma mer i den än en mask i en ihålig nöt, och denna handen måste växa mycket, innan den kan fatta om svärdshjaltet mitt. När en ser slika som denna svennen, då kan det nästan tyckas som om Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen. Men du skall ej bli mycket större, du lille, förrän du längtar efter att taga dem uppå. Det är de första män, av kvinna födde, som ha så stor kärlek till Gud att de vilja försvärja vapenbörd. Icke hade jag det.»

Han låg litet och såg på det späda barnet:

»Du bär dina barn under ett kärligt hjärta, Kristin min — pilten är fet och stor, men du är blek och smal som en vidja, och så sade din mor det var med dem alla, när du förlossats från dem. Ramborgs dotter var tunn och liten», sade han leende, »men Ramborg blomstrar som en ros.»

»Underligt tyckes det mig i varje fall att hon icke vill ha sitt barn vid bröstet själv», sade Kristin.

»Simon ville det ej heller — han säger, han vill icke löna henne så för gåvan, att hon skall pinas ut — du får minnas att Ramborg var icke fulla sexton år ännu. Och hade näppeligen trampat ut sina barnaskor själv, då hon fick dottern — och aldrig hade hon känt en timmas vanhälsa förr — det är ej underligt att hon hade stackot tålamod. Du var vuxen kvinna, då du blev gift, Kristin min!»

Med ens kom ett våldsamt gråtanfall över Kristin — hon visste knappt själv varför hon grät så. Men det var så sant — hon hade älskat sina barn från första stund hon visste att hon gömde dem i sitt sköte, hon hade älskat dem, medan de plågade henne med oro, tyngde och skämde ut henne. Hon hade älskat deras små ansikten, från det hon såg dem första gången och älskat dem var stund, medan de växte till och förändrade sig och blevo manliga. Men ingen hade riktigt älskat dem med henne och glatt sig med henne — Erlend var inte sådan, han höll nog av dem — men Nåkkve hade han tyckt kom för tidigt, och om de andra hade han alltid tyckt att det var en för mycket — Det kom för henne vad hon hade tänkt om syndens frukt, första vintern hon satt på Husaby — hon förstod att hon fått smaka dess bitterhet, om än ej på det sätt hon fruktat. Det hade kommit något i olag mellan henne och Erlend den gången, och det kunde visst aldrig rättas.

Sin mor hade hon aldrig stått nära, hennes systrar hade varit småbarn, när hon var vuxen mö, lekkamrater hade hon aldrig haft. Hon hade fostrats bland män, och hon hade helt kunnat ge sig hän i att vara blid och mjuk, ty alltid hade det varit män omkring henne, som höllo hägnande och värnande händer mellan henne och allt i världen. Nu tycktes det henne så naturligt att hon själv födde bara söner, fick gossebarn att nära med sitt blod och vid sitt bröst, älska och skydda och vårda, tills de blevo så stora att de kunde träda in i männens led. Hon mindes att hon hört talas om en drottning som hade tillnamnet mannamodern. Hon hade väl haft sin barnkammare hägnad av vaksamma män —.

»Hur är det nu, Kristin?» frågade fadern stilla om en stund.

Hon kunde ej säga honom detta. Så sade hon litet efteråt, när hon kunde tala för gråten:

»Skulle jag icke sörja, far, då I liggen här —»

Till sist, då Lavrans ansatte henne närmare, nämnde hon sin ängslan för det odöpta barnet. Han bestämde då strax att gossen skulle föras till kyrkan nästa mässdag — han sade att han trodde ej han dog förrän Guds tid kom för den sakens skull:

»Och eljes så har jag då legat här länge nog», sade han och log. »Vånda följer vår ingång och vår utgång, Kristin — i sjukdom födas vi, och i sjukdom dö vi, de som icke få bråddöd. Det syntes mig den bästa död, då jag var ung, att stupa på valplatsen. Men en syndig man kan väl tarva sotsängen — dock kan jag icke förnimma att min själ får mera växt, för det jag nu ligger här längre.»

Pojken blev då döpt nästa söndag och fick sin morfars namn. Kristin och Erlend blevo mycket klandrade för detta ute i bygderna, fastän Lavrans Björgulfson sade till alla som kommo att han hade önskat det, han ville icke ha en hedning i sitt hus, när döden stod för dörren.

Lavrans började nu oroa sig för att hans död skulle inträffa mitt i våranden, till stor olägenhet för de många som gärna ville hedra hans likfärd genom att vara med i följet. Men fjorton dagar efter barnets dop kom Erlend in till Kristin i den gamla vävstugan, där hon legat sedan förlossningen. Det var sent på morgonen, över dagvardstiden; hon låg ännu, ty gossen hade varit orolig. Erlend var starkt upprörd, han sade stilla och ömt att nu måste hon stiga upp och gå in till sin far. Lavrans hade haft några förfärligt svåra anfall av hjärtkramp vid dagningen och sedan länge legat medvetslös. Nu var Sira Eirik hos honom och hade nyss hört hans skriftermål.

Det var femte dagen efter Halvardsmässan. Det regnade ihållande och stilla. Då Kristin kom ut på tunet, kände hon i den milda sunnanfläkten mullångan från nyplöjda och gödslade åkrar. Bygden låg brun under vårregnet, luften blånade mellan de höga fjällen, dimman drev halvvägs uppåt sluttningarna. Det pinglade av småskällor från dungarna utmed den vattenrika, grå älven — getflocken hade sluppit ut och gick och nafsade på de knoppfyllda kvistarna. Det var sådant väder som alltid hade glatt hennes fars hjärta — slut på vinter och köld för folk och kreatur, hjordarna utsläppta ur trånga, mörka ladugårdar med knappt foder.

Hon såg genast på faderns ansikte att nu var döden mycket nära. Han var snövit runt kring näsvingarna, blåaktig om läpparna och kring de stora ögonen, håret hade delat sig och låg i fuktiga länkar kring den breda pannan, där svetten pärlade. Men han var vid fullt medvetande nu och talade klart, om än långsamt och med svag röst.

Husfolket gick fram till hans läger, en i sänder, Lavrans tog dem alla i hand, tackade dem för att de tjänat honom, sade dem farväl och bad om tillgift, om han någon gång skulle ha på något vis förbrutit sig mot dem, han bad dem också ihågkomma hans själ med en förbön. Så tog han avsked av sina fränder. Döttrarna bad han böja sig ned, så att han kunde kyssa dem, han nedkallade Guds och alla helgons välsignelse över dem. De gräto bittert båda två, och den unga Ramborg kastade sig i systerns famn. Slutna till varandra, gingo de två Lavransdöttrarna bort till sin plats vid bäddens fotända, och den yngsta fortfor att gråta vid Kristins bröst.

Erlends ansikte skälvde, och tårarna runno ned över hans kinder, när han lyfte Lavrans’ hand och kysste den, medan han tyst bad sin svärfar förlåta allt vad han brutit mot honom under alla dessa år. Lavrans sade att det gjorde han av fullaste hjärta, och han bad Gud vara med honom alla dagar. Det låg ett underligt, blekt ljus över Erlends vackra ansikte, när han stilla kom bort och ställde sig vid sin hustrus sida, hand i hand med henne.

Simon Darre grät icke, men han föll på knä, när han tog svärfaderns hand för att kyssa den, och han blev liggande så en stund och höll fast den. »Varm och god är handen din, måg», sade Lavrans med ett svagt leende. Ramborg vände sig mot sin man, när han kom bort till henne, och Simon lade sin arm om hennes smala flickaxlar.

Sist sade Lavrans farväl till sin hustru. De viskade några ord till varandra, som ingen hörde, och växlade en kyss i allas åsyn, som det kunde vara tillbörligt, när döden var i rummet. Därefter knäböjde Ragnfrid framför mannens bädd, låg med sitt ansikte vänt mot hans; hon var vit, stilla och lugn.

Sira Eirik stannade kvar, sedan han smort den döende med oljan och givit honom hostian. Han satt vid huvudgärden och läste böner, Ragnfrid satt nu på sängkanten. Det led några timmar. Lavrans låg med halvslutna ögon. Då och då rörde han huvudet oroligt av och an på kudden, famlade litet med händerna på täcket, andades tungt och stönande en och annan gång. De trodde han mist talförmågan, men någon dödskamp var det ej.

Det mörknade tidigt, och prästen tände ett ljus. De närvarande sutto stilla, sågo på den döende och lyssnade till regnets sus och plaskande därutanför. Så kom det som en oro över den sjuke, kroppen skälvde, ansiktet blev blåaktigt, och han tycktes ha andnöd. Sira Eirik tog tag under hans skuldror och lyfte upp honom i sittande ställning, medan han stödde hans huvud mot sitt bröst och höll upp korset framför hans ansikte.

Lavrans öppnade ögonen, fäste blicken på krucifixet i prästens hand och sade sakta, men så klart att de flesta i rummet hörde det: »Exsurrexi, et adhuc sum tecum.»^[26]

Det gick ännu några krampryckningar genom kroppen, och hans händer trevade på täcket. Sira Eirik höll honom fortfarande intill sig en stund. Så lade han varsamt vännens lik tillbaka på kuddarna, kysste dess panna och slätade håret kring den, innan han tryckte igen ögonlock och näsborrar, reste sig och började framsäga en bön.

Kristin fick tillåtelse att vara med och sitta bredvid liket om natten. De hade sträckt Lavrans på halm uppe i högloftet, ty där var mest utrymme, och de väntade mycket folk till likvakan.

Fadern tycktes henne outsägligt skön, där han låg i vaxljusskenet med det gyllenbleka ansiktet blottat. De hade vikit undan svetteduken, för att den ej skulle bli nedsolkad av de många som kommo och ville se den döde. Sira Eirik och sockenprästen från Kvam sjöngo över honom — den senare hade kommit upp på kvällen för att säga Lavrans ett sista farväl men hade ej funnit honom vid liv.

Redan nästa dag började gästerna rida in på gården, och nu måste Kristin av hänsyn för det passande lägga sig till sängs, eftersom hon ännu ej var kyrktagen. Nu var det hon som fick sin barnsäng redd med sidentäcken och husets finaste kuddar. Vaggan från Formo lånades hem; där låg nu Lavrans den yngre, och alla dar gick folk in och ut för att se på henne och barnet.

Faderns lik fortfor att hålla sig vackert, hörde hon — det hade endast gulnat något mera. Och ingen hade sett så många ljus bäras till död mans bår.

Femte dagen började gravölet, det var övermåttan präktigt på alla sätt — det fanns mer än hundra främmande hästar vid gården och på Laugarbru, också på Formo låg det gäster. Sjunde dagen skiftades arvet i enighet och vänskap — Lavrans hade själv ordnat allt, innan han dog, och alla följde noggrant hans önskningar.

Nästa dag skulle liket, som nu stod i Olavskyrkan, föras ut på sin färd till Hamar.

Kvällen före — det var snarare fram på natten — kom Ragnfrid i arenstugan, där dottern låg med sitt barn. Husfrun var mycket trött, men anletet var klart och stilla. Hon bad tjänarinnan gå ut:

»Fullt är här i alla hus, men I finnen väl en vrå; jag har lust att vaka själv över min dotter, denna sista natten jag är på min gård.»

Hon tog barnet ur Kristins armar, bar det bort till eldstaden och skötte om det för natten.

»Underligt månde det vara för er, mor, att flytta bort från denna gård, där I levat med min far alla dessa år», sade Kristin. »Jag förstår näppeligen att I mäkten göra det.»

»Jag mäktade nog mycket mindre att gå här», svarade Ragnfrid och vaggade liten Lavrans i sin famn, »utan att se din far vandra mellan husen.»

»Du har aldrig hört hur det bar till att vi flyttade hit till dalen och kommo att bo här», fortsatte hon om en stund. »Den tid då det kom bud att Ivar, min far, väntades draga sin sista suck, var jag oför till att rida; Lavrans måste färdas norrut allena. Jag minns det var så härligt väder den kvällen han drog åstad — han red helst särla när det var svalt, redan på den tiden, så ville han nu till Oslo på aftonen — det var strax före midsommar. Jag följde honom upp till det stället där vägen från gården skär kyrkvägen — kommer du ihåg där är några stora hällar och mager jord omkring — de sämsta åkrarna på Skog, där torkar det alltid ut, men det året stod kornet vackert på de tegarna, och vi talade om det. Lavrans gick och ledde sin häst, och jag hade dig vid handen — du var fyra vintrar —.

När vi kommo till vägskälet, ville jag att du skulle springa hem till husen. Du hade föga lust att lyda, men så sade din far att du skulle söka rätt på fem vita stenar och lägga dem i kors i bäcken, nedanför fallet — det skulle skydda honom för trollen på Mjörsaskog, när han seglade där förbi. Då lopp du åstad.»

»Är det något som folk säger, det?» frågade Kristin.

»Jag har icke hört det, varken förr eller senare, jag tänker din far fann på det, där han stod. Minns du ej, han fann på så mycket, när han lekte med dig?»

»Jo. Jag minns.»

»Jag följde med honom genom skogen ända till dvärgastenen. Då bad han mig vända om, och så gick han tillbaka med mig till vägskälet igen — han skrattade och sade, jag kunde nu väl veta att han icke skulle tåla att jag gick ensam genom skogen, helst när solen var nere. När vi stodo där vid korsvägen, lade jag armarna om hans hals; jag var så illa vid, för jag icke kunde komma hem — jag kunde aldrig riktigt trivas på Skog, och jag längtade alltid norrut, till dalen. Lavrans tröstade mig, och så sade han till slut: när jag kommer tillbaka, om jag då finner dig med sonen min på armen, så kan du be mig om vad du vill, och står det i mans makt att giva dig det, skall du icke ha bett förgäves. Så svarade jag att då skulle jag be om att vi finge flytta hitupp och bo här på min odalgård. Din far likade detta föga, och han sade också: kunde du ej funnit ett större ting att be om — han skrattade litet, och jag tänkte, detta gör han aldrig, och det tycktes mig också rimligt. Så vet du, det gick så att Sigurd, din yngsta bror, icke levde en timma — Halvdan döpte honom, och han dog strax efter —.

Far din kom hem tidigt en morgon — han hade sport om kvällen i Oslo huruledes det stod till hemma, och så red han ut genast. Jag låg till sängs ännu, jag var så sorgsen att jag gitte ej stiga upp — helst ville jag aldrig stiga upp mer, tycktes det mig. Gud förlåte mig, när de togo dig in till mig, vände jag mig mot väggen och ville icke se på dig, lilla barnet mitt. Men då sade Lavrans, där han satt på sängbrädan hos mig, med både kappa och svärd ännu på sig, att nu skulle vi fresta om det blev bättre för oss att leva här på Jörundgård, och så kommo vi till att flytta från Skog. Men nu kan du nog tänka att jag gitter ej bo här, när Lavrans är borta.»

Ragnfrid kom bort med barnet och lade det vid moderns bröst. Hon tog sidentäcket, som varit brett över Kristins säng på dagen, vek ihop det och lade undan det. Så stod hon litet och såg på dottern, rörde vid den tjocka, guldbruna flätan, som hängde ned mellan de vita brösten:

»Far din sporde mig så ofta om håret ditt var lika stort och fagert. Det var slik glädje för honom att du icke miste din fägring genom de många barnen du fick. Han gladde sig mycket över dig de sista åren, att du blivit en så duglig kvinna och stod frisk och vän med alla de fagra småsönerna omkring dig.»

Kristin sväljde gråten ett par gånger.

»Med mig, mor, talade han ofta om det att I haden varit den bästa hustru — han sade, det skulle jag säga eder —» Hon teg förlägen, och Ragnfrid log stilla.

»Lavrans kunde nu vetat han tarvade icke att låta någon bära fram ord om hans godvilja mot mig.» Hon strök över barnets huvud och dotterns hand, som höll om den lille. »Men kanhända han ville —. Det är icke så, Kristin min, att jag någonsin missunnat dig din fars kärlek. Rätt och rimligt är det att du älskat honom mera än du älskat mig. Du var så söt och frid en liten mö — jag fäste mig ej nog vid att Gud lät mig behålla dig. Men jag tänkte alltid mera på det som jag hade mist än på det jag ägde —.»

Ragnfrid satte sig på sängkanten:

»De hade andra sedvänjor på Skog än hemma hos oss. Jag kan ej minnas att min far någonsin kysst mig — han kysste min mor, när hon låg på likstrå. Mor kysste Gudrun i mässan, för det hon stod henne närmast, så kysste min syster mig — eljest brukade vi aldrig slikt hos oss —.

På Skog hade de den seden att när vi kommo från kyrkan och hade tagit corpus domini och vi stego av hästarna hemma på tunet, då kysste herr Björgulf sina söner och mig på kinden, men vi kysste hans hand. Sedan kysste alla äkta makar varandra, och så togo vi allt husfolket i hand — de som varit med till mässan — och alla önskade varandra nytta av den heliga måltiden. De plägade ofta kyssa sin far på handen, Lavrans och Åsmund, när han gav dem gåvor och slikt. När han eller Inga kom in, reste sönerna sig alltid och stodo, tills de blevo tillsagda att sitta ned. Detta tycktes mig först vara narrseder och utländskt väsen —.

Sedan, under de åren jag levde med din far, då vi miste alla sönerna våra, och alla de åren då vi ledo så stor ängslan och sorg för Ulvhild vår — då var det gott för mig att Lavrans var så uppfostrad — till att följa blidare och kärligare seder.»

Om en stund sade Kristin sakta:

»Far har aldrig sett Sigurd då?»

»Nej», svarade Ragnfrid lika stilla. »Jag såg honom icke, dan han levde, jag heller.»

Kristin låg tyst en stund, så sade hon:

»Likväl, ovän mor, så tyckes mig, I haven dock haft mycket gott i ert liv —.»

Tårarna började droppa nedför Ragnfrid Ivarsdotters vita ansikte:

»Gud hjälpe mig, ja. Det tyckes nu också mig så.»

Litet efteråt tog hon varsamt spädbarnet, som hade somnat, från moderns bröst och lade det i vaggan. Hon fäste ihop Kristins skjorta med den lilla söljan, strök över dotterns kind och bad henne sova nu. Kristin lyfte ena handen.

»Mor —», bad hon.

Ragnfrid böjde sig ned, drog dottern intill sig och kysste henne många gånger. Hon hade icke gjort detta under alla åren sedan Ulvhilds död.

Nästa dag var det vackraste vårväder, då Kristin stod bakom storstugans fur och såg mot höjderna bortom älven. Det doftade av spirande brodd, det sjöng av lösta bäckar överallt, det skimrade grönt i alla lunder och på ängarna. Där vägen gick utmed fjällsidan ovanför Laugarbru, lyste ett täcke av vinterråg friskt och skinande — Jon hade bränt ned småskogen där i fjol och sått råg på svedjan.

När liktåget kom fram dit, skulle hon kunna se det bäst.

Och så drog följet fram under uren, ovanför den friska nya rågåkern.

Hon kunde urskilja alla prästerna, som redo först, där voro också kyrkotjänare, som buro kors och vaxljus i första avdelningen. Lågorna kunde hon icke se i den klara dagern, men hon såg ljusen som lätta vita streck. Så kommo de två hästarna, som buro faderns kista på en bår mellan sig, och så kunde hon känna igen Erlend på den svarta hästen, modern, Simon och Ramborg och många av sina fränder och vänner i det långa tåget.

En stund hörde hon tydligt prästernas sång över dånet av Lågen, men så dogo hymnens toner bort i älvbruset och sorlet av vårbäckarna i liderna. Kristin blev stående och stirrade, långt sedan den sista klövjehästen med resgods hade försvunnit i lunden på andra sidan.

Tredje avdelningen
ERLEND NIKULAUSSON

I

Ragnfrid Ivarsdotter överlevde sin make icke fullt två år. Hon dog tidigt på vintern år 1332. Det är långt från Hamar till Skaun, så att de på Husaby ej visste om hennes död, förrän hon legat mer än en månad i graven. Men vid Vitsöndagstiden^[27] kom Simon Andresson dit; det var ju ett och annat att avtala mellan fränderna om arvet efter Ragnfrid. Kristin Lavransdotter ägde nu Jörundgård, och det blev överenskommet att Simon skulle förvalta egendomen och taga emot räkenskap av hennes landbönder; han hade skött sin svärmors jordagods i dalen, medan hon varit bosatt i Hamar.

Just vid denna tid hade Erlend en hel del besvär och förargelse för några saker som tilldragit sig i hans distrikt. Hösten förut hade bonden på Forbregd i Updal, Huntjov, dräpt sin granne, för att denne kallat hans hustru trollpacka. Byamännen förde dråparen bunden till sysslomannen, och Erlend satte honom i förvar på ett loft. Men då kölden tilltog frampå vintern, tillät han mannen att gå lös bland sina svenner. Huntjov hade varit med Erlend norrut på Margygran och hade då visat stort mannamod. När Erlend sände in sin skrivelse om Huntjovs sak och bad att få försätta honom på fri fot, ställde han också mannen i bästa dager, och då Ulv Haldorsson gick i god för att Huntjov skulle infinna sig i rätt tid vid tinget i Orkedal, lät Erlend bonden fara hem över julhelgen. Men så färdades denne och hans hustru uppåt Drivdalen för att gästa den karl som skötte själastugan där — det var en frände till dem — och på den färden blevo de borta. Erlend trodde att de omkommit i det svåra oväder som rått vid den tiden, men många andra sade att de hade rymt — nu kunde sysslomannens folk se sig om efter deras spår! Och så blevo nya saker påbördade de försvunna — så skulle Huntjov några år förut ha dräpt en man uppe i fjället och begravt liket i ett stenrös — det var en man som Huntjov misstänkte för att ha skurit hans häst i länden. Och det intygades att hustrun bedrivit trolldom.

Nu började prästen i Updal och ärkebiskopens ombudsman forska i dessa rykten, och det föranledde att fula ting kommo i dagen, om hur folk utövade sin kristendom på mer än ett ställe där i Orkdölafylke. Det var mest i obygderna, Rennabu, Updalsskogen, men också en gammal man från Budviken fördes inför ärkebiskopens domstol i Nidaros. I dylikt visade nu Erlend så föga nitälskan att folk fick mycket att prata om. Där var till exempel gubben som hade bott nere vid sjön under Husaby och nästan måste räknas till Erlends husfolk. Han hade bedrivit styggelse med runor och galder, och han hade nog också haft några beläten i sin stuga, som folk sade att han blotat till. Men intet dylikt hittades i kojan efter honom. Erlend själv och Ulv Haldorsson hade nog varit hos honom då han utandades sin sista suck — och de hade visst vräkt undan både ett och annat, innan prästen kom, sade folk. Ja, när folk nu kom att tänka på saken, så hade ju Erlends köttsiga moster varit anklagad för trolldom, hor och mord på sin husbonde — fast fru Åshild Gautesdotter var för klok och finurlig och väl även haft för mäktiga vänner, för att hon skulle kunnat bli överbevisad om något. Så kom folk med detsamma ihåg att Erlend i sin ungdom hade levat så föga kristligt och trotsat kyrkans bannlysning.

Slutet på allt detta blev att ärkebiskopen stämde Erlend Nikulausson till samtal med sig i Nidaros. Simon följde med svågern in till köpstaden; han skulle hämta sin systerson på Ranheim, ty det var meningen att gossen skulle få följa med honom hem till dalen och gästa sin mor någon tid.

Det var en vecka innan Frostatinget skulle hållas i staden, och det var mycket folk där. När de båda svågrarna kommo till ärkebiskopsgården och visades in i samtalsrummet, voro flere av korsbröderna där och några världsliga herrar — bland dem Frostatingslagmannen, Harald Nikulausson, Olav Hermansson, lagman i Nidaros, riddar Guttorm Helgesson, syssloman i Jämtland, och även Arne Gjavvaldsson, som strax gick bort till Simon Darre och hjärtligt hälsade på honom. Arne drog Simon med sig i en fönstersmyg, och de satte sig där.

Simon var icke så väl till mods. Han hade ej träffat den andre, sedan han var på Ranheim för tio år sen, och fastän alla där hade tagit så väl emot honom, hade den färden i det ärendet efterlämnat ett ärr i hans sinne.

Medan Arne skröt om ung Gjavvald, satt Simon och höll ett öga på svågern. Erlend stod och talade med slottsfogden, han hette herr Bård Petersson men var ej släkt med Hästnäsätten. Man kunde icke säga att Erlends hållning brast i höviskhet; han var dock mycket fri och otvungen, där han stod och talade med den gamla herrn — gungande litet på tå och häl, med händerna i kors på ryggen. Som han mest brukade, var han klädd i mörka färger, men mycket vackert — violblå »kjortel», som satt åt efter kroppen och var uppslitsad i sidorna, svart axelkrage med kapuschong, kastad tillbaka, så att det grå sidenfodret syntes, silverbeslaget bälte och höga, röda stövlar, som voro hårt åtsnörda kring vadorna och framhävde mannens slanka, vackra ben och fötter.

I det skarpa ljuset från stenhusets glasfönster syntes det nog, att Erlend Nikulausson hade icke så litet grått hår vid tinningarna. Kring munnen och under ögonen var det fina, solbrynta ansiktet nu något strimmat av rynkor, det hade kommit tvärfåror på den långa, vackert buktade halsen. I alla fall såg han mycket ung ut bland de andra herrarna — ehuru han var långtifrån den yngste mannen i rummet. Men han var lika slank och smärt, förde sin kropp på samma lediga, litet vårdslösa sätt som i ungdomen, gick lika lätt och mjukt, då han nu, sedan fogden hade lämnat honom, började vandra fram och tillbaka i rummet, fortfarande med händerna på ryggen. Alla de andra herrarna sutto stilla; de pratade litet sinsemellan med låg, torr röst. Erlends lätta steg och klingandet av hans små silversporrar hördes alltför mycket.

Till sist var det en yngre man som förargad bad honom sitta ned: »och bullra då icke så karl»

Erlend tvärstannade, rynkade ögonbrynen — så vände han sig leende till den som hade talat:

»Var drack du i går kväll, Jon frände, eftersom du är så huvudyr —», sade han och satte sig ned. Då Harald lagman kom bort till honom, reste han sig visserligen upp och stod, tills den andre hade satt sig, men så sjönk han ned vid lagmannens sida, lade ena benet över det andra och satt med händerna knäppta om knät, medan den andre talade.

Erlend hade mycket öppenhjärtigt berättat för Simon om alla de tråkigheter han fått därigenom att dråparen och trollpackan sluppit honom ur händerna. Men ingen kunde väl se mera sorglös ut än Erlend, där han satt och dryftade saken med lagmannen.

Nu kom ärkebiskopen. Han leddes till sitt högsäte av två män, som stoppade kuddar runtomkring honom till stöd. Simon hade aldrig förr sett herr Eiliv Kortin. Han såg gammal och svag ut och tycktes frysa, ehuru han var klädd i pälskappa och hade en pälskantad hätta på huvudet. I sin tur förde Erlend sin svåger fram till honom, och Simon böjde ena knät, medan han kysste herr Eilivs ring. Också Erlend kysste vördnadsfullt ringen.

Han höll sig också mycket hövisk och vördnadsfull när han sedan stod inför ärkebiskopen — efter det denne en god stund hade talat med de andra herrarna om åtskilliga ting. Men han svarade i tämligen lätt ton på de frågor som en av kanikerna ställde till honom, och hans min var frimodig och oskyldig.

Jo, han hade hört detta skvallret om trolldom i många år. Men så länge ingen hade vänt sig till honom som lagskipare, så kunde han dock omöjligt vara skyldig att forska i allt sådant prat som går mellan kvinnfolk i en bygd. Det måtte väl vara prästen som skulle utforska om här var något att göra sak av.

Så frågades det om den gamle mannen som hade bott på Husaby och som folk sade var trollkarl.

Erlend smålog: Jo, Ån hade själv skrutit därmed, men prov på hans konst hade Erlend aldrig sett. Från det han var barn hade han hört Än prata om några kvinnor som han kallade för Härn och Skögul och Snotra — men det hade han aldrig tagit för annat än sagor och skämt. »Min bror, Gunnulv, och vår präst, Sira Eiliv, ha nog förhört honom flere gånger, men de ha väl icke funnit sak med honom, eftersom de ingenting gjort. Mannen kom då till kyrkan varje mässodag och kunde sina kristna böner.» Stor tro på Åns konster hade han aldrig haft, och sedan han norrut hade sett något av lapsk trolldom och galdran, hade han då förstått att det som Ån for med var bara narrlek.

Då frågade prästen om det var sant att Erlend själv en gång hade fått något av Ån — något som skulle giva honom lycka i amur?

Ja, svarade Erlend genast, utan omsvep och leende. Det var visst då han var i femtonårsåldern — för en tjuguåtta år sedan. En skinnpung med en liten vit sten i och några intorkade delar av djur, var det visst. Men han hade icke trott mycket på slikt då heller — han hade givit bort det året därpå, första året han var i kungsgården. Det var i en badstuga uppe i staden — på okynne hade han förevisat trolltyget för några andra unga pojkar. Då var det en av hirdmännen som sedan hade kommit till honom och velat köpa det — Erlend hade givit honom det för en fin rakkniv.

Det spordes vem denne herre månde vara.

Först ville Erlend icke ut med det. Men ärkebiskopen själv uppmanade honom att tela. Erlend såg upp med en skälmaktig glimt i de blå ögonen:

»Det var herr Ivar Ogmundsson —»

Folk blev litet underliga i ansiktet. Från gamle herr Guttorm Helgesson kom det några besynnerliga fnysningar. Herr Eiliv själv kämpade för att icke skratta. Då vågade Erlend sig till att säga med nedslagna ögon, medan han bet sig litet i underläppen:

»Herre min, I viljen då väl icke förekasta den gode riddaren denna gamla sak. Som jag sade eder — jag trodde själv icke stort på detta — och jag märkte aldrig att det gjorde någon skillnad för någon av oss, att jag gav honom dessa ting —»

Herr Guttorm for framstupa med ett bölande, så gåvo männen vika, den ene efter den andre, och skrattade högt. Ärkebiskopen småfnissade och hostade och skakade på huvudet. Det var väl känt att herr Ivar alltid haft bättre vilja än lycka i vissa saker.

Om en stund var det dock en av korsbröderna som fattade sig så pass mycket att han kunde påminna om att de kommit samman för att tala om allvarliga ting. Erlend frågade litet vasst om det rests sak mot honom och om detta var förhör — han hade icke förstått bättre än att han stämts till samtal. Samtalet fortsattes då, men det var något störande att Guttorm Helgesson satt där och frustade till i små skrattanfall, rätt som det var.

Dagen efter, då svågrarna redo hem från Ranheim, bragte Simon detta samtalsmöte å bane. Simon tyckte att Erlend tog det väl lätt — han trodde sig dock ha märkt att det var flere av stormännen som gärna skulle spela honom några spratt om de kunde.

Erlend sade att det visste han nog att de gärna ville, om de förmådde. Ty här norrut höllo sig nog de flesta till kanslern — utom ärkebiskopen, i honom hade nu Erlend en fulltrogen vän. Men Erlends beteende var i alla saker efter lagen — han rådförde sig i allt med sin klerk, Klöng Aresson, som var mäkta lagkunnig. Erlend talade nu allvarsamt, log endast flyktigt när han sade att ingen torde ha väntat sig att han skulle ha så god reda på sina angelägenheter som han hade — varken hans kära vänner här i bygderna eller herrarna i rådet. För resten var han icke viss på att han gitte ha kvar sysslan, om andra villkor skulle gälla än de som han haft då Erling Vidkunsson stod vid styret. Hans omständigheter voro nu sådana, särskilt efter svärföräldrarnas död, att han icke behövde gilja till deras gunst som kommit till makten därigenom att kungen förklarats myndig. Ja, den ruttna pojken kunde de lika gärna kalla myndig nu som senare, han blev visst icke mera manlig, om de gömde på honom. Desto förr skulle det visa sig vad han bar i skölden — eller de svenska herrarna, som voro hans tillskyndare. Folk skulle få sanna att Erling sett klart i alla fall. Oss skulle det stå dyrt, om kung Magnus ville lägga Skåne under den svenska kronan — och det skulle bli krig med danskarna samma stund, som en man, dansk eller tysk fick makten där i landet. Och freden norrut, som skulle upprätthållas under tio år — nu var halva tiden gången, och ovisst var om ryssarna tänkte hålla fördraget ens tillsvidare Erlend trodde inte mycket på den saken — det gjorde ej Erling heller. Nej, Pål kansler var ju en lärd man, förståndig också på många vis — kanske. Men dessa herrar i rådet, som hade tagit honom till sin vägledare, hade då tillsammans icke så mycket vett som Svarten här. Men nu voro de då kvitt Erling — än så länge. Och så länge kunde också Erlend stiga åt sidan. Men Erling och hans vänner sågo nog helst att Erlend höll sin makt och sitt välstånd uppe här norrut — så att han visste inte riktigt.

»Det tycks mig att du lärt att kväda herr Erlings visa nu», kunde Simon Darre ej avhålla sig från att säga.

Erlend svarade att det var så. Han hade bott i herr Erlings gård förra sommaren, då han var i Björgvin,^[28] och han hade nu lärt sig förstå mannen bättre, Det var så att Erling ville framför allt vidmakthålla landsfreden. Men han ville att Norges rike skulle ha lejonets fred — det gällde att ingen fick bryta ut tand eller klippa klo på deras frändes, kung Håkons, lejon — och icke skulle det inläras till att vara jakthund heller för ett annat lands folk. För resten låg det nu Erling om hjärtat att få en ända på de gamla tvistigheterna mellan norrmännen och fru Ingeborg. Nu då hon satt som änka efter herr Knut, kunde man ju bara önska att hon skulle få någon makt över sonen igen. Det var nog så att hon hyste så övermåttan stor kärlek till de barn hon fött Knut Porse, så det tycktes som hon i någon mån hade glömt sin äldsta son — men det blev väl annorlunda, om hon kom tillsammans med honom igen. Och det var ej så att fru Ingeborg kunde ha någon orsak att önska att kung Magnus skulle inblandas i oroligheterna i Skåne, för det hans halvbröder hade sina län där.

Simon tänkte att det lät som om Erlend var ganska väl underrättad. Men han förundrade sig över Erling Vidkunsson — trodde den förra drotsen att Erlend Nikulausson ägde någon förmåga att döma om slika ting, eller var det så att Erling nu grep efter vilket stöd som helst? Bjarköriddaren släppte nog ogärna makten från sig. Det hade aldrig kunnat sägas om honom att han brukat den till egen fördel, men han var ju ej heller i sådan ställning att han behövde det. Och det sade alla att han med åren blivit alltmera envis och självrådig, och alltefter som de andra herrarna av riksrådet försökt att resa borst mot honom, hade han blivit så myndig att han gitte knappt höra någon annan mans röst.

Det var likt Erlend att han nu omsider så att säga stigit ombord med bägge benen i Erling Vidkunssons skepp — sedan det fått motvind och det tycktes ovisst om det kunde gagna vare sig herr Erling eller Erlend själv att han sågs med hel håg ha slutit sig till sin rike frände. Fast Simon måste tillstå för sig själv, att så vårdslöst språk Erlend än använde både om folk och saker, så tycktes hans tal dock icke alldeles oförnuftigt.

Men om kvällen var han fullkomligt yr och uppsluppen. Erlend bodde nu i Nikulausgården, som hans bror hade givit honom, då han själv gick i kloster. Kristin var hos honom med tre av barnen, de två äldsta och den minste, och hans dotter Margret.

Fram på kvällen kom en hel del folk in till dem, däribland flere av de herrar som varit på samtalsstämman hos ärkebiskopen morgonen förut. Erlend skrattade och väsnades vid bordet, när de sutto och drucko efter kvällsvarden. Han hade tagit ett äpple ur en skål på bordet, rispade och ritade krumelurer på det med sin kniv, och så rullade han det bort i knät på fru Sunniva Olavsdotter, som satt mitt emot honom.

Den fru som satt bredvid Sunniva ville nu se på det och tog efter äpplet, den andra ville ej släppa det, och de två kvinnorna knuffade till varandra under skrik och skratt. Men Erlend ropade att fru Eyvor skulle få ett äpple av honom, hon också. Inom kort hade han kastat äpplen till alla kvinnorna i sällskapet, och det stod älskogsrunor ristade på dem alla, sade han.

