Kristin Lavransdotter/Korset
← Husfrun |
|
Tredje delen
KORSET
Första avdelningen
FRÄNDER EMELLAN
I.
ANDRA ÅRET Erlend Nikulausson och Kristin Lavransdotter bodde på Jörundgård, ville husfrun själv ligga på sätern över sommaren.
Hon hade gått och haft detta i tankarna alltsedan vintertiden. På Skjenne gård var det av gammalt sed att hustrun själv låg uppe på sätern, ty en gång i tiden hade en dotter från den gården blivit bergtagen, och sedan hade hennes mor velat ligga i fjället varje sommar. Men de hade i mångt och mycket sina egna sedvänjor där på Skjenne — folk i bygden hade vant sig vid det och tyckte det skulle så vara.
Men eljest brukade icke husbondfolkets kvinnor från storgårdarna själva draga till säters. Kristin visste, att när hon nu gjorde det, så skulle folk prata och undra.
Så fingo de då i Guds namn bruka sina tungor. De sladdrade väl i alla fall om henne och vad hennes var.
Audun Torbergsson hade ej ägt annat än sina vapen och de kläder han gick och stod uti, när han blev gift med Ingeborg Nikulausdotter på Loptsgård. Han hade varit biskopens hästsven; det var den gången då biskopen var här norrut och invigde den nya kyrkan som Ingeborg kom i olycka. Nikulaus Sigurdsson tog först illa vid sig, svor vid både Gud och människor att en stalldräng icke skulle bli hans måg. Men Ingeborg fick tvillingar, och då tyckte väl Nikulaus det blev för många att föda ensam, sade folk och skrattade. Han gav Audun sin dotter till äkta.
Detta hade hänt två år efter Kristins bröllop. Glömt var det icke, och folk hade nog i minne att Audun var utsocknes — han var från Hadeland, av god ätt, men släkten hade blivit alldeles utfattig. Och mannen själv var ej så särdeles väl liden i Sil, han var halsstarrig, styvsint, sen att glömma vare sig ont eller gott, men en mycket driftig bonde och nog så lagkunnig — på sätt och vis var Audun Torbergsson nu en ansedd man i bygden och en man som folk icke gärna gjorde sig till ovän med.
Kristin tänkte på Audun bondes breda, bruna ansikte, som stack fram ur det stora, krusiga, röda håret och skägget, och på hans små skarpa, blå ögon. Han liknade både en och annan av män hon sett förr — hon hade sett sådana ansikten bland deras tjänstefolk på Husaby — Erlends huskarlar och skeppsmanskap.
Husfrun suckade. Det måste vara lättare för en slik man att hävda sin ställning, där han satt på sin hustrus odaljord. Han hade aldrig rått över annat förr.
Vintern och våren igenom gick Kristin och talade med Frida
Styrkarsdotter, som hade följt med dem från Tröndelagen och var
den främsta av hennes tjänarinnor. Omigen och omigen sade hon
till flickan att så och så brukades det här i dalen om sommaren, så
var slåtterfolket vant att ha det, och så ställde man under
skörden — Frida kom väl ihåg hur Kristin själv hade gjort i fjor? Ty
hon ville att allt här vid gården skulle vara likadant som det varit
på Ragnfrid Ivarsdotters tid.
Men att rentut säga att hon själv icke skulle vara härnere vid gården i sommar, det föll sig svårt för henne. Nu hade hon setat som husfru på Jörundgård två vintrar och en sommar, och hon visste själv alltför väl att när hon nu drog till säters i år, så var det liktydigt med en rymning.
Hon förstod nog att Erlend hade en mycket svår ställning. Från det han satt på sin sköterskas knä hade han aldrig vetat av annat än att han var född till att styra och råda över allt och alla omkring sig. Och hade han låtit andra styra och råda över honom, så hade han i allt fall själv aldrig insett det.
Han kunde omöjligt vara sådan som han låtsade. Han måste väl vantrivas här. Hon själv —. Fädernegården på bottnen av den stilla, instängda dalen, de släta åkrarna utmed älvens blanka, slingrande lopp genom aldungarna, gårdarna i den odlade bygden lågt nere vid fjällets fot och lodräta bergväggar ovanför, med gråa skåror mot himlen där högt uppe och ljusa rasblock längre ned och granskog och lövskog, som klängde sig uppåt sluttningarna ända nedifrån dalen — nej, detta tycktes henne själv ej mer den fagraste och tryggaste hembygd i världen. Här var instängt. Erlend måste väl tycka att här var dystert och instängt och omöjligt att trivas.
Men ingen kunde märka annat på honom än att han trivdes gott.
Den dagen de löste boskapen på Jörundgård, kom hon sig
äntligen för att säga det — om aftonen, då de sutto vid kvällsvarden.
Erlend satt och letade på fiskfatet efter en god bit — av häpnad
blev han sittande med fingrarna nere i fisken, medan han stirrade
på hustrun. Då sade Kristin hastigt att det var mest för den där
halssjukdomens skull som gick bland småbarn i dalen. Munan var
så klen, hon ville ta honom och Lavrans med sig upp till fjälls.
Ja, sade Erlend, då var det väl rådligast att Ivar och Skule finge följa med henne, de också.
Tvillingarna hoppade högt på bänken. Under resten av måltiden pratade de i munnen på varandra. De ville följa med Erling, som skulle ligga norrut inne bland Gråtopparna med fåren. Tre år förut hade fåraherdar från Sil förföljt en fårtjuv och dräpt honom vid hans stenkoja mellan Svinryggarna — det var en skogsgångare från Österdalarne. Så snart husfolket rest sig från bordet, buro Ivar och Skule in i rummet alla vapen de ägde och satte sig till att syssla med dem.
Litet senare på kvällen gick Kristin åt söder med Simon Andressons döttrar och sina söner Gaute och Lavrans. Arngjerd Simonsdotter hade varit vid Jörundgård största delen av vintern. Flickan var femton år gammal nu, och en dag under julen hade Simon talat om att nu borde väl Arngjerd lära sig något mer än vad hon kunde få reda på härhemma; hon var lika duktig som tjänstekvinnorna hon. Kristin erbjöd sig då att ta mön med sig hem och lära upp henne, så gott hon kunde, ty hon märkte att Simon höll hjärtligt av denna dotter och tänkte mycket på hennes framtid. Och barnet kunde nog tarva att lära annan hushållning än den på Formo. Simon Andresson var nu, sedan hustruns båda föräldrar dött, en av de rikaste männen i bygden. Han skötte sina egendomar omsorgsfulllt och förståndigt, och lantbruket på Formo ledde han med iver och duglighet. Men inomhus gick allt där i gården som det kunde — tjänstekvinnorna styrde och ställde med det hela, och när Simon märkte att oordningen och slöseriet i huset stego över alla bräddar, stadde han en eller två tjänarinnor till, men han talade aldrig om dylikt med sin hustru och tycktes varken vänta eller önska att hon skulle ta sig mera av hushållets ledning. Det var nästan som om han ej räknat henne för fullvuxen ännu — men han var mycket snäll och medgörlig mot Ramborg och öste gåvor över henne och barnen i tid och otid.
Kristin kom att fästa sig vid Arngjerd, när hon lärde känna henne. Vacker var flickan ej, men hon var klok, blid, godhjärtad, därtill både händig och flitig. När den unga gick med matmodern i huset eller satt vid hennes sida i vävstugan om kvällarna, tänkte Kristin ofta att nu önskade hon att ett av hennes barn varit en flicka. En dotter måste ju mera hålla sig till sin mor.
Hon tänkte på det nu i afton; hon gick och ledde Lavrans vid handen och såg på de båda andra, Gaute och Arngjerd, som voro före henne på vägen. Ulvhild sprang hit och dit, trampade sönder den sköra kvällsisen på vattenpussarna — hon lekte att hon var något slags djur och hade satt på sig sin röda kappa avigvänd, så att det vita harskinnsfodret var utåt.
Nere i dalen tätnade skuggorna till skymning över de nakna, bruna gärdena, Men vårkvällens luft tycktes ljusmättad. De första stjärnorna tindrade fuktigt och vitt högt uppe på himlen, där det vattenklara gröna blånade mot dunkel och natt. Men över fjällens svarta rand på hinsidan dalen dröjde ännu kvar en strimma gult ljus, och i dess återglans lyste rasblocken uppefter den branta bergväggen, nedanför vilken de gingo. Allra överst, där de tillspetsade drivorna stucko upp över fjällkammen, glittrade det av snö och blänkte till i jöklarna, som hängde nedanför och som närde de sorlande och forsande bäckarna överallt där nedåt mellan urens block och stenar. Ljudet av vatten fyllde hela luften ovan bygden — längst ned tonade älvens starka brus. Och så ljöd där fågelsång från alla håll, ur alla dungar och snår och ur skogen.
En gång stannade Ulvhild, tog upp en sten och kastade den in efter fåglalåten. Men stora syster grep henne i armen. Så gick hon lugnt ett stycke, men om en liten stund slet hon sig lös och skuttade utför backen — tills Gaute ropade på henne.
De voro nu alldeles invid det ställe där vägen lopp in i granskogen; inne ur täta skogen klang det i en stålbåge. Härinne låg ännu snö, och det luktade kallt och friskt. Litet längre fram, på en liten uthuggning, stod Erlend med Ivar och Skule.
Ivar hade skjutit efter en ekorre; pilen satt högt uppe i granstammen, och nu ville han ha ned den. Han slungade sten efter sten; det sjöng i det väldiga mastträdet, när han råkade stammen.
»Vänta litet, så skall jag försöka om jag kan skjuta ned den åt dig», sade fadern. Han kastade kappan bakåt från axlarna och lade en pil på bågen, tog sikte — ganska vårdslöst — i det osäkra ljuset härinne bland träden. Strängen klang, pilen ven genom luften och borrade in sig i granstammen alldeles intill gossens. Erlend tog åter en pil och sköt — den ena av de två pilar som sutto fast i trädet gled rasslande nedåt från gren till gren; på den andra var skaftet splittrat, men spetsen satt kvar.
Skule sprang ut i snön för att ta upp de två pilarna, Ivar stod och stirrade upp i grantoppen:
»Det är min, den som sitter i, far! Den sitter i till skaftet — det var ett kraftigt skott, far!» — han började förklara för Gaute varför han ej hade träffat ekorren.
Erlend skrattade tyst och slängde kappan till rätta igen:
»Skall du vända nu, Kristin? Jag får giva mig av på hemvägen — vi ärna oss efter tjädern i morgon i otta, Nåkkve och jag —»
Kristin svarade hastigt nej, nu ville hon följa flickorna fram till gården — måste ha sagt några ord till sin syster i kväll —.
»Då kunna Ivar och Skule gå med mor och följa henne hem — om jag får stanna hos eder, far?» sade Gaute.
Erlend lyfte Ulvhild Simonsdotter på sina armar till avsked. Och eftersom hon var så vacker och röd och frisk, med de bruna lockarna ini den vita pälshättan, så kysste han henne, innan han satte ned henne, vände och gick hemåt med Gaute.
Nu då Erlend ej hade annat att ta sig till, var han alltid i sällskap med någon av sina söner. — Ulvhild tog mosterns hand och gick ett litet stycke — så sprang hon igen, rusade in mellan Ivar och Skule. Ja, hon var ett fagert barn, men vild och oregerlig. Hade de ägt en dotter, så skulle väl Erlend alltid haft henne att leka med också.
På Formo var Simon ensam i rummet med sin lilla son, när de trädde in. Han satt i högsätet mitt för långbordet och såg på Andres; barnet knäböjde på ytterbänken och lekte med några gamla tränaglar, försökte få dem att stå på huvudet i en rad bortåt bordskivan. Så snart Ulvhild fick se detta, glömde hon av att hälsa på sin far; hon for upp på bänken, rakt på brodern, tog honom i nacken och dunkade hans ansikte i bordet, medan hon skrek att det var hennes spikar, far hade själv givit dem åt henne.
Simon reste sig och ville skilja barnen åt; då råkade han stöta ned ett litet lerfat, som stod vid hans armbåge. Det föll i golvet och gick i bitar.
Arngjerd kröp under bordet och samlade ihop styckena. Simon tog emot dem och såg på — mycket olycklig: »Mor din tör väl bli vred nu!» Det var ett litet vackert, blommigt fat av blankvitt lergods, som herr Andres Darre haft med sig hem från Frankrike. Helga hade fått det efter honom men givit det åt Ramborg, förklarade Simon; kvinnorna höllo det för en stor dyrgrip. Då han i detsamma hörde sin hustru ute i förstugan, gömde han händerna med skärvorna bakom ryggen.
Ramborg kom in, hälsade på systern och systersönerna. Hon tog kappan av Ulvhild, flickan sprang bort till sin far och klängde sig intill honom.
»Är du så fin i dag, Ulvhild — du har ditt silverbälte på dig till vardags, tror jag —», men han kunde inte ta i barnet, eftersom han hade händerna fulla.
Ulvhild ropade att hon ju varit hos moster Kristin på Jörundgård i dag, därför hade mor gjort henne fin i morse —
»Ja, mor din pryder dig så fagert och grant — du kunde ställas upp i skåpet vid kyrkans nordände, som du är», sade Simon och smålog. Det enda arbete Ramborg tog sig för var att sy kläder åt dottern; Ulvhild var alltid mycket fint utstyrd.
»Varför står du så där?» frågade Ramborg sin man.
Simon visade fram skärvorna: »Jag vet icke vad du månde säga om det här» —
Ramborg tog emot: »Du behöver då icke stå där som en fant för den sakens skull —»
Kristin blev illa till mods, där hon satt. Det var sant att Simon hade sett ganska enfaldig ut, när han stod där och gömde bort bitarna och liksom gjorde sig barnslig. Men Ramborg hade väl ej behövt säga det ändå.
»Jag väntade det skulle harma dig att din skål blivit sönderslagen», sade mannen.
»Ja, du låtsar alltid som om du vore så rädd att något skall harma mig — i slika småting», svarade Ramborg — och nu sågo de båda andra att hon var gråtfärdig.
»Du vet väl, Ramborg, att jag ej allenast låtsar det», sade Simon, »och icke är det endast i småting heller —»
»Jag vet icke», svarade hustrun som förut. »Det var aldrig din plägsed, Simon, att tala med mig om stora ting —»
Hon vände sig tvärt om och gick mot förstugan. Simon stod ett ögonblick och såg efter henne. När han satte sig, kom gossen Andres och ville upp i sin fars knä. Simon tog honom och satt och stödde hakan mot barnets hjässa men tycktes ej höra den lilles prat.
Om en stund yttrade Kristin något tvekande:
»Ramborg är nu icke så ung mera, Simon — ert äldsta barn är allaredan sju vintrar gammalt —»
»Vad menar du?» frågade Simon — onödigt skarpt tyckte hon.
»Jag menar ej annat än detta — kanske tyckes det min syster att du betror henne för litet. Kunde du ej försöka — att låta henne styra litet mer här på gården — tillsammans med dig —»
»Min hustru styr, så mycket henne lyster», svarade Simon hetsigt. »Icke kräver jag att hon skall göra mer än hon själv vill, men aldrig har jag förvägrat Ramborg att styra med något här på Formo. Tror du annat, så är det, för att du icke vet —»
»Nej, nej!» sade Kristin. »Men det vill synas mig en och annan gång, svåger, som om du ej tänkte på att Ramborg är mera vuxen nu än på den tiden du fick henne. Du får dock minnas, Simon —»
»Minnes du —», han satte ned barnet och sprang upp, »— att Ramborg och jag blevo ense — men du och jag kunde icke bliva det —.» Husfrun trädde in i detsamma bärande en dryck öl åt de främmande. Simon gick raskt emot sin hustru och lade ena handen på hennes skuldra: »Har du hört slikt förr, Ramborg — din syster står här och säger hon tror icke du är nöjd med hur du har det —», han skrattade.
Ramborg såg upp; det glittrade underligt i hennes stora, mörka ögon:
»Varför det? Jag fick som jag ville, jag såväl som du, Kristin — skulle icke vi två systrar vara förnöjda, så vet jag då ej —», hon skrattade också.
Kristin stod röd och skamsen; hon tog ej mot ölbägaren:
»Nej, det är allaredan långt lidet på kvällen — tid att vi begiva oss på hemväg nu —», och hon såg sig om efter sina söner.
»Ånej, Kristin!» Simon tog tumlaren från sin hustru och drack svägerskan till. »Var ej vred nu! Så noga får man då icke räkna med varje ord som fälles mellan de närmaste — sitt ned litet och vila din fot och var god och glöm om jag svarat dig annorlunda än jag bort —. Jag är trött», sade han, sträckte på sig och gäspade. Han frågade hur långt de kommit med vårbruket på Jörundgård — här hade de nu plöjt alla åkrar som lågo norr om gårdsgatan.
Kristin bröt upp, så snart hon tyckte höviskheten tillät det. Nej, Simon tarvade ej följa henne, sade hon, när han tog sin hättekappa och yxan — hon hade de stora piltarna med sig. Men han ville nödvändigt — bad också Ramborg gå med ett stycke mellan gärdesgårdarna åtminstone. Hon brukade eljest aldrig vilja det, men i kväll följde hon dem ända fram till vägen.
Ute var svarta natten och tindrande stjärnklart. Den svaga, ljumma doften av nygödslad åker ångade vårligt genom nattfrosten, Ljud av vatten fanns överallt i mörkret omkring dem.
Simon och Kristin gingo norrut, de tre gossarna sprungo före. Hon kände på sig att mannen gick där och ville säga något, men hon gitte ej hjälpa honom på traven, ty hon var mycket förtörnad på honom ännu. Nog tyckte hon om sin svåger — men det fick vara måtta med vad han trodde sig kunna säga och så slå bort det efteråt — det var bara fränder emellan! — Han måtte väl kunna inse att just för det han bistått dem så troget i deras vidriga öden, var det ej lätt för henne, när han blev häftig och grov — hon kunde ej gärna ge lika gott igen. Hon mindes första vintern, strax sedan de kommit till bygden: Ramborg hade sänt bud efter henne, för att Simon låg till sängs med svullen hals och var illa sjuk. Han led av detta onda då och då. Men när hon kom till Formo och gick in till honom, tålde han varken att hon tog i honom eller såg på honom; han var så retlig att Ramborg helt olycklig bad systern ursäkta att hon narrat dit henne. Simon hade ej varit bättre mot henne själv, sade hon, första gången han var sjuk, sedan de blivit gifta, och hon ville sköta honom. När han fick halsböld gömde han sig undan i det gamla hus de kallade för Sämunds stuga, och ingen tålde han hos sig utom en otäck, smutsig och lusig gammal karl, som hette Gunstein; han hade tjänat på Dyfrin redan innan Simon var född. — Sedan kom nog Simon till svägerskan och skulle släta över det: han tyckte ej om att någon såg honom, när han låg där på det viset, det föreföll honom vara en så ömklig sjuka för en vuxen karl. Kristin hade svarat ganska tvärt att det förstod hon icke: det var väl varken synd eller skam att ha en svullen hals.
Han följde henne ända fram till bron, och de växlade endast några ord under vägen, om väderleken och om gårdssysslorna — upprepade sådant som de sagt nere i stugan. Simon bjöd godnatt, men så frågade han med ens:
»Vet du, Kristin, vad jag gjort Gaute, eftersom pilten är så vred på mig?»
»Är Gaute det?» frågade hon förundrad.
»Ja, har du icke märkt det. Han skyr mig, och kan han icke slippa möta mig, så öppnar han knappast munnen, när jag talar till honom —»
Kristin skakade på huvudet; nej, hon visste ingenting av — »såvida du ej sagt ett ord på skämt, och han tagit illa vid sig, barn som han är —»
Han hörde på hennes röst att hon log; så skrattade han litet: »Men jag kan icke minnas något slikt —»
Därmed bjöd han åter godnatt och gick.
På Jörundgård var det stilla överallt. Mörkt i stugan, askan krafsad över glöden i eldstaden. Björgulf låg vaken och sade att fadern och bröderna gått för en god stund sedan.
Borta i husbondsängen låg Munan ensam och sov. Modern tog honom i sina armar, när hon lagt sig.
Det var svårt att tala om det med Erlend, då han ej förstod det av sig själv. Att han icke borde ta de stora sönerna med sig och ströva omkring i skogen, när där var övernog med arbete vid gården —.
Att Erlend själv skulle gå bakom plogen, hade hon visst aldrig väntat sig. Han skulle knappast orkat med ett ordentligt arbetsskifte heller. Och Ulv hade nog tyckt föga om ifall Erlend lagt sig i gårdens skötsel. Men hennes söner kunde ej få växa upp så som deras far fått göra — lära vapenbruk, jaga och förlusta sig med sina hästar, hänga över spelbrädet med en präst, som skulle försöka lura i riddarsonen litet kunskap i latin och färdighet i skrivkonsten, sång och strängalek. Hon hade så knappt med folk vid gården nu, just för att hon tänkte hennes söner skulle få lära sig allifrån barnsben — att de måste vänja sig vid bondesysslor. Det såg ovisst ut nu med riddarvärdigheten för Erlendssönerna.
Men Gaute var den ende av gossarna som det var något besked med, när det gällde. Gaute var arbetsam — men han var bara tretton år; det var ej annat att vänta än att han hellre skulle följa med Erlend, när fadern kom och uppmanade honom att vara med.
Det var svårt att tala med Erlend om detta. Ty det var hennes fasta föresats — av henne skulle aldrig hennes make höra ett ord som han kunde uttyda så att hon klandrade hans beteende eller klagade över det öde han dragit över sig själv och sina söner. Men därför var det ej heller lätt att få fadern att inse detta: hans söner måste vänja sig att arbeta själva här på sin gård. Bara Ulv ville tala om det! — tänkte hon.
När de flyttade med boskapen från vårsätern upp till
Hövringen, följde Kristin med på fjället. Tvillingarna ville hon ej ha med
sig dit. De voro nu snart elva år gamla, och de voro de
obändigaste, mest egensinniga av hennes barn; det var ännu svårare för henne att få bukt med dem, för att de voro två, som höllo ihop
i vått och torrt. Hände det att hon kunde få Ivar för sig själv, så
var han snäll och foglig nog, men Skule var häftig och envis —
och när bröderna voro tillsamman, sade och gjorde Ivar allt vad
den andre ville.
II.
Tidigt på hösten gick Kristin ut en dag vid midaftonstid. Getaren hade sagt att ett stycke nedåt sluttningen, om hon följde älvens lopp, skulle det finnas så många kungsljus på ett uthugget svedjeland.
Kristin fann stället: en brant backe, som solen gassade rakt på — det var just rätta tiden att samla blommorna. De stodo tätt, tätt, bort i rösen och kring de gråa stubbarna — höga, ljusgula stjälkar, fullsatta med utslagna småstjärnor. — Kristin satte Munan till att plocka hallon vid några snår, som han ej kunde komma bort ifrån utan hennes hjälp. Hon sade åt hunden att stanna och vakta honom. Så drog hon sin kniv och började skära av kungsljus, alltunder det hon ständigt såg bort till lillebarnet — Lavrans höll sig vid hennes sida och skar av blommor han också.
För sina två småbarn var hon alltid ängslig häruppe. Eljest fruktade hon ej det folket så mycket numera. Från många av sätrarna hade man redan rest hem, men hon hade tänkt ligga kvar tills efter Mariamässan, den sista i månaden. Det var nog svart om nätterna nu och hemskt, när det blåste — hemskt när de måste gå ut sent. Men här hade varit sådant fint väder, och nere i bygden var det torka i år och uselt bete. Männen måste ju övernatta häruppe både på senhösten och vintertid — och hennes far hade sagt att han aldrig märkt att där bodde någon på deras säter om vintern —
Kristin stannade under en ensam gran mitt i sluttningen, stod med händerna knäppta om den tunga börda av blomstjälkar som vilade över hennes arm. Härifrån såg man norrut ett stycke upp i Dovre. Säden stod i skylar på många ställen ute på åkrarna —.
Gula och solsvedda voro gräsvallarna där också. Men riktigt grönt var här aldrig i dalen, tyckte hon nu — inte så grönt som i Trondheim —.
Ja, hon längtade tillbaka till det hem de haft där — gården som låg så högt och hövdinglikt framme på åsens breda bringa, med åkrar och ängar som bredde sig vitt omkring och nedåt mot lövskogen i sluttningen, som sänkte sig mot sjön på dalbottnen. Den långa utsikten över låga skogsfjäll, som rullade bölja på bölja söderut mot Dovrefjäll. Och den tjocka gräsvallen, så frodigt djup om sommaren, röd av röda blomster under de röda kvällshimlarna, efterslåttern så saftigt grön om hösten —.
Ja, det hände att hon fick längtan efter själva fjorden — Sandstränderna i Birgsi, bryggorna med båtar och skepp, båthusen, lukten av tjära och fiskenät och sjö — allt det som hon så föga tyckt om, när hon först kom dit norrut —.
Erlend, han måste väl längta efter den lukten och efter hav och sjövind —.
Hon saknade allt det som hon en gång hade känt så tröttsamt — det stora hushållet, skarorna av tjänstfolk, dånet när Erlends män redo på tunet med skramlande, klingande vapen och ridtyg — främmande, som kommo och foro och förde till huset stortidender utifrån landet och smårykten om folk i bygden och i staden —. Nu kände hon att det blivit tyst i hennes liv, sedan allt detta förstummats.
Köpstaden med kyrkor och kloster och gästabud i stormännens stadsgårdar —. Hon längtade efter att gå genom gatorna med sin egen sven och sin tärna till följe, stiga in i handelsmännens loftsbodar, välja och vraka, bli satt ombord på skutorna på älven och köpa upp engelska linnehättor, fina slöjor, trähästar med riddare på, som kunde stöta med lansar, när man drog i ett snöre. Hon tänkte på ängarna utanför staden, vid Nidareid, hur hon gick dit med sina barn, såg på lekarenas inlärda hundar och björnar, köpte honungsbröd och valnötter —.
Och hon kunde längta så efter att göra sig fin igen —. Silkessärk och tunt fint huvudkläde! Den ärmlösa sorkoten av ljusblå sammet, som Erlend köpte åt henne vintern innan olyckan kom. Det var kanter av hermelinsskinn kring den djupa urringningen över barmen och runt de sida ärmhålen, som nådde ända ned på höfterna, så att bältet syntes inunder.
Och emellanåt längtade hon — åh, nej, hon fick då bruka sitt vett och vara glad för det, glad så länge hon slapp att få fler barn. När hon blev sjuk här förra hösten efter storslakten — bäst var väl att det gick som det gick! Men hon hade gråtit litet över det de första nätterna efteråt.
Ty det tycktes henne så evigt länge sedan hon haft ett spädbarn. Munan var bara fyra vintrar gammal — men hon hade måst lämna honom från sig i främmande händer, innan han var årsgammal. Och när hon fick honom tillbaka, kunde han både gå och tala och kände ej igen henne —.
Erlend. Åh, Erlend! Hon visste — att innerst visste hon nog han icke var så likgiltig, som han tycktes. Han, den evigt rolöse — nu föreföll det som om han alltid var lugn. Liksom ett vattendrag som till sist träffar på en brant bergvägg — kröker sig och långsamt rinner ut i torven, blir till en stilla göl med myrmark omkring. Han gick där på Jörundgård, gjorde ingenting och tog än den ene och än den andre av sönerna till sällskap i att göra ingenting. Eller han drog på jakt med dem. Det kunde hända att han for åstad och tjärade och lagade en av de båtar de hade liggande inne vid fiskvattnen. Eller han tog sig för att tämja en av unghästarna. Men han hade aldrig lycka med sig i det — han var alltför otålig.
Han höll sig för sig själv och låtsade i varje fall som om han ej märkte att ingen sökte hans sällskap. Sönerna gjorde som fadern. Omtyckta voro de ej dessa utsocknes, som av ett olycksöde drivits hit till dalen och nu gingo här, alltjämt lika stolta och främmande, och aldrig frågade efter bygdens sedvänjor och bygdens folk. Ulv Haldorsson var rent av illa liden — han talade med öppet förakt om dalborna, kallade dem dumma och efterblivna; folk som ej vuxit upp vid sjöstranden var icke folk —.
Och hon själv — hon visste att hon ej hade många vänner här i sin hembygd, hon heller. Icke numera —.
Kristin sträckte på sig i den myrbruna vadmalsklänningen, skuggade med handen över ögonen mot eftermiddagssolens gyllne flöde —.
Norrut såg hon en skymt av dalen utmed älvens vitgröna band och så trängseln av bergskroppar, den ena bakom den andra, grågula av rasblock och myrar, ända tills snöfält och moln möttes i skåror och klyftor. Mitt emot henne stack Rostkampen fram ett knä och gjorde dalen trängre. Lågen måste kröka sitt lopp; det brusade dovt upp till henne från älven, som skar sig djupt in under hällarna här nedanför och störtade skummande och sjudande från avsats till avsats — Alldeles intill fjällmossen ovanför den runda toppen välvde sig de två digra Blåhöjderna, som hennes far hade liknat vid två kvinnobröst —.
Erlend måste tycka att här var instängt och otäckt, tungt att andas —.
Litet längre söderut i denna samma sluttning, längre bortåt Heimhaugerne, var det hon sett alfmön, när hon var litet barn —.
Ett milt, mjukt, fagert barn med rikt silkehår kring runda, röda och vita kinder — Kristin slöt ögonen, vände sitt solbrända ansikte mot ljusfloden. En ung mor med mjölkstinna bröst och hjärtat uppluckrat och fruktbart efter barnsbörden som en nyplöjd åker —. Ja, men med en sådan som hon nu var hade det visst ingen fara, henne gitte de näppeligen försöka att draga till sig. Illa skulle nog bergakungen tycka att hans brudeguld toge sig ut på en sådan tärd och mager kvinna; huldran skulle ej åtrå att lägga sitt barn intill hennes uttorkade spenar. Hård och torr kände hon sig som den här granroten under hennes fot; den krökte sig kring stenen och hakade sig fast. Hon högg hälen hårt i den med detsamma.
De två små gossarna, som hade kommit fram till henne, skyndade sig att göra som modern, de sparkade till granroten av alla krafter, och efteråt frågade de ivrigt:
»Varför gör I så, mor?»
Kristin satte sig ned, lade kungsljusen i sitt knä och började repa de utslagna blommorna ned i korgen.
»För att min sko klämmer mig över tårna», svarade hon så långt efteråt att pojkarna inte kommo ihåg att de frågat något. Men de fäste sig ej därvid — de voro så vana vid att modern inte tycktes höra, när de talade till henne, eller vaknade upp och svarade, när de själva glömt sin fråga.
Lavrans hjälpte till att repa av blommor; Munan ville också hjälpa till, men han rev sönder blomaxen. Så tog modern kungsljusen från honom utan att säga någonting, utan vrede, alldeles borta i sina egna tankar. Om en stund började gossarna leka och slåss med de avrepade stjälkar hon kastade åt sidan.
De bråkade med detta framför hennes knä. Kristin såg på de två små runda, brunhåriga barnhuvudena. Ännu voro de mycket lika varandra, hade nästan samma ljusbruna färg på håret, men av allehanda små obetydliga kännemärken och hastigt framglimtande tecken kunde modern se att de nog skulle komma att växa sig ganska olika. Munan blev lik sin far: han hade de sjöblå ögonen och sådant silkeslent hår, som smög sig mjukt och tätt om den smala huvudskålen med virvlar och små vågor; det skulle mörkna till sotsvart med tiden. Hans lilla ansikte, som ännu var så runt under hakan och om kinderna, så det var en vällust att lägga händerna kring dess mjuka friskhet, det skulle smalna och dragas ut på längden, när han blev litet äldre; han också skulle få den höga, smala pannan med insvängda tinningar, den raka, framskjutande trekanten till näsa, skarp och smal över ryggen, med tunna, rörliga näsvingar, som Nåkkve redan hade och tvillingarna tydligt visade att de kommo att få.
Lavrans hade haft lingult, silkesfint och lockigt hår, när han var späd. Nu var det i färg som en hasselnöt, men det glänste som guld i solen. Det var alldeles slätt, visserligen mjukt men mycket grövre, liksom kraftigare, djupt och tätt att gräva ned fingrarna i. Lavrans liknade henne själv; grå ögon hade han och runt ansikte med bred panna och mjukt rundad haka; den röda och vita hyn kom han nog att behålla långt fram i mannaåren.
Också Gaute hade den friska hudfärgen; han var så lik hennes far, med avlångt, fylligt ansikte, järngrå ögon och mycket ljust hår.
Bara om Björgulf visste hon inte vem han liknade. Han var den mest högväxta av sönerna, axelbred, stor och starklemmad. Starkt krusigt, ramsvart hår växte långt ned över den breda vita pannan; hans ögon voro blåsvarta, men underligt glanslösa, och han kisade mycket, när han såg upp. Hon visste ej riktigt, när detta hade börjat, ty hon hade alltid kommit att ta sig minst av det barnet. De togo honom från henne och lämnade honom till en fostermor strax efter födelsen, elva månader senare fick hon Gaute, och Gaute hade lidit av ohälsa de fyra första år han levat. Hon hade kommit upp efter tvillingarnas födelse, ännu klen, med en skada i ryggen, och hon hade måst ta upp den stora pojken igen, bära honom och sköta honom, så de nya barnen fick hon knappt tid att se på, utom när Frida kom med Ivar, som skrek och var hungrig — och Gaute låg och skrek, han, medan hon satt med spädbarnet och gav di. Hon hade icke orkat, sällaste min Fru, Maria, du vet det, jag kunde icke hinna se mera efter Björgulf! — Och han hade varit sådan att han helst velat gå för sig själv och reda sig själv, egen och tystlåten hade han alltid varit, aldrig synts tycka om när hon velat smeka honom. Hon hade trott att han var det starkaste av hennes barn; en liten envis, mörk tjurkalv hade Björgulf tyckts henne likna —.
Småningom hade hon nog förstått att hans syn ej var riktigt god. Munkarna hade gjort någonting åt hans ögon, när han och Nåkkve voro i Tautra, men det hade nog ej hjälpt —.
Han fortfor att vara inbunden; hon kom ingen väg, när hon försökte draga Björgulf närmare till sig. Det gick likadant för fadern, såg hon — Björgulf var den enda av sönerna som inte tog emot, som en äng tar mot solsken, när fadern befattade sig med dem. Bara mot Nåkkve var Björgulf annorlunda — men när hon försökte tala med Nåkkve om brodern, vek han undan. Hon visste ej om det gick Erlend bättre här — fast så som Nåkkve älskade sin far!
Åh nej, Erlends avkomma bar gärna vittnesbörd om vem som var far —. Hon hade sett det där barnet från Lensviken, när hon var i Nidaros sista gången. Hon mötte herr Bård på Kristkyrkogården; han kom ut i sällskap med flera män och fruar och följd av tjänstefolk, en tärna bar lindebarnet. Bård Åsulvsson hälsade henne med en böjning på huvudet, stilla och höviskt, i detsamma de gingo förbi henne. Hans fru var ej med.
Hon hade sett barnets ansikte, en enda skymt av det. Men det var nog. Det liknade några små barnaansikten som legat invid hennes bröst —.
Arne Gjavvaldsson var med henne, och han hade ej kunnat avhålla sig från att prata — sådan var nu han. Herr Bårds sidoarvingar blevo icke goda, när barnet kom till förra vintern. Men Bård lät döpa det till Åsulv. Mellan Erlend Nikulausson och fru Sunniva hade aldrig rått mera än den vänskap alla människor kände till — det påstod han sig aldrig ha betvivlat. Lösmynt och vårdslös som den mannen var, hade han väl försagt sig, när han skämtade med henne och det var ju ej mera än hennes skyldighet att varsko kungens ombudsmän, när hon fattat misstanke. Men hade de varit för goda vänner, då skulle väl Sunniva också ha vetat att hennes egen bror var med i Erlends förehavande! När Haftor Graut i fängelset gjorde slut på liv och själahälsa, blev hon ju rent från vettet — ingen kunde räkna med vad hon anklagade sig för vid den tiden. Herr Bård hade lagt handen på sitt svärdfäste och sett sig omkring, på människorna, när han talade om detta, sade Arne —.
Arne hade också nämnt saken för Erlend. En gång då hon var uppe på ett loft, hade männen stått därnere under bursvalen och icke vetat om att hon hörde deras ord. Lensviksriddaren var så övermåttan glad över den sonen hans hustru fött förra vintern — han tvivlade då icke på att han själv var far till barnet.
»Ja, det må väl Bård själv bäst veta», hade Erlend svarat. Hon kände till det där tonfallet hos honom — nu stod han med sänkta ögon och det lilla leendet i ena mungipan.
Herr Bård var så hätsk mot dessa fränder som skulle ha ärvt honom, om han dött barnlös. Men folk talade nu om att detta var orätt — Åh, men detta borde då mannen veta bäst själv, sade Erlend som förut —.
»Jaja, Erlend. Den pilten ärver ensam mer än de sju söner du har med din hustru —»
»För mina sju söner skall jag själv sörja, Arne —»; då gick hon ned, nu ville hon ej tåla att de talade mer om detta. Erlend blev litet besvärad, när han fick se henne. Så kom han fram och tog hennes hand, stod bakom henne så att hennes axel rörde vid hans kropp. Hon begrep att där han stod och såg ned på henne, upprepade han utan ord det sista han hade försäkrat — ville liksom lugna henne —.
Kristin märkte att Munan stirrade upp i hennes ansikte — litet ängslig. Hon hade visst smålett — intet vackert leende. Men när modern såg ned på honom, log han strax tillbaka, osäkert och frågande.
Häftigt ryckte hon honom upp i sitt knä. Han var liten, liten, liten ännu, hennes yngste — inte för stor att bli kysst och smekt av mor. Hon blinkade med ena ögat mot honom — han försökte blinka likadant tillbaka, men alltjämt ville båda ögonen falla igen — modern skrattade överljutt, och så skrattade Munan med, så att det klingade, medan Kristin tryckte och kramade honom i sina armar.
Lavrans hade setat med hunden i knät. De lyssnade båda nedåt mot skogen.
»Det är far!» Hunden först och pojken efter skuttade i väg nedför den branta sluttningen.
Kristin blev sittande en liten stund. Så reste hon sig och gick ut på branten. Nu kommo de därnere på stigen: Erlend, Nåkkve, Ivar och Skule. De hälsade upp till henne, muntra och glada.
Kristin hälsade tillbaka. Skulle de upp efter hästarna? Nej, svarade Erlend, Ulv tänkte visst skicka Sveinbjörn upp efter dem i kväll. Han själv och Nåkkve ämnade sig inåt fjället efter renen, och så hade tvillingarna fått lust att följa med och hälsa på henne —.
Hon svarade ej. Hon hade förstått det, innan hon frågade. Nåkkve hade hund med i band; han och fadern voro iklädda grå och svartblandade vadmalsjackor, som föga syntes mot stenen. Bågar buro de alla fyra.
Kristin frågade efter nytt från gården, och Erlend pratade, medan de gingo uppåt. Ulv var i full gång med skörden; han var ganska nöjd, men halmen blev kort, och kornet hade blivit så brådmoget i torkan på de övre åkrarna att det rasade ur axen. Och havren var snart färdig att skäras — de fingo nog raska på, sade Ulv. — Kristin gick och nickade och sade ingenting.
Hon var själv med i ladugården och mjölkade. Hon brukade
känna sig väl till mods den stund hon satt där i mörkret invid den
spända kobuken, kände mjölkens sötaktiga ånga i näsan. Stripp,
stripp svarade det inne i mörkret, där dejan och getaren mjölkade.
Det skänkte sådan ro — den starka, varma lukten i ladugården,
ljuden av en knarrande vidjeklave, horn som dunkade i trä, en ko
som flyttade fötterna på båsets uppblötta jordgolv, viftade med
svansen efter flugorna — Ärlorna, som haft bo härinne i sommar,
hade begivit sig av nu —.
Korna voro oroliga i kväll. Blåsida satte ned foten i stävan — Kristin slog till henne och gav henne ovett. Den i nästa bås började bråka, strax hon flyttade sig dit. Den hade sår på spenarna. Kristin drog vigselringen av sitt finger och mjölkade första strålen genom den.
Ivar och Skule hörde hon nere vid ledet — de hojtade och kastade sten efter den främmande stuten, som följde med hennes hjord varje kväll. De hade försökt sig på att hjälpa Finn med att mjölka getterna i fållan men hade väl tröttnat —.
När hon litet senare gick dit uppåt, höllo de på att retas med den vackra vita ungstuten som hon givit åt Lavrans — han stod och gnällde för det. Modern satte ned mjölkämbaren, tog de två i axeln, och slängde dem åt sidan — sin brors kalv fingo de låta bli, när han, som ägde den, sade åt dem —.
Erlend och Nåkkve sutto på dörrhällen; de hade en färsk ost mellan sig, åto nypa efter nypa och stoppade dessutom i Munan, som stod mellan Nåkkves knän. Han hade lagt hennes hårsil över den lilles huvud och sade att nu var Munan osynlig — för detta var inte någon sil utan en huldrehatt. De skrattade alla tre — men så snart Nåkkve fick se modern, lämnade han henne silen, steg upp och tog spännerna från henne.
Kristin dröjde inne i mjölkkammaren. Den övre halvdörren stod på glänt ut till det yttre rummet — de hade lagt duktigt med bränsle på eldstaden. I det varma, fladdrande skenet sutto de kring brasan och åto, Erlend, barnen, tärnan och de tre getarna.
När hon kom in, hade de ätit färdigt. Hon såg att de två små blivit lagda borta på bänken, de sovo visst redan. Erlend låg uppkrupen i sängen. Hon snavade över hans yttertröja och stövlar och tog upp dem, i detsamma hon gick förbi och ut.
Himlen var ännu ljus med en röd rand över fjällen i väster; några mörka molntappar summo i den klara luften. Det såg ut att bli gott väder i morgon också, så stilla som det var och genomträngande kallt, nu då natten föll på — ingen vind, men en isande fläkt från nordväst, ett jämnt andedrag från de nakna gråfjällen. Nere över småbergen i sydost steg månen upp, nästan full, stor och blekröd ännu, i det lilla dis som alltid stod över myrarna därborta.
Den främmande oxen gick och bölade och bråkade någonstädes inpå vidden. Eljest var det så stilla att det var beklämmande — endast bruset från älven nedanför deras säteräng, den lilla bäcken som sorlade utför ängsvallen och ett dovt sus inifrån skogen — en oro i de barrklädda grenarna, som rörde på sig, vilade litet och rörde sig på nytt —.
Hon ordnade med några bunkar och tråg, som stodo intill säterhyddans vägg. Nåkkve och tvillingbröderna kommo ut — vart skulle de hän, frågade modern.
De ville lägga sig i ladan — där var sådan frän lukt i säterstugan av alla ostarna och smöret — och av getterna, som sovo där.
Nåkkve gick inte genast in i ladan. Modern skymtade fortfarande hans ljusgrå gestalt mot det gröna mörkret nere på ängen i skogsbrynet. Strax efter kom tärnan i dörren — hon ryckte till, då hon såg husfrun vid väggen där.
»Skall du icke lägga dig nu, Astrid — det är redan sent —»
Tärnan mumlade — hon skulle bara bakom ladugården. Kristin väntade, tills hon sett henne inne igen. Nåkkve var på sextonde året nu. Det var redan någon tid sedan modern börjat hålla ögonen på tjänarinnorna vid gården, när de skämtade med den vackra och livliga gossen.
Kristin gick ned till älven, lade sig på knä på hällen, som sköt ut över vattnet. Framför henne flöt älven nästan svart, i en stor göl, endast några ringar utvisade strömmen, men litet ovanför forsade den vit i mörkret med dån och kallt luftdrag. Nu hade månen stigit så högt att den kom åt att lysa — det glittrade här och där på ett daggvått blad. Så gnistrade det till någonstans på en virvel i strömmen —.
Erlend nämnde hennes namn strax bakom — hon hade ej hört honom komma nedöver vallen. Kristin doppade armen i det iskalla vattnet och fiskade upp ett par mjölkbunkar, som lågo med sten i bottnen och blevo sköljda av älven, reste sig och gick tillbaka efter mannen med bägge händerna fulla. De samtalade ej, medan de vandrade uppåt.
Inkommen i stugan klädde Erlend av sig helt och hållet och steg upp i sängen:
»Skall du ej få ro snart nu, Kristin?»
»Jag skall ha mig litet mat först —.» Hon satte sig på trefoten framme vid eldstaden med litet bröd och en ostbit i knät, åt långsamt och stirrade ned i glöden, som småningom mörknade i det stensatta hålet i golvet.
»Sover du, Erlend?» viskade hon, när hon reste sig och skakade klänningens framvåd.
»Nej —.» Kristin var borta och drack en skopa sättmjölk vid sån i hörnet. Så gick hon tillbaka till eldstaden, lyfte en flat sten och lade över, strödde ur kungsljusblommorna på den till torkning.
Men sen var det inte mer hon kunde hitta på att göra. Hon klädde av sig i mörkret och lade sig i sängen hos Erlend. När han slog armen om henne, kände hon tröttheten som en köldvåg genom hela sin kropp; hennes huvud blev tomt, som om allt ini det sjönk och bara blev en värkande klump i nacken. Men när han viskade till henne, lade hon lydigt armarna kring hans hals.
Hon vaknade och visste ej vilken tid på natten det var. Men på
oxblåsrrutan över takgluggen kunde hon se att månen måtte stå
högt.
Sängen var trång och kort, så de måste ligga alldeles tätt intill varandra. Erlend sov, han andades stilla och jämnt, bröstkorgen höjde och sänkte sig helt lätt i sömnen. En gång i tiden hade hon brukat flytta sig tätare intill hans varma, sunda kropp, när hon vaknade om natten och blev rädd, för att han andades så ljudlöst — då tycktes det henne lyckligt ljuvt att invid sin sida känna hans bröst stiga och falla med sömnen.
Om en stund kröp hon upp ur sängen, klädde på sig i mörkret och smög till dörren.
Månen seglade högt över all världen. Det blänkte från vatten i myrarna och på berghällar, som det hade sipprat över om dagen — nu frös det is på dem. Månen lyste över lövskog och granskog. Över ängsvallen glittrade det av rimfrost. Det var bistert kallt — hon korsade armarna under bröstet och stod så en stund.
Så gick hon uppåt längs bäcken. Den porlade och kluckade med små ljud av isnålar som knäcktes —.
Överst på ängen låg en stor, jordfast sten. Inga människor gingo nära den, utan att de måste, och då slogo de korstecknet framför sig. De hällde grädde under den, när de kommo och när de foro. Annars hade hon då aldrig hört att någon märkt något särskilt där — men så hade seden varit på denna säter alltifrån forna tider —.
Hon visste ej själv vad som farit i henne, så att hon gick ut på detta sätt mitt i villande natten. Hon stannade vid stenen — satte foten på ett hack i den. Hennes mage drogs ihop som i kramp, det blev kallt och tomt i underlivet av rädsla — men hon ville icke korsa sig. Så kröp hon upp och satte sig på stenen.
Härifrån såg man långt, långt bort. Inåt de hemska gråbergen i månskenet. Den stora runda toppen inåt Dovre höjde sig väldig och blek mot den bleka luften, den eviga snön glimmade vit i skåran på Gråhöjden, Svinryggarna lyste med nysnö och blåa klyftor. Fjället i månsken var hemskare än hon kunnat tänka sig — det var knappt en och annan stjärna som lyste på den oändligt stora, isande himlen. Hon frös genom märg och ben — skräck och köld gastkramade henne från alla håll. Men hon blev sittande och trotsade.
Hon ville ej gå ned och lägga sig i kolmörkret intill mannens varma, sovande kropp. Själv fick hon ingen sömn i natt, det kände hon —.
Så visst som hon var sin fars dotter — hennes äkta make skulle aldrig höra sin hustru lasta hans beteende. Ty hon mindes vad hon lovat, när hon tiggde Gud allsvåldig och alla helgon i himmelrike om Erlends liv — —
Alltså fick hon gå ut i denna trollens natt och andas ut, när hon tyckte hon höll på att förgås —.
Hon satt och lät de gamla bittra tankarna komma som goda
bekanta. Mötte dem med andra gamla välkända tankar — den
skrymtade rättfärdiggörelsen för Erlend —.
Visserligen krävde han ej detta av henne. Icke hade han lagt på henne något av allt det hon tagit på sina skuldror. Han hade bara avlat sju söner med henne. »För mina sju söner skall jag nog sörja, Arne —.» Gud månde veta vad mannen menat med de orden. Han hade väl ingenting menat — bara sagt det —.
Erlend hade ej bett henne lyfta Husaby gård ur dess förfall. Han hade ej bett henne kämpa som för sitt eget liv för att rädda honom. Han hade burit det som en hövding att hans egendom föröddes, att hans liv stod på spel, att han miste allt vad han ägde. Blott och bar, men hövdinglikt rak och lugn stod han i olyckan, hövdinglikt rak och lugn gick han på hennes fars gård som en främmande gäst —.
Men allt som var hennes, det ägde hennes söner med rätta. Med rätta ägde de hennes svett och blod och all hennes kraft. Men då hade väl också gården och hon själv rätt att kräva dem som sina —.
Hon hade ej behövt fara till säters själv som en ringa bondhustru. Men det hade blivit så att hemma kände hon sig som tryckt och pressad från alla sidor — tills hon tyckte hon måste ge upp andan. Och så hade hon känt behov av att visa sig själv att hon kunde sköta en bondkvinnas sysslor. Strävat och arbetat, det hade hon var dag och var timme, sedan hon som brud red in på Erlend Nikulaussons gård — och såg att här måste någon kämpa för att rädda arvet åt den hon bar under sitt hjärta. Kunde icke fadern, så måste hon kunna. Men nu krävdes det att hon blev säker — att om det gällde, så fanns det icke ett arbete, vartill hon förr i världen satt sina dejor och tärnor, som icke hon själv med egna händer kunde utföra. Den dag häruppe då hon märkte att det ej längre värkte över korsryggen, om hon stått och kärnat, var en god dag. Gott kändes det den morgon hon själv var med och löste hjorden — den hade blivit fet och vacker i sommar, tyngden på hennes hjärta lättades, när hon stod i solfallet och sände locklåtar mot de hemvändande korna. Hon tyckte om att under sina egna händer se födan växa — då var det som om hon kunde ta på själva grundvalen, där hennes söners framtid skulle byggas upp igen.
Jörundgård var en god gård, men den var icke så god som hon trott. Och Ulv var en främling här i dalen — han kunde göra misstag, och han blev otålig, Efter vad folk tyckte här i bygden, fingo de alltid rikligt med hö på Jörundgård — de hade strandängarna utmed älven och på holmarna — men det var ej så gott hö, icke sådant som Ulv var van vid från Tröndelagen. Han var ej van vid att det måste samlas så mycket mossa och löv, ljung och ris, som det behövdes här —.
Hennes far hade känt var fläck av sin jord, ägt all den bondevisdom — om årsväxtens nycker och de särskilda tegarnas sätt att ta emot väta eller torka, vindsomrar och heta somrar, om djurstammarna som han själv parat, fött upp, lagt på och sålt av under släktled — den kunskap som behövdes just här. Hon var icke så nära förtrogen med sin gård. Men hon ville bli det — och sönerna skulle bli det —.
Men Erlend hade aldrig krävt något sådant av henne. Han hade ej tagit henne till äkta för att föra henne hem till slit och släp, han hade äktat henne för att hon skulle sova i hans famn. Så när tiden var fullbordad, låg barnet vid hennes sida, krävde sin plats på hennes arm, vid hennes bröst, i hennes omtanke —.
Kristin kved mellan sammanbitna tänder. Hon satt och skalv av köld och av vrede.
»Pactum serva — det är uttytt: håll din tro!»
Det var den gången då Arne Gjavvaldsson och broder Leif från Holm hade varit på Husaby och hämtat hennes och barnens tillhörigheter till Nidaros. Också detta hade Erlend låtit henne ställa om — han lät förpläga sig ute i klostret på Holm. Hon satt i deras gård i staden — munkarna ägde den nu — och Arne Gjavvaldsson var hos henne och hjälpte henne med råd och dåd; Simon hade sänt honom brev om detta.
Arne kunde ej varit mer nitisk, om det varit sina egna ägodelar han skulle tillvarataga. Den kväll han kom till köpstaden med sakerna, måste han ha både henne och fru Gunna av Råsvold, som kommit in med de två småbarnen, ut i stallet. Sju utsökta hästar — folk ville vara rimliga mot Erlend Nikulausson och hade gått in på det, när Arne gjort gällande att de fem äldsta sönerna ägde var sin ridhäst och husfrun en för sig själv och en åt sin egen sven. Kastalenen, Erlends spanska hingst, hade fadern skänkt sin son Nikualus — det kunde Arne med vittnen styrka — om det nu också skett mest på skämt. Inte för att Arne höll så värst mycket på det här långbenta djuret, men han visste att Erlend var förtjust i hingsten.
Praktrustningen med den stora hjälmen och det guldbundna svärdet var det svårt att släppa ifrån sig, tyckte Arne — de sakerna dugde visserligen bara till tornej, men de voro värda en massa penningar. Men Erlends pansarskjorta av svart siden med det utsydda röda lejonet hade han fått. Och hans engelska stridsrustning hade han krävt åt Nikulaus. Och den var så ypperlig att Arne trodde ej det fanns maken till rustning i Norges land — för dem som förstodo sig på att se. Men den var ju tämligen medfaren, ja — Erlend hade nött sina vapen, mera än de flesta hövdingasöner i denna tid! Arne smekte vartenda stycke — hjälmen, axelskyddet, arm- och benskenorna, stålhandskarna av finaste plåtar, bröstskydd och brynjekjortel av ringar, allt så lätt och bekvämt och likväl starkt. Och detta svärd — det hade endast ett enkelt stålhjalt, och fästets läder var nött — men slik klinga såg man ej maken till varje år —.
Kristin satt och höll svärdet tvärsöver sitt knä. Hon visste att Erlend skulle välkomna det som en älskad fästmö — han hade aldrig nyttjat något annat av alla de svärd han ägde. Han hade fått det i sin tidiga ungdom efter Sigmund Torolfsson, som delat säng med honom första gången han kom till hirden. En enda gång hade Erlend nämnt denna sin vän för henne: »Hade ej Gud så brådligen tagit Sigmund från denna värld, så hade väl mycket blivit annorlunda för mig. Efter hans död vantrivdes jag så i kungsgården, och så tiggde jag mig lov av kung Håkon att fara norrut med Gissur Galle den gången. Men då hade jag väl aldrig fått dig, min väna — då hade jag nog varit gift man, långt innan du blev vuxen mö —.»
Av Munan Bårdsson hade hon hört att Erlend vårdat vännen natt och dag, som en mor sköter sitt barn — icke sovit mer än någon liten blund på sängkanten hos den sjuke den sista vintern då Sigmund Torolfsson låg och spottade ut sitt hjärteblod och sina lungor bit för bit. Och när Sigmund blivit jordad i Halvardskyrkan, hade Erlend gått till hans grav bittida och sent, legat raklång på gravstenen och sörjt. Men för henne hade han ej nämnt honom mer än den enda gången. Också i Halvardskyrkan hade hon och Erlend stämt möte några gånger, under den där förvillelsens vinter i Oslo. Men han hade ingenting sagt om att han käraste ungdomsvän låg här. — På samma sätt hade han sörjt sin mor, det visste hon; och han hade varit alldeles utom sig av förtvivlan, när Orm dog. Men han nämnde dem aldrig. Hon visste att han varit inne i staden och hälsat på Margret — men han talade aldrig om sin dotter.
Längst upp under hjaltet såg hon att några skrivtecken voro inristade i klingan. De flesta voro runor, och dem kunde hon ej läsa, icke heller Arne, men munken tog svärdet och såg på det en stund. »Pactum serva», sade han till slut. »Det är uttytt: håll din tro!»
Arne och broder Leif talade om att också det mesta av hennes jordagods här norrut, Erlends morgongåva, blivit pantsatt och bortödslat. Om det kunde finnas någon utväg att rädda något därav? Men Kristin ville ej — hedern fick man bärga först av allt, hon ville ej höra något tvistemål om huruvida hennes makes handel med jorden varit laglig. Och så var hon pint nästan till döds av Arnes tal, så välment det var! När han och munken denna kväll sade godnatt och gingo till sitt sömnhus, hade Kristin kastat sig på knä framför fru Gunna och gömt sitt huvud i hennes sköte.
Om en stund lyfte den gamla frun hennes ansikte. Kristin såg upp på henne — fru Gunnas drag voro tunga, hennes ansikte var gult och fetlagt med tre tjocka veck, tvärsöver pannan, liksom format i vax, blekt fräknigt, med skarpa och goda blå ögon och en inknipen, tandlös mun, skuggad av långa grå skäggstrån. Det anletet hade Kristin haft över sig mången svår stund — fru Gunna hade varit hos henne var gång hon födde ett barn, utom då Lavrans kom till — då var hon hemma vid sin fars dödsbädd.
»Jaja, dotter min», sade fru Gunna och lade handen på hennes panna. »Jag har nu stött dig några gånger då du måste ned på knä. Jaja! — Men i denna strid, Kristin min, får du nu lägga dig ned inför självaste Guds moder Maria och bedja att hon hjälper dig igenom —»
Åh, Kristin tyckte hon hade gjort det också! Hon läste sina böner och ett stycke ur Psaltaren varje lördag, iakttog de fastor som ärkebiskop Eiliv ålagt henne, när han gav henne syndaförlåtelse, utdelade allmosor och betjänade själv var vägfarande som bad om husrum, hur han än månde se ut. Men nu kände hon ej mera något inre ljus, när hon gjorde det. Utom henne visste hon att ljuset fanns, men det kändes som om ett töcken stängde hennes inre. Detta var väl vad Gunnulv talat om — andlig torka. För den skull fick ingen själ mistå modet, sade Sira Eiliv; håll trofast i med böner och goda gärningar, liksom bonden plöjer och gödslar och sår — Gud sänder växten, när hans tid blir. — Men Sira Eiliv hade nu aldrig skött en gård, han —.
Gunnulv hade hon ej sett till den gången. Han terminerade norrut i Helgeland, predikade och samlade gåvor till sitt kloster. Åh ja! det var den ene av riddarsönerna från Husaby, och den andre —.
Men Margret Erlendsdotter kom till henne några gånger, medan hon bodde där i staden. Två tärnor åtföljde köpmanshustrun; hon var vackert klädd och sken av smycken — svärfadern var ju guldsmed, så det fanns att tillgå. Hon syntes glad och förnöjd — fast barn hade hon ej. Hon hade utfått allt sitt av fadern i rättan tid. Gud månde veta om hon någonsin ägnade en tanke åt den arme krymplingen, Håkon ute på Gimsar — han kunde nätt och jämnt släpa sig runt tunet på två kryckor, hade hon hört —.
Men vid den tiden hade hon ännu ej tänkt bittert om Erlend, tyckte hon. Nog trodde hon sig ha förstått att för Erlend återstod det värsta när han blev fri. Därför gömde han sig ute hos abboten, Olav. Styra om flyttningen, visa sig i staden nu — det var väl mera än till och med Erlend Nikulausson kunde gå i land med.
Så kom den dag, då de seglade utåt Trondheimsfjorden på »Laurentius-bussan», samma fatyg på vilket Erlend fraktat hennes utstyrsel norrut, när de skulle gifta sig med varandra —.
En stilla senhöstdag — ett blekt, blyaktigt glitter över fjorden, all världen kall, oroligt vitrandad — den första snön sammanblåst i strimmor inne på de hårdfrusna åkrarna, de kallblå fjällen vitstrimmiga av snö. Själva molnen högst upp, där himlen var blå, tycktes ha strötts ut helt tunt som mjöl av en vind där högt uppe under valvet. Skeppet gled tungt och trögt utmed land — stadsnäset. Kristin stod och såg in mot det vita skummet, där vågorna bröto sig mot berget, och undrade om hon skulle bli sjösjuk, när de kommo längre ut på fjorden.
Erlend stod vid relingen, längre fram mot förstäven, de två äldsta sönerna bredvid honom. Deras hår och kappor fladdrade för vinden.
Nu sågo de inåt Korsfjorden, mot Gaularos och sandbankarna vid Birgsi. En solstrimma lyste på den bruna och vita backen vid stranden därinne —.
Erlend sade något till gossarna. Då vände Björgulf sig plötsligt om, gick bort från relingen och kom akterut. Han famlade framför sig med spjutet, som han alltid bar, och begagnade det till stav på sin väg mellan de tomma roddarbänkarna, kom förbi modern — det svartkrusiga huvudet hängde lågt ned på bröstet, ögonen kisade, så att de voro nästan slutna, munnen var hårt hopknipen. Han gick in under lyftningen —.
Modern såg förut, mot de två: Erlend och hans äldste son. Då böjde Nikulaus ena knät, så som en kärtesven hälsar sin drott, han tog faderns hand och kysste den.
Erlend ryckte till sig handen — Kristin såg en skymt av hans ansikte, likblekt, skälvande, när han vände sig från gossen, gick bort och försvann bakom seglet —.
De lade till vid en uthamn nere på Möre för natten. Nu gick det mycket högre sjö — bussan slet i förtöjningarna, höjde och kastade sig. Kristin var nere i det rum där hon skulle sova med Erlend och de två små. Hon kände kväljningar, hade ej ordentligt fotfäste på tiljorna, som liksom stego och sjönko igen under benen på henne, oxblåslyktan svängde över hennes huvud, det svaga ljuset fladdrade — och hon stod där och stretade med Munan, skulle ha honom att uträtta något, ned mellan plankorna. När han vaknade sömndrucken, lät han både det ena och det andra gå i deras bädd, skrek och väsnades och ville inte tillåta att den främmande kvinnan, hans mor, tog i honom för att hjälpa honom och hålla fram honom. Då kom Erlend ned.
Hon kunde ej se hans ansikte; då frågade han, mycket lågmält:
»Såg du Nåkkve? — Han var så lik dig i ögonen, Kristin.» Erlend drog efter andan, kort och häftigt. »Sådana voro dina ögon den morgonen utmed muren vid nunnornas örtagård — då du fått veta det värsta om mig — och du gav mig din tro —»
Det var då hon känt den första droppen bitter galla stiga upp i hjärtat. Gud skydde svennen — måtte han icke få uppleva den dag då han tycker sig ha lagt sin tro i en hand som låter allt rinna mellan fingrarna likt kallt vatten och torr sand —.
För en liten stund sedan hade hon tyckt att hon hörde hovslag
någonstädes långt söderut i fjällmarken. Nu hördes det igen,
närmare: det var icke löshästar, det var en ryttare, han red skarpt över
hällarna därborta intill höjden.
Ångesten sänkte sig isande över henne: vem färdas ute så sent? Döda män rida norrut, när månen är i nedan — hörde hon ej ryttare som följde den förste — långt bakom? Likväl blev hon sittande; hon visste ej själv om det var för att hon domnat av köld eller för att hon var så hård till sinnes i natt —.
Hit ärnade han sig, ryttaren — nu red han över vadet nedanför ängsvallen. Hon såg en spjutsudd blänka ovan videbuskarna. Då kom hon sig äntligen ned från stenen, ville springa tillbaka till sätern — nu hoppade ryttaren av hästen, band honom vid grindstolpen och kastade sin kappa över honom som täcke. Han kom uppåt sluttningen, det var en stor och bred man — nu kände hon igen honom, det var Simon.
När han såg henne komma mot honom där i månljuset, tycktes han bli lika förfärad som hon hade varit förut:
»Jesus, Kristin, är det du själv eller — huru kan det bära till att du är här ute nattetid —? Väntade du mig?» frågade han häftigt, som i stor ångest, »har du haft förebud om min färd?»
Kristin skakade på huvudet:
»Jag kunde ej sova. — Svåger, hur är det fatt —»
»Andres är så sjuk, Kristin — vi äro rädda för hans liv. Så tänkte vi — vi veta att du är den mest förfarna kvinna i slikt — det är din egen systers son, må du minnas. Vill du göra väl mot oss och komma med mig hem till honom? — Du vet att jag skulle icke komma så till dig, förstode jag ej så visst att det gällde piltens liv», sade han bevekande.
Han sade detsamma inne i säterhyddan till Erlend, som satt upp i sängen, halvvaken, med stilla häpnad. Då försökte denne att trösta svågern och tala erfaret: sådana småbarn blevo lätt feberaktiga och talade i yrsel, bara de blivit litet förkylda — kanske var det ej så farligt som det såg ut. »Du kan väl veta, Erlend, att icke skulle jag komma så här nattetid till Kristin och hämta ut henne, hade jag ej sett granneligen att barnet ligger där och kämpar med döden —»
Kristin hade blåst upp glöden och lagt på ved; Simon satt och stirrade in i elden, drack begärligt mjölken, som hon bjöd honom, men ville ej ha mat. Helst ville han rida nedåt, så snart de andra kommo, »om du är villig, Kristin?» En av hans svenner följde efter med en änka, som tjänade på Formo, en duktig kvinna, som kunde åtaga sig att styra och ställa här tillsvidare — mycket duktig var Åsborg, sade han omigen.
När Simon hade lyft Kristin i sadeln, sade han:
»Helst ville jag vi skulle färdas genvägen söderut — om det ej är dig emot?»
Kristin hade aldrig varit åt det hållet i fjället, men hon visste att där skulle gå en stig ned i dalen, den stupade tvärbrant nedför sluttningen ovan Formo. Hon svarade ja — men då måste svennen färdas den andra vägen och rida in på Jörundgård och hämta hennes skrin och påsarna med lök och örter. Han fick väcka Gaute, pojken visste bäst besked.
Vid kanten av en stor myr kunde de rida sida vid sida, och Kristin lät Simon åter omtala allt om gossens sjukdom. Barnen på Formo hade haft halssjukan vid Olsmässotiden, men de hade kommit lindrigt undan. Detta hade satt åt Andres helt plötsligt, medan han tycktes vara vid bästa hälsa. Simon hade tagit honom med sig ut, han skulle få sitta på sädesdrögen ned till åkern — men så klagade Andres att han frös, och när Simon såg efter, skalv barnet i frossa, så att tänderna skallrade. Sedan kom glödhettan och hostan, han spottade upp sådant otäckt brunt slem och hade så ont i bröstet — men han kunde ju icke säga riktigt var det var värst, den arma lillstackaren —.
Kristin lugnade Simon så gott hon kunde, och så måste hon rida bakom honom ett stycke igen. En gång vände han sig om och frågade om hon frös; han ville att hon skulle ta hans hättekrage utanpå kappan —.
Så talade han åter om sonen. Han hade nog sett att pojken ej var stark. Men Andres hade blivit mycket friskare i sommar och i höst — det tyckte hans »fostermor» också. Ja, de sista dagarna innan han sjuknade hade han ju varit litet underlig och lättskrämd — »rädd!» sade han, när hundarna hoppade upp på honom och ville leka. Och den dag då han fick febern, hade Simon kommit hem, när solen rann upp, med några vildänder. Annars ville pojken alltid hålla i de fåglar fadern hade med sig hem och leka med dem, men nu hade Andres skrikit högt, när Simon dinglade med knippet mot honom. Sedan smög han sig nog fram och tog i änderna, men så fick han blod på sig, och då blev han rent vild av skräck. Och nu i kväll, medan han låg och kved så ömkligt utan sömn eller vila — då hade han skrikit något om en hök som var efter honom —.
»Minns du den dag då budet kom till mig i Oslo? Det blir dina ättmän då, som skola sitta efter dig på Formo, sade du —»
»Tala icke så, Simon — som om du tänkte du skulle dö utan att lämna en son efter dig. Gud och hans milda moder kunna väl hjälpa —. Det är olikt dig, svåger, att vara så modlös —»
»Halfrid, min första hustru, sade detsamma till mig, när hon hade fött vår son. Visste du, Kristin, att jag hade en son med henne?»
»Ja —. Men Andres är redan på tredje året. Det är de två första åren som det är svårast att få barnen igenom med livet —.» Men hon tyckte själv att hennes ord hulpo ej stort här. Och de redo och redo; hästarna stretade nickande uppåt en sluttning, slängde med huvudet, så att ridtyget skramlade — och annars ej ett ljud i frostnatten utom ljudet av deras egen ritt och stundom brus av vatten, när de färdades över en bäck. Och månen lyste högt och lyste lågt; rasblock och gråberg grinade styggt som döden, där de redo förbi intill höjderna.
Äntligen voro de så långt framme att de sågo ned i bygden. Månskenet fyllde hela dalen; älven och myrarna och sjön längre söderut lyste som silver — åker och äng voro vita.
»Ja, i natt fryser det i bygden också», sade Simon.
Han steg av hästen och gick och ledde hennes, när det bar utför. Stigen var så brant på många ställen, så Kristin tyckte knappast hon vågade se framåt. Simon stödde henne med ryggen mot hennes knä, och hon höll sig fast med ena handen bakpå hästländen. En och annan sten rullade ut under hästhovarna, trillade nedåt, stannade litet och rullade igen, rubbade fler, som den tog med sig —.
Till sist voro de nere. De redo över kornåkrarna norr om gården mellan de rimfrusna sädesskylarna. Det rasslade och prasslade otäckt i asparna ovanför dem i den stilla, ljusa natten.
»Är det sant», frågade Simon och torkade sig över ansiktet med armen, »att du icke haft något förebud —?»
Kristin sade att det var sant. Han återtog:
»Jag har hört, det händer att det varslar, när någon längtar starkt efter en annan —. Ramborg och jag talade om det flera gånger, att hade du varit hemma, så kanske du vetat råd —»
»Ingen av er har kommit i mina tankar alla dessa dagar», sade Kristin. »Du får tro mig, Simon.» Men hon kunde ej se att det tröstade honom.
På tunet sprungo strax ett par huskarlar ut och togo hand om hästarna. »Ja, det är likadant som då du for, Simon, det är icke värre», sade den ene hastigt; han hade sett upp i husbondens ansikte. Simon nickade; han gick före Kristin mot frustugan.
Kristin såg nog att här var stor fara på färde. Lillpojken låg
ensam i den stora, fina sängen, stönade och flämtade och kastade
oupphörligt huvudet hit och dit på kuddarna. Han var glödhet
och mörkröd i ansiktet, låg med halvöppna, glänsande ögon och
kämpade för att kunna andas. Simon stod och höll Ramborgs hand,
och alla kvinnorna vid gården, som voro samlade i rummet,
väsnades runt omkring Kristin, medan hon undersökte gossen.
Men hon talade så lugnt hon kunde och tröstade föräldrarna det bästa hon förmådde. Det var nog »håll och styng». Men nu var denna natt ju snart till ända, utan att sjukdomen tagit en vändning till det värre — och det var denna sjukans natur att den slog helst om den tredje eller sjätte eller nionde natten före hanegället. Hon bad Ramborg skicka allt tjänstekvinnorna till sängs, så när som på två, så att hon alltid kunde ha utvilade tärnor till hjälp. Och när svennen kom från Jörundgård med hennes läkemedel, bryggde hon en svettdrivande dryck åt gossen och slog åder på hans ena fot, så att vätskorna skulle dras litet från bröstet.
Ramborg vitnade i ansiktet, när hon såg sitt barns blod. Simon lade armen om henne, men hon sköt undan mannen och satte sig på en stol vid sängfoten; där satt hon och stirrade på Kristin med stora, svarta ögon, medan systern skötte om barnet.
Fram på dagen, när gossen tycktes ha fått någon lindring, fick
Kristin Ramborg till att lägga sig på bänken. Hon stoppade om den
unga med täcken och kuddar och satt vid hennes huvud och strök
henne lätt över pannan. Ramborg tog Kristins hand:
»Du vill oss nu väl icke annat än gott?» sade hon och stönade.
»Skulle jag icke vilja dig väl, syster — vi två systrar som leva kvar här i vår bygd, ensamma efter våra fränder —»
Ramborg brast i gråt med läpparna hårt pressade mot varandra och några små kvävda snyftningar. Kristin hade bara sett den unga systern gråta en enda gång, när de stodo vid sin fars dödsbädd. Nu trillade några små snabba tårar ned över hennes kinder. Hon lyfte Kristins hand och såg på den. Den var lång och smal, men rödbrun nu och sträv —
»Likaväl är den vackrare än min», sade hon. Ramborgs händer voro vita och små, men fingrarna voro korta och naglarna fyrkantiga.
»Ja», sade hon nästan vredgad, då Kristin skakade på huvudet och smålog. »Och ännu är du fagrare än jag någonsin varit. Och vår far och mor hade dig kärare än mig — alltid; du vållade dem sorg och skam, jag var hörsam och lydaktig och lade min hug till den man som de helst ville ha mig gift med — men likväl älskade de dig långt mera —»
»Nej, syster! De hade nog dig lika kär. Var glad, Ramborg, att du aldrig gjorde dem annat än glädje — du vet icke hur tungt det andra är att bära. Men de voro yngre på den tiden då jag var ung; därför talade de kanhända mer med mig.»
»Ja, jag tror alla voro yngre den tid då du var ung», sade Ramborg och suckade som förut.
En liten stund efteråt sov hon. Kristin satt och såg på henne. Hon hade känt systern så litet, Ramborg var ett barn, när hon själv blev gift. Och Kristin tyckte att hon på sätt och vis fortfarit att vara barn. Som ett barn hade hon sett ut, där hon satt hos sin sjuke son — ett blekt, förskräckt barn, som försökte stå på sig mot rädslan och olyckan.
Det hände att djur stannade i växten, om de fingo ungar för tidigt. Ramborg hade ej varit fulla sexton år, när hon fick sin dotter, och sedan var det som om hon aldrig riktigt kommit i växten igen; hon fortfor att vara späd och liten, utan yppighet och fruktsamhet. Hon hade fått denna enda gossen sedan, och han var underligt stillastående — vacker i ansiktet, ljus och fin, men så ynkligt liten och späd — hade gått sent, och ännu talade han så illa att endast de som dagligen voro omkring honom förstodo något av hans joller. Han var också så blyg och grinig mot främmande, så Kristin hade knappt fått röra vid systersonen förrän nu. Ville Gud och helge Olav unna henne den lyckan att rädda den lilla stackaren — åh, hon skulle tacka för det i alla sina dagar. Ett sådant barn, som denna mor var — hon kunde väl icke uthärda att mista honom! Och Kristin förstod också att för Simon Darre skulle det nog falla sig mycket svårt att bära om den enda sonen toges ifrån honom —.
Att hon blivit innerligt fäst vid sin svåger, det märkte hon bäst nu, då hon förstod hur djupt han led i denna ängslan och sorg. Hon kunde nog fatta sin fars stora kärlek till Simon Andresson. Men ändå undrade hon om han ej gjort orätt mot Ramborg, när han skyndade så med att få detta giftermål till stånd. Ty när hon såg på den spensliga systern, så tyckte hon att Simon måste dock vara både väl gammal och alltför tung och trög för att vara make till detta unga barn.
III.
Dygnen gingo, och Andres låg där likadant; det blev ingen större förändring vare sig till det bättre eller till det sämre. Värst var att gossen fick nästan ingen sömn; han låg med halvöppna ögon och tycktes ej känna igen någon, hosta och andnöd pinade den lilla magra kroppen, och febern växlade och steg. En kväll hade Kristin givit honom en dvaldryck — då kom det ro över honom, men om en stund såg hon att barnet blivit blåblekt, huden kändes kall och fuktig. Hastigt fick hon hällt i honom varm mjölk och lade upphettade stenar under hans fotsulor, och sen tordes hon ej ge honom någon sömndryck mera — hon förstod att han var för liten att tåla vid det.
Sira Solmund bar dit relikerna från kyrkan till honom; Simon och Ramborg betalade förböner, utlovade fastor och allmosor, om Gud ville höra dem och skänka sonen livet.
Erlend tittade dit en dag; han ville ej stiga av hästen och gå in, men Kristin och Simon kommo ut på tunet och talade med honom. Han såg på dem mycket bedrövad. Den minen hos honom hade dock alltid retat Kristin på ett underligt och obestämt sätt. Nog gjorde det honom ont, när han såg människor sjuka eller sorgsna, men det var som om han blev mest förvirrad och illa till mods — han såg så innerligt rådlös ut, när han tyckte synd om folk.
Sedan kom Nåkkve eller tvillingarna varje dag till Formo och frågade hur det stod till med Andres.
Den sjätte natten medförde intet omslag — men frampå dagen tycktes gossen litet bättre, han var inte så het. Simon och Kristin sutto ensamma inne hos honom vid middagstiden.
Fadern drog fram en förgylld »bulla» — en liten rund dosa — som han bar vid halsen i ett snöre under kläderna. Han böjde sig ned över pojken och lät bullan dingla framför ögonen på honom, stack den i barnets hand och tryckte ihop dess små fingrar kring den — men Andres tycktes ej vara medveten därom.
Denna bulla hade han själv fått, då han var barn, och hade burit den allt sen dess — hans far hade haft den med sig från Frankrike. Den var invigd i ett kloster, som hette Sankt Mikaels berg, och det var en bild på den av Sankt Mikael med stora vingar; den tyckte Andres mycket om att få se på, berättade Simon under tiden med låg röst. Men lillpysen trodde att det var en tupp; han kallade änglarnas hövding för tupp! Långt om länge hade fadern lyckats lära honom att säga ängeln. Men en dag då de stodo ute på tunet, såg Andres att tuppen tuktade en av sina hönor: »Ängeln vred nu, far», sade han då.
Kristin såg bönfallande upp på Simon — det skar henne i hjärtat att höra på honom, fastän han talade så lugnt och stilla. Och hon var så uttröttad av alla dessa vaknätter, hon visste att hon tålde ej vid att falla i gråt nu —.
Simon stack tillbaka bullan under skjortlinningen:
»Åh ja. Jag skall giva en tre års oxe till kyrkan på Sankt Mikaels kväll, varje höst så länge jag lever, om han vill vänta litet med att hämta denna själen. Han måste då väl vara som en plockad kyckling också i vågskålen, Andres — så liten —»; men då han försökte skratta litet, svek honom rösten en smula.
»Simon, Simon» bad hon.
»Ja, det går som det är lagt för oss, Kristin. Och Gud själv råder för den saken, han vet väl bäst —.» Fadern sade ej mer och stod och såg ned på sin son.
Den åttonde natten vakade Simon och en av tärnorna, medan
Kristin slumrade litet borta på bänken. När hon vaknade, sov flickan.
Simon satt, som han hade setat de flesta nätterna, på bänken vid
huvudgärden; han satt med ansiktet lutat över sängen och barnet.
»Sover han?» viskade Kristin och kom dit fram.
Simon lyfte huvudet. Han strök sig med handen över ansiktet; hon såg att han var våt på kinderna, men han svarade stilla och lugnt:
»Nu tror jag ej, Kristin, att Andres får sömn, förrän han kommer under torvan i vigd mull »
Kristin stod stilla — det var som om hon stelnade. Långsamt bleknade hon under solbrännan, blev vit ända ut på läpparna.
Så gick hon bort i vrån och tog sina ytterplagg.
»Du får laga så —», hon talade som om hon var torr i hals och mun, »så att du är ensam här, när jag kommer tillbaka. Sitt hos honom du — och när du ser mig träda in, så säg icke ett ord, och säg aldrig ett ord om detta sedan, icke till mig och icke till någon. Icke ens till prästen —»
Simon reste sig, kom långsamt bort till henne. Han också hade bleknat.
»Nej — Kristin!» Han talade nästan ohörbart. »Jag — törs icke — låta dig gå den vägen —»
Hon satte på sig kappan, tog fram en linneduk ur kistan i hörnet, vek ihop den och gömde den i barmen.
»Jag törs. Du vet att ingen får komma in till oss sedan, innan jag ropar — ingen får komma in till oss eller tala till oss, innan han vaknat och har talat själv —»
»Vad tänker du din far skulle menat om detta?» viskade han sakta som förut. »Kristin — gör det icke —»
»Förr har jag gjort det som tycktes min far orätt — då var det endast för att främja min egen lust —. Andres är också hans kött och blod — mitt eget kött, Simon — min enda systers son —»
Simon andades tungt och skälvande; hon stod och såg ned.
»Men vill du icke att jag skall försöka denna sista utväg »; han stod som förut med böjt huvud och svarade icke. Då upprepade hon det och visste ej om att det kom ett litet underligt leende, nästan hånfullt, kring hennes vita läppar:
»Vill du icke att jag skall gå?»
Han vände huvudet åt sidan, och hon gick förbi honom, steg ljudlöst ut genom dörren och stängde stilla efter sig.
Det var becksvart ute med små fläktar av sunnanvind, så att
stjärnorna flämtade och blinkade oroligt. Hon hade ej kommit
längre än upp i gatan mellan gärdsgårdarna, och hon kände det,
som om hon trätt ut i själva evigheten. En ändlös färd bakom
henne och framför henne. Som om hon aldrig skulle komma ut ur
detta, som hon stigit in i, när hon trädde ut i denna natt —.
Själva mörkret var som en makt, mot vilken hon pressade sig fram. Hon trampade i något slipprigt — vägen var uppkörd av sädesfororna, och det töade av sunnanvädret. Med varje fjät måste hon rycka sig lös från natten och den fuktiga kylan, som klibbade sig fast vid hennes fötter, sög sig uppåt och tyngde hennes klänningsfåll. Ett och annat fallande blad snuddade förbi henne — som om ett levande liv i mörkret vidrört henne — skonsamt i känslan av sin övermakt: »gå tillbaka du —!»
När hon kom upp på allmänna färdevägen, blev det lättare att gå: den var gräsbevuxen, hon fastnade ej längre med fötterna i sörjan. Hon kände sitt ansikte hårdnat som sten, kroppen spänd och stram — varje steg bar henne obönhörligt mot skogshultet, som hon måste igenom. Där steg upp inom henne som en inre lamhet — omöjligt tordes hon gå genom detta stycke mörker; men hon hade ej en tanke på att vända om. Hon kände icke av sin kropp av skräck, och under tiden fortsatte hon att skrida framåt som i sömn, trampade säkert över stenar och rötter och genom vattenpussar, omedvetet vaksam på att ej snava, falla ur sin jämna skritt och ge rädslan övertaget.
Nu susade granarna närmare och närmare i natten; hon gick in bland dem, sömngångarlugnt. Hon förnam varje ljud och tordes knappt blinka med ögonen för mörkret. Älvens brus, de tunga suckarna i barrträden, ett porlande över stenar, som hon gick fram emot och kom förbi och gick bort ifrån. En gång rullade en sten uppe i uren, som om något levande hade rört sig där — svetten bröt fram över hela hennes kropp, men hon vågade varken sakta av eller påskynda sin gång för det.
Kristins ögon voro nu så vanda vid mörkret att då hon kom ut ur skogen kunde hon skönja ett och annat — det glimtade litet i den slingrande älven, i vatten ute på myrarna. Gärdena skilde sig från det svarta, husklungorna syntes som kärnor av mörker i deras mitt. Himlen började visst också ljusna, högt över där hon gick, hon förnam det, men hon vågade ej se upp, ovan de himmelshöga, svarta bergväggarna. Men hon visste att det måste snart vara den tid då månen skulle gå upp —.
Hon försökte påminna sig själv: om fyra timmar är det dag — folk tar itu med dagens sysslor på alla gårdar i bygden — luften grånar av morgonnyet, det ljusnar över höjderna. Då är det icke lång väg — vid dagsljus är det ej långt från Formo till kyrkan. Och då hade hon själv länge varit inomhus. Men hon kände en aning om att då måste hon vara en annan än när hon gick ut —.
Hon visste — hade det gällt ett av hennes egna barn, då hade hon ej vågat ta på sitt ansvar att försöka denna yttersta utväg. Avvända Guds hand, när han sträckte ut den efter en levande själ! När hon satt hos sina egna små barn, då hon var ung och hennes hjärta vekt och ömt, då hade hon försökt säga, fast hon tyckte hon måste falla samman av ångest och hjärtekval: »Herre, du älskar dem bättre än jag — ske din vilje!»
Men nu gick hon här i natt och trotsade sin egen fasa — Detta som icke var hennes, det ville hon rädda, vad hon så räddade det till —.
Ty du också, Simon Darre, tog emot, när det gällde det käraste du ägde på jorden, du tog emot mera än en människa kan ta emot med full heder —.
»Vill du att jag icke skall gå?» — och han hade ej varit man till att svara. Innerst inne visste hon, att dog barnet, så skulle Simon nog förmå bära det också. Men hon hade slagit ned på honom vid det enda tillfälle då hon sett att han var nära att falla ihop — hon grep det och gav sig av med det. Den hemligheten skulle hon ha med honom — att han visste hon hade också sett honom, en gång då han icke stod stadigt på sina fötter.
Ty han hade fått veta för mycket om henne. Av den man som hon vrakat hade hon tagit emot hjälp, var gång det gällde att rädda den hon utvalt. Den giljare hon förkastat, var just den man hon vände sig till, var gång hon behövde någon som värjde hennes kärlek. Och aldrig hade hon bett Simon förgäves — gång på gång hade han ställt sig skyddande framför henne, hans godhet och hans styrka hade varit hennes värn.
Alltså gjorde hon denna nattliga vandring för att få kasta av sig något av skuldebördan — och först nu stod det klart för henne hur tryckande tung den var.
Simon hade tvungit henne att märka till sist att han var den starkaste — starkare än hon själv och starkare än den man hon valt att giva sig åt. Hon hade visst förstått det alltifrån den stund då de tre möttes på det skamliga stället i Oslo — fast hon då icke ville inse att den där rundkindade, fetlagda pratmakaren till pojke var starkare —.
Så gick hon nu här och tordes ej åkalla ett gott och heligt namn, och hon belastade sig med denna synd för att få — hon visste icke vad — var det hämnd — hämnd för att hon blivit tvungen att inse att han var mera högsinnad än de båda —?
»Men nu har du ock fått röna, Simon — att när det gäller livet för den man älskar mera än sitt eget hjärta — så griper en arm människa efter allt, allt —.»
Månen hade kommit upp över fjällranden, när hon gick uppåt backen till kyrkan. Äter var det som om hon måste rida en ny våg av fasa — månljuset låg som skir spindelväv över den tjärade massan; kyrkan själv stod hemsk och hotande svart under det tunna floret. För första gången såg hon korset utanför på vallen och vågade ej gå bort och hälsa det signade trät. Hon kröp över där hon visste att kyrkogårdsmuren av torv och sten var lägst och lättast att komma över.
En och annan gravsten glänste som vatten nere i det höga, daggiga gräset. Kristin gick rakt över kyrkogården ned till fattiggravarna vid inhägnadens sydsida.
Hon gick dit där en fattig inflyttad låg. Mannen hade frusit ihjäl i fjället en vinter; hans båda moderlösa döttrar fingo gå på socknen, tills Lavrans Björgulfson erbjöd sig att uppfostra dem. När de blevo vuxna och artade sig väl, hade hennes far själv skaffat hederliga, arbetssamma män åt dem och skänkt dem både ko och kalv och tackor, Ragnfrid gav dem säng och sängkläder och järngryta — nu sutto de som välbärgade hustrur efter sina omständigheter. Den ena hade varit Ramborgs tärna, och Ramborg hade burit barn till dopet åt henne —.
»Så får du unna mig ett stycke torv av taket ditt, Bjarne, åt Ramborgs son.» Hon lade sig ned på knä och drog sin dolk.
Svetten pärlade iskall på hennes panna och överläpp, när hon grävde in sina fingrar under den daggvåta torven. Det tog emot i jorden — bara rötter — hon skar av dem med dolken.
Till gengåva måste vålnaden ha guld eller silver, som nedärvts genom tre ättled. Hon drog av sig den lilla guldring med rubiner som varit hennes farmors fästering — »barnet är min fars avkomma». Hon stack ned ringen så djupt i jorden hon kunde, svepte in torvstycket i linneduken och täckte mossa och löv över det ställe där hon tagit det.
När hon reste sig upp, skälvde benen under henne, så att hon måste stå litet, innan hon kunde vända sig om. Såg hon under armbågen nu, så kunde hon se dem —
Och det drog så förfärligt i henne, som om de ville tvinga henne att göra det — Alla de döda som känt henne förr i världen, »Är det du, Kristin Lavransdotter — kommer du hit i slikt ärende —?» Arne Gyrdsson i graven utanför västra ingången. »Ja, Arne, du tör väl förundra dig — jag var icke sådan, den tid du och jag kände varandra —.»
Så steg hon över muren igen och gick nedåt.
Månen lyste nu över bygden. Jörundgård nere i sänkan — daggen glittrade i gräset på alla tak. Hon såg dit ned, nästan slött —. Det var som om hon själv vore död från hemmet och alla där — dörren stängd för alltid för henne, som vandrade förbi uppe på vägen i natt —.
Fjället skuggade nästan hela vägen, där hon gick tillbaka. Det blåste mera nu — rätt emot henne kom den ena vindilen efter den andra. Visset löv blåste mot henne och ville visa henne tillbaka dit, där hon kom ifrån nu senast —.
Icke trodde hon att hon färdades utan följe heller. Det lät som smygande steg på vägen bakom henne rätt som det var. »Är det du Arne —?» — »Se dig om, Kristin, se under armbågen!» ljöd det frestande.
Likväl var det ej som om hon varit riktigt rädd längre. Bara kall och domnad, sjuk av lust att släppa taget och signa ned. Efter denna natt kunde hon visst icke bli rädd mera här i världen —.
Simon satt på sin vanliga plats vid sängens huvudgärd, lutad över barnet, när hon öppnade dörren och steg in. Ett kort ögonblick såg han upp — Kristin undrade om hennes eget utseende blivit lika härjat och gammalt på denna stund. Så böjde Simon sitt ansikte ända ned och gömde det mot armen.
Han raglade litet, när han reste sig. Han vände bort ansiktet från henne, då han gick förbi och bort mot dörren, med nacken och skuldrorna böjda.
Kristin tände två ljus och ställde dem på bordet. Gossen öppnade ögonen litet, såg upp, underligt omedveten, grinade litet och försökte vända huvudet från ljuset. När Kristin lade den lilla kroppen till rätta — som man rätar ut ett lik, gjorde han intet försök att ändra ställning — han tycktes vara för svag för att kunna röra på sig.
Så bredde hon linneduken över hans ansikte och bröst och lade torvstycket tvärsöver.
Därmed sköljde fasan över henne på nytt som en störtsjö.
Hon måste sitta bredvid sängen. Fönstret var mitt emot den delen av bänken. Hon tordes ej sitta med ryggen åt det — bättre att se dem i ögonen, som kanske stodo där utanför och sågo in. Hon drog karmstolen bort till sängen, satt vänd mot rutan — natten trängde sig kolsvart inpå den, ett av ljusen speglade sig i glaset —. Kristin stirrade stelt mot det, kramade fingrarna om stolskarmen, så att knogarna vitnade, och hennes armar skälvde till emellanåt. Hon kände ej av sina egna ben, så kalla och våta voro de — hon satt och hackade tänder av fasa och av köld, och svetten rann som isvatten ned över hennes ansikte och rygg. Hon satt orörlig — tittade endast då och då blixtsnabbt bort på linneduken, som höjde och sänkte sig helt litet vid barnets andetag.
Äntligen började det gråna på rutan. En tupp gol gällt. Och så hörde hon män på tunet — de gingo till stallet —.
Slappt sjönk hon tillbaka mot stolsryggen, skalv som i krampanfall och försökte sätta sig så att hon kunde hindra sina ben från att spritta och rycka till så vid varje skälvning.
Då rörde det sig starkt under linklädet — Andres sköt undan det från sitt ansikte, jämrade sig grinigt — han hade återfått medvetandet i viss mån, ty han grymtade missnöjt mot henne, när hon for upp och lutade sig över honom —.
Hon ryckte till sig duken och torven, störtade bort och stoppade in ris och ved i ugnsmynningen och kastade den dödes tillhörighet i den friskt sprakande brasan. Men så måste hon stå en stund, stödd mot väggen — tårarna strömmade ned över hennes ansikte.
Hon öste upp mjölk ur den lilla grytan, som stod bredvid elden, och har bort till barnet — Andres hade redan somnat igen. Han tycktes ha en sund sömn nu —.
Så drack hon mjölken själv. Det smakade så skönt att hon måste stjälpa i sig två tre skopor av den varma drycken.
Ännu tordes hon ej tala — gossen hade ej sagt ett ord som var begripligt. Men hon föll på knä vid sängfoten och läste inom sig utan ljud:
— Ja, ja, ja, det var något förfärligt som hon hade gjort —!
Men det var ju deras enda son. Hon, hon hade sju! Skulle hon ej försöka allt för att rädda sin systers enda son —.
Allt vad hon tänkt i natt — det var bara nattens förvillelse. Hon hade då ej gjort det för annat än att hon icke förmådde se detta barn dö i hennes egna händer.
Simon — han som aldrig hade svikit henne. Han som hade varit trofast och god mot varje mors barn, såvitt hon visste — och allramest mot henne och hennes. Och denna son som var hans ögonsten — skulle hon icke försöka allt för att rädda gossens liv —! Till och med genom en synd —.
Ja, det var syndigt, men Gud — straffa det på mig! — Simons och Ramborgs fagra, menlösa lilla barn! Gud kunde icke vilja straffa det på Andres —.
Hon var borta och lutade sig över sängen — andades på den ena lilla vaxvita handen. Kyssa den tordes hon inte — han fick ej väckas.
Ljus och skuldfri! — Det var under de fasans nätter då de suttit ensamma kvar på Haugen som fru Åshild hade berättat för henne om detta — om sin vandring till griftegården i Konungahälla: »— det, Kristin, är visst det tyngsta jag påtagit mig.» — Men icke var Björn Gunnarsson ett menlöst barn, när han låg där, och Åshild Gautesdotters systrungar hade kommit hans hjärta för när med sina svärd. Han hade blivit den enes bane, innan han själv föll, och den andre blev aldrig en karsk man efter den dag då han skiftat hugg med herr Björn —.
Kristin stod vid fönsterrutan och såg ut på gården. Folk färdades mellan husen för dagens sysslor. Några små kvigkalvar gingo ute på tunet — de voro så vackra —.
I mörkret spira så många slags tankar — liksom de florsfina växter som gro nere på sjöbotten och vagga och bölja, underligt trolskfagra — lockande och skrämmande äga de en sällsam, mörk dragningskraft, så länge de växa inne i sitt levande, rinnande mörker. Men sen är det bara en slemmig, brun klump, när barnungarna riva dem till sig upp i båten. I natten gro så många underliga tankar, som både skrämma och locka. Det var visst broder Edvin som sagt en gång att de fördömda i helvetet själva icke ville skiljas från sin pina — hatet och sorgen voro deras vällust — därför var det som Kristus icke kunde frälsa dem. Den gången hade detta synts henne ett förvirrat tal. Det gick en isande rysning genom henne, nu började hon förstå vad munken menat —.
Hon lutade sig över sängen igen — insöp lukten av småbarnet. Simon och Ramborg skulle icke mista honom. Om det nu också var så att hon kände behov av upprättelse i Simons ögon, av att visa honom att hon kunde nog annat än bara ta emot av honom! Hon hade känt behov av att våga något för honom i gengäld —.
Så knäböjde hon åter, läste om och omigen så mycket hon kunde utantill ur Psaltaren.
Denna morgon gick Simon ut och sådde vinterråg på den
nyröjda skogsmarken söderut. Han hade fått för sig att han måste
låtsa som om han ansåg rätt och riktigt att sysslorna på gården
gingo sin vana gång. Tjänstekvinnorna hade blivit utom sig av
förundran, när han kom in till dem i natt och sade att Kristin
gärna ville vara ensam med gossen, tills hon själv sände bud efter
dem. Till Ramborg sade han det också, då hon vaknade — Kristin
hade bett att ingen skulle gå nära frustugan i dag.
»Icke du heller?» frågade hon hastigt, och Simon sade nej. Det var då han hade gått ut och hämtat såningsskäppan.
Men efter dagvarden stannade han uppe på gården — han kunde ej förmå sig till att gå långt bort från husen. Och han tyckte ej om Ramborgs uppsyn. En stund efter middagsvilan kom det: han stod nere vid logen; då såg han husfrun störta över tunet. Han sprang efter — Ramborg kastade sig mot frustugedörren, dunkade på den med knutna händer och skrek så det genljöd, att Kristin skulle öppna.
Simon slog armarna om henne med lugnande ord — då böjde hon sig blixtsnabbt ned och bet honom i handen; han såg att hon var som ett rasande djur:
»Det är mitt barn! Vad haven I gjort med min son?»
»Du månde väl veta att din syster icke gör Andres annat än vad gott är», — då han tog i henne, stretade hon emot och skrek.
»Kom nu», sade mannen och gjorde sig barsk i målet: »Ramborg — blygs du ej för vårt husfolk —»
Men hon fortfor att skrika:
»Han är väl min, vet jag —! Icke var du hos oss, då jag födde honom, Simon», ropade hon, »vi voro dig icke så dyra då —»
»Du vet ju själv vad jag då hade för händer», svarade mannen trött. Han släpade henne ned mot stugan, han var tvungen att bruka maktmedel.
Sedan tordes han ej gå från henne. Ramborg lugnade sig småningom, och när kvällen kom, gav hon efter och tillät tärnorna att kläda av henne.
Simon blev sittande uppe. Döttrarna sovo borta i sin säng, tjänstkvinnorna hade han sänt ut. En gång då han reste sig och gick utåt golvet, frågade Ramborg från sängen — hon var klarvaken i rösten — vart han skulle hän.
»Jag tänkte lägga mig ovanpå litet hos dig», svarade han efter ett ögonblick. Han tog av sig yttertröjan och skorna och kröp in mellan fällen och ylletäcket. Så stack han in ena armen under hustruns nacke: »Jag förstår väl det, Ramborg min, att denna dagen gjorts dig lång och tung —»
»Ditt hjärta slår så hårt, Simon», sade hon litet efteråt.
»Ja, du vet att jag är rädd för piltens skull, jag också. Men vi måste bida med tålamod, tills Kristin sänder oss bud —»
Han for upp i sängen — låg stödd mot armbågen — förvirrad såg han upp i Kristins vita ansikte — det var alldeles ovanför hans eget, glittrande vått av tårar i ljusskenet, hennes hand låg på hans bröst. Ett ögonblick trodde han att — denna gång hade han ej bara drömt det —. Simon kastade sig tillbaka mot huvudgärden, med ett kvävt, jämrande ljud lade han armen över sitt ansikte. Han kände svindel, så hamrade hjärtat i honom, så rasande fort och hårt —.
»Simon, vakna upp!» Kristin ruskade i honom igen. »Andres ropar på sin far, hör du — det var det första ord han sade —» hennes ansikte strålade av leenden, medan tårarna oavlåtligt strömmade.
Simon satte sig upp, strök sig över ansiktet några gånger. Han måtte väl ej ha talat i yrsel, när hon väckte honom —. Han såg upp på Kristin, som stod där framför sängen med en lykta i handen.
Sakta, för att ej väcka Ramborg, smög han sig ut med henne. Den kvävande, kväljande känslan satt kvar i bröstet på honom ännu. Han var till mods som om något höll på att brista inom honom — varför kunde han ej slippa drömma detta förfärliga? Han, som vaken stred och stred för att driva ifrån sig alla sådana tankar! Och när han låg och sov, viljelös och värnlös, så drömde han detta, som djävulen själv måtte ingiva honom — till och med nu, medan hon satt och vakade över hans dödssjuka son, drömde han så omänskligt —.
Det regnade, och Kristin visste ej heller riktigt vad tid på natten det månde vara. Gossen hade varit halvvaken, men han hade ej talat. Och i början på natten hade hon tyckt han sov så lugnt och gott — hon vågade lägga sig litet till vila — med Andres i famnen, så att hon måste känna om han rörde på sig. Så hade hon fallit i sömn —.
Gossen såg ynkligt liten ut, där han låg ensam i sängen. Förfärligt blek var han, men ögonen voro klara, och ansiktet lyste upp i ett leende, när han fick se sin far. Simon sjönk på knä framför sängkanten. Men när han ville lyfta den lilla kroppen intill sig, grep Kristin honom i armen:
»Nej, nej, Simon, han är genomsvettig, och här är kallt —», hon stoppade bättre om Andres. »Lägg dig hellre hos honom — så skall jag sända hit en vakekvinna — jag går ned i stugan och lägger mig ovanpå hos Ramborg nu —»
Simon kröp in under täcket. Det var en varm grop, där hon legat, en svag doft efter hennes hår på huvudkudden. Simon jämrade helt sakta en gång — så drog han den lilla sonen intill sig och tryckte sitt ansikte mot det fuktiga, mjuka barnahåret. Han hade blivit så liten som rakt ingenting att hålla i sina armar, Andres, men han låg där nog så förnöjd och sade ett litet ord då och då.
Så började han leta och krafsa i öppningen på faderns skjorta, stack in den lilla fuktiga handen på mannens bröst och drog ut »bullan»:
»Tuppen», sade han belåten, »där var den —»
Den dag då Kristin stod resfärdig och skulle fara hem, kom
Simon till henne i frustugan och räckte henne en liten träask:
»Denna har jag tänkt det kanske skulle lika dig att ha —»
Kristin sig på snideriet att det var hennes fars arbete. Inuti låg, insvept i en bit handskskinn, ett helt litet guldspänne, besatt med fem smaragder. Hon kände strax igen det — Lavrans hade brukat bära det i skjortlinningen, när han skulle vara särskilt fint klädd.
Hon tackade Simon, men så blev hon blodröd. Hon kom med ens ihåg att hon hade visst ej sett fadern begagna det smycket, sedan hon kommit hem från klostret i Oslo.
»När gav far dig detta —?» Hon ångrade frågan i samma stund.
»Jag fick det i avskedsgåva, en gång då jag skulle rida från gården —»
»Detta tyckes mig vara alltför stor gåva», sade hon sakta och såg ned.
Simon smålog och svarade:
»Du kan tarva mycket slikt du, Kristin — när den tid kommer att du skall sända ut alla dina söner med fästegåvor —»
Kristin såg på honom och sade:
»Det vet du, Simon — jag menar att de ting du har efter honom — du vet att jag har dig så kär som om du varit hans egen son —»
»Gör du det, du —?» Han lade utsidan av handen helt hastigt mot hennes kind och strök över den, och han log ett underligt litet leende, medan han talade som till ett barn: »Ja, ja, Kristin, jag har märkt det —»
IV.
Något senare på hösten hade Simon Andresson ett ärende hos sin bror på Dyfrin. Medan han var där, fick han en friare till sin dotter Arngjerd.
Saken blev ej avgjord, och Simon var något orolig och ängslig till sinnes, medan han red norrut. Kanske han borde ha slagit till, så hade flickan nu varit välbärgad och han själv kvitt all oro för hennes framtid. Kanske Gyrd och Helga hade rätt — det var vettlöst av honom att han icke grep tag med båda händer, när han fick ett sådant anbud för denna dottern —. Eiken var en större gård än Formo, och Åsmund var själv ägare till mera än tredjedelen; han skulle aldrig ha tänkt på att fria för sin son till en mö med sådan börd som Arngjerd, lågättad och frändelös på morssidan, om det icke varit för att Simon ägde tre markabol i gården såsom pant. De hade måst låna pengar både hos nunnorna och på Dyfrin, när Grunde Åsmundsson fick gälda mansbot för andra gången. Grunde blev vild, när han var drucken — men annars var han en rättsinnig och välment man, sade Gyrd, och säkert skulle han låta leda sig av en så förståndig och snäll kvinna som Arngjerd.
Men det var nu detta att Grunde icke var så många år yngre än han själv. Och Arngjerd var ung. Och folket på Eiken ville ha bröllopet redan till våren —.
Det satt i Simon som ett ont minne — han tänkte ej därpå, när han kunde slippa. Men nu sedan Arngjerds giftermål kommit på tal, dök det ständigt upp. En oglad man hade han varit första morgonen då han vaknade vid Ramborgs sida. Han hade väl icke varit mer yr och hänsynslös, då han gick i säng, än en brudgum borde vara — fast det gjort honom underlig och vild i hågen att se Kristin bland brudens följeskvinnor — och Erlend, hans nya släkting, var bland de män som följde honom upp på brudloftet. Och när han vaknade nästa morgon och låg och såg på bruden, som ännu sov, hade han känt liksom en smärtsam och svår skam djupt inne i hjärtat — det var som om han skulle ha förgripit sig på ett barn —.
— Ehuru han visste att han kunde sparat sig det bekymret.
Hon hade skrattat, när hon slog upp sina stora ögon.
»Nu är du min, Simon» — hon rörde med händerna vid hans bröst. »Min far är din far, och min syster din syster» — och han hade blivit svettig av ångest, ty han undrade om hon känt hur hjärtat spratt till i barmen på honom vid dessa hennes ord.
Eljest var han ju mycket nöjd med sitt giftermål, det höll han fast vid. Hans hustru var rik, av ypperlig ätt, ung och frisk, vacker och snäll. Hon hade fött honom en dotter och en son — det uppskattar en man, då han prövat på att sitta i rikedom och icke få barn, som kunna hålla boet samman efter föräldrarna. Två barn — och deras välstånd tryggat — och ändå var han så rik att han därtill kunde skaffa Arngjerd ett gott gifte.
En son till ville han nog gärna haft — ja, han skulle ej sörja, om det kom både ett och två barn till på Formo. Men Ramborg var nog glad, så länge hon slapp. Så det var ju gott för något, det också, ty han kunde ej förneka att det bidrog mycket till trevnaden i huset, om Ramborg var vid gott lynne. Han kunde nog önskat att hon haft ett lugnare sinnelag. Han visste ej alltid hur han hade det med sin hustru. Och det kunde gärna varit större reda i skötseln inomhus också, hemma hos honom. Men ingen man får vänta sig alla skålar iskänkta, som det heter —. Det sade Simon sig själv gång på gång, medan han red hemåt —.
Nu skulle Ramborg till Kruke veckan före Klemensmässan — det livade alltid upp henne att komma hemifrån någon tid —.
Fast Gud månde veta hur det skulle gå därborta den här gången. Det var åttonde barnet Sigrid gick med nu. Och han hade blivit skrämd, när han tittade in hos systern nu på återvägen — hon såg ej ut att orka stort mera.
Han hade offrat fyra tjocka vaxljus till den gamla bilden av Jungfru Maria i Eyabu, som skulle vara särskilt undergörande, och lovat rika gåvor, om Sigrid kom igenom med liv och hälsa. För hur det skulle gå med Geirmund och alla barnen, om modern dog ifrån dem — nej, det kunde han ej tänka sig —.
Och de levde i stor sämja, Sigrid och Geirmund. Aldrig hade hon fått höra ett omilt ord av mannen, sade hon, aldrig hade han lämnat en sak ogjord som han tänkte kunde glädja henne. När han förstod att Sigrid tärdes av längtan efter det barn hon fått i sin ungdom med Gjavvald Arnesson, hade han förmått Simon att hämta gossen, så att modern skulle få ha honom hos sig en tid. Sigrid fick nu bara sorg och missräkning av återseendet med den bortskämda stormansättlingen. Sedan hade Sigrid Andresdotter slutit sig än fastare till sin make och de barn hon hade med honom, så som en fattig, sjuk syndare hänger sig fast vid präst och skriftermål.
Nu tycktes hon på sitt sätt fullt tillfreds. Och Simon förstod det nog — få män var det så gott att vara tillsammans med som Geirmund. Han hade ett så vackert målföre att om han så icke talade om annat än den där hästen med hovtrång, som de narrat på honom, så var det mest som att lyssna till harpolåt.
Ful och underlig i ansiktet hade Geirmund Hersteinsson då alltid varit, men förr var han stark och vacker till gestalt och lemmar, den yppersta bågskytt och jägare och framför de flesta i all idrott. Men för tre år sedan blev han krympling — sedan han kommit krypande till bygden från en jaktfärd, på händerna och ena knät, med det andra benet släpande krossat efter sig. Nu kunde han ej gå över sitt stugugolv utan stav och icke komma upp på en häst eller kravla sig omkring på sina stuplänta ägor utan hjälp. Missöden drabbade honom ständigt; enstöring och en underlig kurre var mannen, föga duglig till att sköta sin gård och sin egen välfärd, narra honom i handel och vandel kunde varje människa som hade hjärta till det. Men han var konstfärdig med sina händer, skicklig både i att smida och att snida, klok och god i sitt tal. Och när denne man tog harpan i sin famn, då måste folk skratta eller gråta, alltefter som Geirmund sjöng och lekte på strängarna. Ja, det var mest som att höra den riddaren som Geirmund kvad om, som »lekte lövet av lindeträ och hornet av levande fä».
De äldsta barnen togo upp omkvädet och sjöngo med fadern — det var fagrare att lyssna till än när alla klockor spelade i Biskopshamar. Det näst yngsta barnet, Inga, kunde gå, när hon höll sig i bänken, tala hade hon ännu inte lärt sig, men hon gnolade och sjöng dagen lång, och hennes späda röst var så ren och klar som en liten silverbjällra —.
De bodde hoppackade i en liten svart arenstuga, husbondfolk, barn och tjänare. Loftet, som Geirmund alla dessa år talat om att bygga, fick han väl aldrig uppfört — det var nog nätt och jämnt han förmått bygga ny loge i stället för den som brann förlidet år. Men föräldrarna nändes ej skilja sig från något av de många barnen. Simon hade erbjudit sig att ta till sig några av dem och uppfostra dem, var gång han varit på Kruke — Geirmund och Sigrid tackade men sade nej.
Kanske var hon i alla fall den bland syskonen som fått det bäst, tänkte Simon ibland. Ja, Gyrd sade att Astrid var väl förnöjd med sin nya man — de bodde långt söderut i Ryfylke, och Simon hade ej sett dem sedan deras bröllop. Men Torgrimssönerna trätte mycket med styvfadern, berättade Gyrd.
Och Gudmund var mäkta glad och tillfreds —. Men skulle det vara en mans lycka, så tyckte Simon han kunde utan synd tacka Gud, för att icke deras far levde och såg den. Så fort det anständigtvis kunde ske efter Andres Darres död, hade Gudmund druckit bröllop med den där änkan, som fadern icke velat höra talas om att han skulle äkta. Dyfrinsriddaren menade, att hade han sökt ut åt de båda äldsta sönerna unga, rika och fagra mör av ypperlig ätt och ofläckat rykte, och det hade ej blivit mer än måttlig lycka därav för Gyrd och Simon, så måste det väl bli rena eländet för Gudmund, om fadern lät honom fara fram efter egen vettlös vilja. Tordis Bergsdotter var mycket äldre än Gudmund, hjälpligt välbärgad och utan barn i första äktenskapet. Men sedan dess hade hon fått en dotter med en av prästerna vid Mariakyrkan i Oslo, och för övrigt sade folk att hon varit alltför tillmötesgående mot andra män också — mot Gudmund Darre med, så snart hon blivit bekant med honom. Ful som ett troll var hon och ohövisk och grov i munnen för att vara en kvinna, tyckte Simon — men hon var livlig och kvick, förståndig och godmodig — han själv skulle tyckt bra om Tordis, det visste han — om hon bara ej blivit ingift i deras ätt. Men Gudmund frodades, så det var otäckt att se; nu var han snart lika fet och tung som Simon själv — och detta var icke Gudmunds natur; i ungdomen hade han varit smärt och fager. Han hade blivit så loj och lat, så Simon kände lust att ge brodern en sittopp, var gång han såg honom. Ett förbannat nöt hade Gudmund varit i alla sina dagar, det var ju sant — och att hans barn togo vett efter modern och utseende efter honom, var ändå en lycka i olyckan — Men Gudmund mådde gott —.
Så Simon behövde ej gräma sig, så mycket som han gjorde, för den broderns skull. Och på sätt och vis var det väl också onödigt att han kved så över Gyrd —. Men var gång han kom hem till sin fädernegård och såg hur där nu stod till, grep det honom så att han hade riktig hjärtevånda, när han for därifrån —.
Välståndet ökades — broderns svåger, Ulv Sakseson, åtnjöt ju kungens fulla nåd och ynnest numera, och han drog Gyrd Andresson med sig in bland de män som hade mest makt och förmåner i riket. Men Simon tyckte ej om karlen — förstod att det gjorde visst ej Gyrd heller. Motvillig och föga glad gick Gyrd av Dyfrin den väg hans hustru och hennes bror ville — för att få litet husfred.
Helga Saksesdotter var ett troll —. Men det var nog mest de två sönerna som vållade att Gyrd såg så förgrämd ut nu. Sakse, den äldste, var väl en sexton vintrar gammal — Nästan var endaste kväll måste hans skosven lirka honom i säng — dödfull. Han hade visst redan druckit sig från vett och hälsa — han söp nog ihjäl sig, innan han nådde vuxen mans ålder. Och stor förlust skulle det knappast bli — Sakse hade fått dåligt namn om sig i bygden för råhet och övermod. Det var moderns älskling; Gyrd höll mest av den yngste, Jon. Han hade också vida mer av ett sådant sinnelag att han kunde blivit till heder för ätten, hade han blott ej varit — ja, han var litet förvuxen, högaxlad och sned i ryggen. Och så hade han något inre men i magen — tålde ej annan kost än välling och tunnbröd.
I samhörigheten med sin släkt hade Simon Andresson alltid haft
som en hemlig fristad, när hans eget liv tycktes honom — ja, svårt
att tas med, eller hur man skulle säga. Det syntes honom betyda
mycket mindre, att något gick honom emot, om han hade sina
syskons framgång och lycka att tänka på. Hade det bara varit på
Dyfrin som på faderns tid — då där var ro, tillfredsställelse och
välgång vid gården — så tyckte Simon att det skulle mycket bidragit
till att lindra hans egen hemliga oro. Det var som om hans
livsrötter vore sammantvinnade med syskonens någonstädes djupt nere
i mull och mörker. Varje hugg, som drabbade den ene, det onda
som tärde på märgen hos någon av dem, det kände alla av —.
Gyrd åtminstone och han själv hade haft det så — förr åtminstone. Nu visste han ej så säkert om Gyrd kände det så längre —
Den äldsta brodern — och Sigrid — hade han hållit mest av. Han mindes — i uppväxtåren: han hade kunnat sitta och se sig så kär i den yngsta systern att han måste göra något för att visa det. Så muckade han gräl med henne, gnabbades och retades, luggade henne i flätorna, nöp henne i armarna, ty det var som om han inte kunde visa sin ömhet för henne på annat sätt utan att bli skamsen. Gnabbet dem emellan måste pågå, för att han utan förlägenhet skulle kunna ge henne alla godsaker han sparade, ta den lilla tösen med i sina lekar, när han byggde kvarn i bäcken eller byggde gårdar åt henne och skar visselpipor av sälg åt flickungarna om våren.
Som ett inbränt märke satt i hans sinne minnet av den dag då han fick veta hela hennes olycka. Vintern igenom hade han gått där och sett att Sigrid höll på att sörja ihjäl sig för sin döda fästmans skull — men mera förstod han icke. Så var det en söndag fram mot våren — han stod i svalgången på Manvik och förargade sig över kvinnorna, som ej kommo — ute på tunet stodo hästarna med kyrksadlar, och svennerna hade väntat länge. Till sist blev han ond och gick in i frustugan. Sigrid låg ännu — förundrad frågade han om hon var sjuk. Hans hustru satt på sängkanten — det gick en skälvning över det blida, vissnade ansiktet, när hon såg upp: »Sjuk är hon nog, det arma barnet — men ännu mer tror jag hon är rädd — för dig — för eder, sina fränder — hur I skolen taga detta —»
Systern skrek högt, kastade sig huvudstupa över Halfrids knä och klängde sig intill henne, slingrade de smala, nakna armarna om svägerskans liv — Skriket skar i Simon, så han tyckte hans hjärta isades och blev blodlöst därvid. Hennes smärta, hennes skam trängde in i honom, så att han icke visste till sig — och så kom en ångest, som drev fram svetten: deras far — vad skulle han göra med Sigrid nu?
Han var så rädd, medan han knogade framåt på färden hem till Raumarike i det dåliga väglaget, att till sist började svennen, som var med honom och som inte begrep mycket, skämta över att han måste av hästen ett ärende, rätt som det var. Fullvuxen och gift karl var han ju själv för länge sedan, men han var så rädd, när han tänkte på mötet med fadern, att han fick bukrev —.
Och så hade fadern knappast sagt ett ord. Han hade fallit samman — som rothuggen. Ännu kunde det hända Simon att när han skulle till att somna, såg han det för sig och blev klarvaken på ögonblicket: fadern, som satt och vaggade och vaggade, med huvudet sänkt mot barmen, Gyrd stående bredvid med handen på högsätets armstöd, litet blekare än vanligt, med fällda ögon —.
»Gud vare lov att hon icke var här, när det kom i dagen —! Det är ändå väl att hon är hos dig och Halfrid —», hade Gyrd sagt, när de två blivit ensamma.
Det var enda gången Simon hört Gyrd säga ett ord som kunde tydas därhän att han icke satte sin hustru framför alla andra kvinnor —.
Men sett det hade han, hur Gyrd liksom vissnade och föll av, alltsedan han blivit gift med Helga Saksesdotter.
Den tiden har var trolovad med henne — sagt mycket hade Gyrd aldrig, men var gång han sett sin fästmö, gick Gyrd och var så strålande vacker, så Simon blev rent underlig till mods, när han såg på brodern. Han hade sett Helga förr, sade Gyrd till Simon, men aldrig talat med henne och aldrig kunnat tänka sig att hennes fränder kunde vilja giva så rik och fager brud åt honom —.
Gyrd Darres förunderliga skönhet i ungdomen hade Simon nästan känt som en heder för egen del. Han var vacker på ett särskilt vinnande sätt — det var som om alla måste märka att i denna fina och stillsamma unga man bodde godhet, högsinthet, ett modigt och adeligt hjärta. Så blev han gift med Helga Saksesdotter — och så var det som om det icke blev mer av honom —.
Fåmält hade han alltid varit — men de två bröderna voro ständigt tillsamman, och Simon redde sig gott med att tala för två. Simon var munvig, gällde för att ha gott huvud, var vänsäll — i dryckjom och skämt, på jakt och kappritt och allt slags ungdomsförlustelse hade Simon vänner hoptals, alla lika kära och lika nära. Den äldsta brodern följde med — sade föga, men log sitt vackra, allvarliga leende, och de få ord han talade, gjorde liksom så mycket av sig —.
Nu teg Gyrd Andresson som en låst kista.
Den sommar då Simon kom hem och sade till sin far att Kristin Lavransdotter och han voro eniga om detta, att båda önskade avtalet angående dem ryggat — då visste Simon att Gyrd hade förstått de mesta av vad som låg bakom. Att Simon höll av sin fästmö, att han hade ett eller annat skäl att avstå från sin rätt och att detta skäl var sådant att Simon inom sig var liksom skållad av smärta och harm. Gyrd hade mycket stillsamt tillrått fadern att låta saken förfalla. Men inför Simon hade han aldrig med ett ord häntytt på att han förstod. Och Simon tyckte, att kunde han fattat större kärlek till sin bror än han hyst i alla sina livsdagar, så skulle det ha varit nu — för hans tystnads skull.
Simon ville vara glad och frisk till mods, medan han red norrut, mot sitt hem. Utmed vägen gjorde han sig ärenden in till sina vänner uppefter dalen, hälsade på hos dem, drack sig munter — och vännerna sadlade sina hästar och följde honom till nästa gård, där deras stallbröder bodde. Det var så lätt och trevligt att rida nu i barfrosttiden —.
Det sista vägstycket red han i skymningen. Ölglädjen hade dunstat av honom. Hans svenner voro uppsluppna och högljudda — men för husbonden tycktes skratt och skämtord ha sinat, han var visst trött.
Så var han hemma. Andres tultade efter, var fadern gick och stod. Ulvhild kretsade kring sadelpåsen — månntro han hade några gåvor med sig hem till henne? Arngjerd bar fram öl och mat, husfrun satte sig bredvid, medan han åt, pratade och frågade efter nyheter. När barnen lagt sig, tog Simon Ramborg på sitt knä, medan han framförde hälsningar och berättade om fränder och bekanta.
Det tycktes honom vara en skam och en omanlighet om inte han skulle kunna vara tillfreds, så bra som han hade det —.
Dagen efteråt, då Simon satt borta i Sämundstugan kom
Arngjerd in till honom med mat. Han tänkte det var så gott att tala
med henne om friaren, medan de voro själv andre, och så nämnde
han för dottern sitt samtal med männen från Eiken.
Åhnej, vacker var hon just inte, tänkte fadern — han såg upp på den unga flickan, där hon stod framför honom. Kort och satt, med kort, grovt och blekt ansikte; det grågula håret var ojämnt i färgen; nedåt ryggen hängde det i två tjocka flätor, men fram i pannen föllo striporna ned i ögonen på henne, och så hade hon den vanan att oupphörligt stryka upp det —.
»Det får bli som I vill, far», sade hon lugnt, när han talat slut.
»Ja, jag vet, du är ett gott barn; men vad menar du själv om detta?»
»Nej, jag menar ingenting, jag. I får råda i detta, kära far.»
»Det är så, Arngjerd — jag skulle unna dig att få gå fri ännu några år — från barnsbörd och omsorger och ansvar — allt slikt som faller på kvinnornas lott, när de väl äro gifta. Men jag tänker på att — kanske längtar du efter att få ditt eget och bli självständig husmor —?»
»Det brådskar icke för min skull», sade flickan och log litet.
»Du vet att, om du blev gift till Eiken, så hade du dina rika fränder i närheten — bar är broderlös bak —», han såg den lilla glimten i Arngjerds ögon och det skälmaktiga leendet: »Jag menar Gyrd, din farbror», sade han hastigt, litet brydd.
»Ja, jag förstår nog att I icke menaden min fränka, Helga —», så skrattade de båda.
Det kändes varmt i Simons sinne — av tack till Gud och Maria mö och till Halfrid, som hade fått honom att kännas vid denna sin dotter. När de fingo tillfälle att skratta så där tillsammans, han och Arngjerd, så behövde han ej annat bevis för sitt faderskap.
Han reste sig, borstade av henne litet mjöl, som hon fått på ärmen: »än giljaren då — hur likar dig mannen?» frågade han.
»Jo, han likar mig väl, det lilla jag sett av honom — och en skall väl icke lyssna till allt som säges — Men I får råda i detta, far —»
»Då får det bli som jag sagt. Åsmund och Grunde kunna vänta en tid; om de ännu ha samma hug, när du blir litet äldre så —. Annars vet du, dotter min, att du får besluta själv om ditt giftermål, såvitt som du äger vett att döma om ditt eget bästa. Och ditt vett är fullgott det, Arngjerd —»
Han lade armen om henne. Hon rodnade, då fadern kysste henne — Simon kom ihåg att det var nu visst år och dag sedan han sist gjort det. Eljest hörde han ej till de män som äro rädda för att ta i sin hustru vid dager eller skämta med sina barn. Men det var alltid som på skämt — och Arngjerd — Simon fick med ens klart för sig att denna unga dotter var visst den enda människa här på Formo som han en och annan gång talade allvar med —.
Han gick bort och drog tappen ur hålet i sydväggen. Genom
den lilla gluggen såg han ut över dalen. Det var sunnandrag i
luften, och stora grå moln vällde fram därnere där fjällen möttes
och stängde utsikten. När en solstrimma bröt igenom, lyste alla
färger så mättat kraftiga. Tövädret hade slickat av den grådaskiga
rimfrosten — gärdena voro bruna, granskogen blåsvart — och
överst utmed fjällens panna strök ljuset med guldgul glans, där det
kala fjället tog vid med lav och mossa —.
Simon kände det som om där var en förunderlig kraft att hämta ur höstvinden därute och den oroliga glansen över bygden. Kom det nu en riklig Allhelgona-blöta, så blev det väl kvarnvatten i bäckarna, i alla fall tills fram emot jul. Och han kunde sända män till fjälls för att lägga upp mossa. Det hade varit en sådan torr höst — Lågen rann hopsinad och liten mellan sina strandvallar av gult grus och bleka stenar.
Här norrut i bygden var det endast Jörundgård utom prästboet som hade kvarn i älven. Han hade föga lust att be om att få mala på deras kvarn — och hela bygden skulle väl också dit med sin säd. Ty Sira Eirik tog kvarnhyra. Och så tyckte folk han fick alltför bra reda på hur mycket säd de hade — han var så glupsk när det gällde att utkräva tionde. Men Lavrans hade alltid låtit folk få mala vederlagsfritt på hans kvarn, och så ville Kristin att det skulle gå till på samma sätt nu också —.
Bara hans tanke snuddade vid henne, började det skälva kring hans hjärta i sjuk spänning —.
Det var dagen före Simons och Juda mässodag; då hade han alltid brukat gå till skrift. Det var för att rannsaka sig själv, fasta och bedja, som han satt här i Sämundstugan i dag, medan huskarlarna tröskade på logen —.
Snart nog var det gjort att påminna sig sina synder — han hade svurit, han hade skarvat litet, när folk frågade om saker som icke angingo dem; så var det den där renen han hade skjutit på, en god stund sedan han sett på solen att lördagshelgen ingått, och nedlagt om söndagsmorgonen, medan folket i bygden hörde mässan —.
Det som hände nu sist, när gossen låg sjuk, det fick och tordes han ej nämna. Men det var första gången i sitt liv han nu, ehuru motvilligt, teg med en synd för sin sockenpräst —.
Han hade tänkt mycket på det och känt sveda för det i sitt hjärta. En kardinalsynd måste det väl vara — antingen han varit medskyldig i trolldom eller rent ut lockat en annan människa till att företaga sig slikt —.
Ångra det förmådde han emellertid icke — när han tänkte på att utan detta hade väl hans son legat i jorden nu. Men han gick och var rädd och nedtryckt — spejade efter om barnet skulle ha blivit annorlunda sedan dess. Han tyckte inte han kunde märka något sådant —.
Han visste att det hände med många slags fåglar och vilda djur att — hade människohänder vidrört deras ägg eller dunungar, så ville föräldrarna ej veta av dem vidare utan övergåvo sin avkomma. En människa, som av Gud fått förnuftets ljus, kunde icke göra på det sättet — för honom hade det också snarare blivit så att när han nu tog i sin son, tyckte han nästan han ej såg sig god att släppa barnet ur sina händer igen, så rädd hade han blivit om Andres. Men på samma gång kunde han förstå varför de hedniska, oskäliga djuren fingo sådan avsky för sina ungar genom detta, att de blivit vidrörda. Också han kände det som om hans barn på något vis blivit nedsmittat —.
Men han ångrade sig icke, önskade ej att det varit ogjort. Fast han önskade att det varit någon annan än Kristin. — Det var trassligt nog för honom i alla fall att de bodde här i bygden, hon och hennes —.
Arngjerd kom in — frågade efter en nyckel. Ramborg trodde inte hon fått igen den, sedan mannen sist begagnat den.
Här blev mindre och mindre reda med husets skötsel vid den här gården —. Simon kom ihåg att han givit tillbaka nyckeln åt sin hustru; det var till och med innan han reste söderut. »Ja, jag finner den väl då», sade Arngjerd.
Hon hade ett så gott leende — och kloka ögon — hon var inte så ful i alla fall, tänkte fadern. Och hennes hår var vackert, när hon slog ut det till helg och fest, ljust och rikt.
Erlends frillodotter hade varit fager nog — det kom då ej annat än olycka av det —.
Men Erlend hade fått den dottern med en fager och ättestor kvinna. Erlend hade väl aldrig gittat kasta sina ögon på en sådan som Arngjerds mor. Han hade vårdslöst gått sin övermodiga väg genom världen — och sköna och stolta fruar och mör hade helt enkelt stått i rad och bjudit honom älskog och äventyr —.
Simons egen enda synd i den vägen — sina pojkstreck då han var i kungsgården räknade han inte — ja, det kunde gärna varit litet mera glans över den synden, om han nu äntligen skulle gå och kränka sin goda och värdiga hustru —. Sett något vidare på Jorunn hade han då ej heller — mindes inte ens hur det kunnat bära till att han först kommit tärnan för när. Han hade festat om mycket ute bland vänner och bekanta den vintern, och när han kom hem till sin hustrus gård, satt flickan där och skulle vakta honom, så han kom i säng utan att vålla olycka med elden —.
Förnämligare äventyr hade inte det varit.
— Och desto mindre hade han förtjänt att det barnet skulle arta sig så väl och bli honom till sådan hugnad —. Och slika tankar borde han för resten icke hysa nu, då han skulle tänka på sin skriftegång.
När Simon i mörkningen gick hem från Romundgård, duggregnade det. Han sneddade över åkern. I det sista bleka skimret av dagsljus sken stubben blek och fuktig. Borta vid den gamla badstuväggen låg något smått vitt och blänkte nere vid marken. Simon gick dit och såg efter vad det kunde vara. Det var bitarna av den franska skålen, som blivit sönderslagen här i våras — barnen hade dukat bord på ett bräde, som låg över två stenar. Simon stötte till med yxan och välte ned alltihop.
Han förargade sig över sig själv med detsamma. Men han kunde ej fördra påminnelsen om den kvällen.
För att något försona att han teg med en synd, hade han talat med Sira Eirik om de där drömmarna. Ja, och så för att han kände behov att lätta sitt hjärta åtminstone för det. Han stod färdig att gå — då kom det över honom med ens — han måste tala om det. Och denne gamle halvblinde präst hade varit hans andlige fader i mer än tolv år.
Så gick han tillbaka och knäböjde åter framför Sira Eirik.
Prästen satt orörlig, tills Simon talat ut. Så gav han sitt utslag — den mäktiga rösten kom nu åldrad och beslöjad ur den eviga skymningen: Synd var det icke. Varje lem av den stridande kyrkan måste prövas i skärmytsling med fienden; därför tillät Gud att djävulen hemsöker en man med mångahanda frestelser. Så länge han icke kastar sina vapen — så länge han ej sviker Drottens märke, vaken och medveten samtycker till de synder som den orene anden vill snärja honom med — så länge äro de syndiga hugskotten icke synd —.
»Nej!» — Simon greps av blygsel, då han hörde sin egen röst.
Samtyckt hade han aldrig. Han pinades, pinades, pinades av det. När han vaknade och hade drömt dessa syndiga drömmar, kände han det som om han själv blivit våldförd, medan han sov.
Två främmande hästar stodo bundna vid gärdslet, när han kom in på tunet. Det var Erlend Nikulaussons Svarten och Kristins ridhäst. Han ropade på stalldrängen — varför hade ej hästarna förts in? För att de främmande hade sagt att det inte behövdes, svarade drängen buttert.
Det var en ung pojke, som hade tagit plats hos Simon nu, då han var hemma — förut hade han tjänat på Dyfrin. Där skulle nu allting gå liksom efter riddareskick, det hade Helga åstadkommit. Men trodde den dumbommen Sigurd, för att han själv hellre talte muntert och skämtsamt till sitt folk och gärna tålde ett munvigt svar av en tjänare, att någon fick mucka mot sin husbonde härpå Formo, så skulle då djävulen — Simon stod i begrepp att grundligt skälla ut karlen — men så hejdade han sig: han kom ju raka vägen från skriftermålet. Jon Dolk fick ta sig an denne nykomling och lära honom att god bondesed var lika fast som hovmansskicket på Dyfrin —.
Så frågade han endast lindrigt milt om Sigurd kommit ut ur berget i år och bad honom sätta in hästarna. Men han var uppbragt —.
Det första som mötte hans ögon, när han steg in i stugan, var Erlends leende ansikte — skenet från ljuset på bordet föll rätt över honom, där han satt på bänken och värjde sig mot Ulvhild, som stod på knä vid hans sida och försökte klösas, eller vad det nu var — hon kavade med armarna upp mot mannens ansikte, medan hon skrattade, så hon kiknade —.
Erlend for upp, ville skjuta undan barnet, men hon hakade sig fast i hans tröjärm och blev hängande vid hans arm, då han kom över golvet, slank och spänstig, och hälsade på sin svåger. Det var något hon kältade om; Erlend och Simon kunde knappt få ljud för sig.
Fadern befallde, ganska barskt, att hon skulle gå ut i eldhuset med tärnorna — de hade just blivit färdiga med att sätta fram på bordet. Då flickan sade emot, tog han henne hårt i armen och ryckte henne från Erlend.
»Där —!» Mostermannen tog en kålklump ur sin mun och stack den i barnets. »Tag den då, Ulvhild Blomsterkind! — Den dottern din, svåger», sade han leende och såg efter mön, »blir visst icke så foglig som Arngjerd!»
Simon hade ej kunnat låta bli att tala om för sin hustru hur snällt Arngjerd tagit giftermålssaken. Men inte hade det varit hans mening att hon skulle säga det till Jörundgårdsfolket. Det var olikt Ramborg också — han visste att hon var föga förtjust i Erlend. Han tyckte inte om detta — inte om att hon talat om denna sak och inte att Ramborg var så oberäknelig och inte att Ulvhild, så liten unge hon var, tycktes vara så betagen i Erlend — hon som nästan allt kvinnkön —.
Han gick bort och hälsade på Kristin; hon satt i hörnet intill ugnsväggen och hade Andres i knät. Pojken hade blivit mycket förtjust i sin moster under den tid hon vårdade honom, medan han låg och höll på att tillfriskna efter sin sjukdom tidigare på hösten.
Simon förstod att de måtte ha något ärende till honom, eftersom Erlend kom så där. Han nötte icke trösklarna på Formo. Simon kunde ej neka till att Erlend redde sig väl med sin vanskliga ställning — när det nu en gång blivit så mellan svågrarna som det var. Erlend höll sig undan från honom, så mycket han kunde, men de träffades så ofta det behövdes, för att det ej skulle bli bygdeskvaller som ovänskap mellan fränderna, och då möttes de som de bästa vänner; Erlend var stilla och höll sig litet tillbakadragen, när de voro tillsamman, men hade i alla fall ett fritt och otvunget väsen.
När maten burits ut från bordet och öl framsatts, sade Erlend:
»Jag tänker du blir förundrad över mitt ärende, Simon — vi äro här för att bjuda dig och Ramborg på bröllop hos oss —»
»Nu tror jag du skämtar! Jag vet icke av att du har folk i giftomålsålder på din gård.»
»Det blir som man tar det, svåger. Det är Ulv Haldorsson —»
Simon slog sig på låren:
»Nu förväntar jag att mina plogoxar kalva till julen!»
»Du får då icke kalla Ulv en plogoxe», sade Erlend skrattande. »Det är nog olyckan det, att mannen varit alltför lustelig —»
Simon visslade. Erlend skrattade åter och sade:
»Ja, du må veta, jag trodde icke mina egna öron, när de kommo till gårds i dag, Herbrandssönerna från Medalheim, och krävde att Ulv skulle äkta deras syster.»
»Herbrand Rembas —? Men de äro ju unga svenner de — deras syster kan då icke vara så gammal att Ulv —?»
»Hon är tjugu vintrar gammal. Och Ulv närmare femtio, ja.» Erlend hade blivit allvarsam. »Du förstår, Simon — de måste hålla detta för ett måttligt gott gifte åt Jartrud; men det är det drägligaste av tu onda ting, att hon blir gift med honom. Ehuruväl Ulv är en riddares son och en välbärgad man — som icke tarvar söka sitt bröd i annan mans gård. Men han följde oss hit, för det han hellre ville leva samman med oss, sina fränder, än sitta på sin egen gård i Skaun — efter det som hände —»
Erlend teg litet. Hans ansikte blev vekt och vackert. Så började han igen:
»Nu ärna vi, Kristin och jag, göra detta bröllop åt honom, som om han varit vår bror. Det är meningen att Ulv och jag skola rida söderut till Musudal och fria på Medalheim instundande vecka. För syns skull, förstår du. Men nu hade jag tänkt frambära en bön till dig, svåger — Jag har väl i minne, Simon, att jag redan är dig tack skyldig för mycket. Men Ulv är illa liden här i bygden. Och du är så högt hedrad, att få män äro dina jämlikar — och jag själv —», han ryckte på axlarna och skrattade till. »Vill du göra så stor välgärning, Simon, att du rider med oss och blir taleman för Ulv? — Han och jag ha följts åt, sedan vi voro småpiltar», sade Erlend bedjande.
»Det vill jag, svåger!» Simon hade rodnat — han kände sig underligt brydd och bevekt vid Erlends öppenhjärtiga tal. »Allt vad jag kan göra för att hedra Ulv Haldorsson, det gör jag gärna.»
Kristin hade suttit borta i vrån med Andres — pojken ville nödvändigt att hans moster skulle kläda av honom. Nu kom hon fram i ljuset — barnet satt halvnaket på hennes arm och höll henne om halsen.
»Detta är välvilligt av dig, Simon!» sade hon sakta och räckte fram handen. »För detta tacka vi dig alla —»
Simon tog löst om hennes hand ett ögonblick:
»Ånej, Kristin —. Ulv har alltid likat mig väl — du må veta att jag gärna gör detta —», han sträckte armarna efter sonen, men Andres gjorde sig rar, sparkade efter fadern med sina små nakna fötter, skrattade och klängde sig fast vid mostern.
Simon lyssnade på de två, medan han satt och talade med Erlend om Ulvs penningförhållanden. Pojken skrattade överljutt hela tiden — hon kunde så många lekar och barnramsor, och så skrattade hon med, kuttrande mjukt och blitt, djupt nere i strupen. En gång då han såg dit bort, hade hon gjort ett slags vindeltrappa av sina fingrar, och Andres’ fingrar voro människor som gingo uppför den. Till sist fick hon ned honom i vaggan och satte sig hos Ramborg. Systrarna småpratade med varandra i viskande ton —.
Det var sant nog, tänkte han, sedan han lagt sig om kvällen —
han hade alltid tyckt om Ulv Haldorsson. Och sedan den vintern i
Oslo, då de tillsamman kämpat för att hjälpa Kristin, hade han känt
sig bunden vid mannen med ett slags vänskapsband. Han tänkte
aldrig på annat än att Ulv var hans like, en storhövdings son. Och han
rättslösa ställning i farsätten, eftersom han avlats i hor, vållade endast att Simon blev ännu mera varsam i sitt umgänge med Ulv
— någonstädes i djupet av hans eget hjärta levde alltid en bön för
Arngjerds välfärd. Men eljest var ju detta icke någon vacker sak
att bli inblandad i — den halvgamla karlen och ett ungt barn som
hon! — Nå, om Jartrud Herbrandsdotter farit fram i fläng, när
hon var vid tinget i somras, så angick det inte honom — han var
icke befryndad med det folket, och Ulv var en nära frände till hans
svåger.
Ramborg hade ospord erbjudit sig att hjälpa Kristin som värdinna och göra tjänst vid bröllopsbordet. Det tyckte han var vackert av henne. När det gällde något, så visade då Ramborg alltid från vad slags folk hon härstammade. Jo, visst var Ramborg snäll —.
V.
Dagen efter Katarinamässan höll Erlend Nikulausson sin frändes bröllop, mycket vackert och ståtligt. Mycket gott folk hade kommit samman — Simon Darre hade sörjt för det; han och hans hustru voro mycket vänsälla och omtyckta i bygderna däromkring. Båda prästerna från Olavskyrkan voro där, och Sira Eirik signade huset och sängen — detta ansågs för en ära, ty Sira Eirik sjöng nu endast mässan vid stora högtider och utövade själavård åt några få församlingsbor, som varit hans skriftebarn i många år. Simon Darre läste upp brevet om Ulvs vängåva och morgongåva till bruden, Erlend talade vid bordet mycket vackert till sin frände, Ramborg Lavransdotter skötte värdinneskapet tillsammans med sin syster och var även med och klädde av bruden på loftet.
— Likväl blev det icke någon riktig bröllopsgamman. Bruden tillhörde en gammal och ansedd houldsätt där i dalen; hennes fränder och landsmän kunde omöjligt tycka att hon fått jämbördigt gifte, då hon måste hålla tillgodo med en utbygding och därtill en som tjänade i annan mans gård, om det nu också var en frändes. Varken Ulvs börd, en riddares och rikemans son med sin tärna som han var, eller hans släktskap med Erlend Nikulausson tycktes Herbrandssönerna räkna för någon stor heder —.
Bruden själv var nog ej heller nöjd med hur hon ställt för sig, Kristin lät helt försagd, när hon talade med Simon om detta — han hade ärende in till Jörundgård några veckor efter bröllopet. Jartrud kältade på sin man att de skulle flytta till hans gård i Skaun — gråtande hade hon sagt, så Kristin hörde det, att det tycktes henne värst av allt, om hennes barn skulle heta en tjänstekarls son. Ulv hade ingenting svarat härpå. De nygifta bodde i det huset som kallades brytestugan,[2] sedan Jon Einarsson bott där, innan Lavrans köpte hela Laugarbru och lät honom flytta dit. Men det namnet behagade icke Jartrud. Och hon var misslynt för att hon måste ha sina kor i Kristins ladugård — var väl rädd att någon skulle tro hon var Kristins tjänstekvinna. Det var nu också begripligt nog, menade husfrun — hon fick låta uppföra en ladugård som hörde till fogdestugan, om ej Ulv tog sin hustru med sig och flyttade till Skaun. Och detta vore kanske det bästa — han var icke så ung att det ej skulle falla sig svårt för honom att ändra levnadssätt; kanske gick det lättare för honom på ett nytt ställe.
Simon tänkte att det kunde hon visst ha rätt uti. Och Ulv var illa omtyckt i bygden. Han yttrade sig hånfullt om smått och stort här i dalen. Duktig och driftig jordbrukare var han, men han var ovan vid många saker här i denna landsända — lade på mera nötboskap om hösten än han rådde med att föda vintern igenom — och när kreaturen störtade eller han i alla fall måste slakta ned av den utpinade boskapen, så var han förargad och skyllde på att han icke var van vid småbruksskötseln här i bygden, där folk måste blanda avskalad bark i fodret alltifrån Pålsmässotiden.[3]
Därtill kom följande: I Tröndelagen hade det småningom blivit sed mellan jorddrott och landbor att den förre krävde jordlegan i de varor han bäst behövde, hö, hudar, mjöl, smör eller ull, även om det bestämts en viss vara eller penningar, när avtalet gjordes. Och det var också jorddrotten eller hans ombudsmän som räknade om värdena från en vara till en annan, nog så godtyckligt. Men när Ulv kom med dessa krav till dem som lejde jord av Kristin här i bygden, kallade folk det för övervåld och grov lagstridighet — vilket det också var — och landborna klagade hos husfrun. Hon klargjorde förhållandet för Ulv, så snart hon fick höra om saken, men Simon visste att folk klandrade icke bara Ulv utan också Kristin Lavransdotter. Han hade försökt förklara överallt, där detta kom på tal, att husfrun icke vetat om Ulvs krav och att dessa hade hemul i skick och bruk på den trakt mannen var ifrån. Men Simon var rädd för att det ej gagnat stort — ehuru ingen rentut motsade honom mitt i ansiktet.
Så han visste knappt vilketdera han skulle önska, att Ulv stannade hos henne eller for bort. Hur hon skulle reda sig utan denna duktiga och trofasta medhjälpare, kunde han ej förstå. Erlend var alldeles olämplig till att ta ledningen som husbonde och deras söner alltför unga. Men Ulv hade redan tillräckligt eggat upp bygden mot henne — och nu kom härtill, att han förfört en ungmö av förnämlig och ansedd ätt i dalen. Men Gud skulle veta att Kristin hade det svårt nog redan som det var.
Jörundgårdfolket hade även för egen del en kinkig ställning. Erlend var ingalunda bättre liden själv än Ulv. Var Erlends främste man dryg och fordrande, så var husbonden med sitt släta, litet loja sätt ännu mer utmanande. Erlend Nikulausson tänkte visst icke på att han retade upp folk mot sig — han tycktes ej begripa annat än att, rik eller fattig, så var han den han alltid varit, och drömde nog inte om att någon kunde kalla honom högmodig för det. Han hade lagt råd om att resa upprorsflock mot sin konung, han som var kung Magnus’ frände, läntagare och handgångne man, han hade själv vållat dessa planers omintetgörande genom sitt eget meningslösa lättsinne — men han tänkte visst aldrig att han kunde vara brännmärkt med nidings namn i någon människas ögon för den sakens skull. Simon kunde på det hela icke märka att Erlend tänkte något vidare.
Han var ej god att bli klok på: kom man i samtal med honom, så visade han sig långtifrån dum, tyckte Simon, men det var som om det aldrig kunde falla honom in att själv tillämpa de kloka och vackra ting han ofta sade. Det var rakt omöjligt att minnas att denne man snart var gammal — kunde haft stora barnbarn för länge sedan. När man såg närmre på honom, så var han både fårad i ansiktet och gråsprängd i håret, men i alla fall föreföllo han och Nikulaus bredvid varandra mera som två bröder än far och son. Han var lika rak och smärt som när Simon såg honom första gången, hans röst lika ung och klangfull. Han umgicks med folk lika ledigt och självsäkert, med denna litet slappa älskvärdhet i sitt sätt —. Alltid hade han bland främmande varit ganska stillsam och tillbakadragen — låtit sig uppsökas, mer än han själv sökt sällskap, både i med- och motgång. Men att ingen sökte hans sällskap nu, det tycktes Erlend ej märka. Och hela ringen av herremän och storbönder uppåt och nedåt dalen, ingifta och innästlade med varandra som de voro, retade sig över denna högnästa trönderhövding, som av olyckan kastats ned i deras mitt och som fortfarande räknade sig alltför ättstor och kurteis[4] till att giva sig i lag med dem.
Men det som mest väckt ond blod mot Erlend Nikulausson var i alla fall att han dragit Sundbymännen med sig i olyckan. Guttorm och Borgar Trondssöner voro lysta biltoga i Norge, och deras andelar av de stora Gjeslinggodsen, även halvparten av odalgodset, kommo under kronan. Ivar av Sundbu måste köpta sig förlikning med kung Magnus. Då kungen nu gav de förverkade egendomarna — icke vederlagsfritt, sade folk — till riddaren Sigurd Erlendsson Eldjarn, sålde Ivar och Håvard, de yngsta av Trondssönerna, som icke haft kännedom om sina bröders förräderi, sina andelar av Vågegodsen till herr Sigurd, som var syskonbarn till dem och Lavransdöttrarna: hans mor, Gudrun Ivarsdotter, var syster till Trond Gjesling och Ragnfrid på Jörundgård. Ivar Gjesling flyttade till Ringheim i Toten, en gård som han fått med sin hustru; hans barn komme väl att bli hemmastadda där de hade sin möderneätt och odaljord. Håvard ägde ännu mycken jord, men den låg mest i Valdres, och nu hade han genom sitt giftermål fått stora egendomar i Borgeområdet. Men det tycktes vågebor och norddalmän den största olycka att den urgamla ländemansätten blivit av med Sundbu, där den setat och rått över bygden så långt tillbaka i tiden, som arvsägnen visste berätta om.
En kort tid hade Sundbu varit i händerna på kung Håkon Håkonssons trogne ländeman Erlend Eldjarn av Godaland i Agder — Gjeslingarna hade aldrig varit varma vänner till kung Sverre och hans ättmän, och de hade gått med hertig Skule, när han reste upprorsflock mot kung Håkon. Men Ivar unge hade fått igen Sundbu genom lagligt byte med Erlend Eldjarn och gift sin äldsta dotter, Gudrun, med honom. Ivars son Trond hade ej gjort sin släkt heder på något vis, men hans fyra söner voro präktiga, vänsälla och djärva män, och folk tog det tungt att de mist sin fädernegård.
Och innan Ivar flyttade från dalen, hände det en olycka, som vållade att folk ännu mer sörjde och vredgades över Gjeslingarnas öde. Guttom var ogift, men Borgars unga hustru satt efter honom på Sundbu. Dagny Bjarnesdotter hade alltid varit något klen till förståndet och alltid öppet visat att hon älskade sin make till övermått — Borgar Trondsson var vacker, men ganska lösaktig i sina seder. På vintern sedan han rymt ur landet gick Dagny ned sig i en vak på Vågevattnet. Olyckshändelse kallades det, men folk förstod ju att sorg och saknad berövat Dagny det lilla vett hon hade, och alla ömkade uppriktigt den enfaldiga, snälla och vackra unga kvinnan, som fått en sådan bråddöd. Harmen tog då överhand mot Erlend Nikulausson, som bragt alla dessa olyckor över bygdens bästa folk. Nu kom det också på tal hur han farit fram, när han skulle gifta sig med Lavrans Lagmanssons dotter — ja, hon hörde ju till Gjeslingarna hon med på morssidan —.
Den nya husbonden på Sundbu blev illa liden, ehuru ingen egentligen hade något att säga om Sigurd själv. Men han var från Agder, och hans far hade gjort sig till ovän med varenda människa i denna landsända som haft att göra med honom, Erlend Eldjarn. Kristin och Ramborg hade aldrig träffat denne sin systrung. Simon kände herr Sigurd från Raumarike — han var nära frände till Haftorssönerna, och de voro nära fränder till Gyrd Darres hustru. Men så invecklade som dessa förhållanden voro, undvek Simon så mycket han kunde att sammanträffa med herr Sigurd. Till Sundbu hade han ej lust att fara nu. Trondssönerna hade varit hans kära vänner, Ramborg och Ivars och Borgars hustrur hade brukat gästa varandra varje år. Herr Sigurd Erlendsson var också mycket äldre än Simon Andresson — en man på närmare sextio år.