»Du blir utsliten, karl, om du skall inlösa alla de panterna», ropade en man.

»Då låter jag bli att inlösa dem — det har jag nödgats göra förr», genmälte Erlend, och det blev åter mycket skratt.

Men islänningen Klöng hade sett på ett av äpplena och ropade att det icke var runor, utan bara något meningslöst krafs. Nu skulle han visa dem hur runor rätteligen skulle ristas. Då ropade Erlend att det fick han inte:

»Då kräva de väl att jag skall binda dig Klöng — och jag kan ej reda mig dig förutan.»

Under allt detta oväsen hade Erlends och Kristins yngsta son kommit intultande i rummet. Lavrans Erlendsson var nu något över två år gammal och ett sällsynt vackert barn, ljus och knubbig, med silkeslent, gult och lockigt hår. Kvinnorna på ytterbänken skulle då också strax ha tag i pojken — de skickade honom från knä till knä och smekte honom nog så våldsamt, ty de voro nu yra och uppsluppna allesamman. Kristin, som satt inne vid väggen i högsätet med sin man, bad då att få barnet bort till sig, och den lille gnällde och ville till henne, men det hjälpte ej.

Med ens hoppade Erlend över bordet och tog pojken, som nu skrek, för att fru Sunniva och fru Eyvor sleto honom fram och tillbaka mellan sig och slogos om honom. Fadern tog barnet på armen med lugnande joller, och då den lille fortfarande grät, började han vyssja och gnola, medan han bar honom fram och tillbaka borta i halvmörkret. Nu var det som om Erlend alldeles hade glömt sina gäster. Barnets lilla ljusa huvud låg på faderns axel, under mannens svarta hår, och allt emellanåt snuddade Erlend med halvöppna läppar smeksamt mot den lilla handen, som höll tag framtill på hans bröst. Så gick han, tills den tärnan kom in som skulle passat på gossen och lagt honom till sängs långt förut.

Nu ropade någon av gästerna att Erlend skulle sjunga en dans för dem — han hade så vacker röst. Först avböjde han det — men så gick han dit bort där hans unga dotter satt på kvinnobänken. Han lade armen om Margret och förde henne ut på golvet.

»Du får komma då, Margret min — och dansa vid din fars hand.»

En ung man kom fram och tog mön i handen: — »Margit har lovat dansa med mig i kväll —», men Erlend lyfte dottern i sina armar och satte ned henne på andra sidan om sig:

»Dansa med din hustru du, Håkon — icke dansade jag med andra den tid jag var så nygift som du —»

»Ingeborg säger att hon icke orkar — och jag har lovat Håkon att dansa med honom, far», sade Margret.

Simon Darre ville ej dansa. Han stod en stund med en gammal fru och såg på — då och då snuddade hans blick vid Kristin. Medan hennes tjänstemör röjde av och torkade bordet, buro in mera dryckesvaror och välska nötter, stod hon uppe vid bordsändan. Sedan satte hon sig framme vid eldstaden och talade med en präst, som var bland gästerna. Om en stund slog Simon sig ned hos de två.

De hade dansat en eller två visor, då Erlend kom bort till sin hustru:

»Kom och dansa med oss, Kristin!» sade han bönfallande och sträckte ut sin hand.

»Jag är trött», sade hon och såg upp ett ögonblick.

»Bed henne du, Simon, hon kan icke neka att dansa med dig.»

Simon reste sig halvt från sätet och räckte fram handen, men Kristin skakade på huvudet: »Bed mig ej, Simon — jag är så trött —»

Erlend stod en stund; han såg ut som om han blev ledsen över detta. Så gick han tillbaka till fru Sunniva och tog hennes hand i danskedjan, medan han ropade att nu kunde Margit sjunga för dem.

»Vem är han som dansar din styvdotter närmast?» frågade Simon. Han tänkte att den karlens ansikte tyckte han ej om — ehuru det var en ståtlig och käck ung man — med frisk brun hy, vackra tänder och glittrande ögon, men de sutto tätt ihop vid näsroten, och han hade stor, kraftig mun och haka, men ansiktet var smalt över pannan. Kristin sade att det var Håkon Eindridesson från Bimsar, sonson till Tore Eindridesson, sysslomannen i Gauldölafylke. Håkon hade nyss blivit gift med den lilla vackra unga kvinnan som satt i knät hos Olav lagman — han var hennes gudfar. Simon hade lagt märke till denna kvinna, därför att hon något liknade hans första hustru, fast hon ej var så vacker. Då han nu fick reda på att det också var någon släktskap dem emellan, gick han bort och hälsade på Ingeborg, satte sig ned och talade med henne.

Dansringen bröts om en stund. Äldre folk slog sig ned vid dryckesvarorna, men ungdomen fortfor att sjunga och leka ute på golvet. Erlend kom bort till eldstaden tillsammans med några äldre män, men han förde ännu fru Sunniva vid handen, liksom utan att tänka på det. Männen satte sig ned nära elden, det blev ej plats för fru Sunniva, men hon stod kvar framför Erlend och åt valnötter, som han knäckte med fingrarna åt henne.

»Du är en ohövisk man, Erlend», säger hon med ens. »Du sitter, och här skall jag stå framför dig —»

»Sitt du!» sade Erlend skrattande och ryckte henne ned på sitt knä. Hon gjorde motstånd, skrattade och ropade på husfrun — såg hon då inte hur mannen for fram med henne!

»Det gör Erlend för att han är god», svarade Kristin leende. »Aldrig stryker kattan min sig mot hans ben utan att han skall ta och lägge henne i sitt knä.»

Erlend och fru Sunniva blevo sittande som förut och låtsade om ingenting, men de hade rodnat båda två. Han höll ena armen löst kring henne, som om han knappt märkte att hon satt där, medan han och herrarna åter talade om denna ovänskapen mellan Erling Vidkunsson och Pål kansler, som folk tänkte så mycket på. Erlend sade att Pål Bårdsson visade då sitt sinnelag mot Erling mången gång riktigt käringaktigt — här kunde de höra och döma:

I fjor somras hade en av de unga sönerna från Finnen kommit in till hövdingmötet för att gå kungen tillhanda. Nu var denna stackars bygdemannen så ivrig att lägga sig till med hirdskick och hovmannalater, så skulle han då också pryda sitt tal med svenska ord — franska var det, när jag var ung, men nu är det svenska — så frågar pojken en dag några andra vad tråkigt betyder på norskt mål. Herr Pål hör det och säger: »Tråkig, frände, det är sådan som fru Elin, herr Erlings, är det.» Pojken från Finnen tror nu det betyder fager eller hövisk, för det är hon ju, och han, stackare, hade väl ej haft vidare tillfälle att höra frun tala. Men en dag möter Erling honom i trappan utanför hallen, och han stannar och talar vänligt till den unge, frågar hur han trivs i staden och dylikt och ber honom hälsa sin far. Pojken tackar och säger att det nog blir den största glädje för hans far, när han kommer hem med hälsningar »från eder, käre herre, och från eder tråkiga fru». Därvid ger Erling honom en kraftig smäll på örat, så pojken tumlar baklänges ner tre, fyra steg, till en man tar emot honom i sina armar. Nu blev det uppståndelse, folk kommer till, och saken blir uppklarad. Erling var rasande — han blev ju till ett åtlöje — men han låtsade om ingenting. Och allt vad kanslern anmärkte om det, var att han skrattade och sade han borde hellre ha sagt att tråkig, det var som drotsen var — så hade väl pojken ej kunnat missförstå det.

Folk kom överens om att ett sådant uppförande av kanslern var föga värdigt — men de skrattade ganska mycket. Simon hörde på under tystnad, där han satt med handen under kinden. Han tänkte att Erlend visade i alla fall sin vänskap för Erling Vidkunsson på ett underligt sätt — ja, det blev då klart genom denna historien att Erling måste vara något bragt ur jämvikten, när han kunde tro att en pojkvalp, färsk från landsbygden, vågade stå och göra narr av honom mitt i ansiktet, i kungsgårdens halltrappa. Att Erlend skulle bry sig om Simons forna svågerskap med fru Elin och herr Erling, kunde han väl knappt ha väntat sig.

»vad tänker du på, Kristin?» frågade han — hon satt så stilla, rak i ryggen, med händerna korslagda i knät. Men hon svarade:

»Nu tänkte jag på Margret.»

Frampå natten, då Erlend och Simon hade ärende ut på gården, skrämde de från varandra två som stodo bakom husknuten. Nätterna voro nu ljusa som dagen, och Simon kände igen Håkon från Gimsar och Margret Erlendsdotter. Erlend såg efter dem — han var tämligen nykter, och den andre förstod att han tyckte illa om detta, men han sade liksom ursäktande att de två hade känt varandra från barnsben och alltid haft så mycket skämt för sig tillsammans. Simon tänkte att var det ingenting ont i det, så var det då åtminstone synd om den unga hustrun, Ingeborg.

Men dagen efter var ung Håkon i något ärende inne i Nikulausgården och frågade då också efter Margit. Då for Erlend ut mot honom:

»Min dotter är icke Margit för dig. Och fingen I icke talat ut i går så får du gömma på vad du har att säga henne —»

Håkon ryckte på axlarna, och när han gick, bad han hälsa Margareta.

Husabyfolket stannade i Nidaros över tinget, men Simon hade föga trevnad härav. Erlend blev retlig, rätt som det var, när han vistades i sin gård i staden, ty Gunnulv hade skänkt sjukstugan, som låg på andra sidan apelgården, nyttjanderätt till några av de byggnader som vette mot denna och även vissa rättigheter i trädgården. Erlend ville nödvändigt lösa ut sjukhuset från dessa rättigheter; han tyckte ej om att ha de sjuka i trädgården och på tunet — många av dem voro också otäcka att se på, och han var rädd för smitta för sina barn. Men han kunde ej komma till enighet med munkarna som förestodo hospitalet.

Så var det Margret Erlendsdotter. Simon förstod att folk pratade om henne och att Kristin lade det på sinnet, men fadern tycktes likgiltig; han var väl viss på att han kunde värja sin mö och att det ingenting hade att betyda. Dock nämnde han en dag för Simon att Klöng Aresson nog gärna ville ha hans dotter, och han visste ej riktigt hur han skulle handla i denna sak. Han hade ingenting annat mot islänningen än att han var prästson — det borde icke kunna sägas om Margrets barn att det lådde fläck vid båda föräldrarnas börd. Eljest var Klöng en omtyckt man, gladlynt, klok och mycket lärd. Hans far, Sira Are, hade själv uppfostrat honom hemma hos sig och undervisat honom. Han hade nog ämnat att sonen skulle bli präst och visst redan vidtagit åtgärder för att skaffa honom dispens, men så ville ej Klöng låta viga sig. Det föreföll som om Erlend ville lämna saken därhän — erbjöd sig intet bättre gifte, så kunde han alltid ge mön åt Klöng Aresson.

Annars hade då Erlend redan haft ett så gott anbud för dottern, så folk pratade mycket om hans övermod och oförstånd, då han lät det avtalet gå om intet. Det var en sonson till baron Sigvat i Leirhole — Sigmund Finsson hette mannen; han var icke rik, ty Finn Sigvatsson hade haft elva barn i livet; och han var ej helt ung — vid Erlends ålder ungefär — men en ansedd och förståndig man. Och med det jordagods som Erlend givit sin dotter, då han gifte sig med Kristin Lavransdotter, och allt vad han under årens lopp givit barnet i smycken och dyrbarheter, och med den hemgift han avtalat med Sigmund, kunde Margret ha kommit i de bästa villkor. Erlend hade också blivit synnerligen glad över att få en sådan friare till sin oäkta dotter. Men när han kom hem till dottern med denne tillämnade brudgum, så hittade flickan på att hon inte ville ha honom, för att han hade ett par köttvårtor i kanten av ena ögonlocket, och det, sade hon, ingav henne en sådan motvilja för honom. Erlend godtog detta, och då Sigmund blev ond och talade om avtalsbrott, blev Erlend också het och sade att den andre borde väl kunna förstå att varje avtal gjorts under förutsättning av möns samtycke; icke skulle hans dotter gå nödtvungen i brudsäng. Kristin var väl enig med sin man i detta, att han icke skulle öva tvång mot flickan — men hon hade nog tyckt att Erlend borde talat allvarligt med sin dotter och fått henne att begripa att Sigmund Finsson var ett så gott gifte, så Margret omöjligt kunde vänta sig något bättre, så som det stod till med hennes börd. Men Erlend hade blivit mycket vred på sin hustru, bara för att hon dristat sig till att tala om detta med honom själv. Allt detta hade nu Simon hört inne på Ranheim. Där spådde de att detta omöjligen kunde få ett gott slut — visserligen var Erlend nu en mäktig man och mön var övermåttan fager, men det kunde dock omöjligt vara henne till gagn att fadern hade skämt bort henne och underblåst hennes egensinne och övermod i alla dessa år.

Efter Frostatinget for Erlend hem till Husaby med hustrun, barnen och Simon Darre, som nu hade sin systerson, Gjavvald Gjavvaldsson, med sig. Han var rädd för att detta återseende, som Sigrid hade glatt sig åt så outsägligt, icke skulle utfalla lyckligt. Sigrid på Kruke satt i goda villkor, hade tre vackra barn med sin make, och Geirmund var en så god man som kunde träda på denna jord; det var han som hade talat med sin svåger om detta att han måste taga Gjavvald med sig söderut, så att modern fick se honom — ty det barnet var aldrig ur Sigrids tankar. Men Gjavvald var så invand hos farföräldrarna — de gamla älskade barnet rent oförnuftigt, gåvo honom allt vad han pekade på och rättade sig efter alla hans påfund — och det var icke så på Kruke som på Ranheim. Man kunde ej heller vänta sig att Geirmund skulle tycka om att hans hustrus frilloson kom på besök och hade vanor som ett kungabarn — sin egen sven, en äldre man, som ungen skjutsade med och befallde över och som inte tordes knysta mot någon av pojkens orimligheter. Men för Erlendssönerna blev det marknadstid, när Gjavvald kom till gården. Erlend tyckte att hans söner inte behövde stå tillbaka för Arne Gjavvaldssons sonson, och så fingo Nåkkve och Björgulf av sin far allt vad de kunde tala om att gästen ägde.

Nu då de äldsta sönerna voro så stora att de kunde färdas ute med Erlend och rida med honom, tog han sig mera av pojkarna. Simon märkte att Kristin icke var enbart glad över det — hon tyckte att de lärde sig ej bara gott av att gå bland faderns män. Det var just särskilt om barnen som det föll ovänliga ord mellan makarna — om de nu också ej rent ut trätte — de voro i alla fall mången gång närmare till det än Simon tyckte var passande. Och det föreföll honom som om Kristin hade mest skuld. Erlend blev lätt häftig — men hon talade ofta liksom ur ett djupt och dolt agg. Så var det en dag då hon framställde några klagomål över Nåkkve. Fadern svarade att han skulle tala allvar med pojken — vid något som hustrun därefter sade, utbrast han vredgad att ge den stora pojken hugg och slag, det kunde han då väl inte för husfolkets skull.

»Nej, det är sent nu — hade du gjort det, medan han var yngre, så hade han nu hört på dig. Men då såg du aldrig åt det håll där han gick.»

»Åh jo, det gjorde jag nog. Men det var väl rimligt att jag lät honom följa dig åt, medan han var liten — och det är då icke en mans gärning att dänga broklösa småungar.»

»Du tänkte icke så förliden veckan», sade Kristin hånfullt och bittert.

Erlend svarade ingenting, han steg upp och gick ut. Och Simon tyckte att detta var ej vackert sagt av hustrun. Kristin syftade på något som hänt förra veckan. Erlend och Simon kommo ridande in på tunet, då sprang lill-Lavrans emot dem med ett träsvärd, och i detsamma han skulle springa förbi faderns häst, slog han på okynne till den över benet med sitt svärd. Hästen stegrade sig, strax efteråt låg pojken under hästbenen. Erlend strök tillbaka och kastade hästen åt sidan, slängde tygeln till Simon, han var alldeles vit i ansiktet av skräck, när han lyfte upp den lille på sina armar. Men då han såg att barnet var alldeles oskatt, lade han ungen över sin vänstra arm, tog träsvärdet och klådde Lavrans med det på bara ändan — pojken hade inte fått byxor än. I första sinnesrörelsen märkte han ej hur hårt han slog, och Lavrans gick ännu med blågrön bak efter det. Men sedan hade han hela dagen gått och försökt bli god vän med gossen igen — den lille var sur, höll sig till modern och slog och hytte åt sin far. Och när Lavrans om kvällen var lagd till ro i makarnas säng, där han sov, eftersom han ännu fick di om nätterna av modern, satt Erlend hela aftonen borta på sängkanten; oupphörligt rörde han litet vid det sovande barnet och såg ned på det. Han sade själv till Simon att den gossen älskade han mest av sina söner.

När Erlend drog ut till sommartingen, begav Simon sig på hemväg. Han for söderut genom Gauldalen, så gnistorna yrde kring hästhovarna. En gång då de redo långsammare i några uppförsbackar, frågade hans svenner skrattande om de skulle hinna tre dars ritt på två dar. Simon skrattade tillbaka och sade att det såge han helst — »för nu längtar jag till Formo».

Det gjorde han alltid, när han hade varit borta från sin gård en tid — han var en hemkär man och gladde sig alltid när han vände hästen till hemfärd. Men han tyckte att så som denna gång hade han aldrig åtrått att komma tillbaka till dalen och gården och sina små döttrar — ja, han längtade efter Ramborg också nu. I grunden tycktes det honom orimligt att han skulle känna så — men där på Husaby hade han varit så till mods att nu trodde han sig veta av egen erfarenhet vad boskapen har för känningar i kroppen, när det drar ihop till oväder.

II

Sommaren igenom gick Kristin och tänkte inte på stort annat än vad Simon berättat om hennes mors död.

Ragnfrid Ivarsdotter hade dött ensam — ingen hade varit i närheten, då hon drog sin sista suck, utom en tjänstkvinna, som sov. Det hjälpte ej mycket vad Simon sade om att hon dock hade dött väl förberedd. Det var som en särskild Guds skickelse att hon några få dagar förut hade känt sådan hunger efter Frälsarens lekamen att hon gått till skrift och fått hostian hos den prästmunk i klostret som var hennes själasörjare. Helt visst hade hon fått en god död — Simon hade sett hennes lik och sade att han hade tyckt det var en märkelig syn. Hon hade blivit så fager i döden. Hon var ju en kvinna på nära tre tjog år, och hon hade ju redan i många år varit mycket fårad och rynkig i ansiktet — men det hade blivit alldeles förändrat, föryngrat och utjämnat, hon hade rentav sett ut som en ung, sovande kvinna. Nu hade hon lagts till vila vid sin makes sida; dit hade de också fört Ulvhild Lavransdotters kvarlevor kort tid efter faderns död. Över gravarna hade lagts en stor stenhäll, som delades i två halvor av ett vackert uthugget kors, och på en bandslinga stod skriven en lång latinsk vers, som priorn i klostret hade diktat — men Simon kom inte riktigt ihåg den, ty han kunde inte så mycket av det språket.

Ragnfrid hade haft ett hus för sig själv i den gården uppe i staden där klostrets proventfolk bodde — en bod och ett vackert loftsrum ovanpå. Där bodde hon ensam med en fattig bondkvinna, som hade inhysts hos bröderna för ringa betalning, mot det att hon skulle gå en eller annan av de rikare pensionärerna tillhanda. Men under sista halvåret hade det nog i alla fall varit Ragnfrid som tjänat den andra, ty änkan Torgunna — som hon hette — hade varit skröplig, och Ragnfrid vårdade henne med stor kärlek och omsorg.

Sista kvällen hon levde, hade hon varit till nattsången i klosterkyrkan och efteråt inne i eldhuset i proventgården; hon kokade en god soppa med något styrkemedel i och sade till de andra kvinnorna, som voro därinne, att detta skulle hon ge Torgunna, så hoppades hon att gumman skulle vara så frisk morgonen därpå att de kunde följas åt till ottesången. Det var sista gången någon såg Jörundgårdsänkan i livet. De kommo ej till matutinan, vare sig hon eller bondgumman, och inte till prim. Då några av munkarna i koret lade märke till att Ragnfrid ej heller var i kyrkan vid dagmässan, undrade de över detta — hon hade aldrig förut försummat tre gudstjänster på ett dygn. De skickade då bud upp i staden för att höra efter om Lavrans Björgulfsons änka kanske var sjuk. När folk kom upp på loftet, funno de soppskålen stående orörd på bordet; i sängen sov Torgunna sött inne vid väggen, men Ragnfrid Ivarsdotter låg framme vid sängkanten med händerna i kors över bröstet, död och nästan alldeles kall. Simon och Ramborg kommo ned till hennes jordafärd, som var mycket ståtlig.

Nu då det hölls så mycket folk på Husaby och Kristin hade sex söner, kunde hon ej längre hinna med att leda alla enskilda sysslor som förekommo i hushållet. Hon måste ha en deja^[29] närmast under sig, och det blev nu så att husfrun mest satt i hallen med en sömnad; det var alltid någon som behövde kläder, Erlend, Margret eller pojkarna.

Det sista hon hade sett av sin mor, var att denna red efter sin makes bår — den ljusa vårdag då hon själv stod på ängen utanför Jörundgård och såg faderns liktåg draga fram över den gröna mattan av vinterråg, invid fjällsidan.

Kristins nål flög och flög, och hon tänkte på föräldrarna och hemmet på Jörundgård. Nu då allting var minnen, tyckte hon sig skönja så mycket som hon ej hade sett, när hon gick mitt uppe i det och tog som något självfallet faderns ömhet och värn och den tysta, tungsinta moderns ständiga, stilla omsorg och arbete. Hon tänkte på sina egna barn — hon hade dem kärare än blodet i sitt eget hjärta, de voro ej ur hennes sinne någon vaken stund. Likväl var det ju mångt och mycket som hon tänkte mera över — barnen älskade hon utan att grubbla något över det. Själv hade hon aldrig, medan hon var hemma, tänkt annat än att föräldrarnas hela liv och all deras id och gärning ägnades henne och hennes systrar. Nu trodde hon sig förstå att mellan dessa två, som i ungdomen givits åt varandra av sina fäder, själva nästan oåtsporda, hade de runnit strida strömmar av sorg och av glädje — hon visste ingenting därom, annat än att de hade följts åt ut ur hennes liv. Nu förstod hon att dessa människors liv hade rymt mycket annat än kärlek till barnen — och likväl hade den kärleken varit stark och omfattande och bottenlöst djup, medan hennes genkärlek varit svag och tanklös och självisk, även den tid, i hennes barndom, då de två voro hela världen för barnet. Hon tyckte sig se sig själv stå långt, långt borta — så liten på detta avstånd i tid och rum; hon stod under den ström av solljus som silade ned genom ljuren i den gamla arenstugan därhemma, vinterstugan från hennes barndom. Föräldrarna stodo litet längre bort i skuggan, de höjde sig så jättestora som de stått för henne när hon var liten, och de logo mot henne så som hon nu själv visste att man ler, när ett litet barn kommer och skjuter undan tunga och brydsamma tankar.

»Jag tänkte, Kristin, att när du själv har fött barn, så skall du väl bättre kunna förstå —»

Hon påminde sig när modern sagt detta. Sorgsen tänkte dottern — det var visst ej så att hon förstod sin mor nu heller. Men hon började förstå hur mycket hon ej förstod.

Denna höst dog ärkebiskop Eiliv. Ungefär vid samma tid lät kung Magnus ändra villkoren för många av sina sysslomän i landet, men icke för Erlend Nikulausson. Han hade, när han var i Björgvin sista sommaren under konungens omyndighetsålder, fått brev på att han skulle ha fjärdedelen av sakören vid friköp, brevbrott och skattemål — det hade blivit mycket prat om att han fick slik förmån vid slutet av en förmyndarregering. Då Erlend nu ägde mycket jord i fylket och oftast tog in på sina egna gårdar, när han färdades i sitt distrikt, men lät bönderna köpa sig fria från gengärden (hans kosthåll), hade han stora inkomster. Visserligen fick han ju föga in av den avrad han skulle haft, och han hade dyrbar hushållning. Utom gårdsfolket hade han aldrig färre än tolv väpnade svenner hos sig på Husaby; dessa redo de bästa hästar och voro förträffligt rustade, och när han for omkring i sysslan, levde män på herrekost.

Det talades om detta en dag då lagman Harald och sysslomannen i Gauldölafylke voro på Husaby. Erlend svarade att många av dessa svenner hade varit med honom, när han låg norrut i landet: »Då delade vi de villkor som där bjödos — torkad fisk och beskt öl. Nu veta de män jag ger kläder och föda att jag unnar dem vitt bröd och starköl, och om jag ber dem fara till helvete, när jag blir vred, så begripa de att det icke är meningen de skola giva sig åstad, utan att jag själv rider före.»

Ulv Haldorsson, som nu var hövidsman för Erlends svenner, sade också sedan till husfrun att så var det. Erlends män älskade honom, och han hade dem helt i sin hand.

»Det vet du själv, Kristin — ingen bör räkna så noga med vad Erlend säger, honom får man döma efter vad han gör.»

För övrigt blev det tal om att Erlend utom sina huskarlar hade män sittande ute i bygderna — också utanför Orkdölafylke — som han fäst vid sig med ed på sitt svärdshjalt. Sist kom konungens brev i detta ärende, men Erlend svarade att dessa män utgjort hans skeppsmanskap och han hade edfäst dem första våren han skulle segla norrut. Det ålades honom då att lösa dem från eden, vid nästa ting han höll för att kungöra domar och beslut från lagtinget, och utomfylkesmännen skulle han stämma dit och bekosta deras resa. Till tinget i Orkedal hade han då verkligen också stämt några av sina gamla skeppskarlar utifrån Möre — men ingen hörde av att han löst dem eller någon annan man, vars hövding han varit. Emellertid blev saken icke vidare bragt å bane, och framåt hösten slutade folk upp med att prata därom.

Sent på hösten reste Erlend söderut i landet och var om julen hos kung Magnus, som det året bodde i Oslo. Han var förargad över att han icke kunde få sin hustru med sig, men Kristin vågade sig ej på den besvärliga vinterresan utan stannade på Husaby.

Han kom tillbaka tre veckor efter jul och hade vackra gåvor med sig till sin hustru och alla barnen. Kristin fick en silverklocka att ringa på sina tärnor med, men Margret fick ett spänne av purt guld, ty det ägde hon ej förut, ehuru hon hade en massa smycken av silver och förgyllt av alla slag. Men då kvinnorna stodo och skulle lägga undan dessa dyrbarheter i sina skrin, fastnade något i Margrets ärm. Flickan tog fort och gömde det med handen, medan hon sade till styvmodern:

»Jag har detta efter min mor — därför ville far att jag icke skulle visa det för dig.»

Men Kristin hade rodnat ännu mer än mön. Hennes hjärta bultade av ångest, men hon tyckte hon måste tala ett ord med den unga och varna henne.

Om en stund sade hon osäkert:

»Det liknar den gullhäkta som fru Helga på Gimsar plägade bära vid högtider —»

»Ja, det är mycket gull det andra likt», svarade flickan kort.

Kristin låste sitt skrin och blev stående med händerna stödda på det för att Margret inte skulle se hur de darrade.

»Margret min», sade hon sakta och milt — så måste hon avbryta sig, men samlade all sin styrka:

»Margret min, jag har ångrat bittert — aldrig har jag varit fullt glad, i någon glädje, fast min far tillgav mig av hela sitt hjärta allt vad jag brutit mot honom — du vet att jag syndade mycket mot mina föräldrar för din fars skull. Men ju längre jag lever och ju mer jag lär att fatta, desto tyngre blir det för mig att minnas att jag lönade deras godhet med att jag vållade dem sorg. Margret min — din far har ju varit god mot dig i alla dina livsdagar —»

»Du behöver icke vara rädd, mor», svarade flickan. »Jag är ju ej din rätta dotter, icke behöver du vara rädd att jag skall draga på din orena särk eller stiga i dina skor —»

Kristin vände sitt av vrede gnistrande ansikte mot styvdottern. Så tryckte hon korset, som hon bar vid halsen hårt i sin hand och sväljde de ord som lågo henne på tungan.

Hon gick till Sira Eiliv med detta samma kväll efter vespern, och hon stirrade förgäves efter något tecken i prästens ansikte — hade det redan hänt en olycka och visste han det? Hon mindes sin egen förvillade ungdom, och hon mindes Sira Eiriks ansikte som intet röjde, medan han gick mellan henne och hennes intet ont anande föräldrar, med hennes syndiga hemlighet nedlåst i sin barm — och hon stum och förhärdad bar hans stränga varningar och hotelser. Och hon mindes när hon själv visade sin mor Erlends gåvor, som han givit henne i Oslo — det var sedan hon blivit lagligt trolovad med honom. Moderns min var orubbligt lugn, medan hon tog sakerna i sin hand, en i sänder, berömde dem och lade bort dem.

Hon var dödligt förskräckt och förtvivlad och vaktade Margret, så mycket hon förmådde. Erlend märkte att det var något som fattades hustrun, och en kväll, sedan de lagt sig, frågade han om det var så att hon gick med barn igen.

Kristin låg tyst en stund, innan hon svarade att hon trodde det. Och då mannen ömt tog henne i sina armar och ej frågade mer, orkade hon inte säga att det var något annat, som tyngde henne så. Men när Erlend viskade till henne att denna gång måste hon göra sitt bästa och ge honom en dotter, kunde hon ej förmå sig till att svara, utan låg stel av ångest och tänkte att tidsnog skulle Erlend få veta vad glädje en man hade av sina döttrar —.

Några nätter senare hade de flesta på Husaby kommit i säng något druckna och mycket övermätta, ty det var sista dagarna innan fastan gick in, de sovo därför tungt. Men frampå natten vaknade lill-Lavrans inne i sängen hos föräldrarna, skrek och bråkade i halvsömnen för att få komma till moderns bröst. Men det var nu den tiden då han skulle avvänjas. Erlend vaknade, grymtade förargad, men tog pojken, gav honom mjölk ur en kopp, som stod på trappsteget till sängen, och lade honom därpå ned på sin andra sida.

Kristin var långt inne i sömnyrsel igen när hon kände att Erlend satte sig upp i sängen. Halvvaken frågade hon vad det var — han tystade på henne med en röst som hon ej kände igen. Ljudlöst gled han upp ur sängen, hon märkte att han tog på sig några plagg, men då hon reste sig på armbågen, tryckte han ned henne mot kuddarna igen med ena handen, medan han sträckte sig in och tog sitt svärd, som hängde över huvudgärden.

Han rörde sig tyst som ett lodjur, men hon förstod att han gick till stegen, som förde upp till Margrets bur över förstugan.

Ett ögonblick låg hon alldeles maktlös av ångest — så satte hon sig upp, fann sitt linntyg och sin klänning och letade i mörkret efter sina skor på golvet framför sängen.

I detsamma genljöd ett kvinnoskrik uppe från loftet — det måste höras över hela gården. Erlends röst ropade ett ord eller två — så hörde hon rassel av svärd, som möttes, och tramp av fötter däruppe — så ljudet av ett vapen, som föll i golvet, och Margret, som skrek och skrek.

Kristin knäböjde nedhukad vid härden — krafsade undan den heta askan med bara händerna och blåste på glöden. När hon fått eld på torrvedstickan och lyfte den i sina darrande händer, såg hon Erlend uppe i mörkret — han hoppade ned utan att bry sig om stegen, svärdet bar han naket i handen — han sprang ut genom förstudörren.

På alla håll i mörkret tittade pojkarnas huvuden fram. Hon gick till norra sängen, där de tre äldsta sovo, bad dem lägga sig ned och stängde igen dörren. Ivar och Skule, som satt sig upp bort på bänken och rädda och förvirrade blinkade mot ljuset, sade hon åt att krypa in i husbondsängen och stängde in också dem. Så tände hon ett ljus och gick ut på tunet.

Det regnade — ett ögonblick, medan hennes ljus speglade sig i den blankvåta halkan, såg hon det stod fullt med folk utanför dörren till nästa hus — borgstugan, där Erlends huskarlar sovo. Så blåste hennes ljus ut — ett ögonblick var det kolsvart natt — men så kom en lykta från borgstugan, Ulv Haldorsson bar den.

Han lutade sig ned över en mörk kropp, som låg hopsjunken på den våta issörjan. Kristin föll på knä och tog med händerna på mannen — det var ung Håkon från Gimsar, han var sanslös eller död. Hon fick genast händerna fulla med blod. Tillsammans med Ulv lyckades hon räta ut och vända på kroppen. Blodet forsade ur den högra armen, där handen var avhuggen.

Ofrivilligt kastade hon en blick dit upp, där luckan till gluggen i Margrets bur slog för blåsten. Hon kunde ej urskilja något ansikte däruppe — men det var ju mycket mörkt.

Medan hon knäböjde i vattenpussarna och klämde av alla krafter om Håkons handled för att hejda det sprutande blodet, märkte hon Erlends svenner, som stodo halvklädda runt omkring. Så såg hon Erlends gråbleka, förvridna ansikte — med en snibb av sin rock torkade han av det blodiga svärdet — han var naken inunder och stod på bara fötter.

»En av er — skaffa mig ett band — och du, Björn, gå upp och väck Sira Eiliv — vi få bära upp honom i prästhuset —»

Hon tog den läderrem, som räcktes henne, och surrade den kring armstumpen. Med ens sade Erlend hårt och vilt:

»Ingen må röra honom! Låt mannen ligga där han själv har lagt sig!»

»Det förstår du väl, husbonde», sade Kristin lugnt, fast hennes hjärta slog, så att det var som hon skulle kvävas, »att det icke kan ske.»

Erlend stötte svärdet tungt i marken:

»Ja, ditt kött och blod är det icke — det har jag fått röna var dag under dessa år!»

Kristin reste sig, hon sade tyst, tätt intill honom:

»Likväl unnar jag henne att detta blir hemlighållet — om någon utväg finns. I karlar», vände hon sig till svennerna, som stodo omkring dem, »I ären ju eder husbonde så trogna, att I icke nämnen något om detta, innan han talat med er om huru denna trätan mellan Håkon och honom uppstod —»

Alla männen svarade ja. En vågade sig fram: de hade vaknat av att de hörde en kvinna skrika, som om hon blev våldtagen — strax efteråt hoppade någon ned på deras tak, men så hade han väl halkat på den våta isen, de hörde hur det rasade nedåt och så en duns i marken. Men Kristin bad svennen tiga. Nu kom Sira Eiliv springande.

Då Erlend vände sig om och gick in, sprang hustrun efter, ville tränga sig förbi honom. När han gick till loftstrappan, skyndade hon åter emellan och grep om hans armar:

»Erlend — vad vill du göra med barnet?» frågade hon hastigt upp i hans vilda, grå ansikte.

Han svarade ej, försökte slänga undan henne, men hon höll fast i honom.

»Vänta, Erlend, vänta — ditt barn! Du vet ju icke — mannen var ju fullklädd», försökte hon förtvivlad.

Han skrek till högt, innan han svarade — hon blev likblek av fasa — hans ord voro så råa och hans röst oigenkännlig av den vilda smärtan.

Så brottades hon stum med den rasande mannen — han morrade som ett vilddjur och skar tänder — tills hon fångade hans blick i halvmörkret:

»Erlend, låt mig gå till henne först! Jag har icke glömt den dag då jag ej var bättre än Margret —»

Då släppte han henne och raglade baklänges in mot kammardörren, stod där och skalv som ett döende djur. Kristin var borta och tände ett ljus, kom tillbaka och gick förbi honom upp till Margret i buren.

Det första som ljuset visade henne var ett svärd, som låg på golvet ej långt från sängen, och den avhuggna handen strax bredvid. Kristin slet av sig huvudduken, som hon utan att veta det hade satt helt löst över sitt utslagna hår, innan hon gick ut till männen. Nu lät hon den falla över det som låg på golvet.

Margret satt hopkrupen på huvudgärdens kuddar — stirrade mot Kristins ljus med stora, vilt uppspärrade ögon. Hon drog upp åklädena omkring sig, men de vita skuldrorna lyste nakna ini det gyllne, lockiga håret. Det var en massa blod över hela rummet.

Kristins spänning upplöstes i våldsam gråt — det var en så ömklig syn, det fagra unga barnet och denna ryslighet. Då skrek Margret högt:

»— Mor — vad vill far göra med mig?»

Kristin kunde ej hjälpa att mitt i hennes djupa medömkan för flickan hjärtat blev liksom mindre och hårdare i hennes bröst. Margret frågade ej vad hennes far hade gjort med Håkon. Det kom för henne i en glimt — Erlend liggande på marken och hennes egen far över honom med det blodiga svärdet, och hon själv — Men Margret hade ej rört sig ur fläcken. Hon förmådde inte hindra att den gamla, föraktfulla oviljan mot Elines dotter gjorde sig påmind, då Margret kastade sig intill henne, skakande, nästan vansinnig av rädsla, och hon satte sig på sängkanten och försökte lugna barnet litet.

Så sutto de, när Erlend dök upp i trappan. Han hade nu klätt på sig fullständigt. Margret skrek åter och gömde sig i styvmoderns famn — Kristin såg upp på sin man ett ögonblick — han var lugn nu men blek och främmande i ansiktet. För första gången såg han så gammal ut som han var.

Men då han lugnt sade: »Du får gå ned, Kristin — jag vill tala ensam med min dotter» — lydde hon. Hon lade varsamt ned flickan i sängen, täckte över henne upp till hakan och gick så ned.

Hon gjorde som Erlend, klädde på sig helt och hållet — ingen fick väl mera sömn på Husaby den natten — och började tala lugnande med de uppskrämda barnen och tjänarna.

Nästa morgon — det hade blivit snöyra — gick Margrets tärna gråtande från gården med sina ägodelar i en säck på ryggen. Husbonden jagade bort henne med de värsta ord och hotade henne med att hon skulle mista huden, för att hon sålt sin matmor så.

Så tog han det övriga tjänstfolket i förhör — om icke tärnorna hade anat oråd, då Ingeleiv i höstas och i vinter, rätt som det var, hade sovit hos dem och ej i buren hos Margret. Och hundarna, som blivit instängda hos dem? Men de nekade naturligtvis.

Då tog har till sist sin hustru i enrum. Hjärtesjuk och dödstrött hörde Kristin på honom och bemödade sig om att möta hans orättvisor med saktmodiga svar. Hon nekade ej till att hon haft sina farhågor, och hon avstod från att säga att om hon ej talat med honom därom, så var det för att hon aldrig fått annat än otack, när hon försökt råda vare sig honom eller Margret till flickans bästa. Och hon svor vid Gud och Maria mö att hon aldrig märkt eller kunnat tänka sig något sådant som att den mannen kom till Margret om nätterna.

»Du!» sade Erlend hånfullt. »Du säger själv att du minns den tiden då du ej var bättre än Margret. — Och Herren Gud i himmelrike vet att du låtit mig märka var dag i de år vi levat samman hur du mindes den orätt jag gjorde dig — fastän din vilja var lika god som min, och din far och icke jag vållade mycket av olyckan därmed att han nekade mig att få dig till hustru — jag var villig nog att böta synden från första stund, jag. När du såg Gimsar-guldet» — han grep hårt om hustruns hand och lyfte den, och på den blänkte två ringar, som Erlend hade givit henne medan de voro tillsammans i Gerdarud, »kunde du icke tyda det, du som burit var dag i dessa år de ringar jag gav dig, när du gav mig din heder —»

Kristin var färdig att digna av trötthet och sorg; hon svarade stilla:

»Jag undrar, Erlend, om du ännu minns den tiden då du vann min heder —»

Då lyfte han armarna över sitt huvud, kastade sig ned på bänken och vände och vred sig. Kristin satte sig ett litet stycke ifrån honom — hon önskade att hon kunnat hjälpa mannen. Hon förstod att detta olycksöde drabbade honom så mycket tyngre, just för det han själv hade syndat mot andra på samma sätt som det nu syndats mot honom. Och han, som aldrig tyckt om att ta på sig skulden för vad han själv vållat, förmådde omöjligt bära skulden för detta — och det fanns ingen annan att välta den på än på henne. Men hon blev icke så förbittrad som sorgsen och rädd för vad som nu skulle ske —.

Emellanåt var hon uppe hos Margret. Flickan låg alldeles orörlig och vit och stirrade. Ännu hade hon icke frågat något om Håkons öde — Kristin visste ej om det var för att hon inte tordes, eller om hon blivit alldeles slö av sitt eget elände.

Frampå eftermiddagen såg Kristin att Erlend och Klöng isländare gingo tillsammans genom snöyran till riddarloftet. Men det dröjde bara en kort stund, så kom Erlend ensam tillbaka. Kristin såg upp ett ögonblick, när han kom in i ljuset och gick förbi henne — sedan vågade hon ej vända sina ögon åt den vrå av rummet där han gömde sig. Hon hade sett att han var alldeles bruten.

Sedan, när hon var över till fatburen ett ärende, kommo Ivar och Skule springande och berättade att Klöng isländare skulle resa i kväll — pojkarna voro ledsna, ty klerken var deras gode vän. Nu packade han sina saker, ville ner till Birgsi till natten —.

Hon hade redan gissat vad som hänt. Erlend hade erbjudit sin dotter åt skrivaren, och han hade icke velat ha den förförda mön. Men vad detta samtal varit för Erlend — hon kände svindel och mattighet och orkade ej tänka ut tanken.

Dagen efter kom det bud från prästhuset. Håkon Eindridesson bad att få komma till tals med Erlend. Erlend lät svara att han hade ingenting otalt med Håkon. Sira Eiliv sade till Kristin att om Håkon också finge leva, så skulle han bli fullkomlig krympling — utom att han mist högra handen, hade han illa skadat rygg och höfter, när han föll ned från borgarstugutaket. Men hem ville han, sådan han nu var, och prästen hade lovat skaffa honom släde. Han ångrade nu sin synd av hela sitt hjärta — han sade att Margrets far hade varit i sin fulla rätt, huru än lagen skulle tydas, men han var mer än någon annan angelägen om att nedtysta saken, så att hans eget brott och Margrets skam överskyldes, så mycket möjligt var. På eftermiddagen bars han ut i släden, som Sira Eiliv fått låna på Repstad, och prästen red själv med honom över till Gauldalen.

Så nästa dag, som var askonsdag, måste folk från Husaby gå ned till sockenkyrkan nere i Vinjar. Men vid vespertiden fick Kristin hjälpprästen till att släppa in henne i kyrkan därhemma.

Hon kände ännu askan på sitt huvud, när hon knäföll vid sin styvsons grift och läste paternoster för hans själ.

Det var väl icke stort mer än benknotor kvar efter gossen nu, därnere under stenen. Benen och håret och något av de kläder vari de nedlagts. Hon hade sett kvarlevorna av sin lilla syster, när de togo upp henne för att flytta henne till fadern i Hamar. Stoft och aska — hon tänkte på sin fars vackra ansikte, på modern med de stora ögonen i det fårade ansiktet och gestalten, som fortfor att hålla sig underligt ung och späd och lätt, ehuru hon så tidigt blev gammal i anletet. De lågo under samma sten och föllo från varandra, som hus ramla, när folket flyttat bort ur dem. Bilder föresvävade henne — de brända lämningarna av kyrkan därhemma, en gård i Silsådalen, som de redo förbi, när de skulle över till Våge: husen stodo öde och sjönko ihop, de som skötte jorden vågade ej gå nära dem, sedan solen gått ned. Hon tänkte på sina kära döda — deras miner och deras röster och leende och vanor och later — nu när de själv farit hädan till det andra landet, var det så smärtsamt att tänka på deras gestalter; det var som att minnas sitt hem, när man visste att det nu stod öde och de multnande timmerstockarna sjönko ned i jorden.

Hon satt på bänken i den tomma kyrkan, lukten av gammal, kall rökelse höll hennes tankar bundna vid bilder av död och förgängelse. Och hon förmådde ej lyfta sin själ till att skåda en glimt av det land där de voro, dit all godhet och kärlek och trohet till sist samlades för att leva kvar. Varje dag, då hon bad för deras själaro, tycktes det henne själv orimligt att hon skulle bedja för dem, som redan här på jorden hade ägt mera frid i sin själ än hon någonsin förnummit, sedan hon blev vuxen kvinna. Sira Eiliv sade visserligen att bönen för de döda alltid gjorde nytta — för en själv om de avlidna redan hade frid hos Gud.

Men det hjälpte henne ej. Hon tyckte att när hennes trötta kropp till sist ruttnade bort under en sten, så skulle ändå hennes fridlösa själ irra omkring i närheten, så som en osalig gengångare klagande irrar kring de sammanstörtade husen på en ödegard. Ty i hennes sinne fortfor synden att finnas till, som ogräsets rotnät genomväver mullen. Den blommade icke mer, den frodades och doftade ej, men i mullen fanns den, blek men stark och levande. Trots all den ömhet som vällde fram i hennes sinne, när hon såg sin mans förtvivlan — ägde hon likväl icke viljestyrka nog att tysta den röst inom henne som frågade, kränkt och förbittrad: kan du tala så till mig, har du glömt när jag gav dig min tro och min heder, har du glömt när jag var din älskade vän? Fast hon förstod att så länge denna röst frågade så inom henne, skulle hon själv tala till honom som om hon hade glömt. —

I sina tankar kastade hon sig ned framför Sankt Olavs skrin, grep efter broder Edvins multnade benknotor därborta i kyrkan på Vatsfjället, hon knäppte händerna kring relikgömmet med de små resterna av en död kvinnas svepning och en okänd martyrs benskärvor — grep till hjälp kring de små kvarlevor som genom död och förintelse hade bevarat litet av den händanfarna själens kraft — lik den trollmakt som kan finnas i gamla kämpars jordfunna, rostfrätta svärd.

Dagen efter red Erlend in till köpstaden, följd endast av Ulv och en sven till. Han kom ej hem till Husaby under hela fastan, utan Ulv hämtade hans följe och for ut för att möta honom vid midfastotinget i Orkedal.

I enrum med Kristin berättade Ulv att Erlend hade avtalat med Tiedeken Paus, den tyska guldsmeden i Nidaros, att Margret skulle giftas med Tiedekens son Gerlak strax efter påsk.

Erlend kom hem till helgen. Han var nu lugn och sansad, men Kristin trodde sig förstå att detta skulle han ej komma över lika lätt som så mycket annat — om det nu var för att han ändå inte var så ung längre, eller för att ingenting hittills förödmjukat honom så djupt. Margret tycktes liknöjd finna sig i vad fadern ordnat för henne.

En kväll då man och hustru voro ensamma, sade Erlend likväl:

»Hade hon varit mitt äkta barn — eller hennes mor en ogift kvinna — aldrig skulle jag givit henne till en främmande man, medan det är så med henne; jag kunde unnat både henne och hennes barn huld och skydd. Detta är det värsta — men så som hon är bördig, så kan en äkta make bäst värja henne.»

Men medan Kristin gjorde allting redo för styvdotterns avfärd sade Erlend en dag kort:

»Du är väl icke så frisk du, att du orkar fara med oss till köpstaden?»

»Om du önskar det, kan du väl veta att jag far», sade Kristin.

»Varför skulle jag önska det? Har du ej varit henne i mors ställe förr, så kan du slippa nu — någon bröllopsgamman blir det icke. Och fru Gunna på Råsvold och hennes sonhustru ha lovat att minnas frändskapen och komma.»

Så satt Kristin hemma på Husaby, medan Erlend i Nidaros gav sin dotter åt Gerlak Tiedekensson.

III

Denna sommar, strax före midsommar, återvände Gunnulv Nikulausson till sitt kloster. Erlend var i staden för Frostatinget; han skickade bud hem och lät fråga sin hustru om hon trodde att hon orkade resa in och hälsa på sin svåger. Kristin mådde ej så synnernerligen bra, men hon for i alla fall. När hon träffade Erlend, sade han att brodern var alldeles nedbruten till hälsan. De hade ej haft någon vidare framgång i sitt företag, bröderna där i norr, i Munkefjord. Kyrkan, som de byggt, fingo de aldrig invigd, ty ärkebiskopen kunde ej fara norrut i dessa orostider; de hade hela tiden måst läsa mässan vid sitt resealtare. Till slut ledo de brist på både bröd och vin och ljus och olja till gudstjänsterna, och när broder Gunnulv och broder Aslak skulle segla till Vargö för att hämta det, hade lapparna sejdat, så att de seglade ikull och måste sitta tre dygn på ett skär; sedan hade de båda varit sjuka, och broder Aslak dog efter någon tids förlopp. De hade lidit mycket av skörbjugg under långfastan, ty de saknade både mjölmat och örter till den torra fisken. Så hade biskop Håkon av Bergen och mäster Arne, som stod i spetsen för domkapitlet i Nidaros, medan herr Pål var vid kurian och blev invigd, befallt de munkar, som ännu voro i livet, att resa hem, och prästerna på Vargö skulle sköta om hjorden i Munkefjord tills vidare.

Men fastän hon icke var oförberedd, blev Kristin likväl förfärad, när hon återsåg Gunnulv Nikulausson. Hon följdes åt med Erlend bort till klostret nästa dag, och de fördes in i samtalsrummet. Munken kom in — hans hållning var krokig, hårkransen hade blivit alldeles grå, under de insjunkna ögonen var han rynkig och mörkbrun, men på den släta, vita ansiktshuden var det blyfärgade fläckar, och likadana fläckar syntes också på handen, då han drog fram den ur kåpärmen och räckte henne den. Han smålog — och hon såg att han hade mist flera tänder.

De satte sig ned och pratade en stund, men det var som om Gunnulv hade glömt bort att tala också. Han sade det själv, innan de två andra gingo:

»Men du, Erlend, är densamme — du tycks ej ha blivit äldre», sade han och log litet.

Kristin visste alltför väl själv att hon såg eländig ut nu. Och Erlend var vacker, där han stod, hög och smärt och mörk och välklädd. Likväl tänkte Kristin i sitt hjärta att han hade dock blivit mycket förändrad, han med — det var underligt att inte Gunnulv såg det — han hade förr alltid varit så skarpsynt.

Vid slutet av sommaren var Kristin en dag på klädesloftet, och fru Gunna från Råsvold var med henne — fru Gunna hade kommit till Husaby för att hjälpa Kristin, när hon nu åter skulle i barnsäng, Då hörde de Nåkkve och Björgulf sjunga ute på tunet, medan de slipade sina knivar — en rå och liderlig visa, som de skrålade med full hals.

Modern blev utom sig av vrede, hon gick ned till gossarna och talade med dem i de strängaste ordalag. Och så ville hon veta vem de lärt sådant av — det var väl i borgstugan, men vem av karlarna lärde barn slikt? Pojkarna ville inte svara. Då kom Skule fram under loftstrappan; han sade att modern kunde tiga, för visan hade de lärt genom att höra fadern sjunga den —.

Fru Gunna tog i: fruktade de icke Gud mera än att de sjöngo slikt — nu då de ej kunde veta någon kväll, när de lade sig, om de icke voro moderlösa, innan hanen gol! Kristin sade ingenting, utan gick stilla in i huset.

Sedan, då hon lagt sig litet på sängen, kom Nåkkve in och gick bort till henne. Han tog moderns hand, men sade ingenting, och så började han gråta helt stilla. Hon talade då milt och skämtsamt till honom, bad honom icke sörja eller klaga, hon hade nu gått igenom detta sex gånger, så hon kom väl igenom den sjunde. Men pojken grät mer och mer. Till sist måste han få krypa in mellan henne och väggen, där låg han och grät med armarna om moderns hals och huvudet intill hennes bröst, men hon kunde inte få honom att säga vad han var så ledsen för, fast han låg kvar hos henne, ända tills tjänarinnorna buro in kvällsvarden.

Nåkkve var nu på tolvte året, han var stor för sin ålder och ville gärna visa ett manligt och vuxet väsen, men han hade ett vekt sinne, och modern fick ibland se att han var mycket barnslig. Han var gammal nog att ha förstått olyckan med halvsystern; modern undrade om han kanske också förstod hur fadern förändrats efter den. Erlend hade alltid varit sådan att när han blev häftig kunde han säga de värsta saker — men förr hade han aldrig sagt någon människa ett ont ord utom i vredesmod, och han hade varit villig att gottgöra, så snart han lugnat sig. Nu kunde han säga hårda och otäcka ord med kall uppsyn. Han hade varit mycket svår med att svära och förbanna; dock hade han i någon mån lagt bort den dåliga vanan, för att han såg att det gjorde hustrun ont och sårade Sira Eiliv, som han småningom fått stor aktning för. Men aldrig hade han varit oanständig eller liderlig i sina uttryck, och han hade aldrig tyckt om när andra män förde slikt tal — i det avseendet hade han varit mycket blygare än mången man som fört ett renare liv. Så svårt det än kränkte Kristins känslor att höra sådant från sina omyndiga söners läppar, helst nu då hon själv gick så, och få veta att de lärt detta av fadern, så var det likväl något annat som gav henne den bittraste smak i munnen: hon förstod att Erlend var ännu barnslig nog att tro sig sätta hårt mot hårt, då han nu efter skammen med dottern tog orena och sedeslösa ord och talesätt i sin mun.

Fru Gunna hade berättat henne att Margret fått ett dödfött gossebarn någon tid före Olavsmässan. Fru Gunna trodde sig också veta att Margret redan skulle ha tröstat sig nog så bra — hon kom väl överens med Gerlak, han var snäll mot henne. Erlend besökte dottern, när han var i staden, och Gerlak gjorde stor affär av sin svärfar, men Erlend var ej synnerligen villig att erkänna den andre som frände. Erlend själv hade icke nämnt sin dotter hemma på Husaby, sedan hon for från gården.

Kristin fick en son igen, han döptes till Munan efter Erlends farfar. Hela tiden hon låg i lillstugan, kom Nåkkve dagligen in till modern med bär och nötter, som han plockat i skogen, eller kransar han flätat av läkedomsörter. Erlend kom hem, när det nya barnet var tre veckor gammalt; han satt mycket hos sin hustru och bemödade sig om att vara mild och öm — och denna gång klagade han ej över att den nyfödde inte var en flicka eller över att barnet var svagt och inte ville frodas. Men Kristin svarade sällan på hans ömma ord, hon var stilla och tankfull och bedrövad — och det gick mycket långsamt för henne att återvinna hälsan denna gång.

Hela vintern igenom var Kristin klen, och barnet tycktes inte vilja ta sig. Modern hade därför icke tanke för stort annat än den lilla stackarn. Alltså hörde hon endast med halvt öra på allt talet om de stortidender som spordes denna vinter. Kung Magnus hade kommit i den värsta penningknipa genom sina försök att skaffa sig herraväldet i Skåne, och han hade begärt hjälp och krigsberedskap av Norge. Några av herrarna i rådet voro nog villiga att stödja honom i denna sak. Men när kungens sändebud kommo till Tunsberg var fogden bortrest, och Stig Håkonsson, som var hövding på Tunsbergshus, stängde borgen för konungens män och gjorde sig redo att värja den med vapenmakt. Han hade ej mycket folk, men Erling Vidkunsson, som var hans fasterman och som låg på sin gård Aker, skickade fyrtio av sina väpnade svenner upp i fästningen, när han själv seglade västerut. Vid samma tid satte kungens systrungar, Jon och Sigurd Haftorssöner, sig upp mot sin frände för en doms skull, som gått någon av deras män emot. Erlend skrattade åt detta och sade att Haftorssönerna här visat sig unga och dumma. Missnöjet med kung Magnus var nu stort i landet. Stormännen krävde att en drots skulle sättas i spetsen för rikets styrelse och rikets sigill lämnas i händerna på en norsk man, då kungen för den skånska angelägenhetens skull tycktes ämna stanna mesta tiden i Sverige. Borgare och andliga i köpstäderna hade blivit uppskrämda av ryktena om kungens penninglån hos de tyska städerna. Tyskarnas övermod och vrångvilja mot detta lands lagar och seder var redan mer än tillräckligt svår att fördraga och nu sades det att kungen lovat dem ännu större rättigheter och friheter i norska städer, så att det skulle bli alldeles outhärdligt för de norrmän som drevo handel och redan förut hade hårda villkor. Bland allmogen fortfor ryktet om kung Magnus’ hemliga synd, och många av sockenprästerna i landsbygden och kringvandrande munkar voro i alla fall eniga om att de trodde detta var orsaken till att Olavskyrkan i Trondheim brunnit upp. Så sökte bönderna också här grunden till de många olycksöden som under de senaste åren hemsökt än en, än en annan bygd — sjukdomar hos boskapen, rost i säden, varav vållades farsot och plågor för människor och djur, dålig gröda i både brödsäd och föder. Så Erlend sade att hade Haftorssönerna haft vett att hålla sig stilla ännu en tid, och samla sig rykte för vänsällhet och hövdinglikt uppträdande, så skulle folk nog kommit ihåg att de voro kung Håkons dottersöner, de också. Men denna oro lade sig, och vad som följde därav var att kungen gjorde Ivar Ogmundsson till drots i Norge. Erling Vidkunsson, Stig Håkonsson, Haftorssönerna och alla deras följesmän hotades med högmålssak. De föllo till föga, reste in och förlikte sig med konungen. Det var en mäktig man från Oplands fylke, som hette Ulv Saksesson; han hade varit med om Haftorssönernas företag, och han for icke till förlikningen med konungen, utan kom till Nidaros efter julen. Han var mycket tillsammans med Erlend i staden, och av honom fick folk nordanfjälls besked om sakerna, sådana som Ulv såg dem. Kristin hade mycket emot denne man; hon kände honom ej, men hon kände hans syster, Helga Saksesdotter, som var gift med Gyrd Darre på Dyfrin. Hon var vacker men mycket högmodig, och Simon tyckte ej om henne, fastän Ramborg kom gott överens med henne. Litet fram i fastan kom det brev till sysslomännen att Ulv Saksesson skulle lysas fredlös på tingen, men då hade han redan seglat från landet mitt i vintertiden.

Denna vår bodde Erlend och Kristin i sin gård i staden över påsken och hade det minsta barnet, Munan, med sig, för det fanns en syster i Bakke kloster som var så duktig läkekvinna att alla sjuka barn hon fick hand om blevo friska, om det icke var Guds vilja att de skulle dö.

En dag strax efter helgen kom Kristin hem från klostret med den lille. Svennen och tärnan som hade följt med henne stannade kvar inne i rummet. Erlend var ensam därinne, han låg på en av bänkarna. När svennen gått ut och kvinnorna lagt av sig kapporna — Kristin satt vid elden med barnet, och tärnan värmde någon olja, som de hade fått av nunnan — frågade Erlend, där han låg, vad syster Ragnhild hade sagt om barnet. Kristin gav korta svar, medan hon löste upp lindan, till sist svarade hon inte.

»Är det så illa med svennen, Kristin, att du icke vill säga det?» frågade han och lät litet otålig i tonen.

»Du har sport om detta förut, Erlend», svarade hustrun kyligt, »och jag har redogjort för det många gånger. Men när du icke frågar så mycket efter barnet att du minns det från den ena dagen till den andra —»

»Det har hänt mig också det, Kristin», sade Erlend, han reste sig och kom bort till henne, »att jag har fått svara dig både två och tre gånger, på det som du själv hade sport mig om, för du gitte icke minnas vad jag svarade —»

»Det var visst icke om så stora ting som barnens hälsa», sade hon som förut.

»Icke var det om småtidender heller — nu i vinter; mig lågo de tungt på sinnet.»

»Det är icke sant, Erlend. Det är år och natt sedan du talade med mig om de saker som lågo dig mest om hjärtat —»

»Gå ut du, Signe», sade Erlend till tärnan. Han hade blivit röd i pannan. Han vände sig till hustrun: »Jag förstår vad du syftar på. Om det vill jag nu icke tala med dig, så att din tärna hör det — om du än är så god vän med henne att du räknar för intet om hon är med, när du yppar träta med din husbonde och säger att jag ljuger —»

»Till sist lär man sig deras seder som man delar bo med», sade Kristin kort.

»Det är icke gott att veta vad du menar. Aldrig har jag talat omilt med dig, så att främmande hört det, eller glömt att visa dig heder och aktning inför vårt tjänstefolk.»

Kristin brast ut i ett underligt bittert och skälvande skratt:

»Du glömmer lätt, Erlend! I alla dessa år har Ulv Haldorsson levat hos oss. Minns du då du lät honom och Haftor följa mig till dig i sovloftet hos Brynhild i Oslo?»

Erlend sjönk ned på bänken — stirrade på sin hustru med halvöppen mun. Men hon fortfor:

»Det har icke hänt mycket på Husaby — eller annorstädes — av slikt som är ohöviskt och vanhederligt, som du tänkt på att dölja för dina tjänare — om det så var till skam för dig själv eller för din hustru —»

Erlend satt som förut och såg förfärad på henne.

»Minns du första vintern vi voro gifta — jag gick med Nåkkve, det var så att det kunde falla sig svårt nog för mig att kräva lydnad och heder av mitt husfolk — minns du hur du stödde mig —? Minns du när din fosterfar gästade oss med främmande fruar och tärnor och svenner, och vårt eget folk satt till bords med oss — minns du att Munan drog av mig var klut jag kunde skylt mig med, och du satt tyst och tordes icke stoppa honom munnen till —»

»Jesus! Har du gått och gömt på detta i femton år! Så slog han upp ögonen mot henne — de tycktes så underligt ljusblå i blicken, och hans röst var svag och hjälplös. »Likväl, Kristin min — tyckes det mig icke vara någonting emot det att vi två säga varandra ovänliga och beska ord —»

»Nej», sade Kristin, »det skar också värre i mitt hjärta den gången vid julgillet, då du skällde ut mig, för att jag kastat min kappa över Margret — och fruar ur tre fylken stodo omkring och hörde på —»

Erlend svarade ej.

»Likaväl lastar du mig, för att det gick som det gick med Margret — var gång jag försökte rätta henne med ett ord, så lopp hon till dig, och du bjöd mig med ovänliga ord att jag skulle låta mön vara i fred — hon var din och icke min —»

»Lastat dig — har jag icke» svarade Erlend mödosamt, han kämpade hårt för att behärska sig. »Hade ett av våra barn varit en dotter, så hade du väl lättare förstått att slikt som detta med dottern min — det stinger genom fadern intill märgen —»

»Jag trodde jag visade dig i fjor våras att jag förstod», sade hustrun sakta. »Jag behövde väl endast minnas min egen far —»

»Likaväl», sade Erland lugnt som förut, »så var detta värre. Jag var ogift sven. Den mannen — var gift. Jag var icke bunden — jag var icke bunden på det sättet», rättade han sig själv, »icke så att jag aldrig kunde bli löst —»

»Och likväl löste du dig icke», sade Kristin. »Minns du hur det gick till att du blev löst —?»

Erlend sprang upp och slog till henne i ansiktet. Efteråt stod han förfärad och stirrade — det blev ett rött märke på den vita kinden. Men hon satt stel och tyst med hårda ögon. Barnet hade börjat gråta förskräckt — hon vaggade det litet i famnen och vyssjade det.

»Det — det var hårt sagt, Kristin», sade mannen osäkert.

»Sist du slog mig», återtog hon lågt, »bar jag ditt barn undet mitt hjärta. Nu har du slagit mig, medan jag satt med din son i knät —»

»Ja, vi få ju dessa ungarna jämt och samt —», skrek han otåligt. De tego. Erlend började gå raskt fram och tillbaka på golvet. Hon bar in barnet i kammaren och lade det i sängen; när hon åter kom i kammardörren, stannade han framför henne:

»Jag — jag skulle ej ha slagit dig, Kristin min. Jag önskar jag icke gjort det — jag kommer väl att få ångra det lika länge som förra gången. Men du — har låtit mig höra förr att du tycker jag glömmer alltför lätt. Men du glömmer ingenting — ingen orätt jag gjort dig. Jag har då försökt — försökt att vara dig en god husbonde, men det tyckes dig väl icke värt att minnas. Du — du är fager, Kristin —» han såg efter henne, då hon gick förbi honom.

Åh, husfruns stilla och värdiga later voro lika fagra som ungmöns smidiga behag. Hon var bredare över barmen och höfterna, men också högväxtare; hon höll sig rak, och halsen bar det lilla runda huvudet lika stolt och vackert. Det bleka, slutna ansiktet med de stora mörkgrå ögonen eggade och hetsade honom lika mycket som det runda, rosenröda barnansiktet hade eggat och hetsat hans oroliga sinne med sin förunderliga ro. Han gick bort och tog hennes hand:

»För mig, Kristin, blir du alla dagar den fagraste av alla kvinnor och den käraste —»

Hon lät honom hålla handen, men besvarade inte tryckningen. Och han slängde den från sig; häftigheten fick makt med honom igen:

»Glömt säger du jag har. Det är väl ej alltid den största synden det — att glömma. Jag har aldrig betett mig som någon from man, men jag minns vad jag lärde av Sira Jon, när jag var barn, och Guds tjänare ha påmint mig om det sedan. Synd är det att ruva över och minnas de synder vi skriftat för prästen och bötat inför Gud och fått hans förlåtelse för av prästens hand och mun. Och icke är det av fromhet, Kristin, som du alltid river upp dessa våra gamla synder, men du vill hålla kniven mot mig var gång jag gör dig emot —»

Han gick från henne och kom tillbaka:

»Härsklysten —. Gud vet att jag älskar dig, Kristin — fastän jag ser att du är härsklysten, och aldrig har du tillgivit mig att jag gjorde orätt mot dig och lockade dig till orätt. Jag har tålt mycket av dig, Kristin, men jag vill icke vidare tåla att jag aldrig skall få ha frid för dessa gamla olyckor och ej heller att du talar till mig som jag vore din träl —»

Kristin skalv av sinnesrörelse, när hon svarade:

»Icke har jag talat till dig som du vore en träl. Har du en gång hört mig tala hårt eller häftigt till någon människa som kunde räknas som min underlydande — om det så var den odugligaste och sämsta av våra tjänstehjon — jag vet mig fri inför Gud från den synden att ha kränkt hans fattiga i ord eller dåd. Men du skulle vara min herre, dig skulle jag lyda och hedra, böja mig för dig och stödja mig vid näst Gud — efter Guds lag, Erlend! Och har jag mist tålamodet, och har jag talat till dig så som det icke höves en hustru att tala till sin husbonde — så har det väl varit för det du mången gång gjorde det svårt för mig att böja mitt oförstånd under din bättre insikt, att hedra och lyda min make och herre så mycket som jag helst ville — och kanske jag väntade att du — kanske jag trodde att jag kunde egga dig till att visa att du var man och jag endast en arm kvinna —

— Men tröste dig, Erlend! Jag skall icke kränka dig med ett ord mera, och efter denna dagen skall jag aldrig glömma att tala till dig så blitt som du vore trälars ättling —»

Erlend hade blivit mörkröd i ansiktet — han lyfte knytnäven mot henne — så svängde han hastigt om på klacken, grep sin kappa och svärdet från bänken vid dörren och for i väg ut.

Det var solsken och vass blåst ute — kallt i luften, men blanka gnistor från frusna tövattensdroppar stänkte mot honom ur takskägg och vindruskade trädkronor. Snön på hustaken lyste som silver, och bakom de svartgröna skogsåsarna kring staden tindrade fjällen kallblå och blankvita i den skarpa och lysande vårvinterdagen.

Erlend strövade genom gator och gränder — hastigt och på måfå. Det sjöd i honom — hon hade haft orätt från första början, och han hade haft rätt, så solklar rätt, och han hade förgått sig och slagit till henne och minskat sin rätt — men hon hade orätt. Vart han nu skulle ta vägen visste han ej. Inte hade han lust att gå in till bekanta, och hem ville han inte gå —.

Det var en viss oro i köpstaden. En stor böring^[30] från Island — den första i vår — hade kommit in till bryggorna i förmiddags. Erlend drev västerut genom gränderna och kom ut vid Martinskyrkan, gick så ned mot det mest ökända kvarteret. Det var redan skrål och skrik utanför simplare krogar och i tavernerna, fast det var tidigt på eftermiddagen. I sin ungdom hade han själv kunnat gå in i dylika hus — med vänner och kamrater. Men nu skulle folk glo ögonen ur sig och slita sönder munlädret efteråt, om sysslomannen i Orkdölafylke, med ägande gård i staden, med öl och mjöd och vin i överflöd hemma hos sig, gick in på en krog och bad om en klunk av deras dåliga öl. Men sannerligen var det inte vad han hade mest lust till — att sitta och dricka med småbönder, som kommit in till stan, och tjänstekarlar och sjöfolk — Det blev icke väsen, om de karlarna dängde till sitt kvinnfolk ett tag på örat, och väl var det för dem — i röda helvetet, hur skulle en man rå på en kvinna, när han inte fick klå upp henne, för hennes ätts och sin egen heders skull — tävla i ord med kvinnor, det kunde då inte puken själv. Sådant troll hon var — och så vacker — han skulle bara kunna slå henne, tills hon blev snäll —.

Klockorna började ringa samman till vesper i stadens alla kyrkor — vårvinden blandade tonerna om varandra över honom i den oroliga luften. Hon gick väl till Kristkyrkan nu, det heliga trollet — skulle klaga för Gud och Maria mö och helge Olav att hon fått en smäll på örat av sin man. Erlend skickade sin hustrus skyddshelgon en hälsning av syndiga tankar, medan klockorna ringde och klungo och genljödo. Han styrde sina steg till Gregoriuskyrkan.

Hans föräldrars gravar voro framför Anna-altaret i långhusets norra omgång. Medan han läste sina böner, varseblev han att fru Sunniva Olavsdotter med sin tärna kom in genom kyrkdörren. När han var färdig med bönerna, gick han bort och hälsade på henne. Det hade varit så mellan dem, under alla år sedan han blev bekant med fru Sunniva, att de skulle prata och skämta nog så fritt, var gång de möttes. Och denna kväll, medan de sutto på bänken och väntade på att aftonsången skulle börja, var han så uppsluppen att hon flera gånger måste påminna honom om att de ju voro i kyrkan och där oupphörligt kom folk in.

»Jaja», sade Erlend, »men du är så fager i kväll, Sunniva! Det känns gott att få skämta med en fru, som har så blida ögon —»

»Du vore nu icke värd, Erlend Nikulausson, att jag såge på dig med blida ögon —», sade hon leende.

»Då skall jag komma och skämta med dig när det blivit mörkt», svarade Erlend på samma sätt. »När mässan är sjungen skall jag följa dig hem —»

Nu kommo prästerna in i koret, och Erlend gick över till sydskeppet och ställde sig bland männen.

När gudstjänsten var slut, gick han ut genom huvudportalen. Han såg fru Sunniva och hennes tärna ett stycke nedåt gatan — tänkte det var bäst han inte följde henne, utan gick raka vägen hem. I detsamma kom en skara islänningar från böringen gatan uppåt, de gingo arm i arm och raglade, och de tycktes vilja stänga vägen för de två kvinnorna. Erlend sprang efter fru Sunniva. Så snart sjömännen sågo en herre med svärd vid bältet komma emot dem, veko de åt sidan och läto kvinnorna få gångrum.

»Det blir nog bäst jag följer dig hem likaväl», sade Erlend, »här är oroligt i köpstaden i kväll»

»Kan du veta Erlend — så gammal kvinna som jag nu är — kanske låter jag mig det väl behaga att några män finna mig så fager ännu att de gitta stänga vägen för mig —»

Det var ju ej mera än en sak en ridderlig man kunde svara på detta.

Han kom hem till sin gård nästa morgon i första gryningen, stod en stund utanför boningshusets stängda dörr, frusen, dödstrött, hjärtesjuk och fylld av leda. Trumma upp husfolket, gå in och krypa i säng hos Kristin, som låg med barnet vid barmen — nej! Han hade på sig nyckeln till östra bursloftet; där lågo några varor som han var ansvarig för. Erlend låste upp och gick in dit, drog av sig stövlarna och samlade ihop en del vadmalsväv och tomsäckar ovanpå halmen i sängen. Han svepte kappan om sig, kröp under säckarna och lyckades somna från allt, uttröttad och yr i huvudet som han var.

Kristin var blek och utvakad, när hon satte sig till morgonmålet med sitt husfolk. En av svennerna sade att han hade bjudit husbonden att komma till bords — han låg uppe i östra buren — men Erlend hade bett honom draga för fan i våld.