Simon tyckte därför att så tilltrasslat hade allting nu blivit, därigenom att Erlend och Kristin bodde på Jörundgård, så att om också deras gårdsfogdes giftermål i och för sig icke kunde kallas någon stor tilldragelse, var det tillräckligt för att göra ställningen ännu svårare. Eljest brukade han aldrig besvära sin unga hustru med de svårigheter eller motgångar han väl hade ibland, men nu kunde han ej avhålla sig från att tala litet om dessa saker med Ramborg. Han blev både förvånad och glad, när han märkte hur förståndigt hon talade därom och hur vänligt hon försökte göra allt vad hon förmådde för att hjälpa.
Hon var på Jörundgård hos sin syster mycket oftare än förr, och hon lade alldeles bort sitt buttra sätt mot Erlend; på juldagen, då de efter högmässan möttes på kyrkbacken, kysste Ramborg inte bara Kristin utan också svågern. Och hon hade ju alltid förut så grundligt gjort narr av hans utländska »funder» — att han brukat kyssa sin svärmor till hälsning och dylikt.
Det for igenom Simon, när han såg Ramborg lägga sina händer om Erlends hals, att — han kunde då göra detsamma med sin svägerska. Men han kände att han kunde det i alla fall ej. Han hade ju heller aldrig tagit efter den seden att kyssa sina frändekvinnor — hade blivit så utskrattad av sin mor och systrarna, då han började försöka sig på det, när hån kom hem på besök den tid han var vid hirden och var kärtesven.
Vid julgillet på Formo bänkade Ramborg Ulv Haldorssons unga hustru på en hög och hedrande plats och visade både henne och honom sådan heder som var övlig mot ett brudpar. Och hon for till Jörundgård och var hos Jartrud, när hon fick barnet.
Detta inträffade en månads tid efter jul, två månader för tidigt, och gossen var dödfödd. Nu beklagade sig Jartrud överljutt — hade hon kunnat tänka sig att det skulle ga så, då skulle hon icke ha gift sig med Ulv. Men nu var det gjort och kunde ej hjälpas.
Vad Ulv Haldorsson tänkte om hela saken, visste ingen — han sade ingenting.
Veckan före midfastan redo Erlend Nikulausson och Simon
Andtesson tillsammans söderut till Kvam. Några år före sin död hade
Lavrans tillsammans med ett par andra bönder köpt en mindre gård
där i bygden; nu ville odalmännen lösa den till sig igen, och det
var något oklart huruvida den på sin tid enligt lag hembjudits åt
säljarnas fränder och om dessa på lagligt sätt hävdat sina
rättigheter. När boet efter Lavrans skiftades, hade också denna
gårdpart jämte några andra mindre egendomar, angående vilka det
kunde bli rättegång om hemulsrätten, undantagits, och systrarna delade
inkomsterna av dessa. Därför infunno sig nu båda Lavrans’ mågar
å hustrurnas vägnar.
Det var ganska mycket folk som kommit tillsamman, och då hemmansägarens hustru och barn lågo sjuka i det egentliga boningshuset, måste männen finna sig i att hålla sina överläggningar i en gammal obebodd stuga, som stod vid gården. Den var mycket förfallen och otät, och de behöllo följaktligen sina pälsar på. Varje man hade sina vapen liggande till hands och svärd vid bältet — ingen hade lust att stanna här längre än det var nödvändigt. Men en matbit måste de ju ändå ha, innan de gåvo sig av, så vid nonstiden, då ärendet slutbehandlats, togo männen sin matsäck och satte sig att äta med ränseln bredvid sig på bänken eller framför sig på golvet — bord fanns ej i stugan.
För sockenprästen i Kvam fördes talan av hans son Holmgeir Moisesson. Det var en vårdslös och opålitlig ung man, som få människor tyckte om. Men hans far var mycket avhållen, och hans mor hade tillhört en ansedd släkt; dessutom var Holmgeir en stor och stark karl, hetsig och snar att falla i luven på folk. Därför hade ingen lust att komma i delo med prästsonen — det var också många som tyckte han var kvick och vettig i sitt tal.
Simon kände honom föga och tyckte illa om hans utseende — han hade ett långsmalt och blekfräknigt ansikte med kort överläpp, så att de stora, gula framtänderna stucko fram som på en råtta. Men Sira Moises hade varit god vän med Lavrans, och sonen hade, innan fadern ättledde[5] honom, en tid vistats på Jörundgård, halvt som tjänare och halvt som fosterson. Därför brukade Simon alltid bemöta Holmgeir Moisesson med vänlighet.
Nu hade han rullat fram en kubbe till eldgropen och satt stycken av sin matsäck — stekt trast och fläskbitar — på sin dolk och värmde upp dem vid elden. Han hade varit sjuk och måst få fjorton dagars indulgens, berättade han för de andra, som sutto och tuggade bröd och hårdfrusen fisk, medan den sköna doften från Holmgeirs mat stack dem i näsan.
Simon var ur gängorna — inte på allvar uppretad, men något misstämd och olustig. Hela ärendet angående egendomarna var svårt att få någon reda i, och de dokument han hade efter svärfadern voro mycket oklart avfattade, men när han red hemifrån hade han likväl trott sig ha kommit till en riktig uppfattning — han hade jämfört med andra sådana »brev». Men när han här vid sammankomsten fick höra vittnenas utsago och såg de brev som i övrigt framlagts, förstod han att hans syn på saken icke kunde vidhållas. Men eljest var det ingen av de andra männen som bättre kunde reda ut förhållandet — rakt inte sysslomannens länsman, som också var där. Det kom på tal att saken väl måste dragas inför tinget — då tog plötsligt Erlend till orda och bad att få se på breven.
Hittills hade han setat och hört på, mest som om han icke vore part i målet. Nu var det som om han vaknade. Han läste uppmärksamt igenom alla skrivelserna, några av dem flera gånger. Så redogjorde han för saken, klart och kortfattat — så och så lydde lagbokens ord, och så blevo de i allmänhet tolkade; de oklara och otympliga uttrycken i breven måste betyda antingen det eller det; kom saken inför tinget, så komme utslaget att lyda antingen så eller så. Därför föreslog han en uppgörelse, som odalmännen kunde vara skäligen belåtna med, men som icke heller var särskilt ofördelaktig för de nuvarande ägarna.
Han stod medan han talade, med vänstra handen vilande på svärdshjaltet och med brevbunten vårdslöst i den högra. Han uppträdde som om han var den som ledde denna överläggning — men Simon förstod att han ej tänkte på det själv. Så där hade han varit van att stå och tala, när han höll sysslomannating i sitt fylke — när han vände sig till någon av de andra och frågade om ej detta var så eller så, om de förstått hans framställning, så frågade han som om han förhört vittnen — icke ohövligt, men i alla fall som om det var hans sak att fråga och de andras att svara honom. När han talat slut, räckte han breven till länsmannen, som om denne varit hans underordnade, och satte sig. Medan så de andra samtalade och även Simon hade sitt ord med i laget, hörde väl Erlend på, men dock på ett sätt som om han ej vore en av parterna. Han svarade kort, klart och vägledande, när någon ställde sina ord till honom — alltunder det han med nageln skrapade bort några fettfläckar som han fått framtill på rocken, rättade på sitt bälte, strök sina handskar mellan händerna, och han tycktes litet otålig att få ärendet avgjort.
De andra antogo den uppgörelse Erlend föreslagit, och den var sådan att Simon kunde varit tämligen nöjd med den för sin del; han hade knappast kunnat vinna något på att saken drogs inför rätta.
Men han var som sagt ur gängorna. Han tyckte själv att det var alltför barnsligt om han skulle förarga sig över att svågern begripit saken och inte han. Det var naturligt att Erlend bättre kunde tolka lagens ord och uttyda oklara skrivelser, eftersom det åratal varit mannens ämbete att skipa rätt och rannsaka i tvistemål. Men det hade kommit så oförhappandes: i går kväll på Jörundgård, då Simon talat med Erlend och Kristin om denna överläggning, hade icke Erlend yttrat någon åsikt — han hade visst bara hört på med ena örat. Ja, det var ju klart att Erlend måste vara mera lagkunnig än vanlig allmoge, men — det var som om lagen icke anginge honom själv, där han satt och undervisade de andra med likgiltig vänlighet. Simon fick en dunkel förnimmelse av att Erlend, hur det nu fallit sig, aldrig frågat efter lagen som rättesnöre för sitt eget liv.
Och underligt var det att han kunde stiga upp så där obesvärat. Han måste väl veta att detta riktade allas tankar på vem och vad han varit förut och hurudan hans ställning nu var. Simon kände att de andra sutto och tänkte på det — några kanske vredgades över denne man, som aldrig lärt att bry sig om vad folk tänkte om honom. Men ingen sade något. Och när den blåfrusna klerken, som var med länsmannen, satt sig ned och tagit skrivbrädet i knät, frågade han oupphörligt Erlend, och Erlend förestavade honom allt, medan han satt med några halmstrån, som han tagit upp från golvet, snodde dem om sina långa, bruna fingrar och flätade ihop dem till en ring. När klerken var färdig, räckte han kalvskinnet till Erlend, denne kastade halmringen på elden, tog skrivelsen och läste halvhögt:
»Allom mannom, som detta brev se eller höra, bjuda vi, Simon Andresson av Formo, Erlend Nikulausson av Jörundgård, Vidar Steinsson av Klauvastad, Ingemund och Toralde Björnssöner, Björn Ingemundsson av Lundar, Alf Einarsson, Holmgeir Moisesson, Guds hälsning och vår egen — haven I vaxet redo?» frågade han klerken, som stod och blåste på sina frusna fingrar. »Vare det Eder kunnigt att, sedan det lidit efter vårs Herras börd tusen vintrar och tre hundrade och åtta och trettio, fredagen före Midfasto söndag, möttes vi på Granheim i Kvams kyrkosocken — — —
Vi kunna taga den kistan, Alf, som står därute i kammaren, och bruka den till bord», vände han sig till länsmannen och räckte brevet till skrivaren.
Simon mindes hur Erlend varit, medan han umgicks med sina likar där norrut. Självsäker och frimodig, så det förslog, munter och lösmynt — men alltid med något visst inställsamt i sitt sätt: han var alls icke likgiltig för vad de tyckte om honom, vilka han räknade som likar och fränder. Tvärtom hade han nog fäst mycken vikt vid att vinna ett gott omdöme där.
Underligt bittert och våldsamt kände Simon sig plötsligt som ett med dessa bönder här från dalen — som Erlend ej brydde sig så pass mycket om att han gitte undra vad de tänkte om honom. För Erlends skull hade han blivit det — för hans skull hade han trätt ut ur hövdingars och rikemäns krets. Det var vackert så att vara den rike bonden på Formo — ja, men han kunde ej glömma att han fjärmats från sina jämlikar, fränder och ungdomsvänner, för det han gått slik tiggarvandring bland dem att han icke kunde förmå sig till att återse dem — han stod knappt ut med att minnas det. För denne sin svågers skull hade han så gott som uppsagt sin konung tro och lydnad och stigit ut ur hirdmännens led. Han hade röjt sig för Erlend så att det tycktes honom bittrare än döden att minnas, när det rann honom i hågen. Och Erlend var mot honom som om han ingenting hade förstått och ingenting mindes. Det besvärade icke den karlen något vidare att han ödelagt annan mans liv —.
Erlend talade till honom i detsamma:
»Vi få laga att vi komma oss hädan vi, Simon, om vi skola hinna hem i kväll — jag går ut och ser till hästarna —.» Simon såg upp, kände en underlig, sjuklig ovilja vid åsynen av den andres högväxta, vackra gestalt. Under kappans hätta bar han en liten svart silkesluva, som slöt tätt efter huvudet och var knuten under hakan — det smala mörka ansiktet med de stora ljusblå ögonen djupt i skuggan under pannan såg ännu mera ungt och fint ut inom den. »— Och spänn tillsammans min skräppa under tiden», sade han i dörren och gick så ut.
De andra männen hade fortsatt att tala om saken. Det var ändå underligt, tyckte någon, att Lavrans hade kunnat ordna detta med så litet omtanke; den mannen brukade eljest veta vad han gjorde — han var den mest erfarne bonde i allt som rörde köp och försäljning av jord.
»Det är nog far min, som bär skulden för detta, sade Holmgeir Prästson. »Det mälde han själv i morgse — hade han velat höra på Lavrans den gången, så skulle allt varit redeligt och klart. Men I veten hurudan Lavrans var — mot prästerna blev han alltid foglig och spak som ett lamm —.»
Sin fördel hade då Lavrans på Jörundgård brukat inse likafullt, menade någon.
»Ja, det menade han väl att han gjorde, när han hörde på prästens råd», sade Holmgeir skrattande, »det kan vara klokt det, också i timliga ting — så länge en icke bligar åt samma bit som kyrkan fäst ögonen på —»
Märkeligt from hade då Lavrans varit, tyckte Vidar — han hade aldrig sparat vare sig gods eller fä, när det gällde kyrkan eller de fattiga.
»Nej», sade Holmgeir fundersamt. »Ja, hade jag varit en så rik man som Lavrans, då kunde jag väl också haft håg till att kosta något på min själaro. Men icke hade Jag gittat ösa ut mina ägodelar med bägge händer, så som han gjorde, och så likväl gått med röda ögon och vita kinder, var gång jag varit hos prästen och skriftat mina synder — och Lavrans skriftade varje månad han —»
»Ångerns tårar äro den helge Andes fagra nådegåva, Holmgeir», sade gamle Ingemund Björnsson, »säll är den som kan begråta sina synder här i denna världen, så mycket lättare kommer han undan i den andra —»
»Ja, då måste Lavrans varit i himmelriket långt före detta», sade den förre. »Så som han fastade och agade sitt kött — långfredag låste han in sig på burloftet och hudflängde sig med ett gissel, har jag hört sägas —»
»Håll din käft!» sade Simon Andresson, skälvande av förbittring; han var blodröd i ansiktet. Om det var sant vad Holmgeir sade, visste han ej. Men när han röjde upp i sin svärfars gömmor, hade han på bottnen av bokskrinet funnit en liten avlång träask, och i den låg ett sådant gissel som i klostren kallas för disciplin; de hopflätade läderremmarna voro mörkt fläckiga, det kunde varit blod. Simon hade bränt upp det — med ett slags sorgsen vördnad: han förstod att han fått inblick i något i Lavrans’ liv, som denne icke menat att någon människa skulle känna till.
»Han snackade nu visst icke om det med sina drängar i allt fall», sade Simon, när han tordes tilltro sig att svara.
»Nej, det är nog endast något som folk har hittat på», svarade Holmgeir medgörligt. »Han hade nu väl inga sådana synder att göra bot för, så att han skulle tarva —», karlen flinade litet: »hade jag levat så sedesamt och kristligt som Lavrans Björgulfsson — och varit gift med den oglada kvinnan, Ragnfrid Ivarsdotter — då skulle jag visst hellre gråtit för de synder jag icke begått —»
Simon sprang upp och drev till Holmgeir på munnen, så att den unge tumlade baklänges in mot eldstaden. Dolken föll ifrån honom — i nästa ögonblick fick han fatt i den och trängde inpå motståndaren. Simon avvärjde stöten med armen, över vilken hans kappa låg, grep tag om Holmgeirs handled och skulle just vrida från honom vapnet — under tiden lyckades prästsonen ge honom ett par knytnävsslag i ansiktet. Simon fick nu ett grepp över båda hans armar, men då högg pojken tänderna i hans hand.
»Biter du, racka —!» Simon släppte, sprang ett par steg tillbaka, ryckte sitt svärd ur skidan. Han gjorde utfall mot Holmgeir — så att den unga gestalten böjdes som en båge bakåt med ett par tum stål i bröstet. Strax efteråt sjönk Holmgeirs kropp av svärdsudden och föll tungt halvvägs i elden.
Simon kastade svärdet från sig och ville lyfta Holmgeir undan från eldstaden — då såg han Vidars yxa lyft till hugg rätt över hans huvud. Han hukade sig ned och vek åt sidan, fick tag i svärdet igen och hann nätt och jämnt slå undan Alf Einarssons, länsmannens klinga, svängde runt och måste åter värja sig mot Vidar med yxan — med ett halvt öga ser han bakom sig Björnssönerna och Björn av Lunde måtta åt honom med spjutsuddarna från andra sidan eldstaden. Han körde då Alf framför sig in mot den andra väggen, men märkte att nu kom Vidar mot honom bakifrån — Vidar hade släpat Holmgeir bort från elden, de voro syskonbarn, de två — och fränderna från Lunde kommo fram runt eldstaden. Han stod blottad åt alla sidor — och mitt under det hade han mer än nog att göra med att värja sitt liv, kände han en obestämd, smärtsam förundran över att de alla angrepo honom —.
I nästa ögonblick ljungade Erlends svärd mellan honom och Lundemännen. Toralde raglade åt sidan och undan, lutade sig mot väggen. Blixtsnabbt flyttade Erlend svärdet över i vänster hand och slog vapnet från Alf, så att det for skramlande bortåt golvet, medan han samtidigt med höger hand grep om Björns spjutskaft och böjde det nedåt —
»Kom dig ut», sade han flämtande till Simon och täckte svågern mot Vidar. Simon skar tänder och sprang inåt stugan för att möta Björn och Ingemund. Erlend var vid hans sida; skrek genom trampet och vapenlarmet: »Laga dig ut, hör du — dit nöt! Drag dig mot dörren — vi måste ut!»
När han förstod att Erlend menade de skulle gå ut bägge två, drog han sig baklänges, kämpande, mot utgången. De sprungo genom förstugan, och så stodo de på tunet — Simon ett par steg längre från huset, Erlend mitt framför dörren, med svärdet halvt lyft och ansiktet vänt mot dem som nu tumlade efter ut.
Ett ögonblick var Simon liksom bländad — vinterdagen utanför var så glimmande blank och klar — under den blå himlen välvde sig fjället gyllenvitt i det sista solskenet, skogen stod alldeles nedtyngd av snö och rimfrost. Över åkrarna gnistrade och glittrade det likt gimstenar[6] —
Han hörde Erlend säga:
»Icke botar det väl olyckan, om här ske flera dråp. Vi borde nu bruka vettet, gode män, så det icke blir än mer blodspillan. Det är illa nog som det är, att min svåger blivit mansbane —»
Simon steg fram till Erlends sida.
»Saklöst drap du syskonbarnet mitt, Simon Andresson», sade Vidar av Klauvastad, som stod främst i dörröppningen.
»Alldeles saklöst föll han väl icke. Men det vet du, Vidar — jag skall icke draga mig undan, utan böta för den olycka jag vållat eder. I veten alla, var I kunnen finna mig hemma —»
Erlend talade ännu litet med bönderna: »Alf — hur gick det med honom?» — han gick in igen med männen.
Simon stod kvar, underligt förlamad. Erlend kom ut om en liten stund: »Låt oss rida nu», sade han och gick vidare nedåt mot stallet.
»Är han död?» frågade Simon.
»Ja. Och Alf och Toralde och Vidar ha alla sår — men svåra äro de visst ej. Han hade svett av sig bakhåret, Holmgeir.» Erlend hade talat mycket allvarligt — nu frustade han plötsligt i skratt: »Nu luktar det skambränd trast i stugan, må du tro! Puken också — hur kunde det bära till att I bleven så osams på den lilla stunden?» frågade han häpen.
En halvvuxen pojke stod och höll deras hästar — ingen av dem hade tagit någon följesven med på denna färd.
Ännu buro de båda svärdet i handen. Erlend tog upp en hötapp och torkade blodet av sitt. Simon gjorde detsamma — när han fått av det värsta, stötte han svärdet tillbaka i slidan. Erlend rengjorde sitt mycket noggrant, till sist putsade han över det med en snibb av kappan. Så gjorde han några små, lekande utfall framför sig i luften — log i detsamma, flyktigt som vid ett minne — kastade det högt upp i vädret och grep det igen om hjaltet, stötte det i sin balja.
»Dina sår — vi få gå in i stugan, så skall jag förbinda dem —.» Simon sade att det var alls ingenting.
»Du blöder, du också, Erlend!»
»Med mig är ingen fara! Jag har så gott läkhull. Feta människor helas alltid senare, har jag lagt märke till. Och nu i denna köld — vi skola rida så långt —.»
Erlend fick salva och lappar hos bonden vid gården och skötte omsorgsfullt om den andres sår — det var två köttsår nära intill varandra i vänstra bröstet; det blödde ganska ymnigt först, men farliga voro de ej. Erlend hade fått en rispa utanpå låret av Björns spjutudd — det måste vara otäckt att rida med, tyckte Simon, men svågern skrattade: det hade endast nätt och jämnt gått igenom läderbyxan. Han smetade på litet av salvan och band väl om det mot frost.
Det var smällkallt. Innan de kommit utför höjden, som gården
låg på, började det bli rimfrost på hästarna, och pälsbrämen kring
männens kapphättor vitnade.
»Hu, hu!» Erlend huttrade. »Jag vånde vi vore hemma! Vi få rida in på gården härnere, och du lyser dig saker till dråpet —»
»Behöves det?» frågade Simon. »Jag talade ju med Vidar och de —»
»Lika gott att du gör det», sade Erlend, »själv bär fram tidenden här. Låt dem icke få något att klandra dig för —»
Solen var bakom åsen nu, kvällen blekt gråblå men ändå ljus. De redo längs en bäck, under björkar, som voro ännu mer ludna av rim än skogen i övrigt; det stod en råkall frostimma i luften härnere, så man kunde mista andan. Erlend muttrade otåligt över den långa köld de haft och den kalla ritt som låg framför dem.
»Du har väl icke kylt ditt ansikte, svåger —», han tittade bekymrad in under Simons hätta. Simon gned sig om ansiktet — förfruset det hade han ej, men han var något blek, där han red. Det missklädde honom, ty hans stora, fetlagda ansikte var mycket väderbitet och rödsprängt, och blekheten lade sig över det i grå fläckar och gjorde hyn liksom oren.
»Har du sett en man mocka dynga med sitt svärd?» sade Erlend — han brast i skratt vid minnet, lutade sig fram i sadeln och gjorde efter rörelsen, » — som han där — Alf — det är fullgilder karl till länsman det! Du skulle sett Ulv leka med svärd, Simon — Jesus Maria!»
Leka — jo, nu hade han då sett Erlend Nikulausson i den leken. Åter och åter såg han sig själv och de där männen tumla om borta vid eldstaden, som när bönder hugga ved eller kasta hö — Erlends smidiga, blixtsnabba gestalt, som far in bland dem, hans raska blick, säkra handled, medan han dansade med dem, snartänkt, vapenövad —.
Det var mer än tjugu år sedan den tid då han själv gällt för en av de främste i vapenfärdighet bland de unga männen i hirden — när de övade sig på lekvallen. Men sedan hade han ej fått mycket tillfälle att nyttja en riddarsvens färdighet.
Och här red han nu och kände sig hjärtesjuk, för att han dräpt en man — såg ständigt för sig Holmgeirs kropp, som sjönk från hans svärd och ned i elden, hade hans korta, halvkvävda dödsrop i öronen och såg omigen och omigen bilder av den korta, rasande kamp som följt därpå. Svidande, nedtryckt och förvirrad kände han sig till sinnes — de hade trängt inpå honom i ett nu, alla de män han setat där och känt sig samhörig med — och så hade Erlend tagit honom i sitt skydd —.
Rädd hade han aldrig trott sig själv om att vara. Han hade fällt sex björnar under dessa år, som han bott på Formo — och två gånger hade han spelat om sitt liv så överdådigt som möjligt. Med den smala furustammen mellan sig och en rasande, sårad björnhona, utan annat vapen än spjutspetsen och en knapp handsbredd av skaftet — spänningen i leken hade icke rubbat hans säkerhet i tankar och rörelser och förnimmelser. Nu däremot i den gamla stugan — han visste ej om han kunde sägas ha varit rädd — men han hade känt sig förvirrad, icke förmått tänka sig för —.
Och när han setat där hemma efter den där björnjakten, med kläderna hängande på sig litet hur som helst, med armen i band, feberhet, styv i lemmarna och med skuldran uppriven, hade han bara känt en övermodig fröjd — det kunde ha gått värre — hur, funderade han icke över. Men nu måste han oupphörligt tänka på hur allt skulle ha slutat, om ej Erlend kommit honom till hjälp så i rätta stunden. Han hade varit — visserligen inte rädd — men underlig till mods. Det var uttrycket i de andras ansikten — och Holmgeirs döende kropp —.
Han hade aldrig stått som dråpare förut —.
— Den där svenska ryttaren, som han huggit ned —. Det var det år kung Håkon drog med härsköld in i Sverige för att hämnas hertigarnas mord. Då hade han sänts ut på en spejarritt — hade fått med sig tre män, och han skulle vara hövdingen — mycket stolt och glad var han. Simon mindes att hans svärd hade fastnat i ryttarens stålhuva, så att han måste vrida och bända loss det; där hade blivit ett hack i eggen, såg han morgonen därpå. Han hade aldrig tänkt på den händelsen annat än med hugnad — svenskarna voro också åtta till antalet — han hade i alla fall fått en liten försmak av ledung; det föll icke på alla de mäns lott vilka följde med hirden det året — När det blev dager, såg han att det hade stänkt blod och hjärnmassa över hans brynjeskjorta — han ansträngde sig att se beskedlig och blygsam ut, medan han tvättade bort det —.
Men han hade ingen hjälp nu av att tänka på den stackars ryttardjävulen. Nej, det var ingen likhet mellan då och nu. Han kunde ej bli kvitt en fruktansvärd ångest för Holmgeir Moisessons skull.
Och så detta, att nu hade han Erlend att tacka för livet. Han visste ej ännu hur mycket det innebar, men han kände det som om allt måste bli annorlunda nu, då han och Erlend voro kvitt —.
I det stycket voro de kvitt, ja —.
Svågrarna hade ridit nästan utan att tala. En gång sade Erlend:
»Det var nu också vettlöst av dig, Simon, att icke tänka på dörren allra först —»
»Varför det?» frågade Simon ganska kort. »För det du var därute —?»
»Nej —», Erlend hade skratt i rösten. »Jo, det också — det tänkte jag nu icke på. Men ut genom den trånga dörren kunde de ju icke kommit mot dig fler än en för varje resa — Och så är det oftast ett rent under att se hur fort folk får igen sitt vett, när de komma under bar himmel. Nu tyckes det mig ett järtecken att det icke blev fler dråp än detta enda.»
Ett par gånger frågade han efter Simons sår. Simon sade att han ej kände vidare av dem — fast de svedo ganska illa.
De kommo till Formo sent på aftonen, och Erlend gick med
svågern in. Han hade rått honom att sända sysslomannen en
skrivelse om saken redan nästa morgon för att snarast möjligt få
lejdebrevet i ordning. Erlend skulle gärna sätta upp skrivelsen för
honom redan samma kväll — såren i bröstet skulle väl »hindra
Simons skrivhand» — »i morgon får du fuller kura i sängen, du får
nog litet sårhetta —»
Ramborg och Arngjerd sutto uppe och väntade. För köldens skull hade de krupit upp på bänken intill den murade eldstadens varma sida och dragit upp fötterna under sig — ett spelbräde hade de mellan sig — de sågo ut som två barn.
Simon hade knappt hunnit säga många ord om det skedda, förrän den unga hustrun flög emot honom och kastade sina armar om hans hals. Hon drog ned hans ansikte intill sitt, tryckte sin kind mot hans — och hon kramade Erlends händer, så att han skrattande sade, aldrig hade han trott att Ramborg var så fingerstark —.
Hon ville äntligen att husbonden skulle ligga härinne i natt, så skulle hon själv sitta uppe hos honom. Hon bad nästan gråtfärdig — men Erlend erbjöd sig att stanna och ligga hos Simon, om hon ville skicka en man norrut till Jörundgård med bud — det blev ju i alla fall sent för honom att rida hem: »och synd om Kristin att sitta uppe så sent i denna köld — hon bidar också alltid själv på mig — goda hustrur ären I, Lavransdöttrar —»
Medan männen åto och drucko, satt Ramborg och smög sig intill sin make. Simon klappade henne då på armen och handen — han var både litet förlägen och ganska rörd över att hon visade så mycken oro och ömhet. Simon låg i Sämundstugan nu under långfastan, och när männen gingo ditbort, följde Ramborg själv med och ställde en stor kittel med honungsöl till värmning invid den resta härdstenen.[7]
Sämundstugan var en urgammal liten eldstuga, varm och tät — timret var så grovt att det endast var fyra stockar i väggen. Nu var där kallt, men Simon kastade ett väldigt fång torrved på elden och jagade sin hund upp i sängen — där kunde han ligga och värma åt dem. De drogo stabbestolen[8] och karmbänken ända fram till eldstaden och sågo sig till godo, ty de voro genomfrusna efter resan, och måltiden i storstugan hade bara halvt upptinat dem.
Erlend skrev brevet åt Simon. Så begynte de lösa upp sina kläder — då Simons sår började blöda igen, när han rörde armarna för mycket, hjälpte svågern honom med att få ytterdräkten över huvudet och stövlarna av fötterna. Erlend själv släpade litet på det sårade benet; han hade blivit stel och öm efter ritten, sade han, men det gjorde ingenting. Och de slogo sig åter ned vid elden, halvt avklädda — nu var här så gott och varmt och ännu ganska mycket öl kvar i kitteln.
»Du tar detta alltför tungt, svåger, det ser jag», sade Erlend en gång. De hade setat och slöat och sett in i elden. »Stor skada var det nu icke på denne Holmgeir —»
»Så kommer det icke att tyckas Sira Moises», sade Simon sakta. »Han är en gammal man och en god präst —»
Erlend nickade allvarligt.
»Rädeligt är det att ha gjort sig till en sådan mans fiende. I synnerhet då han bor så nära. Och så vet du, jag har ofta ärende i den socknen —»
»Åh — men slikt kan ju så lätt hända envar av oss. De döma dig väl till att böta tio, tolv marker i guld. Ja, och så vet du, biskop Halvard är en sträng Herre, när han skall skrifta en våldsman — och svennens far är en av hans präster. Men du kommer väl över både det ena och det andra —»
Simon sade ingenting. Erlend fortsatte:
»Jag får mig väl ådömda sårböterna» — han log för sig själv — »och jag äger icke mer av Norges jord som arv och eget än den där gården på Dovre —»
»Hur stor gård är Haugen?» frågade Simon.
»Jag minns icke så grant — det står i gåvobrevet. Men folket som brukar jorden gäldar mig endast med något hö. Ingen vill bo där — husen lära stå och förfalla — du vet, folk säger att min moster och herr Björn gå igen där efter döden —
— Annars så vet jag att för detta dagsverke i dag får jag tack av min hustru. Kristin håller av dig, Simon, som du vore hennes egen bror.»
Simon log nästan omärkligt, där han satt i skuggan. Han hade skjutit stabbestolen litet baklänges och skyggade med handen sina ögon från hettan mot brasan. Men Erlend var så förtjust i värmen som en katt — han satt tätt intill eldstaden, inkrupen i ett hörn av karmbänken, med ena armen om ryggstödet och det sårade benet utsträckt över motsatta armstödet.
»Ja, hon talade om det så fagerliga en dag i höstas», sade Simon om eh stund; det var nästan som en hånfull klang i hans röst. »Det visade hon här i höstas, då vår son låg sjuk, att hon är en trofast syster», tillade han allvarligt — men så kom den lätt gycklande tonen igen: »Nu, Erlend, hava vi hållit tro och loven mot varandra, såsom vi svuro, då vi lade våra händer samman i Lavrans och lovade att bistå varandra som bröder —»
»Ja», svarade Erlend troskyldigt. »Jag är glad över detta dagsverke, jag också, svåger Simon.» En stund sutto de båda tysta. Så sträckte Erlend liksom prövande ena handen mot den andre. Simon tog den, de tryckte hårt varandras fingrar, släppte taget och kröpo ihop, var på sitt håll, litet förlägna.
Omsider bröt Erlend tystnaden. Länge hade han setat med hakan i handen och stirrat in i elden på den öppna härden, där nu endast en och annan liten låga flämtade, fladdrade till, lekte litet och slickade de kolnade vedträna, som brusto sönder och sjönko ihop med små krasande ljud. Det var endast svarta kol och glödblandad aska kvar av brasan.
Erlend sade helt sakta:
»Så storhugat har du mött mig, Simon Darre, att jag tror få män kunna vara din like. Jag — jag har icke glömt —»
»Tig! — Du vet icke, Erlend — Det vet allena Gud i himmelrike », viskade han skrämd och utpinad, »— allt som bor i en mans håg —»
»Så är det», sade Erlend lika sakta och allvarligt. »Vi tarva väl alla — att han dömer oss med misskund —
— Men man må döma man efter hans gärning. Och jag — jag — Gud löne dig, svåger!»
Sedan sutto de dödstysta — vågade ej röra på sig för att kunna dölja sin förlägenhet.
Tills Erlend med ens lät sin hand falla ned på knät — en het, blå ljusstråle blixtrade fram ur stenen på den ring han bar på högra pekfingret. Simon visste att han hade fått den av Kristin, när han kom ut ur fångtornet.
»Men du skall minnas, Simon», sade han lågmält, »att så säger ett gammalt ord: mången man får det som var ämnat åt en annan, men ingen får en annans lott.»
Simon lyfte huvudet med en hastig knyck. Långsamt blev han blodröd i ansiktet — ådrorna i hans tinningar trädde fram likt mörka, snodda strängar.
Erlend såg bort på honom ett ögonblick — drog fort ögonen åt sig igen. Så rodnade också han — den förunderligt fina och flickaktiga rodnaden blossade upp och spred sig under hyns mörka ton. Han satt stilla, skygg och förvirrad, med halvöppen, barnslig mun. Simon reste sig häftigt och gick bort till sängen:
»Du vill väl helst ligga ytterst, kan jag tänka — han bemödade sig om att tala lugnt och enkelt, men hans röst darrade.
»Nej — låt det bli som du vill ha det», sade Erlend slakt. Han kom på fötter. »Elden?» frågade han förvirrad. »Skall jag krafsa över den —», han tog ett tag med rakan.
»Laga du blir färdig nu — och kom och lägg dig», sade Simon som förut. Hans hjärta bultade så att han knappt kunde tala.
I mörkret smög Erlend ljudlöst som en skugga in mellan fällarna, ytterst vid sängkanten, och lade sig ned, stilla som ett skogens djur. Simon tyckte han måste kvävas av att han skulle ha den andre där i sin säng.
VI.
Varje år i påskveckan höll Simon Andresson ölgille för folk ur bygden. Man drog till Formo tredje dagen efter mässan och stannade tills torsdagen.
Kristin hade aldrig känt någon vidare trevnad vid dessa gästabud. Gällde det skämt och gamman, så tycktes både Simon och Ramborg mena att ju mer buller och bråk det blev i laget, desto bättre var det. Simon bad alltid gästerna ta med sig barn och tjänstefolk och tjänarnas barn, så många som kunde komma hemifrån. Första dagen gick det stilla och lugnt till; då fördes samtalet endast av storfolket och de äldre, medan ungdomen hörde på och åt och drack, och småbarnen voro för det mesta i ett annat hus. Men nästa dag gick värden alltifrån morgonstunden och eggade upp de tanklösa ungdomarna och barnen till att dricka och göra sig glada, och då blevo gärna inom kort skämten så vilda och otyglade, att kvinnor och ungmör togo sin tillflykt bort i vrårna, där de stodo och fnissade, färdiga att rymma ut, men många av de mera ansedda husfruarna drogo sig tillbaka till Ramborgs frustuga, dit mödrarna redan räddat sina minsta barn undan uppståndelsen i storstugan.
En lek som männen särskilt hade förkärlek för var den att de höllo ting — läste upp stämningar, buro fram klagomål och kungjorde lagar, pålagor och lättnader, men de skulle vränga orden och tala bakfram. Audun Torbergsson kunde läsa upp kung Håkons brev till köpmännen i Björgvin — hur mycket de finge begära för manshosor och hur mycket för att sätta överläder på kvinnoskor, och någonting om dem som tillverkade svärd och små och stora sköldar — men han rörde ihop orden, så att det blev bara tvetydigt och liderligt snack. Denna lek slutade nu alltid så att till sist frågade ingen efter vilka ord han tog i sin mun. Kristin mindes från sin barndom att visserligen hade hennes far aldrig tålt att skämtet vändes i hån mot gudstjänst och kyrka, men eljest tyckte Lavrans själv att det var god gamman när han och hans gäster kappades om att hoppa upp på bord och bänkar och med munter röst skräna allehanda grovkorniga galenskaper.
Annars föredrog ju Simon sådana lekar som att någon fick ögonen förbundna och skulle leta i askan efter en kniv, eller också skulle två personer med munnen fiska upp bitar av en honungskaka ur en stor ölbolle. Under tiden narrade de andra gästerna dem att skratta, så att ölet sprutade åt alla håll. Eller de skulle med tänderna ta upp en ring ur en mjölhög. Stugan kom då snart att se ut som en svinstia.
Men detta år blev det ett sådant, rent förunderligt vackert vårväder under påsken. Om onsdagen var det alltifrån tidiga morgonstunden sådant solsken och värme, och redan efter dagvarden drogo alla sig ut på tunet. I stället för att bråka och föra oväsen, började då ungdomarna på med bollspel, sköto till måls och drogo i rep, sedan blev det hindlek och stabbedans,[9] och därefter fingo de Geirmund av Kruke att sjunga och slå harpan — då kommo snart alla, både unga och gamla, med i dansen. Snön låg ännu på åkrarna, men alskogen stod brun av blom, och solen sken varmt och vackert på varje bar backe; när folk kom ut efter kvällsvarden, var det sådan fågelsång överallt — och så gjorde de upp bål på gärdet bakom smedjan och sjöngo och dansade till långt fram på natten. Morgonen därpå blev folk liggande länge och bröt senare än eljest upp från gillegården. Jörundgårdfolket brukade vara de sista som drogo bort — och nu lyckades Simon övertala Erlend och Kristin att stanna över nästa dag — de från Kruke skulle stanna på Formo veckan ut.
Simon hade följt den sista skaran av gäster upp till färdevägen. Kvällssolen sken så vackert över hans gård, där den låg i backsluttningen; han var varm och upprymd av dryck och gästabudsglam, och medan han gick nedåt mellan gärdesgårdarna, hem till den lugna och trevliga samvaro som följer när en liten krets av fränder stannar tillsammans efter ett stort gästabud, kände han sig så lätt om hjärtat och så glad som han ej varit på länge.
Nere på gärdet vid smedjan höllo de på och brände ett bål igen — Erlendssönerna, Sigrids äldsta barn, Jon Dolks söner och hans egna döttrar. Simon hängde över gärdsgården en stund och såg på. Ulvhilds scharlakansröda helgdagsklänning sken så grann i solen — hon for hit och dit och släpade ris till bålet — och där låg hon, så lång hon var! Fadern ropade skrattande dit bort, men de hörde honom ej.
På tunet sutto två tärnor och skulle vakta de minsta barnen — de sutto intill frustuguväggen och solade sig, och över deras huvuden brann kvällsljuset som smält guld på den lilla glasrutan. Simon tog liten Inga Geirmundsdotter, hissade henne högt i luften och satte henne på sin arm: »Kan du sjunga för din morbror i dag, Inga-Lill väna viv?» — så satte hennes bror och Andres åt honom och ville bli kastade upp i luften, de också —.
Visslande steg han uppför trappan till höganloftssalen. Solen lyste in så vackert — de hade ställt upp dörren. Människorna därinne sutto så lugnt och trevligt. Uppe vid bordsändan lutade Erlend och Geirmund sig över harpan, som de höllo på att sätta nya strängar på; de hade mjödhornet bredvid sig på bordet. Sigrid låg på sängen och gav sin yngsta son bröstet, Kristin och Ramborg sutto hos henne; en silverkanna stod på fotbrädan mellan systrarna.
Simon hällde sin egen förgyllda bägare full med vin, gick bort till sängen och drack Sigrid till:
»Här få alla törsten släckt, ser jag, utom du, syster min!»
Hon reste sig leende på armbågen och tog bägaren. Spädbarnet gav till ett vredeskrik, för att det blev stört.
Simon satte sig på bänken, fortfor att småvissla och hörde halvt på de andra. Sigrid och Kristin talade om sina barn, Ramborg teg och fingrade på en väderkvarn, som Anders ägde. Männen vid bordet knäppte på harpan och prövade den — Erlend sjöng halvhögt en folkvisa, Geirmund letade sig till melodien på harpan och sjöng efter — de hade så vackra röster båda två.
Om en stund gick han ut på svalen, stod lutad mot den snidade stolpen och såg ut. Från ladugården ljöd det eviga hungriga råmandet. Kunde detta väder hålla sig, så blev kanske icke »vårknipan» så lång i år.
Det var Kristin som kom. Han behövde ej vända sig — han kände igen hennes lätta steg. Hon trädde fram och stod vid hans sida i aftonsolen.
Så fager och fin, att hon aldrig synts honom fullt lika fager. Och med ens kände han det som om han lyfts upp på något vis och själv sam i detta ljus — han drog ett djupt andetag: plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva! En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen —.
Hans egen ljuva vän var hon — och alla tunga och bittra tankar han tänkt voro bara som halvglömda dårskaper. »Arma vännen min — kunde jag allenast göra dig gott! Bleve du allenast glad igen — jag skulle gärna lägga ned mitt liv, kunde det hjälpa dig —»
Åh ja, ty han såg nog hur hennes tjusande ansikte blivit åldrat och tärt. Hon hade fått fullt av små rynkor under ögonen, hyn hade mist sin skära fägring; den hade blivit mycket grövre och solbrynt, och hon var blek under solbrännan. Men för honom kom hon nog att alltid vara lika fager, ty hennes stora grå ögon och den fina, stilla munnen och lilla runda hakan och så hennes lugna, dämpade väsen — voro det vackraste han visste på jorden.
Och så gjorde det gott att en gång igen få se henne klädd så som det hövdes en högboren fru. Den lilla tunna sidenduken täckte endast halvt de gulbruna hårmassorna — flätorna voro uppfästa så, att de stucko fram över hennes öron — det var gråa strimmor i håret nu, men det gjorde ingenting. Och så hade hon på sig en praktfull blå överklänning av sammet, kantad med hermelin — den var så djupt urringad och ärmhålen voro så stora att överbarm och skuldror var det endast som bröstremmarna på ett seldon — det såg vackert ut. Därunder smög sig något sandgult, en underklänning, tätt efter henns kropp, upp till halsgropen och ned till handlederna. Den var knäppt med många små förgyllda knappar, och de rörde honom så innerligt — Gud tillgive honom det, men alla dessa små gyllne knappar gladde honom som åsynen av en änglaskara!
Han stod och kände sitt eget hjärtas starka, lugna slag. Något hade glidit av honom — liksom bojor. Onda, förhatliga drömmar — det var bara nattens bländverk, och nu såg han sin kärlek till henne vid ljusan dag, i full sol.
»Du ser så underligt på mig, Simon — vi ler du så —?»
Mannen log stilla och skälmaktigt men svarade ej. Framför dem låg dalen, fylld av kvällssolens varma guld, fågelflockar kvittrade och läto som ett gnidande på metall däruppe i skogsbrynet — så ljödo taltrastens fylliga, klara toner någonstädes inifrån skogen. Och här stod hon, blev varm av solen, lyste i sin förnäma ståt — utsluppen ur mörka, kalla hus och grova, tunga kläder, som luktade av svett och arbete — Kristin min, det gjorde gott att se dig sådan igen —.
Han tog hennes hand, som låg framför honom på svalens räcke — lyfte den mot sitt ansikte: »Den ringen, som du har där, är fager.» Han vred litet på fingerguldet och lade ner hennes hand igen. Den var skrovlig och röd nu, och han visste ej hur han skulle kunna få det gottgjort mot den — så fager som den varit, hennes långa, smala hand —.
»Det är Arngjerd och Gaute», sade Kristin. »Nu träta de tu igen —»
Under loftsvalen ljödo rösterna ditupp, gälla och vredgade. Nu gav flickan till ett rop av harm:
»Ja, påminn mig om det, du — det tycks mig vara större heder att heta far mins hordotter än äktfödd son till din far!»
Kristin vände sig tvärt om och sprang nedför trappan. Simon följde efter och hörde smällar av två, tre örfilar. Hon stod under svalen och höll sin son i axeln.
De två barnen sågo ned, röda i ansiktet, tigande och trotsiga.
»Jag märker, du vet att bete dig vid gästabud — vi ha heder av dig, din far och jag —»
Gaute såg ned i marken. Lågmält och med vrede svarade han modern:
»Hon sade något — jag vill icke säga det omigen —»
Simon tog sin dotter under hakan, tvang hennes ansikte uppåt. Arngjerd blev rödare och rödare och klippte med ögonen under faderns blick.
»Ja» — hon slet sig från honom — »jag påminde Gaute om att hans far blivit dömd niding och drottsvikare — men först hade han nämnt eder, far — I, sade han, I voren svikaren, och Erlend kunden I tacka för att I sutten rik och fredad här på eder gård —»
»Jag tänkte, du var vuxen mö nu — skall du låta reta dig av barnaord, så du glömmer både folkskick och frändeheder» — han sköt vredgad flickan från sig, vände sig mot Gaute och frågade mycket lugnt:
»Huruledes menar du, Gaute vän, att jag svikit din far? Jag har märkt förr också att du är harmsen på mig — nu får du säga vad det betyder.»
»Det veten I!»
Simon skakade på huvudet. Då skrek pojken, gnisslande av förbittring:
»Det brevet de satte min far å hjul för — för att han skulle tala om vilka som hängt sitt insegel under det — jag har sett det, jag! Det var jag som for med det och brände det —»
»Du tiger!» Erlend kom störtande in mellan dem. Han var likblek i ansiktet ända ut på läpparna, hans ögon lågade.
»Nej, Erlend — nu är det bättre vi få reda på detta. Var mitt namn nämnt i det brevet då?»
»Du tiger!» Rasande grep fadern Gaute i bröst och skuldra. »Dig trodde jag på — du, min egen son! Du vore värd att jag drap dig —»
Kristin sprang fram, Simon också. Pojken kom loss och tog sin tillflykt till modern. Alldeles utom sig av upphetsning skrek han med rasande fart, medan han gömde sig bakom hennes arm:
»Jag tog upp det och såg på sigillen, förrän jag brände det — far! Jag tänkte den dag kunde komma då jag kunde tjäna eder med det —»
»Gud fördöme dig —» Hela Erlends gestalt skakades av en kort, torr snyftning.
Simon hade också blivit blek, sedan mörkröd i ansiktet av blygsel för den andres skull. Han vågade ej se ditbort där Erlend stod — mannens förödmjukelse var nära att kväva honom själv, tyckte han —.
Kristin stod som fjättrad — ännu med armarna beskyddande kring sonen. Men inne i hennes hjärna fogade sig blixtsnabbt tanke till tanke:
Erlend hade haft Simons signet i sin värjo en kort tid den våren — svågrarna sålde samfällt Lavrans’ sjöbod på Veöy till klostret på Holm. Erlend hade själv nämnt att detta visst var olagligt, men det blev nog ingen efterräkning. Han hade visat henne signetet och sagt att Simon kunde gärna kostat på sig ett insegel som var mer »fagerlika grävt» — alla tre bröderna hade låtit göra efter sin fars sigill, endast omskriften var olika. Men Gyrds var mycket finare stucket, sade Erlend —.
Gyrd Darre — från honom hade Erlend bragt henne hälsning båda de sista gångerna han kom sunnanfjälls ifrån. Hon kom ihåg att hon undrat över att Erlend gästade Gyrd på Dyfrin — de hade sett varandra den enda gången vid Ramborgs bröllop — Ulv Saksesson var Gyrd Darres svåger, Ulv hade varit med i sammansvärjningen —.
»Du har sett fel, Gaute», sade Simon lågt och fast.
»Simon!» Ofrivilligt grep Kristin sin makes hand. »Kom ihåg — det är fler män än du som föra det märket i sitt sigill —»
»Tig! Skall också du —», Erlend slet sig från sin hustru med ett slags jämmerrop, rusade nedöver tunet mot stallet. Simon började springa efter:
»Erlend — var det min bror —?»
»Och sänd efter piltarna — kommen efter mig I —» ropade Erlend tillbaka åt sin hustru.
Simon upphann honom i stalldörren, grep honom i armen:
»Erlend — var det Gyrd —?»
Erlend svarade ej, försökte vrida sig från honom. Hans ansikte var underligt sammanbitet och dödsblekt.
»Erlend — svara mig — var min bror med dig i de rådslagen?»
»Kanske du vill mäta ditt svärd med mitt också —?» Erlend morrade fram det, och Simon kände att den andre skalv i hela kroppen, medan de brottades.
»Du vet att jag icke vill det —», Simon släppte och sjönk bakåt mot dörrkarmen. »Erlend — så sant Gud led döden för oss — säg om det är så!»
Erlend ledde ut Svarten, så att Simon måste stiga åt sidan i dörröppningen. En tjänstivrig huskarl kom med sadel och betsel, Simon tog det och skickade bort mannen. Erlend tog det från Simon.
»Erlend — du kan väl säga det nu! — till mig!» Han visste ej själv varför han skulle tigga så här, som om han bad för sitt liv. »Erlend — svara mig — vid Kristi pinomärken äskar jag det av dig — säg det, människa!»
»Du kan framhärda i att tro det du trodde!» sade Erlend lågt och bitande.
»Erlend — jag trodde — ingenting —»
»Jag vet vad du trodde.» Erlend svingade sig i sadeln. Simon grep hästen vid huvudlaget, den kastade sig oroligt och dansade.
»Släpp — eller jag rider ned dig!» sade Erlend.
»Då spörjer jag Gyrd — jag rider söderut i morgon dag — vid Gud, Erlend, du skall säga mig —»
»Ja, du får nog svar av honom», sade Erlend hånfullt och sporrade hingsten, så att Simon måste ta ett språng åt sidan. Så jagade den förre ut från gården —.
Halvvägs uppe på tunet mötte Simon Kristin; hon hade kappan
på. Gaute gick bredvid henne och bar deras klädessäck. Ramborg
följde systern.
Gossen såg upp ett ögonblick, rädd och förvirrad. Så vände han bort blicken. Men Kristin fäste de stora ögonen fullt på honom — de voro mörka av sorg och av vrede:
»Kunde du tro det om Erlend — att han skulle svika dig så!»
»Jag trodde ingenting», sade Simon hetsigt. »Jag trodde att han där, odygdsdrängen din, for med snack och i fåvitsko —»
»Nej, Simon — jag vill icke att du skall följa mig», sade Kristin sakta.
Han såg att hon var outsägligt kränkt och sorgsen.
Om kvällen, då han blivit ensam med sin hustru i storstugan —
de gingo och klädde av sig och döttrarna sovo redan i den andra
sängen — frågade Ramborg med ens:
»Visste du ingenting om detta du, Simon?»
»Nej —! Visste du?» frågade han spänt.
Ramborg kom fram och stod mitt i skenet från ljuset på bordet. Hon var halvt avklädd — i linne och snörkjortel; håret låg upplöst, i lockar, kring hennes ansikte.
»Visste? — Jag tänkte ett och annat. Helga var så underlig» — hennes drag förvredos till ett slags leende, och hon såg ut som om hon frös. »Hon talade om att nu skulle det bli andra tider i Norge. Storhövdingarna» — Ramborg drog munnen på sned i ett krampaktigt leende — »skulle få slik rätt här som i andra land. Riddare — och baroner — skulle de få heta igen —.
— Sedan, då jag såg att du tog dig an deras sak med slik iver att du var hemifrån mest hela året — icke såg dig någon råd att komma norrut till mig på Ringheim, medan jag gick där i en främmande mans gård och skulle föda ditt barn — jag tänkte att — kanske visste du det gällde fler än Erlend —»
»Ah — riddare och baroner!» Simon skrattade kort och vredgat.
»Var det allenast för Kristins skull du gjorde det?»
Han såg att hennes ansikte var blekt, liksom frostbitet; det var omöjligt att låtsa som han ej förstod hennes mening. I förtvivlan och trots utbrast han:
»Ja!»
Så tänkte han — hon var ju galen — och han själv var galen. Erlend var galen — alla människor hade mist vettet i dag. Men nu fick det vara slut.
»Jag gjorde det för din systers skull ja», sade han lugnt, »och för de barns skull som icke hade närmare man i ätt eller frändskap att värja dem än jag var. Och för Erlends skull, eftersom vi skulle vara varandra trogna som bröder. — Och börja nu icke du också att bära dig vettlöst åt — ty slikt har jag sett mera än nog av på gården i denna dag —», brusade han upp och slängde skon, som han tagit av sig, bort i väggen.
Ramborg gick och tog upp den — såg på timmerstocken, där den träffat:
»Skam är det att Torborg icke kunde finna på det själv — att tvätta av sotet härinne till gästabudet — jag glömde att tala om det med henne.» Hon torkade av skon — det var Simons bästa, med långa snablar och röda klackar — tog också den andra och lade ned paret i hans klädkista. Men han såg att hennes händer skälvde starkt, medan hon sysslade härmed.
Då gick han bort och tog henne i sin famn. Hon slingrade de spensliga armarna kring mannen, medan hon skakade av undertryckt gråt och viskade tätt intill honom att hon var så trött —.
Sjunde dagen därefter redo Simon och hans sven nordvägen genom Kvam. De stretade sig fram mot snöyra med stora, hopklibbade flagor. Vid middagstiden kommo de till den lilla gården vid allmänningsvägen där det var tavern.
Hustrun kom ut och bad Simon stiga in i deras egen stuga — till krogrummet visades endast småfolk. Hon skakade av hans våta ytterplagg och hängde dem till tork på tvärbjälken bredvid eldstaden, medan hon pratade: Sådant slaskväder — synd om hästarna — han hade väl måst rida hela vägen runt också — tvärsöver Mjösen kunde man väl icke komma nu?
»Åh jo, är livet en nog lett, så —»
Hustrun och de barn som voro inne hos henne skrattade villigt. De större hade gjort sig ärende in med ved och med öl, de små stodo i en klunga nere vid dörren. De fingo oftast slantar av Simon bonde på Formo, när han tog in här, och hade han med sig från Hamarköpung något gott åt sina egna barn, så fingo de gärna en smakbit. Men i dag besvärade han sig inte med att se dem.
Han satt på bänken, framåtlutad, med händerna hängande över knäna, stirrade in i elden på härden och svarade då och då något ord på kvinnans ordström. Så nämnde hon att Erlend Nikulausson var på Granheim i dag — det var denna dag odalmännen skulle lämna de förra ägarna första delen av vederlagssumman i handom. Skulle hon skicka ett av barnen till hans svåger och säga besked, så att de kunde följas åt hem?
Nej, sade Simon. Hon kunde ge honom litet mat, och sedan ville han lägga sig och sova en stund.
Erlend träffade han tids nog. Vad han ärnade säga, det ville han ha sagt så att Gaute hörde det. Men han ville helst slippa tala om saken mer än en gång.
Svennen, Sigurd, hade slagit sig ned i eldhuset, medan kvinnan
lagade maten. Ja, strävsam resa — och så hade husbonden varit som
en folkarg stut mest hela vägen. Annars ville Simon Andresson
gärna höra allt nytt från hembygden, som hans svenner kunnat snappa
upp, när de varit på Dyfrin. Han hade oftast en eller flera karlar
från Raumrike i sitt bröd: folk kom och ville gärna bli stadda av
honom, när han var på besök i hembygden, ty han var känd som
en vänsäll och rundhänt man, munter och icke högdragen mot sina
tjänare. Men »håll käft» var nästan det likaste svar som han,
Sigurd, hade fått av husbonden på denna resa.
Han hade nog blivit rent osams med bröderna sina — hade icke ens legat över natten på Dyfrin; de hade lånat hus på en legogård längre bort i bygden. Herr Gyrd — ja, kungen hade gjort hans husbondes bror till riddare nu i julas, skulle hon veta — herr Gyrd hade kommit ut på tunet och hade bett Simon så vackert att han skulle stanna — Simon hade knappt svarat brodern. Och de hade bölat och skrikit och vrålat, herrarna i högloftet — den där herr Ulv Saksesson och Gudmund Andresson hade varit i gården — så fä kunde rädas åt det. Gud månde veta vad de blivit sådana ovänner för —.
Simon kom förbi eldhusdörren, stod ett ögonblick och stirrade in. Sigurd sade i en hast att nu skulle han skaffa sig en syl och ett spänne och ordentligt laga det som hade gått sönder på sadelns remtyg i morse.
»Ha de slikt i eldhuset här i gården —?» slängde Simon åt honom och gick igen. Sigurd ruskade på huvudet och nickade åt kvinnan, när han var utom synhåll.
Simon sköt från sig matfatet och blev sittande. Han var så trött
att han knappt gitte resa sig. Så gick han i alla fall bort och kastade sig på sängen med stövlar och sporrar på — men tyckte det var
skada: bädden var ren och god för att vara hos småfolk. Han satte
sig upp, drog av sig skoplaggen. Styv i lederna av trötthet som han
var, så måtte han väl kunna få sova nu — han var genomvåt och
frös, men hans ansikte brände efter den långa ritten mot blåsten i
ovädret.
Han kröp in under täcke och fäll, snodde och vände på huvudkuddarna — de luktade så underligt fisk. Så blev han liggande i halvrest ställning, stödd på armbågen.
Tankarna började gå i kretsgång igen. Han hade tänkt och tänkt under dessa dagar, så som ett tjudrat djur trampar runt pålen.
Om nu också Erling Vidkunsson hade vetat att även för Gyrd och Gudmund Darre kunde det gälla deras välfärd, ifall Erlend Nikulausson lät tvinga sig att tala — ja, så blev det väl därför icke värre att han hade prövat alla medel att vinna Bjarköriddarens hjälp. Snarare tvärtom — sina egna bröder var väl en man skyldig att bistå, in i döden, om så behövdes. Men han önskade nog att han vetat om Erling visste det. Simon vägde för och emot. Alldeles ovetande om att ett uppror var i görningen, kunde Erling omöjligen ha varit. Men vad han visste — Gyrd och Ulv tycktes i varje fall ej veta huruvida den mannen kände till att de varit med. Men Simon mindes att Erling hade nämnt Haftorssönerna, rått honom att söka hjälp hos dem, ty det var snarare deras vänner som behövde vara rädda — Haftorssönerna voro syskonbarn till Ulv Saksesson och Helga. Näsan sitter nära ögonen —!
Men om nu Erling Vidkunsson verkligen hade trott att han också tänkte på sina egna bröder, så blev vad han hade gjort väl icke värre för det. Och Erling kunde också gott ha begripit att han var omedveten om sina bröders fara. Dessutom hade han ju själv sagt — han mindes att han sagt det till Stig — att han trodde icke de kunde pina någonting ur Erlend.
I alla fall kunde där ju vara skäl att frukta Erlends mun. Sedan han tegat under kval och fångenskap, var han just man till att röja sig efteråt genom att försäga sig. Det skulle varit likt honom —.
Fast — han tyckte, det var det enda han kunde vara säker om att Erlend icke skulle göra. Han teg som muren, var gång samtalet kom in på denna sak, just för det han var rädd att bli frestad att försäga sig. Simon märkte att Erlend i detta fall hade en våldsam, nästan barnslig skräck för att bryta sitt ord — barnslig, ty att han ju själv hade röjt hela företaget för sin »horaV, det tyckte Erlend tydligen icke var något så särskilt vanhedrande. Sådant trodde han visst kunde hända den bäste. Så länge han själv höll munnen, ansåg han sin sköld ofläckad och sin trohet oförvitlig — och Simon hade märkt att Erlend var öm om sin heder, så långt som han själv förstod vad heder och ära var. Han hade ju blivit alldeles utom sig av förtvivlan och vrede vid blotta tanken på att någon av hans medskyldiga skulle röjas — nu, så långt efteråt, och på sådant sätt att det omöjligt kunde göra något till eller från för de män han skyddat med sitt liv och sin heder och sin egendom — röjas genom barnets ord till honom, som var dessa mäns närmaste frände —.
Han skulle sköta saken så att, gick det galet, skulle han komma att böta för dem alla — det hade Erlend svurit på krucifixet inför alla sina medansvariga i denna sak. Men att vuxna, vettiga män kunde lita på en sådan ed — Erlend rådde då väl icke själv ensam för det. Nu då Simon visste allt om sammansvärjningen, tyckte han det var det mest vanvettigt enfaldiga han hört talas om. Erlend hade varit villig att låta bryta sönder sig, lem för lem, för att hålla sin ed efter orden. Under tiden låg hemligheten i en tio års pojkes händer — Erlend hade själv sörjt för det. Och icke var det då heller hans förtjänst att icke Sunniva Olavsdotter visste mer än hon visste — Kunde någon människa bli klok på en sådan karl —!
Så att, om han ett ögonblick hade trott — nåja, det som Erlend och hans hustru tänkte att han hade trott — Gud skulle veta att den tydningen låg mycket nära till hands, då Gaute kom med detta talet om att han hade sett hans sigill under förrädarbrevet. Och de två kunde nog minnas att han visste ett och annat om Erlend Nikulausson, så han mindre än de flesta män hade grund att alltid tro det vackraste om den utbördingen. Men de hade väl glömt för länge sedan hur han en gång tog dem på bar gärning och fick skåda djupet av deras skamlöshet —.
Nej, det var föga mening i att han låg här och skämdes som en hund, för att han gjort Erlend orätt i sina tankar. Gud visste, det var ej för att han önskade tro sin svåger om ont — han hade endast känt sig olycklig vid den tanken. Men han visste själv att det var en vanvettigt dum misstanke — det skulle genast efteråt ha fallit honom in — även utan Kristins ord — att så kunde det icke hänga ihop. Nästan lika fort som misstanken — att Erlend skulle ha missbrukat hans signet — kom känslan: nej! Erlend kunde omöjligt ha gjort något dylikt. Erlend hade aldrig i sitt liv gjort någon vanhedrande gärning — som det låg omtanke bakom, eller fanns någon mening i —.
Simon vältrade sig runt i sängen och stönade. De hade fått honom själv halvfnoskig med all denna fånighet. Han pinades så, när han tänkte på att Gaute hade gått här i åratal och trott detta om honom — det var orimligt att ta det så tungt. Om han nu också höll av pojken, höll av alla Kristins söner — de voro ju bara barn nästan, då behövde han väl ej ta det så nära, vad de tänkte om honom!
Och att han skulle bli så sjudande vred, när han tänkte på de män som lagt sina händer på Erlends svärdshjalt och svurit att följa sin hövding! Hade de varit sådana får att de kunnat låta blända sig av Erlends talförhet och djärva väsen och tro den mannen vara ett hövdingsämne — så var det ej annat att vänta än att de betedde sig som skrämda får, då det gick galet med hela företaget. Ännu var det som det svindlade för honom, när han tänkte på vad han fått veta nu på Dyfrin — så många män hade vågat lämna landsfreden och sin egen välfärd i händerna på Erlend — och Haftor Olavsson och Borgar Trondsson —! Och icke en hade haft mod att stiga fram och kräva av konungen att han unnade Erlend hederlig förlikning och lät honom behålla sitt odalgods. De voro så många att hade de hållit ihop, så kunde de lätt ha tilltvungit sig detta. Det fanns nog mindre både av vett och av mannamod bland herremännen i Norge än han hade trott —.
Harmsen var han också över att han själv hållits alldeles utanför dessa rådslag. Icke för att de kunnat få honom med i ett sådant huvudlöst företag. Men att både Erlend och Gyrd gått bakom hans rygg och dolt detta —! Han var väl lika god adelsman som någon av de andra och gällde icke litet i de bygder där folk kände honom —.
På sätt och vis gav han Gyrd rätt: Så som Erlend skött sitt hövdingskap, kunde han ej rimligtvis kräva att hans medsammansvurna skulle framträda och vidgå sitt förbund med honom. Simon visste att, hade han träffat Gyrd ensam, så hade han ej kommit att skiljas från sina bröder på detta sätt. Men där låg den där riddar Ulv och sträckte ut sina långa ben och utbredde sig över Erlends vettlöshet — nu efteråt! Och så tog Gudmund till orda. Varken Gyrd eller han själv hade någonsin förr låtit den yngsta brodern få göra gällande någon mening mot dem. Men sedan han gift sig med prästfrillan, hade svennen blivit så uppgödd och stursk och självgod — Simon hade setat där och sett sig riktigt ilsken på Gudmund — han snackade så viktigt, och hans runda röda ansikte liknade till den grad ändan på en unge att det kliade i händerna på Simon att få ge honom en klatsch —. Till sist hade han näppeligen själv vetat vad han sade till de tre männen.
Så nu var det brytning mellan honom och hans bröder. Det kändes som om han skulle förblöda, när han tänkte på det — som om ett band av kött och blod slitits av. Han blev fattig genom detta. Bar är broderlös bak —.
Men hur det nu var eller icke var, så hade han mitt under det hetsiga ordbytet med ens förstått — han visste ej själv på vad sätt — att Gyrds slocknade, valna väsen icke endast berodde på att det satt hårt åt för brodern att få litet husfrid. Gyrd bar ännu kärlek till Helga, det hade han sett i ett ögonkast; det var detta som gjore brodern så underligt bunden och kraftlös. Och på ett obegriplig, hemligtsfullt sätt väckte det Simons raseri över — ja, över hela 1ivet.
Simon gömde ansiktet i händerna. Ja, de hade varit goda, lydiga söner i det stycket. Det hade fallit sig lätt för både Gyrd och honom själv att fatta kärlek till de brudar fadern kom och sade att han utvalt åt dem. Den gamle hade talat med dem en kväll riktigt vackert, så till sist hade de suttit där rent blyga bägge två — om giftermål och vänskap och trofasthet mellan hederliga, höviska äkta makar, ja, slutligen nämnde fadern bön om förböner och mässor. Det var illa att deras far ej också kunnat visa dem någon utväg att glömma — när vänskapen brustit och hedern är död och trofasthet en synd och en lönnlig, skändlig pina, och det icke finns annat kvar efter bandet än ett blödande sår, som aldrig kan läkas —.
Sedan Erlend blivit fri, hade det fallit ett slags ro över honom själv — bara för det en man väl icke kan härda ut att lida så som han gjort den sista tiden i Oslo. Antingen händer det något — eller det blir bättre av sig självt.
Väl till mods hade han ju icke känt sig, då hon flyttade in på Jörundgård med mannen och alla deras barn och han måste sammanträffa med dem, vidmakthålla vänskap och frändskap. Men han tröstade sig — det hade varit så mycket värre, när han måste bo tillsammans med henne, så som det är olidligt för en man att bo med en kvinna, som han älskar, då hon icke är hans hustru och icke hans köttsliga fränka. Och det som hade hänt mellan honom och Erlend den kväll de firade svågerns frigivning ur tornet — han slätade över det: Erlend hade antagligen ej förstått mer än till hälften, och han tänkte nog ej vidare på det. Erlend hade en sådan sällsynt förmåga att glömma. Och han själv hade sin gård och sin hustru, som han höll av, och sina barn.
Han slog sig till ro på ett vis. Han rådde ej själv för att han älskade sin hustrus syster. Hon hade en gång varit hans fästmö — det var ej han som brutit sin tro mot henne. Den tid han vände sin håg till Kristin Lavransdotter, hade det bara varit hans plikt att göra det, eftersom hon var ämnad att bli hans hustru. Att han fick systern — det var Ramborgs vilja — och hennes fars. Lavrans, så klok man han än var, hade icke tänkt på att spörja om han glömt. Han visste för övrigt att icke ens av Lavrans skulle han ha tålt att bli tillspord om den saken.
Han hade ringa förmåga att glömma. Det vållade han icke själv. Och han hade aldrig sagt ett ord, som han bort tiga med. Han rådde icke för att djävulen hemsökte honom med hugskott och drömmar, som kränkte blodets band — godvilligt hade han aldrig givit sig syndiga älskogstankar i våld. Och handlat hade han som fras bror mot henne och hennes anhöriga. Det visste han med sig.
Till slut hade han lyckats känna sig ganska tillfreds med sitt öde.
Så länge han visste att det var han som gjort tjänster åt de två därborta — Kristin och den man hon föredragit framför honom. Alltid hade de nödgats ta emot hans stöd.
Nu hade detta blivit annorlunda. Kristin hade vågat liv och själahälsa för att rädda hans sons liv. Det var som om alla gamla sår rivits upp, sedan han låtit detta ske.
Och sedan hade han kommit därhän att ha Erlend att tacka för sitt liv.
Och så hade han kränkt honom till tack — ofrivilligt, i sina tankar bara — men ändå!
»— et dimitte nobis debita nostra, sicut et nos dimittibus debitoribus nostris.» Det var underligt att Drotten icke lärt oss att också bedja: »sicut et nos dimittibus creditoribus nostris.» Han visste ej om det var gott latin — hade aldrig varit stark i det språket. Men han visste att »de honom skyldige voro» hade han alltid haft råd att förlåta på något sätt. Honom syntes det mycket svårare att förlåta den som bundit en skuld på hans nacke —.
Och nu, då de kunde sägas vara kvitt — han och dessa båda — kände han varje gammalt agg, som han trampat under sina fötter i åratal, spritta upp och kvickna till.
Han kunde ej längre skjuta undan Erlend i sina tankar — som en fåvitsk gäck den där intet kunde se eller lära eller minnas eller tänka. Nu gjorde den andre hans sinne beklämt, just för det ingen kunde veta vad Erlend såg och tänkte och kom ihåg — han var fullkomligt oberäknelig.
— Mången man får det som ärnats åt en annan, men ingen får en annans lott —.
Det var sant sagt.
Han hade hållit av sin unga fästmö. Hade han fått henne, så skulle han förvisso ha blivit en fullt tillfredsställd man; de hade nog kommit att leva lyckligt med varandra. Och hon skulle ha fortfarit att vara som hon var när de först möttes: blid och sedesam, förståndig, så att en man gott kunde rådföra sig med henne även i större ting, litet egensinnig i småting, men annars foglig, van som hon var under sin fars händer att låta leda och stödja och värna sig — Men så fick denne man väldet över henne — en som icke dugde till att styra sig själv, aldrig hade kunnat vara något värn. Hennes ljuva jungfrulighet hade han härjat, brutit ned hennes stolta sinnesfrid, sprängt denna kvinnosjäl, tvungit henne att till det yttersta tänja och spänna varje gåva hon ägde att utnyttja. Hon hade måst träda fram till försvar för sin älskare, som småfågeln värjer sitt rede med skälvande kropp och gälla skrik, när någon närmar sig boet. Hennes ljuvliga, slanka gestalt hade synts honom som skapad för att bäras på armarna och ömt skyddas av en man — han hade fått se den spännas av en vild vilja, medan hjärtat dunkade i henne av mod och ångest och kamplust och hon stred för man och barn, så som själva duvan kan bli vild och orädd, när hon har ungar.
Hade det varit han själv som varit hennes make, hade hon rönt hans ärbara ömhet i femton vintrar — så visste han nog att hon
014 skulle ha trätt fram för hans sak, om han råkat i olycka. Med klokhet och mod skulle hon stått vid hans sida. Men aldrig skulle han fått se det stenansikte hon vände mot honom den där kvällen i Oslo, då hon talade om att hon varit borta och sett sig om i det huset. Sitt eget namn hade han nog aldrig fått höra henne ropa i sådan vild nöd och jämmer. Och det var icke hans ungdoms ärbara och hederliga kärlek som svarat i hans hjärta. Den tygellöshet som rest sig och ropat sitt svar på hennes vilda känslor — han skulle aldrig ha vetat att där kunde bott något slikt inom hans eget sinne, om det gått med honom och henne som deras fäder uppgjort —.
Hennes ansikte då hon gick förbi honom ut i natten för att skaffa hjälp åt hans barn —! Hon hade ej torts göra den vandringen, hade hon ej varit Erlends hustru, som måst vänja sig att handla oförskräckt, om också hjärtat skalv av ångest. Hennes tårfyllda leende, när hon väckte honom och sade att sonen ropade på sin far — så bristande ljuvt ler endast den som vet både vad det är att förlora och att vinna en kamp —.
Erlends hustru var det han älskade — såsom han älskade henne nu. Men då var väl hans kärlek syndig, och då måste det väl vara som det var — att han var olycklig. Ty han var så olycklig att ibland erfor han blott en enda stor förundran — att det var han själv som kände så här och som icke såg sig någon väg ut ur sin olycka.
När han trampade på sin heder och adeliga ära och påminde Erling Vidkunsson om ting dem ingen hederlig man skulle antytt att han visste — det hade han icke gjort för bröder eller fränder utan endast för henne. Endast för hennes skull hade han kunnat förmå sig till att tigga den mannen så — som de spetälske tigga inför kyrkodörren i köpstäderna och visa fram sina vederstyggliga sår —.
Han hade tänkt — att en gång skulle hon få veta det. Icke allt, icke hur djupt han förödmjukat sig. Men när de båda blivit gamla, hade han tänkt sig, då skulle han säga till Kristin: Jag hjälpte dig så gott jag kunde, ty jag kom ihåg hur innerligt kär jag hade dig den tid jag var din fästman —.
Ett var det som han icke vågade sig in på med sina tankar. Hade Erlend sagt något till Kristin —? Ja, han hade ju tänkt att en gång skulle hon få veta det — av hans egen mun: jag har aldrig glömt att jag höll av dig då vi voro unga. Men var det så att hon visste det och det var av sin man hon hört det — nej, då tyckte han icke han orkade uthärda längre —
Till henne ensam hade han ämnat säga det — en gång, långt härefter. När han tänkte på den stund då han själv prisgav sin hemlighet — på att Erlend hade snubblat rakt på vad han trodde gömt längst inne i hågen! Och Ramborg visste det — fast han icke förstod hur hon hade märkt det —.
Hans egen hustru — och hennes man — de visste det —.
Simon skrek till, vilt och kvalfullt, kastade sig våldsamt över på andra sidan —.
Hjälpe honom Gud! Nu var det han själv som låg här, flådd, naken, våldförd, blödande av marter och skälvande av blygsel —.
Kvinnan gläntade på dörren, möttes från sängen av Simons heta,
torra vasst glittrande ögon: »Fingen I icke sova? — Nu red Erlend
Nikulausson förbi själv tredje — det var visst två av sönerna hans
som voro med.» Simon mumlade något till svar, vresigt och
obegripligt.
Han skulle unna dem gott försprång. Annars så måste han väl
snart tänka på hemfärden han också —.
Strax han kom in i stugan och lade av sig ytterplaggen, skulle Andres ta hans skinnluva och sätta på sig. Medan pojken satt grensle över bänken och red till farbror Dyfrin, gled den stora luvan ned, än över den lilla näsan, och än bakåt över hans vackra ljusa lockar — Men det halp icke stort att han försökte minnas sådant nu — farbror på Dyfrin månde Gud veta när pilten fick gästa hädanefter —.