Erlend hade kallats att infinna sig ute vid Elgsäter efter dagsmässan för att vara vittne vid några gårdsköp. Men han lyckades slingra sig undan från måltiden efteråt i refektoriet och från Arne Gjavvaldsson, som inte heller kunde stanna och dricka med bröderna, utan nödvändigt ville ha Erlend med sig in till Ranheim.

Sedan ångrade han att han ej stannat i de andras sällskap — blev förfärad, när han gick ensam mot staden — nu var han tvungen att tänka över vad han hade gjort. Ett ögonblick var han frestad att gå rakt ned till Gregoriuskyrkan — han hade tillstånd att bikta för en av prästerna där, när han var i Nidaros. Men om han upprepade det, sedan han skriftat, så blev synden mycket större. De var bättre han väntade litet.

Hon trodde väl nu, Sunniva, att han var en kyckling, som hon tagit med bara handen. Men nej, så djävulen heller, om han hade trott en kvinna kunde ha något nytt att lära honom — och här gick han ändå och var andlös över vad han råkat ut för. Han hade inbillat sig att han var tämligen förfaren i ars amoris, eller vad de lärde kalla det. Hade han varit ung och grön, så skulle han väl känt sig stursk och tyckt det var präktigt. Men han tyckte inte om kvinnan — det galna kvinnfolket, han var led på henne, han var led på alla kvinnor utom sin hustru — han var förresten led på henne med! Vid korset, han hade varit så grundligt gift med henne, att han blivit alldeles from själv — för han hade trott på hennes fromhet — men det var en vacker lön han fått av sin fromma husfru för sin trofasthet och kärlek — det trollet! Han mindes hennes snärtande, onda ord från föregående kväll — jaså, hon tyckte han uppförde sig som om han stammat från trälar — Och hon, den andra, Sunniva, hon trodde väl han var alldeles oerfaren och tafatt, för att han låtit överrumpla sig och röjt en viss häpnad över hennes älskogskonster. Han skulle nu visa henne att han icke var mer helig som man än hon som kvinna — Han hade lovat henne att komma ned till Bårdsgården till natten — så kunde han då lika gärna gå; synden var begången, han kunde lika gärna ta på köpet den gamman som erbjöd sig —.

När han nu i alla fall redan brutit sin tro mot Kristin — och hon själv vållat det med sitt illasinnade och orimliga uppförande mot honom —.

Han återvände hem, gick och drev i stall och uthus och letade efter något att bli ovettig för, grälade med prästens deja från sjukstugan, för att hon burit in malt i brygghuset, fastän han mycket väl visste, att hans husfolk inte behövde använda kölnan denna gång, medan de voro i staden. Han önskade att han haft sina pojkar här, de bade varit ett sällskap. Han önskade han kunde rest hem till Husaby med detsamma. Men han var tvungen att vänta i staden på breven söderifrån — det var för vågsamt att ta emot slika bud i sitt hem ute i bygden.

Husmodern kom ej in till kvällsmåltiden — hon låg på sängen inne i kammaren, sade Signe, hennes tärna, och såg förebrående på sin husbonde. Erlend svarade barskt att han icke hade frågat efter hennes fru. När folket lämnat stugan, gick han in i kammaren. Där var kolmörkt. Erlend böjde sig över henne i sängen: »Gråter du?» frågade han mycket sakta, ty hon andade så underligt. Men hon svarade med tjock röst att det gjorde hon inte.

»Är du trött? Ja, jag vill nu också gå till ro», sade han sakta. Kristins röst skälvde, då hon svarade:

»Då ville jag helst, Erlend, att du går och lägger dig i natt där du låg förra natten.»

Erlend svarade icke. Han gick ut och bar ljuset från stugan in i kammaren och låste upp sin klädkista. Han var fint nog klädd till att kunna gå vart som helst, ty han hade kvar den violblå högtidsdräkten sedan han varit på Elgsäter på förmiddagen. Men nu bytte han kläder, långsamt och eftertryckligt — drog på sig en röd sidenskjorta och en musgrå, halvlång sammetsjacka med små silverbjällror på ärmsnibbarna, borstade sitt hår och tvättade händerna. Allt emellanåt såg han bort till hustrun — hon teg och rörde sig inte. Så gick han utan att säga godnatt. Nästa dag kom han öppet hem till gården vid dagvardstid.

Detta fortfor en vecka. Då kom Erlend hem till sitt en kväll, sedan han varit ett ärende upp till Hangrar, och fick veta att Kristin hade ridit hem till Husaby på morgonen.

Det hade han redan klart för sig att aldrig hade en man haft mindre fröjd av en synd än han hade av denna sin historia med Sunniva Olavsdotter. Han var så hjärtans utled på den vansinniga människan — kände avsmak medan han lekte och smekte. Vårdslös hade han också varit — det var väl ute över både stad och landsbygd att han varit nattgäst i Bårds hus — inte var Sunniva värd att han fläckade sitt rykte för hennes skull. Ibland hade han också tänkt på att det kunde draga följder efter sig — en man hade kvinnan ju, sådan han nu var, halvgammal och sjuklig, det var synd om Bård, som var gift med en sådan vild och vettlös kvinna, Erlend var väl knappast den förste som trätt mannens ära för när. Och Haftor — men han hade ej kommit ihåg, när han inlät sig med Sunniva, att hon var Haftors syster, det mindes han först när det var för sent. Det var så illa som det kunde vara — och nu förstod han att Kristin visste det.

Hon kunde nu väl inte falla på att göra sak av det inför ärkebiskopen, kräva tillstånd att flytta från honom. Hon hade Jörundgård att ta sin tillflykt till — men det var omöjligt för henne att färdas över fjället vid denna årstid, alldeles omöjligt om hon ville ha de små barnen med, och Kristin reste icke från dem. Nej, hon kunde ej fara på skepp heller med Munan och Lavrans så tidigt på våren, tröstade han sig. Åh, men det skulle vara olikt Kristin att kräva ärkebiskopens hjälp mot honom — nog för hon hade grund till det — men han skulle frivilligt avstå från den gemensamma sängen — tills hon märkte att hans ånger var uppriktig. Kristin kunde aldrig vilja låta detta bli en offentlig rättssak. Men han förstod ju att det var en försvarlig tid sedan han verkligen vetat om sin hustru vad hon kunde göra eller icke göra.

Han låg om natten i sin egen säng och tänkte hit och dit. Det gick upp för honom att han hade ställt till ännu mera vanvettigt för sig än han först förstått — när han inlät sig på detta eländiga äventyr, nu medan han stod mitt uppe i det mest ödesdigra förehavande.

Han svor över sig själv, som ännu var en sådan narr åt sin hustru att hon kunnat driva honom till detta. Han svor över Kristin och Sunniva. I djävulens namn, han var då inte mer kvinnokär än andra män — hade snarare haft med färre att skaffa än de flesta andra som han visste om. Men det var som om den lede själv ställde till det åt honom, han kunde inte komma vid en kvinna utan att strax stå i ett träsk upp under armarna —.

Nu skulle det vara slut. Gud vare lovad och prisad för att han hade annat å bane. Snart, snart så fick han väl fru Ingeborgs brev. Ja kvinnohistorier slapp han inte i denna saken heller, men det väl Guds straff för hans synder i ungdomen. Erlend skrattade för sig själv i mörkret. Fru Ingeborg måste ju inse att det var så som de klart hade framlagt det för henne. Det gällde om det nu skulle bli en av hennes söner eller av hennes frillosysters söner som norrmännen satte upp mot kung Magnus. Och hon älskade sina barn med Knut Porse så som hon aldrig älskat sina andra barn —.

Snart, snart — så var det den skarpa vinden och saltskummet han skulle famna. Gud i himlen, vad det skulle bli skönt att låta sig genomblötas av havsvågorna och blåsas frisk in till märgen — vara kvitt allt kvinnokön en härligt lång tid.

Sunniva — hon kunde tänka vad hon ville. Han gick inte dit mera. Och Kristin kunde gärna för honom fara till Jörundgård. Det skulle kanske just vara det lugnaste och bästa för henne och barnen, om de voro väl ur vägen i Gudbrandsdalen i sommar. Sedan skulle han nog bli god vän med henne igen.

Nästa morgon red han upp till Skaun. Han hade i alla fall ingen ro i sig förrän han fick veta vad hustrun tänkte göra.

Hon tog emot honom hövisk, blid och kylig, när han frampå dagen kom till Husaby. Ospord sade hon ej ett ord till honom, ej heller ett enda ovänligt ord, och hon gjorde ingen invändning när han om kvällen, liksom på försök, kom bort för att lägga sig i husbondesängen. Men när de legat en stund, försökte han tvekande lägga sin hand på hennes barm.

Kristins röst skalv, men Erlend kunde ej avgöra om det var av sorg eller förbittring, då hon viskade:

»Så usel är du väl icke, Erlend, att du vill göra detta värre för mig. Icke kan jag yppa träta med dig, då våra barn sova omkring oss. Och eftersom jag har sju söner med dig, vill jag helst att husfolket icke förstår att jag vet jag är en sviken hustru —»

Erlend låg länge innan han vågade sig till att svara:

»Ja, Gud nåde mig, Kristin, jag har svikit dig. Jag hade icke — hade icke gjort det, om jag kunde tagit det lättare att du talade så grymma ord till mig den dagen i Nidaros. — Det är icke så att jag kommit hem för att tigga dig om förlåtelse, för jag vet väl att det skulle vara ett för stort ting att be dig om nu —»

»Jag förstår att Munan Bårdsson sade sant», svarade hustrun, »den dag kommer aldrig då du stiger fram och själv tar skulden på dig, för den skada du vållat. Gud får du vända dig till och söka förlikning med — mig behöver du mindre be om tillgift än honom —»

»Ja, jag fattar det», sade Erlend bittert. Så talades de icke mera vid. Och nästa morgon red han tillbaka till Nidaros.

Han hade varit i staden några dagar då fru Sunnivas tärna kom till honom i Gregoriuskyrkan en kväll. Erlend tyckte han borde ändå tala med Sunniva en sista gång och bad flickan hålla vakt denna kväll, så skulle han komma samma väg som förut.

Han hade måst krypa och klättra som en hönstjuv för att komma upp till det loft där de hållit till. Nu skämdes han ögonen ur sig, för att han kunnat göra sig så till narr — vid sin ålder och i sin ställning. Men till en början hade det roat honom att fara fram så ungdomligt.

Fru Sunniva tog emot honom i sängen:

»Du kommer, sent omsider?» log hon och gäspade. »Skynda dig nu vän, och kom i säng, så kunna vi sedan talas vid — om var du varit så länge —»

Erlend visste inte riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle få sagt det som låg honom på hjärtat. Ofrivilligt började han lösa upp kläderna.

»Tanklöst ha vi båda ställt oss, Sunniva — det är nog icke rådligt att jag stannar här i natt. Bård måste väl väntas hem någon gång?» sade han.

»Är du rädd för husbonden min?» frågade Sunniva gäckande. »Du har då själv sett att Bård icke så mycket som lade öronen bakåt, när vi skämtade mitt för hans ögon. Spörjer han att du haft din gång här i gården, så skall jag nog göra klart för honom att det endast är den gamla leken. Han tror mig alltför väl —»

»Ja, han tycks tro dig alltför väl», skrattade Erlend och grävde in sina fingrar i det ljusa håret och de fasta, vita skuldrorna.

»Säger du det?» hon grep om hans handled. »Du tror på din hustru, du också? Jag var likväl blyg och ärbar jag, när Bård fick mig —»

»Min hustru vilja vi hålla utanför detta», sade Erlend skarpt och släppte henne.

»Varför det —? Tycks det dig mera otillbörligt att vi tala om Kristin Lavransdotter än om herr Bård, min husbonde?»

Erlend bet ihop tänderna och svarade ej.

»Du hör visst till de männen du, Erlend», sade Sunniva hånfullt, »som tro att de äro så intagande och fagra, så det kan näppeligen räknas en kvinna till last att hennes dygd var så bräcklig som glas inför dig — hon kan vara fast som stål eljes.»

»Jag har aldrig trott det om dig», svarade Erlend kärvt.

Sunnivas ögon glittrade:

»Vad ville du mig då, Erlend — när du var så lyckligt gift?»

»Jag har sagt dig du skall icke nämna min hustru —»

»Din hustru eller min man —»

»Du var alltid den som började tala om Bård, och du var värst till att göra narr av honom», sade Erlend förbittrad. »Om du icke hade drivit gäck med honom i ord — jag kunde väl veta hur kär hans heder var dig, när du tog dig en annan man under husbonden din. Hon — blir icke ringare genom min missgärning.»

»Är det detta du vill säga mig — att du har Kristin kär, fastän du lider mig väl nog till att leka med mig —?»

»Jag vet icke hur väl eller illa jag lider dig — du visade att jag behagade dig —»

»Och Kristin frågar ej efter din kärlek?» hånade hon. »Jag har då sett hur blitt hon plägar se på dig, Erlend —»

»Håll munnen nu!» skrek mannen. »Hon visste kanske vad jag var värd», sade han hårt och hätskt. »Du och jag kunna väl vara varandras likar —»

»Är det så», frågade Sunniva hotande, att jag skulle vara ett gissel åt dig, som du ville tukta din hustru med —?»

Erlend stod och flämtade:

»Du kan kalla det så. Men du lade dig själv i min hand —»

»Akta dig», sade Sunniva, »att icke det gisslet drabbar dig själv —»

Hon satt upprätt i sängen och väntade. Men Erlend gjorde ej min av att vare sig säga emot eller försona sig med sin väninna. Han klädde sig färdig och gick utan att säga något mer till henne.

Han var inte vidare belåten med sig själv eller det sätt varpå han skilts från Sunniva. Det lände honom ej till någon heder. Men det fick vara detsamma — han var i alla fall kvitt henne nu.

IV

Denna vår och sommar sågo de icke mycket till husbonden hemma på Husaby. De gånger han var på sin gård, bemötte han och husfrun varandra höviskt och älskvärt. Erlend försökte ej på något vis bryta ned den vägg hon reste mellan dem, ehuru han nog ofta såg forskande efter henne. För övrigt tycktes han ha mycket att tänka på utom hemmet. Om gårdens drift frågade han aldrig med ett ord.

Detta nämnde också Kristin, när han strax efter korsmässan ville att hon skulle följa med honom till Raumsdalen. Han hade ärende inåt Opland — ville hon inte ta barnen med och stanna en tid på Jörundgård, se till vänner och fränder i dalen? Men det ville inte Kristin på några villkor.

Han var i Nidaros över lagtingstiden och sedan ute i Orkedalen, så kom han hem till Husaby men fick strax brått med att göra sig redo för en Björgvinsresa. Margygran låg ute vid Nidarholm, och han väntade bara på Haftor Graut, som han skulle segla tillsammans med.

Tre dagar före Margretmässan började de slåtteranden på Husaby. Det var det härligaste väder, och när folket gick tillbaka till ängarna efter dagvardsvilan, ville Olav, rättaren, att också barnen skulle följa med.

Kristin var i klädesburen, som låg i andra våningen av riddarloftet. Huset var byggt så att en yttertrappa förde upp till detta rum, och där var en svale utanför, men tredje våningen sköt utanför, och dit upp var det bara en lös stege och en lucka från klädesburen. Den stod öppen, ty Erlend var uppe på vapenloftet.

Kristin bar ut den pälskappa som Erlend ville ha med på sjöresan och skakade den ute på svalen, Då märkte hon dånet av en stor ryttarskara, och i detsamma såg hon folk rida ut ur skogen på Gauldalsvägen. I nästa sekund stod Erlend vid hennes sida:

»Var det så, sade du, Kristin, att elden slocknade i eldhuset i morse?»

»Ja, Gudrid välte sodkättilen, vi måste låna eld hos Sira Eiliv —»

Erlend såg bort till prästhuset:

»Nej, han får icke bli inblandad i detta. Gaute», ropade han dämpat ned till pojken, som dröjde under bursvalen, lyfte på den ena räfsan efter den andra och tycktes ha föga lust att gå med i höbärgningen. »Kom hit upp i trappan — icke längre, eljes kunna de se dig.»

Kristin stirrade på sin man. Sådan hade hon ej sett honom förr — det spända, vakna lugnet i hans röst, i ansiktet, medan han spejade söderut mot vägen — över hela hans långa, smidiga gestalt, då han sprang in på loftet och strax efteråt kom tillbaka med en flat packe, insydd i lärft. Han gav den åt gossen:

»Göm den inne vid barmen — och hör noga på vad jag säger dig. Du måste skaffa undan dessa brev — det gäller mera än du kan förstå, Gaute min. Tag din räfsa över axeln och gå lugnt ned över gärdet, tills du kommer till aldungarna. Håll dig mellan buskarna ned till skogen — du är hemmastadd där, det vet jag — smyg dig genom de tätaste snåren hela vägen över till Skjoldvirkstad. Se dig väl för om det är lugnt på gården. Spörjer du tecken till oro eller främmande folk i närheten, så göm dig. Men är du viss på att det är lugnt, så gå ned och giv det där åt Ulv, om han är hemma. Men kan du icke få lägga breven i hans hand, medan du är viss om att ingen är i närheten, så bränn dem, så snart det låter sig göra. Men se noga till att både skrift och sigill bli alldeles förstörda, och att det icke kommer i annan mans våld än Ulvs. Gud hjälpe oss, sonen min — det är stora ting att lägga en tio vintrars pilt i händerna, många goda mäns liv och välfärd — förstår du att det gäller mycket, Gaute?»

»Ja, far. Jag har förstått allt som I sagt mig.» Gaute lyfte sitt lilla ljusa, allvarliga ansikte där i trappan.

»Säg åt Isak, om icke Ulv är hemma, att han skall rida raka vägen till Hevne och färdas hela natten — och säga till dem han vet att jag tror det har blåst upp motvind, och jag fruktar det brukats galdran mot min färd. Förstår du?»

»Ja, far. Jag minns allt I sagt mig.»

»Gå då, Gud skydde dig, sonen min.»

Erlend sprang upp på riddarloftet, ville släppa ned luckan, men Kristin var redan halvvägs genom hålet. Han väntade tills hon var uppe, så stängde han och sprang bort till en kista, tog upp några skrivelser. Han rev loss sigillen och trampade sönder dem mot golvet, slet pergamentet i bitar och vecklade dem om nyckeln och släppte ned alltsammans genom gluggen åt gärdet till, ner i nässlorna som växte höga bakom buren. Med händerna om luckans karm stod han och stirrade efter den lille pojken, som gick utmed åkerrenen ned mot ängen, där slåtterfolket skred i rad med liar och räfsor. När Gaute försvann i det lilla hultet mellan åker och äng, stängde han luckan. Hovslagen ljödo nu högt, nära intill gården.

Erlend vände sig mot sin hustru:

»Kan du skaffa undan det som jag kastade ned nu — låt Skule, han är klok — säg att han får sänka ned det i gölen bakom ladugården. Dig komma de väl att ha ögonen på och kanske också de stora piltarna. Kroppslig rannsakan töra de väl näppeligen underkasta dig —», han stack in sigillbitarna i hennes barm. »De kunna väl icke mer kännas igen, men —»

»Är du i någon fara, Erlend?» frågade hon stilla Då han såg ned i hennes ansikte, tog han emot de utbredda armarna. Ett ögonblick tryckte han henne hårt intill sig:

»Jag vet icke, Kristin. Det skall väl snart visa sig. Tore Eindridesson rider i spetsen för svennerna, och herr Bård är med, om jag såg rätt. Jag väntar mig icke att Tore kommer hit i vänligt ärende —»

Nu voro ryttarna på tunet. Erlend stod ett ögonblick. Så kysste han hustrun häftigt, öppnade luckan och hoppade ned. När Kristin kom ut på svalen, stod Erlend på gården och hjälpte fogden, som var en äldre man och rörde sig tungt, ned ur sadeln. Det var minst trettio väpnade svenner med herr Bård och sysslomannen i Gauldölafylke.

Medan Kristin gick framåt över tunet, hörde hon den senare säga:

»Jag kan hälsa från fränderna dina, Erlend. Borgar och Guttorm njuta nu konungens gästvänskap i Veöy, och jag tänker att Haftor Toresson har redan gästat Ivar och pilten hemma på Sundbu vid detta laget. Grauten tog herr Bård i köpstaden i går morse.»

»Och nu har du kommit hit för att bjuda mig till samma hirdmansmöte, kan jag förstån, sade Erlend leende.

»Så är det, Erlend.»

»Och så skolen I väl rannsaka här på gården? Åh, jag har då varit på slikt så många gånger att jag borde veta hur det går till —»

»Så stora saker som högmålsbrott har du nu icke handhaft», sade Tore.

»Nej, icke förrän nu», sade Erlend. »Och det ser ut som jag spelade med de svarta brickorna, Tore, och du har gjort mig matt — icke sant, frände?»

»Vi skulle nu se till att finna de brev du fått från Ingeborg Håkonsdotter», sade Tore Eindridesson.

»De äro i kistan med de röda hindarna på uppe i riddarloftet — men där står icke stort i dem utom slika hälsningar som kärliga fränder pläga sända varann — och gamla äro de alla. Stein här kan följa eder upp —»

De främmande svennerna hade stigit av hästarna, och gårdens folk kom nu bullersamt in på tunet.

»Det stod mera i det som vi togo från Borgar Trondsson», genmälte Tore. Erlend visslade sakta.

»Vi kunna väl gå in», sade han, »här börjar bli tämligen fullt med folk.»

Kristin följde efter männen in i hallen. På ett tecken av Tore kommo ett par av de främmande svennerna med.

»Du får lämna från dig ditt svärd, Erlend», sade Tore av Gimsar, när de stodo därinne, »till tecken att du är vår fånge.»

Erlend slog sig på länderna för att visa att han ej bar annat vapen än dolken i bältet. Men Tore sade åter:

»Du får räcka oss ditt svärd till tecken —»

»Ja, skall det gå så fint till, så —», sade Erlend och log litet. Han gick nu bort och tog sitt svärd från kroken, höll om skidan och räckte Tore Eindridesson hjaltet med en liten bugning.

Gubben från Gimsar löste snörena, drog ut klingan helt och hållet och strök med ett finger utmed eggen.

»Var det detta svärdet, Erlend, som du —?»

Erlends blå ögon glittrade som stål, hans mun blev en smal strimma:

»Ja, det var med detta svärdet jag tuktade din sonson, då jag fann honom hos min dotter!»

Tore stod med svärdet, han såg ned på det och sade hotande:

»Du, som själv skulle hävda lagen, Erlend — du månde väl veta, är du den gången gick ett stycke längre än du hade lagen med dig —»

Erlend kastade huvudet tillbaka, häftig och uppblossande:

»Det finns en lag, Tore, som icke kan skipas av konung eller tingsallmoge — att sina kvinnors heder värjer en man med sväret —»

»Det är gott för dig, Erlend Nikulausson, att ingen man gjort den lagen gällande mot dig», svarade Tore av Gimsar hätskt. »Då kunde du tarvat så många liv som katten —»

Erlend sade retfullt långsamt:

»Är icke denna saken så allvarlig att I finnen otillbörligt blanda in de gamla historierna från min ungdom —?»

»Jag vet icke om Bård i Lensviken tycker det är så gamla historier.» Erlend for upp och ville svara, men Tore överröstade honom: »Du skulle pröva först, Erlend, om frillorna dina äro så lärda, så de kunna läsa skrivet, innan du löper på nattgästning med lönnbrev i brokbältet. — Spörj du Bård där vem som varskott oss att du for med svek mot din konung, som du svurit trohet och tagit sysslan i förläning av —»

Ofrivilligt förde Erlend ena handen upp mot bröstet — ett ögonblick såg han på sin hustru, och blodrodnaden sköljde mörk över hans ansikte. Då sprang Kristin fram och kastade armarna om hans hals. Erlend såg ned i hennes ansikte — han såg intet i det utom kärlek.

»Erlend — min make!»

Fogden hade dittills hållit sig nästan alldeles tyst. Nu gick han bort till de två och sade med dämpad röst:

»Kära husfru — kanske det vore bäst om I togen barnen och tjänstekvinnorna med eder in i frustugan och stannade där, så länge vi äro kvar vid gården.»

Erlend släppte sin hustru med en sista tryckning av armen kring hennes skuldra:

»Det är bäst, Kristin, min egen — gör som herr Bård råder, du.»

Kristin höjde sig på tå och bjöd honom sin mun. Så gick hon ut på tunet. Och ur den förvirrade folkskaran samlade hon sina barn och tjänarinnorna, fick dem med sig in i lillstugan — annan frustuga fanns ej på Husaby.

I flera timmar sutto de där, och husfruns lugn och fattning höll den skrämda skaran någorlunda i tygel. Så kom Erlend in, vapenlös och resklädd. Två främmande svenner blevo stående nere vid dörren.

Han tog de äldsta sönerna i hand och lyfte de minsta i sina armar, medan han frågade var Gaute var: »— men du får hälsa honom, Nåkkve. Han har väl strövat till skogs med bågen sin, som han plägar. Säg åt honom att han kan få den engelska fotbågen i alla fall, som jag nekade honom i söndags.»

Kristin pressade honom intill sig utan att säga något.

»När kommer du åter, Erlend, vän?» viskade hon bedjande.

»Det blir när Gud vill, hustru min.»

Hon stod kvar, kämpade för att icke falla ihop. Han brukade eljest aldrig tilltala henne annat än med hennes dopnamn, och dessa hans sista ord skakade henne in till hjärterötterna. Det var som om hon först nu fullt förstod vad som hänt.

I solbärgningen satt Kristin uppe på höjden norrom husen.

Hon hade aldrig sett himlen så röd och gyllene förr. Över åsen mitt emot låg en stor sky; den hade form som en fågelvinge, det glödde i den som järn i ässjan, det lyste klart som bärnsten. Små gyllne flingor, liknande fjädrar, lösgjorde sig och summo ut i luften. Och djupt nere på sjön i dalbottnen låg en spegelbild av himlen och skyn och åsen därovanför — det såg ut som det skulle vara där nerifrån djupet som brandskenet flödade och lade sig över allt vad hon såg.

Gräset på ängarna var utväxt och strånas silkessvansar glänste i mörknande rött under det röda ljuset från himlen; kornet hade skjutit ax och fångade nu glansen på de unga silkeblanka borsten. Gårdens hustak tycktes bågna av syre och smörblommor i grästorven, och solen låg i breda strimmor bortöver dem; det svartaktiga spånet på kyrktaket glödde mörkt, och murens ljusa sten förgylldes milt.

Solen bröt fram under skyn, stod på åskanten och lyste ut över skogsås bortom skogsås. Det var en så klar afton — ljuset öppnade utsikter över små byalag mellan granliderna, hon kunde urskilja sätrar och smågårdar inåt skogarna, som hon aldrig förr hade vetat man kunde se från Husaby. Tunga bergkolosser stego fram i söder inemot Dovre, rödvioletta, där det eljes alltid brukade ligga dis och skyar.

Den minsta klockan nere i kyrkan började ringa, och kyrkklockan i Vinjar svarade. Kristin satt lutad över sina knäppta händer, tills det sista av de tre gånger tre slagen förtonat i luften.

Nu var solen under åsen — guldglansen bleknade, och rodnaden blev mera rosenröd och mild. Sedan klockklangen tystnat, växte suset från skogen och bredde sig utåt igen; den lilla bäcken, som flöt genom lövskogen nere i dalen, ljöd starkare hitupp. Från hagen härbredvid kom det välkända pinglandet av hemmakornas bjällror, en flygande skalbagge surrade ett halvt varv kring henne och blev borta.

Hon sände en sista suck efter sina böner — en bön om tillgift för att hennes tankar inte varit med då hon bad —.

Den stora, vackra gården låg nedanför henne i sluttningen — som ett smycke på åsens breda barm. Hon såg ut över all den jord hon ägt tillsammans med sin make. Tanken på denna egendom, omsorg därom, hade fyllt hennes själ till brädden. Hon hade arbetat och kämpat — aldrig förrän i kväll hade hon själv vetat hur hon kämpat för att bringa denna egendom på fötter och hålla den uppe — vad hon orkat med och hur mycket hon åstadkommit.

Hon hade tagit det som sin ödeslott, vilken hon måste bära tåligt och med rak rygg — att detta vilade på henne. Vad hon hade strävat för att kunna vara tålig och hålla sig rak under sitt livs villkor, varje gång hon kände att nu hade hon åter fått ett barn att bära under sin barm — omigen och omigen. Med varje son, som ökade skaran, hade hon känt att nu ökades hennes ansvar för släktens välfärd och trygga ställning — hon såg i kväll att också hennes förmåga att överskåda det hela, hennes vaksamhet, hade skärpts, med varje nytt barn hon fått att vaka över. Aldrig hade hon sett så klart som denna kväll, vad ödet krävt av henne och vad det skänkt henne med de sju sönerna. Åter och åter hade glädjen över dem livat hennes hjärtas slag, ängslan för dem sargat det — de voro hennes barn, de stora gossarna med magra, kantiga pojkgestalter, liksom de varit det medan de voro så små och knubbiga att de knappast kunde slå sig, när de trillade omkull på sina färder mellan bänken och hennes knä. De voro hennes, liksom de varit det, den tid hon lyfte dem ur vaggan till sin modersbarm och måste stödja huvudet, för att det hängde på den späda halsen som en blåklocka på sin stjälk. Varhelst de kommo att vandra i världen, varthän de foro och glömde sin mor — hon tyckte att deras liv måste förnimmas av henne som en rörelse inom henne själv, de måste vara som ett med henne, liksom de varit det, när hon ensam på jorden visste om det nya liv, som låg i lönndom och drack av hennes blod och gjorde hennes klinder bleka. Omigen och omigen hade hon smakat den förlamande, svettdrypande ångesten, när hon kände att nu var åter hennes stund inne, nu skulle hon åter dragas ned i djupet, ned i födslovåndans bottenpejlande vågdal — tills hon bars upp igen med ett nytt barn i famnen; hur mycket rikare och starkare och modigare genom varje barn, det förstod hon först i kväll.

Och ändå såg hon i kväll att hon var samma Kristin från Jörundgård, som icke lärt att tåla ett omilt ord, för att hon hägnats alla dagar av en så stark och öm kärlek. I Erlends händer var hon ännu alltjämt densamma —.

Ja. Ja. Ja. Det var sant att hon hade gått och lagt på minnet år ut och år in varje sår han slagit — fastän hon alltid vetat att han icke sårat henne så som när en vuxen människa vill den andra illa, utan som när ett barn slår till sin lekkamrat under leken. Hon hade omhuldat minnet av varje gång han kränkt henne, så som man håller ett varigt sår öppet. Och varje förödmjukelse han bragt över sig själv fom att följa vart hugskott — den träffade henne som ett hudflängande gisselslag, och den vållade henne svårläkta sår. Det var ej så att hon med vilja och uppsåt gömde på agg mot sin make, hon visste att hon eljes ej var småsint men hon blev det, när det gällde honom. När Erlend var med i något, så kunde hon inte glömma — och varje minsta rispa i hennes sinne fortfor att svida och blöda och svälla och värka, när det var han som förorsakat den.

Gentemot honom blev hon aldrig klokare, aldrig starkare. Hon kunde anstränga sig för att synas duktig och djärv och from och stark också i sitt samliv med honom — det var likväl icke sant att hon var det. Alltid, alltid hade det klagat i henne av längtan, hon ville vara hans Kristin från skogarna kring Gerdarud.

Då hade hon hellre velat göra allt som hon visste var galet och syndigt, än hon ville mista honom. För att binda Erlend vid sig hade hon givit honom allt vad hon ägde, sin kärlek och sin kropp, sin heder och sin arvedel i Guds frälsningsnåd. Och hon hade givit allt hon kunnat komma åt att ge, som icke var hennes: sin fars heder och hans tillit till sitt barn, allt vad vuxna och kloka män byggt upp för att skydda en liten omyndig mö, det hade hon kullslagit; mot deras planer för ättens välfärd och framgång, mot deras förväntningar om den frukt deras arbete skulle bära, när de själva lågo under mullen — hade hon satt sin älskog. Mycket mer än sitt eget liv hade hon satt in på det spel där den enda vinsten var Erlend Nikulaussons kärlek.

Och hon hade vunnit. Hon hade vetat det, alltsen han kysste henne första gången i Hofvins örtagård, tills han kysste henne nu i dag i frustugan, innan han fördes fången bort från sitt hem — Erlend älskade henne så högt som sitt eget liv. Och hade han ej styrt väl till för henne, så hade hon då vetat, nästan från första stund hon mötte honom, hur han hade styrt för sig själv. Hade han icke alltid handlat rätt mot henne — han hade dock handlat bättre mot henne än mot sig själv.

Jesus, hur hade hon ej vunnit honom! Hon tillstod det i afton för sig själv nu — till och med under dessa år, medan hon ständigt fått åse hans otillbörliga lek med denna kvinna, Sunniva, och harmats däröver, så hade hon mitt i sin vrede känt en högmodig och trotsig glädje — ingen visste av någon uppenbar fläck på Sunniva Olavsdotters rykte, men Erlend talade och skämtade med henne som en legosven med en ölhustärna. Om henne själv hade han vetat att hon kunde ljuga och bedraga dem som trodde henne bäst, att hon villigt lät locka sig till de värsta ställen — han hade trott på henne i alla fall, han hade likafullt hedrat henne, så gott han förstod. Så lätt han glömde fruktan för synden, så lätt han till sist brutit sitt löfte till Gud framför kyrkdörren — han hade sörjt över sina synder mot henne, han hade kämpat i åratal för att kunna hålla sina löften till henne.

Själv hade hon valt honom. Hon hade valt honom i ett rus av förälskelse, och hon hade valt på nytt var dag under de svåra åren hemma på Jörundgård. Hans tanklösa älskog framför faderns kärlek, som ej nändes låta en omild vindfläkt blåsa på henne! Hon hade försmått den tillvaro fadern unnat henne, då han ville lägga henne i armarna på en man som med säkerhet skulle fört henne de tryggaste vägar och likväl ha böjt sig ned för att ta bort var liten sten hon kunde stött sin fot på. Hon hade valt att följa med den andre, som hon visste färdades på villostigar. Munkar och präster hade pekat på ångerns och botgöringens väg hem till friden — hon hade valt ofriden, hellre än hon avstod från sin dyrbara synd.

Så fanns det bara detta enda för henne — icke knota eller klaga, vad som nu än skulle övergå henne vid denne mans sida. Svindlande långt tillbaka i tiden tycktes det henne nu ha varit då hon lämnade sin far. Men hon såg hans älskade ansikte, mindes hans ord den dagen i smedjan, då hon drev det sista knivstynget in i hans hjärta, mindes när de talades vid däruppe på fjället, i den stund då hon märkte att dödens dörr stod på glänt bakom hennes far. Ovärdigt är det att klaga över det öde man själv har valt —. Helge Olav, hjälp mig, så att jag nu icke må visa mig helt ovärdig min fars kärlek —!

Erlend, Erlend —. När hon mötte honom i ungdomen, blev livet för henne som en strid älv, löpande över stup och stenar. Dessa år på Husaby hade livet brett ut sig, legat vitt och rymligt som en sjö, speglande allt omkring henne. Hon kom ihåg därhemma, när Lågen under vårtiden svämmade över, låg bred och grå och mäktig i dalbottnen, bärande drivgods, som kom flytande, och lövkronorna, som voro rotfästa i djupet, vaggade på vattnet. Längre ut visade små mörka, hotfulla virvlar var strömmen gick strid och vild och farlig under den blanka ytan. Nu visste hon att så hade hennes kärlek till Erlend gått som ett stritt och farligt strömdrag under hennes liv i alla dessa år. Nu bar det utför — hon visste ej till vad.

Erlend, älskade vän —!

Ännu en gång bad Kristin ett ave mot den röda aftonen. Hell och säll, Maria, full av nåd! Jag törs ej bedja dig om mer än ett, det ser jag nu; fräls Erlend, fräls min makes liv —!

Hon såg ned på Husaby och tänkte på sina söner. Nu då gården låg i aftonljuset lik en drömsyn som kunde svinna hän, nu då ängslan för barnens ovissa öde riste hennes hjärta, kom hon ihåg detta: fullt och helt tackat Gud hade hon aldrig, för de rika frukter hennes möda burit i alla dessa år, aldrig hade hon tillfullo tackat, för att hon sju gånger fått en son.