Och i stället kom minnet av den andra gossen — Halfrids barn. Erling — det var ej så ofta han tänkte på honom. Ett litet blåblekt barnlik — de dagarna Erling levat hade han knappt sett honom — han måste sitta hos den döende modern. Hade det barnet blivit vid liv, eller hade det åtminstone fått överleva sin mor — så hade han haft kvar Manvik. Då hade han väl sökt sig ett gifte där söderut i landet. En och annan gång hade han kommit norrut för att se till sin gård här i dalen. Då skulle han väl ha — nej, icke glömt Kristin — hon hade lett honom i en alltför underlig dans, för att han skulle kunnat det. För djävulen — en man måtte väl ha lov att minnas som ett märkligt äventyr att han behövt hämta sin fästmö — en ättstor ungmö, fostrad till kristendom och sedlig vandel — från porthus och en annan mans säng. Men då hade han väl icke fortsatt att minnas henne så, att det var honom till plåga och tog bort all god smak från det goda som livet eljest bjöd honom —.
Erling — han skulle ha varit fjorton vintrar nu. När Andres en gång kom så nära mannaåldern, var han själv gammal och orkeslös.
Håhå, jaja — Halfrid — du hade det icke för gott med mig, du. Så oförskyllt är det väl icke jag fått det så —.
Då hade Erlend Nikulausson för visso fått böta med livet för sin lättsinnighet. Och Kristin setat som änka på Jörundgård nu —.
Och han själv hade gått och knotat över att han var gift man. Det fanns ingenting så oförnuftigt att han icke trodde sig själv om det nu —.
Blåsten hade stillnat, men stora, våta flingor av vårsnö föllo ännu,
när Simon red från taverngården. Och nu mot kvällen togo
fåglarna till att vissla och drilla i skogssnåren trots snöfallet.
Som en reva i hullet spricker upp igen vid en häftig rörelse, sved ett litet minne till. Nyss — under hans påskgille — hade de stått ute och låtit sig stekas av middagssolen — en liten skara. Högt i björken över dem satt en rotgel och sjöng mot den ljumma, blå luften. Geirmund kom haltande runt husknuten, släpande sig fram vid sin stav och med handen på sin äldsta sons skuldra. Han såg upp, stannade och härmade fågeln. Gossen spetsade också munnen och visslade. De kunde göra efter nästan all fåglalåt, Kristin stod ett stycke därifrån bland några andra kvinnor. Hon Iog så vackert, medan hon lyssnade.
Fram emot solnedgången lättade skyarna i väster — vällde gyllenfärgade in mot de vita fjällväggarna, fyllde klyftor och smådalar likt grå dimma. Älven glittrade matt som mässing — den brusade öppen och mörk kring stenarna i strömdraget, och på varje sten låg en liten vit kudde av nysnö.
Det gick ej fort med de trötta hästarna i det tunga väglaget. Det var mjölkvit natt med fullmåne, som tittade fram mellan drivande dis och skyar, när Simon red nedåt branterna vid Ulaån. När han kommit över bron och ut på de jämna furumoar där vintervägen gick, sträckte hästarna ut bättre — de visste att det bar mot stallet. Simon klappade Digerbeins ångande våta hals. Han var i alla fall glad att denna färd snart var till ända. Ramborg sov väl för länge sedan.
Där vägen plötsligt svänger ut ur skogen, låg en liten stuga. Han var alldeles inpå den, då han varseblev att några män till häst höllo framför dörren. Han hörde Erlends röst ropa:
»Är det avtalat då — du kommer första dagen efter helgen — jag kan säga det till min hustru —?»
Simon ropade en hälsning. Det skulle sett alltför underligt ut att icke stanna och färdas vidare i sällskap med dem, men han sade åt Sigurd att rida i förväg. Så red han bort till de andra: det var Nåkkve och Gaute. Erlend kom fram från stugdörren i detsamma.
De hälsade varandra åter — de tre andra något tvunget. Han kunde se deras ansikten, men icke alldeles tydligt i den skumma dagern. Det tycktes Simon att deras miner voro osäkra, forskande och ovilliga på en gång. Så sade han genast:
»Jag kommer från Dyfrin, svåger.»
»Ja, jag hade sport att du skulle ha rest söderut. Erlend stod med handen på sadelbågen och såg ned. »Du har färdats raskt då», lade han till, som för att tystnaden blev pinsam.
»Nej, vänta litet», sade Simon till de unga gossarna, då de skulle till att rida. »I också skolen höra detta. Det var min brors sigill du såg på brevet, Gaute. Och jag förstår det måste synas dig att de illa höllo tro och loven mot din far, han och de andra herrarna, vilka beseglat det brev till junker Håkon, som din far skulle föra till Danmark —»
Gossen såg ned och teg. Erlend yttrade:
»Ett tänkte du väl icke på, Simon, innan du for för att komma till tals med din bror. Dyrt köpte jag trygghet för Gyrd och mina andra medståndare — med allt vad jag ägde förutom mitt namn som en ordhållig och trofast man. Nu menar väl Gyrd Darre att icke ens det namnet har jag bärgat —»
Skamsen böjde Simon huvudet. Detta hade han ej tänkt på.
»Det kunde du ha påmint mig om, Erlend, när jag sade att jag ville fara till Dyfrin —»
»Du måtte väl själv kunnat se att jag var så vild och rasande, så jag icke dugde till att tänka eller råda, när jag red ut från din gård —»
»Jag var ej vid full besinning, jag heller, Erlend —»
»Nej, men det tyckes mig, du kunde haft tid att stilla dig på den långa vägen. Icke kunde jag heller gärna bett dig låta vara att spörja din bror utan att röja ting som jag svurit dyrt att förtiga —»
Simon teg litet — först tyckte han den andre hade rätt. Men så slog det honom — nej, nu var Erlend rent orimlig. Skulle han gått här och låtit Kristin och gossarna tro så illa om honom. Han framställde den frågan ganska häftigt.
»Jag har aldrig sagt ett ord om det, frände, varken till mor eller till mina bröder», sade Gaute och vände det vackra, ljusa ansiktet mot sin mosters man.
»Ja, till sist fingo de veta av det i alla fall», svarade Simon envist. Jag menar att efter allt vad som hände den dagen hos mig, måste vi reda ut saken. Och jag förstår icke att det kunde komma så oväntat för din far — stort mera än ett barn är du icke, Gaute min, och helt liten var du, då du blev inblandad i dessa — lönnliga anslag.»
»Min egen son måste jag väl tro jag kunde lita på» stötte Erlend häftigt fram. »Och jag hade icke två utvägar att välja mellan, om jag skulle bärga undan brevet. Det var att giva det åt Gaute eller låta sysslomannen finna det —»
Det föreföll Simon fåfängt att tala vidare om saken. Men han kunde ej avhålla sig från att säga:
»Föga likade det mig, när jag förstod vad svennen har gått och trott om mig i fyra år. Jag har alltid tänkt gott om dig, Gaute.»
Gossen drev sin häst några steg framåt, räckte fram handen, och Simon såg att hans ansikte mörknade, som om han rodnat:
»I får förlåta mig, Simon!»
Simon tryckte hårt barnets hand. Stundom kunde Gaute vara så lik sin morfar i anletsdragen att Simon blev underlig till mods. Han var något hjulbent och liten till växten — när han gick — men han var en ypperlig ryttare, och till häst såg han ut som det fagraste mansämne någon far kunde glädja sig åt.
Nu redo de norrut alla fyra, gossarna först, och när dessa kommit utom hörhåll, återtog Simon:
»Du förstår, Erlend — jag menar du icke med rätta kan lasta mig för att jag sökte upp min bror och bad honom säga mig sanningen om denna sak. Men jag vet att I haden orsak att vredgas på mig, du och Kristin. Ty först då dessa» — han famlade efter orden — »underliga tidender framkommo — detta som Gaute sade om mitt sigill — jag kan icke neka till att jag tänkte — jag förstår att I trodden jag tänkte — det jag skulle haft vett nog att veta var otänkbart. Så jag säger ej annat än att du har grund att vara harmfull —», sade han omigen.
Hästarna plaskade genom snösörjan. Det dröjde litet, innan Erlend svarade, och då ljöd hans röst helt blid och saktmodig:
»Icke vet jag vad annat du kunde tänka heller. Det låg väl närmast till hands att tro —»
»Åh nej, jag kunde nog vetat det var omöjligt», avbröt Simon utpinad. Strax därefter frågade han:
»Har du trott att jag visste detta om mina bröder? Att det var för deras skull jag försökte hjälpa dig?»
»Nej?» sade Erlend förundrad. »Jag förstod ju att det kunde du icke veta. Jag hade ingenting sagt, det visste jag ju. Och att dina bröder icke skulle försäga sig, det menade jag mig tryggt kunna lita på», han skrattade sakta. Så blev han allvarsam. »Jag visste väl», sade han vekt, »du gjorde det för vår svärfars skull — och för att du är god —»
Simon red en stund och sade ingenting.
»Du har varit beskt vred, kan jag tänka?» frågade han så.
»Åh! — Då jag fick tid att tänka mig för — jag förstår ju, det var icke någon annan uttydning du kunde gissa på —»
»Och Kristin?» frågade Simon ännu lågmältare.
»Ja, hon —!» Erlend skrattade som förut. »Du vet, hon kan icke lida att någon pekar åt mig — utom hon själv. Hon tänker väl hon reder sig gott därmed allena. Det är som med våra barn. Gud nåde mig, om jag lastar dem med ett ord! Men du må veta, jag talade henne till rätta —»
»Gjorde du —?»
»Ja, med tid och lämpor skall jag få henne att förstå. Du vet, Kristin är sådan att, när hon får tänka sig för, så måste hon komma ihåg att du har visat oss så trofast vänskap att —»
Simon kände sitt hjärta skälva krampaktigt och häftigt. Det föreföll honom outhärdligt — den andre tycktes ju mena att nu kunde de slå denna sak ur hågen. Hans ansikte i det bleka månljuset såg så innerligen fredsällt ut. Simons röst skalv av sinnesrörelse, då han tog till orda:
»Förlåt mig, Erlend, jag begriper icke hur jag kunde tro —»
»Du hör ju», avbröt den andre litet otåligt, »att jag begriper det. Det tyckes mig, du kunde näppeligen tro annat —»
»Gud give, de två vettlösa ungarna aldrig hade talat!» utbrast Simon häftigt.
»Ja — Gaute har aldrig fått slika hugg förr i sitt liv — Och allt kom sig av att de trätte om sina förfäder — den där Reidar Birkebein och kung Skule och biskop Nikolas.» Erlend skakade på huvudet. »Men tänk nu ej mera på det, svåger — bäst vi glömma det, så hastigt vi kunna —»
»Jag kan icke!»
»Nej, Simon!» Det kom som en invändning, vänligt förundrat. »Det är då ej värt att tagas så tungt —!»)
»Jag kan icke, hör du! Jag är icke så god man som du. Jag kan icke så lätt förlåta dem som jag gjort orätt.»
»Jag förstår icke vad du menar?» sade Erlend som förut.
»Jag menar» — Simons ansikte var alldeles förvridet av smärta och lidelse; han talade lågt, som om han pressade tillbaka en lust att skrika ut. »Jag menar — jag har hört dig tala välvilligt om Sigurd lagman på Steigen, den gamle man från vilken du rövade hustrun. Jag har sett och förstått att du älskade Lavrans med full sonlig kärlek. Och aldrig har jag märkt att du bar harm mot mig, för det du — lockade från mig min fästmö — Jag är icke så storhågad som du tror, Erlend — jag är icke så storhågad som du — jag — jag bär harm mot den man som jag gjort orätt —»
Blekfläckig i kinderna av spänning stirrade han den andre in i ögonen. Erlend hade lyssnat till honom med halvöppen mun.
»Detta har jag aldrig märkt förrän nu! — Hatar du mig, Simon?» viskade han överväldigad.
»Tyckes dig icke jag har orsak till det —?»
Ofrivilligt hade båda männen hållit in sina hästar. De sutto och stirrade varandra i synen: Simons små ögon glittrade som stål. I det disvita nattljuset såg han att Erlends smala anletsdrag arbetade, som om något bröt fram inom honom — ett uppvaknande —. Han såg upp under halvt fällda ögonlock, bet sig i den darrande underläppen.
»Jag orkar icke möta dig mera!»
»Människa! — Det är nu tjugu år sedan —», utbrast Erlend överväldigad och förvirrad.
»Ja. Tyckes dig icke att — hon — är värd att minnas i tjugu år?»
Erlend rätade på sig i sadeln — mötte Simons blick fast och fullt. Månljuset tände en blågrön gnista i hans stora, ljusa ögon.
»Jo. Gud — Gud signe henne!»
Ett ögonblick satt han så. Sen sporrade han sin häst och jagade framåt stigen, så att den våta sörjan stänkte om honom. Simon höll in Digerbein — han hade så när blivit avkastad, så plötsligt hejdade han hästen. Han dröjde där i skogsbrynet, tumlande det otåliga djuret, så länge han kunde urskilja hovslagen i snövällingen.
Ångern överväldigade honom, så snart han sagt det. Han ångrade sig, och han blygdes, som om han skulle ha slagit det värnlösaste — ett barn — eller ett fint och milt, oskäligt djur — i vettlös vrede. Han kände sitt hat som en splittrad lans — han hade splittrats själv av sammanstötningen med denne mans vanvettiga oskuld — så föga förstod den olycksfågeln Erlend Nikulauson, så det var som han skulle vara både hjälplös och menlös —.
Han svor och förbannade halvhögt, medan han red. Menlös — karlen var långt över det andra tjugutalet år — han fick snart tåla att tilltalas som man av man. Hade Simon sårat sig själv, så fick det, djävulen anamme honom, räknas för gott köp, om han bara en gång kommit åt att klämma Erlend!
Nu red han hem till henne — Gud signe henne, lät han! Och sedan var det slut med att gå där och stampa i denna syskonkärlek — de två därborta och han och de som tillhörde honom. Han slapp mötas mera med Kristin Lavransdotter —
Den tanken gjorde honom andlös — Lika gott, för djävulen! Om ditt öga är dig till förargelse, så riv ut det, sade prästerna. Mest hade han gjort detta, sade han till sig själv, för att undslippa denna bror- och systerkärlek med Kristin — han stod inte ut längre —.
En enda önskan hade han nu — att Ramborg icke måtte vakna, när han kom hem.
Men då han red mellan gärdsgårdarna, såg han att där stod någon i mörk kappa inne under asparna. Det blänkte vitt om hennes huvudkläde.
Hon hade gått där och väntat, sade hon, alltsen Sigurd kom hem. Tärnorna voro i säng, och Ramborg öste själv upp ur grötgrytan, som stod i ugnsmynningen och höll sig varm, bar fram fläsk och bröd och hämtade nytappat öl.
»Skall du icke lägga dig nu, Ramborg?» frågade mannen, medan han åt.
Ramborg svarade ej. Hon gick bort till sin väv och började träda de små brokiga nystanen ut och in genom ränningen. Hon hade satt upp en bildvävnad före jul, men hon hade ej kommit långt med den ännu.
»Erlend red norrut för en stund sedan», sade hon. Hon stod med ryggen till. »Jag hade trott, efter vad Sigurd sade, att I skullen komma i följe.»
»Nej — det föll sig icke så —»
»Erlend längtade mera hem till sängen än du?» Hon skrattade litet. Då hon ej fick svar, sade hon åter: »Han längtar visst alltid hem till Kristin, när han haft ärende bort —»
Simon teg en god stund, innan han svarade: »Erlend och jag skildes ej som vänner.» Ramborg vände sig tvärt om — han berättade då vad han hört på Dyfrin och om första delen av sitt samtal med Erlend och hans söner.
»Det synes mig nu föga rimligt att I bleven ovänner om detta — då I ända tills nu kunnat hålla vänskapen vid makt.»
»Kanske — men nu gick det så. Men det tar för lång tid att tala om allt detta i kväll.»
Ramborg vände sig mot väven och sysslade åter med arbetet.
»Simon!» — frågade hon med ens. »Minns du en saga, som Sira Eirik läste för oss en gång — ur Bibeln — om en mö, som hette Abisag av Sunem?»
»Nej.»
»Då kung David var gammal och väl till ålders kommen, kunde han icke varda varm», började hustrun, men Simon avbröt henne:
»Ramborg min, det är alltför långt lidet på natten; det är icke tid att börja berätta sagor nu. — Nu minns jag också hur det var med henne som du nämnde —»
Ramborg slog ett tag med vävskeden, teg litet, så talade hon igen:
»Minns du den sagan då som far kunde — om ’Tristan hin fride[10] och Isodd bjarte[11] och Isodd svarte’?»
»Ja, den minns jag.» Simon sköt ifrån sig matfatet, strök sig om munnen med baksidan av handen och steg upp. Han ställde sig framför eldstaden; med ena foten uppe på kanten, armbågen på knät och hakan i handen stod han och såg in i elden, som höll på att brinna ut inne i den murade öppningen. Ur hörnet borta vid väven kom Ramborgs röst, spröd och bristfällig:
»Jag tänker alltid, när jag hör de sagorna, att sådana män som kung David och herr Tristan — det tyckes mig oförnuftigt — och grymt — att de ej älskade dessa unga brudar, som buro till dem sin mödom och sitt hjärtas älskog med blidhet och täckelig heder, mera än sådana kvinnor, fru Batseba eller Isodd bjarte, som hade kastat bort sig i andra mäns våld. Jag tänkte, att hade jag varit man, icke skulle jag varit så föga stolt — och så hjärtlös» — hon teg överväldigad. »Det tyckes mig de hårdaste villkor — så som de fingo det, Abisag och den arma Isodd av Bretland —», hon vände sig häftigt om, kom fort bort över golvet och stod framför sin man.
»Vad är det åt dig, Ramborg?» Simon talade lågt och med ovilja — »Jag förstår ej din mening med detta —»
»Jo, det gör du», sade hon häftigt. »Du är sådan du, som denne Tristan —»
»Det kan jag aldrig tro», han försökte skratta, »att jag skulle likna — Tristan den fride —. Och de två kvinnor du nämnde — minns jag rätt, så levde och dogo de som skära mör, orörda av sina män —», han såg på sin hustru, hennes lilla hjärtformiga ansikte var vitt, och hon bet sig i läpparna.
Simon flyttade ned foten, rätade på sig och lade båda händerna på hennes axlar:
»Ramborg min, vi ha ju två barn tillsammans», sade han stilla.
Hon svarade ej.
»Jag har med all flit försökt visa dig att jag var tacksam för den gåvan. Jag trodde själv att jag — jag har frestat vara dig en god husbonde —»
När hon ändå ingenting sade, släppte han henne och gick bort och satte sig på bänken. Ramborg följde efter, stod framför honom och såg ned på mannen: de breda låren i våta, nedstänkta benkläder, hans väldiga kropp, det tunga, rödbruna ansiktet. Hon förvred läpparna i motvilja:
»Ful har du blivit också, Simon.»
»Ja, jag har aldrig trott om mig själv att jag varit någon fager man», sade han lugnt.
»Och jag är då ung och vän —», hon satte sig på hans knä, tårarna störtade ur hennes ögon, medan hon tog om hans huvud med båda händer: Simon — se på mig — varför kan du icke löna mig för det — ingen utom dig har jag unnat att äga mig — jag tänkte det alltifrån jag var liten mö, att sådan som du var, skulle också min husbonde vara — Minns du att vi fingo gå vid din hand, både Ulvhild och jag — du skulle gå med far västerut i hagen och se på hans fålar — du bar henne över bäcken, och far ville ta mig på armen, men jag skrek att du skulle bära mig också. Minns du?»
Simon nickade. Han påmnde sig väl att han hade pysslat mycket med Ulvhild, för att han tyckte det var så synd om det väna barnet, som var krympling. Om den yngsta hade han ej kommit ihåg något annat än att det fanns en som var yngre än Ulvhild.
»Du hade det fagraste hår —», hon trädde sina fingrar genom den ljusbruna, vågiga luggen, som föll ned litet över mannens panna. »Du har icke ett grått hårstrå ännu, du — Erlend är snart lika vit som svart i huvudet. — Och så likade det mig så väl att du fick de djupa groparna i dina kinder, när du log — och att du var så gladmält —»
»Ja, jag såg väl litet bättre ut på den tiden, än jag gör nu —»
»Nej», viskade hon häftigt — »när du ser blitt på mig —. Minns du första gången jag sov på din arm? — Jag låg och kved för tandvärk — far och mor hade somnat, det var mörkt på loftet, men du kom bort till bänken, där vi lågo, Ulvhild och jag, och frågade varför jag grät. Du bad att jag skulle vara stilla och icke väcka de andra. Och så tog du upp mig i dina armar, och så tände du ljuset och skar en trästicka och stack omkring den onda tanden, tills det kom blod. Så läste du över stickan, och så blev jag lugn igen, och så fick jag lov att sova i din säng, och du höll mig i dina armar —»
Simon lade sin hand på hennes huvud och tryckte det intill sin axel. Nu, då hon nämnde det, kom han ihåg: det var då han kommit till Jörundgård och sagt till Lavrans att bandet mellan honom och Kristin helst borde lösas igen. Han hade sovit föga den natten — och nu mindes han att han hade stigit upp en gång och skött om liten Ramborg, som låg och jämrade sig för tandvärk —.
»Har jag varit sådan mot dig, Ramborg min, någon gång — att det tyckes dig du har rätt att säga jag icke håller dig kär —?»
»Simon — tycker du icke, jag kunde vara värd att du hölle mig mera kär än Kristin? Ond och falsk var hon mot dig — jag har gått efter dig som en liten knähund alla dessa år —»
Simon lyfte varsamt ned henne ur sitt knä, reste sig upp och tog hennes händer i sina:
»Tala icke mer om din syster nu, Ramborg — på det viset. Jag undrar om du själv förstår vad du säger. Tänker du icke att jag fruktar Gud — kan du tro om mig att jag skulle vara så orädd för skam och den värsta synd, eller att jag icke skulle komma ihåg mina barn och alla mina fränder och vänner? Jag är ju din make, Ramborg — glöm icke det, och tala icke så till mig —»
»Jag vet att du icke har kränkt Guds lag eller heder och ära —»
»Aldrig har jag talat ett ord till din syster eller rört vid henne med min hand annorlunda än att jag kan svara därför på domens dag — det vittnar jag inför Gud och Sankt Simon apostel —.»
Ramborg nickade tyst.
»Tror du, din syster skulle umgåtts med mig, så som hon gjort alla dessa år, om hon tänkte som du, att jag älskar henne med syndig åtrå? Då känner du icke Kristin!»
»Åh, hon har aldrig tänkt på om någon annan man burit åtrå till henne än Erlend. Hon märker näppeligen att vi äro av kött och blod, vi också —»
»Nej, det är visst sant sagt det, Ramborg», sade Simon lugnt. »Men då kan du väl själv förstå hur vettlöst det är att du plågar mig med din svartsjuka.»
Ramborg drog sina händer till sig.
»Jag menade icke så heller, Simon. Men aldrig har du hållit mig så kär som du höll henne. Ännu leker hon dig ständigt i hågen — på mig tänker du föga, när du icke ser mig.»
»Det vållar icke jag, Ramborg, att en mans hjärta är skapat på det viset, att det som skrives därpå, när det är ungt och friskt, står ingrävt djupare än alla runor som ristas senare —»
»Har du aldrig hört det ord som säger att mannens hjärta är det första som kvicknar i moderlivet och det som sist dör i honom?» sade Ramborg sakta.
»Nej — Finns det ett ordstäv som säger så —? Ja, det kan väl vara sant också.» Han strök flyktigt över hennes vita kind. »Men skola vi i säng i natt, så få vi nu lägga oss», sade han trött.
Ramborg somnade om en stund, och Simon smög undan sin arm från hennes nacke, flyttade sig längst ut mot sängkanten och drog upp fällen tätt under hakan. Hans skjorta var alldeles våt uppe vid axeln av hennes tårar. Det gjorde honom innerligt ont om hustrun — och på samma gång kände han med en ny förtvivlan att han ej längre kunde reda sig i samlivet med henne genom att behandla henne som om hon vore ett blint, oerfaret barn. Nu måste han finna sig i att veta att Ramborg var en fullvuxen kvinna.
På rutan ljusnade det redan — majnatten höll på att lyktas. Han var så dödstrött — i morgon var mässodag. Icke ville han fara till kyrkan i morgon — ehuru han väl kunde behöva det. Han hade lovat Lavrans en gång att han aldrig skulle försumma en mässa utan fullgiltig orsak — men det hade ej hulpit honom stort att han hållit det löftet i alla dessa år, tänkte han bittert. I morgon red han icke till mässan —.
Andra avdelningen
»— SÅSOM OCK VI FÖRLÅTA…»
I.
Kristin fick icke fullt reda på vad som hänt mellan Erlend och Simon. Mannen omtalade för henne och Björgulf vad Simon hade sagt om sin färd till Dyfrin och att de sedan råkat i ett ordskifte som slutat med att de skildes i ovänskap. »Mera kan jag icke säga dig om detta.»
Erlend var litet blek, men hans ansikte fast och beslutsamt. Hon hade sett det sådant några få gånger förr, under de år hon varit gift med honom. Alltså visste hon att detta var saker som han icke ville säga mera om.
Hon hade aldrig tyckt om, när Erlend mötte hennes frågor med denna uppsyn. Gud visste, hon krävde ej att få gälla för mer än en enfaldig kvinna; helst hade hon sluppit allt ansvar för annat än sina barn och sitt husfrudöme. Men hon hade blivit tvungen att ta hand om så mycket som tycktes henne vara lättare för en man att sköta — och Erlend hade funnit det ganska rimligt att han lät detta ligga på hennes skuldror. Då klädde det honom illa att vara så övermodig och kort avvisa henne, när hon ville ha reda på vad han ställde till på egen hand som rörde allas deras välfärd.
Hon tog denna ovänskap mellan Erlend och Simon Darre tungt. Ramborg var hennes enda syster. Och när hon tänkte på att hon nu skulle sakna umgänget med Simon, märkte hon först riktigt hur hon fäst sig vid denne man och hur mycket tack hon var honom skyldig — det bästa stödet i sin vanskliga ställning hade hon haft i hans trofasta vänskap.
Och hon visste att nu fick då folk detta att skvallra om över hela bygden — de på Jörundgård hade blivit osams med Simon på Formo också! Simon och Ramborg voro avhållna av varenda människa. På henne själv, hennes make och söner sågo de flesta med misstro och ovilja, det hade hon märkt för länge sedan. Nu komme de att bli alldeles ensamma —.
Kristin tyckte att hon måste sjunka genom jorden av sorg och skam den första söndag hon kom in i kyrkvallen och såg Simon stå där, ett litet stycke bort inom en klunga bönder. Han hälsade på henne och hennes närmaste med en huvudböjning, men det var första gången han icke kom fram, räckte handen till hälsning och började samtala med dem.
Men Ramborg gick fram till sin syster och tog hennes hand:
»Illa är det, syster, att våra män råkat i osämja — men du och jag skola icke vara osams för det —», hon höjde sig på tå och kysste Kristin, så att folket på kyrkogården kunde se det. Men Kristin visste ej riktigt hur det var — hon tyckte, hon kände på sig att Ramborg i alla fall inte var så bedrövad. Hon hade ju aldrig tyckt om Erlend — Gud månde veta om hon ej retat upp sin man mot honom med eller mot sin vilja —.
Ramborg kom dock sedan alltid fram och hälsade på sin syster, när de möttes vid kyrkan. Ulvhild frågade högröstat varför mostern icke mera kom söderut till dem, så sprang hon bort till Erlend, klängde sig inpå honom och de äldsta sönerna. Arngjerd stod stilla vid sin styvmors sida, tog Kristin i hand och såg förlägen ut. Simon och Erlend och hans söner undveko varandra mycket noga.
Kristin saknade också smärtsamt sina systerbarn. Hon hade fäst sig vid de två flickorna. Och en dag då Ramborg hade tagit sin son med sig till mässan och Kristin efter gudstjänsten kysste Andres, brast hon i gråt. Den späda ömtåliga gossen hade blivit henne så kär — och hon rådde ej därför, men då hon själv nu icke hade några riktiga småbarn mer, hade det varit som en tröst för henne att få pyssla om den lilla systersonen och skämma bort honom, när föräldrarna tagit honom med sig till Jörundgård.
Av Gaute fick hon höra litet närmare om saken, ty han sade
henne huru orden fallit sig mellan Erlend och Simon, den natten
då de möttes vid Skinnfälls-Gudruns stuga. Ju mer hon tänkte på
saker och ting, desto mer blev hon övertygad om att Erlend hade
mest orätt. Hon hade varit förbittrad på Simon — så pass borde
han nu ha känt sin svåger, så han kunde veta att svikit och
bedragit sin frände på vanhedrande sätt hade Erlend icke — hur
mångt och mycket underligt han nog kunde göra i tanklöshet och
häftighet — och när han såg vad han ställt till, betedde han sig
ofta mest likt en skygg hingst som har slitit sig och blir vild av
skräck över vad den släpar med sig.
Men att Erlend aldrig kunde förstå — att ibland behövde andra människor tillvarataga sin fördel gentemot det ogagn Erlend hade sådan sällsynt förmåga att göra! Och då aktade Erlend varken på vad han sade eller hur han bar sig åt. Hon kom ju ihåg för egen del, från den tid då hon ännu var ung och vek till sinnes — gång på gång hade hon känt som om han trampat på hennes hjärta i sin hänsynslösa framfrart. Sin egen borr hade han skilt sig från — redan innan Gunnulv gick i kloster hade han dragit sig undan från dem, och hon hade förstått att det var Erlends skuld — så ofta som han kränkt sin fromma och värdiga bror, fastän Gunnulv aldrig gjort Erlend annat än gott, såvitt hon kunde begripa. Och nu hade han stött ifrån sig Simon, och när hon ville veta vad som vållat ovänskapen mellan honom och deras enda vän, satte han bara upp en högmodig min och svarade att det kunde han ej säga henne —.
Till Nåkkve hade han sagt mera, det märkte hon.
Modern blev sårad och orolig, när hon märkte att Erlend och den äldste sonen tego eller bytte samtalsämne, så snart hon kom in till dem, och det hände ej så sällan.
Både Gaute och Lavrans och Munan höllo sig mer till modern än Nikulaus någonsin gjort, och hon hade alltid talat mera med dem än med honom. Men likväl tyckte hon alltid att den förstfödde på ett vis stod hennes hjärta närmast av alla barnen. Och sedan hon kommit att bo på Jörundgård igen, hade minnena från den tid då hon bar denna son under sitt hjärta och från hans födelse blivit underligt levande och nära. Ty hon fick röna på många sätt att här i Sil hade folk icke glömt hennes ungdomssynd. Det var nästan som om man ansåg att hon besudlat hela hembygdens ära, då hon, dotter till den man som alla höllo för hövdingen här, hade kommit på villovägar. De hade icke förlåtit detta och ej heller att hon och Erlend fogat åtlöje till hans sorg och skam, när de narrade honom att skänka bort en förförd mö genom det ståtligaste bröllop som stått i mannaminne här i norddalen.
Kristin visste ej om Erlend hade reda på att folk nu åter tuggade om dessa gamla samtalsämnen. Men gjorde han det, så var det honom väl likgiltigt. Hennes sambygdingar räknade han bara för vadmalsbönder och torpare allihop — och han lärde hennes söner att tänka likadant. Det sved i hennes själ vid medvetandet att dessa människor, som hållit av henne och velat henne så väl, den tid hon hetat Lavrans Björgulfsons väna dotter, Norddalens ros, ringaktade Erlend Nikulausson och hans hustru och dömde dem hårt. Hon tiggde dem ej något, hon grät icke över att hon blivit en främling bland dem. Men det gjorde ont. Och det tycktes henne som om, själva de branta bergväggarna kring dalen, som hade hägnat hennes barndom, nu med en annan uppsyn sågo ned på henne och hennes hem — svarta av hot och stengrå av hård vilja att kuva henne.
Och en gång hade hon gråtit bittert — Erlend hade vetat om det, och han hade ej haft mycket tålamod med henne då! När han förstod att hon gått ensam de många månaderna med hans barn tyngande under sitt rädda, sorgsna hjärta, då hade han icke tagit henne i sin famn och tröstat henne med mildhet och ömma ord. Förbittrad och skamsen hade han blivit, då han såg att nu kom det i dagen hur ohederligt han handlat mot Lavrans — men han hade ej tänkt på att det måtte väl vara tyngre för henne, dag hon måste stå utskämd inför sin stolte och kärleksfulle far.
Och inte hade Erlend hälsat sin son med alltför stor glädje, när hon äntligen burit detta barn fram till livet och dagens ljus. Den stund då hon blivit förlossad efter ändlös själsångest och fasa och kval och hon såg sin hemska, oformliga syndabörda få liv under prästens starka böner och bli det älskligaste, fullkomligt friska barn — då hade det varit som om hennes hjärta smultit av ödmjuk glädje, och själva det heta, trotsiga blodet i hennes kropp blev till söt och vit, oskyldig mjölk. Ja, med Guds hjälp blir det väl folk av honom, sade Erlend, då hon låg där i sin säng och ville ha honom att glädja sig med henne över denna kostliga dyrgrip, som hon knappt kunde uthärda att släppa ur sina armar, medan kvinnorna skötte barnet. Sina barn med Eline Ormsdotter var han då kär i, det hade hon både sett och förstått. Men när hon bar Nåkkve till fadern och ville lägga honom på mannens arm, så rynkade Erlend på näsan och frågade vad han skulle göra med den ungen, som läckte både upptill och nedtill. År och dag gick Erlend och såg med ovilja på sin äldsta äktfödda son, kunde ej glömma att Nåkkve kommit till världen vid oläglig tid — ehuru pilten var ett så snällt och lovande barn att varje far måste fröjda sig som såg en sådan son växa upp för att träda i hans ställe.
Och Nåkkve hade älskat sin far så att det var rent underligt att se — allt sedan han var helt liten. Han hade lyst som solen över hela sitt lilla fagra anlete, när fadern tog honom mellan sina knän ett ögonblick och talade ett par ord med honom eller han fick hålla fadern i hand tvärsöver tunet. Troget hade Nåkkve giljat till sin fars ynnest, den tid då Erlend tyckt mer om alla de andra barnen än om detta. Björgulf hade varit faderns gunstling, medan gossarna voro små, och då hade Erlend stundom tagit sina småpojkar med sig upp på riddarloftet, när han hade ärende dit — där förvarades alla rustningar och vapen, som icke voro i dagligt bruk på Husaby. Medan fadern pratade och skämtade med Björgulf, satt Nåkkve alldeles stilla på en kista och suckade av idel välbehag, bara för att han fick lov att vara med där.
Men alltefter som tiden led och Björgulfs dåliga syn vållade att han icke kunde färdas ute med Erlend så lätt som de andra sönerna och Björgulf blev inbunden och fåmält även mot fadern, så blev detta annorlunda. Nu tycktes Erlend nästan vara litet skygg inför den sonen. Kristin undrade om Björgulf i sitt hjärta lastade fadern, för att han förspillt deras välgång och dragit sönernas framtid med sig i sitt fall — och om Erlend visste eller anade det. Hur det nu var, så tycktes Björgulf ensam av Erlends söner icke se upp till honom i blind kärlek och gränslös stolthet över att kalla honom sin far.
En dag hade de två minsta gossarna lagt märke till att fadern läste i Psaltaren om morgonen och fastade så när som på vatten och bröd. De frågade varför han gjorde detta — det var ju icke fastedag. Erlend svarade att han gjorde det för sina synder. Kristin visste att dessa fastedagar voro en del av den bot som blivit Erlend pålagd för hans äktenskapsbrott med Sunniva Olavsdotter och att i varje fall de äldsta sönerna också visste det. Nåkkve och Gaute tycktes ej tänka något vidare häröver, men hon kom att se bort på Björgulf i detsamma: svennen satt där och kisade närsynt ned i sin matskål och smålog för sig själv — på samma sätt hade Kristin sett Gunnulv le en och annan gång, när Erlend riktigt röjde sig. Modern blev illa till mods —.
Nu var det Nåkkve som Erlend alltid skulle ha hos sig. Och den unge levde liksom med alla sitt livs rötter fästa i fadern. Nåkkve tjänade sin far som en ung hirdsven sin herre och hövding: han ville nödvändigt själv sköta faderns häst, hålla hans riddon och vapen i stånd, han spände sporren kring Erlends fot och bar till honom hatt och kappa, när han skulle ut. Han skänkte i faderns bägare och skar för åt honom vid bordet, där han satt på bänken strax till höger om Erlends säte. Erlend skämtade litet om svennens kurteisi och höviska seder, men han tyckte om det, och han tog Nåkkve mer och mer helt för sig själv.
Kristin såg att nu hade han alldeles glömt bort hur hon fått strida och tigga för att vinna litet faderskärlek av honom åt den sonen. Och Nåkkve hade glömt den tid då det var till henne han kom och sökte bot för allt ont och råd i alla svårigheter, då han var liten och barnslig. Han hade alltid varit en öm son mot sin mor, och det var han ännu på sitt sätt, men hon kände att ju äldre gossen blev, desto längre kom han bort från henne och allt som rörde henne. Det som hon hade att stå i, saknade Nåkkve alldeles sinne för. Han var aldrig motsträvig, när hon satte honom till något arbete, men han var underligt tafatt och klumpig i allt som kunde kallas bondesysslor — han gjorde det utan liv och lust och blev aldrig färdig med något. Modern tänkte att han var ej olik sin döda halvbror, Orm Erlendsson, på mer än ett vis — liknade honom också till utseendet. Men Nåkkve var stark och sund, käck i dans och idrott, god bågskytt och ganska duktig också i andra vapens bruk, god ryttare och ypperlig skidlöpare. Kristin talade en dag med Ulv Haldorsson, Nåkkves fosterfar, om detta. Ulv sade:
»Ingen har mist mer genom Erlends vettlöshet än den svennen. Ty ypperligare ämne till en riddare och storhövding än Nåkkve växer ej upp i Norge i dessa dagar.»
Men modern förstod att Nåkkve aldrig tänkte på vad fadern omintetgjort för honom.
Vid denna tid rådde stor oro i Norge, och rykten foro och flögo uppåt dalbygderna, några rimliga och andra rent otroliga. Storhövdingarna söder- och västerut i riket voro så missnöjda med kung Magnus’ regemente — det sades att de rent ut hotat att gripa till vapen, resa allmogen och förmå herr Magnus Eriksson att härska efter deras råd och vilja, annars skulle de taga hans mosterson, den unge Jon Haftorsson av Sudrheim till kung — hans mor, fru Agnes, var dotter till salig kung Håkon Hålägg. Om Jon själv spordes ej stort, men hans broder Sigurd skulle stå i spetsen för hela företaget, och Bjarne, Erling Vidkunssons unge son, var med — folk sade att Sigurd utlovat att, om Jon blev kung, skulle han ta en av Bjarnes systrar till sin drottning, ty jungfrurna på Giske härstammade också från de gamla norska konungarna. Herr Ivar Ogmundsson, som förr varit kung Magnus’ bästa stöd, skulle nu ha gått över till dessa unga hövdingars läger och många fler av landets rikaste och mest ättstora män för övrigt — om Erling Vidkunsson själv och biskopen av Björgvin sade folk att de sköto på bakifrån.
Kristin lyssnade ej mycket till dessa rykten; hon tänkte bittert att de voro ju småfolk nu, rikets saker rörde dem icke mera. Men hon hade dock talat litet därom med Simon Andresson förra hösten, och hon visste att han också talat med Erlend om det. Men hon förstod att Simon ogärna nämnde något om dessa ting — i viss mån därför att han icke tyckte om att hans bröder inblandade sig i slika farliga ärenden. Gyrd blev i varje fall förd i ledband av sin hustrus fränder. Men han var också rädd för att det ej kunde vara till hugnad för Erlend att sådant omtalades, eftersom han var född till att taga säte där varest män rådslogo om Norges rike, men nu hade olyckan utestängt honom från hans jämlikars lag.
Men Kristin märkte att Erlend talade med sina söner om dessa ting. Och en dag hördes hon Nåkkve säga:
»Men vinna dessa herrar sin rätt mot kung Magnus, då kunna de väl icke vara så usla far, att icke de taga upp eder sak och tvinga kungen att gottgöra sin orätt mot er.»
Erlend skrattade; då återtog sonen:
»I visaden först dessa herrar vägen och minden dem om att det icke var norska hövdingars sed förr i världen att sitta i ro och tåla olaglig framfärd av sina kungar. Det kostade eder odal och län — de män som gått i samråd med eder sluppo undan utan en reva i skinnet — I allena fingen böta för dem alla —»
»Ja, då ha de ju ändå bättre grund till att glömma mig», sade Erlend leende. »Och Husaby har ärkestolen fått i pant. Jag tror icke herrarna av rådet vilja kälta på den fattiga stackaren kung Magnus att han skall lösa ut det —»
»Kungen är eder frände, och lika så Sigurd Haftorsson och de flesta av dessa män», svarade Nåkkve häftigt. »Icke kunna de utan skam svika den man av Norges adel som förde sin sköld med heder till landamäret norrut och rensade Finnmarken och Gandvikskusten från kungens och Guds ovänner — nidingar månde de då vara —»
Erlend visslade.
»Son — ett kan jag säga dig. Icke vet jag vad ända Haftorssönernas förehavande månde få, men jag vågar min hals på att de icke drista sig till att visa herr Magnus ett naket norskt svärd. Snack och dagtingan tänker jag det blir och icke ett pilskott. Och de karlarna komma icke att lägga sig ut för min skull, ty de känna mig och veta att jag är icke så kittlig för slipat stå! som några av de andre —
— Fränder, säger du — ja, de äro dina fyrmänningar, både Magnus och dessa Haftorssöner. Jag minns dem från den tid jag tjänade i kung Håkons gård — det var gott för min fränka fru Agnes att hon var kungadotter — annars hade hon fått gå på bryggorna och rensa fisk, om icke en sådan fru som din mor velat taga henne till hjälp i ladugården och gudfruktig misskund. Mer än en gång har jag torkat dessa Haftorssöner om snuten, när de skulle föras in till sin morfar och de kommo springande i hallen så snoriga som de krupit ned ur moderns knä — och klappade jag till dem av kärligt frändesinne, för att lära dem litet folkskick, så skreko de som stuckna grisar. Jag har hört sägas, det skall ha blivit folk av dessa Sudrheimsungarna till sist. Men väntar du frändehjälp från det hållet, så söker du stöd i hundens rumpa —»
Efteråt sade Kristin till Erlend:
»Nåkkve är så ung, käre husbord min — tyckes dig ej det är föga rådligt att tala så öppet om slika saker med honom?»
»Och du är så blidmält, kära hustru min», sade Erlend leende, »så jag märker du vill tillrättavisa mig. När jag var vid Nåkkves ålder, for jag norrut till Vargöy första gången. — Hade fru Ingeborg varit mig huld och trofast», brast han häftigt ut, »då skulle jag sänt Nåkkve och Gaute henne tillhanda — där i Danmark kunde det nu varit väg framåt för tu vapenglada svenner, som icke äro blödiga —»
»Jag tänkte icke», sade Kristin bittert, »då jag födde dessa barn, att våra söner skulle söka sitt bröd i främmande land.»
»Du vet att det tänkte ej heller jag», svarade Erlend. »Men människan spår, och Gud rår —»
Sedan sade Kristin till sig själv att det var ej endast så att
hennes hjärta sårades, när hon märkte hur Erlend och sönerna, nu då
de växte till, uppförde sig som om deras angelägenheter skulle
ligga över en kvinnas fattningsgåva; men hon fruktade också
Erlends tanklösa tal — han kom aldrig ihåg att sönerna ej voro
stort mer än barn.
Det var också detta att så unga som deras söner voro — Nikulaus var nu sjutton vintrar gammal, Björgulf fyllde sexton och Gaute femton år till hösten — så hade de redan ett sätt i umgänget med kvinnor som vållade modern oro.
Det hade visserligen icke hänt något hon kunde peka på. De rände icke efter kvinnfolk, de voro aldrig råa eller ohöviska i sitt tal och tyckte ej om när tjänstfolket gjorde försök att komma med grovt skämt eller bära smutsiga rykten till gårds. Men så hade också Erlend varit, mycket hövisk och sedesam i det stycket — hon hade sett honom blygas över skämt som både hennes far och Simon skrattat hjärtligt åt. Men då hade hon oklart känt att de två andra skrattade som bönderna skratta åt uppdiktade berättelser om den enfaldige djävulen — under det lärda män, som bättre känna hans arga list, icke tåla slikt skämt.
Också Erlend kunde för visso frisäga sig från den synden att ha ränt efter kvinnor — bara folk som icke kände mannen kunde tro att han var lösaktig på det sättet, att han lockade kvinnor till sig och uppsåtligt vilseförde dem. Hon förnekade aldrig inför sig själv att Erlend hade fått sin vilja fram med henne utan att bruka giljarkonster, utan att öva svek eller våld. Och hon var viss om att de två gifta kvinnor med vilka han syndat var det ej Erlend som lockat. Men när lättfärdiga kvinnor mötte honom med kättjefulla och eggande later, hade hon sett att han blev som en nyfiken killing — det kunde stå som en doft av dolt och tanklöst lättsinne kring hela mannen.
Och med ängslan tyckte hon sig se att Erlendssönerna liknade sin far häri — de glömde alltid att tänka på folks omdöme, innan de handlade — efteråt lade de nog vid sig vad som blev sagt. Och när kvinnorna mötte dem med leende blidhet, så blevo de icke blyga eller tvära och förbehållsamma som de flesta gossar i deras ålder — de logo tillbaka och pratade och förde sig så fritt och otvunget, som om de varit i kungens gård och lärt hovmannaseder. Kristin blev rädd att de skulle komma på villovägar och skaffa sig svårigheter och olyckor av idel omisstänksamhet — såväl rika husfruar och deras döttrar som fattiga tjänstekvinnor tycktes modern alltför inbjudande i sin hållning mot dessa vackra ynglingar. — Men de blevo storligen förtörnade, de som andra unga män, om någon efteråt brydde dem för en kvinna. Särskilt Frida Styrkarsdotter gjorde ofta detta — hon var en gås, så gammal hon var, icke många år yngre än husfrun själv, och hon hade fått två frillobarn — till det sista hade hon rentav haft svårt att nämna fadern. Men Kristin hade hållit sin hand skyddande över den stackarn, och för det hon ömt och omsorgsfullt hade fostrat Björgulv och Skule, var matmodern mycket överseende mot denna tärna — ehuru hon förargade sig över att den gamla människan alltid skulle prata om flickor med de unga pojkarna.
Kristin tänkte nu att det bästa skulle vara om hon kunde få sina söner gifta i unga år. Men hon visste att lätt blev det ej — de män vilkas döttrar kunde vara jämgifte för Nåkkve och Björgulf, till börd och blod, skulle tycka att hennes söner icke voro nog burgna. Och den dom och kungens fiendskap som deras far ådragit sig skulle också stå i vägen, om sönerna ville försöka att bättra sina villkor i storhövdingars tjänst. Med bitterhet tänkte hon på de tider då Erlend och Erling Vidkunsson hade ordat om giftermål mellan Nikulaus och en av drotsens döttrar.
Hon visste nog en och annan uppväxande ungmö utmed dalarna, som kunde passa — rika och av goda ätter men vilkas fäder i något led hade hållit sig undan från hirdtjänst och stannat hemma i sin bygd. Men hon kunde ej tåla den tanken att hon och Erlend skulle få avslag, om de läto fria hos dessa storbönder. Här kunde Simon Darre ha varit den bästa taleman — nu hade Erlend berövat dem den hjälparen.
Kyrkans tjänst trodde hon ingen av sönerna hade håg för — utom kanske Gaute eller Lavrans. Men Lavrans var så ung ännu. Och Gaute var den enda av sönerna som hon hade någon riktig hjälp av på gården.
Storm och snö hade farit illa med gärdsgårdarna detta år, och
snöfallet under dagarna kring korsmässan försenade arbetet, så
att folk måste driva på duktigt för att bli färdiga i rättan tid.
Därför gav Kristin en dag Nåkkve och Björgulf i uppdrag att laga
gärdslet kring en åker som låg invid stora färdevägen.
Under midaftonsskiftet gick modern ditupp för att se hur sönerna redde sig med den ovana sysslan. Björgulf arbetade åt det håll där gårdsgatan gick — hon stannade en stund och talade med honom. Så gick hon vidare åt nordsidan. Då fick hon se hur Nåkkve stod och hängde över gärdsgården och pratade med en kvinna, som höll till häst vid vägkanten alldeles intill gärdsgården. Han smekte hästen, så tog han flickan om fotleden, och sedan flyttade han liksom tanklöst sin hand uppåt hennes ben under klänningen.
Mön såg husfrun först, hon rodnade och sade något till Nåkkve. Han tog hastigt bort handen och såg litet förlägen ut. Flickan ville nu rida vidare, men Kristin ropade en hälsning, sedan samtalade hon litet med henne och frågade efter hennes frändekvinna — den unga var systerdotter till hustrun på Ulvsvolden och hade nyligen kommit dit som gäst. Kristin låtsade ej om att hon sett något och talade litet med Nåkkve om gärdslet, sedan flickan givit sig av.
Inte långt därefter kom Kristin att vara på Ulvsvolden en två veckors tid, ty hustrun blev liggande i barnsäng och var mycket sjuk efteråt, Kristin var både hennes grannkvinna och gällde för att vara den duktigaste läkekvinna i bygden. Då kom Nåkkve ofta över med bud och ärenden till sin mor, och denna systerdotter, Eyvor Håkonsdotter, fann då alltid tillfälle att träffa honom och prata med honom. Kristin var föga nöjd med detta, hon tyckte ej om flickan och kunde inte heller se att Eyvor var vacker, så som de flesta män tyckte. Hon var glad den dag hon fick veta att Eyvor dragit hem igen till Raumsdalen.
Men hon trodde nu icke att Nåkkve hade brytt sig särskilt om Eyvor, i synnerhet som hon hörde hur Frida gick och pratade dumheter om dottern på Loptsgård, Åsta Audunsdotter, och retades med Nåkkve för hennes skull.
Kristin var i brygghuset en dag och kokade enrislag, då hörde hon att Frida omigen gick på med detta. Nåkkve var tillsammans med Gaute och fadern utanför på bakgården; de höllo på att bygga en båt, som de ville ha på fisketjärnen uppe i fjället — Erlend var en tämligen god båtbyggare. Nåkkve blev ond, men nu började också Gaute på att retas — Åsta kunde väl vara ett lämpligt gifte —.
»Spörj henne själv, om du menar det!» sade brodern häftigt.
»Nej, jag vill icke ha henne», svarade Gaute, »ty jag har hört att rött hår och furuskog trivas på ofruktsam jord — men du tycker ju rött hår är fagert —»
»Det ordet höves nu ej heller om kvinnor, sonen min», sade Erlend och skrattade. »De rödhåriga kvinnorna äro gärna vita och mjuka i hullet —»
Frida skrattade hejdlöst, men Kristin blev ond; detta tycktes henne lättsinnigt tal med sådana unga pojkar. Hon påminde sig också att Sunniva Olavsdotter hade haft rött hår, fast hennes vänner kallade det gyllene. Då sade Gaute:
»Var glad du, om icke jag säger jag törs ej för synden! Under vitsöndagsvakan satt du med Åsta i tiondeladan hela den tid vi dansade på kyrkbacken — så du måtte väl finna behag i henne —»
Nåkkve skulle till att flyga på brodern — i detsamma kom Kristin ut. När Gaute gått, frågade modern den andra sonen:
»Vad var detta, som Gaute sade om dig och Åsta Audunsdotter?»
»Jag tror icke, mor, att här blev något sagt som I icke hörden», svarade gossen — han rodnade och rynkade vredgat ögonbrynen.
Förargad sade Kristin:
»En osed är det att I unge icke kunnen hålla en vakonatt, utan att I skolen dansa och springa mellan gudstjänsterna. Vi plägade icke det, då jag var mö —»
»Själv haven I sagt, mor, att den tid då I voren barn plägade min morfar ofta sjunga för, när folket dansade på kyrkbacken —»
»Ja, det var ej slika visor och ej slik vild dans», sade modern, »och vi unga höllo oss beskedligt var och en hos sina föräldrar — icke gingo vi för oss själva och sutto i ladan —»
Nåkkve skulle till att ge ett häftigt svar. Då råkade Kristin se på Erlend. Han log så hemlighetsfullt, medan han plirade med ena ögat nedåt den planka han höll på att yxa till. Harmsen och bedrövad gick hon in igen i brygghuset.
Men hon tänkte åtskilligt på vad hon hade hört. Åsta Audunsdotter var ej så dåligt gifte — det var välstånd på Loptsgård och bara tre döttrar men ingen son, och Ingeborg, Åstas mor, var av mycket god släkt.
Hon hade nu aldrig tänkt sig att de på Jörundgård skulle kunna komma att kalla Audun Torbergsson släkting. Men han hade haft ett slaganfall i vintras och folk trodde ej han kunde leva länge — Och flickan var så behaglig och vinnande till sitt väsen, även duktig efter vad Kristin hade hört. Om Nåkkve var mycket fäst vid henne, så var det ej värt att sätta sig emot detta giftermål. De måste vänta med bröllopet två år till — så unga som både Åsta och Nåkkve voro — men sen skulle hon gärna välkomna Åsta som sonhustru.
Men en vacker dag mitt på sommaren kom Sira Solmunds syster
in till Kristin för att låna något. Kvinnorna stodo utanför
fatburen och togo farväl, då säger prästens syster: Nej men den
Eyvor Håkonsdotter! Hennes far hade kört bort henne från sin gård,
för hon var med barn — så nu hade hon tagit sin tillflykt till
Ulvsvolden igen.
Nåkkve hade varit ett ärende uppe på burloftet — han hade stannat på nedersta trappsteget. När modern såg en skymt av hans ansikte, blev hon själv så illa däran att hon knappt kunde stå på benen. Pojken var röd ända bakom öronen, när han gick bort över tunet mot storstugan.
Men hon förstod snart av den andra kvinnans prat att det måste ha varit så med Eyvor, långt innan hon kom hit till bygden första gången på våren. Stackars menlösa pojken min, tänkte Kristin och andades ut — han skämdes väl nu för att han trott flickan om gott.
Ett par nätter senare låg Kristin ensam, ty Erlend hade begivit sig ut på fiske. Hon visste ej annat än att både Nåkkve och Gaute voro med honom. Då väcktes hon av att Nåkkve tog i henne och viskade att han måste tala med henne. Han kröp upp i sängen och satte sig vid fotändan:
»Mor — jag har varit borta och talat med den arma kvinnan, Eyvor, i natt — jag visste att de ljuga på henne — jag var så viss, att jag skulle gärna tagit ett glödande järn i min hand till vittne att hon ljuger, den där snattrande skatan från Romundgård —.»
Modern låg stilla och väntade. Nåkkve ansträngde sig för att tala i fast ton, men rätt som det var höll rösten på att slå över av upphetsning och sinnesrörelse:
»Hon skulle gå till ottesång sista dag jul — hon gick allena, och vägen från deras skog leder genom en skog ett långt stycke. Där mötte henne två karlar — det var ännu mörkt, hon vet ej vilka de voro, kanske skogsgångare inifrån fjället — Till sist kunde hon icke värja sig längre, det arma, veka unga barnet. För ingen tordes hon klaga sin nöd — då modern och fadern sågo hennes olycka, drevo de henne hemifrån med slag och hårdragan och svärjande. Hon grät, mor, då hon sade mig allt detta, så att stenen i berget kunde mjukas upp.» Nåkkve tvärtystnade och drog tungt efter andan.
Kristin talade om att det tycktes henne den största olycka att dessa nidingar undkommit. Hon hoppades att de skulle nås av Guds rättfärdighet och få sin rätta lön på stupstocken.
Då började Nåkkve tala om Eyvors far, hur rik han var, besläktad med både den ena och den andra ansedda ätten. Barnet ville Eyvor skicka bort att fostras i en annan bygd. Gudmund Darres hustru hade haft ett frillobarn med en präst hon — och på Kruke satt ju Sigrid Andresdotter god och hedrad — En man måste ju vara både hårdhjärtad och orättvis för att mena att Eyvor vore utskämd genom detta och ätt hon utan eget förvållande fått över sig sådan skam och olycka — hon kunde väl duga till hustru åt en ärekär man likafullt —.
Kristin ömkade flickan och förbannade våldsmännen — och tackade och prisade i sitt hjärta den goda lyckan att Nåkkve icke blev myndig på fem år ännu. Så bad hon honom med milda ord tänka på att han nu borde vara mycket försiktig och icke uppsöka Eyvor i hennes bur sent om kvällen, såsom nu i natt, och ej visa sig på Ulvsvolden, utan att han hade ärende till husbondfolket, eljest kunde han mot sin vilja vålla att folk talade ännu mera illa om det olyckliga unga barnet. Ja, det var gott och väl att säga att de icke skulle finna honom klen i armarna, de som sade sig tvivla på Eyvors ord och ej ville tro att hon oförskyllt kommit i olycka — det skulle i alla fall bli svårt för den stackars kvinnan, om det skvallrades ännu mera —.
Tre veckor därefter kom Eyvors far och hämtade hem dottern till fästningsöl och bröllop. Det var med en god bondson från hennes bygd; först hade båda fäderna satt sig emot giftermålet, för att de lågo i tvist om några gårdparter. I vintras hade männen blivit ense, och de unga skulle trolovas, men då ville Eyvor helt plötsligt icke — hon hade vänt sin håg till en annan man. Men efteråt märkte hon nog att det var väl sent hon vrakade sin första vän. Emellertid begav hon sig till sin moster i Sil och hade visst tänkt att här skulle hon få hjälp att dölja sin olycka, ty nu ville hon nödvändigt ha den andre mannen. Men då Hilleborg på Ulvsvolden såg hur det var fatt med flickan, skickade hon henne tillbaka till föräldrarna. Att hennes far blivit rasande och klappat om flickan några tag och att hon då rymt hit igen, det var sant nog. Men nu hade han kommit överens med den första friaren — och nu fick Eyvor hålla till godo med denne, hur litet hon tyckte om det.
Kristin såg att Nåkkve tog det tungt. I många dagar gick han och sade knappt ett ord, och modern tyckte så synd om honom att hon nätt och jämnt vågade se åt hans håll — ty mötte han moderns ögon, blev han så röd och såg så skamsen ut att det skar Kristin i hjärtat.
När tjänstfolket på Jörundgård ville prata om dessa händelser, sade husfrun skarpt att de skulle hålla munnen — den smutsiga saken och den usla kvinnan skulle icke nämnas i hennes hus. Frida förundrade sig över måttan: nu hade hon så många gånger hört Kristin Lavransdotter döma milt och med fulla händer hjälpa den mö som råkat i slik olycka — Frida själv hade två gånger funnit ett gott skydd i sin frus barmhärtighet. Men det lilla hon nu sade om Eyvor Håkonsdotter var så fult som någon kvinna kunde säga om en annan —.
Erlend skrattade, när hon talade om för honom hur illa Nåkkve
blivit lurad — det var en kväll då hon satt ute på gräsvallen
och spann och mannen kom och sträckte ut sig i gräset vid hennes
sida.
»Det var ingen olycka skedd», sade fadern, »snarare tyckes mig att svennen lärt för gott köp att kvinnor skall en man icke lita på —.
»Säger du det?» frågade husfrun; hennes röst skalv av undertryckt vrede.
»Ja —», Erlend skrattade. »Om dig trodde jag då, den tiden jag mötte dig först, att du var så blid en mö, så du nändes näppeligen bita av en ostkant —. Böjlig som ett silkesband och mild som en duva — men då gäckade du mig skönt, Kristin —»
»Hur tänker du det hade sett ut för oss alla», sade hon, »om jag hade varit så blöt och blid?»
»Nej —», Erlend tog hennes händer, så att hon måste hålla upp med sitt arbete; han log upp mot henne, tindrande glad. Så lade han huvudet i hennes knä. »Nej, jag visste icke, sötaste min, hur god lycka Gud gav mig, då han förde mig dig till mötes — Kristin!»
Men därigenom att hon evigt och oavlåtligt måste lägga band på
sig för att dölja sin förtvivlan över Erlends oföränderliga
sorglöshet, kunde det hända att vreden fick makt med henne, när hon
måste rätta sina söner: hon blev hård i handen och häftig i orden.
Ivar och Skule fingo mest känna av det.
De voro i den värsta åldern nu, på trettonde året, och så vilda och självrådiga, att Kristin tänkte mången gång alldeles över sig given: månne någon mor i Norge fostrade maken till ribaldrar![12] Vackra voro de som alla hennes barn, med svart, silkeslent och lockigt hår, blå ögon under svarta bryn, smala och fint formade ansikten. De voro mycket högväxta för sin ålder, men ännu smalaxlade, med långa, magra lemmar — lederna sköto ut som stjälklederna på ett sädesstrå. De voro så lika att ingen utanför hemmet kunde skilja på dem, och ute i bygden kallade folk dem för Jörundgårdsrytingarna — det var icke menat som något hedersnamn. Simon hade först tilldelat dem detta vedernamn på skämt, ty Erlend hade givit dem var sin ryting, och dessa små svärd lade de aldrig ifrån sig, utom när de voro i kyrkan. Kristin tyckte inte om att de fått dem och lika litet att de alltid foro omkring med yxor, spjut eller båge; hon var rädd för att de hetsiga pojkarna skulle ådraga sig någon olycka härigenom. Men Erlend sade helt kort att de voro så gamla nu, så de måste vänja sig vid att färdas med vapen.
Hon levde i ständig ångest för dessa tvillingssöner. När hon icke visste var de voro, vred hon hemligt sina händer och tiggde Jungfru Maria och Sankt Olav om att föra dem hem igen, levande och oskadda. De gingo till fjälls genom klyftor och uppför stup, där ingen förr hade färdats, de plundrade örnnästen och kommo hem med fula, gulögda, väsande dunungar i tröjbarmen, de klättrade bland berghällarna utmed Lågen norrut i Rosten, där älven störtar utför i fors på fors. En gång hade Ivar släpats halvt ihjäl efter stigbygeln — han ville försöka att rida en halvtämd unghingst, som Gud allena månde veta hur pojkarna lyckats få sadel på. Utan något ärende, av bara nyfikenhet hade de vågat sig ända till lappkåtan i Tolstadskogen — av sin far hade de lärt sig några ord av samespråket, och då de hälsade lapphäxan med dessa, hade hon undfägnat dem med mat och dryck, och de hade ätit sig stoppmätta, fastän det var fastedag. Och Kristin hade alltid hållit så strängt på att när de vuxna fastade skulle barnen nöja sig med litet mat och sådant som de ej tyckte om — ty det hade hon själv blivit invand med hos sina föräldrar, när hon var liten. För en gångs skull tog nu också Erlend själv allvarligt i med sina söner och brände upp de godsaker lappgumman givit dem med till matsäck, medan han strängeligen förbjöd dem att någonsin mer gå så långt som till utkanten av den skog där lapparna höllo till. Men i alla fall roade det honom att höra om gossarnas äventyr; han berättade sedan ofta för Ivar och Skule om sina färder norrut och vad han där hade sett av dessa människors sedvänjor, och han talade med pojkarna på deras hemska hedniska tungomål.
Eljest rättade Erlend nästan aldrig sina barn och slog bort med skämt, när Kristin beskärmade sig över tvillingarnas vildhet. Hemma på gården gjorde de en massa ogagn, fastän de mycket väl kunde göra gagn också, när de blevo tvungna — tafatta som Nåkkve voro de ej. Men det hände att när modern hade satt dem till ett arbete och hon kom för att se hur det gick, så lågo redskapen där, och pojkarna stodo och sågo på fadern, som visade dem hur sjöfarande göra knutar och dylikt —
Lavrans Björgulfson hade, när han tjärade kors över ladugårdsdörren och på liknande ställen, gärna brukat fara omkring litet med borsten — draga en ring runt om eller dra ett streck över var korsarm. En dag funno tvillingarna på att skjuta till måls efter ett av dessa gamla korsmärken. Kristin blev utom sig av förtvivlan och vrede över ett sådant okristligt beteende, men Erlend tog barnen i försvar — de voro så unga, man kunde icke vänta sig att de skulle tänka på korsets helighet, var gång de sågo det tjärat över en fähusdörr eller på en korygg. Piltarna fingo gå upp till korset på kyrkbacken, göra knäfall och kyssa det, medan de läste fem Paternoster och femton Ave — »och drag då icke Sira Solmund till gårds för detta!» Men denna gång fick modern medhåll av Björgulf och Nåkkve, prästen blev hämtad, och han stänkte vigvatten på väggen och tillrättavisade de två unga syndarna med stor stränghet.
De gåvo Kristins oxar och baggar ormhuvuden att äta, för att de skulle bli stång-galna. De retades med Munan, för att han ännu hängde modern i kjorteln, och Gaute voro de nästan jämt osams med — eljest höllo Erlendssönerna ihop i den vackraste brödrakärlek. Men det hände att Gaute tog och klådde upp dem, om de blevo för svåra. Förmana dem med ord var som att tala till väggen — och blev modern häftig, så stodo de styva i kroppen, med knutna nävar, medan de tittade under lugg på henne med gnistrande ögon och rynkade ögonbryn, eldröda i ansiktet av vrede. Kristin tänkte på vad Gunnulv omtalat om Erlend — han hade kastat sin kniv mot fadern och lyft sin hand mot honom mer en än gång, när han var barn. Så slog hon tvillingarna och slog hårt, ty hon blev rädd: hur skulle det sluta med dessa hennes barn, om de ej tämdes i tid!
Simon Darre var den ende som hade någon makt över dessa två vildbasar — de älskade sin mosters man, och de blevo alltid spaka, när han förmanade dem, godmodigt och lugnt. Men nu, då de ej sågo honom mer, kunde modern inte märka att de saknade honom. Bedrövad tänkte Kristin att barnahjärtat är trolöst.
Och lönnligt i sitt hjärta visste modern att i alla fall var hon nästan mest stolt över dessa två söner. Kunde hon endast lyckas bryta denna hemska trotsighet och vildhet, så tyckte hon att ingen av bröderna var ett mer lovande mansämne än dessa båda. De hade hälsa och goda yttre gåvor, voro oförfärade, sanna, givmilda, snälla mot alla fattiga, och vid flera tillfällen hade de visat en raskhet och snarrådighet, som tycktes henne vida övergå vad man kunde vänta sig av så unga gossar.
En kväll under höanden höll Kristin sent på med något i eldhuset, då kom Munan instörtande och skrek att det brann i det gamla getstallet. Det fanns inga karlar hemma vid husen — några voro i smedjan och vässade sina liar, andra hade gått norrut till bron, där ungdomen brukade samlas om sommaraftnarna. Husfrun tog ett par ämbar och sprang, medan hon ropade på sina tärnor att de skulle följa efter.
Getstallet var ett litet åldrigt hus med ett tak som gick ända ned till marken, och det låg i den trånga gången mellan främre tunet och bakgården, mitt emot långväggen till häststallet och med andra hus byggda tätt intill på sidorna. Kristin spang in i eldstugusvalen och fick fatt i en bila och en brandhake, men när hon kom runt stallknuten, såg hon ingen eld utan endast en massa rök, som bolmade ut ur ett hål i getstallets tak. Ivar satt uppe på takåsen och högg i taket, Skule och Lavrans voro inne i huset och revo ned till sig stora flak av täckningen, trampade på dem och kvävde elden. Nu kommo också Erlend, Ulv och de män som varit i smedjan — Munan hade sprungit vidare dit och varskott, och det var nu snart gjort att släcka efter. Men här kunde lätt ha skett den största olycka — aftonen var stilla och kvalmig men med fläktar av sunnanvind emellanåt, och hade elden fått bryta ut i full låga i gethuset, så skulle helt säkert alla husen kring norra tunet, stallet, »burarna» och stugorna, ha strukit med.
Ivar och Skule hade varit uppe på stalltaket — de hade fångat en hök i giller och skulle nu hänga den i vindskedskorset — då kände de brandlukt och sågo rök från taket inunder. De hoppade rakt ned, och med de små yxor de hade i händerna började de hugga löst på den glödande torven, medan de skickade Lavrans och Munan, som lekte i närheten, den ene efter hakar och den andre till modern. Lyckligtvis voro bjälkar och takfot mycket murkna, men det var klart att denna gång hade tvillingarna räddat sin mors gård genom att strax börja riva ned taket och ej spilla tid med att först springa efter vuxet folks hjälp.
Det var ej gott att förstå hur elden uppkommit, om icke därigenom att Gaute gått den vägen en timme tidigare med glöd till smedjan, och han medgav att kärlet icke varit täckt — så hade väl en gnista flugit bort till det knustorra torvtaket.
Men det talades mindre härom än om tvillingarnas och Lavrans’ duktighet, när Ulv satte brandvakt och allt husfolket höll sällskap natten igenom, medan Kristin lät bära ut till dem starkt öl och mjöd. Alla tre pojkarna hade blivit något brända på händer och fötter — deras skodon voro stekta, så att lädret sprack i bitar. Ung Lavrans var bara nio år, så han hade svårt att bära pinan tålmodigt i längden, men från början var han den piggaste, där han gick med ombundna händer och lät sig prisas av gårdens folk.
Den natten tryckte Erlend hustrun hårt intill sig, sedan de lagt sig:
»Kristin min, Kristin min — jämra icke så över dina barn — ser du ej, kära min, vad för en kraft där är i våra söner. Jämt och samt låter du om dessa tu raska svenner, som om du väntade att deras väg skulle ligga mellan galgen och stupstocken. Nu tyckes mig du skulle njuta glädjen för all den värk och sveda och möda du led de år du hade barn under bältet och barn vid barmen och barn på armen jämt och samt — då gitte du ej tala om annat än de små skitsäckarna, och nu då de vuxit sig till vett och mandom, går du bland dem, som du vore både döv och dumb, och kommer dig med nöd för att svara, när de tala till dig. Gud hjälpe mig, det är som du skulle älska dem mindre, nu då du inga plågor har för barnens skull, men de fagra, välvuxna sönerna äro dig till gagn och glädje —»
Kristin kunde ej förmå sig till att svara ett ord.
Men hon låg och kunde ej falla i sömn. Och fram på morgonsidan steg hon stilla över den sovande mannen, gick på bara fötter bort till gluggen, som hon öppnade.
Himlen var gråmulen och luften sval — långt i söder där fjällen närmade sig till varandra och stängde dalen, sopade ett regnväder över den jämna vidden. Hustrun stod en stund och såg ut — det blev alltid så hett och kvavt här på nyburloftet, där de sovo om sommaren. Med det regndrag som var i luften bars hödoften, stark och söt, in till henne. En och annan fågel pep litet i sömnen därute i sommarhettan.
Kristin letade fram eldstålet och tände en ljusstump. Hon smög sig dit bort där Ivar och Skule sovo i fållbänken — lyste på de och kände med baksidan av handen på deras kinder — litet feber hade de nog. Sakta läste hon ett Ave Maria och gjorde korstecken över de två. Galgen och stupstocken — att Erlend kunde skämta med sådant — han som själv varit så nära —!
Lavrans gnällde och mumlade i sömnen. Modern stod en stund lutad över de två yngsta, som hade sin sovplats på en liten bänk bakom fotändan av föräldrarnas säng. Lavrans var het och röd och kastade sig häftigt, men vaknade ej, när hon rörde vid honom.
Gaute låg med de mjölkvita armarna under nacken, inne i de långa lingula håret — vad han haft överbrett, hade han kastat av sig helt och hållet. Han hade så hett blod, så han ville alltid sova naken, och han var så skinande vit i huden; den solbrända färgen på ansikte, hals och händer stack så skarpt av. Modern drog upp täcket ovan midjan.
Hon hade så svårt att bli ond på Gaute — han var så lik hennes far. Hon hade ej sagt mycket till honom om den olycka han så när hade vållat dem alla. Så klok och besinningsfull som den gossen var, trodde hon säkert att han tog lärdom av det i alla fall och inte glömde det.
Nåkkve och Björgulf hade den andra av de två sängarna som stodo på loftet. Längst stod modern och lyste på de två sovande unga männen. Svart fjun skuggade redan kring deras barnsligt röda och mjuka munnar. Nåkkves fot stack ut under åklädet, smal, högvristad, med djupt insvängd hålfot — och inte särdeles ren. Och så tycktes det modern inte så länge sedan denna mansfot var så liten att den alldeles försvann i hennes slutna hand och hon tryckte den in under sitt bröst och lyfte den till sin mun, bet i varje liten rund tåknopp, för att de voro så ljusröda och söta som blåbärsrisets blomklockor.
Det var väl så att hon ej nog förstod att skatta det Gud givit henne till lott och del. Minnet av den tid då hon gick med Nåkkve och av de skräcksyner hon då hade vridit sig under — det kunde gå flammande hett genom hennes själ: hon hade blivit förlöst som man vaknar från drömmens fasor och marans tyngd på ens bröst till dagens signade ljus — Men andra kvinnor hade vaknat och fått se att dagens olycka var värre än det värsta de drömt. Ännu när hon såg en krympling eller en vanskapt människa, kunde Kristin bli hjärtesjuk vid minnet av sin egen fruktan för det ofödda barnet. Då ödmjukade hon sig inför Gud och helge Olav med brinnande nit, hon fick brått med att göra goda gärningar, hon ansträngde sig för att framtvinga sann ångers tårar ur sina ögon, medan hon bad. Men alltid kände hon detta oupptinade knot i sitt sinne, och den friska regnbyn avkyldes, gråten sipprade bort i hennes själ som vatten i sand. Så slog hon sig till ro: hon ägde i alla fall ej den fromhetens grodd hon en gång hade hoppats var hennes farsarv. Hon var hård och syndig, men hon var väl ej värre än folk är flest, och som folk flest fick hon tåla att het eld i den andra världen måste till för att hennes sinne skulle kunna smältas och luttras.
Fast stundom längtade hon efter att vara annorlunda. När hon såg på de sju vackra söner som sutto vid hennes bord, när hon på mässodagarnas morgon vandrade upp mot kyrkan, medan klockorna tonade och kallade så skönt till glädje och Guds frid, och hon såg den lilla skaran av smidiga, välklädda unga gossar, hennes söner, gå framför henne i backen. Hon visste ej av någon annan kvinna som fött så många barn och aldrig behövt känna vad det var att mista ett — och alla voro de vackra och friska, utan lyte till kropp och själ — bara Björgulf var något närsynt. Hon önskade att hon kunde glömma bort sina bekymmer, bli mild och tacksam, frukta och älska Gud, som hennes far hade gjort — hon mindes att fadern sagt att den som med ödmjuk håg tänker på sina synder och böjer sig inför Herrens kors tarvar aldrig att böja sin nacke under någon timlig olycka eller orätt.
Kristin blåste ut ljuset, nöp av skaren och gömde stumpen på dess plats, under den översta timmerstocken i väggen. Hon gick till gluggen igen — det var redan ljust som på dagen ute, men grått och dött — på de lägre hustaken, som hon såg ned på, rördes det glesa, solsvedda gräset svagt av en vindpust, ett litet prasslande ljud gick genom lövet på björkarna bortom höganlofthusets tak mitt emot.
Hon såg på sina händer, som höllo om gluggens karm. De voro skrovliga och utarbetade, armarna voro bruna ända upp till armbågen, musklerna svällda och hårda som trä. I ungdomen hade barnen sugit blod och mjölk ur henne, tills varje spår av jungfruns jämna och friska rundning tärts bort från hennes kropp. Nu tog slitet varje dag något av den skönhetskvarleva som dock präglat henne såsom dotter och hustru och mor till män av adligt blod — de smala, vita händerna, de mjälla, mjuka armarna, den fina hyn, som hon omsorgsfullt skyddat mot solbränna och vårdat med konstfärdigt bryggda hudvatten. Nu hade hon längesedan blivit likgiltig för om solen gassade rätt på hennes arbetssvettiga ansikte och brände det brunt som en fattig bondkvinnas.
Håret var det enda hon hade kvar av sina flickdagars fägring. Det var lika yppigt och brunt, fast hon så sällan fick tid att tvätta och sköta det. Den tjocka, toviga flätan, som hängde ned över hennes rygg, hade ej varit upplöst på tre dygn.
Kristin slängde den fram över axeln, slog ut håret och skakade det. Ännu höljde det henne som en kappa och nådde nedanför knät. Hon fann en kam i sitt skrin, och under det hon allt emellanåt huttrade litet, där hon satt i bara linnet under öppningen ut till morgonkylan, redde hon varsamt de tilltrasslade massorna.
När hon kammat ut sitt hår och flätat ihop det igen till ett fast och tungt rep, var det som om hon kände sig litet bättre. Så lyfte hon försiktigt upp Munan, som sov, bar honom på sina armar bort till husbondsängen och lade honom innerst vid väggen, smög så själv ned mellan honom och mannen. Hon tog sin minste i famnen och lade hans huvud till vila mot sin axel, och så somnade hon.
Hon försov sig nästa morgon; Erlend och gossarna voro uppe,
när hon vaknade. »Jag tror du suger mor din ännu, jag, när ingen
ser det», sade Erlend, då han såg att Munan låg hos modern.
Pojken blev ond, sprang ut och kröp över svalen ut på ett utskuret
bjälkhuvud, på en av stockarna som buro svalen — han skulle
visa att han var karl. »Hoppa!» ropade Nåkkve nedanför på
tunet, han tog mot den lilla brodern i sina armar, vände upp och ned
på honom och kastade honom till Björgulf — de två vuxna bröder
tumlade om med honom, tills han både skrattade och skrek.
Men nästa dag, då Munan stod och grinade, för att han fått bakslag av bågsträngen över sina fingrar, togo tvillingarna och lindade honom i ett åkläde, och sådan buro de upp honom i moderns säng; i hans mun stoppade de en brödtugga, så stor att pojken när blivit kvävd.
II.
Erlends huspräst på Husaby hade undervisat hans tre äldsta söner i boklig kunskap. De voro icke mycket flitiga lärjungar, men de hade god fattningsgåva alla tre, och deras mor, som själv blivit fostrad till slik lärdom, övervakade dem, så att de lärde icke så alldeles litet.
Och det året då Björgulf och Nikulaus voro med Sira Eiliv i klostret på Tautra, hade de »med eldhåg sugit fru Vitterhets bröst», som prästen sade. Läsmästaren där var en mycket gammal munk, som hela sitt liv, nitisk som ett bi, samlat lärdom ur alla böcker han kom över, på latin och norröna tunga. Sira Eiliv var själv en visdomsälskare, men under åren på Husaby hade han haft föga tillfälle att följa sin böjelse för bokliga sysslor. För honom var samvaron med Aslak lektor som säterbete för utsvulten boskap. Och de två unga gossarna, som bland munkarna höllo sig troget till prästen hemifrån, följde med öppen mun männens lärda samtal. Då funno broder Aslak och Sira Eiliv glädje i att nära de två unga sinnena med den kraftigaste honung ur klostret bokskatt, som broder Aslak själv hade ökat med många avskrifter och excerpter ur de yppersta böcker. Snart blevo gossarna så duktiga att munken sällan behövde tala till dem på norskt mål, och när föräldrarna kommo för att hämta dem, kunde båda svara prästen på latin, flytande och tämligen riktigt.
Denna lärdom vidmakthöllo bröderna sedan. Det fanns många böcker på Jörundgård — fem hade Lavrans ägt, och två därav hade visserligen vid arvskiftet tillfallit Ramborg, men hon hade aldrig velat lära sig att läsa, och Simon var ej så övad med bokstäverna att han gitte läsa för ro skull, ehuru han nog kunde både tyda ett brev och själv pränta ett. Därför bad han Kristin behålla böckerna så länge, tills hans barn blevo större. Tre böcker, som tillhört Erlends föräldrar, gav mannen åt Kristin en tid sedan de blivit gifta, och ännu en bok hade hon fått som gåva av Gunnulv Nikulausson; han hade själv låtit sammanskriva åt sin svägerska något ur boken om helge Olav och hans järtecken, några andra helgemannasagor och den skrift som franciskanerna i Oslo sänt påven om broder Edvin Rikardsson för att få honom förklarad sannhelig. Och äntligen hade Nåkkve fått en bönbok av Sira Eiliv, när de skildes. Nåkkve läste då mycket för sin bror — han läste flytande och vackert, med litet sjungande tonfall, så som broder Aslak lärt honom, men han tyckte bäst om de latinska böckerna — sin egen bönbok och en som varit Lavrans Björgulfsons. Allra högst skattade han dock en stor, övermåttan skönt skriven bok, som gått i arv i släkten ända från den namnkunnige ättefadern biskop Nikulaus Arnesson.
Kristin ville gärna skaffa också sina yngre söner någon lärdom, som det kunde hövas män av deras börd. Men det var ej gott att veta hur detta skulle ske: Sira Eirik var alltför gammal, och Sira Solmund kunde bara läsa i de böcker han begagnade vid gudstjänsten; mångt och mycket av vad han läste förstod han ej riktigt själv. Lavrans kunde nog en och annan kvällsstund finna nöje i att sitta hos Nåkkve och låta brodern lära honom att känna igen bokstäverna på vaxtavlan — men de tre hade alldeles ingen lust att förvärva sådan kunskap. En dag tog Kristin en norsk bok och bad Gaute försöka om han kom ihåg något av vad han lärt i sin barndom av Sira Eiliv, men Gaute lyckades icke stava sig igenom tre ord, och när han stötte på det första tecken som skulle lösas upp i flera bokstäver slog han skrattande igen boken och sade att denna leken gitte han ej leka.
Men detta var orsaken till att Sira Solmund kom bort till Jörundgård en kväll fram på eftersommaren och bad Nikulaus komma med honom hem. En utländsk riddare, som kom från Olavsfesten i Nidaros, hade lånat hus på Romundgård, men varken han eller hans svenner och fanter[13] kunde norskt mål, vägvisaren som hade följt dem hit förstod endast ett och annat ord av deras rotvälska. Sira Eirik låg sjuk — kunde ej Nåkkve komma med och tala med honom på latin?
Nåkkve tycktes ej så värst förtjust, att han så där eftersändes för att vara tolk, men han låtsade icke om det vidare och gick med prästen. Han kom hem mycket sent, och då var han upprymd och tämligen berusad — det var vin han hade fått, den främmande riddaren förde med sig sådant, och han hade skänkt i åt både prästen och djäknen och Nåkkve, så det förslog. Han hette något som herr Alland eller Allart av Bekelar, han var från Flandern och gjorde en pilgrimsfärd till helgedomar runt omkring i nordlanden. Han var övermåttan vänsäll, det hade gått ledigt med samtalet — Och så kom Nåkkve fram med sitt ärende. Härifrån skulle riddaren fara till Oslo och sedan till vallfartsorter i Danmark och Tyskland, och nu ville han äntligen att Nikulaus skulle rida med honom och vara hans tolk, åtminstone medan han vistades här i landet. Annars hade han nog också slagit fram, att ville den unge följa honom ut i världen, så var herr Allart man för att göra hans lycka — där han var ifrån tycktes det som om gyllne sporrar och halsked, tunga penningpungar och härliga vapen endast lågo och väntade på att en sådan man som unge Nikulaus Erlendsson skulle komma och ta upp dem. Nåkkve hade svarat att han var omyndig och måste ha orlov av sin far — men herr Allart hade i alla fall tvingat på honom en gåva, den skulle icke binda honom, sade han uttryckligen — en halvsid, plommonblå silketröja med silverbjällror på ärmsnibbarna.
Erlend hörde på nästan utan ett ord, med en egen, spänd min. När Nåkkve talat till slut, skickade han Gaute efter skrinet med hans skrivsaker och tog strax itu med att sätta upp ett brev på latin — Björgulf måste hjälpa honom, ty Nåkkve var icke i ett sådant tillstånd att han dugde mycket till, och så skickade fadern honom i säng. I brevet stod att Erlend bjöd riddaren hem till sig nästa dag efter primstid, så att de kunde få tala om herr Allarts anbud att taga den välbördige unge mannen Nikulaus Erlendsson i sitt bröd som väpnare. Riddarens gåva bad han honom ursäkta att han sände tillbaka, med anhållan att herr Allart ville ta hand därom, tills Nikulaus med sin fars samtycke edfäst sig i den främmandes tjänst, efter slik sed som gällde bland ridderskapet runt om i landen.
Erlend dröp litet vax nederst på brevet och tryckte sitt lilla signet — det på ringen — helt löst därpå. Så sände han omedelbart en tjänare bort till Romundgård med brevet och silketröjan.
»Husbonde — du kan då väl icke tänka på att sända din unge son ut i främmande land med en okänd, utländsk man?» sade Kristin darrande.
»Vi få se —», Erlend log så underligt. »— Men jag tror ej det likar sig därtill», sade han, då han såg hennes sinnesrörelse; han log ännu en gång och strök henne över kinden.
På Erlends bud hade Kristin strött golvet i högloftet med enris och blommor, brett de bästa hyenden på bänkarna och dukat bordet med linneduk och god mat och dryck i fina kärl och de sällsynta, silverbeslagna djurhorn som funnos på gården efter Lavrans. Erlend hade rakat sig omsorgsfullt, krusat sitt hår och klätt sig i en svart, rikt utsydd, sid kjortel av utländskt kläde. Han gick gästen till mötes vid gårdsgrinden, och när de tillsamman kommo över tunet, kunde hon ej annat än tänka att hennes man såg långt mera ut som en av de välska riddare sagan täljer om, än den feta, ljusa främlingen i de brokiga, praktfulla kläderna av sammet och sarcenit.[14] Hon stod på höganloftsvalen, vackert skrudad och prydd, med silkesduk om huvudet; flamländaren kysste hennes hand, när hon hälsade honom »bienvenu», och fler ord bytte icke hon med honom, de timmar han var hos dem. Hon förstod ingenting av herrarnas samtal, och det gjorde ej heller Sira Solmund, som var med sin gäst. Men prästen talade med husfrun om att här hade han nog gjort Nikulaus’ lycka. Hon sade varken ja eller nej.
Erlend kunde litet franska och talade flytande sådan tyska som soldenärer prata, ordskiftet mellan honom och den främmande riddaren gick ledigt och höviskt. Men Kristin märkte att flamländaren icke tycktes så väl förnöjd, när det led litet framåt, fast han bemödade sig om att dölja det. Sönerna hade Erlend sagt skulle vänta på nyburloftet, tills han sände dem bud att komma bit upp — men det sändes intet bud efter dem.
Erlend och husfrun följde riddaren och prästen till grinden. När gästerna försvunno bortom åkrarna, vände Erlend sig till Kristin och sade med ett leende, som hon ej tyckte om:
»Med den karlen ville jag icke sända Nåkkve så långt som söderut till Breidin en gång —.»
Ulv Haldorsson kom fram till dem. Han och Erlend växlade några ord som Kristin ej hörde, men Ulv svor otäckt och spottade. Erlend skrattade och slog honom på axeln:
»Ja, hade jag varit en slik hemmasittare som de goda bönderna här — men jag har då sett så mycket, så jag säljer icke mina fagra ungfalkar ur mina händer i pukens —. Sira Solmund hade icke märkt något han, det välsignade nötet —»
Kristin stod med hängande armar, färgen kom och gick i hennes ansikte. Fasa och skam grepo henne, så att hon fick kväljningar; hennes ben blevo liksom förlamade. Hon hade nog vetat om sådant — som något oändligt fjärran — men att detta onämnbara kunde våga sig ända fram till hennes egen tröskel —! Det var som den sista böljan, som hotade att stjälpa hennes stormdrivna, för tungt lastade båt. Heliga Maria, skulle hon behöva frukta sådant också för sina söner —!
Erlend sade med samma otäcka leende:
»Jag hade mina tankar för mig, redan i går kväll — herr Allart tycktes mig litet för kurteis, efter vad Nåkkve talade om. Jag vet nu att det icke är riddarsed någonstädes i världen att hälsa en sven, som en man vill taga i sin tjänst, med kyss på munnen eller giva honom dyrbara gåvor, förrän han sett prov på hans duglighet —»
Skälvande från hjässa till fot sade Kristin:
»Vi bjöd du mig strö mitt golv med rosor och breda mitt bord med linneduk för en slik —», hon sade det värsta ordet.
Erlend rynkade ögonbrynen. Han hade tagit upp en sten — höll ett öga på Munans röda katta, som gled platt på magen i höga gräset intill husväggen, fram mot kycklingarna vid stalldörren. Tjo! — slungade han stenen; katten som ett streck runt hörnet, och hönsflocken skvatt hit och dit. Han vände sig mot hustrun:
»— Tycktes mig, jag kunde då se på mannen; hade han varit en trovärdig karl, så — men då fick jag väl visa höviskhet — jag är icke herr Allarts skriftefader. Och så hörde jag ju, han aktar sig till Oslo.» Erlend skrattade igen. »Nu är att tänka att någon av mina trogna vänner och kära fränder från fordom kunde få reda på att vi icke sitta här på Jörundgård och plocka löss ur våra klutar och tära sill och havrebröd —»
Björgulf hade huvudvärk och låg till sängs, när Kristin vid aftonvardstiden kom upp på loftet, och Nåkkve sade sig icke vilja gå över till matbordet i storstugan.
»Det tyckes mig du är oglad i kväll, min son», sade modern till honom.
»Nej, kunnen I tänka slikt, mor?» — Nåkkve log hånfullt — »att jag synes vara ett större nöt än andra män och lättare att kasta sand i ögonen på, är väl ingenting att vara oglad för —!»
»Trösta dig», sade fadern, när de sutto vid bordet och Nåkkve ännu var mycket tystlåten. »Du kommer nog ut i världen och får pröva din lycka —»
»Det hänger på om Björgulf», svarade Nåkkve tyst, som om han menade att endast Erlend skulle höra det, »om Björgulf kan följas åt med mig.» Så log han stilla. »Men tala med Ivar och Skule om det som I nämnden — de längta visst efter att komma till ålder och få fara ut —»
Kristin steg upp och tog på sig en hättekappa. Hon ville gå åt nordsidan till den där stavkarlen i Ingeborgstorpet, sade hon, då de frågade. Tvillingarna erbjödo sig att gå med och bära säcken för henne, men hon ville gå ensam.
Kvällarna voro redan tämligen mörka, och norr om kyrkan gick vägen genom skog och i skuggan av Hammeråsen. Här drog det alltid kyligt från Rosten, och med dånet från älven följde en aning till fukt i luften. Svärmar av stora, vita malar foro fram och tillbaka på ett ställe under träden — ibland foro de rätt emot den vandrande kvinnan; det tycktes som om det blekt lysande linet kring hennes ansikte och bröst lockade dem till sig i mörkret. Hon slog efter dem med handen, medan hon skyndade uppåt, halkade på den glatta barrmattan och stötte foten mot de vridna fötter som krökte sig över stigen hon följde.
Det var en dröm som hemsökt Kristin i många år. Första gången hon haft den var natten innan Gaute föddes, men ännu hände det att hon vaknade våt av svett, med hjärtat hamrande som om det skulle slå sönder sig mot bröstkorgen, och hade drömt samma sak.
Hon såg en blomsteräng — en brant backe djupt inne i granskogen, som mörk och tät omslöt gräsvallen från tre sidor; men vid foten av sluttningen speglade en liten tjärn den dunkla skogen och den gröna, brokiga gläntan. Solen var bakom träden — överst i backen silade det sista, gyllne aftonljuset i långa strålar genom barrträden, och på tjärnen nere i bottnen summo lysande aftonskyar mellan näckrosbladen.
Mitt i backen, stående djupt bland brantens tjärblomster och smörbollar, mellan moln av angelikans grönvita blomfradga, såg hon sitt barn. Nåkkve måtte det väl ha varit första gången hon drömde detta — då hade hon bara de två, och Björgulf låg i vaggan ännu. Senare visste hon aldrig säkert vilket av hennes barn det månde vara — det lilla runda, solbrynta ansiktet under rundklippt gulbrunt hår tycktes henne likna än en och än en annan av sönerna, men alltid var barnet i två-, tre-årsåldern och iklätt en sådan liten mörkgul kolt som hon brukade sy åt sina småpojkar till vardagsdräkt — av hemvävt ylle, färgat med lav och kantat med röda band.
Själv tyckte hon sig ibland vara på andra sidan tjärnen. Eller också var hon alls icke på det ställe där det skedde, men såg likväl alltsamman —.
Hon såg sin lille son flytta sig hit och dit och vända på ansiktet, medan han repade av blommor. Och fast hennes hjärta tyngdes av en dov ångest, ett förebud om det onda som skulle ske, så följde alltid först med denna dröm en vemodigt ljuv känsla, medan hon såg på det väna barnet där på ängen.
Så varseblir hon att ut ur mörkret uppe i skogsbrynet lösgör sig en levande, luden klump. Den rör sig ljudlöst, det glöder i två små, onda ögon. Björnen kommer fram på översta delen av ängen, står och vaggar med huvudet och skuldrorna, väger över nedåt. Så tar den ett språng. Kristin hade aldrig sett en levande björn, men hon vet att de inte ta språng så där, detta är ingen riktig björn. Den här skuttar som en katt, den ljusnar i detsamma — som en ljusluden jättekatt flyter den i långa, mjuka skutt nedåt ängen.
Modern lider dödens skräck, och hon kan ej komma dit där den lille är och rädda honom; hon kan icke varna honom med ett ljud. Då märker barnet att det är någonting, det vänder sig halvt om och ser tillbaka över axeln. Med ett hjärtslitande, litet lågt ljud av skrämsel försöker det springa nedåt, lyfter på småbarns vis benen högt i det höga gräset, och modern hör tydligt de små smällarna av saftfyllda stjälkar som knäckas, medan det trampar igenom den hopsnärjda blomstermattan. Så snavar det över någonting nere i gräset, stupar framlänges, och i nästa ögonblick ligger odjuret ovanpå och skjuter rygg med huvudet djupt nere mellan framtassarna. Så vaknar hon —.
Och varje gång blev hon liggande vaken i timtal, innan det tjänade något till att hon försökte lugna sig själv: det var ju bara en dröm! Sitt minsta barn, som låg mellan henne och väggen, drog hon tätt intill sig — tänkte på att hade det varit verklighet, så kunde hon gjort så eller så — skrämt odjuret med rop och skrik och med en stör — och vid hennes bälte hängde ju alltid den långa, vassa kniven —.
Och bäst hon så hade talat sig själv till ro, brast det lös över henne på nytt, det outhärdliga kvalet, då hon i drömmen stod vanmäktig och såg sin lilles fattiga, fåfänga flykt från det obönhörligt snabba och starka, grymma djuret. Det kändes som om blodet kom i sjudning inom henne, det jäste, så att hennes kropp svällde därav och hjärtat måste brista, ty det kunde ej rymma en så stor blodvåg —.
Ingeborgstorpet låg uppåt Hammeråsen, litet nedanför stora
landsvägen, som här bar uppför. Det hade stått öde i många år, och
jorden var bortlejd åt en man som fått röja sig ett torp i närheten.
En stavkarl, som blivit liggande kvar efter ett tiggarfölje, hade
nu fått krypa in där. Kristin skickade mat ditupp och kläder och
läkemedel, när hon fick veta det, men själv hade hon ej haft tid
att gå dit förrän nu.
Det var snart slut med den stackaren, såg hon. Kristin lämnade sin säck till den tiggarkvinna som stannat hos mannen, gav honom sjukvård, det lilla som kunde göras, och då hon hörde att de skickat efter prästen, tvättade hon hans ansikte, händer och fötter, så att de skulle vara rena för att mottaga den sista smörjelsen.
Det var tjockt av rök och en förfärligt kvav luft med stank av smuts inne i det lilla hybblet. Då två kvinnor från stubbekarlen[15] kommo in, bad Kristin dem sända bud till Jörundgård efter allt vad de kunde behöva, sade farväl och gick. Hon hade en underlig, sjuklig rädsla för att möta prästen med Corpus Domini, och därför vek hon av på första sidostig hon kom till.
Det var bara en fästig, såg hon snart, hon kom ut på oländig mark. Vindfällen med hela rotnätet upp i luften sågo skrämmande ut; hon måste krypa över dem, där hon ej kunde leta sig väg runtom. Mossflak gledo ut under hennes fötter, när hon skulle klättra ned mellan stora stenar. Hon fick spindelväv i ansiktet, och kvistar slogo till henne och grepo fast i hennes kläder. När hon måste över någon liten bäck eller kom till en sumpig glänta i skogen, var det nästan omöjligt att finna ett ställe, där hon kunde slippa igenom de täta, våta busksnåren. Och den otäcka vita fjärilen var överallt, dansade under träden i mörkret, svärmade i hela skyar ur ljungtuvorna, när hon trampade ned i dem.
Men till sist kom hon då ut på hällarna nere åt Lågen till. Här var gles furuskog, ty här måste träden klänga med sina rötter utefter den magra berggrunden, och marken täcktes mest av torr, vitgrå renlav, som knastrade under hennes fötter — däremellan svartnade det också av en och annan ljungtuva. Barrdoften från furorna var mera het och torr och skarp än högre upp — här bortåt såg skogen alltid fläckvis gulsvedd ut ända från tidigt på våren. De vita malarna fortforo att förfölja henne.
Älvens brus lockade henne, Hon gick längst ut till kanten och såg ned. Djupt under skimrade det vitt av vattnet, som dånande sjöd ut över hällarna från det ena bäckenet till det andra.
Genom hennes alltför starkt spända kropp och själ dallrade det entoniga dånet från forsarna. Det påminde, evigt manande, om något — om en gång för oändligt länge sedan; redan då hade hon förstått att hon icke orkade bära det öde hon själv valt åt sig. Sitt hägnade, blida ungmöliv hade hon prisgivit åt härjande, köttslig älgskog — i ångest och ångest och ångest hade hon levat allt sedan dess, en ofri kvinna från första stund hon blev mor. Åt världen hade hon givit sig hän i sin ungdom, och ju mer hon sprattlat och flaxat i världens giller, desto hårdare kände hon sig snärjd av världen. Sina söner strävade hon att skydda med vingarna bundna av timliga omsorgers tvång. Sin ängslan, sin outsägliga svaghet hade hon ansträngt sig att dölja för alla människor, gått sin väg fram med rak rygg och lugn uppsyn, tegat och kämpat för att trygga sina barns välfärd, på alla sätt hon mäktade —.
Men alltid med denna hemliga, andlösa ångest — går det dem illa, så kan jag icke bära det. Och djupast i hjärtat kved hon vid minnet av sin far och mor. Så som de hade gått med ängslan och sorg för sina barns skull varje dag framåt mot döden — de hade mäktat bära sin börda, och det var ej för att de älskat sina barn mindre men de älskade med en bättre kärlek —.
Och skulle hon nu se sin strid ända med detta —? Hade hon avlat i sitt sköte en flock oroliga hökungar, som bara lågo i hennes rede och otåligt bidade den stund då vingarna orkade bära dem ut över de bortersta blåfjällen — Och deras far slog ihop händerna och skrattade: flygen, flygen, ungfåglarna mina!
Blodiga tågor av hennes hjärterötter skulle de draga med sig, när de flögo, och skulle ej veta av det. Och hon skulle bli sittande ensam kvar, och alla de hjärterötter som en gång bundit henne vid hennes gamla hem, hade hon själv förut slitit sönder —. Det måste bli så att det var som att icke leva och icke dö —.
Hon vände om, småsprang snavande in över den bleka,
förtorkade mattan av renmossa, med kappan tätt hopdragen kring sig,
ty det var så hemskt när den fastnade i grenarna. Till sist kom
hon ut på de små ängsmarker som lågo litet norr om gillestugan
och kyrkan. Hon sneddade över gärdet, då skymtade hon en man
på vägen. Han ropade: »Är det du Kristin?» — hon kände igen
sin make.
»Du stannade länge», sade Erlend. »Det nattas redan, Kristin. Jag började bli rädd.»
»Blev du rädd för min skull?» Hennes röst kom att låta mer hård och högmodig än hon velat.
»Icke rädd just. Men jag kom nu att tänka på att jag skulle gå och möta dig.»
De talade nästan icke alls med varandra, medan de gingo söderut. Det var tyst och stilla, då de kommo in på tunet. Några av de hästar de hade hemma lunkade betande invid stugväggarna, men allt folket var i säng.
Erlend gick raka vägen till burloftet, men Kristin styrde sina steg mot eldhuset. »Jag skall se efter något», svarade hon på hans fråga.
Han stod och hängde ut över svalen och väntade på hustrun; då fick han se henne komma ut från eldhuset med en tyresticka i handen och gå bort mot arenshuset. Mannen väntade en stund — så sprang han ned och gick efter henne ditin.
Hon hade tänt ett ljus och ställt på bordet. Erlend kände en underlig rysning av skräck, då han såg henne stå där bredvid det ensamma ljuset i den tomma stugan. I ljusskenet glänste det nötta trät, blottat och bart; härden var kall och rensopad, så när som att tyreblosset låg bortslängt på den och ännu glödde. De begagnade inte denna stugan, Erlend och Kristin, och det var nog ett halvår sedan eld varit tänd härinne. Luften var underligt kvav; de många blandade, levande lukterna av människors vistelse och sysslor saknades, och ljure och dörr hade ej varit öppnade på hela denna tid — och så luktade här av ull och skinn; några hoprullade hudar och säckar, som Kristin gallrat ut av sakerna i boden, voro uppstaplade i den tomma sängen, som varit Lavrans’ och Ragnfrids.
Utåt bordsskivan låg en mängd småhärvor — sytråd och garn att laga med, av linne och av ull, som Kristin tagit undan, när hon färgade. Hon stod och ordnade och plockade med dem.
Erlend slog sig ned i högsätet vid bordsändan. Det tycktes underligt rymligt kring den smärte mannen, nu då det visade sig naket och plundrat på hyenden och bonad. De två Olavskämparna med korsmärkta hjälmar och sköldar, som Lavrans själv hade snidat till högsätesstolpar åt sig, sneglade hoptryckta och tvära fram under Erlends smala bruna händer. Ingen man kunde skära ut lövverk och djur vackrare än Lavrans, men mänskliga gestalter hade han aldrig lyckats vidare med.
Det var så tyst mellan dem en lång stund, att det hördes ej annat ljud än det dova dunkandet i gräsvallen utanför, där hästarna gingo i sommarnatten.
»Skall du ej i säng snart, Kristin?» frågade han till sist
»Än du då?»
»Jag tänkte vänta på dig», sade mannen.
»Jag har ej lust att gå upp ännu — jag kan ej sova —»
»Vad är det som ligger dig så tungt på sinnet, Kristin, så att du icke tror du kan få sömn?» frågade han litet efteråt.
Kristin rätade på sig. Hon stod med en härva ljunggrönt ullgarn i händerna; hon drog och snodde den mellan fingrarna.
»Vad var det du hade ordat om med Nåkkve i dag?» hon sväljde ett par gånger, hon var så torr i halsen. »En utväg, som — den dugde icke för honom, tycktes han mena — men I talanden om att Ivar och Skule —»
»Åh — det!» Erlend smålog. »Jag sade endast till svennen — jag har ju en måg också, när jag rätt tänker efter. — Ehuru Getlak väl näppeligen hyser lika stark åstundan att kyssa mina händer och hjälpa mig av med kappa och svärd som han gjorde förr i världen. Men han har skepp i sjön — och rika fränder både i Bremen och i Lynn.[16] Han månde väl begripa det, mannen, att han är skyldig hjälpa sin hustrus bröder — icke sparade jag mitt gods, då jag var rik man och gifte bort min dotter med Gerlak Tiedekensson.»
Kristin sade ingenting. Till sist sade Erlend litet häftigt:
»Jesus, Kristin, stå då icke så och stirra, som om du blivit en stenstod —»
»Icke tänkte jag, den tid vi först kommo samman, att våra barn skulle behöva vanka världen runt och tigga födan i främmande gårdar —»
»Nej, så djävulen om jag har tänkt de skulle tigga! Men skola de skaffa sig maten här på dina gårdar alla sju, så blir det bondeförtäring, Kristin min — och jag tror mina söner duga föga därtill. Vildgaltar se de ut att bli, Ivar och Skule — och ute i världen finns det både vetebröd och kakor för den man som vill skära sin mat med svärdet.»
»Soldenärer och legosvenner aktar du låta dina söner bliva —?»
»Sold tog jag själv, den tid jag var ung och följde grev Jakob. Gud vare honom huld, säger jag — jag lärde åtskilligt på den tiden, som en man icke får lära sig härhemma i detta land — vare sig han sitter ståtlig i högsätet med silverbälte om magen och bälger i sig öl, eller han går bak plogen och luktar på horsaväder. Ett friskt liv levde jag i grevens tjänst — jag säger det, ehuru jag fått den stocken du vet länkad vid min fot, redan när jag var i Nåkkves ålder. — Jag fick då njuta något av min ungdom —»
»Tig!» Kristin blev svart i ögonen. »Skulle icke det tyckas dig den olidligaste sorg, att dina söner skulle snärjas i slik synd och olycka —?»
»Ja, Gud frälse dem från slikt — men det skulle nu väl icke tarvas heller att de gjorde efter alla sin fars galenskaper. En man kan då träda i herretjänst, Kristin, utan att fara i väg med slikt påhäng —»
»Den som drager sitt svärd, han skall mista sitt liv för svärdet, står det i Skriften, Erlend!»
»Ja, jag har hört det, kära min. Likaväl fingo de en god och kristlig död i sin säng, med oljan och annan själahjälp, de flesta både av dina och mina framfarna fäder, Kristin. Du behöver endast minnas din egen far — han hade då visat i ungdomen att han var man till att bruka sitt svärd, han —»
»Det var i ledung det, Erlend, på den konungs bud, som de hade gått till handa, och för att värja hemtomterna, som far och de andra togo till vapen. Likväl sade far själv att Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen mot varandra, döpta, kristna människor —»
»Nej, jag vet det. Men världen är sådan den är, allt sedan Adam och Eva åto av trädet — och det var före min tid; icke rår jag för att vi äro födda med synden i oss —»
»Skamlig talan för du —!»
Erlend avbröt henne häftigt:
»Kristin — det vet du väl — jag var aldrig ovillig att ångra och göra bot för mina synder, så gott jag förmådde. Någon from man är jag icke, det är sant. Jag såg för mycket den tid jag var barn och ungersven —. Min far var så kärlig vän med de stora herrarna i kapitlet — de foro ut och in som gråa grisar hos honom, herr Eiliv, den tiden han var präst, och herr Sigvat Lande och hela följet, och föga annat förde de med sig än kiv och trätor — hårdsinnade och omisskundsamma tedde de sig mot sin egen ärkebiskop — mer heliga och fredsälla voro icke de, som varje dag hade de högsta helgedomar om hand och lyfte Gud själv i brödet och vinet —»
»Icke skola vi döma prästerna — det sade far alltid, att vår skyldighet är att böja oss för deras dom som präster och lyda dem, men deras naturliga människa står under Guds den allsmäktiges dom allena —»
»Ja-a.» Erlend drog litet på det. »Jag vet, han sade det, och du har sagt så förr också. Jag vet du är mer from än jag mäktar vara — likväl, Kristin, kan jag näppeligen förstå att det skall vara rätt tolkning av Guds ord att du går på slikt vis och gömmer och aldrig glömmer. Svåra långt minne hade han också, Lavrans — ja — nej, jag säger ej annat om din far än att han var from och ädelsinnat god, och det är du också, det vet jag — men ofta när du talar så blitt och sött, som du hade munnen full av honung, så är jag rädd du tänker mest på gammal orätt, och Gud må döma om du är så from i hjärtat som i munnen —»
Plötsligt for hon framstupa över bordet med ansiktet dolt mellan armarna och skrek. Erlend sprang upp — hon låg och grät med hesa, sönderslitande snyftningar, som skakade hennes rygg. Erlend tog i hennes skuldra:
»Kristin — vad är det? Vad är det?» frågade han på nytt, satte sig bredvid henne på bänken och försökte lyfta upp hennes huvud. »Kristin — gråt då icke så — jag tror du har mist vettet —»
»Jag är rädd!» Hon satte sig upp, knäppte händerna hårt i knät. »Jag är så rädd — milda min fru, Maria! Hjälp oss allesamman — jag är så rädd för vad det skall bli av alla mina söner ——»
»Ja, Kristin min — men du får vänja dig vid det — du kan icke gömma dem under din kjortel längre — snart äro de vuxna män, alla våra söner. Och du är ännu som hyndan —», han satt med ena benet över det andra, händerna knäppta om knät, och såg litet trött på hustrun, »du gläfser blint mot både vän och fiende, när det gäller din avkomma.»
Hon reste sig tvärt, stod stum ett ögonblick och vred sina händer. Så började hon gå hastigt fram och tillbaka i rummet. Hon sade ingenting, och Erlend satt tyst och såg på henne:
»Skule —» hon stannade framför mannen. »Ett olycksnamn gav du sonen din. Men du ville det — du ville att hertigen åter skulle stå upp i det barnet —»
»Det namnet är gott nog, Kristin. Olyckor — det finns många slags olyckor. Jag kom ihåg, när jag reste upp min farmors far i min son, att lyckan svek honom, men konung var han likaväl, med bättre rätt än kammakarens avkomling
»I voren stolta nog, du och Munan Bårdsson, över att I voren kung Håkon Håläggs nära fränder —»
»Ja, du vet att Sverres ätt fick kungablod i sig genom min fars moster, Margret Skulesdotter —»
En lång stund stodo man och hustru och stirrade varandra in i ögonen.
»Ja, jag vet vad du tänker, min fagra husfru.» Erlend gick bort och satte sig i högsätet igen. Med händerna vilande på de två kämpahuvudena böjde han sig litet framåt; han smålog kallt och retsamt. »Men du ser, Kristin min — mig har det icke brutit ned att jag blev en fattig och värnlös man. Du kan gärna få veta det — jag är icke rädd för att mina fäders ätt störtar med mig för alla tider från makt och ära. Jag också blev sviken av lyckan — men hade mina anslag gått igenom, skulle nu jag och mina söner haft plats och säte vid konungens högra hand, vartill vi, hans nära fränder, äro bördiga. För mig är nu visserligen spelet kastat överända — men jag ser på sönerna mina, Kristin, att de töra få slika villkor som deras ätt kräver. Du behöver icke klaga så för deras skull, och du skall icke strida så för att binda fast dem här i din ensliga dal — låt dem få pröva sig fritt, så får du kanske se, innan du dör, att de fått igen fotfästet i sin fars odalbygd —»
»Åh, du kan snacka! Bittra, heta vredestårar ville fram i hustruns ögon, men hon tvang dem tillbaka och log med förvriden mun:
»Du tycks vara ännu barnsligare än piltarna du, Erlend! Sådant sitter du och säger — och det är ej längre sedan än denna dag som Nåkkve så när fått slik lycka att en kristen människa icke vågar nämna den, hade icke Gud skyddat oss —»
»Ja, det var nu jag, som fick den ynnesten att vara Guds verktyg den gången» — Erlend ryckte på axlarna. Men så sade han mycket allvarligt:
»Sådant behöver du ej frukta, Kristin min — är det detta som rent skrämt vettet ur dig, arma stackaren min!» Han såg ned, sade nästan förläget: »Du får minnas, Kristin — din salige fader bad för våra barn, liksom han bad för oss alla bittida och sent. Och jag tror visst och fast att det är frälsning från mycket — från det värsta — i en så god mans förböner —», hon såg att han i smyg, med tummen, gjorde korstecknet mot sitt bröst.
Men så utom sig som hon nu var, retade det upp henne ännu mer:
»Du litar på det, du Erlend, där du sitter i min fars högsäte, att dina söner skola skyddas av hans förböner, liksom de födas av hans gårdar —»
Erlend bleknade:
»Menar du det, Kristin — att jag är ovärdig att sitta i Lavrans Björgulfsons högsäte —»
Hustrun rörde läpparna men fick ej fram ett ljud. Erlend reste sig upp och stod:
»Menar du det? — för då säger jag, så sant Gud är över oss båda — jag sitter där aldrig mer!
Svara!) sade han åter, då hon stod som förut. Det gick en lång skälvning genom hustruns kropp.
»Han var — en bättre husbonde — han som — satt där före dig» — hon kunde knappt få fram orden hörbart.
»Vakta din mun nu, Kristin!» Erlend trädde hastigt ett par steg närmare henne. Hon rätade på sig med ett ryck.
»Ja, slå mig du — jag har burit det också förr, jag kan tåla det en gång till.»
»Slå dig — tänkte jag icke.» Han stod med handen stödd mot bordet; åter stirrade de på varandra, och åter hade hans ansikte denna underliga främmande ro, som hon sett där några sällsynta gånger. Nu gjorde det henne vild. Hon visste ju att hon var den som hade rätt, Erlends tal var vettlöst, ansvarslöst — men hans uppsyn kom henne att känna det som om hela orätten var på hennes sida.
Hon såg på honom, och under det hon själv kände sig sjuk av ångest över att hon sade det, yttrade hon:
»Jag är rädd att det icke blir i mina söner din ätt skall blomstra gen i Tröndelagen —»
Erlend blev brodröd:
»Du kunde ej avhålla dig från att påminna mig om Sunniva Olavsdotter, märker jag —»
»Icke jag nämnde henne, utan du.»
Erlend rodnade ännu mera.
»Har du aldrig tänkt på det, Kristin, att du icke var helt utan skuld till — den olyckan —?
Minns du den kvällen i Nidaros — jag kom och stod framför din säng. Mycket ödmjuk var jag och full av sorg, för att jag gjort illa mot dig, min hustru — jag kom för att be dig — förlåta mig min orätt. Du svarade mig med att du bad mig gå och lägga mig där jag legat natten förut —»
»Kunde jag veta att du legat hos din frändes hustru —?»
Erlend stod ett ögonblick. Han bleknade och rodnade igen. Så vände han helt om och gick ut ur stugan utan ett ord.
Hustrun rörde sig ej — länge stod hon fullkomligt stilla med de hopknäppta händerna under hakan, stirrande in i ljuset.
Så lyfte hon huvudet med ett ryck — drog djupt efter andan. En gång fick han tåla att höra det —.
Då märkte hon ljudet av hästhovar ute på tunet — hörde på
gången att det var en häst som leddes av en karl. Hon smög sig
till dörren och ut i svalen, stod bakom stolparna och tittade.
Natten hade redan börjat ljusna. Ute på tunet stodo Erlend och Ulv Haldorsson. Erlend höll sin häst, och hon såg att den var sadlad och mannen resklädd. De två talades vid en stund, men hon kunde ej urskilja ett ord. Så svingade Erlend sig i sadeln och började rida fot för fot norrut mot gårdsledet; han såg sig ej om men tycktes tala med Ulv, som gick bredvid hästen.
När de försvunno mellan gärdsgårdarna, smög hon sig ut, skyndade, så ljudlöst hon kunde, bort till grinden, stod där och lyssnade — nu hörde hon att Erlend lät Svarten trava uppe på stora vägen.
Strax efter honom kom Ulv tillbaka. Han tvärstannade, när han fick se kvinnan där vid grinden. En stund stodo de och sågo på varandra i gryningsdagern. Ulv var barbent i skorna och hade inneplagg under kappan.
»Vad är det?» frågade husfrun häftigt.
»Det må väl du veta — jag vet det icke.»
»Vart red han hän?» sade hon åter.
»Till Haugen.» Ulv stod tyst ett ögonblick. »Erlend kom in och väckte mig — han sade att han ville rida dit i natt — och brådskande ärende tycktes han ha; det var några saker han bad mig se till att han fick ditupp efter sig.»
Kristin teg länge.
»Han var vred då?»
»Lugn var han» Om en liten stund sade Ulv sakta: »Jag är rädd, Kristin — måtte du icke ha sagt vad du hellre skulle låtit vara osagt —»
»En gång måste väl Erlend kunna tåla att jag talar till honom som till en vettig man», sade hustrun häftigt.
De gingo långsamt nedåt. Ulv vek av mot sin egen stuga, då kom hon efter honom:
»Ulv, frände!» bade hon ångestfullt, »förr i världen var det du som sade till mig både bittida och sent att för mina söners skull måste jag göra mig hård och tala med Erlend.»
»Ja, jag har blivit klokare med åren, Kristin, och det har icke du», svarade han som förut.
»Du ger mig god tröst du», sade hon bittert.
Han lade ena handen tungt på kvinnans skuldra, men först sade han ingenting. De stodo där — det var så stilla att båda hörde det eviga älvbruset, som de icke brukade märka. Ute i byn golo tupparna, och Kristins gårdstupp svarade från stallet, så att det gav eko.
»Ja, jag har fått lära mig att fara varligt med trösten, Kristin — det har gått åt mycket av den varan nu på några år — nu få vi spara på den, ty vi veta icke hur länge det tarvas att den skall räcka ännu —»
Hon ryckte sig undan hans hand; med tänderna hårt i underläppen vände hon ansiktet åt sidan — så flydde hon nedåt, tillbaka till arenstugan.
Morgonen var isande kall; hon svepte sin kappa tätt omkring sig och drog ned hättan över huvudet. Hopkrupen, med de daggvåta skorna uppdragna under klänningen och armarna korslagda på knäna, satt hon på kanten av den kalla härden och grubblade. Emellanåt skalv hennes ansikte, men hon grät ej.
Hon måtte ha sovit — for upp med värkande rygg,
genomfrusen och tillstelnad. Dörren stod på glänt — hon såg att solen lyste
ute på tunet.
Kristin gick ut i svalen — solen stod redan högt, nere från beteshagen hörde hon pinglan på den hästen som blivit halt. Hon såg tvärsöver till den nya loftburen. Då varseblev hon att liten Munan stod uppe i svalgången och tittade fram i bågen mellan stolparna.
Sönerna — for det igenom henne. Vad hade de tänkt, när de vaknade och sågo att föräldrarnas säng var orörd.
Hon sprang över tunet och upp till barnet — Munan var i bara skjortan. Så snart modern kom upp till honom, stack han sin hand i hennes, som om han var rädd.
Inne på loftet var ingen av gossarna alldeles färdigklädd — de hade nog ej blivit väckta, förstod hon. Alla sågo de upp på modern och så ned igen. Hon tog Munans strumpor och ville hjälpa honom att dra på dem.
»Var är far någonstans?» frågade Lavrans undrande.
»Far red norrut till Haugen redan i ottan», svarade hon. De stora lyssnade, märkte hon, därför sade hon: »Du vet han har talat om det så länge, att han måste ditupp en gång och se hur det står till på hans gård.»
De två små sågo upp i moderns ansikte med vidöppna, förundrade ögon, men de fem äldre bröderna dolde sin blick för henne, när de gingo ut från loftet.
III.
Dagarna gingo. Första tiden var Kristin icke särskilt rädd: hon gitte ej grubbla över vad Erlend menade med sitt beteende att så där ryka hemifrån nattetid i vredesmod — eller hur länge han ämnade sitta där norrut på sin fjällgård och straffa henne med sin bortovaro. Hon var sjudande vred på sin man, och allra mest vredgades hon därför att hon icke kunde förneka inför sig själv att hon haft orätt, hon också, och att hon sagt ord som hon innerligt önskade outtalade.
Visst hade hon haft orätt många gånger, och hon hade ofta i hetsighet sagt onda och fula ord till sin make. Men det som kränkt henne bittrast var att aldrig Erlend kunde av sig själv glömma och förlåta, utan hon skulle ödmjuka sig och be vackert om det. Det var inte så ofta heller, tyckte hon, som hon hade förgått sig — kunde han då inte märka att det var i synnerhet när hon var trött och utsliten av bekymmer och ängslan, som hon bemödat sig om att bära i tysthet — då var det hon lättast miste herraväldet över sig själv. Hon tyckte Erlend kunde tänkt på att till allt vad hon i år och dag burit på av bekymmer för deras söners framtid hade nu kommit att hon denna sommar två gånger fått gå igenom en förfärlig skräck för Nåkkves skull. Nu hade hon fått ögonen öppna för detta, att efter den unga moderns börda och mödor följde fruktan och jämmer av ett nytt slag för den åldrande modern. — Hans sorglösa prat om att han icke var rädd för sönernas framtid hade hetsat upp henne, tills hon blev som en retad björninna — eller som en tik med valpar; Erlend kunde gärna få säga att hon var som en tik, när det gällde hennes barn. Vaken och aktgivande som tiken skulle hon vara för dem, så länge det fanns liv kvar i henne.
Och ville han för den sakens skull glömma att hon stått vid hans sida varje gång det gällt något, så gott som hon förmådde, att hon varit både rimlig och rättvis trots sin vrede, när han slog henne och när han svek henne med den förhatliga, lättsinniga Lenviksfrun, så fick han då göra det. Till och med nu, då hon tänkte på det, kunde hon icke känna sådan vrede eller bitterhet mot Erlend för detta värsta, som han gjort mot henne — när hon vände sig emot honom med klagan över detta, då var det för att hon visste han ångrade det själv, detta insåg han var illa gjort. Men aldrig hade hon varit så ond på Erlend — och var det inte nu heller — att ej minnet av hans slag och hans trolöshet, med allt vad därav följde, mest gjorde henne sorgsen för mannens egen skull: hon kände alltid att med dessa utbrott av sitt tygellösa sinne hade han syndat mot sig själv och sin själs välfärd mycket mera än mot henne.
Det som fortfor att svida i henne var alla de små sår han tillfogat henne med sin ovänliga likgiltighet, sin barnsliga brist på tålamod — med själva sin kärleks överdådiga och tanklösa väsen, när han visade att han i alla fall hyste kärlek till henne. Det var alla de år då hon varit ung och vek i sinnet, då hon känt att varken hälsa eller själskrafter kunde räcka till, där hon satt med famnen full av så hjälplöst små barn, om ej fadern, maken, visade att han ägde både förmåga och kärlek nog att värna henne och de små sönerna på hennes knä. Det hade varit ett sådant kval att känna sig svag i kroppen, enfaldig och oerfaren i sinnet och ej våga lita fast på sin makes klokhet och styrka — det var som om hon den tiden fått hjärtesår som aldrig ville läkas. Själva den söta lust det var att lyfta upp sitt dibarn, lägga dess ljuva mun till sitt bröst och känna den lilla varma, mjuka kroppen på sin arm, den förbittrades av fruktan och oro — så liten, så värnlös du är, och din far tänker icke nog på att han framför allt skulle ha i sikte din trygghet.
Och nu, då hennes småbarn fått märg i knotorna och ben i huvudskålen men ännu icke hunnit få en mans vett — då lockade han dem från henne. De gledo bort från henne hela skaran, make och söner, i denna underliga gossesinnets sorglöshet, som hon tyckte sig ha sett en glimt av hos alla män hon mött och som en nedtyngd, bekymrad kvinna aldrig kan deltaga i.
Så för sin egen del var hon endast sorgsen och vred, när hon tänkte på Erlend. Men hon blev änsglig, när hon måste undra vad sönerna tänkte.
Ulv hade varit på Dovre med två klövjehästar och forslat till Erlend de saker han bett att få efter sig ditupp — kläder och en del vapen, alla sina fyra bågar, säckar med pilspetsar och järnhaglar; tre av hundarna. Munan och Lavrans storgräto, när Ulv tog den lilla släthåriga tiken med silkeslena, hängande öronflikar det var ett fint utländskt djur, som Erlend hade fått av abboten i Holms kloster. Att fadern ägde en så sällsynt hund tycktes mer än allt annat i de två smås ögon höja honom över alla andra män. Och så hade han lovat dem att när tiken nu finge valpar igen, skulle de få välja ut var sin av kullen.
När Ulv Haldorsson kom tillbaka, frågade Kristin om Erlend hade nämnt när han tänkte återvända hem.
»Nej», sade Ulv. »Det tycks som om han ärnar slå sig till ro där.»
Av sig själv talade Ulv icke stort mer om sin färd till Haugen. Och Kristin kände motvilja för att fråga.
Om hösten, då de flyttade in från nybyggnaden, sade de äldre sönerna att den här vintern skulle de gärna vilja ligga ovanpå i höganloftstugan. Kristin gav dem lov till detta, och hon sov alltså ensam med de två yngsta i storstugan inunder. Första kvällen sade hon att nu kunde också Lavrans få ligga hos henne i sängen.
Pojken låg och rullade sig av välbefinnande och borrade ned sig i bolstret. Barnen voro vana att få bäddat åt sig på bänken med lädersäckar fyllda med halm, och så hade de skinnfällar att krypa in i. Men i sängarna var det blåa bolstrar att ligga på och fina täcken utom fällen — och föräldrarna hade vita linneöverdrag på sina huvudkuddar.
»Det blir väl bara tills far kommer hem igen, som jag får ligga här», frågade Lavrans, »då får vi väl flytta ned på bänken igen då, mor?»
»Då kunnen I få sova i Nåkkves och Björgulfs säng», svarade modern, »om de ej byta håg och flytta ned igen, när det blir kallt väder.» Där var en liten murad eldstad också ovanpå, men den gav mera rök än värme, och vind och väder kändes mera i den övre våningen.
Alltefter som det led frampå hösten, började en obestämd fruktan smyga sig över Kristin; den tilltog dag för dag, och spänningen blev svår att leva i för henne. Ingen tycktes ha hört av eller veta något om Erlend.
Under de långa, svarta höstnätterna låg hon vaken, hörde de två smågossarnas jämna andetag, lyssnade till vindens gång kring husknutarna och tänkte på Erlend. Om det bara inte varit på den gården han var!
Hon hade tyckt illa om när systrungarna[17] kommo att tala om Haugen — Munan Bårdsson var hos dem i härbärget en av de sista kvällarna, innan de skulle resa från Oslo. Munan ägde på den tiden ensam den lilla gården efter sin mor. Både han och Erlend hade varit nog så rusiga och uppspelta, och medan hon satt och pinades av att de nödvändigt skulle tala om det olycksaliga stället, blev det så att Munan skänkte Erlend gården — så var han icke alldeles utan jord i Norges land. Detta försiggick under skämt och skratt — till och med ryktena om att folk inte kunde bo på Haugen för spökeriet skämtade de med. Den skräck, som Munan Bårdsson fått i sig efter moderns och hennes mans våldsamma död däruppe, tycktes riddaren i någon mån ha övervunnit vid denna tid.
Han gav verkligen Erlend gåvobrev och äganderätt till Haugen. Kristin kunde ej dölja hur motbjudande det var för henne att mannen blivit ägare till det hemska stället. Men Erlend slog bort det med skämt:
»Det är föga troligt att vare sig du eller jag skulle komma att sätta vår fot i husen däruppe — om de ännu stå och icke ha ramlat. Och själva bära till oss avraden, det vill nog varken moster Åshild eller herr Björn. Så oss kan det då väl icke göra något, om det nu är sant, vad folk säger, att de gå igen där —»
Alltsom året skred mot sitt slut och Kristins tankar ständigt
kretsade kring detta hur Erlend måste ha det där norrut på
Haugen, blev hon mer och mer tystlåten, så att hon knappast sade
ett ord till sina barn eller tjänstfolket, utom när hon måste svara
på deras frågor — och de drogo sig för att tilltala husfrun,
såvida det ej var alldeles nödvändigt, ty hon gav korta och otåliga
svar, när de kommo och oroade henne med avbrott i hennes
fridlösa, spända grubbel. Hon själv var så föga medveten härom, så
att då hon till slut märkte att de båda yngsta barnen hade slutat
att fråga efter sin far eller prata om honom med henne, suckade
hon och tänkte: barn glömma fort — men hon visste ej hur
många gånger hon hade skrämt bort dem med sina otåliga svar,
när hon sade åt dem att vara tysta och inte plåga henne.
Med de äldre sönerna talade hon mycket litet.
Så länge barfrosten varade, kunde hon ännu svara främmande,
som kommo in på gården och frågade efter husbonden, att han
låg uppåt fjället och prövade jaktlyckan. Så kom det ett stort
snöfall, både i bygden och i fjället, första veckan i advent.
Arla om morgonen Sankta Lucia-aftonens dag, medan det ännu var nedmörkt och stjärnklart ute, kom Kristin från ladugården. Då såg hon vid ljuset av ett tyrebloss, som var nedstucket i snödrivan, att tre av hennes söner höllo på att binda på sig skidorna utanför stugudörren — och ett stycke därifrån stod Gautes valack med snöskor under fötterna och klövsadel på ryggen. Hon gissade varthän de ämnade sig; därför vågade hon ej säga mer än att hon frågade, då hon kände igen Björgulf bland de tre — de två andra voro Nåkkve och Gaute:
»Vill du ut på skidor du, Björgulf — det blir visst klarväder i dag, min son!»
»Som I sen själv, mor.»
»Kanske kommen I hem då innan solen står högst» frågade hon rådlös. Björgulf var mycket dålig skidlöpare, han tålde ej vid att få snöglittret i ögonen och höll sig vintertiden mest inomhus. Men Nåkkve svarade att de stannade kanske borta några dagar.
Kristin gick hemma i oro och ängslan. Tvillingarna voro tvära och sura, så hon förstod att de velat vara med men ej fått lov för de vuxna bröderna.
Tidigt den femte dagen, vid gryningstimman, kommo de tre tillbaka. De hade givit sig av i otta för Björgulfs skull, sade Nåkkve — för att vara hemma innan solen rann upp. De två gingo raka vägen upp på högloftet — Björgulf såg fallfärdig ut — men Gaute bar in ryggsäckar och klövsäck i stugan. Två vackra valpar hade han med till småpojkarna — nu glömde de både att spörja och sörja. Gaute tycktes vara förlägen men gjorde ansträngningar att inte visa det:
»— och detta», sade han och drog ut någonting ur säcken, »detta bad far att jag skulle giva er, mor.»
Det var fjorton hermelinsskinn, övermåttan vackra. Modern tog emot dem ganska tafatt — hon kunde ej finna ett ord till svar. Det var så alltför mycket hon velat fråga om; hon var rädd för att mista självbehärskningen, om hon aldrig så litet öppnade sitt hjärta — och Gaute var så ung. Hon fick bara fram:
»De äro vita redan, ser jag — ja, vi äro ju långt inne på vinterhalvåret nu —»
När Nåkkve kom ned och han och Gaute satte sig till grötfatet, sade Kristin fort till Frida att hon själv ville bära upp maten på loftet till Björgulf. Det föll henne in att med den fåmälte gossen, som hon anade var långt mera vuxen till sinnet än bröderna, kunde hon kanske tala om detta.
Han hade lagt sig i sängen och höll en linnelapp över sina ögon, Modern hängde in en vattenkittel på järnkroken över eldstaden, och medan Björgulf låg stödd på armbågen och åt, kokade hon en lag av torkade örter, svalört och ögontröst.
Kristin tog från honom den tömda matskålen, tvättade de röda, svullna ögonen med lagen och lade våta linnelappar över dem, och så tog hon äntligen mod till sig och frågade:
»Sade han ingenting, din far, om när han tänker komma ned till oss?»
»Nej.»
»Du är alltid ordknapp du, Björgulf», sade modern om en stund.
»Det tycks ligga i släkten det, mor min. — Simon och hans män mötte vi här norr om Rosten — de körde nordanåt med lass», sade han strax efter.
»Taladen I med varandra?» fråga hon.
»Nej —», han skrattade som förut. »Det tycks gå som en farsot bland oss fränder och släktingar — att vänskap icke vill trivas mellan oss.»
»Menar du att skylla mig för det?» brusade modern upp. »Ena stunden klagar du över att vi tiga för mycket — och så säger du att vi icke kunna hålla vänskap —»
Björgulf bara skrattade omigen. Så höjde han sig på armbågen, som om han lyssnade efter moderns andetag:
»I Guds namn, mor, icke skolen I gråta nu —. Jag är trött och modstulen, ovan att färdas på skidor — räknen ej med vad jag säger! Visst förstår jag att I icke ären en trätgirig kvinna.»
Kristin gick strax efteråt ut från loftet. Men nu vågade hon ej för allt i världen fråga den sonen vad de unga tänkte om denna sak.
Så låg hon vaken och lyssnade — kväll efter kväll, när gossarna
gått upp på loftet. Talade de med varandra månntro, när de
blivit ensamma däruppe? Det dunkade av stövlar, som de slängde
i golvet, knivbälten, som föllo ned, slamrade till — hon hörde
deras röster, men kunde ej urskilja några ord — de pratade i
munnen på varandra, blevo högröstade — det tycktes vara halvt
gräl, halvt skämt. En av tvillingarna ropade högt — så släpades
någon över golvet, så att damm dröste ned i stugan från loftet —
svaldörren slogs upp med ett brak — det bullrade utanför i
höganloftssvalen, och Ivar och Skule bråkade och hotade därute och
hamrade på dörren — hon urskilde Gautes röst, högljudd och full
av skratt. Han stod innanför dörren, förstod hon — nu hade han
och tvillingarna kivats igen, och slutet hade blivit att Gaute
kastat ut dem. Till sist hörde hon Nåkkves vuxna mansröst — han
medlade, och de två släpptes in. Ännu en stund hördes prat och
skratt ned till henne, så knakade det i sängarna ovanpå. Omsider
blev där tyst. Snart därpå ljöd ett jämnt mullrande ned till henne
med tysta mellanrum — ett mullrande som tordönet långt inne i
fjällen.
Modern log i mörkret. Gaute snarkade, när han var riktigt trött. Det hade hennes far också gjort. Det var märkvärdigt med sådana likheter — de söner som bråddes på Erlend i sitt utseende, de släktades också på honom däri att de sovo så ljudlöst som fåglar. Och medan hon låg och påminde sig alla de smådrag som man så underligt kan spåra, ättled efter ättled hos avkomlingarna, så måste hon le för sig själv, där hon låg. Den ångestfulla spänningen i moderns sinne slappnade för en stund, och sömnyrseln kom och trasslade ihop alla tanketrådar, medan hon sjönk i en känsla av välbefinnande och så i glömska —.
— De voro unga, tröstade hon sig —. De togo det visst ej så tungt —.
Men en dag frampå nyåret kom Sira Solmund, hjälpprästen, in
till Kristin på Jörundgård. Det var första gången han kom dit
objuden, och Kristin gav honom det bästa mottagande, ehuru hon
strax anade oråd. Det slog in, vad hon hade tänkt — han ansåg
sig mycket riktigt skyldig att ta reda på om hon och hennes make
egenmäktigt och ogudligt upplöst sitt hjonelag, och om så var, vem
av makarna som bar ansvaret för denna olaglighet.
Kristin kände själv att hon började klippa med ögonen, blev alltför rapp i tungan och nyttjade för många ord, när hon lade ut för prästen hurusom Erlend kommit att tänka på att han måste se till sin egendom där norrut på Dovre, den hade råkat rentav i vanhävd de sista åren, husen kunde visst ramla vad dag som helst — så många barn som de hade, så var det nödvändigt att de togo vara på vad de ägde — och mycket mera dylikt. Alltför ordrikt utlade hon saken, till och med Sira Solmund, så föga skarpsinnig han var, måste märka att hon kände sig osäker — nu talade och talade hon om att Erlend var en sådan ivrig jägare, det visste prästen nog. Hon tog och visade hermelinsskinnen, som hon fått från sin man — i sin förvirring hade hon givit dem åt prästen, nästan innan hon själv visste av det, innan hon hunnit tänka sig för —.
Hon var full av harm när Sira Solmund hade gått. Erlend kunde ha vetat detta, att då han blev borta på det här sättet, så skulle just en sådan präst som den de nu hade komma och forska efter om här var något att göra sak av —.
Sira Solmund var en liten pyssling till sin gestalt; det var ej gott
att gissa hans ålder, men han sades vara omkring en fyrtio vintrar.
Han var, som sagt, ej mycket skarpsinnig och ägde förvisso ingen
överflödig lärdom, men han var då en rättskaffens, from och sedlig
präst. En halvgammal syster till honom, barnlös änka och svår
skvallerkäring, skötte hans lilla hushåll.
Han ville gärna framstå som en nitisk kyrkans tjänare, men det blev mest småsaker och småfolk han slog ned på — han var räddhågad av sig och skygg för att ingripa mot storbönder och i kinkiga frågor, men hade han väl gjort det, så blev han mycket hetsig och hårdnackad.
I alla fall var han nog så väl liden av sina biktbarn. För det första kände folk aktning för hans stilla, ärbara vandel, och vidare var han icke så fiken efter penningar eller så påstridig, när det gällde kyrkans rätt och folks skyldigheter mot den, som Sira Eirik hade varit. Detta kom nu väl mest av att han var mycket mindre djärv än den gamla prästen.
Men Sira Eirik älskades och hedrades av var man och vart barn i bygderna runt omkring. Folk hade ofta förargat sig förr i tiden, då han med otillständig snålhet strävat efter att skaffa en trygg och burgen tillvaro åt de barn han avlat i frilloleverne med sin följeskvinna; första tiden han bodde i bygden hade Silborna haft svårt för att tåla hans myndiga stränghet mot envar som överskred det minsta bud i kyrkans lag. Krigsman hade han varit, innan han blev prästvigd, och han hade följt sjörövarjarlen, herr Alf av Tornberg, i sin ungdom; det märktes nog på hans framfart.
Men även under denna första tid hade sockenborna varit stolta över sin präst, ty han var framom de allra flesta av landets sockenpräster i kunskaper, vett, kroppsstyrka och hövdinglikt uppträdande, och han hade den vackraste sångröst. Och med åren och de tunga prövningar som Gud tycktes ha pålagt denne sin tjänare för hans ungdoms egenviljas skull hade Sira Eirik Kåresson tillvuxit så i visdom, fromhet och rättfärdighet, att hans namn nu var känt och ärat över hela biskopsstiftet. När han for till prästmöte i Hamarköping, blev han hedrad som en far av alla de andra prästerna, och det sades att biskop Halvard gärna skulle ha flyttat honom till en kyrka där han fått herrenamn och säte i domkapitlet. Men Sira Eirik skulle då ha bett att få stanna kvar där han var — han skyllde på sin ålder och därpå att hans syn varit försvagad redan i många år.
I Sil stod vid stora landsvägen, något söder om Formo, det vackra kors av täljsten som Sira Eirik bekostat och låtit uppsätta, på det ställe där ett stenskred från bergssluttningen ryckt bort hans båda förhoppningsfulla söner för fyrtio år sedan. Än i dag for icke äldre folk från bygden förbi det utan att stanna och läsa Paternoster och bönen till Maria för Alfs och Kåres själar.
Sin dotter hade prästen gift bort från sin egen gård med både gods och penningar. Han gav henne åt en vacker och högättad bondeson från Viken, ingen tänkte annat än att Jon Fis var en bra karl. Sex år därefter kom hon hem till sin far utsvulten, bruten till hälsan, trasig och nedlusad, med ett barn vid vardera handen och ett under bältet. De som levde i Sil på den tiden visste gott, fast de aldrig nämnde det, att barnens far blivit hängd som tjuv i Oslo. Jonssönerna artade sig icke väl — och nu voro de döda alla tre.
Ännu medan hans avkomlingar levde, hade Sira Eirik nitiskt sörjt för att pryda och hedra sin kyrka med gåvor. Nu blev det väl den som fick storparten av hans förmögenhet och hans kostbara böcker. Den nya kyrkan i Sil — Sankt Olavs och Sankt Tomas’ — var mycket större och präktigare än den gamla, som brann, och Sira Eirik hade kostat på den många härliga och dyrbara prydnader. Han gick till kyrkan varje dag för egen bön och betraktelse, men mässan för folket läste han numera endast vid de stora högtiderna.
Det var också Sira Solmund som oftast förrättade de prästerliga ämbetshandlingarna nu. Men när folk hade fått en tung sorg att bära eller oroades i själen av stora bekymmer och samvetsagg, uppsökte de helst den gamle sockenprästen, och alla tyckte att de alltid buro hjälp med sig hem från ett möte med Sira Eirik.
Och en kväll fram mot våren gick alltså Kristin Lavransdotter
till Romundgård och knackade på dörren till Sira Eiriks rum. Men
hon visste ej riktigt själv hur hon skulle kunna framföra sitt ärende;
så satt hon och pratade hit och dit, sedan hon lämnat sin
förningsgåva. Till sist sade den gamle mannen litet otåligt:
»Har du endast kommit hit för hälsa på mig, Kristin, och se hur jag mår? Det är vänligt av dig, om så är — men jag har som en känsla av att du har en eller annan sak på hjärtat, och är detta fallet, så framför den nu och spill icke tiden med löst tal —»
Kristin knäppte händerna i knät och såg ned:
»Jag kan så föga lida, Sira Eirik, att min make sitter däruppe på Haugen.»
»Vägen är väl icke längre», sade prästen, »än att du lätt kan fara ditupp och tala med honom, bedja honom snart återvända hem. Så mycket kan han väl icke ha att bestyra däruppe på den lilla enmansgården, så det skulle tarvas att han stannar där längre.»
»Jag blir rädd, när det rinner mig i hågen att han sitter ensam där om vinternätterna», sade hustrun rysande.
»Erlend Nikulausson är väl gammal och rask nög att taga vara på sig själv.»
»Sira Eirik — du vet av allt som hände däruppe en gång i tiden», viskade Kristin nästan ohörbart.
Prästen vände de gamla skumma ögonen mot henne — en gång hade de varit kolsvarta och blixtrande skarpa. Han teg.
»Du har väl hört vad folk säger», sade hon lika lågmält som förut, »om att — de döda — skola gå igen där.»
»Menar du att du icke törs söka upp honom där för den sakens skull — eller är du rädd de döda skola bryta nacken av din husbonde? Hava de icke gjort det redan, Kristin, så låta de honom väl sitta i fred sedan också» — prästen skrattade barskt. »Fåtviskhet är det, kättersk övertro och enfaldigt snack, det mesta som folk har att säga, när de berätta om spöken och döda, som gå igen. Det är stränga dörrvaktare, är jag rädd, där varest de äro, herr Björn och fru Åshild.»
»Sira Eirik», viskade hon bävande, »tror du då att ingen räddning finns för de två armarna själarna —»
»Gud förbjude att jag skulle djärvas döma om gränsen för hans nåd. Men icke kan jag tänka att de tu kunde hava mäktat göra räkenskap så hastigt — än äro icke alla tavlor framlagda, på vilka de hava skrivit — barnen hennes, som hon övergav, I två, som gingen i lära hos den kloka frun. Och trodde jag det kunde hjälpa, så att någon av det ogagn hon gjorde blev rättat, så — men eftersom Erlend blir sittande där, så har väl icke Gud menat att det skulle tjäna något till, om hans moster visade sig och varnade honom. Ty det veta vi, genom Guds misskund och Vår frus ömkan och kyrkans förböner händer det att en arm själ får komma tillbaka ur skärselden till denna världen, när hennes synd är sådan att den kan sonas med levande människors hjälp och hennes pinotid härigenom förkortas — så som den osaliga själen som hade flyttat rågången mellan Hov och Jarpstad, och bonden i Musudal med de falska breven om kvarnforsen, Men icke kunna själarna slippa ut ur skärselden, utan att de hava ett slikt lovligt ärende — fåvitskt snack är det mesta, som folk talar om spöken och döda som gå igen, eller också djävulens bländverk, som försvinner likt rök, när du värjer dig med korsets tecken och Herrens namn —»
»Men de som äro saliga hos Gud, Sira Eirik?» frågade hon åter sakta.
»De som äro heliga hos honom vet du väl att han kan sända i sitt ärende med goda gåvor och bud från Paradis.»
»Jag sade dig en gång att jag såg broder Edvin Rikardsson», sade hon som förut.
»Ja, antingen var det en dröm — och den kunde vara sänd av Gud eller av din följesängel — eller också är munken en helig man.»
Kristin viskade skälvande:
»Min far — Sira Eirik, jag har bett så mycket om att det måtte unnas mig att få se hans anlete en enda gång. Jag längtar så outsägligt efter att se honom, Sira Eirik — och kanske kunde jag förstå av hans uppsyn vad han vill att jag skall göra. Kunde jag få ett råd av min far, så —», hon måste bita sig i läpparna, och med en snibb av huvudklädet strök hon bort de tårar som ville fram.
Prästen skakade på huvudet.
»Bed för hans själ du, Kristin — ehuru jag förvisso tror att Lavrans och din mor med nu för länge sedan blivit tröstade hos den de sökte trösten hos för alla sorger, medan de levde här på jorden. Och visst och säkert håller Lavrans dig fast i sin kärlek där också — men dina böner och mässorna för hans själaro binda dig och oss alla vid honom —. Ja, i vad måtto detta sker, det hör till de lönnliga ting som det är svårt att fatta — men tvivla ej att det sättet är bättre än om han skulle oroas i sin fred för att komma hit och visa sig för dig —.»
Kristin måste sitta en stund, innan hon fick så pass herravälde över sig själv att hon vågade tala. Men sen sade hon prästen allt som hänt mellan henne och Erlend den kvällen i arenstugan och upprepade varje ord som fällts, så noga hon kunde minnas.
Prästen satt länge tyst, när hon talat ut. Då slog hon häftigt ihop händerna:
»Sira Eirik! Tyckes dig att jag hade mest orätt? Tyckes dig jag hade så stor orätt att det icke är en synd av Erlend att han rymde från mig och alla våra söner på detta vis? Tyckes det dig rättvist att han kräver av mig att jag skall söka upp honom, göra knäfall och taga tillbaka de onda ord jag sade — jag vet att förr återvänder han icke till oss!»
»Tyckes dig du behöver ropa Lavrans tillbaka från den andra världen för att äska hans råd i denna sak?» Prästen reste sig och lade sin hand på hennes axel: »Första gången jag såg dig, Kristin, var du en späd liten mö — Lavrans tog dig mellan sina knän, lade dina små händer i kors över ditt bröst och bjöd dig läsa Paternoster för mig — klart och fagert kunde du säga det, fast du icke förstod ett ord — sedan lärde du dig uttydningen av varje bön till vårt tungomål — kanske du glömt det nu —.
Har du glömt att din far undervisade dig och hedrade dig och älskade dig — att han hedrade den man du nu är så rädd att ödmjuka dig inför — eller har du glömt hur fagert och hederligt han gjorde bröllop åt er två? Så reden I ut från hans gård som två tjuvar — I haden stulit Lavrans Björgulfsons heder och ära!»
Snyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna.
»Kan du minnas än, Kristin — krävde han knäfall av er två, innan han kunde åter upptaga eder i sin faderliga kärlek? Tyckes dig det alltför hård kost för ditt högmod, om du måste böja dig för en människa som du kanske icke gjort så stor orätt emot som du gjorde mot din far —»
»Jesus!» Kristin grät alldeles över sig givet, »Jesus — förbarma dig —»
»Du minnes ännu namnet på honom, hör jag», sade prästen, »som din far mödade sig för att följa som läresven och tjäna som trofast riddare.» Han vidrörde det lilla krucifix som hängde över dem. »Syndalös dog Guds son på korset för att böta vad vi brutit mot honom själv —
Gå nu hem, Kristin, och tänk över detta, som jag har sagt dig», sade Sira Eirik, när han låtit henne gråta ut litet.
Men just i de dagarna blåste det upp sunnanväder med storm,
snöglopp och hällande regn — emellanåt var det så svårt att folk
knappast kunde ta sig fram över sitt eget gårdstun utan fara att bli
bortblåsta över alla tak, kunde man nästan tänka. Vägarna utåt
bygden blevo alldeles ofarbara. Vårfloden kom så bråd och strid
att folk flyttade bort från de gårdar som lågo mest utsatta för
den. Kristin flyttade det mesta av sina förråd upp på det nya
burloftet, och boskapen fick hon lov att sätta in i vårladugården
hos Sira Eirik — Jörundgårds vårladugård låg på andra sidan älven.
Det var en faslig möda i ovädret — längre upp i hagarna låg snön
blöt som smält smör — och kreaturen voro svaga, det hade varit
en sträng vinter. På två av de bästa ungnöten brötos benen av som
sköra stjälkar rätt som de gingo.
Den dagen de flyttade boskapen, kom plötsligt Simon Darre mitt på vägen med fyra av sina huskarlar. De började hjälpa till. I vind och regn och allt detta bråk, med kor som måste stödjas och får och lamm som måste bäras, blev det varken möjlighet att göra sig hörd eller ro att talas vid för fränderna. Men när de kommit in på Jörundgård och Kristin fått Simon och hans män bänkade i storstugan — alla som varit med denna dag behövde nu en dryck varmt öl — fick han tala litet med henne. Han bad henne fara till Formo med kvinnorna och barnen, så skulle han och två av männen stanna här hos Ulv och drängarna. Kristin tackade men sade att hon ville stanna på sin gård; Lavrans och Munan voro redan på Ulvsvolden, och Jartrud hade tagit sin tillflykt till Sira Solmunds — hon hade blivit så god vän med prästens syster. Simon sade:
»Det ser underligt ut för folk, Kristin, att I två systrar aldrig kommen samman. Ramborg blir ej glad, när jag kommer hem igen utan dig.»
»Jag vet det ser underligt ut», sade hon, »men ännu underligare skulle det se ut, tycker jag, om vi skulle fara och gästa min syster nu, då husbonden här på gården icke är hemma — och folk vet att det är ovänskap mellan dig och honom.»
Simon sade då ej mera, och strax efteråt bröt han upp med sina män.