Från kvällshimlens kupol, från bygderna under henne mässade dovt de toner hon hört tusentals gånger, ljöd faderns röst, som uttytt orden för henne, då hon var barn och stod vid hans knä: så sjunger Sira Eirik i Præfatio, när han vänder sig mot altaret, och det heter på norskt tungomål:

»Sannerligen är det rätt, tillbörligt och saligt att vi alltid och allestädes tacka dig, helige Herre, allsmäktige Fader, evige Gud —»

När hon lyfte ansiktet från sina händer, såg hon Gaute komma uppåt backen, Kristin satt stilla och väntade, tills gossen stod framför henne, då sträckte hon ut sin hand och tog hans. Det var gräsvall och ingenting skymmande ett gott stycke omkring stenen som hon satt på.

»Hur har du uträttat dins fars ärende, sonen min?» frågade hon tyst.

»Som han bad mig, mor. Jag kom till gården, utan att någon såg det. Ulv var icke hemma, och då brände jag det far lämnade dig, på härden i stugan. Jag tog ut det ur duken.» Han tvekade litet. »Mor — det var nio sigill fästa vid det —»

Gaute min. Modern flyttade händerna upp på hans axlar och såg in i gossens ansikte. »Din far har måst lägga stora saker i dina händer. Tror du dig icke om annat än att du måste tala om det med någon — så säg till din mor det som vilar på dig. Men bäst skulle det tyckas mig om du kunde tiga alldeles, min son!»

Det ljusa ansiktet under det glatta, lingula håret, de stora ögonen, den fylliga, fasta, röda munnen — så lik han var hennes far nu! Gaute nickade. Så lade han ena armen om moderns skuldra. Smärtsamt ljuvt kände Kristin att nu kunde hon luta sitt huvud mot gossens späda bröst; han var så lång nu att när han stod och hon satt, så nådde hennes huvud upp just över hans hjärta. För första gången var det hon som stödde sig mot barnet.

Gaute sade:

»Isak var ensam hemma. Jag visade honom icke vad jag bar, jag sade endast att jag hade något som jag måste bränna upp. Så gjorde han upp en stor eld på härden, innan han gick och sadlade hästen.»

Modern nickade. Då släppte han henne, vände sig mot henne och frågade, barnsligt rädd och undrande i rösten:

»Mor, vet I vad de säga — de säga att far — ville bli kung —»

»Det låter föga troligt, min pilt —», svarade hon med ett leende.

»Men han har ätt till det, mor», sade pojken allvarligt och stolt. »Och det tyckes mig att far kunde duga till det bättre än de flesta män —»

»Sch!» Hon tog åter hans hand. »Gaute min — du bör förstå, eftersom far visat dig sådan tillit — du och vi alla få ingenting säga eller tro, utan noga vakta vår mun, tills vi få veta något, så att vi kunna döma om huruvida vi böra tala eller huruledes. Jag rider in till Nidaros i morgon — och får jag tala ensam med din far någon stund, så skall jag nog säga honom att du har uträttat hans ärende väl —»

»Tag mig med eder, mor!» bad gossen häftigt.

»Vi få icke bringa någon på den tanken, Gaute, att du är annat än ett tanklöst barn. Du får fresta, son liten, att leka och vara glad, så gott du kan, här hemma — med det tjänar du honom bäst.»

Nåkkve och Björgulf kommo långsamt uppför sluttningen. De gingo fram till modern, stodo där så unga, i sin spänning och upprördhet. Kristin såg att de ännu voro så mycket barn, så de tydde sig till sin mor i denna ängslan — och så långt på väg mot mannaåldern att de gärna ville trösta och lugna henne, om de kunde finna någon utväg därtill. Hon räckte en hand åt vardera. Men de talade ej mycket med varandra.

En liten stund därefter gingo de nedåt, Kristin med en hand på axeln på var och en av de två äldsta sönerna.

»Du ser så på mig, Nåkkve?» Men pojken rodnade, vände bort huvudet och svarade inte.

Han hade aldrig förr tänkt på hur modern såg ut. Det var år och dag sedan han tagit sig för att jämföra fadern med andra män — fadern var den vackraste och mest hövdinglike. Modern var modern, som fick nya barn; de växte ur kvinnornas händer in i brödraflockens liv och sammanhållning och strid och vänskap; modern hade öppna händer, som allt vad de behövde strömmade igenom, modern visste råd för det mesta, som var på tok, modern var för gården som elden på härden, hon bar hemlivet, som åkrarna kring Husaby buro årsgrödan, livet och värmen ångade av henne som av boskapen i ladugården och hästarna i stallet. Pojken hade aldrig tänkt på att jämföra henne med andra kvinnor —.

I afton såg han det med ens: hon var en stolt och fager fru. Med den breda, vita pannan under linklädet, de stålgrå ögonens fasta blick under brynens lugna bågar, med den fylliga barmen och de långa, välväxta lemmarna. Hon förde sin höga gestalt så spänstigt som en klinga. Men han kunde inte säga någonting om det, gick rodnande och tyst med hennes hand om sin nacke.

Gaute gick bakom Björgulf och höll fast i moderns bälte i ryggen. Den äldre brodern började mucka, för att han trampade honom på hälarna — de togo till att gnabbas och knuffas så smått. Modern tystade på dem och bilade deras tvist — och hennes allvarsamma ansikte mjuknade i ett leende därvid. De voro dock ej annat än barn, hennes söner —.

Hon låg vaken om natten — hade Munan sovande vid sitt bröst och Lavrans mellan sig och väggen.

Kristin sökte komma till något omdöme om sin mans sak.

Hon kunde inte tro det var så farligt; Erling Vidkunsson och konungens systrungar på Sudrheim hade varit anklagade för högmålsbrott och kungasvek — de sutto lika trygga och rika kvar i det, om de nu också ej stodo lika högt i konungens ynnest.

Troligen hade Erlend inlåtit sig på några olagligheter för att tjäna fru Ingeborg. Han hade ju under alla år bibehållit vänskapen med sin höga frändekvinna; Kristin visste att han givit henne en eller annan olaglig handräckning, som måste hållas hemlig, för fem vintrar sedan, då han gästat henne i Danmark. Nu då Erling Vidkunsson åtagit sig fru Ingeborgs sak och ville skaffa henne fritt förfogande över vad hon ägde i Norge — så var det väl tänkbart att Erling hade visat henne till Erlend eller att hon själv vänt sig till sin fars nästsyskonbarn, sedan det blivit kallt mellan Erling och kungen. Och att Erlend hade farit fram oförsiktigt i denna sak —.

Men då var det ej gott att förstå hur hennes fränder på Sundbu kunde vara inblandade i det —.

Men det kunde omöjligt sluta på annat sätt än att Erlend fick full förlikning med konungen, om han ej gjort annat än varit för ivrig i hans mors tjänst.

Högmålsbrott. Hon hade hört talat om Audun Hugleikssons fall — det hade inträffat i hennes fars ungdom. Men det var gräsliga ogärningar som lades herr Audun till last. Hennes far sade det var lögn — jungfru Margaret Eriksdotter hade dött på Björgvinbispens arm, och Audun hade inte varit med på färden, då kunde han väl inte ha sålt henne till hedningarna. Jungfru Isabel var tretton år, men Audun mer än ett halvt hundratal, då han hämtade henne till brud åt kung Erik — det var en synd av en kristen människa bara att låna sitt öra åt slika rykten som det om den brudefärden. Visorna om Audun ville fadern icke höra sjungas hemma på sin gård. I alla fall så var det oerhörda ting som sades om Audun Hestakorn — han skulle ha sålt kung Håkons hela krigsmakt till den franska kungen och lovat att segla till hans hjälp med tolv hundra ledungsskepp — för det hade han låtit betala sig sju tunnor guld. Men det hade aldrig gjorts fullt klart för allmogen i landet, varför Audun Hugleiksson måste dö i galgen på Nordnäs.

Hans son for ut ur landet — folk sade, att han tagit tjänst i den franska kungens här. Ålhusriddarens sondöttrar, Gyrid och Signe, hade lämnat farfaderns avrättsplats tillsammans med hans stalldräng. De sades leva som fattiga bondhustrur någonstädes i en fjällbygd i Haddingjadal.

Det var i alla fall väl att de inte hade några döttrar, hon och Erlend. Nej, hon ville inte tänka på sådant. Det var så föga sannolikt att Erlends sak skulle få värre utgång än — än Erling Vidkunssons och Haftorssönernas till dömes.

Nikulaus Erlendsson till Husaby. Åh, nu tyckte hon det själv — Husaby var den vackraste gården i Norges land.

Hon skulle gå till herr Bård och få fullt besked. Fogden hade alltid varit hennes vän. Olav lagman också — förr i tiden. Men Erlend hade tagit i så häftigt den gången då lagmannens utlåtande gick honom emot i den där saken om stadsgården. Och Olav tog sig så nära den där olyckan med hans guddotters man.

Nära fränder hade de inga, varken Erlend eller hon — så stor släkt de än ägde. Munan Bårdsson hade ej stort anseende numera. Han hade farit olagligt fram, när han var syssloman i Ringerike; han var alltför het i sina försök att hjälpa sina många barn fram i världen — fyra hade han inom äktenskapet och fem utom. Och han sades ha fallit av mycket sedan fru Katrins död. Inge i Ryfylke, Julitta och hennes man, Ragnrid, som blivit gift in till Sverige, kände Erlend föga — detta var de barn, som voro efter herr Bård och fru Åshild. Mellan Hästnäsfolket och Erlend hade icke rått vänskap sedan herr Bårds död; Tormod på Råsvold gick i sin andra barndom, och hans och fru Gunnas barn voro döda, och barnbarnen omyndiga.

Själv ägde hon här i landet inga andra fränder av farsätten än Ketil Åsmundsson på Skog och Sigurd Kyrning, som var gift med farbroderns äldsta dotter. Den andra satt som änka, och den tredje var nunna. Sundbumännen tycktes inblandade i saken alla fyra. Med Erlend Eldjarn hade Lavrans kommit i sådan ovänskap genom arvskiftet efter Ivar Gjesling, att de icke velat se varandra sedan — så hon kände ej sin mosters man och hans son.

Den sjuka munken i Predikarliv var Erlends enda nära frände. Och den som stod henne närmast i världen var Simon Darre, eftersom han var gift med hennes enda syster.

Munan vaknade och gnällde. Kristin vände sig i sängen och lade barnet till bröstet vid andra sidan. Hon kunde ej ta honom med till Nidaros, så ovisst som allting var. Kanske blev det sista drycken som den lille fick vid sin mors barm. Kanske var det sista gången hon låg så och höll ett litet barn intill sig så ömt, så ömt. Om det gällde livet för Erlend —! Sälla Guds moder Maria, hade hon någon dag eller stund varit otålig över de barn Gud unnade henne att få —! Skulle detta vara den sista kyss hon fick av en sådan liten mjölksöt mun —?

V

Kristin gick till kungsgården nästa kväll, strax hon kommit till staden. Var i denna gården ha de gjort av Erlend? tänkte hon och såg sig omkring på de många stenhusen. Hon tyckte sig tänka mer på hur Erlend månde ha det, än på vad hon skulle få veta. Men det sades henne att fogden var borta ur staden.

Hennes ögon svedo efter den långa båtfärden i solglittret, och mjölken sprängde på i hennes överfyllda bröst. När tjänstefolket, som låg i stugan, hade somnat, steg hon upp och gick av och an på golvet hela natten.

Nästa dag sände hon Haldor, sin egen sven, till kungsgården. Han kom hem förfärad och olycklig — Ulv Haldorsson, hans farbror, hade tagits till fånga ute på fjorden, då han försökte komma över till klostret på holmen. Slottsfogden hade ännu icke återkommit.

Denna underrättelse skrämde också Kristin förfärligt. Ulv hade ej bott på Husaby sista året, utan setat som sysslomannens ombud, för det mesta på Skjoldvirkstad, som han nu ägde större delen av. Vad kunde detta vara för en sak, som så många män tycktes inblandade i? Hon kunde inte värja sig för den största ängslan, sjuk och utvakad som hon var.

Tredje dagens morgon var herr Bård ännu icke hemkommen. Och ett bud, som Kristin försökt få sända till sin man, kom inte fram. Hon tänkte på att söka upp Gunnulv i klostret, men orkade inte. Hon gick och gick kring golvet därhemma i stugan, med halvslutna, brännande ögon. Ibland var det som om hon gick i halvsömn, men bara hon lade sig ned, kommo ångesten och smärtorna över henne, så att hon måste upp igen, klarvaken, och vandra för att kunna härda ut.

Strax efter nonan kom Gunnulv Nikulausson in till henne. Kristin gick hastigt fram till munken:

»Har du sett Erlend — Gunnulv, vad är det de skylla honom för —?»

»Det är tunga tidender, Kristin. Nej, de vilja ej låta någon människa komma in till Erlend — allraminst oss klosterfolk. De tro att abboten Olav haft kännedom om hans förehavande. Penningarna har han lånat där, men bröderna svära på att de icke visste om vad han skulle nyttja dem till, när de hängde konventets sigill därvid. Och herr Olav vägrar att redogöra för någonting —»

»Ja, men vad är det — är det hertiginnan, som har lockat Erlend till detta —?»

Gunnulv svarade:

»Det tyckes snarare som om de måst nödga henne hårt, innan hon gick med. Det brevet, som — någon — sett koncept till, som Erlend och hans vänner sänt henne nu i vår, få de nog ej sina fingrar i, såvida de ej lyckas tvinga fru Ingeborg att lämna det från sig. Och de ha intet koncept funnit. Men efter det svarsbrevet och herr Åge Laurisens brev, som de togo från Borgar Trondsson i Veöy, så synes det visst nog att hon har fått en slik skrivelse från Erlend och de män, som förbundit sig att gå med honom i detta anslag. Det tyckes klart att hon länge varit rädd för att sända junker Håkon till Norge — men att de framhållit för henne att vad utgång än saken fick, så kunde kung Magnus omöjligt göra barnet något — det var ju hans bror. Vann icke Håkon Knutsson kungadömet i Norge, så var hans ställning icke mycket annorlunda än förut — men dessa män voro villiga att våga liv och gods för att få honom lyftad i konungasätet.»

Länge satt Kristin alldeles tyst.

»Jag förstår. Det gäller större ting detta, än det, som var mellan herr Erling eller Haftorssönerna och kungen.»

»Ja», sade Gunnulv dämpat. »Det skulle heta att Haftor Olavsson och Erlend seglade till Björgvin. Men det var Kallundborg, som färden gällde, och de skulle föra junker Håkon sig till Norge, nu medan kung Magnus är utomlands och friar —»

Litet efteråt sade munken som förut:

»Det är väl — snart hundra år nu, sedan någon norsk storman vågade slikt, försöka vräka ned den som var kung efter arvtalet och sätta upp en motkonung —»

Kristin satt och stirrade rätt framför sig, Gunnulv kunde inte hennes ansikte:

»Ja. De sista männen som vågade det spelet voro Erlends och dina ättefäder. — Den gången stodo också de framfarna fäderna mina av Gjeslingätten på kung Skules sida», sade hon tankfullt strax efteråt.

Hon mötte Gunnulvs forskande blick, och hon brast ut, het och häftig:

»Jag är blott en enfaldig kvinna, Gunnulv — föga gav jag akt på det, när min husbonde talade med andra män om slika saker — ovillig var jag att lyssna, när han ville tala med mig därom — Gud hjälpe mig, jag hade ej förstånd till att fatta så viktiga ämnen. Men så oförståndig kvinna jag än är, utan vett för annat än mitt husfrudöme och barnafostran — också jag vet att rätten hade alltför lång väg att fara, innan någon sak hann fram till denna kungen och hem igen till bygderna, jag också har förstått att allmogen här i landet haft mindre trevnad och vanskligare villkor nu än då jag var barn och salig kung Håkon var vår överherre. Min husbonde» — hon andades häftigt och flämtade några gånger, »min husbonde hade tagit upp en sak, som var så stor att ingen av de andra hövdingarna i detta land vågat lyfta den, det förstår jag nu —»

»Det hade han.» Munken tryckte händerna i varandra, hans röst blev bara en viskning. »Så stor sak att det tör tyckas mången illa att han själv skulle vålla dess vanlycka — på slikt sätt —»

Kristin skrek till och for upp. Då hon rörde sig så våldsamt, drev smärtan i brösten och armarna svetten ut över hela hennes kropp. Vild och feberyr vände hon sig mot den andre och ropade högt:

»Icke vållade Erlend det — det var så skickat — hans olycka var det —»

Hon kastade sig framstupa på knä med händerna stödda mot bänken och lyfte det rödflammiga, förtvivlade ansiktet mot munken:

»Du och jag, Gunnulv, du hans bror och jag, hans hustru i tretton år, vi borde icke lasta Erlend, nu då han är en arm, fången man, i livsfara kanhända —»

Gunnulvs ansikte skälvde. Han såg ned på den knäböjande kvinnan:

»Gud löne dig, Kristin, att du kan ta detta så!» Åter vred han de tärda händerna i varandra. »Gud — Gud unne Erlend liv och slika villkor, att han kan löna din trofasthet! Gud vände detta onda från dig och dina barn, Kristin —!»

»Tala icke så!» Hon reste sig, så att hon stod upprätt på knä, såg upp i mannens ansikte: »Det har icke varit till godo för oss, Gunnulv, när du tagit dig av mina och Erlends saker. Ingen har dömt honom så hårt som du — hans bror och Guds tjänare!»

»Aldrig har jag velat döma Erlend hårdare än — än jag måste.» Det vita ansiktet hade blivit ännu vitare. »Ingen på jorden har jag kärare än min bror. Det var väl därför — det sved i mig som om det var mina egna synder, dem jag skulle böta för själv, när Erlend handlade illa mot dig. Så är det Husaby — Erlend ensam skulle uppehålla den ätten, som också är min. Jag gav större delen också av mitt farsarv i hans händer. Dina söner äro de män, som stå mig närmast genom blodsband —»

»Erlend har icke handlat illa mot mig! Icke var jag bättre än han! Varför talar du så till mig, Gunnulv — aldrig var du min skriftefar. Sira Eiliv lastade icke min husbonde inför mig — han näpste mig för mina synder, när jag klagade mina vanskligheter för honom. Han var bättre präst än du — och honom är det Gud satt över mig, att jag skall höra på honom — och han har aldrig talat om att jag led någon orätt. Jag vill höra på honom!»

Gunnulv hade rest sig, när hon gjorde det. Blek och uppskakad mumlade han:

»Sant säger du. Sira Eiliv skall du lyssna till —»

Han vände sig om för att gå, då tog hon häftigt hans hand:

»Nej, gå icke från mig så! Jag minns, Gunnulv — jag minns att jag gästade dig här i denna gården, då den var din; du var god mot mig. Jag minns första gången jag mötte dig — jag var stadd i ångest och nöd, jag minns du talade till mig för att ursäkta Erlend — du kunde icke veta — Du bad och bad för mitt liv och mitt barns. Jag vet, att du ville oss väl, du hade Erlend kär —

Åh, tala ej hårt om Erlend, Gunnulv — vem av oss är ren inför Gud? Min far fick honom kär, våra barn älska sin far. Kom i håg att han fann mig svag och lätt att locka, och han förde mig hem till goda och hederliga villkor. Åh ja, det är fagert på Husaby — sista kvällen, innan jag for hemifrån, var det så fagert, solbärgningen var så skön den kvällen. Vi ha levat mången god dag där, Erlend och jag. — Ehur det går, ehur det går, så är han min husbonde, som jag älskar —»

Gunnulv stödde sig med båda händerna på staven, som han alltid begagnade, när han gick ut ur sitt kloster.

»Kristin —. Bygg ej på solfallsfägring och på den — älskog — som du minnes, nu då du fruktar för hans liv.

Jag minns, medan jag var ung — endast subdjäkne — Gudborg, som Alf på Uvåsen fick, hon tjänade då på Siheim; hon blev skylld för att ha stulit en gullring. Det blev uppdagat att hon var oskyldig, men skammen och skräcken hade skakat henne så att fienden fick makt med henne; hon gick ned till sjön och ville kasta sig i. Det vittnade hon sedan ofta för oss att då syntes världen henne så fagert gyllenröd, och vattnet lyste och kändes så ljumt och skönt, men när hon stod i det till midjan, kom hon att nämna Jesu namn och göra korstecknet — och då blev all världen grå och vattnet kallt, och hon såg vart hon ärnat fara hädan —»

»Då vill jag icke nämna dety — Kristin talade med låg röst, hon stod stel och rak i ryggen — »trodde jag det att jag då skulle bli frestad att svika min herre när han är i nöd — Men jag tänker icke att Kristi namn, utan snarare fiendens kunde vålla det.

»Jag menade icke det, jag menade — Gud styrke dig, Kristin, att du må mäkta detta, att bära din husbondes felsteg med ett kärleksfullt sinne —»

»Du ser, att jag gör det», hade hustrun som förut.

Gunnulv vände sig från henne, vit och darrande. Han strök sig över ansiktet:

»Jag vill gå hem. Jag kan lättare — hemma kan jag lättare samla mig — till att göra vad jag förmår för Erlend och dig. Gud — Gud och alla heliga män må bärga min bror till liv och salighet. Åh, Kristin — tro icke att jag ej har min bror kär —»

Men sedan han gått, tyckte Kristin, att nu hade allt blivit värre. Hon ville ej ha tjänstfolket inne, utan gick och gick och vred sina händer och jämrade sig sakta. Det var redan sent på kvällen, då folk red in på tunet. Strax efter öppnades dörren, en stor, tjock man i reskappa skymtade fram i halvdagern därborta, kom fram till henne med klingande sporrar och släpande svärd. När hon kände igen Simon Andresson, brast hon ut i högljudda snyftningar och skyndade emot honom med utbredda armar, men hon skrek till av smärta, när han tryckte henne intill sig.

Simon släppte henne. Hon blev stående med händerna på hans axlar och pannan lutad mot hans bröst, hjälplöst snyftande. Han tog lätt om hennes höfter:

»I Guds namn, Kristin!» Det var som räddning redan i hans lugna, varma röst, i den levande manslukten av honom — svett, landsvägsdamm, häst och läderplagg. »I Guds namn, det är alltför tidigt att mista mod och hopp ännu — Det månde väl finnas någon råd, kan du veta —»

Om en stund hade hon fattat sig så pass att hon kunde be honom ursäkta. Hon var alldeles eländig av det att hon hade nödgats ta det yngsta barnet från bröstet så brådstörtat.

Simon fick reda på hur hon haft det dessa tre dygn. Han ropade på hennes tärna och frågade häftigt om det då icke fanns ett kvinnfolk här i gården som hade vett nog att begripa, vad som fattades husfrun. Men tärnan var en oerfaren ungmö, och Erlends gårdskarl var en änkeman med två ogifta döttrar. Simon skickade en karl ut i staden efter en läkekvinna, men bad Kristin gå till sängs. När hon fått litet lindring, skulle han komma in och tala med henne.

Medan de väntade på läkekvinnan, fingo han och hans sven mat i storstugan. Under tiden samtalade han med henne, som klädde av sig inne i kammaren. Ja, han hade ridit norrut så snart han fick höra vad som hänt på Sundbu — han hit och Ramborg dit för att vara hos Ivars och Borgars hustrur. Ivar hade de fört till kastellet vid Mjösen, men Håvard läto de vara på fri fot, dock hade han måst lova att stanna i bygden. Det sades, att Borgar och Guttorm skulle ha lyckats fly — Jon från Laugarbru hade ridit ut till Raumsdal för att fråga efter underrättelser och skulle sända bud hit. Simon hade varit på Husaby i middags, men han hade ej stannat länge. Pojkarna hade det bra, men Nåkkve och Björgulv hade tiggt och bett att få följa med honom hit.

Kristin hade återfått lugn och mod, när Simon sent om kvällen satt på sängkanten inne hos henne. Hon låg i den välgörande mattighet som kommer efter svåra smärtor och såg på svågerns tunga, solbrända ansikte med de små fasta ögonen. Det var ett stort stöd att han kommit. Simon blev nog mycket allvarlig, när han hörde närmare om saken, men han talade dock förtröstansfullt.

Kristin låg och såg på älghudsbältet kring hans dryga midja. Det stora platta spännet av koppar med tunn silverbeläggning, utan annan utsirning än ett genombrutet A och M, som betydde Ave Maria, den långa dolken med de förgyllda silverbeslagen och stora bergkristaller på skaftet, den tarvliga lilla matkniven med sprucket hornskaft, lagat med mässingstråd — allt detta hade hört till hennes fars vardagsutrustning, sen hon var barn. Hon mindes när Simon fick det — nära före sin död hade fadern velat ge Simon sitt förgyllda praktbälte och silver till så många fler plattor att det kunde passa mågen. Men Simon bad att få detta — och då Lavrans sade att nu lurade han sig själv på bytet, menade Simon att dolken var dock en dyrgrip. »Ja, och så kniven», sade Ragnfrid och log litet, och männen skrattade och sade ja, kniven, ja! Om den kniven hade fadern och modern haft så många tvister; Ragnfrid förargade sig dagligdags över att se den fula, dåliga kniven vid mannens bälte. Men Lavrans svor på att hon skulle aldrig lyckas skilja honom och den från varandra. » Aldrig har jag då dragit den mot dig, Ragnfrid — och det är en så präktig kniv som någon i Norges land till att hugga i smör med — när den är varm!»

Hon bad att få se på den, låg en stund och höll den i sina händer.

»Denna kniven skulle jag önska jag ägde», sade hon sakta och bedjande.

»Ja, det tror jag nog — jag är glad att jag äger den, jag vill icke sälja den för tjugu mark.» Han grep leende om hennes handled och tog tillbaka kniven. Simon var alltid så behagligt lagom varm och torr om de små fylliga händerna.

Strax efteråt sade han godnatt, tog ljuset och gick in i stugan. Hon hörde att han knäböjde framför korset därinne, steg upp, släppte stövlarna i golvet — en liten stund därefter lade han sig tungt i sängen vid nordväggen. Så sjönk Kristin ned i en bottenlöst djup och ljuvlig sömn.

Hon vaknade först långt fram på nästa dag. Simon Andresson hade gått ut för många timmar sedan, och husfolket skulle be henne från honom att hon höll sig stilla hemma i gården.

Han kom ej tillbaka förrän fram mot non och sade genast:

»Jag har hälsningar till dig från Erlend, Kristin — jag fick tala med honom.»

Han såg hur ung hon blev i ansiktet, mjuk och ångestfullt öm. Så tog han hennes hand i sin, medan han redogjorde. Mycket hade icke han och Erlend kunnat säga varandra, ty den mannen som fört Simon upp till fången hade stannat inne hela tiden. Olav lagman hade skaffat Simon detta samtal, för det svågerskaps skull som varit mellan dem, då Halfrid levde. Erlend sände ömma hälsningar till henne och barnen, han hade frågat mycket efter dem alla, men mest efter Gaute. Simon ansåg att om några dagar skulle nog Kristin få tillstånd att träffa sin man. Erlend hade förefallit lugn och väl till mods.

»Hade jag gått ut med dig i dag, så hade också jag sett honom nu», sade hustrun sakta.

Simon sade nej, det var för att han kommit ensam. »Det kan dock bli lättare för dig på många vis, Kristin, att komma fram, när en man går före dig.»

Erlend satt i ett rum i östra tornet ut mot älven — en av herrekamrarna, om den också var liten. Ulv Haldorsson sades sitta i mörkstugan, Haftor i en annan kammare.

Varsamt och prövande, medan han spejade efter hur mycket hon förmådde bära, omtalade Simon, vad han kunnat få reda på i staden. Då han märkte att hon själv till fullo förstod det, dolde han ej att också han ansåg att det var en farlig sak. Men alla som han talat med sade att Erlend omöjligt kunde ha vågat planlägga ett dylikt företag och låta det gå så långt som han gjort, utan att han visste sig säker om att han hade en stor del av riddarna och herrarna bakom sig. Men då de missnöjda stormännens fylking var så djup, så var det icke antagligt att kungen skulle våga gå bröstgänges tillväga mot deras hövding, utan han måste låta Erlend få förlikning med honom på något vis.

Kristin frågade lågmält:

»Var står Erling Vidkunsson i denna sak?»

»Det har jag förstått att mången man ville giva något för att veta», sade Simon.

Han sade det icke till Kristin, och han hade icke sagt det till de män som han talat med om detta — men honom syntes det föga troligt att det bakom Erlend skulle stå någon större skara män som förbundit sig att våga liv och gods för en så farlig sak; de skulle näppeligen ha valt honom till hövding — att Erlend var opålitlig, visste ju alla hans jämlikar. Det var sant att han var fru Ingeborgs och kungsämnets frände; han hade åtnjutit någon makt och ett visst anseende under senare år, han var ej så oprövad i krig som de flesta av hans jämnåriga, och han hade ord om sig att kunna vinna och anföra ledungsmän — och ehuru han så många gånger ställt sig oklokt, så kunde han dock lägga sina ord väl och förståndigt, så att det låg nära till hands att tro att han nu sent omsider blivit vis av skadan. Simon tänkte att antagligen fanns det de som vetat om Erlends förehavande och knuffat fram honom, men det skulle förundra honom om de bundit sig så fast att de icke kunde dra sig undan nu och låta Erlend bli stående med blottad rygg.

Simon trodde sig ha förstått att Erlend själv icke väntade sig annat, och han tycktes beredd att få böta dyrt för sitt vågspel. »När ko ligger i kärr, får den ta i vid rumpan som är ägare», sade han och skrattade litet. Eljes hade ju Erlend icke kunnat säga mycket i tredje mans närvaro.

Simon undrade själv över att återseendet med svågern hade upprört honom så. Men den lilla trånga tornkammaren där Erlend bad honom sitta ned på sängen — den gick från vägg till vägg och fyllde halva rummet — Erlends raka, smärta gestalt, sådan han stod vid den lilla ljusöppningen i muren — Erlend alldeles orädd, klarögd, plågad varken av fruktan eller hopp — det var en frisk, kylig, manlig karl, nu då allt kvalm, all spindelväv av älskogskättja och kvinnopjoller hade blåst av honom. Ehuru det dock var kvinnor och älskog som bragt honom dit, med alla hans djärva planer omintetgjorda redan innan han fått sätta dem i verket. Men det tycktes Erlend själv ej tänka på. Han stod där som en man som vågat det dristigaste spel och förlorat och visste att bära nederlaget manligt och värdigt.

Och hans förvånade och glada tacksamhet, när han fick se svågern, klädde honom väl. Simon hade då sagt:

»Minns du ej, svåger, den natt då vi vakade tillsammans hos vår svärfar. Vi räckte varandra handen, och Lavrans lade sin ovanpå — vi lovade varandra och honom att vi alltid skulle stå samman som bröder.»

»Ja.» Erlends ansikte lyste av leendet. »Ja, Lavrans tänkte visst icke att du någonsin skulle tarva min hjälp.»

»Det var ju rimligast», sade Simon orubblig, »att han menade att du i dina villkor kunde bli ett stöd för mig, och ej att du skulle tarva hjälp av mig.»

Erlend log som förut: »Lavrans var en klok man, Simon. Och så underligt det månde låta — jag vet att han höll mig kär!»

Simon tänkte, ja, det skulle Gud veta, att det var underligt, men han själv — trots allt han visste om Erlend och trots allt den andre gjort honom — han kunde ej värja sig för att nu känna något liknande en brors ömhet för Kristins make. Då frågade Erlend efter henne.

Simon talade om hurudan han funnit henne, sjuk och full av ångest för mannen. Olav Hermansson hade lovat utverka att hon skulle få besöka honom, så snart herr Bård kommit hem.

»Icke innan hon är frisk!» bad Erlend fort och ängsligt. Den underligt flickaktiga rodnaden for över hans bruna, orakade ansikte. »Det är det enda jag fruktar, Simon — att jag icke skall kunna bära det väl, när jag återser henne!

Men strax efter sade han lugnt som förut:

»Jag vet du kommer att stå trofast vid hennes sida, om hon blir änka i år. Fattiga bli de dock icke, hon och barnen, med det arv hon har efter Lavrans. Och då har hon dig i närheten, om hon bor på Jörundgård.»

Dagen efter nativitas Mariæ^[31] kom drotsen, herr Ivar Ogmundsson, till Nidaros. Det tillsattes en nämnd av tolv av kungens handgångna män nordanfjälls ifrån, som skulle döma i Erlend Nikulaussons sak. Herr Finn Ogmundsson, drotsens bror, hade blivit utsedd att föra talan mot honom.

Under sommarens lopp hade emellertid den händelsen inträffat att Haftor Olavsson av Godö dödat sig själv med den lilla dolk, som varje fånge fått behålla för att skära maten med. Inspärrningen sades ha tagit så på Haftor att han icke haft förståndets fulla bruk. Erlend sade till Simon, när han hörde det, att nu behövde han då inte vara rädd för Haftors mun. Men han var dock mycket uppskakad.

Småningom hade det blivit så att vakten emellanåt gick ut ett ärende, när Simon eller Kristin var hos Erlend. Båda två förstodo de — och talade sinsemellan om det — att Erlends första och sista tanke var att komma igenom denna sak utan att hans medskyldiga bleve röjda. Till Simon sade han det en dag rent ut. Han hade lovat alla som han rådplägat med att han skulle hålla i repet på sådant sätt att han själv fick hugget över nävarna, om det kom därhän, »och ännu har jag då aldrig svikit någon som satte sin lit till mig». Simon såg på mannen — Erlends ögon voro blå och klara; det var tydligt att han sade detta om sig själv i god tro.

Det hade ej heller lyckats kungens ombudsmän att spåra upp någon annan, som haft del i Erlends högförräderi än bröderna Greip och Torvard Toressöner på Möre, och dessa ville ej vidgå att de vetat om att Erlends plan gått ut på annat än att han och flere med honom velat förmå hertiginnan att låta junker Håkon Knutsson uppfostras i Norge. Sedan skulle stormännen framhålla för kung Magnus att det vore till gagn för båda hans riken, om han gåve sin halvbroder kunganamn i Norge.

Borgar och Guttorm Trondssöner hade lyckats undkomma från kungsgården på Veöy — ingen visste hur, men folk gissade att Borgar fått kvinnohjälp; han var mycket vacker och något lättsinnig. Ivar av Sundbu satt ännu i Mjöskastellet; ung Håvard tycktes bröderna ha hållit utanför sina rådslag.

Samtidigt med att hirdstämman hölls i kungsgården, hade ärkebiskopen konsilium i sin borg. Simon var en man som hade många vänner och bekanta; han kunde skaffa Kristin underrättelser. Alla höllo för troligt att Erlend bleve landsförvist och dömd förlustig sina egendomar, som då hemfölle till konungen. Erlend sade också att så skulle det nog gå; han var vid gott mod — han ämnade ta sin tillflykt till Danmark. Så som sakerna stodo där i landet, var där alltid öppen väg för en rask och vapenduglig man, och fru Ingeborg skulle säkert välkomna hans hustru som sin frändekvinna och visa henne tillbörlig heder. Barnen finge Simon ta till sig, men de två äldsta sönerna ville Erlend dock helst ha med sig ut —.

Kristin hade icke varit utom staden en dag under hela denna tid och hade ej sett sina barn — så när som på Nåkkve och Björgulf; de hade kommit ridande till gården en kväll ensamma. Modern behöll dem hos sig några dar, men så skickade hon dem till Råsvold, där fru Gunna tagit de små till sig.

Erlend ville ha det så, och hon var rädd för de tankar som kunde uppstå hos henne, om hon skulle se sina söner omkring sig, höra deras frågor och försöka sätta dem in i sakerna. Hon kämpade för att skjuta undan alla tankar och minnen från de år hon varit gift på Husaby. Så rika hade de varit att nu tycktes de henne som en enda stor ro — liksom det är ett slags ro över havet i böljegång, om man ser det nog högt uppifrån, från en bergshöjd. Vågorna, som jaga varandra, äro som en oföränderlig enhet; så hade livet böljat genom hennes sinne under dessa innehållsrika år.