Gångdagsveckan[18] ingick med ett förfärligt oväder, och om
tisdagen spordes det från gård till gård norrut i bygden att nu hade
floden fört bort bron uppe i Rosten, där folk for över när de
skulle till Hövringssätrarna. De började bli rädda för den stora
bron söderut, vid kyrkan. Den var mycket starkt byggd av det
grövsta timmer och högt välvd på mitten, stöttad av digra
stammar, som drivits ned i själva flodbädden, men nu svämmade
vattnet över brofästena, där de mötte älvens strandvallar, och under
brovalvet packade sig allt slags drivgods, som kom med strömmen
norrifrån. Lågen hade nu översvämmat de låga vallarna på ömse
sidor, och inåt Jörundgårds ägor stod vattnet på ett ställe som i en
vik nästan intill husen — det var en sänka i ängarna, och däri lågo
taket till smedjan och trädtoppar som småöar. Utladan på en av
holmarna hade redan rest.
Från gårdarna på ostsidan av älven hade endast några få män infunnit sig vid kyrkan. De voro rädda för att bron skulle ge sig av under tiden, så att de icke skulle kunna komma tillbaka till sina hem. Men uppe på andra stranden, i backen intill Laugarbrus lada, där det var litet lä för vinden, skymtade mellan snöbyarna en svart klunga folk. Ryktet gick att Sira Eirik hade sagt att han ville bära korset över bron och sätta det på östra älvbrädden, om också ingen tordes följa honom.
En snöskur sopade rätt emot, då processionen trädde ut ur kyrkan. Flingorna lågo som sneda streck genom luften — av bygden såg man endast skymtar — emellanåt litet av den svartnande sjö där vallarna brukade ligga, de drivande snömolnen som svepte längs fjällväggens rasblock och skogstungor, glimtar av fjällets hjässa mot molnmassan på ett ställe högt uppe. Luften var mättad av älvdånet, som steg och sjönk, av suset från skogarna och av vindens tjut — ibland dundrade det dovt av genljud från det rasande ovädret inne bland fjällen och av brak från nyfallna snömassor som kommit i skridande.
Ljusen släcktes av blåsten, så snart de burits utanför kyrkans svalgång. Vuxna unga män hade i dag fått på sig korgossarnas vita skjortor — vinden slet i dem; de gingo en hel flock och höllo fanan; några måste hålla tag i duken, för att vinden inte skulle slita sönder den, medan tåget, framåtlutat, stretade nedför backen mot vädret. Men över stormens dån ljödo då och då några toner av Sira Eiriks skallande röst, under det han kämpade sig fram och sjöng:
Venite: revertamur ad Dominum; quia ipse cepit & sanabit nos: percutiet & curabit nos, & vivemus in conspectu ejus. Sciemus sequemurque, ut cognoscamus Dominum. Alleluia.[19]
Kristin stannade, hon som alla de andra kvinnorna, när processionen kom till det ställe där vattnet hade översvämmat vägen; men de vitklädda unga gossarna, djäknarna och prästerna voro redan uppe på bron, och männen följde efter nästan allesamman — vattnet nådde dem till knät.
Bron skakade och skalv, och nu varseblevo kvinnorna att norrifrån kom ett helt hus drivande nedåt mot bron. Runt och runt virvlades det av strömdraget, medan det fördes nedåt; det var halvt sönderbräckt, och timmerstockarna hade skilt på sig, men ännu hängde det ihop. Hustrun från Ulvsvolden tryckte sig intill Kristin Lavransdotter och jämrade sig högt — hennes mans två halvvuxna bröder voro bland korgossarna. Kristin ropade utan ord till Jungfru Maria och såg spänt mot skaran mitt på bron, där hon kunde urskilja Nåkkves vitklädda gestalt bland männen som höllo fanan. Nästan drunknad i larmet trodde kvinnorna sig ännu kunna urskilja Sira Eiriks röst som sjöng.
Prästen stannade på brovalvets krön och lyfte korset högt, då huset törnade emot. Bron skakade och gav efter — för folket på båda stränderna såg det ut som om den föll undan litet mot söder. Så gick tåget vidare, försvann bakom brons kullriga rygg syntes igen på andra stranden. Husvraket hade trasslat in sig i bråten av annat drivgods, som fastnat i brons nedre stockar.
Så, plötsligt som ett järtecken, silade silverglänsande ljus fram ur de vinddrivna skymassorna — den svällda strömmen blev mattblank som smält bly så långt man kunde se. Moln och dimma brusto sönder — solen bröt sig igenom, och när processionen kom tillbaka över bron igen, gnistrade strålarna på korset, på prästen vita alba lyste stolans korslagda flikar underbart purpurblått. Dalen låg förgylld och vitglittrande liksom på bottnen av en grotta av svart mörker, ty uppe kring fjällens panna lågo ovädersskyarna, undanträngda av solstrålarna, och gjorde det svart inåt vidderna, dimman flydde in mellan höjderna, och den stora toppen ovan Formo stack upp ur mörkret, bländande vit av nyfallen snö. Kristin hade sett Nåkkve gå förbi. De genomvita plaggen hängde fastklibbade kring gossarna, medan de sjöngo ur fyllda lungor mot solskenet:
Salvator mundi, salva nos omnes, Kyrie, eleison, Christe, eleison, Christe, audi nos —.
Prästerna, korset hade tågat förbi, skaran av bönder följde efter i tunga, vattendränkta kläder, men de sågo sig omkring på vädret med undrande och strålande uppsyn, medan de togo upp sången — Kyrie, eleison!
Då såg Kristin — hon trodde icke sina egna ögon, nu var hon den som måste gripa tag i grannkvinnan efter stöd. Erlend var det ju som gick där i processionen; han var klädd i en drypande våt renskinnskolt med hättan dragen över huvudet — men det var han; han höll munnen halvöppen och ropade Kyrie, eleison om de andra — nu såg han rakt på henne, i detsamma han gick förbi — hon kunde ej riktigt tyda uttrycket i hans ansikte; det var som skuggan av ett leende över det —.
Tillsammans med de andra kvinnorna slöt hon sig till tåget uppåt kyrkbacken och stämde med de andra in efter de unga männen, som sjöngo litanian. Hon var ej medveten om annat än sitt eget hjärtas vilda hammarslag.
Under mässan såg hon en skymt av honom en enda gång. Hon tordes ej stå på sin vanliga plats, gömde sig i mörkret inne i norra skeppet.
Så snart gudstjänsten var över, skyndade hon ut. Hon sprang från sina tärnor, som voro i kyrkan. Därute låg bygden ångande i solen. Kristin sprang hemåt, utan att fråga efter att vägen nu var bottenlös.
Hon dukade sitt bord och ställde det fyllda mjödhornet framför husbondens högsäte, innan hon tog sig tid att byta ut de våta kläderna mot helgdagsdräkten — den mörkblå, utsydda klänningen, silverbältet, skorna med spännen och huvudklädet med de blå kanterna. Så föll hon på knä inne i kammaren. Hon kunde ej tänka, hon kunde inga ord finna själv, som hon gärna velat — om och omigen läste hon Ave Maria — sälla min Fru, käre Herre, Jungfruns son — du vet vad jag menar —.
Det dröjde och dröjde. Av sina tjänarinnor hörde hon att männen visst hade gått till bron igen — med bilor och hakar arbetade de för att få bort bråten av vrakgods, som satt sig fast — det gällde att rädda bron. Prästerna hade också gått dit, sedan de lagt av sig sina skrudar.
Det var långt efter middagstimmen som männen kommo hem. Hennes söner, Ulv Haldorsson och de tre svennerna, en gammal man och två småpojkar, som voro på gården såsom socknens fattighjon.
Nåkkve hade redan satt sig till bords på sin plats, till höger om husbondens högsäte. Så reste han sig plötsligt, steg ut på golvet och gick bort mot dörren.
Kristin kallade honom halvhögt vid namn.
Då kom han tillbaka och satte sig igen. Färgen kom och gick i det unga ansiktet, han höll ögonen nedslagna, och rätt som det var måste han bita sig i underläppen. Modern såg att han ansträngde sig till det yttersta för att behålla herraväldet över sig själv — men han lyckades i alla fall.
Till sist var då också den måltiden slut. Sönerna vid innerbänken reste sig, kommo runt den tomma bordsändan med högsätet, rättade som av gammal vana litet på bältet, sedan de stuckit kniven tillbaka i slidan, och gingo ut.
När de alla voro borta, följde Kristin efter. I solskenet strilade det nu från alla tak. Det fanns icke en människa på tunet utom Ulv — han stod på stenhällen utanför sin egen stugdörr.
Hans ansikte blev underligt hjälplöst, när husfrun kom bort till honom. Han sade ingenting, då frågade hon stilla:
»Talade du med honom?»
»Icke många ord. Nåkkve och han talade med varandra, så att jag —»
Ett ögonblick efteråt sade han:
»Han var litet orolig — för er allesamman — när det blev sådan vårflod. Så hade han tänkt han måste hem och se hur här stod till. Nåkkve sade honom hur du ställt med det —.
Jag vet icke hur han fått höra — att du givit bort de skinnen han sände dig med Gaute i höstas. Han var vred däröver. Och så för att han fick veta att du hade skyndat hem strax efter mässan — han hade tänkt du skulle väntat och talat med honom —»
Kristin sade ingenting; hon vände om och gick in.
Denna sommar var det ständigt trassel och oenighet mellan Ulv
Haldorsson och hans hustru. Ulvs halvbrors son, Haldor Jonsson,
hade kommit till sin frände på våren och hade sin hustru med;
han hade gift sig året förut. Meningen var nu att Haldor skulle
leja den gård Ulv ägde i Skaun och flytta dit nästa fardag, men
Jartrud var ond, ty hon tyckte Ulv hade givit brorsonen för
goda villkor, och hon förstod det var männens avsikt att Haldor
kanske genom en eller annan åtgärd skulle få äganderätt till
gården efter farbroderns död.
Haldor hade varit Kristins skosven på Husaby, och hon satte stort värde på den unge mannen, tyckte också om bustrun, som var en stilla, behaglig kvinna. Litet efter midsommar fingo de två unga en son, och Kristin lånade henne vävstugan, där husfruarna på gården själva brukat ligga, när de fingo barn — men Jartrud tog illa upp att Kristin själv gick barnaföderskan tillhanda som den förnämsta hjälperskan vid förlossningen — ehuru Jartrud själv var ung och alldeles oerfaren, varken kunde hjälpa en barnsängskvinna eller sköta ett nyfött barn.
Kristin var gudmor till gossen, och Ulv höll barnsölet, men Jartrud tyckte att han kostade alltför mycket på det och lade alltför stora gåvor både på vaggan och på moderns säng. För att lugna sin hustru litet gav Ulv henne högtidligt flera dyrbarheter av sitt lösöre: ett förgyllt kors med kedja, en pälsfodrad kappa med stort silverspänne till, ett fingerguld och en sölja. Men hon förstod att han icke ville ge henne en endaste teg av den jord han ägde, förutom det som varit hans vängåva och morgongåva då han äktade henne — allt det övriga skulle gå till hans halvsyskon, såvida han själv ej fick avkomlingar. Och nu jämrade sig Jartrud över att barnet var dödfött och det icke såg ut som hon skulle få fler — hon blev till ett åtlöje i hela grannskapet, för att hon talade om detta med alla människor.
Ulv måste be Kristin att Haldor och Audhild skulle få bo i arenstugan, när den unga hustrun blivit kyrktagen. Kristin samtyckte gärna. Hon undvek Haldor, ty hon kom att påminna sig så mycket, som det var pinsamt att minnas, när hon talade med sin sven från förr i världen. Men hon kom att prata ganska mycket med hustrun, ty Audhild ville nödvändigt gå Kristin tillhanda så mycket hon kunde. Och frampå sensommaren blev barnet mycket sjukt; då tog Kristin hand om det och skötte det åt den unga, oerfarna modern.
När de båda unga om hösten reste norrut, saknade hon dem, men mest den lilla späda gossen. Så oförnuftigt hon visste det var, så hade hon under dessa år ej kunnat annat än känna ett slags smärta för att hon med ens tycktes ha blivit ofruktsam — fast hon ej var någon gammal kvinna, inte fyrtio år ännu.
Det hade hjälpt henne att hålla tankarna borta från mycket som gjorde ont, att hon haft den unga, barnsliga kvinnan och spädbarnet att hjälpa och sköta om. Och hur tungt hon än tyckte det var att se Ulv Haldorsson ej haft bättre lycka med sitt gifte, så hade sakernas läge i gårdsfogdens stuga mycket dragit hennes tankar från vissa andra ting.
Ty efter Erlends uppförande på gångdagen förmådde hon knappat mera tänka på hur det hela skulle sluta. Att han inför allas ögon kommit till bygden och kyrkan och så rymt norrut igen utan att hälsa sin hustru med ett ord, det tycktes henne så hjärtlöst, så nu trodde hon att han till sist blivit henne likgiltig —.
Med Simon Andresson hade hon icke växlat något ord sedan den dag under vårflödet då han kom för att hjälpa henne. Vid kyrkan hälsade hon på honom och talade oftast litet med sin syster. Vad de tänkte om hennes förhållanden och detta att Erlend flyttat upp till Dovre visste hon ej.
Men söndagen före Bartolomeusmässan var herr Gyrd av Dyfrin med Formofolket i kyrkan. Simon såg mycket glad ut, då han gick in till mässan vid sin brors sida. Och Ramborg kom bort till Kristin efter gudstjänsten, viskade ivrigt att hon var med barn igen och väntade det till Mariamässan i vår:
»Kristin, syster, kan du icke komma med hem och dricka med oss i dag?»
Kristin skakade sorgset på huvudet, klappade den unga kvinnans bleka kind och bad Gud låta detta lända föräldrarna till glädje. Men hon kunde ej fara till Formo, sade hon.
Efter brytningen med svågern hade Simon tvingat sig till att
tänka att det var bäst så. Han hade en sådan ställning att han
icke behövde fråga efter vad folk tänkte om hur han handlade i
varje avseende; han hade hjälpt Erlend och Kristin, när det gällde,
och det stöd han kunde giva dem här i bygden var icke så mycket
värt att han finge göra sitt eget liv så trassligt för den sakens
skull.
Men när han fick veta att Erlend lämnat bygden, blev det omöjligt för Simon att bibehålla det tunga, sega lugn han tillkämpat sig. Fåfängt sade han sig själv att det var då ingen som hade ordentligt reda på hur det hängde ihop med Erlends bortovaro — folk sladdrade så mycket och visste så litet. Han kunde då i alla fall icke lägga sig i detta. Orolig till sinnes var han likafullt. Emellanåt funderade han på om han inte borde uppsöka Erlend på Haugen, ta tillbaka de ord han sagt, när de skildes — så finge han sedan se om han ej kunde finna på någon utväg att ordna saken mellan sin svåger och hustruns syster. Men Simon kom inte längre än till att tänka på det.
Han trodde nu ej att någon kunde märka på honom hur orolig han kände sig. Han levde som han haft för vana, brukade sin sätesgård och ställde med sina andra egendomar, var munter och drack käckt i vänners lag, låg inåt fjället på renjakt, när han hade tid till det, skämde bort sina barn, när han var hemma, och aldrig föll det ett ovänligt ord mellan honom och hans hustru. För gårdens folk måste det snarast se ut som om ömheten mellan honom och Ramborg nu var större än någonsin förut, eftersom hustrun nu var mera jämn och lugn i sitt sätt och aldrig mer visade några anfall av dåligt lynne och barnsligt vredesmod för småsaker. Men i hemlighet kände Simon sig skygg och osäker i umgänget med henne — han kunde ej mera ta henne halvt som hon vore ett barn, hon också, som han smågnabbades med och skämde bort. Nu visste han ej längre hurudan han skulle vara mot henne.
Därför visste han ej heller hur han skulle uppta det, då hon en kväll sade till honom att hon skulle få ett barn igen.
»Du är väl icke så särdeles glad åt det, du», sade han till sist och strök hennes hand.
»Du är nu väl glad, hoppas jag?» Ramborg smög sig närmare honom, hon tycktes mitt emellan gråt och skratt, och han log litet förlägen, då han drog henne till sig.
»Jag skall vara rimlig denna gången, Simon, och icke skepa mig så som förut. Men du skall bli kvar hos mig, hör du — om alla dina svågrar och bröder fördes bundna i en rad till galgen, så får du icke draga dina färde från mig för det!»
Simon log sorgset:
»Varthän skulle jag fara, Ramborg min —? Geirmund, den arme stackaren lär väl icke blanda sig i någon högmålssak — och han är väl den ende av mina svågrar och fränder som jag icke har kommit i träta med ännu —»
»Åh—», Ramborg drog på munnen hon också, medan tårarna runno. »Den ovänskapen er emellan har ej längre varaktighet än tills de behöva en handräckning och du tänker du kan giva den. Jag känner dig väl nu, husbonden min —»
Fjorton dagar därefter var det som Gyrd Andresson helt oväntat
kom gården. Dyfrinsriddaren hade bara en enda sven med
sig i följe.
Mötet mellan bröderna gestaltade sig så att de icke bytte många ord. Herr Gyrd lät förstå att han ju icke hade sett sin syster och svåger på Kruke under alla dessa år, och därför hade han nu äntligen kommit sig för att fara och hälsa på dem; och då han väl var i dalen, så tyckte Sigrid att han måste då också gästa på Formo, »ja, då tänkte jag, broder, att du är väl icke mera vred på mig än att du vill unna mig och min sven mat och husrum tills i morgon».
»Det kan du väl veta», sade Simon. Han stod och såg ned, mörkröd i ansiktet, »Det var — vänligt av dig, Gyrd, att du ville komma till mig.»
Bröderna drevo omkring tillsamman ute, sedan de hade ätit. Säden började gulna här i de sluttningar nedåt älven som voro vända mot solen. Det var så vackert väder — Lågen blänkte nog så stillsam nu med små vita glimtar nere i alskogen. Stolta, glänsande skyar drogo över sommarhimlen — solskenet fyllde hela dalbäckenet, och fjället mitt emot låg så ljust blått och grönt i ett värmedis och farande skuggor av skyarna.
Inne från hagen bakom dem dunkade det, när hästarna trampade på den torra marken — flocken kom sopande rätt igenom aldungarna. Simon lutade sig över gärdesgården: »Få-å-len, fålen —! Han börjar bli gammal nu, Bronsvein», sade han. Gyrds häst sträckte fram halsen över gärdslet och nosade mot husbondens skuldra.
»Aderton vintrar» — Gyrd smekte hästen. »Jag tyckte så, frände — den där saken — det var alltför illa, om den skulle göra slut på vänskapen mellan dig och mig», sade han utan att se på sin bror.
»Det har harmat mig var dag», svarade Simon sakta. »Och tack för att du kom, Gyrd!»
De gingo vidare längs gärdsgården, Gyrd före, Simon traskade efter. Till sist slogo de sig ned vid kanten av en sliten gulsvedd, stenig ängsvall. Det doftade sött och starkt av de små volmar som lågo här och var, där lien kunnat skrapa med sig litet kort, blomsterblandat gräs mellan stenrösen. Gyrd berättade om förlikningen mellan kung Magnus och Haftorssönerna och deras medhållare. Simon frågade om en stund:
»Menar du — är det alldeles otroligt att någon av dessa Erlend Nikulaussons fränder skulle vilja fresta på att få honom helt förlikt och i kungens fulla nåd?»
»Jag förmår ej mycket», sade Gyrd Darre. »Och de äro honom icke blida, Simon, de som kunde förmå det. Ja, jag har föga lust att tala om detta nu —. Mig tycktes han en djärv och täckelig man, men han skötte illa sitt företag, mena de andra. Men helst ville jag icke tala om detta nu — jag vet att du håller mycket av denne din svåger —»
Simon satt och stirrade ut över de solvita glimtarna på lövträdens toppar nedanför backen och på älvens lysande glitter. Undrande tänkte han — ja, på ett sätt var det verkligen sant, vad Gyrd sade.
»Annars så äro vi nu ovänner vid den här tiden, Erlend och jag», sade han. »Det är en god stund sedan vi talades vid.»
»Tyckes mig du har blivit mäkta trätgirig med åren, Simon», sade Gyrd och skrattade till litet.
»Har du aldrig tänkt på», frågade han strax efteråt, »att flytta bort från dalen här? Vi fränder kunde stödja varandra bättre, om vi bodde närmare varandra.»
»Kan du tänka dig slikt —? Formo är ju min odalgård —»
»Åsmund på Eiken äger sin part i den gården med odalrätt. Och jag vet att han icke är ovillig att byta odal mot odal — han har icke slagit det ur hågen än, om han kunde få din Arngjerd till Grunde, på de villkor han nämnde —»
Simon skakade på huvudet.
»Vår farmors släkt har setat här på gården alltifrån hedenhös. Och det är här jag har tänkt att Andres skall sitta efter mig. Jag tror icke du är vettig, bror — skulle jag skilja mig från Formo!»
»Nej, det är ju rimligt —», Gyrd rodnade lätt. »Jag tänkte endast — kanske — i Raumarike har du de flesta fränderna dina — och vännerna från ungdomen — om du kanske kunde tänka du skulle trivas bättre där.»
»Jag trivs här.» Simon hade också rodnat. »Här är det ställe där jag kan sätta pilten i ett säkert säte.» Han såg bort på Gyrd, och broderns fina, fårade ansikte fick ett förläget uttryck. Gyrds hår var nästan vitt nu, men han var lika slank och smidig i kroppen ännu. Han rörde på sig litet oroligt — några stenar i röset lossnade, rullade utför backen och in i säden.
»Skall du vräka ned hela röset över min åker?» frågade Simon skrattande och gjorde rösten barsk. Gyrd spratt upp, lätt och ledigt, räckte ena handen åt brodern, som var mera tungrodd.
Simon behöll broderns hand i sin ett ögonblick, sedan han kommit på fötter. Så lade han sin egen på broderns axel. Då gjorde Gyrd detsamma; med händerna löst lagda på varandras axlar gingo bröderna långsamt backarna uppåt mot gården.
De sutto tillsamman borta i Sämundstugan på kvällen — Simon skulle ligga hos brodern. Aftonbönerna hade de läst, men de ville tömma ölstånkan, innan de gingo till vila.
»Benedictus tu in muliebris — mulieribus — minns du?» skrattade Simon med ens.
»Ja — det kostade mig en mörbultad rygg några gånger, innan Sira Magnus fick ur mitt huvud farmors vrånga lärdomar» — Gyrd log vid minnet. »Hårdhänt var han också som djävulen. Minns du, bror, en gång då han satt och klådde sig på benen och hade lyft upp rockskörtet — du viskade till mig att hade du varit så illa vanskapt i benen som Magnus Ketilsson, så skulle du blivit präst du också och alltid gått i långrock —»
Simon smålog — han tyckte att han med ens såg för sig broderns pojkansikte, färdigt att spricka av undertryckt skratt, med rädda, ömkliga ögon: de voro ej stora pojkar på den tiden, och Sira Magnus var svårt hårdhänt, när han skulle aga dem —.
Värst klyftig hade inte Gyrd varit som barn. Ja, det var inte för manlig klokhets skull som Simon älskade Gyrd nu heller. Men han blev varm av tack och ömhet mot brodern, där han satt — tack för var dag av deras brödralag nu i snart fyrtio år — för Gyrd, sådan han var, den mest trofaste, sveklöse av män.
Så detta, att han fått tillbaka sin bror Gyrd, det tyckte Simon
var som han i alla fall fått fäste med ena foten. Och nu hade hans
liv länge varit rent orimligt vrångt och invecklat.
Det strömmade varmt igenom honom, var gång han tänkte på Gyrd, som hade kommit till honom för att gottgöra vad han själv brutit, då han red ut från broderns gård i vredesmod och med okvädinsord. Det strömmade över av tack inom honom — han måste visa mer tacksamhet än mot Gyrd.
En sådan man som Lavrans — hur han skulle .ha tagit en dylik händelse, visste Simon nog. Han kunde efterlikna sin svärfar, så långt hans förmåga sträckte sig — med allmosegärning och dylikt. Så långt som till förkrosselse och beskådande av Herrens sår lyckades han inte komma, inte på annat vis än om han satte sig att stirra oavvänt på krucifixet — men det var icke så Lavrans hade menat. Ångertårar fick han icke fram — han hade nu väl icke gråtit mer än två, tre gånger, sedan han lämnat barndomen bakom sig, och icke när han särskilt bort göra det — de gånger då han försyndat sig svårt — med Arngjerds mor, då han var gift man — och så detta mandråpet förra året. Likväl hade han ångrat djupt, han tyckte han ångrade alltid av hjärtat sina synder, biktade samvetsgrant och gjorde noggrant bot efter prästens föreskrift. Han läste alltid med iver sina böner, var noga med att ge rätt tionde och rundliga allmosor — med särskilt frikostig hand för att ära Sankt Simon Apostel, Sankt Olav, Sankt Mikael och Jungfru Maria. För övrigt slog han sig till ro med vad Sira Eirik sagt, att i korset allena var frälsning, och huruledes en man eljest skulle möta och kämpa mot fienden, det styrde Gud och icke han själv.
Men nu kände han en åtrå att visa sin tacksamhet inför det heliga på ett mera innerligt sätt. Han skulle vara född på Jungfru Marias födelsedag, så hade hans mor sagt — han kom på den tanken att han nu skulle visa Drottens moder sin vördnad med en bön som han ej brukat läsa dagligen. Han hade fått upptecknad åt sig en vacker bön den tid han var i kungsgården, och nu letade han rätt på det lilla pergamentet.
Det var nog mera för att täckas kung Håkon än för Guds och Marias skull, fruktade han nu efteråt, som han skaffat sig några sådana småskrifter med böner och lärt sig dem, medan han var vid hirden. Alla de unga männen gjorde det, ty kungen hade den vanan att han förhörde kärtesvennerna om vad de kände till av slik nyttig lärdom, när han låg om kvällarna och icke kunde somna.
Håhå jaja — det var nu länge sedan. Kungens sovkammare i stenhallen på Oslo kungsgård. På det lilla bordet vid sängen stod ett ensamt ljus och brann — skenet föll över det fint skurna, vissnade och åldrade mansansiktet, som vilade mot de upptornade röda sidendynorna. När prästen slutat läsa högt och gått sin väg, tog kungen ofta själv boken, låg och läste med den tunga folianten stödd mot de uppdragna knäna. På två pallar borta vid den stora, murade eldstaden sutto kärtesvennerna — Simon fick nästan alltid vakten tillsammans med Gunstein Ingason. Det var trevligt i sovkammaren — elden brann klart och värmde utan att ryka, rummet tycktes så skyddat med det kryssvälvda taket och väggarna alltid klädda med bonader. Men sömniga blevo de av att sitta så — först höra prästen föreläsa och sedan vänta, tills kungen föll i sömn; det blev nästan aldrig förrän inemot midnatt. När han sov, hade de tillåtelse att tura om med att vaka och dessemellan vila på bänken mellan eldstaden och dörren in till samtalshallen. Så sutto de och längtade efter det och kvävde gäspningarna.
Det kunde hända att kungen gav sig i tal med dem — det skedde ej ofta, men då var han ofantligt huld och vinnande. Eller också läste han upp ur boken ett tänkespråk eller några rader ur en sång, som han tyckte de unga männen kunde få nytta eller hälsobot av att höra.
En natt hade han själv vaknat av att kung Håkon ropade på honom — i beckmörker; ljuset hade brunnit ned. Utom sig av blygsel fick han blåsa liv i glöden och tända ett nytt ljus. Kungen låg och log så skälmaktigt:
»Snarkar Gunstein alltid så förskräckligt?»
»Ja, herre!»
»Du delar säng med honom i härbärget också, tror jag? Du kunde nästan med rimlighet kräva att en tid få till sängkamrat någon som bullrar mindre, när han sover.»
»Tack, herre — men det gör mig ingenting, herre konung!»
»Du måste väl vakna du, Simon, när detta tordön brister lös alldeles invid ditt öra — gör du ej det?»
»Jo, ers nåde, men då stöter jag till honom ganska osakta och vänder honom på andra sidan.»
Kungen skrattade:
»Jag undrar om I unge män förstån att slik sömnlust är en stor Guds gåva? När du hunnit till mina år, vän Simon, kanske du då minnes dessa mina ord —»
Det är ett ändlöst fjärran — klart skönjbart likväl, men icke som om det skulle vara han, som sitter här, som hade varit den unge kärtesvennen —.
En dag i början på advent, då Kristin var så gott som ensam i
gården — sönerna körde hem ved och mossa — överraskades hon
av att Simon Darre kom ridande in på tunet. Han hade till ärende
att bjuda henne och hennes söner på gästabud hos sig under julen.
»Du förstår väl, Simon, att vi icke kunna detta», sade hon allvarligt. »Vänner kunna vi ju vara i våra hjärtan likaväl, du och Ramborg och jag — men en människa råder icke alltid själv över vad hon får göra, det kan du väl förstå.»
»Du kan väl icke mena att du vill driva det så långt att du icke far till din enda syster, när hon väntar sin nedkomst?»
Kristin hoppades att det skulle gå bra och bli till glädje för dem båda, »men jag kan icke svara dig säkert på det om jag kan komma».
»Det kommer att synas alla människor mäkta underligt», sade Simon häftigt. »Du har ord om dig att vara den bästa närkvinna — och hon är din syster — och I två ären husfruar på de två största gårdarna här norrut i bygden.»
»Det har nu icke kommit så få barn till världen på storgårdarna här de sista åren, och jag har ännu icke varit ombedd att komma. Det är icke längre så, Simon, att det icke hålles för höviskt skick såvida ej Jörundgårdshustrun är med.» Hon såg att han blev mycket ledsen över hennes ord, och då sade hon: »Hälsa Ramborg att jag skall fara till henne och hjälpa henne, när tiden är inne — men till julgillet kan jag icke komma, Simon.»
Men åttondedag jul mötte hon Simon, när han kom till mässan utan Ramborg. Nej, hon mådde bra, sade han, men hon skulle vila och samla krafter, ty i morgon for han söderut till Dyfrin med henne och barnen — det var sådant fint slädföre, och då Gyrd hade bett dem och Ramborg hade sådan lust att fara, så —.
IV.
Dagen efter Pålsmässan red Simon Darre norrut över Mjösen, följd av två svenner. Det hade blivit stark frost, men han tyckte ej han kunde stanna hemifrån längre; slädföljet fick komma efter, så snart kölden gav med sig litet.
I Hamar träffade han en vän, Vigleik Pålsson från Fagaberg, och de redo vidare i varandras sällskap. När de kommo till Hamar litle, rastade de en stund i en gård där det var ölutskänkning. Medan de sutto och drucko, röko några fulla pälshandlare i luven på varandra inne i stugan; till slut steg Simon upp, gick emellan och skilde dem åt, men härvid fick han ett knivstyng i högra underarmen. Det var ej stort mer än en rispa, så han brydde sig inte om det, men krogkvinnan ville nödvändigt få binda en trasa omkring.
Han red hem med Vigleik och låg hos honom under natten. Männen delade säng, och fram på morgonsidan vaknade Simon av att den andre bråkade i sömnen. Flera gånger ropade Vigleik hans namn, och då väckte Simon honom och frågade vad som felades honom.
Vigleik kunde ej riktigt minnas sin dröm. »Men faslig var den, och du var med i den. Ett minns jag — Simon Reidarsson stod här i stugan och bad dig gå ut med honom — jag såg honom så livs levande, jag kunde ha räknat var fräkna i hans ansikte.»
»Den drömmen ville jag du kunde sälja åt mig», sade Simon, halvt på skämt och halvt på allvar. Simon Reidarsson var hans farbrors son, och de hade varit goda vänner under pojkåren; den andre Simon hade dött i tretton-årsåldern.
Då männen på morgonen skulle sätta sig till bords, såg Vigleik att Simon inte hade knäppt igen tröjärmen över högra handleden. Det syntes rodnad och svullnad ända ned på utsidan av handen. Han nämnde detta, men Simon skrattade. Och då vännen litet senare bad honom stanna några dagar och invänta sin hustru här — Vigleik kunde ej glömma den där drömmen — så svarade Simon Andresson nästan vredgat:
»Så illa har du väl icke drömt om mig, Vigleik, som att jag lade mig och kurade för ett sådant lusbetts skull —?»
Vid solbärgningen redo de ned på Losnavattnet. Det hade varit den vackraste dag; nu förgylldes och rodnade de höga, blå och vita fjällen i aftonljuset, men de rimtyngda lunderna utmed älven stodo ludet grå i skuggan. Männen hade ypperliga hästar och en frisk ritt framför sig över den långa sjön — små isbitar sprätte klingande och klirrande fram under hästhovarna. Den kalla blåsten stod stark emot dem; Simon frös — men strax efteråt genomströmmades han trots kölden av en underlig, kväljande hetta — så kommo frossbrytningar, som tycktes tränga ända in till märgen. Under tiden kände han tungan svälla och bli konstigt tjock bak i svalget. Redan innan de kommit över vattnet måste han stanna och be en av svennerna om hjälp att fästa upp kappan, på sådant sätt att den stödde under högra armen.
Männen hade hört Vigleik Pålsson tala om sin dröm; nu ville de att husbonden skulle visa dem såret. Men Simon sade det var ingenting — det sved bara litet: »— jag får kanske tåla att vara vänsterhänt några dagar.»
Men frampå kvällen, då månen var uppe och de redo högt uppåt åsen norr om sjön, märkte Simon själv att hans arm kanske kunde bli något besvärlig i alla fall. Det värkte ända upp i armhålan, stötarna på hästryggen vållade honom stor plåga — blodet bultade och bultade i den sjuka lemmen. Och det bultade i hans huvud också och gjorde ont i nacken och uppåt. Han kände sig het, och han frös om vartannat.
Vintervägen gick här högt uppe i sluttningen, sträckvis genom skog och sträckvis åter över vita gärden. Simon såg det alltsamman — fullmånen seglade lysande på den blekblå himlen, alla stjärnor hade den drivit långt bort ifrån sig, endast en och annan stor vågade sig till att vandra fjärran på fästet. Det glittrade och glimmade över de vita markerna; skuggorna föllo korta och skarpa på snön — inne i skogen låg ljuset osäkert i stänk och strimmor mellan de snötunga granarna. Simon såg allt detta —
Men samtidigt såg han alldeles tydligt ett gärde med tuvigt, askbrunt gräs i tidig vårsol. Några smågranar hade skjutit upp här och där i utmarken, de lyste gröna som sammet i solen. Han kände igen sig, det var beteshagen hemma vid Dyfrin. Alskogen bakom gärdet stod med vårligt gråblanka stammar och topparna bruna av blom — där bortom drogo sig de långa, låga Raumariksåsarna tindrande blå, ännu vitfläckiga av snö. De gingo nedåt mot aldungarna, Simon Reidarsson och han, hade metdon och gäddljuster med sig — de skulle ned till sjön, som låg mörkgrå med uppluckrad, töande is, för att fiska vid mynningen till dess avloppså. — Den döde brödrungen gick vid hans sida; han såg lekkamratens krullhår, som stack fram under mössan, rödaktigt i vårsolen, kunde urskilja var fräkna i pojkens ansikte. Den andre Simon sköt ut underläppen litet och blåste — ph, ph — när han tyckte hans namne pratade dumheter. De hoppade över rännilar, skuttade från tuva till tuva över snövattnet som genomträngde gräsvallen. Det växte mossa på bottnen — det svällde och reste sig så friskt grönt nere i vattnet.
Han var visserligen vid sans — hela tiden såg han ridvägen, backe upp och backe ned genom skog, över vita marker i glittrande månsken, såg de sovande husklungorna under översnöade tak kasta skuggor utåt gärdena, så dimbandet över älven i daldjupet — och visste att det var Jon som red strax bakom honom och kom fram jämsides med honom, när de voro ute på öppna gläntor — men ändå kom han att säga Simon till mannen flera gånger. Han visste att det var galet men kunde ej låta bli, fast han såg att svennerna blevo kusliga till mods.
»Vi få laga att vi hinna till munkarna i Roaldstad i natt, karlar», sade han en gång då det klarnade litet för honom.
Svennerna ville övertala honom att avstå — de borde väl hellre se till att komma inomhus med det snaraste, de nämnde närmaste prästboställe. Men husbonden höll fast vid sin mening.
»Det kostar på hästarna det, Simon —», de två svennerna tittade i mjugg på varandra.
Men Simon skrattade litet. De fingo orka det för en gångs skull. Han tänkte på de tröttsamma milen. Smärtan jagade genom hela hans kropp, när han stötte i sadeln. Men hem ville han. Ty — nu visste han att han var »feg» —.[20]
Fast han frös in i hjärteroten och omväxlande kände brännande hetta i vinternatten, så kände han samtidigt den ljumma vårsolen i beteshagen därhemma, och den döda gossen och han gingo och gingo mot aldungarna.
Under korta ögonblick vek synvillan, och hans huvud blev klart, det bara värkte så förfärligt. Han bad en av svennerna skära upp ärmen över den sjuka armen. Han bleknade, och svetten silade ned över hans ansikte, då Jon Dolk varsamt sprättade upp tröjan och skjortan från handlinningen till axeln, medan han själv stödde den svullna lemmen med vänster hand. Det lättade litet en stund.
Männen rådslogo efteråt — från Roaldstad fingo de visst se till att få ett bud sänt söderut till Dyfrin. Men Simon kom med invändningar. Inte ville han oroa sin hustru med ett sådant bud, då det kanske var i oträngt mål — en slädfärd i detta smällkalla väder var icke god. Kanske, när han kom hem till Formo, fick man se. Han försökte småle mot Sigurd för att liva upp den unge svennen — han såg ju riktigt förskrämd och olycklig ut.
»Men I fån skicka bud efter Kristin i Jörundgård, strax vi komma hem — hon är så god läkekvinna hon.» Han kände sin tunga tjock och styv som trä, när han sade det.
»Kyss mig, Kristin, min fästmö!» Då skulle hon tro att han talade i yrsel. Nej, Kristin — vad hon skulle bli förundrad!
Erlend hade förstått det. Ramborg hade märkt det. Men Kristin — hon satt där med sin sorg och harm — så vred och så förbittrad hon nu var på denne Erlend — hon hade icke en tanke för någon annan än honom nu heller. Du har aldrig frågat så mycket efter mig, Kristin, min älskade, att du tänkt på om det blev mig tungt, när jag skulle vara bror åt den som en gång lovats mig till viv —.
— Han hade ju ej vetat om det själv, den gången då han skildes från henne utanför klosterportarna i Oslo — att han så här skulle fortsätta att tänka på henne. Att han skulle sluta med att tycka att ingenting han fått i livet var fullgod ersättning för vad han miste då. »För den mö som var mig tingad i min ungdom.»
Hon skulle höra det, innan han dog. En kyss skulle hon ge honom —.
»Jag är den som älskade dig och som älskar dig ännu —»
De orden hade han hört en gång, och han hade aldrig kunnat glömma dem. Det var ur boken om Jungfru Marias järtecken, det var en sägen om en nunna, som rymde ur sitt kloster med en riddare. Maria mö — hon frälste dessa två till slut och gav dem förlåtelse trots deras synd. Var det synd att han sade det till sin hustrus syster, innan han dog, så fick Guds moder skaffa honom tillgift för detta också —. Det var ej så ofta han hade besvärat henne med att be om något —.
— Jag trodde ej själv den gången att jag aldrig skulle bli riktigt glad och lustig mera —.
»Nej, Simon, det är alltför tungt för Socka, om hon skall bära oss båda — så långt som hon måst löpa i natt», sade han till den som satt sig upp på hästen bakom honom och stödde honom. »Jag ser nog att det är du, Sigurd, men jag tyckte du var en annan —.»
De kommo fram till pilgrimshärbärget frampå morgonsidan, och
de två munkarna, som förestodo det, togo hand om den sjuke. Men
då han under deras vård kryat till sig något och feberyrseln
avtagit, tvingade sig Simon Andresson till att få låna en släde och köra
vidare norrut.
Det var gott före, och de bytte hästar under vägen, foro hela natten och kommo fram till Formo nästa morgon i dagbräckningen. Simon hade legat i halvdvala under allt det som någon brett på honom. Det tyngde så — ibland tyckte han sig ligga krossad under tunga berghällar — och det gjorde så ont i huvudet. Ibland var han liksom borta, men så började smärtorna rasa igen inom honom — det var som om kroppen svällde och svällde, blev otänkbart stor och skulle till att sprängas i bitar. Det dunkade och dunkade i armen —.
Han försökte gå själv från släden och in — med den friska armen över Jons skuldra. Sigurd gick bakom och stödde honom. Simon märkte att männen voro grådaskiga i ansiktet av trötthet — två nätter å rad hade de suttit i sadeln. Han ville säga något till dem härom, men tungan lydde honom ej. Över tröskeln snavade han och for framstupa in i rummet — med ett vrål av smärta, då hans oformligt uppsvällda arm stötte emot något. Svetten silade av honom, när han sväljde de stönanden som ville fram, medan han blev avklädd och hjälpt i säng.
Inte så långt därefter såg han att Kristin Lavransdotter stod borta vid eldstaden och stötte något med en klubba i en träskål. Ljudet kändes rakt genom hans huvud. Hon öste upp ur en gryta i en liten bägare och dröp droppar däri ur en glasflaska, som hon tog fram ur sitt skrin — tömde det stötta ur skålen i grytan och satte bredvid elden. Ett sådant stilla och säkert handlag hon hade —.
Nu kom hon bort till sängen med bägaren i handen. Hon gick så lätt. Hon var lika rak och vacker som ungmön varit, den smärta husfrun med det magra, allvarliga ansiktet under huvudlinet. Han var svullen bak i nacken också, det gjorde ont, när hon sköt ena armen under och lyfte upp honom litet. Hon stödde hans huvud mot sitt bröst, medan hon höll bägaren till hans mun med vänstra handen.
Simon log litet, och när hon varsamt lät hans huvud glida tillbaka på kuddarna, grep han med sin friska hand om hennes ena. Den var varken mjuk eller vit längre, den fina långsmala kvinnohanden.
»Du kan visst svårligen sömma silke med de fingrarna nu», sade Simon. »Men goda och lätta äro de — och friskt kall är din hand, Kristin!» Han lade den på sin panna. Kristin blev stående så, tills hon kände att hon blev varm ini handen, då bytte hon om och tryckte försiktigt sin andra hand mot hans brännheta panna — ända upp till hårfästet.
»Din arm är stygg, Simon», sade hon. »Men med Guds hjälp går det nog väl.»
»Jag är rädd, Kristin, att mig kan du icke hela, så duktig läkare du än än», sade Simon. Men hans min var nästan munter. Drycken började verka; han kände mycket mindre av smärtorna. Men det blev så konstigt med ögonen — som om han inte kunde styra dem — han trodde han måste visst ligga och skela med ett öga åt vardera hållet —.
»Det går nog med mig som det är skickat», sade han som förut.
Kristin gick åter till sina grytor — smorde en deg på linnelappar, kom tillbaka och svepte det heta omslaget om armen från fingertopparna och ända upp, bakom ryggen och fram över bröstet, där svullnaden gick i röda strimmor från armhålan. Det gjorde ont först, men snart skänkte det lindring. Hon lindade ylle utanpå och lade mjuka dunkuddar under armen. Simon frågade vad hon hade smetat på omslagen.
»Åh, det är åtskilligt — mest symphyticarot och svalört», sade Kristin. »Hade det endast varit sommar, så kunde jag tagit det friskt ur min örtagård. Men jag hade rikligt — Gud vare tack, jag har icke behövt något av det förr i vinter.»
»Vad var det du berättade om svalörten en gång — du hade hört det av abbedissan, då du var i klostret — om namnet —»
»Menar du det att på alla tungomål har den ett namn som betyder svalört — ända från Greklandshavet och hit till Nordanland?»
»Ja — för att den går i blom i alla land då svalorna vakna ur vinterdvalan?» Simon slöt läpparna litet fastare. Då hade han redan länge legat i jorden —.
»Jag vill ha min vilostad vid kyrkan här», sade han, »om det går så att jag dör nu, Kristin. Jag är nu en så rik man att Andres sannolikt kommer att sitta med någon makt här på Formo en gång i tiden. Undrar om det blir en son Ramborg får efter mig i vår —. Jag hade gärna levat så länge att jag sett två söner i min gård.»
Kristin sade att hon skickat bud till Dyfrin om detta, att han blivit så sjuk. Gaute — han hade ridit redan i morse.
»Du skickade väl icke det barnet i väg ensamt?» frågade Simon förskräckt.
Hon hade ej haft någon till hands som hon trodde kunde hinna med Gaute på Rauden[21], svarade hon. Simon sade att det blev en svår resa för Ramborg — måtte hon bara inte skynda på mer än hon stod ut med. »Men mina barn ville jag nog gärna se —»
En stund efteråt började han åter tala om sina barn. Han nämnde Arngjerd — kanske han gjort orätt, då han icke samtyckte till anbudet från folket på Eiken. Men mannen tycktes honom väl gammal — och han hade varit rädd för en sak — att Grunde ju sades vara något våldsam av sig, när han blev drucken. Arngjerd, henne hade han velat sätta i de tryggaste omständigheter. Nu blev det Gyrd och Gudmund som fingo råda över hennes giftermål. »Säg till mina bröder, Kristin — jag lät hälsa dem att de skulle se sig väl för i denna sak. Ville du ta henne till dig på Jörundgård en tid, skall jag tacka dig, där jag ligger. Och gifter Ramborg om sig, innan Arngjerd är försörjd, så får du ta henne till dig, Kristin. Ja, icke må du tro annat än att Ramborg alltid varit god mot henne — men skall hon få både styvmor och styvfar, är jag rädd hon skulle komma att hållas mer som en tjänarinna än som — ja, du minns jag var gift med Halfrid, när jag blev far till henne —»
Kristin lade milt sin hand på Simons och lovade att hon skulle göra allt vad hon kunde för flickan. Hon mindes vad hon själv sett — en vansklig ställning hade de barn som hade en storman till far och avlats i äktenskapsbrott. Orm och Margret, Ulv Haldorsson —. Hon strök och strök över Simons hand.
»Det är väl icke så visst heller att du dör den här gången, svåger», sade hon och log litet. Ännu kunde det gå som en återglans av ungmöns ljuva, milda leende över det magra, stränga kvinnoansiktet. Du ljuva, unga Kristin —.
Simon fick ej så stark feber den kvällen, och han kände mindre
av smärtorna, sade han. När Kristin bytte omslag på armen, var
den inte så uppsvälld; den kändes mjukare, märkena efter hennes
fingrar blevo kvar en stund, när hon varsamt klämde på den.
Kristin skickade tjänstfolket till sängs. Jon Dolk, som nödvändigt ville vaka hos sin husbonde, lät hon lägga sig borta på bänken. Kistbänken med det snidade ryggstödet lät hon flytta fram till sängen och satt där, lutad mot ena hörnet. Simon låg halvt i dvala eller sov — en gång, då han vaknade, såg han att hon letat reda på en spinnten åt sig. Hon satt så rak, hade stuckit in käppen med ulltotten under vänstra armen, fingrarna tvinnade tråden, tenen sjönk och sjönk vid sidan av hennes långa, slanka sköte — så virade hon upp tråden, snodde på nytt, tenen sjönk — han somnade av att se på det —.
När han vaknade igen fram på morgonsidan, satt hon likadant och spann. Skenet från ljuset, som hon ställt så att sängomhöljet skuggade för honom, föll rakt på hennes ansikte. Det var så blekt och stilla; den fylliga, mjuka munnen hade blivit smal och fast sluten, hon satt med nedslagna ögon och spann. Hon kunde ej se att han låg vaken och stirrade på henne i skuggan av sängtjället. Hon såg så genombedrövad ut att Simon kände det som om hjärtat blödde i honom, medan han låg och såg på henne.
Hon reste sig, var borta och skötte om elden. Så ljudlöst. När hon kom tillbaka, tittade hon in bakom sängomhänget — mötte hans öppna ögon ur mörkret.
»Hur är det med dig nu, Simon?» frågade hon milt.
»Gott — står det till med dig nu.»
Men han tyckte sig känna att det var ömt upp under vänstra armen också nu — och uppe under hakan, när han rörde på huvudet. Ånej, det var väl bara något han inbillade sig —.
— Åh, hon skulle nog aldrig tycka hon hade mist något, när hon försmådde hans kärlek — för den sakens skull kunde han gott förråda den för henne. Det kunde omöjligen göra henne mer tung till sinnes. Han ville säga henne det, innan han dog — en endaste gång: Jag har älskat dig alla dessa år —.
Febern tilltog på nytt. Och det gjorde ont i vänstra armen —. »Du måste försöka om du kan få sova igen, Simon. Kanske du nu fort blir bättre», sade hon sakta.
»Jag har sovit mycket i natt —.» Han började tala om sina barn igen — de tre han hade och höll så innerligt av — och det ofödda. Så tystnade han — smärtorna kommo tillbaka med sådan styrka. »Lägg dig litet nu, Kristin. Jon kan väl sitta uppe en stund, om du tycker det är nödvändigt att någon vakar.»
Om morgonen, då hon lösgjorde förbandet, såg Simon lugnt upp
hennes förtvivlade ansikte: Åh nej, Kristin, det var redan för
mycken värk och orenlighet i armen — frost hade jag också fått i
den, innan jag kom i din vård. Jag sade det ju, mig kan du icke
hela. Var nu icke sorgsen för detta, Kristin!»
»Du skulle icke färdats hela den långa vägen», sade hon matt.
»Ingen man lever längre än det är skickat för honom», svarade Simon som förut. »Jag ville hem — det är ett och annat att tala om — hur det skall ordnas efter mig.»
Han log litet:
»Alla eldar brinna ut omsider.»
Kristin såg på honom med tårblanka ögon. Alltid hade han haft så många ordstäv på läpparna. Hon såg ned i hans rödflammiga anikte. De tunga kinderna hade liksom sjunkit in, vecken under hakan lågo i djupa lager. Ögonen voro både slöa och glänsande på samma gång — så var det som om tankar och reda återvänt i dem, han såg upp på henne med den fasta, forskande blick som oftast funnits i de små stålgrå och skarpa ögonen.
När det blev full dager i rummet, såg Kristin att Simon blivit vass kring näsan — en strimma av vitt drog sig nedåt mot mungipan på vardera sidan.
Hon gick bort till den lilla glasrutan och stod där och sväljde gråten. Det glittrade och lyste gyllengrönt i det isade fönstrets tjocka beläggning, Därute var det nog en lika vacker vinterdag som det varit hela veckan —
— Det var dödstecknet, visste hon —.
Hon kom tillbaka, smög handen in under täcket — han var svullen kring fotlederna, uppåt benet.
»Vill du — vill du att vi skicka bud efter Sira Eirik nu?» sade hon sakta.
»Ja, i kväll», svarade Simon.
Han måste tala om det, innan han biktade och tog nattvarden. Efteråt fick han försöka vända sin håg åt annat.
»Underligt är det att det blir visst du som skall sköta om mitt lik», sade Simon. »Och något fagert lik är jag rädd att jag icke blir.»
Kristin undertryckte en snyftning. Hon gick bort och redde till en läskedryck igen. Men Simon sade:
»Jag tycker ej om dina drycker, Kristin — tankarna bli så oklara efter dem.»
Om en stund bad han att hon skulle ge honom litet i alla fall. »Men tag icke för mycket i den av det som dövar. Jag måste tala med dig om en sak.»
Han drack och låg och väntade på att smärtorna skulle ge med sig så pass att han orkade tala klart och lugnt med henne.
»Vill du ej att vi hämta Sira Eirik till dig — så att han kan tala till dig slika ord som nu kunde giva dig hugsvalan?»
»Jo, snart. Men det är somt jag skulle ha sagt dig dessförinnan.»
Han låg stilla en stund. Så sade han:
»Säg till Erlend Nikulausson att de ord jag talade till honom sist vi skildes åt, dem har jag ångrat varje dag sedan dess. Omanligt och småsinnat betedde jag mig mot min svåger den natten —. Hälsa honom och säg — bed honom tillgiva mig detta.»
Kristin satt med böjt huvud — Simon såg att hon blev blodröd ända upp under huvudlinet.
»Vill du bära fram detta bud till din make?» frågade han.
Hon nickade lätt. Då sade Simon igen:
»Kommer icke Erlend till mitt gravöl, så får du söka upp honom, Kristin, och säga honom detta.»
Kristin satt stum och mörkröd i ansiktet.
»Du vill väl icke neka att göra för min skull vad jag ber dig om, nu då jag skall dö?» frågade Simon Andresson,
»Nej», viskade hon. »Jag skall — göra det —»
»Det är illa för dina söner, Kristin, att det är ovänskap mellan deras far och mor», började Simon på nytt. »Jag undrar om du har sett hur mycket detta plågar dem. Hårt är det för de raska svennerna att veta sina föräldrar i var mans mun i bygden.»
Kristin svarade hårt och lågmält:
»Erlend for från våra söner — icke jag. Först miste mina söner fotfästet i den bygd där de voro födda till ätt och odal. Måste de nu tåla att bygdesnacket går om deras hem här i dalen, där jag är ifrån — icke har jag vållat det.»
Simon låg en stund och teg. Så sade han:
»Jag glömmer icke det, Kristin — mångt och mycket har du rätt att klaga över — illa har Erlend ställt för de sina. Men du får minnas — hade detta hans anslag drivits igenom, så skulle hans söner nu varit välbärgade och han själv stått bland de mäktigaste riddare i riket. Drottsvikare heter den man som misslyckas i en slik sak — men vinner han framgång med den, då talar folk mycket annorlunda. Halva Norge tänkte som Erlend den gången — att vi voro illa tjänta med att ha kung tillsammans med svenskarna och att sonen efter Knut Porse var det sannolikt annan malm i än i denne smekern — hade vi kunnat få junker Håkon till oss i hans späda år. Många stodo bakom Erlend den gången och drogo i repet med honom — de släppte och kröpo undan och gömde sig, när saken röjdes — så gjorde mina egna bröder och många andra, som nu heta goda riddare och svenner av vapen. Erlend ensam måste stupa —. Och den gången, Kristin, visade din husbonde att han var en duktig och modig karl — han må nu ha betett sig både si och så, dessförinnan och därefter —»
Kristin satt stilla och darrande.
»Jag menar, Kristin — är det för denna saks skull du sagt din man bittra ord, så får du svälja dem igen. Du skulle väl kunna det du, Kristin — en gång höll du enrådigt fast vid Erlend — tålde ej att höra ett sant ord om hans beteende mot dig, då han handlade så att jag kunde aldrig trott en hederlig man, än mindre en högättad herre och kurteis hirdman —. Minns du hur jag överraskade er i Oslo? Det kunde du förlåta Erlend, både då och sedan dess —»
Kristin svarade lågmält:
»Jag hade kastat min lott med hans då — vad skulle det blivit av mig efter det, om jag skilt min sak från Erlends?»
»Se på mig, Kristin, sade Simon Darre, »och säg mig sanningen. Hade jag hållit på din fars givna ord — valt att taga dig, sådan du var — om jag hade sagt dig att aldrig skulle du bli påmint av mig om din skam, men lösa dig ville jag icke — vad hade du gjort då?»
»Jag vet icke.»
Simon skrattade hårt:
»Om jag hade tilltvungit mig att få dricka bröllop med dig — godvilligt hade du visst näppeligen tagit mig i dina armar, Kristin, min fagra —»
Nu hade hon blivit vit i ansiktet. Hon satt och såg ned och svarade ej. Han log som förut:
»Jag tror du icke tagit mot mig alltför milt, när jag steg i brudsäng till dig —»
»Jag tänker jag hade tagit kniv med mig i sängen», viskade hon halvkvävt.
»Jag hör du känner visan om Knut i Borg» — Simon log bistert. »Att sådant händer bland folk har jag aldrig hört. Men Gud vet om icke du hade gjort det du!»
Litet efteråt sade han igen:
»Det är då ohört också bland kristna människor att äkta makar skiljas efter eget tycke, så som I haven gjort — utan laglig orsak och biskopens samtycke. Blygens I icke — allt trådden I ned, allt bjöden I strid för att få komma samman; den tid Erlend var i livsfara tänkte du icke på annat än hans räddning, och han tänkte mycket mera på dig än på sina sju söner och på sitt namn och sin egendom. Men så snart I kunnen äga varandra i trygg ro, så förmån I icke hålla sämja och fred — ofred och missnöje rådde mellan eder på Husaby också, det såg jag själv, Kristin —
— Jag säger dig, för dina söners skull måste du söka förlikning med din make. Har du den minsta orätten, så är det väl också lättare för dig att bjuda Erlend handen», sade han mildare.
»Det är lättare för dig än för Erlend Nikulausson, där han sitter uppe på Haugen i armod», sade Simon omigen.
»Det är icke lätt för mig», viskade hon. »Jag tycker, jag har då visat att något kan jag göra för mina barn. — Jag har stritt och stritt för dem —»
»Det är sant», sade Simon. Så frågade han: »Minns du den dag vi möttes på vägen till Nidaros? Du satt i gräset och gav Nåkkve di —»
Kristin nickade.
»Kunde du gjort det för barnet vid ditt bröst som min syster gjorde för sin son — lämnat honom från dig till dem som bättre förmådde sörja för honom?»
Kristin skakade på huvudet.
»Men be hans far glömma vad du kan ha sagt till honom i vrede — tänker du att du kan göra det för honom och sex fagra söner till — säga till din man att de unga svennerna tarva att han vänder tillbaka till dem och sin gård —?»
»Jag skall göra som du vill, Simon», sade Kristin sakta. »I hårda ordalag har du sagt mig detta», tillade hon efteråt. »Förr också har du tillrättavisat mig strängare än någon annan lekman —»
»Ja, men nu kan jag lova dig, det skall bli sista gången» — hans röst fick den muntert retsamma klangen från fordom. »Nej, gråt då icke så, Kristin — men kom ihåg, syster min, att detta har du lovat en döende man.» Än en gång kom den gamla okynniga glimten i hans ögon:
»Du vet, Kristin — det har hänt mig förr att jag fått röna att du icke var att lita på!
Var stilla nu, kära», bad han litet efteråt, då han legat och hört på hennes brutna, bittra gråt: »Jag minns att du varit oss en god, trofast syster, det kan du väl veta. Vänner blevo vi likväl till sist, Kristin min —»
Fram mot kvällen bad han att de skulle hämta präst åt honom. Sira Eirik kom, skriftade honom, gav honom hostian och sista smörjelsen. Han tog avsked. av sitt tjänstfolk och Erlendssönerna, de fem som voro hemma — Nåkkve hade Kristin skickat till Kruke —; Simon hade bett att få se Kristins barn och säga dem farväl.
Kristin vakade också denna natt över den döende. Fram på morgonsidan slumrade hon till ett ögonblick. Hon vaknade av ett underligt ljud — Simon låg och jämrade sig sakta och svagt. Det grep henne så våldsamt, när hon hörde det — att han jämrade, stilla och bittert som ett utpinat, övergivet barn, nu då han väl trodde att ingen skulle höra det. Hon böjde sig ned och kysste honom många gånger på ansiktet. Hon kände att det redan luktade kväljande och dött av hans andedräkt och av hans kropp. Men när dagen grydde, såg hon att hans ögon voro lika levande klara och fasta.
Han led fruktansvärda plågor, märkte hon, då Jon och hon lyfte honom i ett lakan, medan hon bäddade om hans säng och gjorde den så mjuk och god hon kunde. Mat hade han inte velat ha på ett dygn nu, men han var mycket törstig.
När hon lagt honom till rätta, bad han att hon skulle göra korstecken över honom: »nu kan jag icke röra vänstra armen heller.»
— Men när vi signa oss med korsmärket, oss eller något som vi vilja beskärma med korset, då skola vi komma ihåg varför korset blev helgat och vad det betyder och minnas att genom Drottens pina och död fick detta tecken ära och kraft —
Simon mindes att detta hade han en gång hört någon läsa upp. Han hade dock icke brukat tänka mycket, när han slog kors för bröstet eller korsmärkte sina hus och ägodelar, — Han kände sig föga beredd och illa utrustad för att bryta upp från denna världen — fick trösta sig med att han gjort sig redo, så gott det nu var tid till, med skriftermål och det sista sakramentet, som han mottagit. Ramborg — men hon var nu så ung, kanske blev hon mycket lyckligare med en annan man. Hans barn, Gud fick ta dem i sitt hägn — och Gyrd skulle sörja trofast och förståndigt för deras välfärd. Och så måste han förtrösta på Gud, som dömer en människa icke efter hennes förtjänst, utan efter sin nåd.
Längre fram på dagen kommo Sigrid Andresdotter och Geirmund av Kruke. Simon ville då att Kristin skulle gå ut och vila, nu då hon vakat och vårdat honom så länge. »Och jag blir nu snart pinsam att vara hos», sade han och log litet. Då brast hon i högljudda snyftningar ett ögonblick — så lutade hon sig ned och kysste åter den eländiga kroppshydda som redan begynt upplösas.
Simon låg stilla och väntade. Febern och plågorna voro nu mycket mindre starka. Han låg och tänkte att mycket länge kunde det nu väl icke dröja, tills han blev befriad.
Han förundrade sig själv över att han talat till Kristin så som han gjort. Det var icke vad han ämnat säga henne. Men han hade ej kunnat tala annorlunda. Stundtals var han nästan förargad över det.
Men nu måste väl kallbranden snart nå ända in till hjärtat. Mannens hjärta är det som först kvicknar och det som sist blir stilla inom honom. Men nu måste det väl snart bli stilla i honom —
Om kvällen låg han i yrsel. Ett par gånger stönade han högt i
vånda, så att det var förfärligt att höra. Men dessemellan låg han
och log stilla och nämnde sitt eget namn, trodde Kristin — men
Sigrid, som satt lutad över honom, viskade åt henne att han talade visst om en gosse, deras syskonbarn, som han varit så god vän med
i barndomen. Vid midnattstid fick han ro och tycktes sova. Då
lyckades Sigrid övertala Kristin att lägga sig litet på den andra
sängen i samma rum.
Hon vaknade av oro i rummet — det var kort före gryningen — då hörde hon att dödskampen hade börjat. Simon hade mist talförmågan, men ännu kände han igen henne, det kunde hon se på hans ögon. Så var det som om en stålklinga bräckts inne i dem — de välvde sig inåt under ögonlocken. Men ännu låg han en stund vid liv och rosslade. Prästen hade kommit, han läste bönerna för döende, och de två kvinnorna sutta vid sängen, och allt husfolket var inne, En stund före middagstimmen drog han äntligen sitt sista andetag.
Dagen efter kom Gyrd Darre ridande in på Formotunet. Han hade sprängt en häst under vägen. Nere på Breidin hade han redan fått underrättelse om sin brors död, så att han till en början visade nog så stor fattning. Men då systern gråtande kastade sig om hans hals, slöt han henne intill sig och började själv gråta som ett barn.
Ramborg Lavransdotter låg på Dyfrin med en nyfödd son, berättade han. När Gaute Erlendsson kom med budet, hade hon strax ropat högt att hon visste att detta blev Simons död. Så föll hon omkull på golvet i kramp. Barnet hade kommit sex veckor för tidigt, men de hoppades ju att det skulle kunna bli vid liv.
Det hölls ett ståtligt gravöl efter Simon Andresson, och han blev jordad alldeles invid koret utanför Olavskyrkan. Folk i bygden tyckte om att han valt sitt viloläger där. Den gamla Formoätten, som utdog på manssidan med Simon Sämundsson, hade varit mäktig och framstående; Astrid Simonsdotter hade blivit rikt gift, hennes söner buro riddarnamn och sutto i konungens råd, men de besökte sällan sin mödernegård. När hennes sonson bosatte sig på gården, tyckte folk det var nästan som om den gamla släkten återuppstått; snart glömde man bort att räkna Simon Andresson som en hit inflyttad utsocknes, och man sörjde mycket över att han måste dö så ung, ty han blev endast två och fyrtio vintrar gammal
V.
Vecka efter vecka gick, och Kristin beredde sig i sitt hjärta på att framföra den dödes hälsning till Erlend. Göra det skulle hon nog — men det föll sig svårt för henne. Under tiden var det så mycket som skulle uträttas hemma vid gården. Hon gick och dagtingade med sig själv om uppskov —.
Vid Vitsöndagstiden kom Ramborg Lavransdotter till Formo. Barnen hade hon lämnat kvar på Dyfrin. De mådde bra, svarade hon, när Kristin frågade efter dem. De två flickorna hade gråtit bittert och sörjde sin far. Andres var för liten att förstå något. Den minste, Simon Simonsson, frodades, och de hoppades han skulle växa sig stor och stark.
Ramborg kom till kyrkan och mannens grav ett par gånger; eljest lämnade hon icke sin gård. Men Kristin for söderut till henne, så ofta hon kunde. Hon önskade nu innerligt att hon känt sin unga syster bättre. Änkan såg så barnslig ut i sin sorgdräkt — späd och outvecklad syntes hennes gestalt i den tunga, mörkblå klänningen, det lilla trekantiga ansiktet var gult och magert innanför linnebindlarna under det svarta ylledoket, som föll i stela veck från hjässan nästan ned till klänningsfållen. Och hon hade mörka ringar under de stora ögonen, där pupillerna nu alltid stirrade kolsvarta och uppspärrade.
Under höanden var det en veckas tid som Kristin var hindrad att besöka sin syster. Av slåtterfolket hörde hon att där var en gäst på Formo hos Ramborg — Jammælt Halvardsson. Kristin kom ihåg att Simon hade nämnt den mannen; han ägde en mycket stor gård inte långt från Dyfrin, och han och Simon hade varit vänner alltifrån barnsben.
När skörden pågått en vecka, blev det regnväder; Kristin red då ned till systern. Kristin satt och talade om det dåliga vädret och om höet, frågade hur det gick här på Formo — då säger Ramborg med ens:
»Jon får nu styra med det här — jag far söderut om några dagar, Kristin.»
»Ja, du längtar väl efter dina barn, stackare», svarade Kristin.
Ramborg reste sig upp och gick av och an.
»Du skall få veta något, som kommer att förundra dig», sade den unga om en stund: »Du och dina söner bli snart bjudna på fästningsöl till Dyfrin. Jag gav Jammælt mitt ja-ord, innan han for härifrån, och Gyrd vill fästa bort mig.»
Kristin satt tyst. Systern stod och stirrade oavvänt på henne, svartögd och blek. Till sist svarade den äldsta:
»Det blir icke så länge du kommer att sitta som änka efter Simon, förstår jag. — Jag trodde du sörjde honom så bittert. — Men du råder ju över dig själv nu —»
Ramborg svarade ej, då frågade Kristin om en stund:
»Gyrd Darre vet det, att du vill gifta om dig så snart?»
»Ja.» Ramborg gick åter fram och tillbaka. »Helga tillråder det — Jammælt är rik.» Hon skrattade. »Och Gyrd är nog en så klok man att han för länge sedan märkt hur olyckligt vi levde samman, Simon och jag.»
»Vad är det du säger! — Ingen annan har väl märkt att I levden olyckligt», sade hon litet efteråt. »Jag vet då icke att någon sett annat än ömhet och välvilja er emellan. Simon fogade sig efter din önskan i smått och stort, lät dig få allt vad du ville, alltid tänkte han på din ungdom och bar omsorg om att du skulle få njuta den och skonas för slit och möda. Sina barn älskade han och visade dig var dag att han var dig tacksam, för att du fött honom dessa två —»
Ramborg smålog hånfullt.
Kristin svarade häftigt:
»Ja, är det så att du har någon orsak till att tycka att I levden olyckligt, så bar visst icke Simon skulden för det —»
»Nej», sade Ramborg. »Jag skall bära skulden — om icke du törs.»
Kristin satt handfallen.
»Jag tror ej du vet vad du själv säger, syster», sade hon till slut.
»Jo», svarade Ramborg. »Men jag tror nog du icke vet det. Så litet har du tänkt på Simon, så jag tror visst att detta är nytt för dig. Du tyckte han var god nog att taga din tillflykt till, när du behövde en hjälpare som gärna burit glödande järn för din skull — aldrig hade du så många tankar att kasta bort åt det håll där Simon Andresson stod att du sporde vad det kostade honom —. Jag fick njuta min ungdom, ja — glad och blid lyfte Simon mig i sadeln och sände mig från sig till gästabud och gamman, lika glad och blid tog han emot mig, när jag kom hem — han klappade mig, som han klappade sin hund och sin häst — han saknade mig ej, när jag var ute och färdades —.»
Kristin hade rest sig — hon stod stilla framme vid bordet. Ramborg vred sina händer, så att det knakade i lederna, gick och gick på golvet:
»Jammælt —», sade hon litet lugnare. »— Jag har förstått — för år och dag sedan — vad han tänkt om mig. Det såg jag redan, när hans hustru levde. Icke för att han vet att han har röjt sig i ord eller beteende — tro icke det! Han sörjde Simon så djupt själv — kom till mig titt och ofta och skulle trösta mig — det är sant, det! Det var Helga som sade till oss båda att hon tyckte nu kunde det vara lämpligt, om vi —
— Och jag vet då icke vad jag skulle vänta på. Aldrig blir jag vare sig mer eller mindre tröstad än jag nu är — Nu lyster det mig att pröva hur det är att leva med en man som har tegat och tänkt på mig i år och dag. Jag vet alltför väl hur det är att leva med en som går och tiger och tänker på en annan —»
Kristin stod som förut. Ramborg stannade framför henne gnistrande av vrede:
»Du vet att det är sant, vad jag sagt!»
Kristin gick ut ur rummet, stilla, med böjt huvud. Medan hon stod i regnvädret ute på tunet och väntade på att svennen skulle leda fram hennes häst, kom Ramborg i dörren — hon stirrade på den äldre systern med svarta, hatfyllda ögon.
Först dagen därpå kom Kristin ihåg vad hon lovat Simon, för den händelse Ramborg skulle gifta om sig. Hon red då ännu en gång till Formo. Det kändes ej lätt att göra detta. Och det värsta var att hon visste sig ej kunna säga någonting som kunde vara den unga systern till hjälp eller tröst. Detta giftermål med Jammælt på Ælin tycktes henne förhastat — då Ramborg var i ett sådant sinnestillstånd som hon var. Men Kristin förstod att nu kunde det ej tjäna någonting till att hon avrådde.
Ramborg var trumpen och tvär och svarade henne knappt. Hon ville på inga villkor finna sig i att styvdottern kom till Jörundgård. »Det står ej heller så till i din gård, så det tyckes mig rådligt att skicka en ung mö dit.» Kristin svarade saktmodigt att det kunde Ramborg ha rätt i. Men hon hade lovat Simon att erbjuda detta —.
»Ja, förstod icke Simon i feberyrseln att han kränkte mig, då han bad dig om detta, så må du väl förstå att du kränker mig med att säga det», svarade Ramborg, och Kristin måste återvända hem med oförrättat ärende.
Nästa morgon lovade gott väder. Men när sönerna kommo in till dagvarden, sade Kristin att de finge reda sig med höbärgningen utan henne; hon ämnade sig ut på en resa, och kanske blev hon borta några dagar.
»Jag tänker mig norrut till Dovre för att råka er far», sade hon. »Det är min mening att be honom glömma den oenighet som rått mellan oss — spörja när han vill komma hem till oss.»
Sönerna rodnade; de tordes knappt se upp, men hon märkte väl hur glada de blevo. Hon drog Munan intill sig och lutade sig ned över honom:
»Du minns väl näppeligen din far du, liten?»
Pojken nickade, stum, med tindrande ögon. En efter en sågo de andra sönerna på modern: hon var så ung i ansiktet och så vacker som de inte sett henne på många år.
Hon kom ut på tunet litet senare, klädd för färden i sin kyrkdräkt: svart ylleklänning, utsydd med blått och silver kring hals och ärmar, svart ärmlös hättekåpa, eftersom det var högsommar. Nåkkve och Gaute hade sadlat hennes häst och sina egna, de ville följa sin mor. Hon gjorde ingen invändning häremot. Men hon sade ej stort till sönerna, medan de redo norrut över Rosten och uppåt Dovre. Mest satt hon tyst och tankfull, och talade hon med de unga, så var det om andra ting än sitt ärende.
När de kommit så långt att de sågo uppför den sluttning där Haugen låg och kunde skymta hustaken mot synranden, sade hon åt gossarna att vända om.
»I förstån väl att er far och jag kunna ha mycket att orda om, som vi helst vilja säga varandra i enrum.»
Bröderna nickade; de hälsade modern och vände hästarna.
Vinden från fjället strök sval och frisk mot hennes heta kinder, när hon kom upp över den sista kröken i backen. Solen förgyllde de små grå husen, som kastade långa skuggor utåt tunet. Säden höll just på att gå i ax häruppe — den stod vacker på de små tegarna, glänste och böljade för vinden. I alla stenrös och uppe på bergsknallarna rodnade hög, vajande epilobium i blomning, och däribland stod höet i volmar. Men det fanns ej tecken till liv på gården — ingen hund mötte och varskodde.
Kristin sadlade av sin häst och ledde den till vattenhon. Hon hade ej lust att släppa den lös häruppe — därför drog hon den efter sig till stallet. Solen lyste in genom ett stort hål i taket — torven hängde i flak ned mellan bjälkarna. Och det syntes ej spår av att någon häst stått här på aldrig så länge. Kristin skötte om djuret och begav sig ut på tunet igen.
Hon tittade in i ladugården. Där var mörkt och tomt. — Hon kände på lukten att den måtte stått tom länge.
Några hudar av vilt voro spända till torkning på stugväggen — en svärm spyflugor surrade upp, då hon kom i närheten. Vid nordgaveln hade det skottats upp mull och torv bretts över, så att timmerväggen var dold ända upp. Det hade han väl gjort för värmes skull.
Hon väntade sig ej annat än att stugan skulle vara låst, men dörren gick upp, när hon tog i klinkan. Erlend hade inte ens reglat sitt hus.
En outhärdligt tjock luft slog emot henne, när hon steg in — en frän och stark lukt av hudar och av stall. Det första, som överväldigade henne, då hon stod i hans stuga, var blödande ånger och medlidande. Denna bostad tycktes henne mest likna ett ide —.
Åh ja, ja, ja, Simon — du hade rätt!
Liten var ju stugan, men den hade varit fin och snyggt hållen. Eldstaden hade till och med blivit murad ända upp, så att det inte skulle stå rök i rummet som i höganloftshuset därhemma. Men när hon ville öppna spjället för att något avhjälpa den dåliga luften, såg hon att pipan var täppt med några flata stenar. Glasrutan i fönstret ut till svalen var söndrig och hålet tillstoppat med trasor. Och trägolvet, som gick över hela stugan, var så smutsigt, att man knappt kunde se tiljorna. Det fanns ej ett hyende på bänkarna, men vapen, hudar och gamla kläder lågo och slängde; på det nedslaskade bordet summo matrester. Och flugorna surrade överallt.
Hon for ihop — stod och skalv — andlös, med klappande hjärta. I den bortre sängen — i den säng där det hade legat, då hon var här sist — låg något, som var överbrett med en vadmalsväv. Hon visste ej själv vad hon trodde —.
Så bet hon ihop tänderna, tvang sig till att gå bort och lyfta på tygstycket. Det var bara Erlends brynja, hjälm och sköld. De lågo på de nakna sängbrädena, övertäckta,
Hon såg mot den andra sängen. Det var där man funnit Björn och Åshild. Där sov Erlend nu — Hon själv skulle väl ligga där i natt —.
Men hur kunde det ha varit för honom att bo i detta hus, sova här —. Åter drunknade allt annat hon kände i medlidande. Hon gick bort till sängen — den hade nog inte varit bäddad på långliga tider. Höet under läderlakanet var nedlegat, så att det var alldeles hårt. Det var inte annat i den än några fårskinn och ett par vadmalsklädda huvudkuddar, så smutsiga, att det stank av dem. Damm och skräp dråsade ned, när hon tog i sängkläderna. Erlend hade ej bättre läger än en hästvaktare i ett stall.
Erlend, som aldrig kunde få prakt nog omkring sig. Erlend, som skrudade sig i silkesskjorta, sammet och fint pälsverk, bara han kunde finna minsta anledning — som var förargad över att hon lät hans barn gå i hemvävd vadmal i vardagslag och aldrig tyckt om att hon själv ammade dem och själv gick med sina tärnor i hushållet — som en torparhustru, sade han —.
Jesus, men han hade då själv ställt till detta åt sig —.
— Nej, jag skall icke säga ett ord — jag skall svälja allt vad jag sagt, Simon. Du hade rätt — här skall han icke sitta, mina söners far. Jag ska bjuda honom min hand och min mun och be honom om tillgift —.
Det är ej lätt, Simon. Men du hade rätt —. Hon mindes de skarpa grå ögonen — blicken lika fast nästan till slutet. I den eländiga kroppshydda, som redan börjat upplösas, lyste ut ur ögonen hans rena, klara sinnelag, till dess själen kallades hem, som en klinga drages tillbaka. Hon visste att det var som Ramborg sagt. Han hade älskat henne alla dessa år.
Varenda dag under de sista månaderna, nu efter hans död, hade hon måst tänka på honom, och nu tyckte hon att hon vetat det, innan Ramborg talade. Hon hade blivit tvungen att under denna tid åter genomgå varje minne hon hade av honom, så länge som hon känt Simon Darre! Under alla dessa år hade hon burit på falska minnen av honom, som varit hennes fästman; hon hade förvanskat de minnena, så som en oärlig regent förfalskar myntet och blandar oren malm i silvret. När han frigav henne och tog på sig skulden för avtalsbrottet — hon hade då sagt till sig själv, och trott det, att Simon Andresson drog sig undan med förakt, i samma stund han förstod att hon var vanärad. Hon hade glömt att när han löste henne från hennes ord, den dagen i nunnornas örtagård — då trodde han visst icke om henne, att hon var ren och skär. Men även då var han villig att bära skammen för hennes vankelmod och olydnad — krävde endast att hennes far skulle få veta att det ej var han, som velat svika —.
Och det också visste hon nu. När han fått veta det värsta om henne var han färdig att rädda ett sken av heder åt henne i världens ögon. Hade hon kunnat vända sin håg till honom då — då skulle Simon ännu ha tagit henne till hustru framför kyrkdörren, och han hade velat försöka leva så tillsammans med henne, att hon aldrig skulle känt av, att han gömde på minnet av hennes skam.
Och så visste hon i alla fall att aldrig hade hon kunnat älska honom. Hon hade aldrig kunnat älska Simon Andresson —. Och ändå — allt hon rasat över att Erlend icke var, det var Simon. Men då var hon väl själv en ömklig kvinna, som beklagade sig —.
Givit utan återvändo till den han älskade, det hade Simon. Det hade hon väl trott att hon gjorde, hon också —.
Men när hon tog emot hans gåvor, tanklöst och tacklöst, så hade han visat ett leende ansikte. Nu förstod hon, att han ofta varit tung till sinnes, medan de voro tillsammans. Sorg visste hon nu att han dolt bakom den underligt oberörda minen — så kastade han ut några munviga skämtord — sköt ifrån sig sorgen, stod redo att värna och hjälpa och giva —.
Hon själv hade rasat och gömt på och ruvat över varje smärta, som tillfogats henne — när hon räckte fram sina gåvor och Erlend icke såg det —.
Här i denna stuga hade hon stått och sagt så djärva ord: »Själv gav jag mig ut på villostig, och aldrig skall jag klaga på Erlend, om det bär utför stupet. Hon hade sagt det till den kvinna, som hon drev i döden för att bereda rum åt sin kärlek.
Kristin kved högt, slog ihop händerna framför bröstet och stod och vaggade. Ja — hon hade sagt så stolt att hon ej skulle klaga på Erlend Nikulausson, om han tröttnade på henne, svek henne, gick ifrån henne också —.
Ja — men hade Erlend gjort det — då tyckte hon att hon kunnat stå vid sitt ord. Om han svikit henne en gång — och det sen varit slut. Men han hade icke svikit — bara sviktat och sviktat och gjort hennes liv till en enda ängslan och osäkerhet — nej, svikit henne hade han aldrig, och givit henne trygghet hade han heller aldrig — och hon såg ingen ända på det: Här stod hon nu för att tigga honom om att komma tillbaka, skänka hennes bägare full var dag med ovisshet och oro, med gäckade utsikter, med längtan och fruktan och hopp, som brast —.
Och hon tyckte hon blivit utsliten av honom. Hon ägde ej ungdom och mod att leva med honom mera — och aldrig blev hon väl så gammal att inte Erlend kunde leka med hennes känslor. Inte så ung, att hon orkade leva med honom, inte så gammal, att hon förmådde ha tålamod med honom. En ömklig kvinna hade hon blivit — hade väl alltid varit det. Simon hade rätt —.
Simon — och far. De hade hållit ut i trofast kärlek till henne, medan hon trampade på dem för denne mans skull, som hon nu själv icke orkade hålla ut med längre —.
Åh Simon, jag vet att du icke önskat hämnd över mig någonsin. Men jag undrar, Simon, om du vet nu i din grav att du nog är hämnad —.
Nej, nu stod hon ej ut, om hon inte tog sig något för. Hon bäddade sängen ordentligt, letade efter en tvaga och en kvast, men sådant tycktes inte finnas i stugan. Hon tittade in i kammaren — nu förstod hon, varför det luktade stall så starkt. Erlend hade gjort i ordning husrum åt hästen där. Men där var sopat och rent. Sadel och seldon, som hängde på väggen, voro välskötta och smorda, revor lagade.
Åter sköljde medlidandet bort alla andra tankar. Hade han Svarten därinne, för att han inte stod ut med att vara alldeles ensam här i huset —?
Kristin hörde, att det gick ute på svalen. Hon gick bort till
glasrutan — den var ogenomskinlig av damm och spindelväv, men
hon trodde sig skymta en kvinna. Hon drog ut trasan och tittade.
En kvinna satte från sig en mjölkflaska och en liten ost därute. Hon
var halvgammal, halt, ful och fattigt klädd. Kristin visste knappt
själv hur mycket lättare hon andades.
Hon städade stugan, så gott hon kunde. Hon fann den inskrift, som Björn Gunnarsson hade satt på en timmerstock på långväggen — den var på latin, så hon kunde ej tyda det hela, men han kallade sig både dominus och miles, och hon läste namnet på hans ättegård i Elves sysslomannaområde, som han miste för Åshild Gautesdotters skull. Bland de fina sniderierna på högsätet var hans sköldemärke med enhörningen och näckrosbladen.
En stund efter tyckte Kristin att hon hörde en häst någonstädes
utanför. Hon gick till förstugan och tittade ut i smyg.
Ned från lövliden ovanför gården kom en hög, svart hingst, spänd för ett vedlass. Erlend gick bredvid och körde. En hund satt uppe på veden, några andra sprungo omkring lasset.
Svarten, kastelanen, lade manken till och drog vedsläden fram över tunets gräsvall. En av hundarna satte skällande i väg över vallen — Erlend, som hade börjat spänna ifrån, märkte nu på alla hundarna att det måste vara något å färde. Han tog sin vedyxa från lasset och gick fram mot stugan —.
Kristin flydde tillbaka in och släppte ned klinkan efter sig. Hon smög sig till ugnsmuren, stod darrande och väntade.
Erlend trädde in med timmeryxan i handen och hundarna tumlande före och efter honom över tröskeln. De funno strax den främmande och skällde med full hals —.
Det första hon såg var blodvågen, som sköljde över hans ansikte, så ungdomligt och rött. Den levande skälvningen kring hans fina, veka mun, de stora ögonen djupt i brynens skugga —.
Hans åsyn gjorde henne andlös. Hon såg nog den orakade skäggstubben på underansiktet, hon såg att hans oordnade hår var stålgrått — men färgen som kom och gick på hans kinder i hastig växling, så som då de voro unga — han var så ung och så vacker, det var som om ingenting kunnat få bukt med honom —
Han var eländigt klädd — den blå skjortan var smutsig och trasig; över den bar han ett lädercorsetum, skråmigt och upprispat och med uppslitna snörhål, men som smög sig tätt efter gestalten och mjukt följde dess behagfulla kraftiga rörelser. De åtsittande skinnbyxorna hade en spricka på ena knät och på andra benet hade en söm gått upp baktill. Men ändå hade han aldrig i högre grad än nu sett ut som ättlingen till hövdingar och tignarmän. Så lugnt och vackert han förde sin högväxta, smärta kropp med de breda, litet sluttande axlarna, de långa, fina lemmarna — han stod där och vilade lätt på ena foten, ena handen höll i bältet kring hans smärta midja, den andra med yxan hängde ned längs sidan.
Han hade kallat hundarna till sig, stod och såg på henne, blev röd och blek och sade ingenting. En god stund tego de båda. Äntligen sade mannen, litet osäker i rösten:
»Har du kommit hit du, Kristin?»
»Jag ville ju gärna se hur du hade det», svarade hon.
»Ja, det har du nu sett.» Han kastade en blick kring stugan. »Du ser, jag har det icke så illa här — väl var det, att du råkade komma en dag då här är upprett och fint hos mig —», han varseblev skuggan av ett leende i hennes ansikte. — »Eller kanske du har rett stugan du?» sade han och skrattade lågt.
Erlend ställde från sig yxan och satte sig på ytterbänken med ryggen stödd mot bordet. Med ens blev han allvarsam:
»Du står så — det är väl icke något galet å färde därhemma — på Jörundgård menar jag — med piltarna?»
»Nej.» Nu hade hon tillfälle att framföra sitt ärende: »Våra söner trivas och arta sig väl. Men de längta så efter dig, Erlend. Det var mitt ärende — jag har kommit hit, husbonde, för att bedja dig återvända hem till oss. Vi sakna dig alla —», hon slog ned ögonen.
»Du ser frisk ut, Kristin —», Erlend såg på henne med ett litet leende.
Röd, som om han givit henne en örfil, stod Kristin.
»Det är ej därför —»
»Nej, jag vet att det icke är för att du tycker du är för ung och frisk till att sitta som änka», fortsatte Erlend, då hon avbröt sig. »Icke tror jag det komme något gott av om jag återvände, Kristin», sade han allvarligare. »Under dina händer trives allt på Jörundgård, det vet jag — du har lycka med dina företag. Och jag är väl nöjd, som jag har det.»
»Våra söner trivas icke med det — att vi ej äro förlikta», svarade hon sakta.
»Å-åh —», Erlend drog på det. »De äro så unga, jag tror ej de taga det så tungt att icke de glömma det, när deras tid kommer att träda ut ur barndomen. Jag kan så gärna säga dig det», tillade han med ett litet leende. »Jag råkar dem en och annan gång —»
Hon visste det — men hon kände det som en förödmjukelse, och som om det var vad han velat — han trodde att hon ej visste av det. Sönerna hade aldrig visat det. Men hon svarade allvarligt:
»Då vet du också att mångt och mycket är annorlunda på Jörundgård än det skulle vara —»
»Vi tala aldrig om sådant», sade han leende som förut. »Vi följas åt på jakt — men du måste vara hungrig och törstig» — han for upp. »Och så står du — nej, sätt dig i högsätet, Kristin — jo, gör det, kära min! Icke skall jag göra dig platsen trång där —»
Han hämtade mjölken och osten, letade fram bröd, smör och torkat kött. Kristin var hungrig och i synnerhet törstig; men ändå hade hon svårt för att svälja maten. Erlend åt, fort och vårdslöst, som hans vana alltid varit, när han ej var bland främmande — men han blev fort färdig.
Han pratade om sig själv under tiden. Folket här nere i backen brukade hans jord och lämnade honom mjölk och litet mat — eljest låg han inne i fjället på renjakt och fiske. Men nu tänkte han för resten på att fara ut ur landet, nämnde han plötsligt. Söka tjänst hos någon utländsk krigshövding —.
»Ånej, Erlend!»
Han såg fort och forskande på henne. Men hon sade ej mer. Det började skymma i stugan — hennes ansikte och huvudduk lyste blek mot den mörka väggen. Erlend reste sig och gjorde upp eld i ugnen. Sedan satt han grensle över ytterbänken, vänd mot henne; det röda eldskenet fladdrade över hans gestalt.
Att han bara kunde tänka på något sådant! Han var nästan så gammal som hennes far hade varit, när han dog. Och det var troligt nog att han gjorde det en dag — for åstad efter ett sådant löst hugskott, ut för att söka nya äventyr —.
»Tycker du icke det är nog», sade hustrun häftigt, »att du drog ut ur bygden, från dina söner och mig — skall du nu rymma ur landet också!»
»Hade jag förstått vad du tänker om mig, Kristin», sade Erlend allvarligt, »så hade jag farit från din gård förr! Men jag förstår nu att du har fått tåla mycket av mig —»
»Du vet nu väl det, Erlend — du säger min gård, men din är rätten över allt mitt.» Hon hörde själv hur vek hennes röst blev.
»Ja», svarade Erlend. »Men jag vet själv att jag varit en dålig husbonde över mitt eget.» Han teg litet. »Nåkkve — jag minns den tid, då han var ofödd — du talade om den du bar hos dig, som skulle stiga i mitt högsäte efter mig. Jag förstår nu, Kristin — det var hårt för dig — bäst att det bliver som det är. Och jag trivs väl med det här livet —»
Kristin såg sig rysande omkring i den mörknande stugan — nu fyllde skuggorna var vrå, och eldskenet dansade —.
»Icke begriper jag», sade hon, färdig att falla ihop, »att du förmår vara i detta hus. Ingenting har du att syssla med, ingen är hos dig — du kunde väl skaffa dig en arbetskarl —»
»Du menar, att jag skulle sköta gården själv —» Erlend skrattade. »Ånej, Kristin, du vet då att jag föga duger till bonde. Jag kan icke sitta i ro —»
»Ro —? Här sitter du väl i ro — den långa vintern —»
Erlend log för sig själv, med underligt fjärrblickande ögon:
»Ja, på det viset — När jag icke behöver tänka på annat än det som rinner mig i hågen — kan fara och komma som jag vill — Och så vet du, jag har alltid varit sådan att när det icke är något att vaka för, så kan jag sova — jag sover som en björn i sitt ide, när det icke är väder att färdas i fjället.»
»Är du aldrig rädd för att vara ensam här?» viskade Kristin.
Först såg han på henne som om han ej förstod. Så skrattade han:
»För att det sägs här spökar? Aldrig har jag märkt något. Stundom har jag önskat min frände Björn ville hemsöka mig. Minns du han sade en gång att han trodde jag illa skulle tåla att känna eggen mot strupen. Jag kunde ha lust att svara den riddaren nu att jag blev icke mycket skrämd då jag hade repet om strupen —»
Det gick en lång rysning genom kvinnans kropp. Hon blev sittande stum.
Erlend reste sig.
»Det är väl tid att vi gå till sängs nu, Kristin.»
Stel och kall såg hon hur Erlend tog täcket, som låg över hans rustning, bredde ut det på sängen och stoppade ned det över de smutsiga huvudkuddarna. »Det är det bästa jag har», sade han.
»Erlend!» Hon tryckte händerna in under bröstet. Hon letade efter något hon kunde säga för att få ett litet uppskov ännu — hon var så rädd. Då mindes hon det ärende hon skulle uträtta:
»Erlend — jag har ett bud att frambära till dig. Simon bad mig, när han låg på sitt yttersta, att jag skulle hälsa dig från honom — var dag hade han ångrat de ord han sade dig, när I sist skildens åt. Omanliga kallade han dem själv — och han bad dig att du skulle förlåta rn detta.»
»Simon.» Erlend stod och och höll ena handen om sängstolpen, han såg ned i golvet. »Han är den man, som jag helst ville slippa att påminnas om.»
»Icke vet jag, vad som förefallit mellan eder», sade Kristin. Hon tyckte dessa Erlends ord voro underligt hjärtlösa. »Men underligt vore det och olikt Simon om det skulle vara som han själv sade, att han hade handlat föga storsinnat mot dig. Icke var väl all skulden hans, om det var så —»
Erlend skakade på huvudet: »Han stod vid min sida som en bror, när jag behövde det, sade han lågt. »Och jag tog emot hans hjälp och hans vänskap och förstod icke att han alltid haft svårt för att tåla mig.
Det tycktes mig det månde varit lättare att leva förr i världen, då två sådana sällar som han och jag möttes i envig — gingo holmgång och läto vapenlyckan döma vem som skulle äga den ljusa mön —»
Han tog en gammal kappa från bänken och kastade den över ena armen:
»Kanske du vill ha hundarna inne hos dig i natt?»
Kristin hade rest sig:
»Vart går du, Erlend?»
»Ut i ladan och lägger mig —»
»Nej —!» Erlend stannade, stod där smärt och rak och ung i det svaga röda skenet från de sjunkande glöden i eldstaden. »Jag törs icke ligga ensam här i denna stugan — Jag törs icke —»
»Törs du ligga i mina armar då?» Hon skymtade hans leende i mörkret, sjönk ihop under det. »Är du icke rädd att jag skall krama dig till döds, Kristin —?»
»Jag önskar du ville —.» Hon gick in i hans famn.
När hon vaknade, såg hon på rutan att det måste vara dager ute.
Det låg något tryckande tungt över hennes bröst — Erlend sov med
huvudet på hennes skuldra, han hade lagt ena armen över henne och
höll sin hand om hennes vänstra överarm.
Hon såg på mannens järngråa hår. Hon såg sina egna små, hopsjunkna bröst — ovan och nedanför dem skymtade revbenens högvälvda bågar under hullets tunna täcke. Det kom ett slags fasa över henne, medan minne efter minne från denna natt framträdde. I detta rum — de två vid sin ålder —. Hon kände sig illa till mods, blygseln överväldigade henne, när hon såg de blodsprängda fläckarna på sina tärda morsarmar, på den uttorkade barmen. Häftigt grep hon i fällen och ville täcka över sig —
Erlend vaknade, for upp på armbågen, stirrade henne i ansiktet — hans ögon voro kolsvarta efter sömnen:
»Jag trodde —», han kastade sig ned intill henne igen; det skälvde djupt och vilt genom hela hennes varelse vid jublet och ängslan i hans röst. »Jag trodde jag hade drömt igen —»
Hon öppnade sina läppar mot hans mun och slingrade armarna om hans nacke, Aldrig, aldrig, aldrig hade det varit så ljuvt —.
Framåt eftermiddagen — solskenet var redan gult, skuggorna lågo
långa på det gröna tunet — skulle de hämta vatten ur bäcken.
Erlend bar de två stora spännerna. Kristin gick vid hans sida, ledig, rak
och smärt. Huvudlinet hade glidit ned och låg över hennes axlar,
håret lyste bart och brunt i solen. När hon slöt ögonen och lyfte sitt ansikte mot ljuset, hade hon själv en förnimmelse av att hon blivit
röd i kinderna och mjuknat i anletsdragen. Var gång hon helt
förstulet tittade på Erlend, slog hon överväldigad ned sin blick — då
hon såg hur ung han var.
Erlend fick det infallet att han skulle löga sig. Medan han gick litet längre ned, satt Kristin på gräsmattan och lutade ryggen mot en sten. Fjällbäcken porlade och sorlade henne in i halvslummer — då och då, när myggor och andra flygfän snuddade vid hennes hud, öppnade hon ögonen litet och slog bort dem med handen. Därnere bland videbuskarna kring gölen skymtade hon Erlends vita kropp — han stod med foten uppe på en sten och skrubbade sig med grästappar. Hon slöt ögonen och log, ljuvligt matt. Hon var lika vanmäktig inför honom ännu —.
Mannen kom och kastade sig i gräset framför henne — våt i håret, vattenkall på sin röda mun, när han tryckte den in i hennes hand. Han hade rakat sig och letat reda på en bättre skjorta — men mycket präktig var inte heller den. Skrattande tog han sig under armhålan, där den var trasig:
»Du kunde gärna tagit med dig en skjorta åt mig, när du äntligen kom norrut en gång.»
»Jag skall börja sy och sömma skjorta åt dig, strax jag kommer hem, Erlend», svarade hon leende och strök med handen över hans panna. Han grep den:
»Aldrig mera kommer du nu härifrån, Kristin min —»
Hustrun bara log och svarade ej. Erlend hasade sig litet längre bort, som han låg, på magen. Under buskarna, i den fuktiga skuggan växte en klunga små vita stjärnblommor. De voro blå-ådriga på kronbladen som kvinnobröst, mitt i varje blomma satt en liten brunblå knapp. Erlend plockade dem varenda en:
»Du som är så klok i sådant, Kristin, du vet väl namn på dessa?»
»Det är Frigga-örten — nej, Erlend —», hon rodnade och sköt undan hans hand, då han ville stoppa in blommorna vid hennes barm.
Erlend skrattade och bet i det ena efter det andra av de små vita bladen, Så lade han alla blommorna i hennes öppna hand och tryckte ihop hennes fingrar om dem:
»Minns du när vi gingo i örtagården vid Hovins härbärge — och du gav mig en ros?»
Kristin skakade långsamt på huvudet och log litet:
»Nej. Men du tog en ros ur min hand.»
»Och du lät mig taga. Och på samma sätt lät du mig ta dig själv, Kristin — så blid och from som en ros — sedan stack du mig till blods ibland, min ljuva.» Han kastade sig fram i hennes knä och lade sina armar om hennes midja: »I går kväll, Kristin — då gagnade det till ingenting — då fick du icke sitta blid och bida —»
Kristin böjde ned sitt ansikte och gömde det vid hans axel.
Fjärde dagen hade de tagit sin tillflykt till björkskogen mellan småhöjderna ovanför. Ty den dagen bar jordlejaren in höet. Och utan att ha talat om det voro Kristin och Erlend överens att ingen behövde veta att hon var hos honom. Han var nere vid husen ett par gånger efter mat och dryck, medan hon blev sittande uppe i ljungen bland småbjörkarna. Från det ställe där de sutto, kunde de se mannen och kvinnan sträva med att bära hem höbördorna på ryggen.
»Minns du», frågade Erlend, »den gången du lovade att när jag till sist satt på en enmans gård uppe i fjället, så skulle du komma och hushålla åt mig? Du vill väl ha två kor här och får —?»
Kristin smålog och lekte med hans hår.
»Vad tror du våra söner skulle tänka om det, Erlend — att deras mor drev ur bygden och från dem på det viset —?»
»Jag tror det skulle lika dem väl att få råda sig själva på Jörundgård», sade Erlend skrattande. »De äro gamla nog till det. Gaute) ju fullfärdig bonde, så ung han är. Och Nåkkve är ju nästan man.»
»Åh nej.» Modern log stilla. »Det är nog så att han tänker det själv — ja, det göra de nog alla fem — men det fattas väl något i att han fått mansvett än, pilten —»
»Brås han på sin far, så kan det hända att han får det sent eller aldrig», svarade Erlend. Han log skälmaktigt. »Du tror du kan gömma dina barn under flikarna av din kappa ännu, Kristin —. Nåkkve blev far till en son här i sommar — det vet du visst icke —?»
»Nej —!» Kristin satt röd och förfärad.
»Ja, det var dödfött barnet — och svennen aktar sig visst för att komma dit mera — det var änkan efter Påls son här i Haugsbrekken; hon sade det var hans, och fria sig kunde han nog icke, hur det nu annars hängde ihop. Ja, så gammalt folk äro vi nu, du och jag—»
»Kan du tala så om det att din son åsamkat sig vanära och förargelse!» Det skar henne i hjärtat att mannen kunde tala så lättsinnigt — och att det tycktes roa honom att hon ej vetat av detta.
»Ja, vad vill du jag skall säga?» frågade Erlend som förut. »Svennen är aderton vintrar gammal. Nu ser du själv att det gagnar ej stort att du går och vaktar dina söner, som om de vore barn. När du flyttar hitupp till mig, så få vi lägga råd om att gifta bort honom —»
»Tänker du det blir lätt för oss att skaffa Nåkkve jämgifte —! Nej, husbonde, efter detta menar jag du måste förstå själv att du får följa med mig hem och hjälpa till att hålla styr på svennerna.»
Erlend reste sig häftigt på armbågen:
»Det gör jag icke, Kristin. Främmande är och blir jag i din bygd — där minns ingen annat om mig än att jag blev dömd som drottsvikare och skyldig till högmålsbrott. Tänkte du aldrig de år jag satt på Jörundgård att där satt jag på orätt plats — van var jag hemma i Skaun att gälla för något helt annat bland folk. Till och med den tid — i min ungdom — då ryktet flög om mitt onda leverne och jag var i kyrkans bann — jag var ju Erlend Nikulausson på Husaby likafullt! Så kom den tid, Kristin, då jag fick lyckan att visa folket där nordanfjälls att alldeles vansläktad från mina fäder var jag icke —. Nej säger jag dig! Här på denna lilla gård är jag en fri man — ingen gapar efter mig eller snackar på min rygg. — Hör du, Kristin, min enda kära — bliv hos mig! Aldrig skall du få orsak att ångra det. Här är bättre att bo än det någonsin var på Husaby. Jag vet icke hur det kommer sig, Kristin — jag var aldrig glad eller lätt om hjärtat där, icke som barn och icke senare. Helvetet var det medan jag hade Eline hos mig där, och aldrig voro du och jag riktig hjärteglada tillsamman där —. Fast Gud den allsmäktige vet att du varit mig kär var dag och var stund alltsedan jag lärde känna dig. Förgjord tror jag den gården varit — mor pinades till döds där, och min far var alltid en oglad man. Här är gott att vara, Kristin — endast du vill vara hos mig. Kristin — så sant Gud dog för oss på korset, jag har dig så kär i dag som den kväll du sov under min kappa — natten efter Margretmässodagen — då jag satt och såg på dig, så skär och frisk och ung och så obruten en blomma du var!»
Kristin svarade sakta:
»Minns du, Erlend, den natten lovade du att jag skulle aldrig få gråta en tår för din skull —»
»Ja — och det vete Gud och alla heliga i himmelrike att jag menade det! Det är sant att det gick annorlunda — det måste väl det — det går väl alltid så, medan vi leva i denna värld. Men jag har älskat dig, när jag handlat illa mot dig, och när jag handlat väl mot dig. Stanna hos mig, Kristin —!»
»Har du aldrig tänkt på det», frågade hon stilla som förut, »att det är svårt för dina söner, då det talas så om deras fader som du säger? Rymma till fjälls från bygdeskvallret alla sju, kunna de nu icke —»
Erlend såg ned:
»De äro unga», sade han, »fagra och djärva unga svenner —. De finna nog på råd —. Vi, Kristin, vi ha ej så många år kvar, innan vi bli gamla människor — vill du föröda den tid du ännu är skön och frisk och skapad till att glädja dig åt livet? Kristin!»
Hon slog ned sina ögon inför den vilda glimten i hans. Litet efteråt sade hon:
»Har du glömt, Erlend, att två av våra söner äro barn ännu? Vad tycker du jag vore värd, om jag ginge från Lavrans och Munan —»
»Du får ta dem med dig hitupp då — om icke Lavrans hellre vill stanna hos sina bröder. Så liten är han då icke. — Är Munan lika fager ännu?» frågade fadern leende.
»Ja», sade modern, »han är ett vänt barn.»
Sedan sutto de länge tysta. Och när de åter talades vid, var det om andra saker.
Hon vaknade i den första gryningen nästa morgon, så som hon
gjort varje morgon häruppe — låg och hörde hästarna trampa
utanför stugväggen. Hon hade Erlends huvud fast i sin famn. De andra
morgnarna, då hon vaknat i den grå och arla timmen, hade hon
gripits av samma ångest och blygsel som första gången — hon hade
kämpat för att nedtysta den känslan. De voro oeniga äkta makar,
som nu försonat sig; intet bättre kunde hända deras barn än att
deras far och mor blevo vänner igen.
Men denna morgontimme låg hon och kämpade för att påminna sig sina söner. Ty hon var som bergtagen — raka vägen från skogen vid Gerdarud, där han först tagit henne i sin famn, hade Erlend burit henne med sig hitupp. De voro så unga, det kunde ej vara verklighet att hon redan fött sju söner åt denne man, att hon var mor till långa, vuxna män —. Men det var som om hon skulle ha legat här i hans armar och bara drömt om de långa år de levde som man och hustru på Husaby —. Alla hans lättsinniga ord lockade och genljödo — svindlande av skräck kände hon det som om Erlend strukit av henne den sjufaldiga ansvarsbördan — så måste det vara, när ungmärren står avsadlad på säterängen — klövjelasten och sadeln och huvudlaget har hon befriats från, och mot henne blåser viddens vind och luft, hon är fri att beta det fina fjällgräset, fri att störta åstad, så långt hon vill, utåt alla vidderna —.
Och samtidigt längtade hon redan, ljuvt och trånande, fullvillig att bära en ny börda. Hon längtade redan med en liten öm yrsel efter den som nu skulle bygga bo närmast hennes hjärta för nio långa månader, Hon hade känt sig viss, alltifrån den första morgonen hon vaknade häruppe i Erlands famn. Tillsammans med den hårda och torra, försmäktande hettan i sinnet hade ofruktsamheten vikit från henne. Hon gömde Erlends barn i sitt sköte, och med en underlig, öm otålighet sträckte hennes själ sig framåt mot den stund då det skulle ha burits ända fram i ljuset.
Mina stora söner behöva mig inte, tänkte hon. De tycka bara att jag ängslas i onödan och kältar på dem. Vi bli bara i vägen för dem, den lille och jag. Nej, jag kan inte resa härifrån — vi få stanna här hos Erlend. Jag kan inte resa —.
Men när de sutto tillsamman och åto sitt morgonmål, sade hon i alla fall att nu måste hon hem till sina barn.
Det var Lavrans och Munan hon tänkte på. De voro så pass stora att hon kände sig förlägen vid den tanken att de skulle gå häruppe hos Erlend och henne och kanske se med undrande ögon på sina föräldrar, som blivit så unga på nytt. Men de två kunde ej undvara henne.
Erlend satt och stirrade på henne, medan hon talade om sin hemresa. Till sist log han flyktigt:
»Ja — vill du, så får du fara då!»
Han ville följa henne till vägs. Och han red med hela vägen
ned genom Rosten in i Sil, tills de sågo litet av kyrktaket över
grantopparna. Då tog han farväl. Han log i det sista, skälmaktigt
säker på sin sak:
»Ja, det vet du, Kristin — vare sig du kommer nattetid eller på dagen — om jag skall vänta dig kort eller lång tid — jag skall hälsa dig som himmelrikets drottning, kommen ned från skyarna till min gård —»
Hon skrattade:
»Ja, så stort törs icke jag ta till. Men du förstår väl nu, vän, att stor glädje blir det hemma hos dig, den dag husbonden vänder åter till sitt eget.»
Han ruskade på huvudet och skrattade litet. Leende togo de avsked, leende lutade Erlend sig över mot henne, där de höllo jämsides till häst, kysste henne mångfaldiga gånger, och efter var kyss såg han på henne med sina leende ögon:
»Så få vi se», sade han till slut, »vem av oss två som är mest enrådig, min väna Kristin. Icke blir detta sista gång vi mötas — det veta både du och jag!»
När hon red förbi kyrkan, ryste hon litet. Det var som om hon återvände hem ur berget. Som vore Erlend själv bergakungen och kunde ej komma förbi kyrkan och korset i backen.
Hon drog in tyglarna — hade mest lust att vända och rida efter honom —.
Så såg hon ut över de gröna vallarna, ned på sin vackra gård med åker och äng och älvens blänkande, slingrande lopp genom dalen. Fjällen höjde sig i ett blått dis — himlen var full av bågnande sommarskyar. Detta var ju galenskap! Där hos deras söner hörde han hemma. Han var ingen alfriddare — en kristen man hur full han än var av galna nycker och vettlösa hugskott. Hennes äkta make, som hon delat både ljuvt och lett med — kär, kär, så illa som han än plågat henne med sina oberäkneliga påfund. Hon fick härda ut med honom; eftersom hon inte kunde leva utan honom, så fick hon bemöda sig om att bära ängslan och osäkerheten, så gott hon förmådde. Länge trodde hon ej det skulle dröja, innan han kom efter — nu då de åter varit förenade.
VI.
Till sönerna sade hon att fadern måste ordna ett och annat på Haugen, innan han flyttade hem. Han kom väl ned först fram på hösten.
Hon gick hemma på gården, ung, rödblommig i kinderna, mjuk och mild i anletsdragen, raskare i vändningen vid allt arbete — men hon åstadkom ej på långt när så mycket som hon förut brukat med sina vanliga stilla och jämna tåg. Hon gav inte sönerna skarpa tillrättavisningar som annars, när de gjorde någonting oriktigt eller ej vore henne fullt till lags. Nu sade hon dem några skämtsamma ord eller lät saken gå förbi opåtalt.
Lavrans ville nu sova hos de stora bröderna på loftet.
»Ja, nu måste du väl räknas till de vuxna svennerna du, sonen nin —.» Hon trädde fingrarna genom pojkens täta, gulbruna hår och drog honom intill sig — han nådde henne till mitt på bröset redan. »Du, Munan, kan du tåla ännu en tid att din mor håller dig för ett barn?» — Om kvällarna, när gossen lagt sig därnere i stugan, tyckte han nog om att modern satte sig hos honom på sängkanten och smekte honom litet; han låg med huvudet i hennes knä och småpratade, mera barnsligt än han gjorde om dagarna, när bröderna kunde höra honom. De talade om när far skulle komma hem.
Så flyttade han sig intill väggen och modern stoppade om honom. Kristin tände ljus, tog sönernas kläder, som hon skulle laga, och satte sig att sy.
Hon drog ur söljan framtill över barmen, stack in handen och kände kring brösten. De voro runda och fasta som en helt ung kvinnas, Hon strök upp ärmen ända till axeln och såg på sin nakna arm i ljusskenet. Den hade blivit vitare, mera fyllig. Så reste hon sig och gick — kände hur mjukt hon trampade i de mjuka inneskorna — strök nedåt sina slanka höfter: de voro ej skarpa längre och torra som en karls. Blodet sjöd i hennes kropp, som saven stiger i träden om våren. Det var den nya ungdomen, som utvecklades inom henne.
Hon gick i brygghuset med Frida och öste ljummat vatten på
säden till julmalt. Frida hade glömt att se om den i tid, den hade
legat och svällt, tills den blivit alldeles torr. Men Kristin grälade
inte på tjänarinnan — med ett halvt leende gick hon och hörde
henne ursäkta sig. Det hade hänt Kristin för första gången att hon
själv glömt se efter.
Till julen skulle hon ha Erlend hemma hos sig. När hon skickade honom detta bud, då måste han ju komma genast. Så vanvettig var väl mannen ändå ej att han inte gav med sig nu — han måste förstå att hon omöjligt kunde flytta upp till Haugen, långt bort från folk, när hon bar en annan med sig. Men hon ville vänta litet ännu med att skicka det budet — fast det ju var säkert nog — kanske ända tills hon känt liv —. Andra året de bott på Jörundgård hade hon haft en misslyckad resa, som folk säger. Då hade hon tröstat sig ganska fort. Hon var inte rädd att det skulle gå likadant den här gången — det kunde inte få ske. Men i alla fall —.
Hon kände det som om hon nu måste luta hela sitt väsen värnande över det späda lilla liv hon bar under sitt hjärta — så som man skyddande kröker händerna kring en liten nytänd låga —.
En dag på senhösten kommo Ivar och Skule och sade att de ville
rida upp till fadern — det var vackert inne i fjället; de ville be
att få vara med honom på jakt nu i barfrosttiden.
Nåkkve och Björgulf sutto vid schackbrädet; de höllo upp och lyssnade.
»Jag vet icke», sade Kristin. Det hade hon nu inte tänkt på förut — vem hon skulle skicka med budet. Hon såg på de två halvvuxna sönerna. Dumt tyckte hon själv det var, men hon kunde ej förmå sig till att säga det åt dem. Hon kunde ju säga att de skulle ta Lavrans med sig, be honom tala med fadern i enrum. Han var så barnslig, han skulle inte undra över det. Men ändå —.
»Er far kommer ju snart hit», sade hon. »I skullen kunna försinka honom. För övrigt skall jag snart ha ett bud upp till honom själv.»
Tvillingarna knotade. Nåkkve såg upp från schackbrädet och sade kort: »Gören som mor säger, piltar!»
Inemot jul skickade hon Nåkkve norrut till Erlend. »Du får säga honom det, min son, att nu börjar jag längta mycket — och det gören väl I med!» Hon nämnde ingenting om det nya som var att räkna med — otroligt tycktes det henne ej att den vuxna sonen förstått det; han fick avgöra själv om han ville säga något härom till sin far.
Nåkkve kom tillbaka utan att ha träffat fadern. Erlend hade rest till Raumsdal, han hade visst fått bud om att hans dotter och hennes man nu skulle flytta till Björgvin och att Margret gärna ville sammanträffa med sin far på Veöy.
Det var ju bara naturligt —. Kristin låg vaken om nätterna — strök emellanåt över Munans ansikte, där han sov vid hennes sida. Hon sörjde över att Erlend inte kom till julen. Men det var naturligt att han ville träffa sin dotter, när tillfälle bjöds. Hon torkade bort sina tårar, alltefter som de runno utför kinderna. Hon hade fått så lätt för att gråta nu, alldeles som hon haft då hon var ung.
Strax efter jul dog Sira Eirik. Kristin hade varit hos honom i
Romundgård ett par gånger på hösten, medan han låg till sängs,
och hon var vid hans gravöl. Eljest kom hon nu aldrig ut bland
folk. Det kändes som en stor saknad för henne att deras gamla
sockenpräst var borta.
Vid gravölet hörde hon att någon hade mött Erlend norrut i Lesja; han var då på hemväg till sitt. Då kom han väl snart —.
Dagarna efteråt satt hon på bänken under det lilla fönstret, andades på sin handspegel, som hon tagit fram, gned den blank och granskade sitt ansikte.
Hon hade varit solbränd som en bondkvinna de sista åren, men varje spår härav var nu försvunnet. Hon var vit i huden med runda, klarröda rosor på kinderna som en målad bild. Så ansiktsfager hade hon ej varit sedan hon var ungmö — Kristin satt och höll andan av undrande lycka.
Då fingo de nu till sist den dotter som Erlend så mycket önskat sig — om det slog in, som kloka kvinnor sade. Magnhild. De finge bryta mot sedvänjan denna gång och uppkalla barnet efter hans mor först —.
Det föresvävade henne något ur en saga hon hört en gång. Sju söner, som jagades fredlösa på vildan hed för en ofödd liten systers skull. Så skrattade hon åt sig själv — hur hon kunnat komma att tänka på det, förstod hon ej.
Ur sin sömnadsstol med skrinet tog hon fram den skjorta av finaste vitt lin som hon sydde på, när hon var ensam. Hon drog ut trådar i linningen och sydde fåglar och hjortar på genombruten gallerbotten — det var år och dag sedan hon gjort ett så fint arbete. — Åh, måtte Erlend komma nu — medan hon ännu var bara vacker av detta, ung och rak, blomstrande och yppig —!
Strax efter Gregorsmässa blev det så vackert väder, så det var rentav vårlikt. Snön smälte och sken som silver; det var redan bara, bruna fläckar i södersluttningen, och fjällen höjde sig i blått dis. Gaute stod ute på tunet en dag och höll på att laga en släde, som blivit sönderkörd. Nåkkve stod stödd mot vedbodens vägg och såg på broderns arbete. Då kom Kristin från eldhuset, bärande på bägge armar ett stort tråg med nybakta vetelimpor.
Gaute såg upp efter modern. Så lade han yxa och borr på släden, sprang efter henne och tog tråget; han bar det över till fatburen.
Kristin hade blivit stående, röd i kinderna. När Gaute kom tillbaka, gick hon bort till sönerna:
»Jag tänker I fån rida upp till er far en av dagarna — säga honom att nu är det av nöden att han kommer hem och övertar styret. Jag orkar så föga nu — och det blir just i våranden också, som jag får hålla mig stilla —»
De unga gossarna hörde på henne; de rodnade de också, men hon såg att de blevo hjärtans glada. Nåkkve sade med konstlad likgiltighet:
»Vi kunde så gott rida i dag — vid nonstiden — vad tycker du, bror?»
Redan vid middagstid nästa dag hörde Kristin ryttarna ute på tunet. Hon gick ut — det var Nåkkve och Gaute, de voro ensamma. De stodo där bredvid sina hästar, sågo ned och sade ingenting.
»Vad svarade er far?» frågade modern.
Gaute stod och stödde sig på sitt spjut, han fortfor att se ned. Då sade Nåkkve:
»Far bad oss säga att han väntade dig upp till sig var dag i vinter.»
Färgen kom och gick i Kristins ansikte:
»Nämnden I då icke för er far — att det är så med mig — att det ej är lång tid kvar, tills jag skall få ett barn igen —?»
Gaute svarade utan att se upp:
»Far tycktes icke mena att det var någon orsak — att du icke kunde flytta till Haugen för den sakens skull»
Kristin stod tyst en stund:
»Vad sade han?» frågade hon lågt och skarpt.
Nåkkve skulle till att tala. Gaute lyfte handen litet, såg hastigt bevekande upp på brodern. Men de äldste sade i alla fall:
»Far bjöd oss säga dig detta: du visste, när det barnet avlades, hur rik man han var. Och har han icke blivit rikare sedan dess, så har han icke blivit fattigare heller.»
Kristin vände sig från sönerna och gick långsamt mot boningshuset. Tungt och trött satte hon sig på bänken under fönstret, från vilket vårsolen redan smält bort is och rimfrost.
— Det var ju så. Hon hade tiggt sig till att få ligga i hans famn — först. Men det var ej vackert gjort av honom att påminna henne om det nu. Hon tyckte inte det var vackert av Erlend att skicka detta svar med deras söner —.
Vårvädret höll i sig. Det kom sunnanvind och väta en veckas
tid — älven växte, blev stor och fulltonig. Det sorlade och rann
i sluttningarna, det var snöskred uppe i fjället. Så blev det
solsken igen.
Kristin stod ute bakom husen i den gråblå kvällen. Det var sådan fågelsång i snåren nere på gärdet. Gaute och tvillingarna hade gått upp till sätern — de skulle se sig om efter orrtuppen. Bullret av fågelleken hördes ned till gården från alla backar om mornarna.
Hon tryckte sina händer mot bröstet. Nu var det så kort tid igen — hon fick bära det till slutet med tålamod. Hon hade väl varit ovänlig och svår att leva tillsammans med ofta nog, hon också —. Orimlig i sin ängslan för barnen — full av onödiga bekymmer, som Erlend sagt. Hon tyckte han var hård nu i alla fall. Men nu blev det snart den tid då han måste komma till henne — det visste ju han också.
Sol och regnskurar omväxlade. En eftermiddag ropade sönerna på henne. De stodo ute på tunet alla sju med allt husfolket. Tvärsöver dalen välvde sig tre regnbågar, den innersta stod med ena fästet på Formohusen; den var alldeles hel och glänste färgstark. De två yttersta voro svagare och bleknade bort upptill —.
Ännu medan de stodo och stirrade på denna underbart vackra företeelse, mörknade luften som till skymning. Söderifrån kom snövädret svepande. Det snöade, så att hela världen blev vit på en liten stund.
Kristin satt om kvällen och berättade för Munan om kung Snö och hans väna vita dotter, Snöflinga hette hon, och om kung Harald Luva, som blev fostrad hos Dovrejätten inne i berget, här norrut i Dovre. Hon mindes med sorg och ruelse att det var år och dag sedan hon suttit så och berättat för sina barn — det var synd om Lavrans och Munan, hon hade sällan berett dem nöje på det sättet. Och nu voro de snart stora gossar. Medan de andra voro små hemma på Husaby, hade hon berättat sagor för dem om kvällarna — så ofta, så ofta.
Hon såg att de vuxna sönerna sutto och lyssnade — hon blev blossande röd och kom av sig därvid. Munan bad henne tala om mera. Nåkkve reste sig och flyttade sig närmare:
»Minnes I, mor, om Torstein och trollen i Höglandskogen — berätta den!»
Medan hon talade, steg ett minne upp: De lågo och vilade i björkdungen nere vid älven och fingo i sig en matbit, hennes far och hans slåtterfolk, karlar, och kvinnor. Fadern låg på magen, hon själv satt grensle över hans rygg och sparkade honom i sidorna med sina hälar — det var en het dag, och hon hade fått lov att gå barbent, som de vuxna kvinnorna gjorde. Fadern rabblade upp Högland-trollens ättartal: Järnsköld tog till hustru Sköldvor, deras döttrar voro Skölddis och Sköldgerd, som Torstein Oxafot slog ihjäl. Sköldgerd hade varit gift med Sköldketil, deras söner voro Sköldbjörn och Sköldglim och Valsköld, som tog till hustru Sköldlust, de födde Sköldulv och Sköldorm; Sköldulv tog Sköldkatla och födde med henne Sköld och Sköldketil —
Nej, det namnet hade han redan använt, ropade Kolbjörn skrattande. Ty Lavrans hade skrutit med att han skulle lära dem två tolfter trollnamn, men nu hade han inte fått ens den första tolften full. Lavrans skrattade med: »Ja, men sen I, de kalla upp sina framfarna fäder, trollen också!» Men arbetsfolket ville inte ge med sig; han dömdes att böta en dryck mjöd åt hela laget. Ja, det skulle de få — i kväll, när de kommo hem, sade husbonden. Men folket ville ha det nu strax — och till sist fick då Tordis gå efter mjödet.
De ställde sig i ring, och det stora hornet gick runt. Så togo de liar och räfsor och fortsatte med slåttern, Kristin skickades hem med det tömda hornet. Hon höll det framför sig med båda händerna, medan hon sprang barfota i solskenet den gröna stigen uppåt mot gården. Emellertid stannade hon, när det hade samlat sig en mjödskvätt i hornets svängda botten — då stjälpte hon det över sitt lilla ansikte och slickade invändigt och utvändigt på den förgyllda kanten och på sina fingrar efter det söta.
Kristin Lavransdotter satt stilla och såg rätt framför sig. Far! Hon mindes hur det gick som en stormby över hans ansikte, ett bleknande som när skogsliden bleknar, då en vindil vänder lövet på träden — en klang av kallt och skarpt hån i hans röst, en glimt i de grå ögonen, som när ett halvdraget svärd blixtrar till. Ett ögonblick, så var det över — vändes i muntert, godmodigt skämt, medan han var ung; oftare och oftare i stillsam litet tungsint mildhet, allt efter som han blev äldre. Där hade bott annat i hennes fars sinne än den djupa, ömma sötman. Hon hade med åren lärt sig förstå att faderns förunderliga blidhet icke kom sig av att han ej såg människors fel och uselhet skarpt nog, utan därav att han alltid rannsakade sitt eget hjärta inför Gud och kände förkrosselse och ånger över egen brist.
»Nej, far, jag skall icke vara otålig. Jag har felat mycket mot min make, jag också —»
Korsmässodagens afton satt Kristin till bords med sitt husfolk
och lät ej märka något särskilt. Men när sönerna gått upp för att
lägga sig på högloftet, kallade hon helt stilla Ulv Haldorsson bort
till sig. Hon bad honom gå ned till Isrid på gärdet och be henne
komma upp till husfrun i den gamla vävstugan.
Ulv sade: »Du måste sända bud till Ranveig på Ulvsvolden och till Haldis prästsyster, Kristin — mest lämpligt skulle det vara om du kunde få bud sänt efter Astrid och Ingeborg på Loptsgård, så att de kunde taga hand om hushållet —»
»Det är ingen tid till det», sade Kristin. »Jag kände de första värkarna redan före non. Gör som jag säger, Ulv — jag vill endast ha mina egna tärnor och Isrid hos mig.»
»Kristin», sade Ulv allvarligt, »förstår du icke att det kan komma mycket ont förtal av det, om du nu tycks krypa undan och gömma dig i natt —?»
Kristin lät armarna sjunka tungt över bordet Hon slöt ögonen.
»Så få de snacka som vilja! Jag orkar ej se de främmande kvinnorna kring mig i natt —»
Nästa morgon sutto de stora sönerna och tego och sågo ned,
medan Munan pratade och pratade om den lilla brodern han sett på
sin mors arm nere i vävstugan. Till slut sade Björgulf att nu
behövde han inte tala mera om det.
Kristin bara låg och lyssnade — hon tyckte själv att hon aldrig sov så djupt att hon inte lyssnade och väntade.
Hon steg upp åttonde dagen, men kvinnorna som voro hos henne, märkte, att hon inte mådde bra. Hon frös och hon kände hetta omväxlande; ena dagen rann mjölken ur brösten, så att hennes kläder genomblöttes, nästa dag hade hon inte tillräckligt att mätta barnet med. Men hon ville ej lägga sig till sängs igen. Barnet släppte hon icke ur sina armar — hon lade det aldrig i vaggan, utan om natten hade hon det hos sig i sängen; om dagen gick hon och bar det, satt med det vid elden, satt med det på sängen, lyssnade och väntade och stirrade på det — fast hon ibland inte tycktes se det eller höra att det grät. Så var det som om hon vaknade — hon tog upp gossen, gick och gick med honom fram och tillbaka på golvet; med sin kind lutad intill hans gnolade och gnolade hon helt sakta för honom, satte sig ned och lade honom till bröstet, satt omigen och stirrade som förut med ansiktet hårt som sten —.
När gossen var inemot sex veckor gammal — och modern ännu ej varit över vävstugans tröskel — kommo en dag Ulv Haldorsson och Skule ditin. De voro resklädda.
»Ja, nu rida vi norrut till Haugen, Kristin», sade Ulv. »Den här saken måste det nu bli en ända på —»
Kristin satt stum och stel med gossen vid bröstet. Först tycktes hon ej fatta något. Med ens for hon upp, röd som blod i ansiktet:
»Gör, som du vill! Längtar du efter din rätte husbonde, så skall icke jag hålla dig kvar. Bäst du får din lön — så behöver du icke komma hit vidare till oss härnere.»
Ulv svor till förskräckligt. Så såg han på kvinnan, som stod där med spädbarnet tryckt intill barmen. Han pressade hop läpparna och teg.
Men Skule tog ett steg framåt:
»Ja, mor min — jag rider nu upp till far — glömmen I att Ulv varit fosterfar åt oss bröder, allesamman, så minnens att mig kunnen I icke bjuda och råda över som ett tjänstehjon eller ett dibarn —»
»Jaså?» Modern gav honom en örfil, så att pojken tumlade tillbaka: »Jag tänker jag råder över er alla, så länge jag föder och kläder er —. Gå ut!» skrek hon och stampade med foten.
Skule var rasande. Men Ulv sade stilla:
»Det är bättre så, pilt — att hon är orimlig och vild än att se henne sitta och stirra, som om hon grämt sig från vettet —»
Gunhild, hustärnan, kom springande efter dem. De skulle strax komma ned i vävstugan till husfrun — hon ville tala med dem och de andra sönerna. Kristin befallde kort och skarpt att Ulv skulle rida ned till Breidin och tala med en man som hade lejt två kor av henne; tvillingarna skulle han ta med sig, och de behövde ej komma hem förrän i morgon. Nåkkve och Gaute skickade hon upp till sätern — hon gav dem i uppdrag att se till hästlägret i Illmandalen, hur där stod till — och på uppvägen skulle de titta in till tjärbrännarn Björn, Isrids son, och be honom komma ned samma kväll. Det tjänade ingenting till att de sade emot och påminde om att det var mässdag i morgon.
Nästa morgon, då klockorna ringde samman, gick husfrun ut
från Jörundgård, följd av Björn och Isrid, som bar barnet. Hon hade
givit dem kläder, fina och lämpliga — men hustrun som skulle
kyrktagas var själv så smyckad med guld att alla kunde se vem som
var frun och att de två andra voro underlydande.
Med trots och högmod mötte hon den misslynta förundran som hon kände slå emot henne från folket på kyrkvallen. Nåja, förr hade hon kommit till kyrktagning på annat vis, följd av de ståtligaste husfruar. Sira Solmund såg på henne med oblida ögon, då hon stod där framför kyrkdörren med sitt vaxljus i handen — men han kyrktog henne på övligt sätt.
Isrid började gå i sin andra barndom nu och begrep inte mycket; Björn var en underlig och fåmält man, som aldrig lade sig i andras angelägenheter. Dessa två voro gudmor och gudfar.
Isrid nämnde barnets namn för prästen. Det klack till i honom — han tvekade litet — så upprepade han det, så att det gav genljud in till folket i långhuset:
»Erlend — i Faderns, Sonens och den Helge Andes namn —»
Det var som om det gått en ilning av skräck genom hela den församlade menigheten, Kristin kände en vild, hämndgirig fröjd därvid.
Barnet hade sett nog så kraftigt ut vid födelsen. Men alltifrån
första veckan hade Kristin trott sig förstå att det inte skulle komma
att frodas riktigt för henne. Själv hade hon, i det ögonblick hon
förlöstes, känt det som om hennes hjärta nu sjönk ihop likt en
utbränd glöd. Och när Isrid visade henne den nyfödde, tyckte hon
sig ha en förnimmelse av att livsgnistan flämtade osäkert hos detta
barn. Men hon slog bort det — så oräkneligt många gånger hade
hon liksom känt sitt hjärta brista. Och barnet var ju ganska stort
och såg ej svagt ut —.
Men hennes oro för gossen växte med var dag. Han var grinig och hade dålig matlust — hon kunde få sitta och anstränga sig en lång stund, innan hon fick honom att ta bröstet. Och när hon äntligen lyckats förmå honom att dra ett par tag, somnade han nästan strax. — Hon kunde ej märka att han växte något —.
Under outsäglig ångest och själsvånda tyckte hon sig iaktta att från och med den dag då han burits till dopet och fått sin fars namn vissnade liten Erlend fortare.
Intet, nej intet av sina barn hade hon älskat såsom denna lilla olycksvarelse. Intet av dem hade hon undfått under en så ljuv och vild lycka, intet hade hon burit under så säll förväntan. Hon tänkte tillbaka på de förflutna nio månaderna; till sist hade hon bara kämpat för livet för att behålla hopp och tro. Hon stod ej ut med att mista det barnet — och hon förmådde ej rädda det.
Allsmäktig Gud, Misskunds Drottning, helge Olav — hon kände själv att denna gång gagnade det till intet att hon kastade sig ner och tiggde om barnets liv —,
»Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»
Hon gick till kyrkan varje mässdag, som hon var van att göra. Hon kysste dörrposten, stänkte vigvatten över sig, bugade sig för det gamla krucifixet i korbågen. Frälsaren skådade ned, sorgsen och mild i sin dödsvånda. Kristus dog för att frälsa sina mördare. Helge Olav står inför hans anlete i oavlåtlig förbön för det folk som drev honom i landsflykt och dräpte honom —.
»Så som ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»
Bön blir icke det du ropar i ditt hjärta, innan du bett ditt Paternoster utan svek —.
Förlåt oss våra skulder —. Minns du hur många gånger din skuld blev förlåten? — Se på dina söner därborta på männens sida. Se på honom som står främst, hövdingen för denna fagra ungdomsskara. Din synds frukt — i tjugu år snart har du sett Gud öka hans fägring, vett och mandom. Se Guds misskund — var är din misskund mot din yngste son därhemma —?
Minns du din far, minns du Simon Darre —?
— Men innerst i sitt hjärta kände hon att hon icke förlåtit Erlend. Hon kunde icke, ty hon ville icke. Hon höll fast om sin älskogs bägare, ville ej släppa den nu heller, fast den endast rymde den sista, beska dräggen. Den stund hon kunde förlåta Erlend, icke längre tänkte på honom med denna förtärande bitterhet — då var allt förbi som varit mellan dem.
Så stod hon där under mässan och visste att henne gjorde den intet gagn. Hon försökte bedja: Helge Olav, hjälp mig, gör ett järtecken med mitt sinne, så att jag kan bedja min bön utan osanning — tänka på Erlend med gudsfruktans lugn i själen. Men hon visste att hon ej själv önskade bönhörelse. Då kände hon också att det var fåfängt hon bad att få behålla barnet. Ett lån av Gud var Erlend unge — endast på ett villkor skulle hon få behålla honom, och det ville hon ej fylla. Och Sankt Olav tjänade det ingenting till att ljuga för —.
Så satt hon bredvid det sjuka barnet. Hennes tårar runno och
runno; hon grät utan ljud och utan att ändra en min, hennes
ansikte var lika grått och lika stenhårt, endast vitögat och ögonlocken blevo småningom blodröda. Kom någon in till henne, så torkade hon
sig fort över ansiktet, satt bara stum och förstenad.
— Men ändå behövdes det så litet för att tina upp henne. Kom en av de stora sönerna in, kastade en blick på spädbarnet och sade några milda, ömkande ord till den lille, så kunde modern knappt avhålla sig från att brista ut i högljudda snyftningar. Hade hon kunnat tala med de vuxna sönerna om sin ångest, då visste hon att hennes hjärta skulle smält. Men de hade blivit skygga för henne nu. Sedan den dag då de kommit hem och fått veta vilket namn hon givit deras yngste bror, tycktes gossarna ha slutit sig ännu mer till varandra och stodo liksom på större avstånd från henne. Men en dag då Nåkkve stod och såg på barnet, sade han:
»Mor, giv mig orlov att söka upp far och säga honom hur det är med pilten —!»
»Nu skulle det ej mera gagna till något», svarade modern hopplöst.
Munan förstod ingenting. Han bar sina leksaker till lillebror, var hjärtans glad när han fick lov att hålla honom och trodde att han fått barnet att skratta. Munan pratade om när far skulle komma hem och undrade vad han skulle tycka om sin nye son. Kristin satt tyst och gråblek och lät sin själ sargas av gossens prat.
Det späda barnet var nu magert och rynkigt i ansiktet som en gubbe; ögonen voro onaturligt stora och klara. Det hade emellertid börjat le mot modern — hon såg det med en stilla jämmer. Hon smekte de små magra lemmarna, tog barnets fötter i sin hand — aldrig kom väl denne lille att ligga där förundrad och gripa efter de märkvärdiga, rara ljusröda tingestar som flaxade i luften över honom och som han inte förstod voro hans egna ben. Aldrig skulle dessa små fötter tråda på jorden.
När hon suttit alla veckans tunga vardagar i ända och sett på
det döende barnet, då tänkte hon, medan hon klädde sig för
kyrkfärden, att nu skulle hon väl vara uppmjukad nog. Nu hade hon
förlåtit Erlend — han var henne likgiltig; bara hon fick behålla
sin ljuvaste, dyrbaraste egendom, så skulle hon gärna förlåta den
mannen.
Men när hon framför korset viskade sitt Paternoster och kom till orden: »sicut et nos dimittimus debitoribus nostris», då kände hon sitt hjärta förhärdas, så som en hand knytes till slag. Nej!
Hopplös och sjuk i själen grät hon, ty hon orkade ej vilja det.
Och så dog Erlend Erlendsson dagen före Maria Magdalenas fest i något mindre än tre månader gammal.
VII.
Denna höst for biskop Halvard på visitation norrut genom dalen. Till Sil kom han dagen före Matteusmässan. Det var mer än två år sedan biskopen sist varit så långt norrut, så att det var många barn som skulle konfirmeras denna gång. Munan Erlendsson var bland dem; han var nu åtta år gammal.
Kristin bad Ulv Haldorsson följa barnet fram under biskopens hand — hon hade nu icke en vän i sin hembygd som hon ville be om detta. Ulv tycktes bli glad över hennes bön. När det ringde samman, gingo därför de tre, Kristin, Ulv och gossen, uppåt kyrkan. Sönerna hade varit till ottesången, alla utom Lavrans, som låg till sängs och hade feber; de ville inte gå till högmässan, ty det blev sådan trängsel då i kyrkan.
När de gingo förbi gårdsfogdens stuga, såg Kristin att det stod många främmande hästar bundna utanför vid staketet. Ett stycke fram på vägen blevo de upphunna av Jartrud, som kom ridande i stort följe och for förbi dem. Ulv låtsade ej se sin hustru och hennes fränder.
Kristin visste att Ulv nog inte satt foten innanför sin egen tröskel sedan strax efter nyår. Då skulle det ha gått ännu värre till mellan honom och hans hustru än vanligt, och därefter hade han flyttat sin klädeskista och sina vapen upp på högloftet och bodde där med gossarna. En gång, tidigt på våren, hade Kristin nämnt något om att det var illa att han var så oense med sin hustru — då såg han på henne och skrattade på ett sådant sätt att hon tystnade.
Det var solsken och vackert väder. Över dalen var luften blå mellan fjällen. Det gula lövet uppåt björkliderna började glesna, och i bygden var den mesta säden skuren, men ännu böljade en och annan vitnad kornåker vid gårdarna, och efterslåttern stod grön och daggvåt på ängen. Det var mycket folk vid kyrkan, och hingstar gnäggade och vrenskades, ty kyrkstallet var fullt, och många hade måst binda sina hästar utanför.
Det gick som en dämpad, ovillig oro genom de församlade, där Kristin och hennes sällskap kommo förbi. En ung karl smällde sig på låret och skrattade men blev häftigt nedtystad av äldre folk. Kristin vandrade med avmätta steg och stram hållning över vallen in på kyrkogården. Hon dröjde först en stund vid barnets grav och så vid Simon Andressons, En flat, grå häll var lagd över den — däri hade ristats bilden av en man i gallerhjälm och ringbrynja, som stödde händerna på den stora trekantiga skölden med vapenmärket. Omkring stenens kant stod hugget:
In pace. Simon Armiger. Proles Dom. Andreæ Filii Gudmundi Militis. Pater Noster.
Ulv stod utanför södra dörren; han hade satt från sig sitt svärd i svalgången.
Då trädde Jartrud in på kyrkogården i sällskap med fyra män — det var hennes två bröder och två gamla bönder; den ene var Kolbein Jonsson, som hade varit Lavrans Björgulfsons vapendragare i många år. De gingo mot prästingången söder om koret.
Ulv Haldorsson sprang ned och ställde sig i vägen för dem. Kristin hörde att de talade fort och häftigt därborta — Ulv ville hindra hustrun och hennes följeslagare från att gå vidare. Folk på gravgården drog sig närmare; Kristin gick också dit bort. Då tog Ulv ett språng upp på stenfoten, som svalen vilade på, sträckte sig in och grep första yxa han fick tag i, och i detsamma den ene av Jartruds bröder ville rycka ned honom, hoppade Ulv ut och slungade yxan framför sig. Hugget träffade hans svåger i skuldran, och nu lopp folk till och tog fast Ulv. Han stred för att slita sig lös — Kristin såg att hans ansikte var mörkrött, förvridet och förtvivlat.
Då kom Sira Solmund i prästdörren med en klerk ur biskopens följe. De växlade några ord med bönderna. Strax efteråt togo tre svenner, som buro biskopens vita sköld, Ulv med sig och ledde ut honom från kyrkogården, men hans hustru och hennes sällskap gingo efter de två prästerna in i kyrkan.
Kristin trädde fram till bondeskaran:
»Vad är å färde?» frågade hon skarpt. »Varför blev Ulv fasttagen?»
»Du såg väl att han högg till en man på griftegården», svarade en i samma ton. Alla veko långt undan från henne, så att hon blev stående ensam med sin gosse där vid kyrkdörren.
Kristin trodde sig förstå — Ulvs hustru ville klaga på honom inför biskopen. Och därigenom att han förivrat sig och brutit kyrkogårdsfriden hade han bragt sig i en svår ställning. När en främmande djäkne kom i dörren och tittade ut, gick hon fram till honom, sade sitt namn och frågade om hon kunde få företräde inför biskopen.
Inne i kyrkan voro alla dyrbarheter framsatta, men ljusen på altarena voro ännu ej tända. Litet sol föll in genom de runda gluggarna högt uppe och strömmade ned mellan de mörkbruna pelarna. I långhuset hade redan en del av menigheten gått in och satt sig på den bänk som gick utmed väggen. I koret stod den lilla skaran, Jartrud Herbrandsdotter och hennes två bröder — Geirulv med armen i band —, Kolbein Jonsson, Sigurd Geitung och Tore Borghildsson, framför biskopens säte. Bakom och omkring den snidade stolen stodo två unga präster från Hamar, några andra män ur hans följe och Sira Solmund.
Alla stirra oavvänt, då hustrun från Jörundgård trädde fram och bugade sig djupt för biskopen.
Herr Halvard var en stor och fyllig man av ett övermåttan vördigt utseende. Under den röda sidenhättan lyste håret snövitt vid tinningarna, och hans avlångt runda, fylliga ansikte blossade rött och stort; han hade kraftig, böjd näsa, tung haka, och munnen, nästan utan läppar, gick smal som en springa tvärs över underansiktets täta, fast slätrakade, gråvita skäggbotten — men de buskiga brynen voro ännu mörka över hans gnistrande, kolsvarta ögon.
»Gud vare med dig, Kristin Lavransdotter», sade herr Halvard. Han såg forskande på kvinnan under de framskjutande, kraftiga ögonbrynen. Den ena, stora och vita gubbhanden grep om guldkorset på hans bröst, i den andra, som vilade i knät mot hans mörkt violblå dräkt, höll han en vaxtavla.
»Vad driver dig till att söka mig här, hustru Kristin?» frågade biskopen åter. »Tyckes det dig icke mera lämpligt att du väntade till eftermiddagen, kom bort till mig i Romundgården och sade vad som ligger dig om hjärtat?»
»Jartrud Herbrandsdotter har sökt eder här, vördige fader», svarade Kristin. »Nu har Ulv Haldorsson varit hos min husbonde i fem och trettio år; alltid har han varit vår trofaste vän och hjälpare och gode frände — Jag tänkte att jag nu kanske kunde hjälpa honom på något vis —.»
Jartrud gav till ett lågt utrop av hån eller harm — alla de andra stirrade på Kristin, bygdefolket med förbittring, biskopens följe med spänd nyfikenhet. Herr Halvard såg sig skarpt omkring, så sade han till Kristin:
»Är det så att du hoppas kunna ursaka Ulv Haldorsson? Du torde kanske veta —», sade han fort och lyfte ena handen, då hon ville svara, »att ingen har rätt att kräva din utsago i denna sak — förutom din make — såvida ej ditt eget samvete driver dig därtilll Tänk dig först för —».
»Jag tänkte mest därpå, herre biskop, att Ulv lät sitt sinne löpa åstad med sig och grep till vapen invid kyrkan — om jag kunde gagna honom något i denna sak genom att bjuda borgen. Eller också», sade hon med mycken möda, »skall säkert min make göra allt vad han förmår i denna sak för att hjälpa sin vän och frände —».
Biskopen vände sig otåligt till de kringstående, som alla tycktes vara starkt upprörda:
»Kvinnan där behöver icke stanna. Hennes målsmän kunna vänta ute i långhuset — gån dit ned, I alle, medan jag talar med husfrun — och låten folket gå ut så länge — och Jartrud Herbrandsdotter med de andra.»
Den ena av de unga prästerna hade sysslat med att lägga fram biskopsskruden. Nu satte han varsamt den guldkorsprydda mitran på korkåpans utbredda veck, gick ned och talade litet med folket i långhuset. Skaran i koret följde efter honom dit ned. Menigheten och Jartrud med den gingo ut, och kyrkotjänaren stängde dörrarna.
»Du nämnde din make», sade biskopen och såg på henne som förut. »Är det så att du förliden sommar sökte förlikning med honom?»
»Ja, herre min.»
»Men I bleven icke förlikte?»
»Herre — tillgiven att jag säger det — men icke har jag fört klagan mot min make. Jag sökte eder för att tala i Ulv Haldorssons sak —.»
»Visste din make av att du skulle få ett barn?» frågade herr Halvard; han tycktes vara vred över hennes invändning.
»Ja, herre», sade hon mycket lågmält.
»Hur tog Erlend Nikulausson det då?» frågade biskopen.
Kristin stod och rullade en snibb av sitt nedhängande huvudlin mellan fingrarna och såg ned i golvet.
»Han ville icke ingå förlikning med dig, då han hörde det?»
»Herre, förlåt, men —», Kristin hade rodnat starkt. »Vare sig min herre Erlend var så eller så mot mig — kan det bättra Ulvs sak något att han kommer, så vet jag att Erlend skall skynda hit till honom.»
Biskopen rynkade ögonbrynen, medan han såg på henne:
»Menar du, att — av vänskap för denne mannen Ulv — eller för att saken dragits fram i dagen — så vill Erlend nu likaväl kännas vid det barn du födde i våras?»
Kristin lyfte huvudet — stirrade på biskopen med uppspärrade ögon och halvöppna läppar. Det var som begrep hon först småningom vad hans ord innebure. Herr Halvard såg allvarsamt på henne:
»Väl är det så, kvinna, att ingen utom din äkta make har rätt att föra klagan mot dig i denna sak. Men du förstår väl att då begån I, både han och du, en svår synd, om han påtager sig faderskapet till en annan mans barn för att överskyla hans brott. Bättre faren I alla, om I haven syndat, därav att synden blir skriftad och bötad.»
Färgen kom och gick i Kristins ansikte:
»Har någon sagt att icke min make — att det icke var hans barn —?»
Biskopen frågade långsamt:
»Vill du, Kristin, att jag skall tro att du icke ens vetat av vad folk säger om dig och din gårdsfogde —?»
»Nej!» Hon rätade på sig, stod med huvudet något tillbakakastat, vit i ansiktet under det nedhängande husfrulinet. »Nu ber jag eder, min vördige herre och fader — ha några här burit fram rykten om mig på min rygg, då bjuden I dem upprepa sina ord inför mitt ansikte!»
»Namn ha icke varit nämnda», svarade biskopen. »Det är emot lagen. Men Jartrud Herbrandsdotter har krävt lov av mig att lämna sin make och följa med sina fränder hem, emedan hon beskyller honom för att ha hållit sig till en annan kvinna, en gift hustru, och avlat barn med henne.»
En stund tego de båda. Så genmälte Kristin:
»Herre — jag ber att I visen mig slik misskund att I äsken av dessa män att säga, så att jag hör det — om jag skulle vara den kvinnan!»
Biskop Halvard såg skarpt och forskande på husfrun. Så vinkade han — skaran från långhuset kom fram och ställde sig kring hans stol. Herr Halvard tog till orda:
»I, gode män från Sil, haven i dag vänt eder till mig på olämplig tid och burit fram en klagan, som rätteligen först skulle hava framförts hos min ombudsman. Nu hade jag överseende härmed, eftersom jag visste att I kunnen näppeligen vara fullt lagkunniga. Men här har nu denna kvinna, hustru Kristin Lavransdotter i Jörundgård, kommit till mig med en underlig bön — hon ber mig fråga eder huruvida I törens säga henne upp i ögonen att här gått tal i bygden om att hennes äkta make, Erlend Nikulausson, icke skulle vara far till det barn hon fick i våras?»
Sira Solmund svarade:
»Det har blivit sagt i vår gård och var torparstuga här i bygden, att det barnet var avlat i hor och blodskam mellan husfrun och hennes gårdsfogde. Och det tycktes oss föga troligt att kvinnan själv icke skulle veta av att det ryktet gick.»
Biskopen ville tala, men Kristin sade högt och fast:
»Så hjälpe mig Gud allmäktig, Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas ärkebiskop — jag har aldrig vetat att denna lögn blivit sagd om oss.»
»Det är icke gott att förstå — varför du då tyckte dig behöva dölja så väl att du gick med barn», sade prästen. »Du gömde dig för folk och kom nästan icke utanför din stuga på hela vintern.»
»Det är länge sedan jag hade vänner bland bönderna här i bygden — föga samkväm har jag haft med folket här de sista åren. Ehuru jag icke förrän nu vetat att alla tyckas vara mina fiender. Men jag kom till kyrkan varje mässodag», sade Kristin.
»Ja, och då höljde du dig i tjocka kåpor och klädde dig så att det icke skulle synas att du blev bred under bältet —»
»Icke mer än varje kvinna gör — hon vill väl gärna se täckelig ut bland folk», svarade Kristin kort.
Prästen yttrade åter:
»Var det barnet din husbondes, såsom du säger — då hade du väl icke skött det så illa att du vållat dess död med din vanvård.»
Den ene av de unga prästerna från Hamar steg fram och grep hastigt tag om Kristin. Ett ögonblick efteråt stod hon som förut, blek, och rak — tackade prästen med en böjning på huvudet.
Sira Solmund tog häftigt i:
»Det sade tjänstekvinnorna på Jörundgård — min syster, som ofta kom där i gården, har också sett det — modern gick med mjölken strömmande ur brösten, så att klänningen var genomvåt — men var kvinna som sett piltens lik kan vittna att han dog av svält —»
Biskop Halvard slog ut med handen:
»Detta är nog, Sira Solmund. Vi få hålla oss till den sak som föreligger, och det är huruvida Jartrud Herbrandsdotter icke hade annat att komma med, då hon förde klagan mot sin husbonde, än att hon hört rykten, vilka husfrun här säger vara lögn — och om Kristin kan vederlägga dessa rykten. — Ingen säger väl att hon burit hand på sitt barn —?»
Men Kristin stod blek och sade ej mera.
Biskopen sade till sockenprästen:
»Men du, Sira Solmund, du hade varit skyldig att tala med kvinnan här och låta henne veta vad som sades. Har du icke gjort det?»