Nu var det åter som i de unga åren, då hon hade satt sin åtrå efter Erlend mot allt och alla. Nu var hennes liv åter en enda förväntan från stund till stund, mellan de stunder då hon fick se sin man, satt vid hans sida på sängen i tornrummet i kungsgården, talade med honom lugnt och stilla — tills det kunde hända att de blevo ensamma ett litet ögonblick och kastade sig intill varandra i heta, ändlösa kyssar och vild omfamning.

Eljest satt hon i Kristkyrkan, i timtal. Hon låg på knä och stirrade upp mot Sankt Olavs gyllne skrin bakom högkorets gallerdörrar. Herre, jag är hans hustru. Herre, jag höll fast vid honom, då jag var hans i synd och orätt. Genom Guds misskund blevo vi två ovärdiga helgade i gemenskap genom helig vigsel. Brännmärkta av syndens brandsår, tyngda av syndens börda kommo vi tillsamman till Guds hus tröskel och mottogo tillsamman Frälsarens lekamen av prästens hand. Skulle jag nu klaga, om Gud prövade min trohet, skulle jag nu tänka på annat än att jag är hans hustru och han är min husbonde, så länge vi båda leva —.

Torsdagen före Mikelsmässan hölls hirdmansstämma och fälldes dom över Erlend Nikulausson av Husaby. Han blev befunnen skyldig till att ha velat svikligen beröva kung Magnus land och undersåtar, resa uppror mot kungen inom riket och föra in i Norge lejd ledungsmakt. Efter att ha forskat i slika saker från forntiden fällde nämnden det utslaget att Erlend Nikulausson hade förbrutit liv och gods i kung Magnus’ händer.

Arne Gjavvaldsson kom ned till Simon Darre och Kristin Lavransdotter i Nikulausgården. Han hade bevistat stämman.

Erlend hade icke försökt att göra undanflykter. Klart och bestämt hade han erkänt som sitt uppsåt att med detta företag tvinga kung Magnus Eriksson att giva sin unge halvbror, junker Håkon Knutsson Porse, kungadömet i Norge. Erlend hade talat ypperligt, tyckte Arne. Han hade framhållit de stora vanskligheter folket i landet fått lida därigenom att kungen de sista åren knappt varit inom Norges gränser och städse visat olust att tillsätta ställföreträdare, som kunde skipa lag och rätt och utöva kunglig myndighet. Genom kungens företag i Skåne, genom den slösaktighet, den oförmåga att ställa klokt i penningsaker som ådagalagts av de män han mest lyssnade till, blev folket utsatt för övervåld och utsugning och kunde aldrig veta sig tryggat mot nya böner om hjälp och beskattning utöver den lagliga. Då norska riddare och svenner av vapen hade mycket mindre fri- och rättigheter än det svenska ridderskapet, blev det svårt för de förstnämnda att tävla med de senare, och det var endast naturligt att den unge och oförståndige mannen, herr Magnus Eriksson, hörde mer på sina svenska herrar och älskade dem mer, eftersom dessa hade mycket mera rikedom och alltså mer förmåga att stödja honom med väpnade och krigsvana män.

Han och hans meningsfränder hade nu trott sig så vissa om sinnelaget hos storparten av folket — herremän, bönder och borgare i städerna norrut och västerut i Norge, så de hade icke tvivlat på att de skulle få fullt följe, om de kunde föra fram ett kungsämne som var lika nära släkt med vår käre herre, salig kung Håkon, som den kung vi nu ha. Alltså hade han väntat att folket skulle ena sig om detta att vi skulle förmå kung Magnus till att låta sin bror stiga i konungasätet här; junker Håkon skulle svära att hålla fred och broderskap med herr Magnus, värja Norges välde efter de gamla riksgränserna, hävda Guds kyrkas rätt och landets lagar och bruk enligt gammal sed, bönders och köpstadsmäns rättigheter och friheter, men hålla tillbaka utlänningars intrång i riket. Detta förslag hade varit hans och hans vänners mening att framlägga inför kung Magnus på fredligt vis. Ehuruväl det alltid varit norska bönders och hövdingars rätt förr i världen att vraka en konung som försökt härska mot lagen.

Om Ulv Saksessons uppträdande i England och Skottland sade han att Ulvs mål var endast att vinna välvilja där för herr Håkon, om Gud ville unna oss honom till drott. Med honom i dessa anslag hade ingen norsk man varit utom Haftor Olavsson av Godö, vars själ Gud vare huld, hans fränder, Trond Gjeslings av Sundbu tre söner, och Greip och Torvard Toressöner av Hattebergsätten.

Erlends ord hade gjort starkt intryck, sade Arne Gjavvaldsson. Men så hade han till sist, då han nämnde att de väntat sig stöd av kyrkans män, gjort en hänsyftning på de gamla ryktena, från den tid då kung Magnus var i uppväxtåldern, och det hade varit oklokt, menade Arne. Ärkesbiskopens official^[32] hade tagit skarpt till orda häremot — ärkebiskop Pål Bårdsson hade ju, både medan han var kansler och nu, hyst stor kärlek till kung Magnus för hans gudeliga sinnelags skull; och folk ville helst glömma att dessa rykten någonsin gått om deras kung; nu skulle han ju också gifta sig med en jungfru, grevens av Namur dotter — hade det någonsin varit sanning däri, så hade väl Magnus Eriksson nu alldeles vänt sig från slikt.

— Arne Gjavvaldsson hade visat Simon Andresson den största vänskap, medan denne var i Nidaros. Det var nu också Arne som påminde Simon om att Erlend borde kunna överklaga denna dom såsom olagligt fälld. Efter lagbokens ord skulle talan ha förts mot Erlend av en av hans jämlikar, men herr Finn av Hestbo var riddare och Erlend väpnare. Det var då troligt, ansåg Arne, att en ny nämnd skulle finna att strängare straff än landsförvisning kunde Erlend icke dömas till.

Vad det angick som Erlend framhållit om en sådan styrelse som han menade att landet vore bäst tjänt med — så hade det ju låtit vackert, ja. Och alla visste var den man var till finnandes som nog gärna ville stå vid rodret och styra denna kurs, medan konungen var vid omyndig ålder — Arne rev sig i den grå skäggroten och gav Simon en menande blick.

»Det har varken hörts eller sports något av honom i sommar?» sade Simon lika förstulet.

»Nej. Ja, han säger han är i konungens onåd och står utanför alla slika saker, har jag hört. Det är år och natt sedan han hållit ut så länge med att sitta hemma hos sig och höra fru Elin snacka. Döttrarna hans äro lika fagra och lika enfaldiga som modern, säger folk.»

Erlend hade hört sin dom med orubbligt lugn min, och han hade hälsat herrarna vid hirdstämman lika höviskt, fritt och vackert, när han fördes ut, som då han kom in. Han var lugn och munter, när Kristin och Simon fingo tala med honom nästa dag. Arne Gjavvaldsson var med dem, och Erlend sade att han ville följa Arnes råd.

»Aldrig kunde jag få Kristin här med mig till Danmark förr i världen», sade han och lade ena armen om hustruns midja. »Och jag hade alltid slik håg till att fara ut i världen med henne —.» Det gick som en skälvning över hans anletsdrag — och med ens kysste han häftigt hennes bleka kind utan att bry sig om de två som sågo på.

Simon Andresson reste ut till Husaby för att ordna med flyttningen av Kristins lösöre till Jörundgård. Han rådde henne också till att sända barnen till Gundbrandsdalen med samma lägenhet. Kristin sade:

»Mina söner skola icke vika från fädernegården, förrän de drivas dädan.»

»Jag skulle icke bida på det, om jag vore du», sade Simon. »De äro så unga att de kunna ej rätt fatta denna sak. Det vore bättre du läte dem fara från Husaby i den tro att de endast skola gästa sin moster och se sin mors arvegods i dalen.»

Erlend gav Simon rätt i detta. Det blev dock så att bara Ivar Skule följde med sin mosters man söderut. Kristin kunde ej förmå sig till att skicka de två små så långt bort från sig. Då Lavrans och Munan fördes till henne i stadshemmet och hon såg att den yngste ej kände igen henne, brast hennes självbehärskning. Simon hade inte sett henne fälla en tår, sedan första kvällen, då han kom till Nidaros — nu grät och grät hon över Munan, som sprattlade och fäktade under moderns ivriga omfamning och ville till sin fostermor, och hon grät över lill-Lavrans, som kröp upp i moderns knä och tog henne om halsen och grät med, för att hon grät. Hon behöll nu de två små hos sig och likaså Gaute, som ej ville fara med Simon — det tycktes henne ej heller tillrådligt att släppa ur sikte det barnet, som bar en så alltför tung börda för sin ålder.

Sira Eiliv hade fört barnen till staden. Han hade anhållit hos ärkebiskopen om orlov från sin kyrka och tillåtelse att gästa sin bror i Tautra; det fick Erlend Nikulaussons huspräst gärna. Nu tyckte han att Kristin icke kunde sitta i staden med så många barn att draga försorg om, och han erbjöd sig att ta Nåkkve och Björgulf med sig ut till klostret.

Sista kvällen, innan prästen och gossarna skulle fara — Simon hade då rest med tvillingarna — biktade Kristin för den fromme och renhjärtade man som varit hennes andlige fader alla dessa år. De sutto många timmar tillsamman, och Sira Eiliv lade henne på hjärtat att vara ödmjuk och lydig mot Gud, tålig, trofast och kärleksfull mot sin äkta make. Hon låg på knä framför bänken där han satt; då steg Sira Eiliv upp, knäböjde vid hennes sida, ännu iförd den röda stolan, sinnebilden av Kristi kärleks ok, och han bad länge och brinnande utan ord. Men hon visste att han bad för den far och mor och de barn och det husfolk vilkas själahälsa han under alla dessa år så trofast beflitat sig om att främja.

Dagen efter stod hon på stranden vid Bratören och såg lekbröderna från Tautra hissa segel på den båt som skulle föra bort prästen och hennes båda äldsta söner. På hemvägen gick hon in i minoriternas kyrka och stannade där tills hon trodde sig nog stark för att kunna våga sig hem till sin egen gård. Och om kvällen, när de två små hade somnat, satt hon med sin spånad och berättade för Gaute, tills det blev sängdags också för honom.

VI

Erlend satt i kungsgården till inemot Klemensmässan. Då kom bud och brev om att han skulle föras till möte med kung Magnus under trygg lejd. Kungen ämnade fira jul på Bågahus^[33] det året.

Kristin blev mycket skrämd. Med oerhörd möda hade hon vant sig vid att synas lugn, medan Erlend satt fången under dödsdom. Nu skulle han föras långt bort i det ovissa. Om kungen sades än si och än så, och i den krets, som stod honom nära, hade hennes man inga vänner. Ivar Ogmundsson, som nu var hövding på Bågahus, hade använt de hårdaste ord om Erlends högförräderi. Och han sades ha blivit ytterligare upphetsad genom något lösmynt tal som Erlend tillåtit sig om honom.

Men Erlend var glad åt förändringen. Kristin såg nog att han ej tog deras stundande skilsmässa lätt. Men denna långa inspärrning började nu fresta på honom, så att han begärligt grep utsikten till den långa sjöresan och tycktes nästan likgiltig för allt annat.

Inom loppet av tre dagar var detta ordnat, och Erlend seglade med herr Finns fartyg. — Simon hade lovat komma tillbaka till Nidaros före advent, sedan han fått ordna litet för göromålen där hemma; inträffade dessförinnan något nytt, hade han bett Kristin sända bud, så skulle han komma genast. Nu tänkte hon ut att hon skulle fara söderut till honom, och därifrån ville hon resa vidare till kungen, falla till hans fötter och be om nåd för sin make — gärna bjuda allt vad hon ägde i lösen för hans liv.

Erlend hade sålt och pantsatt sin gård i staden till flere; Nidarholms kloster ägde nu boningshuset, men abboten Olav hade älskvärt skrivit till Kristin och bett henne använda det, så länge hon behövde det. Hon satt nu ensam med en tjänarinna, Ulv Haldorsson, som kommit på fri fot, då det ej funnits fällande bevis mot honom, och hans brorson, Haldor, Kristins egen sven.

Hon rådslog med Ulv, och han ställde sig först något tvivlande — han menade att det blev en svår resa för henne över Dovre; det hade redan fallit mycket snö uppe i fjället. Men då han såg hennes själsångest, tillrådde han färden. Fru Gunna tog de två små barnen ut till Råsvold, men Gaute ville icke skiljas från sin mor, och hon tordes ej heller släppa den gossen ur sikte här nordanfjälls.

De fingo så hårt väder, när de kommo söderut på Dovre, att på Ulvs inrådan lämnade de sina hästar kvar i Drivstugan och lånade skidor där — för den händelse de skulle bli tvungna att övernatta ute. Kristin hade inte haft skidor på fötterna sedan hon var liten flicka, så det blev tungt för henne att komma fram, fastän männen hjälpte henne, så mycket de förmådde. De hunno ej längre den dagen än mitt in på fjället mellan Drivstugan och Hjerdkinn, och då det började mörkna, måste de söka lä i en björklid och gräva ned sig i snön. På Toftar fingo de hyra hästar; här råkade de ut för dimma, och när de kommo litet nedåt dalen, fingo de regnväder. När de flere timmar efter mörkrets inbrott redo in på Formotunet, tjöt vinden kring knutarna, älven brusade, och det susade och ven från liderna. Tunet var som ett träsk och dämpade ljuden av hovslagen — i lördagskvällens nonshelg syntes ej tecken till liv på den stora gården, och varken folk eller hundar tycktes varsebli deras ankomst. Ulv dunkade på storstugans dörr med sitt spjut; en karl kom och öppnade. Strax efter stod Simon själv i förstudörren, bred och mörk mot ljusskenet bakom, med ett barn på armen; han drev de skällande hundarna tillbaka. Han gav till ett rop, när han kände igen sin svägerska, satte ned barnet och drog in henne och Gaute, medan han själv befriade dem från de genomvåta ytterplaggen.

Det var gott och varmt i rummet men mycket kvavt, ty det var en stuga med murad ugn och platt tak under högloftet. Och där var fullt med folk — och barn och hundar myllrade fram ur var vrå. Så urskilde Kristin sina två småsöners ansikten, röda, varma och glada, därinne bakom bordet, på vilket ett ljus stod och brann. De kommo nu fram och hälsade litet främmande på modern och brodern — Kristin kände att här kom hon nu och störde folks trevnad och gamman. För övrigt var rummet i en enda oreda, och för vart steg hon tog, trampade hon på knastrande nötskal — de lågo över hela golvet.

Simon skickade karlar och kvinnor varjehanda ärenden, och stugan utrymdes av både stort folk och flertalet barn och hundar — det var grannar och deras följe. Medan han frågade och hörde på henne, fäste han ihop rocken och skjortan, som varit öppna ända in på den bara, håriga barmen. Barnen hade styrt till honom så där, sade han ursäktande. Han såg förfärligt ovårdad ut, bältet satt på sned, han var mycket smutsig på kläderna och på händerna, sotig i ansiktet och full av damm och skräp i håret.

Strax efter kommo två tjänarinnor och förde Kristin och Gaute över till Ramborgs frustuga. Där var en brasa i eldstaden, brådskande tärnor tände ljus, bäddade och hjälpte henne och gossen att få på torra kläder, medan andra dukade fram mat och dryck på bordet. En halvstor flicka med silkeflätat hår räckte henne ölmuggen, som fradgan stod över. Det var Simons äldsta dotter, Arngjerd.

Så kom han själv in; han hade snyggat sig och var mera som Kristin var van att se honom, vackert och prydligt klädd. Han ledde sin lilla dotter vid handen, och Ivar och Skule följde med honom.

Kristin frågade efter sin syster, och Simon svarade att Ramborg hade följt med Sundbukvinnorna ned till Ringheim; Jostein hade hämtat sin dotter Helga, och så hade han velat ha även Dagny och Ramborg med sig — han var en sådan munter, vänsäll gammal man och hade lovat ta väl vara på de tre unga kvinnorna. Så kanske Ramborg stannade där i vinter. Hon väntade ett barn vid Mattiasmässotiden — Simon själv hade ju tänkt ätt han kunde komma att behöva vara hemifrån i vinter, då hade hon det trevligare där hos de unga frändekvinnorna. Nej, för hushållet här på Formo gjorde det ingen skillnad, om hon var hemma eller borta, skrattade Simon — han hade då aldrig fordrat att det unga barnet, Ramborg, skulle sträva med det stora hushållet.

Om Kristins planer sade Simon strax att han ville resa med henne söderut. Där hade han så många fränder och sin fars och egna vänner från förr i världen, så där hoppades han kunna hjälpa henne bättre än i Trondheim. Om det vore klokt av henne att uppsöka konungen själv, skulle han där lättare kunna få klart för sig. Han skulle vara resfärdig om tre, fyra dagar.

De följdes åt till mässan nästa morgon, som var en söndag, och sedan gästade de Sira Eirik hemma på Romundgård. Prästen var nu gammal; han tog hjärtligt mot Kristin och tycktes mycket sorgsen över hennes olycksöde. Så gingo de bort till Jörundgård.

Husen voro desamma, och i rummen funnos samma sängar bänkar och bord. Det var nu hennes egen gård; det föreföll troligast att här skulle hennes söner växa upp, och här skulle hon själv en gång lägga sig ned och sluta sina ögon. Men aldrig hade hon känt så klart som i denna stund att livet i detta hem hade uppburits av hennes far och mor. Vad de än månde haft att kämpa med i det fördolda — till alla som levde omkring dem hade det strömmat värme och hjälp, frid och trygghet.

Orolig och tung till sinnes som hon var, tröttade det henne litet, när Simon pratade om sina egna angelägenheter, gården och barnen. Hon förstod själv att det var orimligt av henne; han var villig att hjälpa henne, så mycket han förmådde, hon insåg att det var vackert gjort av honom att för hennes skull lämna hemmet till julhelgen och fara från sin hustru under sådana omständigheter — han tänkte säkert mycket på om han nu skulle få en son, han hade ju bara det enda barnet med Ramborg, fast de snart varit gifta i sex år. Hon kunde icke vänta att han skulle lägga hennes och Erlends olycka så på sinnet att han därvid alldeles skulle glömma bort all glädje över sina egna goda villkor — men det var underligt att gå tillsamman med honom här, där han tycktes så glad och varm och trygg i sitt hem.

Omedvetet hade Kristin föreställt sig att Ulvhild Simonsdotter skulle vara lik hennes egen lilla syster, som hon fått sitt namn efter — vara ljus och späd och genomskinlig. Men Simons lilla dotter var rund och knubbig, med kinder som äpplen och mun som ett rött bär, snabba grå ögon, som liknade faderns i ungdomen, och det vackra, bruna och krulliga håret. Simon var mycket förtjust i sitt väna, livliga barn och stolt över hennes kvicka tal.

»Fast denna mön är så ful och led och stygg», sade han, lade sina händer om hennes bröstkorg och snurrade henne, medan han lyfte henne upp i vädret, »jag tror det är en bortbyting, som trollen häruppe i bergsklacken ha lagt i vaggan till mor din och mig, så grym som stryk är ungen» — så satte han tvärt ned henne och gjorde hastigt tre gånger korstecknet över barnet, liksom skrämd av sina egna oförsiktiga ord.

Hans frillodotter, Arngjerd, var inte vacker, men hon såg snäll och förståndig ut, och fadern hade henne med sig, så ofta det var tillfälle därtill. Han rosade hennes duktighet bittida och sent — Kristin måste se i Arngjerds kista, allt vad hon redan själv hade spunnit och vävt och sytt till sin utstyrsel.

»Den stund jag lägger denna min dotters hand i en god och trolynt fästmans», sade Simon och såg långt efter barnet, »blir en av de gladaste jag har levt.»

För att spara utgifter, och för att resan skulle gå fort, ville Kristin icke ta med sig någon tärna och ej heller någon annan man än Ulv Haldorsson. Fjorton dagar före jul redo så hon och han från Formo i sällskap med Simon Andresson och hans två unga, raska svenner.

När de kommo till Oslo, fick Simon genast reda på att kungen icke kom till Norge — han skulle nog fira jul i Stockholm. Erlend satt i borgen på Akersnäs; hövidsmannen var bortrest, så tills vidare var det ingen möjlighet för någon av dem att få besöka honom. Men underfogden, Olav Kyrning, lovade att låta Erlend veta att de voro i staden. Olav var mycket vänlig mot Simon och Kristin, ty hans bror var gift med Ramborg Åsmundsdotter från Skog, så han räknade släkt på långt håll med Lavransdöttrarna.

Ketil av Skog kom in till staden och bad dem fira jul ute hos honom, men Kristin ville icke festa under helgen, när det stod så till med Erlend. Och då ville ej heller Simon fara, fast hon bad onom mycket; Simon och Ketil voro något bekanta, men Kristin hade endast sett sin farbrors son en gång, sedan han blev vuxen.

Kristin och Simon hade härbärge i samma gård där hon en gång varit hans föräldrars gäst, den tid då de voro trolovade, men de bodde i en annan byggnad. Där voro två sängar i rummet, hon sov i den ena och Simon och Ulv i den andra; svennerna lågo i stallet.

Under julnatten ville Kristin gå till midnattsmässan i Nonnesæters kyrka — hon sade det var för att systrarna sjöngo så vackert. De följdes åt dit alla fem. Natten var stjärnklar, mild och vacker, och det hade snöat litet i kvällningen, så det var ganska ljust. När klockorna började ringa i kyrkorna, strömmande folk ut från alla gårdar, och Simon måste leda Kristin vid handen. Då och då såg han på henne i smyg. Hon hade blivit mycket mager denna höst, men det var som om hennes högresta, smärta gestalt återfått något av ungmöns mjuka och stilla behag. Över det bleka ansiktet hade åter kommit hennes ungdoms uttryck av ro och blidhet, som täckte en djup och dold, lyssnande spänning. Hon hade fått en underlig gengångaraktig likhet med den unga Kristin från den julen för länge sedan —. Simon tryckte hennes hand, utan att veta att han gjort det, förrän hon kramade hans fingrar till svar. Han såg upp — hon log och nickade, och han förstod att hon tagit hans handtryckning för en uppmaning att hon skulle hålla sig modig — och nu ville hon visa att hon var det.

När de stora helgdagarna voro över, gick Kristin ut till klostret och bad att få bjuda abbedissan och de systrar som ännu voro kvar sedan hennes tid sin vördsamma hälsning. Hon var då i abbedissans mottagningsrum en liten stund. Efteråt gick hon in i kyrkan. Hon märkte att inom klostrets murar hade hon ingenting att göra. Systrarna hade tagit vänligt emot henne, men hon såg att för dem var hon endast en av de många ungmör som tillbragt ett läroår här — hade de hört något skvaller om att hon skilt sig från de andra ungdöttrarna på något vis, och det icke i god mening, så låtsade de icke därom. Men det året här i Nonneseter, som var så överväldigande stort i hennes liv, gällde så föga i klostrets, Hennes far hade köpt sig och de sina andel i klostrets förböner för själarna; den nya abedissan; fru Elin, och systrarna skulle bedja för hennes och hennes mans frälsning, sade de. Men hon kände att hon ingen rätt hade att tränga sig in och oroa nunnorna med sina besök. Deras kyrka stod öppen för henne som för alla människor; hon kunde stå i den norra koromgången och höra sången av de rena kvinnorösterna från koret, se sig om i det kända rummet, på altarna och bilderna — och när systrarna lämnat kyrkan genom dörren till klostergården, kunde hon gå fram och knäböja vid fru Groa Guttormsdotters gravsten, tänka på den kloka och kraftfulla, vördiga modern, vars råd hon icke förstått eller brytt sig om att följa — annan hemortsrätt hade hon ej i denna Kristi tjänarinnors boning.

Sist i helgen kom herr Munan till henne — han hade först nu fått veta att hon var i staden, sade han. Han hälsade hjärtligt på henne, på Simon Andresson och på Ulv, som han hela tiden kallade sin frände och kära vän. Det torde bli svårt för dem att få träffa Erlend, ansåg han, bevakningen var sträng — själv hade han icke lyckats få tillträde tili sin systrung. Men Ulv sade skrattande, när riddaren ridit sin väg, att han ej trodde Munan gjort så stora ansträngningar — han var så innerligt rädd för att bli inblandad i saken, så han tordes knappt höra den nämnas. Munan hade blivit mycket gammal, mycket skallig och avmagrad, skinnet hängde helt slankigt kring hans digra lekamen. Han bodde ute på Skogheim och hade en av sina frillodöttrar, som var änka, hos sig. Fadern ville gärna varit henne kvitt, ty inget av hans andra barn, vare sig äkta eller oäkta, ville komma till honom, då denna halvsystern skulle stå för huset; hon var en härsklysten, girig och skarptungad kvinna. Men Munan vågade ej be henne resa sin väg.

Äntligen fram på nyåret skaffade Olav Kyrning Erlends hustru och Simon tillåtelse att besöka honom. Så var det återigen för Simon att följa den bedrövade hustrun till de hjärtslitande mötena. Det vakades mycket strängare här än i Nidaros över att Erlend icke fick tala med någon utan att slottshövdingens folk var inne.

Erlend var lugn som förut, men Simon märkte att nu började detta tillstånd tära på mannen. Han klagade aldrig utan sade att han led intet övervåld, fick allt så bra det kunde åstadkommas, men han medgav att kölden plågade honom något; det fanns icke eldstad i rummet. Och det var ej mycket han kunde göra för att hålla sig ren — men hade han icke haft ohyran att slåss med, så hade väl tiden förefallit ännu längre härute, skrattade han.

Också Kristin var lugn — så lugn att Simon väntade i andlös ängslan på den dag då hon väl fölle alldeles ihop.

Kung Magnus red sin eriksgata i Sverige, och det var ingen utsikt att han skulle komma till riksgränsen med det första eller att det så snart skulle bli någon förändring i Erlends ställning.

Gregorsmässodagen hade Kristin och Ulv Haldorsson varit i kyrkan på Nonneseter. När de på hemvägen kommit över bron över Nunnebäcken, tog hon ej vägen nedåt mot härbärget, som låg nära biskopsgården, utan vände österut mot Klemenskyrko-allmänningen och inåt de trånga gränderna mellan kyrkan och älven.

Dagen var grådaskig, och det hade varit töväder en tid, så att deras skoplagg och kanten av kapporna snart blevo våta och tunga av den gula leran härute vid älven. De kommo ut på markerna mot flodbrädden. En gång möttes deras ögon. Ulv skrattade tyst, drog ut munnen till ett slags grin, men hans ögon voro sorgsna; Kristin log underligt vemodigt.

Strax efteråt stodo de vid randen av sluttningen; leran hade här glidit ut en gång i tiden, och gården låg rätt under dem, så tätt intill den smutsgula branten, där litet svart, förvuxet ogräs grodde, att stanken från svinstian, som de sågo ned i, slog frän upp mot dem — två feta suggor gingo och slaskade i den mörka gyttjan. Flodbrädden var som en smal strimma här, älvens grå och dyiga lopp med isflak, som stötte mot varandra, nådde ända upp till de förfallna husen med sina vissnade torvtak.

Medan de stodo där, kommo en man och en kvinna fram till inhägnaden och sågo på grisarna — han lutade sig in och kliade en av suggorna med skaftändan av den silverbeslagna spjutyxan han använde, att stödja sig på. Det var Munan Bårdsson själv, och kvinnan var Brynhild. Han såg upp och varseblev dem — stod och stirrade slött uppåt, då ropade Kristin muntert hälsande ned till honom.

Herr Munan slog till ett gapskratt:

»Kom ned och få en klunk varmt öl i detta skitväder», ropade han upp.

På vägen ned till gårdsgrinden berättade Ulv att Brynhild Jonsdotter höll varken härbärgshus eller öltappning numera. Hon hade kommit i svårigheter flere gånger och hade till sist hotats med att mista huden, men Munan hade räddat henne och gått i borgen för att hon alldeles skulle sluta upp med sitt olagliga näringsfång. Hennes söner sutto nu också i sådan ställning att modern för deras skull måste tänka på att förbättra sitt rykte. Efter sin hustrus död hade Munan Bårdsson tagit upp förbindelsen med henne igen och höll nu ständigt till i Flugagården.

Han tog emot dem vid grinden:

»Vi äro då fränder alla fyra på ett vis», fnissade han — han var litet sned, men inte så farligt. »Du är en god kvinna, Kristin Lavransdotter, from och icke högmodig — Brynhild är en hederlig, ärbar kvinna nu, hon — och jag var ogift karl, då jag avlade de två sönerna vi ha tillsamman — och de äro de duktigaste av alla mina barn — det har jag då också sagt dig var dag alla dessa år, Brynhild. Inge och Gudleik har jag kärast av mina barn —»

Brynhild var vacker ännu men gulblek och såg ut som om hennes hud måste kännas fuktig att vidröra — så som när man stått en hel dag över fettgrytorna, tänkte Kristin. Men hennes rum var väl städat, den mat och dryck hon satte fram på bordet var utmärkt och kärlen rena och vackra.

»Ja, jag tittar in här, när jag har ärende i Oslo», sade Munan. »Du förstår, modern vill gärna höra tidender om sina söner. Inge skriver mig till, rätt som det är, ty han är en lärd man, Inge, det måste en biskops ombudsman vara, kan du veta — gott gifte skaffade jag honom ock, Tora Bjarnesdotter från Grjote; tror du många män hade fått slik hustru åt en frilloson? Så sitta vi här och tala om detta, och Brynhild dukar upp mat och öl åt mig som förr i tiden, då hon bar nycklarna mina på Skogheim. Det är tungt att sitta därute nu och tänka på min salig hustru —. Så rider jag hit in för att finna litet trevnad — då Brynhild är hågad att unna mig litet vänlighet och omvårdnad.»

Ulv Haldorsson satt med handen under hakan och såg på Husabyhusfrun. Kristin satt och hörde på och svarade så stilla och blitt och höviskt — lika lugn och fin som om hon varit på gästabud på en av storgårdarna hemma i Trondheimen.

»Ja, du Kristin Lavransdotter, fick hustrunamn och heder», sade Brynhild Fluga, »fast du kom villigt nog till Erlend i bursloftet mitt. Jag fick heta hynda och löskäring i alla mina dagar — min styvmor sålde mig åt honom där — jag bet och rev, och märken efter mina naglar syntes i ansiktet hans, innan han fick sin vilja fram med mig —»

»Skall du snacka om det igen?» gnällde Munan. »Du kan väl veta — jag har ju sagt det så titt också — jag hade låtit dig gå i fred, om du betett dig som folk och bett mig skona dig, men du for i synen på mig som en vildkatta, innan jag ännu hunnit komma in genom dörren —»

Ulv Haldorsson skrattade sakta för sig själv.

»Och jag handlade då väl mot dig, alla dagar efter det», sade Munan. »Du fick allt du gitte peka på — och våra barn — ja, de ha det bättre och tryggare de, än Kristins arma söner — Gud värne de arma stackarna, så som Erlend ställt för sina barn! Jag tänker det må vara mer värt än hustrunamn för en mors hjärta — och du vet att jag önskade mången gång att du haft slik börd att jag kunnat lagfästa dig — ingen kvinna har täckts mig så väl som du — fastän du sällan varit blid och god mot mig — och den hustru som jag fick, Gud löne henne! Jag har stiftat ett altare för min Katrin och mig i vår kyrka, Kristin — jag har tackat Gud och Vår fru var dag för giftet mitt, ingen man har haft bättre —», han snyftade och smågrät.

Snart efteråt sade Ulv Haldorsson att nu måste de gå. Han och Kristin växlade ej ett ord på hemvägen. Men utanför dörren räckte hon sin hand åt mannen:

»Ulv — min frände och min vän!»

»Kunde det hjälpa något», sade han sakta, »så skulle jag gärna gå till galgen i Erlends ställe — för hans skull och för din.»

Om kvällen, strax före sängdags, satt Kristin ensam i rummet med Simon. Då började hon med ens berätta var hon varit denna dag. Hon redogjorde för samtalet därute.

Simon satt på en pall ett stycke från henne. Litet framåtlutad, med armarna vilande på låren och hängande händer satt han och såg på henne med ett underligt forskande uttryck i de små skarpa ögonen. Han yttrade icke ett ord, och icke en muskel rörde sig i hans tunga, breda ansikte.

Då nämnde hon att hon hade sagt det till sin far och vad han hade sagt.

Simon satt som förut, orörlig. Men om en stund sade han lugnt:

»Det är den enda bön jag bett av dig i alla de år vi känt varandra — om jag minns rätt — att du skulle — men kunde du icke tiga med det för att skona Lavrans, så —»

Kristin skalv i hela kroppen:

»Ja. Men —. Åh Erlend, Erlend, Erlend —»

Vid det vilda skriket for mannen upp — Kristin hade kastat sig framstupa, med huvudet ned på armarna vaggade hon från ena sidan till den andra och fortfor att ropa på Erlend mellan skälvande, stönande snyftningar, som tycktes slita sig lös ur hennes kropp, fylla hennes mun med gråt, bubbla och spruta fram —.

»Kristin — i Jesu namn!»

Då han grep om hennes överarmar och försökte lugna henne, kastade hon sig intill honom med hela sin kroppstyngd, tog honom om halsen, medan hon gråtande fortsatte att ropa sin mans namn.

»Kristin — lugna dig —», han tryckte henne i sin famn och förstod att hon icke märkte det, hon grät så att hon inte kunde stå upprätt ensam. Då lyfte han upp henne i sina armar — pressade henne intill sig ett ögonblick, så bar han henne bort till sängen och lade ned henne på den.

»Lugna dig», bad han omigen, med kvävd röst och nästan hotande — lade sina händer över hennes ansikte, och hon grep om hans handled och arm och klängde sig intill honom:

»Simon — Simon — å, han måtte räddas —»

»Jag gör vad jag kan, Kristin — nu skall du lugna dig!» Han svängde plötsligt runt, gick mot dörren och ut. Han ropade, så att det ekade mellan husen, på den tjänstemö som Kristin hade statt här i Oslo. Hon kom springande, och Simon sade åt henne att gå in till husfrun. Strax därpå kom flickan ut igen — hennes matmor ville vara ensam, sade hon förskräckt till Simon, som stod kvar på samma fläck.

Han nickade och gick bort till stallet, stannade där, tills Gunnar, hans sven, och Ulv Haldorsson kommo för kvällsutfodringen. Simon gav sig i tal med dem och gick tillsammans med Ulv upp till boningshuset igen.

Kristin såg ej mycket till sin svåger nästa dag. Men efter non, då hon satt och sydde på ett plagg, som hon ville ha med sig ut till sin man, kom han springande in, sade ingenting till henne, såg inte på henne, utan öppnade brådskande sitt reseskrin, fyllde sin silverbägare med vin och for ut igen. Kristin steg upp och gick efter. Utanför dörren till huset stod en främmande man och höll ännu sin häst — Simon drog en guldring från sitt finger, släppte ned den i bägaren och drack den nykomne till:

Kristin gissade vad det gällde och ropade glad:

»Du har fått en son, Simon»

»Ja.» Han slog sändebudet på skuldran, då denne tackande stack in bägaren och ringen innanför sitt bälte. Så tog Simon sin hustrus syster om livet och snurrade henne runt. Han såg så glad ut att Kristin måste lägga sina händer på hans axlar — då kysste han henne mitt på munnen och skrattade högt.

»Det blir nog Darresläkten som skall sitta på Formo efter dig då, Simon», sade hon glad.

»Så blir det, om Gud vill. — Nej, i kväll vill jag gå ensam», sade han, då Kristin frågade om de skulle följas åt till aftonsången.

Om kvällen sade han till Kristin att han fått veta att Erling Vidkunsson skulle vara på sin gård Aker vid Tunsberg. Och denna förmiddag hade han tingat båtlägenhet nedåt fjorden — han ville tala med herr Erling om Erlends sak.

Kristin sade ej mycket. De hade nätt och jämnt vidrört detta förut men undvikit att gå närmare in på saken — huruvida herr Erling hade känt till Erlends förehavande eller ej. Simon sade att han ville rådslå mer Erling Vidkunsson, höra vad han tyckte om Kristins plan, att Simon skulle följa henne in till Lavrans’ mäktiga fränder i Sverige, påminna om släktskapen och kräva frändehjälp av dem.

Då sade hon:

»Men nu då du har fått en slik stortiding, svåger, så tyckes mig rimligast att du uppskjuter resan till Aker — först far upp vill Ringheim och ser till Ramborg och sonen din.»

Han måste vända sig bort, så svag kände han sig. Han hade väntat så på detta — om Kristin skulle visa tecken till att hon förstod hur han längtade efter att få se sin son. Men när han blivit något herre över sin sinnesrörelse, sade han, litet förlägen i rösten:

»Jag har tänkt, Kristin — Gud kanske unnar den pilten bättre förkovran, om jag kan vara tålmodig och styra min längtan efter att se honom, tills jag hunnit hjälpa dig och Erlend ett stycke framåt i denna sak.»

Dagen efter gick han ut och köpte rika och präktiga gåvor till sin hustru och gossen — likaså till alla de kvinnor som varit hos Ramborg, när hon fick barnet. Kristin tog fram en vacker silversked, som hon ägde efter sin mor, den skulle Andres Simonsson ha; men till sin syster skickade hon den tunga, förgyllda silverkedja, som hon en gång i barndomen hade fått av Lavrans tillsammans med relikkorset. Detta flyttade hon nu över på den kedja, som var Erlends fästegåva. Nästa dag vid middagstiden seglade Simon.

Om kvällen lade fartyget till vid en ö i fjorden. Simon stannade ombord, låg i ett mellanrum i lasten med några vadmalsstycken bredda över sig och såg på stjärnhimmeln, där stjärnbilderna tycktes dyka upp och ned, medan båten låg och stampade på de dåsigt glidande vågorna. Vattnet plaskade, och isflaken skrapade och dunkade mot fartygets sidor. Det var nästan skönt att känna kölden smyga sig längre och längre in genom kroppen. Det lindrade —.

Fastän — nu var han viss om att så illa som det varit, kunde det aldrig mera bli. Nu då han hade en son. Det var inte det att han trodde han kunde bli mera fäst vid gossen än han var vid sina döttrar. Utan det var något annat. Så hjärteglad som hans små flickor kunde göra honom, när de tydde sig till sin far med lek och skratt och prat, så ljuvligt som det kändes att ha dem i skötet och känna det mjuka barnahåret under sin haka — en man stod dock ej på samma sätt i kedjan av sin ätts män, om hans gård och ägodelar och minnet av hans levnad här i världen skulle följa med en dotters hand över till en främmande ätt. Men nu då han kunde hoppas att om Gud ville låta denna späda svennen växa upp till man, så skulle på Formo son följa efter far — Andres Gudmundsson, Simon Andresson, Andres Simonsson — då var det liksom så självkart att för Andres måste han stå som fadern stått för honom själv — en redlig man i sina lönnliga tankar likafullt som i sin uppenbara vandel.

Ibland hade det varit så att han begrep inte hur han skulle härda ut längre. Han hade bara sett ett enda tecken till att hon förstod något! Men hon var mot honom som om de varit köttsliga syskon — full av omsorg om hans väl, snäll och vänlig och blid —. Och han visste ju ej hur länge det skulle räcka — att de bodde tillsamman på detta sätt. Tänkte hon aldrig på att han inte kunde glömma — om han nu också var gift med hennes syster, kunde han ej alldeles glömma att de två en gång varit ämnade åt varandra som äkta makar —.

Men nu hade han denna sonen. Han hade alltid blygts för att lägga till något med egna ord, vare sig önskan eller tack, när han läste sina böner. Men Kristus och Maria visste väl vad han menat med det att han läst dubbelt så många paternoster och ave om dagen den sista tiden. Och det skulle han fortsätta med, så länge han var hemifrån. Och visa sin tacksamhet på lämpligt och frikostigt sätt eljes också. Då fick han kanske hjälp på denna resan med.

Egentligen tycktes det honom själv orimligt att vänta sig någon fördel av denna färd. Det var fullkomlig kyla mellan herr Erling och kungen nu. Och om den förre riksföreståndaren var aldrig så mäktig och stolt och aldrig så litet behövde frukta den unge kungen, som hade en mycket vanskligare ställning än Norges rikaste och högbördigaste man — så var det dock ej antagligt att han skulle vilja reta upp kung Magnus mot sig ännu mer genom att föra Erlend Nikulaussons talan och ådraga sig misstanken att han vetat om Erlends förrädiska planer. I fall han haft del däri, ja, om han hade stått bakom hela företaget, färdig att gripa in och låta sig väljas till att sköta regeringen, i samma stund det åter var en omyndig konung i landet — så kunde han ej känna sig bunden att våga något för att hjälpa den man som fått hela planen att stranda för ett skamligt kärleksäventyrs skull. Det var som om Simon halvt glömde det, när han var tillsamman med Erlend och Kristin — ty de tycktes knappt minnas det längre. Men det var nu så att Erlend själv hade vållat att hela saken endast åstadkom olycka för honom och för de gode män som röjts genom hans enfaldiga lättsinne.

Men han måste försöka alla utvägar för att hjälpa henne och hennes make, Och nu började han hoppas; ty kanske Gud och Jungfru Maria, eller något av de helgon som han brukat hedra med offer och allmosegärd, skulle vilja understödja honom också här.

Han kom till Aker tämligen sent nästa kväll. En uppsyningsman tog emot honom och skickade i väg svenner, dels med hästarna och dels med hans sven till borgstugan, men själv gick han till det loft där riddaren satt och drack. Strax efter kom herr Erling själv ut på loftsvalen och stod där, medan Simon gick uppför trappan; sedan hälsade han gästen välkommen, nog så höviskt, och förde in honom i buren, där Stig Håkonsson från Manvik satt och en helt ung man, som var Erlings enda son, Bjarne Erlingsson.

Så blev han då undfägnad på bästa vis, tjänstefolk tog hans ytterplagg och bar in mat och dryck. Men han anade att männen anade — i varje fall herr Erling och Stig — vad han kommit dit för, och han kände att de höllo sig tillbakadragna. När så Stig började tala om att det var sällsynt att se honom i denna landsända, han nötte icke ut trösklarna hos sina forna fränder — ja, hade han egentligen varit längre söderut än till Dyfrin, sedan Halfrid dog? — då svarade Simon nej, icke förrän i vinter. Men nu hade han varit i Oslo i några månader med sin hustrus syster, Kristin Lavransdotter, som var gift med Erlend Nikulausson.

Därpå tego de litet. Så frågade herr Erling artigt efter Kristin och Simons hustru och syskon, och Simon frågade om fru Elin och Erlings döttrar och hur Stig mådde och om nytt från Manvik och gamla grannar där.

Stig Håkonsson var en korpulent, mörkhårig man, några år äldre än Simon, son till Halfrid Erlingsdotters halvbror, herr Håkon Toresson, och brorson till Erling Vidkunssons fru, Elin Toresdotter. Han hade mist Skidusysslan och befälet på borgen i Tunsberg för två vintrar sedan, då han blev ovän med konungen, men hade det eljest bra, där han satt på Manvik, fast han var barnlös och änkling. Simon kände honom ganska väl och hade varit god vän med honom såväl som med alla sin första hustrurs fränder — om vänskapen nu också inte varit alltför het. Han visste så innerligt väl vad de alla tänkt om Halfrids andra giftermål — herr Andres Gudmundssons yngre son var ju både välmående och godättad, men jämngod med Halfrid Erlingsdotter var han icke och därtill tio år yngre än hon; de kunde ej förstå varför hon vänt sin håg till den unge mannen, men de fingo unna henne att göra som hon ville — eftersom hon haft det så outhärdligt svårt hos sin första man.

Erling Vidkunsson hade Simon endast träffat ett par gånger förut, och då hade han alltid varit i sällskap med fru Elin, så då hade det aldrig hörts ett knyst från honom; ingen behövde säga mer än ja och jaså, när hon fanns i rummet. Herr Erling hade åldrats inte så litet sedan dess, han hade blivit något fetare, men han hade ännu en vacker och ståtlig gestalt, ty han förde sig ofantligt väl, och det klädde honom att hans bleka, rödgula hår nu blivit silvergrått och glänsande.

Den unge Bjarne Erlingsson hade Simon ej sett förut. Han hade vuxit upp nära Björgvin hemma hos en andlig herre, som var Erlings vän — i släkten sades det, för att fadern icke ville ha honom gående ute på Giske i allt kvinnfolksladdret där. Erling själv var där inte oftare än han måste, och föra gossen med sig på sina ständiga resor tordes han icke, ty Bjarne hade varit mycket klen till hälsan under uppväxtåren, och två andra söner hade Erling Vidkunsson mist, medan de voro små.

Gossen såg ovanligt vacker ut, så som han satt med ljuset bakom sig och visade ansiktet från sidan. Svart, starkt krusigt hår burrade sig över pannan, de stora ögonen sågo svarta ut, näsan var stor och vackert böjd, munnen fast och fyllig och fin och hakan välformad. Därtill var han högväxt, axelbred och smärt. Men så skulle Simon sätta sig vid bordet och äta, »dukesvennen» flyttade ljuset, och nu såg han att på halsen var Bjarnes hud alldeles sönderskuren av körtelärr — det sträckte sig på båda sidor ända upp under öronen och bortåt hakan, döda, blankvita hudfläckar och blåröda strimmor och svullna knutar. Och så hade Bjarne den ovanan att han ständigt drog upp hättan på den runda, pälsbrämade axelkragen av sammet, som han satt med också härinne i rummet — han drog den halvvägs upp över huvudet till öronen. En stund efteråt blev det väl för varmt för honom, så att han drog ned den, och så drog han upp den igen — han tycktes inte veta om att han gjorde det. Simon blev riktigt orolig i händerna själv till sist av att se på det — fast han försökte låta bli att se dit.

Herr Erling tog knappt sina ögon från sonen — men han tycktes ej heller veta om att han satt så där och såg oavvänt på ynglingen. Erling Vidkunssons ansikte var ej mycket rörligt, och det var inte något särskilt uttryck i hans blekblå ögon — men under den litet obestämda och vattniga blicken tycktes ändlösa års bekymmer och tankar och ömhet ligga som en bottensats.

Så samtalade de tre äldre männen, höviskt och trögt, medan Simon åt och den unge satt där och fumlade med sin kraghätta. Sedan drucko de alla fyra, så länge det passade sig, och så frågade herr Erling om icke Simon var trött efter resan, och Stig bad honom hålla till godo med att sova hos honom. Simon var glad att han fick uppskov med att framföra sitt ärende. Denna första kväll på Aker hade gjort honom nog så nedstämd.

Nästa dag, då han kom fram med det, svarade herr Erling i det närmaste så som Simon hade väntat sig. Han sade att godvilligt hade kung Magnus aldrig lyssnat till honom, utan han hade nog förstått att, från den stund Magnus Eriksson var gammal nog att tycka något, hade han tänkt att Erling Vidkunsson skulle då icke få ha något att säga hos honom, när han en gång blev myndig. Och sedan den där tvisten mellan honom och hans vänner å ena sidan och kungen å den andra blivit bilagd, hade han varken hört av eller sett till kungen och kungens vänner. Om han förde Erlends talan hos kung Magnus, skulle det näppeligen gagna mannen stort. Men han visste väl att många här i landet trodde att han stått bakom Erlends förehavande på något vis. Simon fick tro honom eller icke tro honom — varken han eller hans vänner hade vetat av att detta var i görningen. Men hade saken röjts på annat sätt, eller hade dessa äventyrslystna unga galenpannorna utfört sitt vågspel och misslyckats — då skulle han ha trätt fram och försökt medla. Men så som detta gått till, så tyckte han icke någon rimligtvis kunde kräva att han skulle stiga upp och bekräfta folks misstankar om att han spelat dubbelt spel.

Men han rådde Simon att vända sig till Hattorssönerna. De voro kungens syskonbarn, och när de ej för tillfället lågo i fejd med honom, så vidmakthöllo de dock ett slags vänskap. Och såvitt Erling kunde förstå, så voro de män Erlend täckte snarare till finnandes i Halftorssönernas krets — och bland de yngsta av stormännen.

Nu var det ju så att kungens bröllop skulle stå här i landet till sommaren, Det kunde då vara ett lämpligt tillfälle för herr Magnus att visa skonsamhet och mildhet mot sina ovänner. Och kungens mor och fru Isabel kommo väl till gästabuden. Simons mor hade ju varit drottning Isabels tärna, när hon var ung — Simon kunde ju vända sig till fru Isabel, Erlends hustru kunde också falla ned inför kungens brud och fru Ingeborg Håkonsdotter och anropa dem om deras förbön.

Simon tänkte att det fick då bli den allra sista utvägen, att Kristin skulle knäböja för fru Ingeborg. Hade hertiginnan förstått vad heder var, så hade hon väl för länge sedan trätt fram och befriat Erlend ur hans svåra ställning, Men då han en gång nämnt detta till Erlend, hade denne bara skrattat och sagt att den frun hade alltid så många bekymmer och svårigheter själv, och hon var väl vred över att det nu syntes föga troligt att hennes käraste barn någonsin skulle få kunganamn.

VII

Så snart det blev vår, reste Simon Andresson norrut till Toten för att hämta sin hustru och sin späda son och följa dem hem till Formo. Han stannade nu däruppe någon tid för att sköta sina egna angelägenheter.

Kristin ville inte resa från Oslo. Och hon tordes ej ge efter för den starka, sugande längtan efter de tre sönerna, som voro där i dalen. Skulle hon kunna fortfara att härda ut med det liv hon nu levde dag för dag, så fick hon ej minnas sina barn. Hon höll ut, hon tycktes lugn och modig, hon talade med främmande och lyssnade till främmande och tog mot råd och tröst — men då måste hon hålla fast vid tanken på Erlend, bara Erlend! Under de enstaka småstunder då hon icke höll sina tankar kvar i viljans grepp, sköto bilder och tankar genom hennes håg: Ivar stod i vedboden på Formo tillsamman med Simon och väntade spänt, medan hans frände valde ut ett ämne åt honom att snida något av, bände i och granskade vedträna med händerna. Gautes ljusa pojkansikte, manligt beslutsamt, medan han framåtböjd kämpade mot snöyran den där gråa vinterdagen på fjället i höstas — hans skidor gledo bakåt, han sjönk baklänges nedför sluttningen ett stycke, det bar av djupt in i snödrivan med honom — och ett ögonblick var hans min nära bristningen, han var ett övertrött, hjälplöst barn. Tankarna ville gå till de två små: Munan kunde väl både gå och tala litet nu — var han lika söt som de andra varit i den åldern? Lavrans hade väl glömt henne. Och de två stora ute i klostret i Tautra. Nåkkve, Nåkkve, hennes förstfödde —! Hur mycket förstodo och vad tänkte de två stora, och hur bar Nåkkve det i sin barnslighet, att nu skulle väl ingenting i livet bli så för honom som hon och han själv och alla människor hade tänkt —?

Sira Eiliv hade skickat ett brev till henne, och hon hade omtalat för Erlend vad som stod i det om deras söner. Eljest nämnde de aldrig sina barn. De talade varken om det förflutna eller om framtiden numera, Kristin kom till honom med ett klädesplagg eller en rätt mat, han frågade hur hon haft det sen sist, de sutto hand i hand på hans säng. Så kunde det hända att de blevo ensamma ett ögonblick i det lilla kalla, smutsiga, stinkande rummet — de tryckte sig intill varandra i stumma, brinnande smekningar, hörde utan att uppfatta det Kristins tärna skämta med borgsvennerna utanför i trappan.

Tids nog, när han antingen tagits från henne eller blivit henne återgiven, att möta tanken på barnskaran och dess förändrade levnadsvillkor — på allt annat i hennes liv än mannen här! Hon kunde ej gå miste om en timma av den tid de fingo vara tillsamman, och hon tordes ej tänka på återseende med de fyra barn hon hade nordanfjälls — så antog hon Simon Andressons erbjudande att han skulle fara ensam till Trondheimen och tillsamman med Arne Gjavvaldsson tillvarata hennes intressen vid beräkningen av boets tillgångar. Mycket rikare skulle kung Magnus inte bli av Erlends ägodelar — mannen var mycket mera skuldsatt än han själv hade reda på, och han hade skaffat penningar som skickats till Danmark och Skottland och England. Erlend ryckte på axlarna och sade med ett halvt leende att dem väntade han nu ej något vederlag för.

Så stod Erlends sak nästan på samma punkt, när Simon Andresson kom tillbaka till Oslo vid korsmässotiden på hösten. Men han blev förfärad över hur tärda de sågo ut, både Kristin och svågern, och han blev underligt vek och beklämd till sinnes, när de båda ändå hade så mycket välde över sig själva att de tänkte på att tacka honom, som for hit vid denna årstid, då han hade mest svårt att vara borta från sina gårdar. Men nu samlades folk till Tunsberg, där kung Magnus satt och väntade på sin brud.

Litet fram i månaden fick Simon tingat sig skeppslägenhet dit — med några köpmän som skulle segla om åtta dagar. Då kom en morgon en främmande sven och skulle be Simon Andresson besvära sig bort till Halvardskyrkan, genast — Olav Kyrning väntade på honom där.

Underfogden var häftigt upprörd. Han hade befälet ute på borgen, medan slottsfogden var i Tunsberg. Och kvällen förut hade det kommit ett följe av herrar som visade honom brev under kung Magnus’ sigill, om att de skulle hålla förhör i Erlend Nikulaussons sak, och han hade låtit föra in fången inför dem. Det var tre utlänningar, fransmän visst — Olav hade ej förstått deras språk, men hirdprästen hade talat med dem på latin i morse, det skulle vara fränder till den jungfrun som skall bli vår drottning — det var ju sköna utsikter! De hade tagit Erlend i strängt förhör — hade haft med sig ett slags stege och några karlar, som kunde sköta om slikt. I dag hade han vägrat att föra ut Erlend ur kammaren och satt stark vakt — det ansvaret skulle han ta på sig, ty detta var olagligt, en framfärd som icke förr sports i Norge!

Simon fick låna en häst hos en av prästerna vid kyrkan och red med Olav rakt ut till Akersnäs.

Olav Kyrning såg litet ängslig på den andres sammanbitna ansikte, över vilket den blossande rodnaden drev liksom i stormbyar. Allt emellanåt rörde Simon på sig, vilt och våldsamt, som om han icke visste av det — och den främmande hästen kastade sig hit och dit, stegrade sig och vägrade lyda denne ryttare.

»Jag ser på er, Simon, att I ären vred», sade Olav Kyrning.

Simon visste knappt själv vad som hade övertaget i hans sinne. Han var så upprörd att han kände kväljningar ibland. Det blinda och vilda, som brottades inom honom, drev hans raseri till det yttersta, var ett slags blygsel — en man som, naken, utan vapen eller värn, måste tåla främmande nävar i sina kläder, att främmande handskades med hans kropp — det var som att höra om våldtäkt av kvinnor, han blev yr av hämndlust och begär att se blod för detta! Nej, slikt hade aldrig varit skick och sed i detta landet — skulle de vänja norska adelsmän att tåla slikt —? Icke skulle det ske!

Han var sjuk av fasa för vad han skulle få se — ängslan för den blygsel han skulle vålla en annan man genom att se honom så, tog hos honom överhand över alla andra känslor, när Olov Kyrning låste upp dörren till Erlends fängelse.

Erlend låg på golvet, utsträckt snett över det från ena hörnet av rummet till det andra; han var så lång att det var endast på det sättet han kunde få plats till att räta ut sig i sin fulla längd. Det hade lagts något halm och kläder under honom på golvets tjocka lager av smuts, och kroppen var övertäckt med hans mörkblå, päls fodrade kappa, ända upp till hakan, så att kragens mjuka, gråbruna mårdskinn blandade sig med det svarta toviga krusskägget, som Erlend fått medan han satt fången.

Munnen syntes vit inuti skägget; hans ansikte var snövitt. Näsans stora, raka trekant sköt onaturligt högt ut från de infallna kinderna, det gråsprängda håret låg i svettiga, skilda länkar, tillbakastruket från den höga, smala pannan — i var och en av de inåtbuktade tinningarna var ett stort blårött märke, som om något hade klämt eller hållit fast honom där.

Långsamt, med möda slog han upp de stora, vattenblå ögonen, försökte ett slags leende, när han kände igen männen, hans röst var litet främmande och otydlig:

»Sitt ned, svåger —», han rörde på huvudet i riktning mot den tomma sängen. »Ja, nu har jag lärt nytt, sedan vi sågo varandra sist —»

Olav Kyrning lutade sig över Erlend och frågade om han önskade något. Då han ej fick svar — troligen för att Erlend inte orkade säga något — drog han undan kappan. Erlend hade endast linnebyxor och en skjorttrasa på sig — och åsynen av de svullna och missfärgade lemmarna upphetsade och skakade Simon som en oanständig skräcksyn. Han undrade om Erlend kände något liknande — det kom en skugga av rodnad över ansiktet, medan Olav strök ned efter armar och ben med en lapp, som han doppade i ett vattenfat. Och när han bredde över kappan igen, ryckte Erlend den till rätta med några små rörelser av lemmarna och genom att dra den upp över sig med hakan, så att han blev alldeles övertäckt.

»Ja», sade Erlend, han var nu litet mera lik sig i rösten, och leendet framträdde litet tydligare kring den bleka munnen, »nästa gång — blir det värre! Men jag är icke rädd — ingen tarvar vara rädd — de få ingenting ur mig — på detta viset —»

Simon kände på sig att mannen talade sanning. Plågor skulle icke kunna tvinga fram ett enda ord ur Erlend Nikulausson. Han som kunde göra och förråda vad som helst i vredesmod och tanklöshet, skulle aldrig låta sig rubbas en hårsmån genom våld. Och han insåg att den skam och kränkning han själv kände å en annan mans vägnar, den hade Erlend knappast någon förnimmelse av — han var uppfylld av en stolt glädje över att trotsa sina bödlar och lugn tillfredsställelse i medvetandet att vara härdad. Han som alltid föll så ömkligt till föga, när han mötte en fast vilja, som själv förvisso hade kunnat vara grym i ett ögonblicks skräck, reste sig nu, då han i denna grymhet vädrade en motståndare som var svagare än han.

Men Simon väste mellan tänderna till svar:

»Nästa gång — blir väl icke av! Vad sägen I, Olav —?»

Olav skakade på huvudet, men Erlend sade med en skugga av sin gamla övermodiga frispråkighet i rösten:

»Ja, kunde jag — tro det — så fast som I! Men dessa karlar töra näppeligen — nöja sig med detta —», han varseblev hur det ryckte i Simons muskelstarka, tunga ansikte: »Nej, Simon — svåger!» Erlend ville resa sig upp på armbågen; vid smärtan gav han ifrån sig ett underligt kvalfullt stönande och sjönk sanslös tillbaka.

Olav och Simon skötte tafatt om honom. När svimningen var över, låg Erlend en stund med öppna ögon; han talade mera allvarligt:

»Förstån I icke — det gäller — mycket — för Magnus — att få reda på — vilka män han icke bör lita på — längre än han ser dem. Så mycken oro — och missnöje — som här varit —»

»Ja, tänker han detta skall dämpa missnöjet, så», sade Olav Kyrning hotande. Då sade Erlend med svag och uttryckslös röst:

»Jag har skött denna sak så — att få torde mena — det ligger vikt uppå — hur det går med mig — det vet jag själv —»

De två andra männen rodnade. Simon hade trott att Erlend icke insåg detta själv — och det hade aldrig förut hänsyftats på fru Sunniva dem emellan. Nu utbrast han förtvivlad:

»Att du kunde — ställa dig så — vanvettigt vårdslöst!»

»Ja, det förstår jag ej heller — nu», sade Erlend uppriktigt, men — i helvete! kunde jag tänka att hon kunde läsa skrivet! Hon tycktes — mäkta olärd —»

Ögonen gledo igen, han var nära att svimma på nytt. Olav Kyrning mumlade något om att hämta någonting och gick ut. Simon lutade sig över Erlend, som åter låg med halvöppna ögon:

»Svåger — var — var Erling Vidkunsson med dig i detta?»

Erlend ruskade litet på huvudet, smålog långsamt:

»Vid Jesus, nej. Vi tänkte — antingen skulle han icke vara djärv nog att gå med — eller också skulle endast han styra med allting. Men spörj icke, Simon — jag vill ingenting säga — till någon — så vet jag att jag icke försäger mig —»

Med ens viskade Erlend sin hustrus namn. Simon böjde sig ned över honom — han väntade att den andre skulle be honom hämta Kristin till honom nu. Men han sade fort, feberaktigt flämtande:

»Hon får icke höra ett knyst om detta, Simon. Säg att det kommit bud från kungen att ingen får komma in till mig. Tag henne ut till Munan — till Skogheim — hör du — dessa franska — eller blåländska — nya vännerna till vår kung — lära nog icke giva sig än! Få henne ut ur staden, innan det blir sport där! Simon?»

»Ja.» Hur det skulle gå till, hade han ingen aning om.

Erlend låg litet med slutna ögon; sade med ett slags leende:

»Jag tänkte i natt — på den gång då hon fick vår äldste son — hon hade det visst ej bättre då — skall det dömas efter hur hon jämrade, Och har hon kunnat tåla det — sju resor — för vår gammans skull — så kan väl jag —»

Simon teg. Den motvilliga skygghet han kände — för att livet skulle visa honom sina sista hemligheter av kval och lust — tycktes Erlend ännu icke ha någon aning om. Han handskades med det värsta och med det vänaste så trohjärtat som en oskyldig pojke, vars vänner tagit honom med sig till ett porthus, drucken och nyfiken —

Erlend kastade otåligt huvudet fram och tillbaka:

»Dessa flugorna — är det värsta — Jag tror det är puken själv.»

Simon tog sin luva och slog rätt i högen av blåsvarta flugor, så att de foro surrande och larmande till väders i svärmar — trampade ursinnigt ned i smutsen alla som föllo bedövade på golvet. Det gjorde ej stor nytta, ty gluggen i muren gapade öppen — vintern förut hade den varit tilltäppt med en trälucka, med ruta i att se igenom, men då blev rummet mycket mörkt.

Men han höll på så där, då Olav Kyrning kom tillbaka med en präst som bar en dryckesbägare. Prästen tog under Erlends nacke och stödde honom, medan han drack. En hel del rann ut i skägget och nedåt halsen, och han låg lugn och obekymrad som ett barn, när prästen efteråt torkade av honom med lappen.

Simon kände sig som om det jäste i hans kropp, blodet dunkade och dunkade i halsen upp under öronen, och hans hjärta slog konstigt och oroligt. Han stod ett ögonblick och stirrade från dörren på den långa, utsträckta gestalten under kappan. Feberrodnaden kom och gick nu i böljor över Erlends ansikte, han låg med halvöppna, glänsande ögon, men han log mot svågern, en skugga av sitt underligt barnsliga leende.

Nästa dag, då Stig Håkonsson på Manvik satt vid dagvardsbordet med sina gäster, herr Erling Vidkunsson och hans son Bjarne, hörde de hovslag av en enda häst ute på tunet. Strax efteråt slogs dörren till herrestugan upp, och Simon Andresson kom hastigt fram till dem. Han torkade sig över ansiktet med ärmen — var nedstänkt ända upp i nacken efter ritten.

De tre männen vid bordet reste sig upp mot den kommande med små utrop, halvt hälsning, halvt förundran. Simon hälsade ej, han stod och stödde sig på sitt svärd med båda händerna om hjaltet, han sade:

»Viljen I höra märkliga tidender — de ha tagit Erlend Nikulausson och sträckt honom på stegel — några utlänningar, som kungen sänt att förhöra honom —»

Männen gåvo till ett rop och samlades bullrande kring Simon Andresson. Stig slog ena handen mot den andra:

»Vad har han sagt —?!»

Samtidigt vände de sig, både han och Bjarne Erlingsson, liksom ofrivilligt mot herr Erling. Simon brast i skratt, skrattade och skrattade.

Han sjönk ned på den stol som Bjarne Erlingsson hade dragit fram åt honom, tog emot ölbägaren, som den unge bjöd honom, och drack begärligt.

»Vi len I?» frågade herr Erling barskt.

»Jag log åt Stig.» Han satt litet framåtlutad, med händerna stödda mot de nedstänkta läderhosorna — gav till ytterligare ett par små fnysningar av skratt. »Jag hade tänkt — vi äro ju storhövdingars söner, alla som äro härinne — jag hade väntat att I skullen harmas så mycket över att slikt kan övergå en av våra jämbördingar, så I först av allt haden sport hur slikt kan gå till —.

— Jag kan icke säga att jag vet så noga hurudan lagen är i slika mål. Sedan min herre kung Håkon dog, har jag nöjt mig därmed att jag var skyldig hans efterträdare min tjänst, när han ville bjuda över mig, i krig och fred — eljes så har jag hållit mig i ro på min gård. Men jag kan ej förstå annat än att det har förfarits på olaga vis mot Erlend Nikulausson. Hans stallbröder hade skipat rätt och dömt i hans sak — med vad rätt de dömde honom livet förlustig, vet icke jag — så bjöds det honom lejd och säkerhet, tills han kunde få möta sin frände konungen — om han skulle vilja unna Erlend förlikning med sig. — Sedan har mannen legat i tornet i Akersborgen inemot ett år, och kungen har varit utomlands mest hela denna tid — några brev ha sänts och kommit — ingenting har blivit avgjort. Så sänder han hit några knapar — icke äro de norske, och icke äro de konungens hirdmän — och låter förhöra Erlend på slikt vis som är hittills ohörd framfärd mot norsk man med hirdmans rätt — medan fred råder i landet och Erlends fränder och jämlikar draga tillsamman i Tunsberg för att fira kungens bröllop —.

Vad menen I om detta, herr Erling —?»

»Jag menar —», Erling satte sig på bänken mitt emot honom — »jag menar I haven sagt det klart och redigt, Simon Darre, hur denna saken står. Icke fattar jag att kungen kan göra annat än ett av tre ting: antingen låter han Erlend böta efter den dom som fälles i Nidaros — eller också måste han tillsätta en ny nämnd av hirdmän och låta talan mot Erlend föras av en man som icke bär riddarnamn — och de få döma Erlend biltog med laglig frist att komma ut ur kung Magnus’ riken. Eller ock måste han bevilja Erlend förlikning. Och detta vore det klokaste han kunde göra.

Denna sak tyckes mig så klar nu att vem helst I viljen framlägden inför i Tunsberg, skall följa med eder och understödja eder. Jon Haftorsson och hans bror äro där. Erlend är deras frände, likafullt som han är kungens — Ogmundssönerna torde begripa att här är orätt oförstånd. Hövidsmannen för hirden bören I väl vända eder till först — få honom och Pål Eriksson till att utlysa en stämma för de handgångna män som nu äro i staden och som synas mest skickade att taga detta om hand —»

»Viljen icke I och edra fränder fara med mig, herre?»

»Vi ärna oss icke till gästabuden», sade Erling kort.

»Haftorssönerna äro unga — och herr Pål är gammal och skröplig — och de andra — I veten bäst själv, herre — det är ju så att de ha någon makt, genom konungens ynnest och slikt, men —. Erling Vidkunsson, vad gälla de mot eder? I, herre, haven haft slik makt här i landet som ingen annan hövding sedan — jag vet icke när. Bakom eder, herre, stå de gamla ätterna, som folket i landet kände man efter man, så långt tillbaka som arvsägen går om onda tider och goda tider här i våra bygder. I farsätten — vad är Magnus Eriksson eller Haftors på Sudrheim söner mot eder — är deras rikedom värd att nämnas jämte er? Dessa råd I given mig — slikt tar tid, och de franske männen ligga i Oslo, och I kunnen svärja på att de giva sig icke — det är ju klart att kungen vill försöka råda i Norge efter främmande lands sedvänjor; jag vet att i utlandet är det skick att konungen överskrider lagen, när honom lyster, om han kan finna män av ridderskapet villiga att stödja honom mot sina egna jämlikar. — Olav Kyrning har sänt brev jämte de herrar han kunde få på sin sida i detta, biskopen har lovat skriva — men denna oro och tvedräkt, Erling Vidkunsson, den kunden I göra en ända på, i samma stund I trädden inför kung Magnus. I stån främst i arvet efter all den gamla herremakten här i landet — kungen vet att bakom eder skulle vi stå allesamman —»

»Det kan jag icke säga att jag märkte förr i tiden», sade Erling beskt. »Du talar med värme för din svåger, Simon. — Men kan du icke förstå — nu kan jag icke! Det skulle bli sagt att i samma stund de klämde Erlend så hårt att det kunde tänkas han icke längre förmådde hålla tand för tunga — då steg jag fram!»

Det blev tyst en stund. Så frågade Stig åter:

»Har — Erlend talat?»

»Nej», svarade Simon otåligt. »Han har hållit käft. Och jag tänker han håller i med det. Erling Vidkunsson», sade han bevekande, »han är eder frände — I voren vänner —»

Erling andades kort och tungt ett par gånger:

»Ja. — Simon Andresson, haven I till fullo förstått vad Erlend Nikulausson hade åtagit sig? Att upplösa denna kungagemenskapen med de svenske — detta styressätt, som aldrig varit prövat förr — som synes bringa mer och mer vantrevnad och vanskligheter här i landet, för varje år som lider — vända tillbaka till det gamla styre som vi känna och veta vara lyckosamt och till förkovran. Insen I icke att det var en klok och djärv mans företag — och förstån I icke att nu kan detta företag näppeligen tagas upp av andra efter honom. Porsesönernas sak har han förspillt — andra män av kungaätten finnas ej som folk kan fylka sig kring. I torden kanske säga att, hade Erlend drivit sitt företag igenom och fört junker Håkon till Norge, så hade han spelat mig i handom. Stort längre fram än i land med svennen hade dessa — gröna piltar — näppeligen kommit, utan vettige män hade måst träda därtill och reda upp det som återstod. Så är det — det törs jag stå vid. Gud vet att icke har jag haft vinning utan snarare har jag måst åsidosätta omsorgen om mitt eget, under de tio år jag levat i oro och omak och strid och vedermödor utan ände — några få män i landet ha insett detta, och därmed får jag vara nöjd —!» han slog handen hårt i bordet: »förstån I det, Simon, att den mannen som hade tagit slika storråd på sina skuldror att ingen vet om icke det gällde välfärd för oss alla här i landet och för våra efterkommande i långliga tider — och lade från sig alltsamman på en horkonas sängbräda — Guds blod! han kunde väl vara värd att få slikt köp som Audun Hestakorn fick!» Han tillade något lugnare:

»Eljes är det icke så att jag icke unnar Erlend att bliva bärgad till livet, och ej mån I tro att icke jag också harmas över det som I förtäljen. Och jag menar att följen I mitt råd, så finnen I nog män som vilja gå med eder i denna sak. Men jag tror icke att jag kan gagna eder så mycket med mitt medfölje, att jag objuden vill fara till kungen, för den skull.»

Simon reste sig stelt och med möda. Han var gråblek i ansiktet av trötthet. Stig Håkonsson gick bort och klappade honom på axeln — nu skulle det vankas mat; han hade bara inte velat ha in obehöriga, innan de fått tala ut. Men nu måste han styrka sig med att äta och dricka och sova efteråt. Simon tackade — han ville rida vidare om en stund, om Stig kunde låna honom en frisk häst. Och han ville härbärgera hans sven, Jon Dolk, i natt. — Simon hade måst rida från karlen i går afton, ty dennes häst kunde ej hålla skritt med Digerbein. Ja, han hade ridit större delen av natten — trodde ju han skulle känna så väl till vägen hitut — men han hade dock tagit miste ett par gånger —.

Stig bad honom vänta till morgondagen, så skulle han själv rida med honom — i varje fall ett stycke till vägs — ja, han kunde gärna följa med till Tunsberg också —.

»Här har jag ingenting att vänta på vidare. Jag ämnar mig endast bort i kyrkan — eftersom jag nu en gång är här vid gården — skall jag väl ändå läsa en bön, där Halfrid ligger —.»

Blodet jäste och susade i hans uttröttade kropp, hjärtat dunkade öronbedövande. Det var som om han skulle kunna stupa, han var halvvaken. Men han hörde sin egen röst, som sade, lugnt och likgiltigt:

»Viljen I icke följa mig åt, herr Erling? Jag vet att hon höll er kärast av sina fränder —»

Han såg ej på den andre, men han kände på sig hur denne stelnade till. Om en stund hörde han genom det susande och sjungande ljudet av sitt eget blod Erling Vidkunssons klara och artiga röst:

»Det vill jag gärna, Simon Darre. — Det är otäckt väder», sade han, han spände på sig svärdet och kastade en tjock kappa över axlarna. Simon stod orörlig, tills den andre var färdig. Så gingo de.

Ute silade höstregnet ned, och dimman drev in från sjön, så tjock att de knappt sågo en skymt längre än ett par hästlängder inåt gärdena och de gulnade lövdungarna på ömse sidor om stigen. Det var ej lång väg till kyrkan. Simon hämtade nyckeln i prästgården strax bredvid — han var glad då han såg att det kommit nytt folk där sedan hans tid — så slapp han undan mycket prat.

Det var en liten stenkyrka med ett enda altare. Tanklöst återsåg Simon samma bilder och prydnader som han sett så många hundra gånger, medan han knäböjde ett stycke från Erling Vidkunsson vid den vita marmorstenen, läste bönerna och korsade sig, då det skulle så vara — utan medvetande därom.

Han förstod ej själv hur han kunnat. Men nu var han mitt inne i det. Vad han skulle säga hade han ingen aning om — men fast han kände sig sjuk av förfäran och skam över sig själv, så visste han att han i alla fall ville göra ett försök.

Han mindes den ej längre unga kvinnans vita, sjuka ansikte inne i sängens halvdunkel, hennes behagliga, milda röst — den eftermiddagen då han satt på sängkanten hos henne och hon omtalade det. Det var en månads tid innan barnet kom, hon väntade själv att det skulle kosta hennes liv — och hon var villig och glad att köpa deras son så dyrt. Den lilla stackarn, som låg här under stenen i en liten kista vid moderns skuldra. Nej, det kunde ingen man göra, det som han velat —.

Men Kristins vita ansikte. Hon visste det, när han kom hem från Akersnäs den dagen. Blek och lugn talade hon om det och utfrågade honom — men han hade sett hennes ögon i en snabb skymt och icke vågat möta dem sedan. Var hon nu var eller vad hon hade gjort, visste han ej — om hon satt i härbärget eller var hos mannen, eller om de hade fått henne till att fara ut till Skogheim — han hade överlämnat den saken åt Olav Kyrning och Sira Ingolf — han stod ej ut med mera, och han tyckte han hade ingen tid att förlora —.

Simon visste ej av att han gömde ansiktet i sina händer. Halfrid — det är ju varken om synd eller skam, Halfrid min — Men ändå. Det som hon hade sagt till honom, sin make — om sin sorg och om sin kärlek, som gjorde att hon stannade kvar hos den gamla djävulen. En gång hade han redan dräpt sitt barn under moderns hjärta — och hon stannade, för att hon icke ville fresta sin hjärtans kär —.

Erling Vidkunsson låg på knä, utan uttryck i det färglösa, välbildade ansiktet. Händerna höll han tryckta mot bröstet med innersidorna mot varandra; allt emellanåt gjorde han korstecknet med en stilla, mjuk och vacker rörelse och förde så fingerspetsarna mot varandra igen.

Nej. Detta var så förfärligt att ingen man kunde förmå sig därtill. Inte ens för Kristins skulle kunde han göra det! De reste sig samtidigt, bugade sig för altaret och gingo ned genom kyrkan; Simons sporrar klingade litet för varje steg på stengolvet. Ännu hade de icke sagt ett ord till varandra, sedan de gått ut från gården, och Simon visste ej vad som nu skulle ske.

Han låste kyrkdörren, och Erling Vidkunsson gick före över kyrkogården. Under det lilla taket över grinden stannade han. Simon kom efter; de stodo litet, innan de skulle ut i det silande regnet.

Erling Vidkunsson talade lugnt och stilla, men Simon kände det dova, gränslösa raseri som hotade djupt nere inom den andre — han vågade ej se upp.

»I djävulens namn, Simon Andresson, vad menen I med att — ställa till — detta?»

Simon kunde icke svara ett ord.

»Menen I att I kunnen hota mig — så att jag skall göra eder till viljes — för det I kanske haven hört några lögnaktiga rykten om händelser som timade — den tid I väl nätt och jämnt voren avvand —.» Vreden mullrade närmare nu.

Simon skakade på huvudet:

»Jag tänkte bara, herre, att när I mindens henne som var bättre än det renaste guld — då skullen I kanske känna misskund med Erlends hustru och barn.»

Herr Erling såg på honom — han svarade ej utan började fläka mossa och lav från stenarna i kyrkogårdsmuren. Simon sväljde och vätte läpparna med tungan:

»Jag vet näppeligen vad jag tänkte, Erling Vidkunsson — att när I mindens henne, som tålde alla de onda åren — utan annan tröst eller hjälp utom Gud allena — att I då skullen vilja hjälpa så många människor — ty det kunnen I! — efter som I icke kunden hjälpa henne. Haven I ångrat någon stund att I reden från Manvik den dagen och läten Halfrid sitta kvar i den djävulens våld —»

»Men jag har icke det!» Erlings röst blev skärande. »Ty jag vet att hon aldrig — men detta tänker jag icke du förstår! Ty hade du till fullo förstått en enda stund hur stolt hon var, den fru du fick till hustru» — han skrattade i vrede — »då hade du icke gjort detta. Icke vet jag vad du vet — men du kan gärna få veta detta: De sände mig, ty Håkon låg sjuk den tiden, för att jag skulle hämta henne hem till hennes fränder. Elin och hon hade vuxit upp som systrar, de voro vid pass jämnåriga, ehuru Elin var hennes faster — vi hade — det hade blivit så att kom hon hem från Manvik, så hade vi måst mötas titt och ofta. Vi sutto och talades vid en hel natt i ända borta på svalen till lindormsburen^[34] — varje ord som blev sagt kunna både hon och jag svara för inför Gud på domens dag. Så får han svara oss varför det skulle så vara —

Men Gud lönade ju hennes fromhet till sist. Gav henne en god make till tröst för den hon haft förut — slik en valp som du var — som låg med tjänstekvinnorna hennes i hennes egen gård — och lät henne föda upp dina oäkta ungar —», han kastade den sammanknådade bollen av mossa långt bort.

Simon stod orörlig och stum. Erling flådde av ett stycke mossa igen och kastade det:

»Jag gjorde vad hon bjöd mig. Har du hört nog? Det var ej annan råd. Varhelst i världen vi hade mötts, så hade vi — så hade vi —. Hor är intet fagert ord. Blodskam — är styggeligare —»

Simon rörde på huvudet till en liten stel nick.

Han förstod själv — att det skulle vara löjligt att säga vad han tänkte. Erling Vidkunsson hade varit på tjugutalet, fin och hövisk, Halfrid hade älskat honom så att hon gärna hade kysst hans fotspår över tunets daggiga gräs den vårmorgonen — Han själv var en halvgammal, fetlagd. ful bonde — och Kristin! Aldrig skulle det falla henne in att det vore fara för någonderas själahälsa, om de så bodde samman i tjugu år. Det hade han då grundligt fått lära inse —.

Så sade han stilla, nästan ödmjukt:

»Hon nändes icke låta det menlösa barnet, som hennes tärna fått med hennes egen make, fara illa i världen. Det var hon som bad mig giva barnet dess rätt, så vitt jag förmådde. Åh, Erling Vidkunsson — för Erlends arma, menlösa hustrus skull — Hon sörjer sig till döds — Det tycktes mig ej jag kunde låta någon sten ligga utan att vändas, då jag sökte efter hjälp åt henne och alla hennes barn —»

Erling Vidkunsson stod och lutade sig mot grindstolpen. Hans ansikte var lika lugnt som det brukade vara, och rösten var hövisk och kylig, när han åter talade:

»Hon har likat mig väl, Kristin Lavransdotter, det lilla jag sett av henne — en fager och värdig kvinna är hon — och jag har sagt det så många gånger, Simon Andresson — jag tänker visst att I fån hjälp, om I följen mina råd. Men jag fattar ej rätt vad I menen med detta — underliga påfund. I kunnen väl icke mena att — för det jag måste låta min farbror råda över mitt giftermål, omyndig som jag var den gången, och den mön som likade mig bäst bortlovad, när vi lärde känna varandra — Så menlös som I sägen, är nu väl icke Erlends hustru. Ja, I ären gift med systern, det är ju så, men I och icke jag haven vållat att vi kommit att föra detta — underliga samtal — och då fån I väl tåla att jag nämner det. Jag minns, det gick tal därom den tiden Erlend blev gift med henne — det var mot Lavrans Björgulfsons råd och vilja den saken kom till stånd, men mön hade tänkt mer på att få sin vilja fram än på att lyda sin far och akta sin heder. Ja, hon kan vara en god hustru likafullt — men hon fick ju Erlend, så de ha väl haft sin tid i fröjd och gamman. Jag tror aldrig Lavrans hade stor glädje av den mågen — han hade redan valt en annan man åt dottern, när hon gjorde Erlends bekantskap — hon var bortlovad, det vet jag —», han tvärtystnade, såg på Simon ett ögonblick och vände huvudet åt sidan, nog så förlägen.

Blossande röd av skam lutade Simon ansiktet djupt ned, men han sade i alla fall, lågmält men med fast röst:

»Ja, hon var lovad åt mig.»

Ett ögonblick stodo de och tordes ej se på varandra. Så kastade Erling Vidkunsson den sista mossbollen, vände sig om och gick ut i regnet. Simon blev stående kvar — men när den andre var ett stycke inne i dimman, stannade han och vinkade otåligt.

Så gingo de tillbaka, lika tysta som de kommit. De voro nästan framme vid gården, då herr Erling sade:

»Jag skall göra det, Simon Andresson. I fån vänta tills i morgon, så kunna vi färdas i flock, alla fyra.»

Simon såg upp på den andre — hans ansikte var alldeles förvridet av blygsel och smärta. Han ville tacka, men förmådde icke, han måste bita sig hårt i läppen, ty underkäken darrade så förskräckligt.

I detsamma de gingo in genom dörren, lade Erling Vidkunsson liksom tillfälligt handen på Simons skuldra. Men den ene visste om den andre att de icke vågade se på varandra.

Nästa dag, när de höllo på att göra sig redo för färden, ville Stig Håkonsson nödvändigt låna Simon kläder — han hade ingenting med sig till ombyte. Simon såg ned på sig — hans sven hade borstat och putsat upp hans dräkt, men illa medfaren var och förblev den efter den långa ritten i det dåliga vädret. Men han slog sig på låren:

»Jag är för tjock, Stig —. Och icke kommer jag för att vara med på gästabudet —»

Erling Vidkunsson stod med foten uppe på bänken, och hans son spände fast den gyllne sporren — det var som om herr Erling ville hålla sina tjänare så mycket som möjligt undan i dag. Riddaren log underligt bistert:

»Skada gör det visst icke, om det syns på Simon Darre att han icke sparat sig i svågerns tjänst — utan stiger rakt in från allfarvägen med sina djärva och kloka ord. Han har gott munläder, denne vår forne frände, Stig. Det är endast ett jag fruktar — att han icke skall märka själv, när han bör sluta —»

Simon stod mörkröd, men han sade ingenting. I allt vad Erling Vidkunsson sagt till honom sedan i går, hade han märkt det hånfulla agget — och en underlig, motvillig godhet — och en fast vilja att främja denna sak — eftersom han nu en gång åtagit sig den.

Så redo de norrut från Manvik, herr Erling, hans son och Stig, med tillsammans tio välklädda och väl beväpnade svenner. Simon, som hade en enda man, tänkte att han kunde då ha vårdat sig om att komma med anständigare följe och bättre utstyrd — Simon Darre av Formo hade ej behövt rida med sina före detta släktingar som en ringa man, som sökt deras bistånd i sin vanmakt. Men det var honom likgiltigt. Han var så trött och så knäckt av vad han gjort i går, så nu tyckte han nästan det gjorde honom detsamma vad utgång denna färden fick.

Simon hade alltid låtsat som om han icke satte någon tro till de fula ryktena om kung Magnus. Han var ej större helgon än att han kunde tåla ett grovt skämt bland vuxna karlar. Men när folk körde ihop huvudena och rysande mumlade om mörka och hemliga synder, blev han alltid illa till mods. Och det tycktes honom otillbörligt att tro på eller lyssna till något sådant om den konung vars handgångne man han kallades.

I alla fall blev han förundrad när han stod inför den unge kungen. Han hade ej sett Magnus Eriksson, sedan denne var barn, och hade ändå väntat sig att det skulle vara något kvinnoaktigt, slakt och osunt över honom — men detta var en av de vackraste unga män Simon någonsin fäst ögonen på — och han såg så manlig och kunglig ut i all sin ungdom och slanka spänstighet.

Han bar en ljusblå, grönmelerad dräkt, fotsid och veckrik, som hölls åt kring den smala midjan av ett gyllne bälte — och han förde sin resliga och smärta gestalt med fulländat behag i den tunga dräkten. Kung Magnus hade ljust hår, som låg slätt kring det vackert formade huvudet men var krusat med konst i topparna, så att det burrade sig kring halsens fria och kraftiga stam. Hans anletsdrag voro fina och käcka, hyn var frisk, med röda kinder och ett gyllne skimmer av solbränna, han hade klara ögon och öppen blick. Han hälsade sina män med fager hållning och vänsäll älskvärdhet. Sedan lade han sin hand på Erling Vidkunssons arm och förde honom med sig några steg bort från de andra, medan han tackade honom, för att han kommit.

De talades vid en stund, och herr Erling nämnde att han hade ett särskilt ärende att anbefalla åt konungens nåd och välvilja. Tjänarna satte då fram en stol åt riddaren framför konungens högsäte, anvisade de tre männen platser något längre ned i rummet och gingo ut.

Som av sig självt hade Simon återfunnit det skick och den hållning han fått lära i ungdomen — han hade också givit med sig och tagit emot till låns av Stig en sid, brun klädesdräkt, så att han stack ej av från de andra männen till utseendet heller. Men han satt och kände sig till mods som om han varit mitt i en dröm, han var, och han var icke densamme som den där unge Simon Darre, en munter och curteis riddareson, som hade burit handakläde och vaxljus till kung Håkon i Oslo kungsgård för evigt många vintrar sedan. Han var, och han var icke Simon bonde av Formo, som hade levat sitt fria och friska liv där norrut i dalen alla dessa år — sorglös på sätt och vis, fastän han vetat hela tiden att ini honom låg denna glöd och pyrde — men han vände bort sina tankar från det. Där steg en dov och hotande upproriskhet inom mannen — det var ingen syndig vilja eller någon hans skuld, så vitt han visste, utan ödet som blåst upp den till ljus låga, och han måste kämpa och låtsa om ingenting, medan han halstrades över långsam eld.

Han steg upp, då alla andra gjorde det — kung Magnus hade rest sig:

»Käre frände», ljöd hans friska unga röst, »detta tycks mig vara saken. Junkern är min bror, men vi ha nu aldrig försökt oss på att hålla hird tillsammans — samma män kunna ej tjäna oss båda. Det ser då ej heller ut som om Erlend menat att det skulle fortfara så — om han också någon tid ännu var min syssloman och samtidigt tycks ha blivit Håkons handgångne man. Men de av mina män som hellre vilja följa min bror Håkon skola ha orlov från min tjänst och frihet att söka sin lycka i hans gård. Vilka de månde vara — det aktar jag att få veta av Erlends mun.»

»Då mån I, herre konung, fresta att komma till enighet med Erlend Nikulausson i det stycket. I fån hålla det löfte om lejd som I givit och unna eder frände ett samtal —»

»Ja, han är min frände och eder frände, och herr Ivar fick mig till att lova honom lejd — men icke höll han sina eder till mig, och icke mindes han frändskapen oss emellan» — kung Magnus log litet och lade åter ena handen på Erlings arm. »Mina fränder, frände, tyckas leva efter det ordet som vi ha här i landet om att frände är frände värst! Nu är jag fullt villig att visa min frände Erlend av Husaby misskund för Guds och Vår frus och min jungfrus skull — liv och gods och frihet att vistas i landet, om han vill förlika sig med mig, laglig frist att lämna mina riken, om han vill fara till sin nye herre, hertig Håkon — samma misskund vill jag unna varje man som varit i förbund med honom, men — jag vill veta vilka de äro, och vilka av mina män här och var i landet som tjänat sin herre med falskhet. Vad sägen I, Simon Andresson — jag vet att eder far var min morfars trofasta stöd, I själv haven tjänat kung Håkon med heder — menen I icke att jag har rätt att forska i denna sak?»

»Jag menar, herre konung» — Simon trädde fram och hälsade åter — »att, så länge Eders nåde styr efter detta lands lag och sedvänja, och med misskund, så skolen I förvisso aldrig få veta vilka de män månde ha varit som hade tänkt taga sin tillflykt till olaglighet och drottsvek. Ty den stund folket i landet ser att Eders nåde vill hävda slik rätt och slikt skick som edra framfarna fäder ha stiftat, så skall visst ingen man i detta rike tänka på att spilla freden. Utan de töra tiga och tänka bättre efter, som någon tid kanhända torde funnit svårt att tro att I, herre, i eder ungdom, skulle kunna styra två stora kungariken med visdom och kraft.»

»Det är så, herre konung», bekräftade Erling Vidkunsson, »ingen man i detta rike har tänkt på att vägra eder lydnad i något som I bjuden med rätta —»

»Icke det? I menen alltså att Erlend icke har farit med svek och högförräderi — om vi se närmare efter?»

Ett ögonblick tycktes det som om herr Erling skulle bli svaret skyldig, då tog Simon till orda:

»I, herre, ären vår drott — av eder väntar var man att I skolen näpsa lagbrott enligt lag. Men följen I efter där Erlend Nikulausson har gått före, då kunde det hända att de trädde fram och nämnde sina namn, som I nu så mycket åstunden att veta — eller ock andra män, som kunde börja tänka och grunda över hur det hängde ihop med denna sak, ty det kommer att talas mycket därom, ifall Eders nåde förfar så som I haven hotat mot en så känd och högbördig man som Erlend Nikulausson.»

»Vad menen I, Simon Andresson?» sade kungen skarpt — han rodnade i detsamma.

»Simon menar», inföll Bjarne Erlingsson, »att det torde icke löna sig för Eders nåde, om folk ger sig till att spörja varför Erlend icke fick njuta slik manhelgd som är var mans rätt förutom tjuvar och nidingar. De kunde då komma att tänka på kung Håkons andra dottersöner —»

Erling Vidkunsson vände sig häftigt mot sonen, han såg vred ut — men kungen frågade torrt:

»Räknen I icke en drottsvikare för niding?»

»Ingen kallar honom så, om han får framgång med sina anslag, herre», svarade Bjarne.

Ett ögonblick stodo de alla tysta. Så yttrade Erling Vidkunsson:

»Vad än Erlend månde kallas, herre, så höves det eder icke att kränka lagen för hans skull —»

»Då tarvar lagen att bötas i detta stycke», sade konungen häftigt, »om det är så att jag icke har makt att skaffa mig kunskap om huruledes folket aktar hålla tro och loven mot mig —»

»Likväl kunnen I icke fara fram efter sådan förbättring, förrän den är gjord, utan att I öven våld mot folket, och det har av gammalt haft svårt att tåla övervåld av sina kungar», sade herr Erling tvärt.

»Jag har mitt ridderskap och mina handgångna män att stödja mig vid», svarade Magnus Eriksson med ett pojkaktigt skratt. »Vad sägen I, Simon?»

»Jag säger, herre — det torde visa sig att det icke är så säkert stöd — att döma efter det köp ridderskap och adel bjudit sina kungar i Danmark och Sverige — då allmogen ingen makt hade att stödja kungamakten mot dem. Men tänker Eders nåde på slika råd, då vill jag be att I lösen mig ur eder tjänst — ty då vill jag hellre finnas bland allmogen.»

Simon hade talat så lugnt och sansat att det tycktes som om kungen icke genast fattade hans mening. Så skrattade han:

»Hoten I mig, Simon Andresson —? Är det så att I viljen kasta eder handske till mig?»

»Det blir efter eder önskan, herre», sade Simon lika lugnt, men han drog sina handskar ur bältet och höll dem i handen. Då böjde unge Bjarne sig fram och tog tag i dem:

»Detta är icke lämpliga bröllopshandskar för Eders nåde att köpa!» Han höll upp de tjocka, nötta ridhandskarna och skrattade. »Kommer det ut, herre att I haven sport efter dylika, då kunde det lätt bjudas ut allför många — för gott köpt!»

Erling Vidkunsson gav till ett rop. Med en bråd rörelse tycktes han svepa den unge kungen åt ena sidan, de tre männen åt den andra, han drev dem nedåt mot dörren: »Jag vill tala med kungen på tu man hand.»

»Nej, nej, jag vill tala med Bjarne», ropade kungen och skyndade efter.

Men herr Erling föste ut sin son med de andra.

De gingo en stund och drevo omkring på borggården och utanför på berget — ingen av dem sade något. Stig Håkonsson såg betänksam ut men höll munnen, som han gjort hela tiden, Bjarne Erlingsson gick och smålog förstulet för sig själv. Om en stund kom herr Erlings vapensven och hälsade från sin husbonde att han bad dem vänta på honom i härbärget — deras hästar voro framme på borggården.

Sedan sutto de i härbärget. De undveko att tala om det som hade hänt — till sist började de prata om sina hästar och hundar och falkar. Det slutade med att frampå kvällen sutto Stig och Simon och berättade kvinnohistorier — Stig Håkonsson hade alltid haft ett stort förråd av sådana, men Simon gick det så att de flesta han kom i håg, började Stig just på med, och antingen hade de hänt honom själv, eller också hade det nyligen tilldragit sig någonstädes nära Manvik — till och med då Simon påminde sig att han hört stumpen i sin barndom av huskarlarna hemma på Dyfrin.

Men han skrattade och skrockade i kapp med Stig. Emellanåt var det som om bänken gungat under honom, där han satt — han var rädd för något men tordes ej tänka ut vad det var. Bjarne Erlingsson log stilla, drack vin och tuggade på äpplen, fumlade med kraghättan och berättade någon gång en liten bit — det var de värsta historierna, men de voro så försåtliga att Stig ej begrep dem. Han hade hört dem av en präst i Björgvin, sade Bjarne.

Äntligen kom herr Erling. Sonen gick honom till mötes för att hjälpa honom av med ytterplaggen. Erling vände sig vredgad mot den unge:

»Du!» Han slängde kappan i händerna på Bjarne — så flög det över faderns ansikte en glimt av ett leende, som han ej ville vidgå. Han vände sig mot Simon:

»Ja, nu fån I vara nöjd, Simon Andresson! Nu kunnen I visst lita tryggt på att den dagen icke är långt borta, då I skolen sitta i frid och trevnad tillsammans på granngårdarna — I och Erlend — och hans hustru och alla deras söner.»

Simon hade blivit en skiftning blekare i ansiktet, när han reste sig upp och tackade herr Erling. — Han visste vad det var för en fruktan han icke vågat se i ögonen. Men det fanns nu ingen råd.

Vid pass fjorton dagar senare blev Erlend Nikulousson fri. Simon med sina två svenner och Ulv Haldorsson redo ut till Akersnäs och hämtade honom.

Träden stodo nästan nakna, ty det hade blåst hårt veckan förut. Barfrosten hade börjat nu — det klang hårt under hästhovarna, och markerna voro ljusa av rim, när de redo inåt staden. Det såg ut att kunna bli snö — himlen var jämnt överdragen med moln och dagsljuset mulet och kallgrått.

Simon hade sett att Erlend släpade litet på ena benet, när han kom ut på borggården, och han föreföll något stel och ovig, när han steg till häst. Han var också mycket blek. Han hade blivit av med skägget och fått sitt hår klippt och rengjort — i överansiktet var han nu gulblek, och underansiktet var vitt med blåaktig skäggbotten; han var insjunken under ögonen. Men han såg ståtlig ut i den sida, mörkblå »kjorteln» och kappan och, när han tog avsked av Olav Kyrning och räckte penninggåvor till de män som vaktat honom och burit till honom mat i fängelset, förde han sig likt en hövding som skilts från folket i en bröllopsgård.

I början, medan de redo, tycktes han frysa; han huttrade några gånger. Så kom det litet färg på hans kinder, ansiktet livades — det var som om sav och liv vällde upp inom honom. Simon tänkte att Erlend var visst icke lättare att bryta än en vidja.

De kommo till härbärget, och Kristin gick sin make till mötes på tunet. Simon försökte att icke se dit, men han måste.

De räckte varandra handen och växlade några ord, stilla och klarmält. De redde sig vackert och höviskt nog med detta möte i allt gårdsfolkets åsyn. Fast blossande röda blevo de bägge två, de sågo på varandra en sekund, så sänkte båda blicken. Därpå bjöd Erlend åter sin hustru handen, och de gingo tillsammans mot den loftsbur där de skulle bo, medan de voro kvar i staden.

Simon styrde sina steg mot det hus där han och Kristin hittills hade bott. Då vände hon sig om vid nedersta trappsteget till buren och ropade på honom med en röst, som lät underbart klingande:

»Kommer du icke, svåger — du måste ha mat nu först — och du, Ulv!»

Hon tycktes så ung och mjuk i kroppen, så som hon stod och vände sig litet i höfterna och såg sig om över axeln. Så snart hon kommit till Oslo, hade hon börjat fästa sin huvudbonad på ett annat sätt. Här söderut var det endast småmäns hustrur som buro huvudlinet på gammaldags vis, så som hon burit det alltsedan hon blev gift: tätt åtdraget kring ansiktet som ett nunnedok, med snibbarna fästa i kors över axlarna, så att halsen helt och hållet doldes, och med många veck på sidorna och ned över bakhuvudet och dess hårknut. I Trondheim gällde det så att säga som ett tecken till fromhet att sätta huvudklädet på detta sätt, vilket ärkebiskop Eiliv alltid lovprisade såsom det sedligaste och ärbaraste för gifta kvinnor. Men för att ej sticka av hade hon tillägnat sig seden här söderut, med linklädet lag slätt över hjässan och rakt nedhängande baktill, så att framhåret syntes och hals och skuldror blevo fria, och så hörde det till att flätorna bara bundos upp, så pass att de ej syntes nedanför, och duken smög sig mjukt efter huvudskålens form. Simon hade nog märkt det förut och tyckt att det klädde henne — men han hade ändå inte förrän nu sett hur ung det gjorde henne. Och hennes ögon skeno som stjärnor.

Fram på dagen kom en hel del folk som ville hälsa på Erlend — Ketil av Skog, Markus Torgeirsson, senare på kvällen Olav Kyrning själv, Sira Ingolf och herr Guttorm, en präst vid Halvardskyrkan. När de två prästerna kommo, hade det börjat snöa, torrt och finkornigt, och de hade kommit bort från vägen och in på ett gärde, där det växte kardborrar — deras kläder voro fullsatta med dem. Alla fingo bråttom att plocka kardborrar av prästerna och deras följesvenner — Erlend och Kristin plockade herr Guttorm, de rodnade oupphörligt och skämtade med prästen, underligt osäkra och skälvande på målet, även när de skrattade.

Simon drack åtskilligt först på kvällen, men han blev ej vidare yr i huvudet därav — endast litet tung i kroppen. Han hörde varje ord, som talades, onaturligt skarpt. De andra blevo snart frispråkiga — kungens vän var ingen av dem.

Han kände en sådan underlig leda vid alltihop nu efteråt. Dumt prat var det de sutto där och hävde ur sig — högljudda och hetsiga. Ketil Åsmundsson var något enfaldig, hans måg, Markus, var ej vidare klyftig han heller; Olav Kyrning var en rättänkande och förnuftig man, men kortsynt — och de båda prästerna tycktes honom inte heller ha mycket omdöme. Nu sutto de alla och hörde på Erlend och instämde med honom — och han blev mer och mer sig lik, sådan han alltid brukat vara, uppspelt och övermodig. Nu hade han tagit Kristins hand och lagt den över sitt knä, satt och lekte med hennes fingrar — de sutto så att de rörde vid varandra med axeln. Nu blossade en klar rodnad upp på hennes kinder, hon kunde ej ta ögonen från honom — när han smög ena armen kring hennes midja, ryckte det kring munnen, så att hon hade svårt att hålla läpparna slutna —.

Så gick dörren upp, och Munan Bårdsson steg in.

»Sist kom den stora stuten själv», ropade Erlend skrattande, sprang upp och gick emot honom.

»Hjälpe oss Gud och Maria mö — jag tror du är utan all bekymran, du Erlend», sade Munan förargad.

»Ja, hjälper det att sörja och klaga nu då, menar du, frände!»

»Aldrig har jag sett din like — all din välfärd har du ött —»

»Ja, jag var aldrig slik att jag gick till helvete med bar bak för att bärga kroken min obränd», sade Erlend, och Kristin log stilla och rusig av lycka.

Simon lade sig ned över bordskivan med huvudet mot armarna. Måtte de bara tro att han var så drucken redan, så han hade somnat — han ville vara i fred —.

Ingenting var annorlunda än han hade väntat — borde ha väntat sig i varje fall. Här satt hon enda kvinnan bland alla dessa män, lika blid och blyg och trygg och säker. Så hade hon varit den gången också — då hon svek honom — skamlös eller oskyldig, han visste ej vilketdera. Åh nej, det var då ej sant heller, hon hade inte varit så säker, hon hade ej varit skamlös — hon hade ej varit lugn bakom den lugna minen — Men den mannen hade förhäxat henne — för Erlends skull gick hon gladeligt över glödande stenar — och hon hade trampat på honom, som om hon icke trott han var annat än kall sten —.

Åh, han låg och fantiserade — hon ville ha sin vilja fram och frågade inte efter annat. Låt dem ha sin fröjd — det kunde göra honom detsamma. Angick det honom om de avlade sig sju söner till — så blev det fjorton att skifta hälften av arvet efter Lavrans Björgulfson. Det såg inte ut som om han skulle behöva ha bekymmer för sina barn, Ramborg var inte så rask att få barn som systern — hans avkomma skulle sitta efter honom med makt och rikedom en gång i tiden. Men det var honom likgiltigt — i kväll. Han hade lust att dricka mera — men han kände att i natt skulle Guds gåvor inte bita på honom — och så måste han lyfta upp huvudet då och kanske bli indragen i samtalet.

»Ja, du menar visst du kunde dugt till riksföreståndare, du», sade Munan hånfullt.

»Nej, du kan förstå, vi hade aktat dig därtill», skrattade Erlend.

»I Guds namn, vakta då munnen din, karl —»

De andra skrattade.

Erlend kom bort och rörde vid hans skuldra:

»Sover du, svåger —?» Simon såg upp. Den andre stod framför honom med en bägare i handen. »Drick då med mig, Simon! Dig kan jag tacka mest för att jag bärgat livet — och jag är glad för det, sådant det nu är, frände! Du bistod mig som en bror — hade du icke varit min svåger, så hade jag väl fått mista huvudet. — Så kunde du fått min änka —»

Simon sprang upp. Ett ögonblick stodo de två och sågo på varandra — Erlend blev nykter och vit i ansiktet, hans läppar skildes åt i ett flämtande andetag —

Simon slog med knytnäven bägaren ur den andres hand, mjödet skvalpade över. Så vände han sig och gick ut ur rummet.

Erlend stod kvar. Han torkade av sin hand och handleden mot kjortelskörtet, utan att han visste om det — såg sig om: de andra hade ingenting märkt. Med foten sköt han in bägaren under bänken — stod ett ögonblick — så gick han stilla ut efter svågern.

Simon Darre stod nedanför burstrappan — Jon Dolk höll på att leda ut hans hästar ur stallet. Han rörde inte på sig, när Erlend kom dit:

»Simon! Simon — jag visste icke — jag visste icke vad jag sade!»

»Du vet det nu.»

Simons röst var alldeles tonlös. Han stod orörlig, såg inte på den andre.

Erlend såg sig rådlös omkring. Det skymtade en blek fläck av månen bakom skyslöjan, små hårda snökorn dalade ned. Erlend rörde sig frysande:

»Vart — varthän skall du fara —?» frågade han tafatt och såg på svennen och hästarna.

»Jag söker mig ett annat härbärge», sade Simon kort. »Du kan väl veta, här gitter jag ej stanna —»

»Simon!» utbrast Erlend. »Åh — jag vet icke vad jag ej skulle ge för att ha det osagt —!»

»Icke jag heller», svarade den andre som förut.

Dörren gick uppe i loftet. Kristin trädde ut på svalen med en lykta i handen — lutade sig fram och lyste ned:

»Stån I här?» frågade hon, med ljus röst. » Vad gören I ute nu?»

»Jag kände på mig att jag borde se till mina hästar — som det är höviskt folks sed att säga», svarade Simon skrattande ditupp.

»Ja men — du har ju tagit ut dina hästar» undrade hon med undertryckt skratt.

»Ja — slikt kan en man göra, när han är yr i huvudet», sade Simon som förut.

»Men kom upp nu!» föll hon in, ljus och glad.

»Ja. Strax.» Hon gick in, och Simon ropade åt Jon att ställa in hästarna igen. Han vände sig mot Erlend — mannen stod där, underligt slak i min och hållning. »Jag skall komma in om en stund. Vi få — försöka att låtsa som detta var osagt, Erlend — för våra hustrurs skull. Men så mycket förstår kanske du också — du var den siste man på jorden som jag ville — skulle vetat om — detta. Och glöm icke — att jag är icke så glömsk som du!»

Dörren däruppe gick på nytt; gästerna kommo ut i flock och följe, Kristin var med dem och hennes tärna, som bar lyktan.

»Ja», flinade Munan Bårdsson, »det är redan långt lidet på natten — och dessa två tänker jag längta svåra efter sängen —»

»Erlend. Erlend. Erlend. Kristin hade kastat sig mot honom i samma stund de stodo ensamma innanför loftsdörren. Hon smög sig hårt och tätt intill honom. »Erlend. — Du ser sorgsen ut —», viskade hon förskräckt, med de halvöppna läpparna nära upp mot hans mun. »Erlend?» hon tog om hans tinningar med båda händer.

Han stod ett ögonblick med armarna löst lagda omkring henne. Så, med ett sakta kvidande ljud i strupen, pressade han henne intill sig.

Simon gick bortåt stallet — han ville säga något till Jon men han glömde det under vägen. En stund stod han i stalldörren och såg upp mot måndiset och snöfallet — nu började det komma större flingor. Jon och Ulv kommo ut och stängde bakom sig, och de tre männen gingo tillsamman bort mot det hus där de skulle sova.

1. »Och ordet vart kött och tog sin boning ibland oss» Joh. ev. I:14.
2. Kärtesvennen (av kerti, vaxljus) utförde vissa pagesysslor bl. a. att bära vaxljusen vid högtidliga tillfällen.
3. Förlossningshjälp.
4. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.
   Psalt. 51:11—13.
5. Natten mellan 13:e och 14:e oktober.
6. Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud min Frälsare. Lukas ev. kap. 1 v. 46—47.
7. »Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud.» Psalt. 51:16.
8. Havstrollet.
9. Omfattade nuv. Nordlands och en del av Tromsö amt.
10. Nuv. Bergen.
11. Norra Ishavet.
12. Så stort jordstycke, som föder en man under en månad.
13. Strik = »huvudduk med skilda veck».
14. Ett slags ormbunke, Asplenium septentrionale.
15. De som bodde på hans ägor.
16. Trjanerna och Velli-å (se nästa sida), nu Tetrina och Voljestrov, utgjorde yttersta gränsen för de norska konungarnas skattland i Finnmark.
17. Terfinnarna, namn på befolkningen kring Trjanema.
18. Urgammal odalmanna-ätt.
19. Kantbräderna, som stödde taktäckningen (oftast torv).
20. Stuga med eldstad, »aren».
21. I Romdalsfjorden, Där fanns på den tiden en liten stad med kungsgård.
22. Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Matt. ev. 11:28.
23. Allhelgonadag.
24. Ett slags peppar.
25. 15 april.
26. Jag har uppvaknat, och jag är ännu hos dig. Ps. 139:18.
27. Vitsöndagen = första söndagen i fastan.
28. Bergen.
29. Hushållerska.
30. Fartyg med fem el. sex rum.
31. 8 september.
32. Biskopens ställföreträdare vid den kyrkliga jurisdiktionen.
33. Bohus.
34. Byggnaden var prydd med en snidad »lindorm».