Prästen rodnade:
»Jag har av hjärtat bedit för denna kvinna att hon måtte godvilligt lämna sin genstörtighet och vända sig till ånger och bot. — Icke var hennes far min vän», sade prästen häftigt. »Men i varje fall vet jag att Lavrans i Jörundgård var en rättsinnig man och stark i tron. Bättre lott kunde han varit värd — men denna hans dotter har lassat skam på skam över honom. Nätt och jämnt var hon vuxen mö, så vållade hon genom sin lösaktighet att två goda svenner här från bygden fingo sin bane. Så bröt hon tro och fästomål med en gäv och fullgilder riddareson, som hennes far utvalt till hennes husbonde, drev på vanhederligt sätt sin vilja igenom och fick denne man, som I, herre, väl veten blev dömd som landsförrädare och drottsvikare. Men jag tänkte att till sist skulle det väl uppmjuka. hennes hjärta, när hon såg att hon satt hatad och föraktad, hon och alla hennes, med det värsta rykte om sig, här på Jörundgård — där hennes far och Ragnfrid Ivarsdotter sutto med var mans aktning och tillgivenhet —.
Men det blev för mycket, då hon nu kom hit med sin son till konfirmationen — och den man skulle leda pilten fram under eder hand med vilken hela bygden vet att hon lever i trefalt hor och blodskam —»
Biskopen gav honom tecken att han skulle tiga:
»Hur nära i släkt med din husbonde är Ulv Haldorsson?» frågade han Kristin.
»Ulvs rätta far var herr Bård Petersson av Hestnäs. Han var halvbror till Gaute Erlendsson på Skogheim, Erlend Nikulaussons morfar.»
Herr Halvard vände sig otåligt till Sira Solmund;
»Blodskam är icke det — hennes svärmor och Ulv äro syskonbarn — det är frändsämjoskam och svår synd, om det är sant — du behöver icke göra det värre.»
»Ulv Haldorsson är gudfar till denna kvinnas äldsta son», sade Sira Solmund.
Biskopen såg på henne och Kristin svarade:
»Ja, herre min.»
Herr Halvard satt en stund och teg.
»Gud hjälpe dig, Kristin Lavransdotter», sade han sorgset. »Jag kände din far en gång i tiden — jag gästade honom på Jörundgård i min ungdom. Jag minns dig då du var ett fagert, menlöst barn. Hade Lavrans Björgulfson levat, då hade icke detta hänt. Tänk på din far, Kristin — för hans skull måste du rentvå dig från denna skam och fria dig, om du kan —»
Som en blixt kom det — hon kände igen biskopen. En vinterdag vid solnedgången — en röd unghäst, som stegrade sig ute på tunet och en präst med svart hårkrans kring det blossande röda ansiktet; hängande i grimskaftet, nedstänkt av löddret, skulle han betvinga det ystra djuret och komma upp på hästen, osadlad som den var. Hela skaror av druckna, skrattande julgäster böljade omkring, fadern bland dem, röd i ansiktet av förtärda drycker och av köld, ropande yr och munter —.
Hon vände sig mot Kolbein Jonsson:
»Kolbein! Du, som har känt mig från det jag gick i barnhätta — du som kände mig och mina syskon hemma hos far och mor — jag vet att du höll av min far, så mycket att —. Kolbein — tror du detta om mig!»
Kolbein bonde såg på henne, strängt och sorgset.
»Höllo vi av din far, säger du — Ja, vi hans huskarlar, fattiga tjänstehjon och allmogemän, vi älskade Lavrans i Jörundgård och tyckte han var slik som Gud vill att en hövding skall vara —. Spörj icke oss, Kristin Lavransdotter, vi som sågo hur din far älskade dig och hur du lönade hans kärlek — vad vi tro du skulle vara för god till att göra!»
Kristin sänkte huvudet mot bröstet. Biskopen kunde ej få fler ord ur henne — hon svarade icke mer på hans frågor.
Då reste herr Halvard sig upp. Vid sidan av högaltaret var en liten dörr ut till den avstängda delen av svalgången bakom korets apsis. En del härav användes till skrudkammare och en del var så anordnad med några små luckor att de spetälska kunde mottaga hostian genom dem, när de stodo därute och åhörde mässan, avskilda från den övriga menigheten. Men nu hade det på flera år icke varit någon i socknen som lidit av spetälska.
»Kanske det är bäst att du väntar därute, Kristin, tills folket gått in till gudstjänsten. Jag vill tala med dig sedan — men nu får du gå hem till dig.»
Kristin bugade sig för biskopen.
»Jag vill hellre gå hem genast, vördige herre, om I tillåten det.
»Som du vill, Kristin Lavransdotter. Gud vare ditt värn, husfru — är du oskyldig, så komma de att fria dig, Gud själv och hans pinovittnen, som äro kyrkofurstar här, Sankt Olav och Sankt Tomas, som dogo för rättfärdighetens sak.»
Kristin bugade sig åter för biskopen. Så gick hon genom prästdörren ut på kyrkogården.
En liten gosse i ny, röd dräkt stod där alldeles ensam, styv och rak. Munan vände sitt bleka barnansikte upp mot moderns för ett ögonblick, hans ögon voro stora och skrämda.
Hennes söner — hon hade icke tänkt på dem förut. Som vid en blixt såg hon sin gosseflock — så som de stått i utkanten av hennes liv detta sista år, hopträngda som en flock hästar i åskväder, spejande, skygga — fjärmade från henne, medan hon kämpade under sin kärleks dödsryckningar. Vad hade de förstått, vad hade de tänkt, vad hade de lidit, medan hon tumlades av sina vilda känslor —? Vad skulle det bli av dem nu —?
Hon höll Munans lilla skrovliga näve i sin hand. Barnet stirrade rätt framför sig — det skälvde litet kring hans mun, men han höll sig rak.
Hand i hand med sonen gick Kristin Lavransdotter över griftgården ut på kyrkbacken. Hon tänkte på sina söner, och hon tyckte hon måste sjunka samman och falla till jorden. Menigheten drog sig mot kyrkans dörrar under klockringning från stapeln.
Hon hade hört en saga en gång om en dräpt man, som icke kunde falla till marken, så många spjut hade han i kroppen. Hon kunde icke stupa, där hon gick, för alla de ögon som stungo henne
Modern och barnet trädde in i höganloftstugan. Sönerna stodo i
en klunga kring Björgulf, som satt vid bordet. Nåkkve, huvudet
högre än de andra, stödde ena handen på den halvblinda gossens
axel. Kristin såg sin förstföddes smala, mörklagda och blåögda
ansikte, det mjuka, mörka skäggfjunet kring hans röda mun.
»I veten det?» frågade hon lugnt och gick fram mot sönernas skara.
»Ja.» Nåkkve svarade för dem alla. »Gunhild var vid kyrkan.»
Kristin stod tyst en stund. Gossarna hade åter vänt sig mot sin äldsta bror. Tills modern sade:
»Har någon av er vetat av att sådant sladder gått i bygden — om Ulv och mig?»
Då svängde Ivar Erlendsson sig hastigt om mot henne:
»Kunnen I tänka, mor, att I icke då haden hört gny av vår framfärd? Icke hade jag setat stilla och låtit mor min skällas för horkäring — icke om jag så vetat förvisso att hon var det!»
Kristin sade sorgset:
»Nu undrar jag, mina söner, vad I haven tänkt om allt det som hänt här det sista året.»
Gossarna stodo tysta. Då lyfte Björgulf sitt ansikte, såg på modern med de sjuka ögonen:
»Jesus Kristus, mor — vad skulle vi tänka — detta år — och alla de år som föregingo det! Tron I det var lätt för oss att veta vad vi skulle tänka!»
Nåkkve sade:
»Å ja, mor — jag borde väl talat med eder — men I voren sådan att vi icke kunde det. Och då I läten döpa vår yngste bror som om I velat nämna vår far en död man —», han avbröt sig häftigt upprörd.
Björgulf talade åter:
»Intet annat tänken I på, far och du, än denna eder inbördes strid —. Icke på att vi växte upp till män under tiden. Aldrig aktaden I på vem som kom emellan era vapen och blev sårad till blods —»
Han hade sprungit upp. Nåkkve lade ena handen på hans skuldra. Kristin såg att det var sant — de två voro vuxna män. Det var som om hon stod naken inför dem, själv hade hon skamlöst blottat sig för sina barn —.
Detta var vad de mest hade sett under sin uppväxttid — att deras föräldrar blivit gammalt folk, ungdomshettan klädde dem ömkligt illa — men de hade icke kunnat åldras med heder och värdighet —.
Då skar barnets röst genom tystnaden. Munan ropade högt i vild jämmer:
»Mor — kommer de nu och tar dig till fånga, mor? Kommer de och tar bort mor från oss nu —?»
Han slog armarna hårt om henne och borrade in sitt ansikte under hennes barm. Kristin drog honom intill sig, sjönk ned på bänken och tog upp den lilla gråtande gossen i sin famn; hon försökte lugna honom:
»Son liten, son liten, gråt icke så —!»
»Ingen kan ta vår mor från oss.» Gaute gick bort och tog i den lille brodern: »Gråt icke så — de kan ingenting göra henne. Nu måste du lugna dig, Munan — du kan väl veta att vi skola försvara vår mor, pilt!»
Kristin satt med barnet tryckt intill sig — det var som om den lille räddat henne med sina tårar.
Då sade Lavrans — han hade satt sig upp med feberrodnad på kinderna:
»Ja — vad viljen I göra, bröder?»
»När mässan är slutsjungem», sade Nåkkve, »så gå vi bort till prästgården och bjuda borgen för vår fosterfar. Det är det första vi skola göra — menen I icke det, gode halsar?»
Björgulf, Gaute, Ivar och Skule svarade ja. Kristin sade:
»Ulv har lyft vapen mot en man på kyrkogården. Och något måste jag göra för att fria honom och mig själv från dessa rykten. Det är så allvarliga tidender, svenner, så jag menar att I, unga piltar, måsten rådföra er med någon om hur detta skall handhavas.»
»Vem menar du att vi skulle be om råd?» frågade Nåkkve litet utmanande.
»Herr Sigurd på Sundbu är min mosters som», svarade modern tvekande.
»Efter som han icke kommit ihåg det förr», sade den unge som förut, »så tyckes det mig olämpligt att vi, Erlendssöner, tigga honom, nu då vi äro i nöd. Vad sägen I, bröder? Äro vi icke myndiga, så äro vi dock vapenföra, fem av oss —»
»Söner», sade Kristin, »I kommen ingen väg med vapen i denna sak.»
»I fån låta oss råda, mor», svarade Nåkkve kort. »Men nu, mor, tycker jag att vi måste ha mat. Och sätten er själv på er vanliga plats — för husfolkets skull», sade han, som om han hade att befalla över henne.
Hon hade svårt för att äta något. Hon satt och tänkte — hon vågade ej fråga om de nu skulle sända bud efter sin far. Och hon tänkte på hur denna sak vidare skulle utvecklas. Hon visste ej mycket om lagen i dylika fall — hon måste väl fria sig från ryktena genom värjomålsed med sexmanna- eller tolvmannaborgen. Då skulle det väl ske vid huvudkyrkan i Ullinsyn i Våge —. Där hade hon fränder i morsätten på varje storgård nästan. Och — om hennes ed icke gällde och hon skulle stå inför deras ögon utan att kunna rentvå sig från denna skamliga anklagelse? Skämma ut sin far —! Han hade varit en utsocknes man här i dalen. Själv hade han förmått hävda sig, honom hade alla hedrat. De gånger Lavrans Björgulfson förde talan på ting eller stämma fick han alltid fullt medhåll. Men hon visste att på honom skulle hennes skam återfalla. Hon såg i ett nu hur ensam hennes far hade stått — trots allt — ensam och främmande bland folket här, för var gång hon lassade på honom börda efter börda av sorg och skam och vanvördnad.
Hon hade ej trott att hon skulle kunna känna så numera — omigen och omigen hade hon tyckt att hennes hjärta måste brista sönder i blödande stycken — och ännu en gång var det som om det brast.
Gaute gick ut på svalen och såg norrut:
»Nu far folk från kyrkan», sade han. »Skall vi vänta tills de kommit litet till vägs?»
»Nej», svarade Nåkkve. »De kunna gärna se att Erlendssönerna äro ute. Vi få göra oss redo nu, piltar. Det är så gott I sätten på er stålhuvor.»
Bara Nåkkve ägde full rustning. Brynjan lät han ligga, men han band på sig hjälmen, tog sköld, svärd och en lång glaven. Björgulf och Gaute satte på sig de gamla järnhattar som gossarna buro när de övade sig i att hugga, men Ivar och Skule måste nöja sig med små stålhuvor, sådana som bönderna ännu nyttjade när de gjorde ledungstjänst, Modern såg på. Det sprängde så underligt i hennes bröst:
»Det tycks mig olämpligt, mina sönder, att I väpnen er så för att gå bort till prästens gård», sade hon beklämd. »Icke bören I glömma helgdagsfriden och biskopens närvaro.»
Nåkkve svarade:
»Det har blivit dyrtid på hedern här på Jörundgård nu, mor — vi få taga slikt köp som vi kunna få.»
»Icke du, Björgulf», bad modern ängsligt, ty gossen med sina svaga ögon hade tagit en stor stridsyxa. »Kom ihåg att din syn icke är god, min son!»
»Åh, ännu ser jag så långt som denna når!» svarade Björgulf och vägde yxan i handen.
Gaute gick bort till ung Lavrans’ säng och tog ned morfaderns stora slagsvärd, som pojken alltid skulle ha hängande på väggen över sin bädd. Han drog ut det ur slidan och såg på det:
»Du får låna mig ditt svärd, frände — jag tänker, det skulle nog lika vår morfar väl att det får vara med i denna dansen.»
Kristin tryckte hårt hop händerna, där hon satt. Det var som om hon måste skrika — i kval och yttersta fasa, men också av en kraft som var starkare än både plågor och skräck — så som hon hade ropat, när hon födde dessa män. Sår och sår och sår utan tal hade hon fått i livet, men hon visste nu att de alla växt ihop — ärren voro ömma som nakna köttet — men blöda till döds visste hon att hon icke kunde — aldrig hade hon levat så starkt som nu —.
Blom och blad hade slitits av henne, men hon var icke kvistad och icke fälld. För första gången, sedan hon fått Erlend Nikulaussons barn, glömde hon fadern helt och hållet och såg endast hans söner —.
Men sönerna sågo ej på modern, som satt vit, med spänning i de uppspärrade ögonen. Munan låg ännu över hennes knä — han hade inte släppt henne på hela tiden. De fem gossarna gingo ut från loftet.
Kristin steg upp och trädde ut i svalen. Nu kommo de fram bakom burarna och gingo hack i häl efter varandra stigen bortåt till Romundgård, mellan de bleka, böljande kornåkrarna. Stålhuvorna och järnhattarna glänste dött, men solen glimtade till på Nåkkves glaven och tvillingarnas spjutspetsar. Hon blev stående och såg efter de fem unga männen. Hon var mor till dem alla —.
Inne i rummet föll hon ihop framför den kista över vilken Mariabilden stod. Den snyftande gråten sönderslet henne. Munan stämde in och slöt sig gråtande intill modern. Lavrans sprang upp ur sängen och kastade sig på knä vid hennes andra sida. Hon slog armarna om de två yngsta sönerna —.
Sedan den lille dog — vad skulle hon då bedja om, hade hon tänkt. Hård, kall, tung som sten hade hon känt hur hon föll mot helvetets gapande käftar. Nu bröto bönerna fram över hennes läppar utan hennes åtgörande — utan hennes medvetna vilja strömade hennes själ mot Maria mö och moder, himmelens och jordens drottning, i rop av ångest och tack och lovprisande — Maria, Maria, jag äger så mycket, ännu har jag oändliga skatter, på vilka jag kan plundras. — Misskunds moder, tag dem i ditt värn —!
Det var fullt med folk på tunet i Romundgård. När
Erlendssönerna kommo dit, frågade några bönder vad de ville.
»Er vilja vi ingenting — ännu», sade Nåkkve och log utmanande. »Vi ha ärende till biskopen i dag, Magnus. Sedan kanske vi bröder tycka vi ha litet att orda om med er också. Men i dag behöven I icke frukta oss.»
Det blev en hel del tillmälen och oro. Sira Solmund kom ut och ville förbjuda de unga männen att stanna, men nu togo några bönder åter till orda och menade att de måste väl ha lov att höra sig för om denna anklagelse mot deras mor. Biskopens svenner kommo ut och sade till Erlendssönerna att nu fingo de gå, här skull ätas och ingen hade tid att höra på dem. Men det tyckte bönderna ej om.
»Vad är det fråga om, gott folk?» frågade en stark röst ovanför. Ingen hade märkt att herr Halvard själv kommit ut i loftsvalen. Nu stod han där i sin violblå skrud med den röda sidenhättan över det vita håret, stor och väldig och hövdinglik. »Vilka äro dessa unga män?»
Man svarade honom att det var söner till Kristin i Jörundgård.
»Är du den äldste?» frågade biskopen Nåkkve. »Då vill jag tala med dig. Dessa andra få vänta här på gården så länge.»
Nåkkve gick uppför höganloftstrappan och följde efter biskopen in i rummet. Herr Halvard satte sig i högsätet och såg på den unge, som stod framför honom, stödd mot den stora lansen.
»Vad heter du?»
»Nikulaus Erlendsson, herre.»
»Menar du att du behöver vara så väl beväpnad, Nikulaus Erlendsson», sade biskopen med ett litet leende, »för att samtala med din biskop?»
Nikulaus rodnade djupt. Han gick bort i vrån, lade från sig vapen och kappa och kom tillbaka. Han stod där framför biskopen med blottat och böjt huvud, ena handen om den andras handled, med lätt och fri, men hövisk och vördnadsfull hållning.
Herr Halvard tänkte att denne unge man tydligen lärt kurteisi och höviska later. Han kunde ju ej heller ha varit något småbarn när fadern störtade från rikedom och en ärofull ställning — han mindes nog den tid då han varit arvtagen på Husaby. En vacker karl var han också — biskopen tyckte det var stor skada på honom.
»Var det dina bröder, alla de som voro i följe med dig? Hur många ären I, Erlendssöner?»
»Vi äro sju i livet, herre.»
»Så många unga liv intrasslade i detta.» Biskopen drog ofrivilligt en suck.
»Sitt ned, Nikulaus — du ville väl tala med mig om dessa rykten, som kommit ut om din mor och hennes gårdsfogde?»
»Tack, vördige herre, jag vill hellre stå inför eder.»
Biskopen såg eftertänksamt på den unge. Så sade han långsamt:
»Det är så, Nikulaus, att det synes mig svårt att tro det vara sant som har blivit sagt om Kristin Lavransdotter. Och rätt att föra klagan mot henne för hor har ingen utom hennes make. Men nu kommer härtill frändskapen mellan din far och denne Ulv och det att han är din gudfar — Och Jartrud har framfört sitt klagomål så att mycket kan tydas till vanheder för din mor. — Vet du om det är som hon säger, att hennes man ofta slagit henne och att han skytt hennes säng i snart ett år?»
»Ulv och Jartrud levde olyckligt tillsamman — vår fosterfar var icke ung, när han gifte sig, och något hårdlynt och häftig kan han vara. Mot oss bröder och mot far och mor har han alltid varit den mest trofasta frände och vän. Det är den första bön jag ärnat frambära inför eder, käre herre: finns det någon utväg därtill, så låten Ulv komma på fri fot mot borgen.»
»Du är icke myndig ännu?» frågade biskopen.
»Nej, herre. Men vår mor är villig att bjuda vad borgen I mån kräva.»
Biskopen skakade på huvudet.
»Men min far vill detsamma, det vet jag säkert. Det är nu min avsikt att rida raka vägen härifrån upp till honom och omtala vad här har hänt. Om I då täcktens bevilja honom ett samtal i morgon —»
Biskopen strök sig med handen under hakan, satt och gned litet med tummen mot skäggbottnen, så att det raspade svagt.
»Sätt dig ned, Nikulaus», sade han, »så går det bättre att samtala» Nåkkve bugade sig tackande och satte sig. »— Men det är sant alltså, att Ulv nekat sin hustru sammanlevnad?» frågade han, som om han nu kom att tänka på detta igen.
»Ja, herre. Såvitt jag vet —», biskopen måste le, och då log också den unge helt lätt. »Ulv har sovit på loftet hos oss bröder sedan i julas.»
Biskopen satt tyst igen. »Än maten — var fick han sin mat?»
»Han lät sin hustru utrusta honom med matsäck, när han skulle till skogs eller så.» Nåkkves min blev litet osäker. »Det var litet oreda med detta — mor tyckte det var bäst om han fick sitt kosthåll hos oss igen, som han haft innan han gifte sig. Ulv ville icke, ty han sade det skulle bli så mycket snack härom, om de nu ändrade det avtal som far och han gjort, när han satte eget bo: om de varor han skulle ha från gården till sitt hushåll; och det tycktes honom orätt, om mor skulle ha honom i maten utan avdrag på det andra. Men det blev som mor ville, att Ulv gick till bords med oss — och det övriga skulle göras upp sedan.»
»Hm. Din mor har annars det ordet om sig att hon ser noga på sitt och är en mycket driftig och sparsam kvinna —»
»Icke sparsam med mat», sade Nåkkve ivrigt. »Det kan varje människa vittna, var karl och var kvinna, som tjänat i vår gård — med maten är mor den mest rundhänta kvinna. I det stycket är hon ej annorlunda nu än då vi voro rikt folk — aldrig gladare än när hon kunde sätta något kräsligt på bordet — och hon räknar så rikligt att varje tjänstehjon ända ned till svinaherden får sitt med av det goda.»
»Hm.» Biskopen satt i tankar. »Du sade att du ville hämta din far?»
»Ja, herre min. Annat vore väl orimligt?» Biskopen svarade ej, då fortfor han: »Vi talade med far i vintras, min bror Gaute och jag — vi talade också om detta att mor gick med barn. Men icke sågo vi tecken, och icke hörde vi ord av hans mun, som kunde tydas därhän att han tvivlade på att mor är trogen som guld eller att han var förundrad. Men far har aldrig trivts i Sil, han ville bo på sin egen gård i Dovre, och mor var där en tid förra sommaren. Han var vred för att hon ej ville stanna där och hushålla åt honom — han ville att hon skulle låta Gaute och mig sköta Jörundgård och själv flytta till Haugen —»
Biskop Halvard gned och gned sig över skäggstubben och såg på den unge mannen.
— Vad slags karl Erlend Nikulausson än var — så kunde han nu väl i alla fall icke ha varit dålig nog att anklaga sin hustru för otrohet inför deras unga söner.
Hur mycket som än tycktes tala emot Kristin Lavransdotter — han trodde det i alla fall ej. Han tyckte sig förstå att hon varit ärlig då hon nekade till att ha haft vetskap om misstankarna mot henne och Ulv Haldorsson. Ehuru han mindes att denna kvinna förr varit svag, när köttets lust lockade — med onda skalkstreck hade de tvingat sig till Lavrans’ samtyckte, hon och denne man, med vilken hon nu levde i oenighet —.
När talet kom på barnets död, såg han genast att samvetet slog henne. Men om hon också vanskött sitt barn, så kunde hon ej för den sakens skull dragas inför människors domstol. För detta fick hon göra bot inför Gud efter sin biktfaders ord. Och barnet kunde väl vara mannens, även om hon nu vanskött det. Glad kunde hon omöjligen ha blivit över att få sitta med ett spädbarn igen, till åren kommen som hon var, övergiven av sin make, med sju söner förut, i mycket ringare omständigheter än de voro födda till. Det hade varit orimligt att vänta att hon skulle älska det barnet så särdeles mycket.
Han trodde henne ej om att vara en trolös hustru. Fast Gud allena visste vad allt han fått höra och erfara under de fyrtio år han varit präst och hört bikt. Men han trodde henne —.
Men Erlend Nikulaussons uppförande i denna sak kunde han endast tyda på ett vis. Icke hade han frågat efter sin hustru, medan hon gick med barnet, icke när det föddes och ej heller när det dog. Han måste ju tro att han icke var fadern —.
Det var nu fråga om hur mannen komme att handla. Om han skulle träda fram och trots allt försvara sin hustru för deras sju söners skull — så måste ju en hederlig man göra. Eller om han, nu då dessa rykten så högljutt upprepats, skulle göra sak av dem mot henne. Efter vad biskopen hört om Erlend av Husaby, så trodde han sig ej kunna lita på att ej mannen kunde göra något sådant.
»Vilka äro din mors närmaste fränder genom härstamning eller giftermål?» frågade han igen.
Jammælt Halvordsson på Ælin är gift med hennes syster, änkan efter Simon Darre av Formo. Så har hon två brödrungar, Ketil Åsmundsson på Skog och hans syster Ragna, som är gift med Sigurd Kyrning. Ivar Gjesling på Ringheim och hans bror, Havard Trondsson, äro hennes mosters söner. Men de bo alla långt bort —»
»Men herr Sigurd Eldjarn på Sundbu — din mor och han äro systrungar. I en dylik sak måste riddaren träda fram och värna sin frändekvinna, Nikulaus. Du får rida till honom ännu i denna dag och omtala allt, min vän!»
Nåkkve svarade tvekande:
»Vördig herre — det har varit föga gemenskap mellan honom och oss. Och jag tror icke, herre, att det skulle gagna min mors sak, om den mannen framträdde till hennes försvar. Erlend Eldjarns ätt är icke väl liden här i bygderna. Ingenting skadade mer min far i folks omdöme än det att Gjeslingarna slutit sig till honom i det anslag som kostade oss Husaby, medan de miste Sundbu.»
»Ja, Erlend Eldjarn», biskopen skrattade litet. »Ja, han hade lätt för att bli osams med folk — alla sina svågrar här norrut trätte han med. Din morfar, som var en from man och icke rädd för att böja sig, om fred och enighet mellan fränder kunde främjas därav — han åstadkom ej annat han heller än att han och Erlend Eldjarn blevo de bittraste ovänner.»
»Ja». Nåkkve måste dra på munnen. »Det var icke stora ting det gällde heller — två lakan med språngning och ett blåsömmat handakläde; det var uppskattat till två mark i penningar, hela lotten. Men mormor hade lagt sin husbonde på hjärtat att dessa saker måste hon äntligen ha vid arvskiftet, och Gudrun Ivarsdotter hade också talat om dem med sin man. Erlend tog dem till sist och gömde dem i sin kappsäck, men Lavrans tog upp dem igen — han tyckte att han hade mest rätt till dem, ty det var Ragnfrid som hade vävt dem, medan hon satt som ungmö hemma på Sundbu. Men när Erlend märkte det, slog han till morfar i ansiktet, och så tog min morfar och lade honom tre gånger i golvet och skakade honom som en fäll. Sedan talades de aldrig mera vid — och det var allt för de struntsakernas skull — mor har dem hemma i sin kista —»
Biskopen skrattade hjärtligt. Han kände väl till denna historia, som folk haft mycket roligt åt, när det hände — att Ivarsdöttrarnas män voro så ivriga att göra sina hustrur till lags. Men han hade åstadkommit vad han ville — den unges anletsdrag hade tinat upp i ett leende, det spänt oroliga hade fördrivits på en stund ur de vackra, blågrå ögonen. Så skrattade herr Halvard ännu högre:
»Jo, Nikulaus, de talades vid en gång sedan, och då stod jag bredvid. Det var i Oslo vid julgillet, året innan fru Eufemia drottning dog. Min salig herre, kung Håkon, talade med Lavrans — han hade kommit söderut för att hälsa sin herre och bete honom sitt trofasta sinnelag — kungen talade om att det var okristligt och trälaktigt att det rådde sådan ovänskap mellan två systrars män. Lavrans gick då bort dit där Erlend stod med några fler hirdmän, bad honom hjärtligt om tillgift, för att han förivrat sig, och sade sig vilja sända sakerna till fru Gudrun med kärlig hälsning från hennes bror och syster. Erlend svarade att han skulle ingå förlikning, om Lavrans ville, inför de män som där stodo, bekänna sig ha farit fram som tjuv och rånare vid arvskiftet efter deras svärfar. Lavrans svängde om på klacken och gick — och det, tror jag, var sista gången Ivar Gjeslings mågar möttes på jorden», slutade biskopen och skrattade högt.
»Men hör nu på mig, Nikulaus Erlendsson», sade han och lade händerna i varandra. »Icke vet jag om det är klokt att hasta så med att få din far hit ned — eller denne Ulv Haldorsson på fri fot. Rentvå sig måste din mor, tyckes det mig — så högljutt som här talats om att hon skulle ha förbrutit sig. Men som sakerna nu står — tror du det blir lätt för Kristin att finna de husfruar som vilja svärja eden med henne?»
Nikulaus såg upp på biskopen — hans ögon blevo osäkra och skrämda.
»Men vänta några dagar, Nikulaus! Din far och Ulv äro utsocknes män och icke väl lidna här — Kristin och Jartrud äro båda härifrån dalen, men Jartrud är mycket längre söderifrån, din mor är en av deras egna. Och det har jag märkt, Lavrans Björgulfson är icke glömd av folket. Det ser mest ut som om de velat tukta henne, för det hon tycktes dem ha varit en dålig dotter — men redan nu spörjer jag att många se att de illa tjäna fadern med att sprida slikt rykte om hans barn — de ångra sig och harmas, och snart skola de icke önska något så mycket som att Kristin skall kunna rentvå sig. Och kanske blir det mäkta litet Jartrud har att komma med, när vi få se efter i säcken hennes. En annan sak är det, om hennes make skall gå här och reta upp folk emot sig —»
»Herre min», sade Nåkkve och såg på biskopen, »förlåt mig att jag säger det, men detta likar mig föga. Att vi ingenting skola göra för min fosterfar, och att vi icke skola hämta min far till att stå vid min mors sida nu —»
»Likaväl ber jag dig, min son», sade biskop Halvard, »att du lyder mitt råd. Förhastom oss icke med att få Erlend Nikulausson hit! Men jag skall låta skriva ett brev till herr Sigurd på Sundbu att han genast kommer hit för att möta mig — vad är detta!» Han steg upp och gick ut på högloftsbron.
Invid burväggen stodo Gaute och Björgulf Erlendssöner, och flera av biskopens svenner trängde inpå dem med vapen. Björgulf sträckte en man till marken med ett yxhugg, i detsamma biskopen och Nåkkve kommo ut. Gaute värje sig med svärdet. Några bönder höllo fast Ivar och Skule, medan andra ledde bort en sårad man. Sira Solmund stod ett stycke därifrån och blödde ur mun och näsa.
»Håll upp där!» ropade herr Halvard. »Kasten från er vapnen, Erlendssöner» — han gick ned på tunet, fram mot de unga männen, som genast hade lytt. »Vad är detta?»
Sira Solmund steg fram, bugade sig och sade:
»Det är så, vördige fader, att Gaute Erlendsson har brutit helgfreden och slagit mig, sin sockenpräst, så som I sen!»
Då födde en medelålders bonde fram, hälsade biskopen och tog till orda:
»Vördige herre, pilten blev hårt frestad. Slikt tal förde prästen där om hans mor att det kunde näppeligen väntas att Gaute skulle tåla det och lugnt höra på.»
»Tig du, Sira min — jag kan icke höra på fler än en av er åt gången», sade herr Halvard otåligt. »Tala Olav Trondsson!»
Olav Trondsson yttrade:
»Prästen försökte reta Erlendssönerna, men Björgulf och Gaute svarade honom lugnt nog. Gaute sade också vad vi alla veta är sant, att Kristin var hos sin husbonde på Dovre en tid sistlidna somnar, och då blev han tillyxad, den arma stackaren, som allt detta larm gäller. Men då säger prästen att på Jörundgård har folket alltid varit så boklärt — så hon kände nog sagan om kung David och fru Batseba — men Erlend Nikulausson hade kanske varit lika listiger som riddaren Uria.»
Biskopen blev så blåröd i ansiktet som sin egen dräkt; hans svarta ögon gnistrade. Han såg på Sira Solmund. Men han ställde icke sina ord till honom:
»Du vet väl, Gaute Erlendsson, att med den gärningen har du ådragit dig kyrkans bann?» sade han. Så bjöd han att Erlendssönerna skulle föras hem till Jörundgård; två av hans svenner och fyra bönder, som biskopen utvalde bland de värdigaste och förståndigaste, sände han med för att hålla vakt över dem.
»Du får följa med du också, Nikulaus», sade han till Nåkkve, »och hålla dig i ro. Dina bröder ha icke gagnat er mor, men jag förstår att de frestades hårt.»
I sitt hjärta menade Hamarbispen att skadat Kristins sak hade hennes söner knappast. Han hade sett att det var redan många som nu tänkte annorlunda om Jörundgårdshustrun än de gjort denna dags morgon. Då hade hon fått bägaren att rinna över, när hon kom till kyrkan med Ulv Haldorsson och han skulle vara fadder åt hennes son. En av dem var Kolbein Jonsson — och därför satte herr Halvard honom över vaktmanskapet.
Nåkkve gick först in på högloftet, där Kristin satt på
sängkanten hos Lavrans med Munan i knät. Han sade henne vad som hänt,
men lade mycken vikt vid att biskopen ansåg henne oskyldig och
att han också tyckte att de yngre bröderna blivit svårt eggade till
sitt våldsamma uppträdande. Han avrådde modern från att själv
gå dit och försöka få tala med biskopen.
De fyra bröderna fördes nu in. Modern såg på dem; hon var blek och hade ett underligt uttryck i ögonen. Mitt i den djupa förtvivlan och ångesten svällde det åter så underligt stolt i hjärtat. Dock sade hon lugnat till Gaute:
»Illa har du ställt dig nu, min son — och det var ringa ära för Lavrans Björgulfsons svärd att du skulle draga det mot allmogemän som stodo och tuggade rykten —»
»Först drog jag det nu mot biskopens vapensvenner», sade Gaute harmset. »Men det är sant, det var föga ära för vår morfar att vi skulle behöva lyfta vapen mot folk i en sådan sak —»
Kristin såg på sin son. Så måste hon vända sig bort. Så ont hans ord än gjorde, måste hon småle i alla fall — det är som när barnet hugger mjölktänderna i moderns bröstvårta, tänkte hon.
»Mor», sade Nåkkve, »nu tänker jag det är bäst att I gån härifrån och tagen Munan med er. — I fån icke låta honom vara ensam, förrän det blir bättre med honom», sade han med låg röst. »Hållen honom inomhus, så att han icke ser att det är vakt över hans bröder.»
Kristin reste sig:
»Mina söner — om I icke hållen mig för ovärdig därtill, så vill jag be er kyssa mig, innan jag går härifrån.»
Nåkkve, Björgulf, Ivar och Skule gingo fram och kysste henne. Den bannlyste såg vemodigt på modern — när hon räckte sin hand mot honom, tog han en flik av hennes ärm och kysste den. Alla dessa fem, så när som på Gaute, voro nu högre än hon, såg Kristin. Hon ordnade litet på Lavrans’ säng, och så gick hon ut med Munan.
Det var fyra lofthus på Jörundgård: höganloftshuset, nyburloftet, som hade varit sommarstuga i Kristins barndom, innan Lavtans uppfört det stora huset, gamlaburen och saltboden, som det fanns ett loft över; där sovo tjänarinnorna om sommaren.
Kristin gick upp i nyburloftet med Munan; de två hade sovit där sedan det lilla barnets död. Där gick hon fram och tillbaka på golvet, när Frida och Gunhild kommo med kvällsgröten. Kristin sade åt Frida att se till att vaktmanskpet fick öl och mat. Tärnan svarade att hon redan gjort det — på Nåkkves tillsägelse — men karlarna hade sagt att de icke ville ta emot något av husfrun, eftersom de voro vid gården i slikt ärende. De hade fått mat och dryck från annat håll.
»Bär i alla fall in en attung starköl till dem», sade Kristin. Gunhild, den unga tärnan, var alldeles förgråten:
»Det är ingen av oss, ditt husfolk, som tror detta om dig, Kristin Lavransdotter, det kan du väl veta — vi ha alltid sagt att vi trodde säkert det var lögn.»
»I har hört detta snacket då?x sade husfrun. »Bättre hade varit om I låtit mig veta det —»
»Vi tordes icke för Ulv», sade Frida, och Gunhild tillade gråtande:
»Han tvingade oss till att tiga med det för dig — jag tänkte titt och ofta att jag skulle sagt det och bett dig vara försiktigare — när du blev sittande efter och talade med Ulv till långt fram på natten.»
»Ulv — han har alltså vetat om det?» frågade Kristin sakta.
»Jartrud har skyllt honom för det länge — det var nog alltid det han slog henne för. Och en kväll nu i julas, vid den tiden du började bli tjock — vi satt och drack borta hos dem i brytesstugan, Solveig och Öivind var där och några söderifrån ur bygden — då sade Jartrud till honom att det var han som vållat det. Ulv slog henne med bältet sitt, så bloden sprack fram efter spännet. Men sedan så har Jartrud gått och sagt att Ulv nekade i alla fall icke med ett ord —»
»Och sedan dess har det gått tal om detta i bygden?» frågade husfrun.
»Ja. Men vi, husfolket ditt, har alltid sagt emot», sade Gunhild gråtande.
För att få gossen lugn måste Kristin lägga sig med Munan och ta honom i sina armar, men hon klädde ej av sig, och hon fick ingen sömn den natten.
Under tiden hände sig i höganloftstugan att Lavrans unge steg upp och klädde på sig. Och fram på kvällen, då Nåkkve gick ned för att hjälpa till att ordna ett och annat på gården, gick gossen ut och ned i stallet. Han sadlade den röda vallacken, som Gaute ägde; det var den bästa hästen näst efter hingsten, och den vågade han sig inte på att rida.
Några av de män som höllo vakt på gården kommo ut och frågade pojken vart han skulle ta vägen.
»Jag vet icke av att jag är fånge», svarade ung Lavrans. »Men jag behöver ju icke dölja det för er — icke kan I väl neka mig att rida till Sundbu och hämta riddaren hit för att värja sin fränka —»
»Det blir snart mörkt, pilt», sade Kolbein Jonsson. »Icke kunna vi låta det barnet rida nattetid över Vågerosten. Vi få tala med modern.»
»Nej, gör icke det!» sade Lavrans. Det skälvde litet kring hans mun. »Jag rider i sådant ärende att jag litar på Gud och Maria mö — de vaka över min färd, om min mor är oskyldig. Och annars kan det göra detsamma —», han avbröt sig, ty han var nära att brista i gråt.
Mannen stod en stund. Han såg på det vackra, ljushåriga barnet: »Rid då — och Gud vare med dig, Lavrans Erlendsson», sade han och ville hjälpa gossen i sadeln.
Men Lavrans ledde fram hästen, så att karlarna måste vika åt sidan. På den stora stenen nära grinden klev han upp och kastade sig på Raudens rygg; så sprängde han västerut på vägen till Våge.
VIII.
Lavrans hade ridit hästen löddrig, när han kom till det ställe där han visste att det gick en stig upp mellan de rasblock och klippor som stupa brant överallt på nordsidan av Silsådalen. Han måste vara uppe på vidden, innan det blev mörkt, det förstod han. Han var inte hemmastadd häruppe i fjället mellan Våge, Sil och Dovre, men valacken hade gått här en sommar, och den hade burit Gaute till Haugen många gånger, fastän det varit på andra vägar. Lavrans unge lutade sig fram och klappade hästens hals:
»Du får hitta fram till Haugen, Raud, svennen min. Du kan väl bära mig hem till far i natt, fålen, säg!»
Så snart han kommit upp på brantens hjässa och satt i sadeln igen, tilltog mörkret hastigt. Han red fram genom en myrlänt sänka; i oändlighet följde på varandra små toppar, avtecknade mot himlen, som blev allt dunklare. Det var björkbackar på sidorna, och stammarna lyste vitt; rätt som det var svepte våta lövruskor mot hästens bringa och gossens ansikte. Stenar lossnade under hovarna och rullade ned i bäcken nere i bottnen av stråket — så plaskade hästbenen i vätan. Rauden hittade väg i mörkret, backe upp och backe ned, så att bäckens sorl ljöd närmare eller fjärmare. En gång hördes skall av något djur i fjällnatten, men Lavrans kunde ej urskilja vilket det var — och vinden susade och sjöng, starkare och svagare.
Barnet höll spjutet framåtriktat över hästens hals, så att spetsen stack fram mellan dess öron. Det var just björnfjäll häruppe i dalen. Han undrade när den skulle sluta. Helt dämpat började han nunna ut i mörkret: Kyrie eleison, Christeleison, Kyrieleison, Christeleison —.
Rauden plaskade genom ett grunt ställe i en fjällström. Den stjärnströdda himlen vidgades kring honom — topparna stodo avlägsnare mot nattdunklet, och vinden sjöng med en annan ton på den öppna vidden. Gossen lät hästen gå som den ville och gnolade allt vad han kunde minnas av hymnen »Jesus Redemptor omnium — Tu lumen et splendor patris —», omväxlande med Kyrie eleison. Nu red han nästan rätt söderut, kunde han se på stjärnorna, men han vågade ej annat än lita på hästen och låta den råda. Nu red han över berghällar, där renmossan lyste vit under honom på stenen. Rauden stod litet, fnyste och spejade ut i natten. Lavrans såg att det ljusnade på himlen i öster; skyar vällde upp därborta med silverbräm nederst. Hästen gick åter, nu rakt mot månuppgången. Nu måste det var en timme till midnatt ungefär, såvitt gossen visste.
När månen steg klar ovan bergen långt borta, lyste så att nysnön glittrade på toppar och åsar, och moln av dimma drevo vita kring klyftor och stup, då kände Lavrans igen sig i fjället. Han var på mossarna nedanför Blåhöjderna.
Strax efteråt fann han en stig som bar ned i dalen. Och fyra timmar senare haltade Rauden in på det månvita tunet på Haugen.
När Erlend öppnade dörren, segnade gossen medvetslös in över svalens tiljor.
En stund därpå vaknade Lavrans i en säng mellan smutsiga, illaluktande skinnfällar. Det lyste från en pörtsticka, som satt fast i en väggspringa strax bredvid. Fadern stod över honom och vätte hans ansikte med något; fadern var bara halvklädd, och gossen såg i det fladdrande skenet att hans hår var alldeles grått.
»Mor —», sade Lavrans unge och såg upp.
Erlend vände sig så att sonen ej kunde se hans ansikte. »Ja?» sade han efter ett ögonblick nästan ohörbart. »Är mor — har hon — är din mor — sjuk?»
»I får komma hem strax, far, och fria henne — nu skyller de henne för allt vad ont är — de har tagit henne och Ulv och mina bröder till fånga, far!»
Erlend kände på gossens heta ansikte och händer; febern hade blossat upp igen. »Vad är det du säger —?» Men Lavrans satte sig upp och berättade nog så redigt allt som tilldragit sig därhemma dagen förut. Fadern hörde på under tystnad, men ett stycke fram i pojkens berättelse började han kläda sig färdig; han drog på sig stövlar och spände fast sporrar på dem. Så hämtade han litet mjölk och mat och bar bort till barnet.
»Men du kan icke vara ensam här i stugen, sonen min — jag får följa dig bort till Aslaug här norrut i Brekken, innan jag rider nedåt.»
»Far —» Lavrans grep hans arm, »nej — jag vill följa med er hem —»
»Du är ju sjuk, son lille», sade Erlend, och pojken kunde ej minnas att han hört en så öm klang i faderns röst.
»Nej, far — ja, men jag vill följa med er hem till mor — jag vill hem till min mor —», nu grät han som en liten barnunge.
»Rauden haltar ju, pilt —», Erlend tog sonen i sin famn, men han lyckades ej lugna barnet. »Och du är så trött — Ja, ja», sade han till slut, »Svarten bär oss väl bägge —»
»Du får se till att du kommer i håg», sade han, när han hade lett ut kastalenen, ställt in Rauden och skött om den, »att någon far hit och tar vara på hästen — och på mina saker —»
»Stannar I hemma nu, far?» frågade Lavrans glad.
Erlend såg rätt framför sig.
»Jag vet icke — men det rinner mig i hågen att hit kommer jag icke mer.»
»Skall I icke vara starkare väpnad, far?» frågade gossen igen, ty Erlend hade utom svärdet endast tagit en tämligen lätt och liten yxa och ville nu gå ut ur stugan. »Skall I icke ta skölden heller?»
Erlend såg på sin sköld. Oxlädret var så sprucket och rispat att det röda lejonet på det vita fältet var nästan utplånat. Han lade ned den och täckte över den igen.
»Jag är tillräckligt rustad för att driva ut en bondehop från min gård», sade han. Han gick ut, låste dörren till stugan, steg till häst och hjälpte upp gossen bakom sig.
Himlen mulnade mer och mer; när de kommit litet ned i liden, där skogen stod tät, redo de i mörker. Erlend märkte att sonen var så trött att han knappt kunde hålla sig kvar; då lät han Lavrans sätta sig framför honom och lade armen om honom. Det unga ljushåriga gosshuvudet mot hans bröst — Lavrans var mest lik modern av alla barnen. Erlend kysste honom på hjässan, medan han rättade på gossens kapphätta.
»Sörjde hon mycket, din mor, när det späda barnet dog i somras?» frågade han en gång mycket lågmält.
Lavrans unge svarade:
»Hon grät icke, sedan han hade dött. Men hon har gått upp till kyrkogårdsgrinden var natt — Gaute och Nåkkve plägade följa efter henne, när hon gick ut, men de tordes icke tala till henne, och icke tordes de låta mor se att de vaktade henne —»
Erlend sade litet efteråt:
»Grät hon icke —? Jag minns den tid då din mor var ung, då grät hon så lätt som daggen droppar av de unga videbuskarna vid bäcken. Hon var så mild och mjuk, Kristin, när hon var bland dem som hon trodde ville henne väl. Sedan måste hon lära sig att bli hårdare — och oftast var det väl jag som vållade det.»
»Gunhild och Frida säger att hela tiden vår yngste bror levde», berättade Lavrans, »så grät hon var dag och var stund då hon trodde ingen såg det.»
»Gud hjälpe mig», sade Erlend sakta. »Jag har varit en ovis man.»
De redo i dalbottnen och hade det kalla draget från älven i ryggen. Erlend skyddade gossen med sin kappa, så gott han kunde. Lavrans kände sig slö och höll på att slumra av — han märkte att det luktade av fadern som av en fattigman. Dunkelt mindes han från sin tidiga barndom, medan de voro på Husaby, när fadern kom från badstugan om lördagarna, då hade han några små kulor som han höll i händerna. De luktade så gott, och den fina, söta doften satt kvar i hans händer och i hans kläder hela helgen.
Erlend red jämnt och raskt; här nere på moarna var det alldeles mörkt. Utan att tänka på det visste han varje stund var han var — han kände den växlande tonen från Lågen, där den gick med starkt strömdrag på grund botten eller där den kastade sig utför stup. Det bar över flatberg, där gnistorna röko under hästhovarna. Svarten flyttade fötterna säkert och lätt mellan vridna fururötter där stigen ledde genom tjocka skogen, det gurglade och slafsade, när ritten gick över små gröna slätter, som en rännil från berget silade sig fram igenom. I dagbräckningen skulle han vara hemma — och det vore just lämpligt —.
— Hela tiden mindes han nog den fjärran frostblå natt då han kört en släde ned genom denna dal — Björn Gunnarsson satt bakom och höll en död kvinna i sina armar. Men minnet var blekt och avlägset, och fjärran overkligt var allt det som barnet omtalat — det som skulle ha hänt nere i bygden och de vansinniga ryktena om Kristin —. Han kunde liksom icke få det i sitt huvud. När han kom fram, blev det väl tid att tänka på vad han skulle göra. Verkligt var ingenting utom spänningen och ångesten — nu skulle han snart möta Kristin.
Han hade väntat och väntat så på henne. Och aldrig hade han tvivlat på att till slut kom hon nog. Ända tills han fick veta vilket namn hon givit barnet —.
I gryningen gick folk, som varit och hört en av
Hamarprästerna läsa tidig mässa, från kyrkan. De som kommo ut först sågo
Erlend Nikulausson rida förbi mot hemmet och sade det till andra.
Det blev någon oro och mycket prat; folk drog sig nedåt och stod
i klungor, där vägen till Jörundgård tog av från allmänna
landsvägen.
Erlend red in på tunet, när måneskäran sjönk mellan himlaranden och fjällets bryn — blek i dagbräckningen.
Utanför brytestugan stod en skara — Jartruds fränder och vänner, som varit hos henne under natten. Och vid ljudet av hovslagen på tunet kommo också de män ut som setat på vakt i stugan under höganloftet.
Erlend stannade sin häst. Han såg ut över bönderna, sade högt och hånfullt:
»Är här gästabud i min gård utan min vetskap — eller varför ären I alla, gott folk, församlade här på morgonkvisten?»
Vreda och mörka blickar mötte honom från alla håll. Erlend satt hög och smärt på den högbenta, utländska hingsten. Svarten hade haft stubbman, men nu var den lurvig och oklippt, hästen var ej särdeles välryktad och hade gråa hår här och var på huvudet, men det glittrade osäkert i hans ögon, och han stampade och flyttade sig oroligt, strök öronen bakåt och kastade med det lilla fina huvudet, så att skumflagorna stänkte på hans bringa och bog och på ryttaren. Remtyget hade varit rött en gång och sadeln haft guldpressningar; nu var det nött och trasigt och lagat alltihop. Och mannen var klädd mest som en stavkarl; håret, som stack fram under en tarvlig svart filthatt, var gråvitt, grå skäggstubb växte över det bleka, fårade ansiktet med den stora näsan. Men han satt rak, och han smålog högdraget ned mot bondeflocken; ung såg han ut trots allt och hövdinglik — och hatet slog hett emot denne främling, som höll där och som bar sitt huvud högt — okuvad efter all den sorg och skam och jämmer han bragt över dem vilka dessa bygdemän räknade för sina egna hövdingar.
Likväl talade han besinningsfullt, den bonde som först svarade Erlend:
»Jag ser du har funnit sonen din, Erlend — då tänker jag du vet att vi icke äro samlade här till gästabud — och underligt är det att du vill skämta med en sådan sak.»
Erlend såg ned på barnet, som ännu sov — hans röst blev vekare:
»Pilten är sjuk, det sen I väl. De tidender han bragte mig här från bygden tycktes mig så otroliga att jag tänkte nästan han talade i feberyrsel —
— Något var nog också lösa ord, ser jag —» Erlend såg med rynkade ögonbryn mot stalldörren. Ulv Haldorsson och ett par män till, däribland en av hans svågrar, ledde just ut några hästar.
Ulv släppte hästen, han gick fort fram mot husbonden:
»Kommer du äntligen, Erlend — och där är pilten — lovad vare Maria mö! Mor hans vet icke att han varit borta. Vi skulle ut och leta efter honom — biskopen gav mig fri på min ed, när han hörde att barnet ridit ensamt till Våge — hur är det med Lavrans?» frågade han ängsligt.
»Gud vare lovad då, att I funnit pilten», sade Jartrud gråtande; hon hade kommit ut på tunet.
»Är du där du, Jartrud?x sade Erlend. »Det blir nu det första jag får se till, att du kommer ut från min gård, du och ditt följe. Denna sladderkäringen skola vi allra först driva bort — och sedan skall envar som ljugit på min hustru få böta —»
»Så kan det icke gå till, Erlend», sade Ulv Haldorsson. »Jartrud är min lagtagna hustru. Jag tänker hon och jag ha lika liten lust att stanna tillsamman, men ut ur mitt hus skall hon icke fara, förrän jag givit mina svågrar hennes lösöre i handom, hemgift och tillgåvor och morgongåva —»
»Är det jag som är husbonde här i gården?» frågade Erlend rasande.
»Det får du spörja Kristin Lavransdotter om», sade Ulv. »Där kommer hon.»
Husfrun stod uppe i nybursvalen, Nu steg hon långsamt nedför trappan. Tankspritt drog hon fram huvudklädet över hjässan — det de glidit ned på bakhuvudet — och hon slätade kyrkklänningen, som hon bar sedan dagen förut. Men hennes ansikte var orörligt som sten.
Erlend red henne till mötes, fot för fot — litet framåtlutad stirrade han ångestfullt förtvivlad in i hustruns gråa, döda ansikte.
»Kristin», sade han bedjande, »Kristin min — jag har kommit hem till dig.»
Hon tycktes varken se eller höra. Då gled Lavrans, som setat i faderns famn och småningom vaknat, ned på marken. I detsamma han fick fötterna på gräsvallen, sjönk gossen ihop och blev liggande i en hög.
Det flög en dallring över moderns ansikte. Hon böjde sig ned och lyfte den stora pojken upp i sina armar, lade hans huvud in mot sin hals, som om han varit ett litet barn — men hans långa ben hängde slappt ned framför hennes sköte.
»Kristin, min käraste vän», bad Erlend förtvivlad, »åh, Kristin, jag vet att jag kommer alltför sent till dig —»
Åter lopp en skälvning över hustruns anlete:
»För sent är det icke», sade hon lågt och hårt. Hon stirrade ned på sonen, som låg avsvimmad i hennes famn. »Vårt sista barn ligger redan i mullen — och nu är det Lavrans. Gaute är lyst i bann — och våra andra söner — ännu äga vi mycket, som kan ödeläggas, Erlend!»
Hon vände sig från honom och började gå bort över tunet med barnet. Erlend red efter och höll sig vid hennes sida:
»Kristin — Jesus, vad skall jag göra för dig — Kristin, vill du då icke att jag skall stanna hos dig nu —?»
Nu tarvar jag icke mera att du gör något för mig», sade hustrun som förut. »Mig kan du icke hjälpa, vare sig du stannar här eller du lägger dig i Lågen —»
Erlends söner hade kommit ut på höganloftsbron; nu sprang Gaute ned, skyndade mot modern och ville hejda henne.
»Mor», bad han. Då såg hon på honom, och han blev stående handfallen.
Vid foten av loftstrappan stodo några bönder.
»Gån undan där, män», sade husfrun och ville förbi med sin börda.
Svarten slängde med huvudet och dansade oroligt, Erlend vände den halvt, och Kolbein Jonsson grep tag i betslet. Kristin hade ej sett riktigt först, nu vände hon sig litet om och sade över axeln:
»Släpp hästen, Kolbein — vill han rida, så låt honom ——»
Kolbein tog fastare tag och svarade:
»Förstår du icke, Kristin, att nu är det tid bonden blir hemma på gården. Annars så borde du förstå det», sade han till Erlend.
Men Erlend slog till honom över handen och drev hingsten framåt, så att den gamle mannen vacklade. Ett par män sprungo fram. Erlend ropade:
»Given er av härifrån! Icke haven I med mina och min hustrus ärenden att göra — och icke är jag bonde; jag låter icke binda mig vid torvan som nöt i bås. Äger icke jag gården här, så äger icke gården mig —!»
Kristin vände sig helt om mot mannen och ropade:
»Ja, rid! Rid, rid djävulen i våld, dit du har drivit mig och kastat allt du ägt och fått i dina händer —»
Det som nu hände gick så fort att ingen riktigt fattade eller kunde hindra det. Tore Borghildsson och en bonde till grepo hustrun i armarna:
»Kristin, tala icke så till din husbonde nu —»
Erlend red inpå dem:
»Vågen I bära hand på min hustru —», han svingade yxan och högg till Tore Borghildsson. Hugget träffade mellan skulderbladen, och mannen stupade. Erlend lyfte yxan på nytt, men i detsamma han reste sig i stigbyglarna, rände en man sitt spjut i honom, det trängde in i ljumsken Det var Tore Borghildssons son som gjorde det.
Svarten stegrade sig och slog med framhovarna. Erlend klämde knäna i hästens sidor och lutade sig litet framåt, medan han drog in tyglarna med vänstra handen och åter höjde yxan. Men han tappade nästan strax ena stigbygeln, och blodet forsade nedåt hans vänstra lår. Några pilar och kastspjut veno över tunet — Ulv och sönerna sprungo in i klungan med lyfta yxor och dragna svärd — då stack en man hingsten under Erlend, och den föll ned på frambenen, gnäggande vilt och gällt, så att hästarna i stallet svarade.
Erlend stod upprätt, grensle över djuret. Han tog i Björgulfs skuldra och steg undan. Gaute kom fram och grep fadern under den andra armen.
»Dräp honom», sade han om hästen, som nu vältrat över på sidan, låg med framsträckt hals och blodig fradga kring mulen och sparkade med de väldiga hovarna. Ulv Haldorsson gjorde det. Bönderna hade vikit undan. Två män buro Tore Borghildsson mot brytestugan, och den ena av biskopssvennerna ledde bort sin kamrat, som var sårad.
Kristin hade släppt ned Lavrans, som nu kommit till sig igen, de stodo och höllo varandra i handen. Hon tycktes ej förstå det som hänt — det hade också gått så fort.
Sönerna ville leda fadern mot högloftshuset, då sade Erlend:
»Jag vill icke dit in — jag vill icke dö där Lavrans dog —»
Kristin sprang fram och slog armarna om mannens hals. Hennes frusna ansikte brast, förvridet av gråt, som isen splittras av ett stenkast: »Erlend, Erlend!»
Erlend böjde huvudet så att hans kind strök emot hennes, stod så ett ögonblick.
»Hjälpen mig upp i gammelburen, söner», sade han. »Jag vill ligga där.x
I hast fingo modern och sönerna sängen redo i gammalloftet och Erlend avklädd. Kristin förband hans sår. Blodet kom stötvis ur spjutstynget i ljumsken, och han hade fått ett pilskott långt ner i vänstra sidan av bröstet, men det blödde ej så mycket.
Erlend strök med handen över hustruns huvud:
»Mig kan du nog icke hela, Kristin min —»
Hon såg upp förtvivlad — det gick en kall rysning genom hela hennes kropp. Hon kom ihåg att det hade Simon också sagt — och det tycktes henne vara det värsta förebud, att Erlend nu sade samma ord.
Han låg i sängen, högt stöttad med kuddar och dynor och med vänstra benet uppböjt för att stanna blodflödet från såret i ljumsken. Kristin satt hos honom, då tog han hennes hand:
Minns du första natten vi sovo tillsammans här i denna säng, min söta —? Jag visste icke att då bar du redan på en lönnlig sorg, som jag hade vållat dig. Det var ej heller den första sorg du måst bära för min skull, Kristin —»
Hon tog hans hand i bägge sina. Huden var sprucken, och där var svart ingrott runt de smala, kupiga naglarna och i vecken kring var led på de långa fingrarna. Kristin lyfte den till sitt bröst och till sin mun; hennes tårar strömmade över den.
»Så heta dina läppar äro», sade Erlend sakta. »Jag väntade, och jag väntade på dig — Jag längtade så — Till sist tänkte jag, jag skulle ge vika, komma hit ned till dig, men så hörde jag —. Jag tänkte, när jag sporde att han var död, nu var det väl för sent, om jag kom —»
Kristin svarade snyftande:
»Jag väntade dig ännu, Erlend. Jag tänkte att en gång måste du väl komma till piltens grav.»
»Då hade du väl icke tagit emot mig som din vän», sade Erlend. »Och det vet Gud, du hade ej orsak till det heller. — Så söt och vän, som du var, Kristin min», viskade han och slöt ögonen.
Hon snyftade sakta med djup jämmer.
»Nu återstår ej mera», sade mannen som förut, »än att vi få försöka förlåta varandra som kristna makar — om du kan —»
»Erlend, Erlend —» hon lade sig ned över honom och kysste det vita ansiktet. »Du får icke tala så mycket, Erlend min —»
»Jag får nog skynda mig att säga det jag skall», svarade mannen. »Var är Nåkkve?» frågade han oroligt.
Det svarades att strax i går kväll, då Nåkkve hörde att den lilla brodern givit sig i väg till Sundbu, hade han genast ridit efter, så fort hästen förmådde springa. Han var väl alldeles utom sig nu, då han ej funnit barnet. Erlend suckade och famlade oroligt med händerna på täcket.
De sex sönerna trädde fram till hans säng.
»Ja, jag har icke ställt det väl för er, mina söner», sade fadern. Han började hosta, underligt och försiktigt — blodigt skum sipprade därvid fram över hans läppar. Kristin torkade bort det med sitt huvudlin. Erlend låg stilla en stund:
»Det fån I nu förlåta mig, om I tycken er kunna det. Glömmen aldrig, goda svenner, att er mor har strävat för er var dag alla de år hon och jag varit samman — aldrig har det varit annan ovänskap oss emellan än den jag vållat, för att jag såg för litet på er välfärd — men hon har älskat er mer än sitt eget liv —»
V»Vi skola icke glömma», svarade Gaute gråtande, »att I, far, alltid synts oss den djärvaste man och den yppersta hövding. Stolta ha vi varit att heta era söner, icke mindre när lyckan svek eder än i er välmakts dagar.»
»Du talar som du har vett till», svarade Erlend; han skrattade ett litet sprött, hostande skratt, »och gören ej er mor den sorgen att I släktens på mig — hon har haft nog att dragas med, sedan hon fick mig —»
»Erlend, Erlend», snyftade Kristin.
Sönerna kysste fadern på hand och kind, de gingo gråtande bort och satte sig vid väggen. Gaute tog Munan om axlarna och drog barnet intill sig; tvillingarna sutto hand i hand. Erlend lade åter sin hand i Kristins. Hans var kall; då drog hon täckena över honom ända upp till hakan och satt och gömde hans hand i sin under dem.
»Erlend», sade hon gråtande, »Gud nåde oss — vi få nu hämta en präst till dig ——»
»Ja», sade Erlend svagt. »Någon får rida upp till Dovre och hämta Sira Guttorm, min sockenpräst —»
»Erlend — han kommer icke tids nog», sade hon förfärad.
»Jo», svarade Erlend häftigt. »Är det så att Gud vill unna mig det — icke vill jag ta emot det sista sakramentet av denne präst, som spritt ut förtalet om dig —»
»Erlend — för Jesu skull — du får icke tala så —»
Ulv Haldorsson trädde fram och böjde sig över den döende:
»Jag, Erlend, skall rida till Dovre —»
»Minns du, Ulv», sade Erlend, hans röst började nu bli svag och oklar, »den tid då vi drogo från Hestnäs, du och jag —?» Han log litet. »Ja, jag lovade jag skulle alla dagar bistå dig som din fulltrogne frände — Gud bättre, frände — oftast blev det du och icke jag som visade frändetrohet, Ulv, min vän — mellan oss två. Du skall — ha tack då — frände —»
Ulv lutade sig ned och kysste den andres blodiga läppar:
»Tack själv, Erlend Nikulausson —»
Han tände ett ljus, ställde det nära dödslägret och gick ut.
Erlends ögon hade fallit igen. Kristin satt och stirrade på hans vita ansikte — hon strök över det då och då. Hon tyckte sig se att han började sjunka hän mot döden.
»Erlend», tiggde hon sakta, »för Jesu skull — låt oss få hämta Sira Solmund till dig! Gud är Gud, eho den präst är, som bär honom till oss —»
»Nej!» Mannen satte sig upp i sängen, så att det överbredda gled ned från hans nakna gula kropp. Förbandet över bröstet och magen färgades på nytt med klart röda fläckar av det friska blod som vällde fram. »En syndig man är jag — Gud vare mig nådig av sin misskund, så långt det är hans vilja, men jag känner —», han föll tillbaka mot kuddarna, viskade nästan ohörbart, »jag lever icke länge nog för att bli så gammal — och så from — att jag kan tåla — att vara lugn i samma stuga — med den som ljugit på dig —»
»Erlend, Erlend — tänk på din själ!»
Mannen kastade huvudet av och an på kuddarna. Hans ögonlock hade åter glidit ihop.
»Erlend!» Hon slog ihop händerna, hon skrek högt i yttersta nöd. »Erlend — förstår du icke att så som du handlade mot mig, så måste detta bli sagt!»
Erlend slog upp de stora ögonen. Hans läppar voro blåbleka — men återglansen av hans unga leende flög över det insjunkna ansiktet:
»Kyss mig, Kristin», viskade han. Det var som en skugga av ett leende i hans röst. »Det har nog varit för mycket annat mellan dig och mig — än kristendom och hjonelag — för att vi lätteligen skulle kunna — förlåta varandra som kristna äkta makar —»
Hon ropade och ropade hans namn efter honom, men han låg med slutna ögon, blek som nykluven ved under det gråa håret. Litet blod silade ut ur mungiporna; hon torkade bort det och tiggde honom viskande — när hon rörde på sig, kände hon sin klänning genomblött och kall av blodet, som hon fått på sig då hon ledde honom in och i säng. Emellanåt bubblade det litet i Erlends bröst, och han tycktes ha svårt för att andas — men han hörde ej mer och kände visst ingenting, medan han lugnt och oavlåtligt gled mot dödsdvalan —.
Loftsdörren öppnades brådskande; Nåkkve skyndade in,
kastade sig ned framför sängen, grep faderns hand och ropade på
honom —.
Efter honom följde en högrest och bred herre i reskappa. Han bugade sig för Kristin:
»Hade jag vetat detta, min fränka, att I tarvaden hjälp av edra fränder —», han avbröt sig, då han såg att mannen var döende, gjorde korstecknet och drog sig undan till rummets bortersta vrå. Halvhögt började Sundburiddaren läsa bönen för döende, men Kristin tycktes ej ännu ha märkt herr Sigurds ankomst.
Nåkkve låg på knä, lutad in över sängen:
»Far! Far! Känner du icke igen mig längre, far?» Han flyttade sitt ansikte mot den av Erlends händer som Kristin satt och höll; den unges tårar och kyssar regnade ned över båda föräldrarnas händer.
Kristin sköt litet undan sonens huvud — som om hon halvt vaknade:
»Du stör oss», sade hon otåligt, »gå bort härifrån ——x
Nåkkve reste sig på knä:
»Gå —? Men mor —?»
»Ja — sätt dig borta hos dina bröder —»
Nåkkve lyfte sitt unga ansikte — vått av gråt, förvridet av sorg — men moderns ögon sågo ingenting. Så gick han bort till bänken, där de sex bröderna redan sutto. Kristin märkte det ej — hon endast stirrade, oavvänt, med vilda ögon på Erlends ansikte, som nu lyste snövitt i ljusskenet.
En liten stund efteråt öppnades dörren på nytt. Med ljus och
med ringande silverklocka följde djäknar och en präst biskop
Halvard in i loftet. Ulv Haldorsson trädde sist in. Erlends söner och
herr Stgurd stego upp och knäföllo för Herrens lekamen. Men
Kristin endast lyfte liter på huvudet — vände ett ögonblick sina
förgråtna ögon, som ingenting sågo, mot de kommande. Så lade
hon sig ned igen, som hon legat, framstupa över Erlends lik.
Tredje avdelningen
KORSET
I.
»Alla eldar brinna ut omsider.»
Det kom en tid då dessa ord av Simon Darre återljödo i Kristins hjärta.
Det var om sommaren fjärde året efter Erlend Nikulaussons död, och av sönernas skara voro endast Gaute och Lavrans kvar hos modern på Jörundgård.
Två år förut hade den gamla smedjan brunnit och Gaute byggt upp en ny norr om gården. Gamla smedjan hade legat söder om husen ned mot älven, i en !åg sänka ute på gärdet mellan Jörundhögen och några väldiga rös, vars stenar skulle vara röjda från åkrarna i forna tider. Nästan varje år under vårfloden steg vattnet därinåt ända fram till smedjan.
Nu fanns det intet annat kvar på tomten än de sotsprängda, stora stenhällarna, som visade var dörren hade varit, och så den murade härden. Fint och mjukt, ljusgrönt gräs spirade nu upp ur den mörka kolgrunden.
Kristin Lavransdotter hade i år en linåker i närheten av den gamla smedjetomten; Gaute ville ha säd på de tegar närmre gården där husfruarna på Jörundgård sedan urminnes tid brukat så lin och odla lök. Och Kristin hade ofta ärende på detta håll utom för att se till sitt lin. Om torsdagskvällarna bar hon sin gärd av mat och öl till högbon; under ljusa sommaraftnar kunde då den ensamma eldstaden på ängen se ut som ett slags urgammalt hedniskt altare, där den skymtade fram i gräset, gråvit och flammig av sot. På solstekta, heta sommardagar gick hon med sin korg till stenrösen vid middagstid för att plocka hallon eller samla blad av epilobium, som äro så bra att brygga en läskedryck av åt febersjuka.
De sista tonerna av kyrkklockans middagshälsning till Guds moder dogo bort i den ljusmättade luften bland fjällen. Bygden tycktes lägga sig till ro under det flödande vita solskenet. Alltsedan den daggfriska gryningen hade liarnas sång på blomsterängen, slipstenens skripande mot järn och ropande röster ljudit när och fjärran från gårdarna. Nu tystnade alla arbetsbrådskans ljud; middagsvilan sänkte sig över nejden.
Kristin satt i röset och lyssnade. Endast älvbruset hördes nu, och lövet rörde sig litet i lunden. Ett svagt, svagt sjungande ljud och surr av insekter hördes över ängen; skällan på en ensam hemmabliven ko någonstans långt borta. En fågel sköt stum med snabba vingslag i väg utmed alsnåren, en annan fågel flög upp bland ängens tuvor och for med ett snattrande kvitter bort till ett högt tistelstånd.
Men de drivande blåa skuggorna längs liden, godvädersskyarna som vällde upp över fjällkanten och smälte på den blå sommarhimlen, glittret av Lågens vatten bakom träden, solljusets vita glimtar på allt lövverk — dessa ting förnam hon mera som tystnadens ljud, hörbara för ett inre öra än som ögats syner. Med huvudklädet framdraget över pannan, mot solen, satt Kristin och lyssnade till ljusets och skuggornas lek över dalen.
Alla eldar brinna ut omsider —.
I alskogen längs den myrlänta älvstranden glittrade vattenhål i mörkret mellan de täta videbuskarna. Starr växte här och tuvor av ängsull, men som täta mattor frodades kråkklövern med de grågröna femfingrade bladen och rödbruna blommorna. Kristin hade plockat ett rikligt fång av dem. Så många gånger hade hon grubblat över om inte denna ört skulle äga någon nyttig kraft: hon hade torkat den och kokat den och satt den till öl och mjöd. Men den tycktes inte duga till något. Ändå kunde Kristin aldrig låta bli att gå ut i myren och väta sina skor för att samla av den.
Nu repade hon alla blad av stjälkarna och flätade en krans av de mörka blomhuvudena. De liknade till färgen både rött vin och brunt mjöd, voro fuktiga i blombottnen under ståndarsträngarnas röda knippe såsom av honung. Ibland flätade Kristin en krans till bilden av Jungfru Maria uppe i höganloftstugan — de brukade det i sydlanden, hade hon hört av präster, som varit där.
Eljest hade hon nu ingen att göra kransar till. Här i dalen brukade inte de unga svennerna sätta på sig kransar, när de gingo till dans på lekvallen. I Tröndelagen hade de män som kommo hem från hirden infört denna sed på några ställen. Modern tänkte att den här tjocka svartröda kransen skulle varit så klädsam till Gautes ljusa ansikte och lingula hår — eller på Lavrans’ nötbruna man.
Evigt länge tycktes det vara sedan den tid då hon brukade gå med fostermödrarna och alla sina småsöner i beteshagen ovanför Husaby de sommarlånga godvädersdagarna. Då kunde inte hon och Frida få kransarna fort nog färdiga till de många otåliga små barnen. Hon kom ihåg när hon hade Lavrans vid bröstet ännu men Ivar och Skule tyckte att dibarnet också skulle ha en krans — den måste då vara av helt små blommor, tyckte fyraåringarna —.
Nu hade hon bara vuxna barn.
Lavrans unge var femton vintrar gammal, han skulle väl inte räknas för fullvuxen ännu. Men modern hade efter hand märkt att denne son stod henne fjärmast av alla barnen. Han höll sig ej undan från henne med avsikt, som Björgulf hade gjort, och han var ej sluten eller syntes tystlåten så som den blinda gossen —. Men han var visst i själva verket mycket mera tyst av sig, det var bara att ingen hade märkt det, så länge alla bröderna voro hemma. Han var ljus och frisk, tycktes alltid glad och blid, och alla höllo av det vänsälla barnet utan att tänka på att Lavrans nästan alltid gick för sig själv och teg.
Han ansågs för den vackraste av alla Kristins i Jörundgård vackra söner. Modern tyckte alltid att den som hon för ögonblicket tänkte på var nästan vackrast, men hon märkte, hon också hur det tycktes lysa om Lavrans Erlendsson. Hans ljusbruna hår och äpplefriska kinder voro liksom förgyllda, mättade av solsken; hans stora mörkgrå ögon tycktes också fullsådda med små gula gnistor — han var mycket lik henne själv, sådan hon varit i ungdomen, med sin ljusa fägring liksom övergjuten av solbrunt. Och han var stor och stark för sin ålder, klok och duktig i allt arbete han blev satt till, lydig mot sin mor och de äldre bröderna, munter, snäll och tillgänglig. Men ändå var där detta underligt frånvarande över gossen.
Under vinterkvällar, då husfolket samlats i vävstugan och förkortade tiden med skämt och prat, medan var och en hade sitt arbete att syssla med, då satt Lavrans där rent som i drömmar. Mången sommarkväll, när dagsarbetet på gården var slut, gick Kristin ut och satte sig bredvid gossen, där han låg på gräsmattan och tuggade kåda eller snurrade en syrestjälk i mungipan. Hon gav akt på hans ögon, medan hon talade till honom — det var som om han hämtat hem sina tankar långt bortifrån. Så log han upp mot sin mors ansikte, svarade henne klart och förståndigt; ofta kunde de två sitta tillsamman ute på marken i timtal och prata, i all trevnad och vänskap. Men så snart hon reste sig för att gå in, tycktes Lavrans draga ut i fjärran igen med sina tankar.
Och hon kunde omöjligt få reda på vad det var som gossen tänkte så djupt på. Han var ganska duktig i idrott och vapenfärdighet — men han var dock mycket mindre ivrig än de andra sönerna varit med sådant, och han strövade aldrig ut ensam på jägarstråt, fastän han blev glad när Gaute bad honom följa med på jakt. Ännu tycktes han i varje fall ej märka att kvinnorna sågo med blida ögon på den fagre ungersvennen. Han hade alldeles ingen håg för boklärdom, och allt talet om de äldsta brödernas föresats att gå i kloster tycktes den yngste föga lägga märke till. Kristin kunde ej finna att gossen tänkt annat om sin framtid än att han skulle bli gående härhemma i alla sina dagar och hjälpa Gaute med gårdens skötsel så som nu —.
Ibland tyckte Kristin att Lavrans påminde litet om fadern med detta underligt främmande väsen — men Erlends mjukt likgiltiga sätt hade omväxlat med muntert överdåd, och Lavrans hade alldeles ingenting av faderns bråda, häftiga lynne. Erlend hade aldrig varit så långt borta från det som tilldrog sig omkring honom —.
Lavrans var den yngste nu. Munan hade snart sovit länge
däruppe i gravmullen hos sin far och den lilla brodern. Han dog tidigt
på våren året efter det då Erlend blivit dräpt.
Änkan hade gått där efter mannens död som om hon varken hörde eller såg. Mer än smärtan och sorgen förnam hon en kölddomning, en känslolös vanmakt i hela sin kropp och sin själ, som om hon själv höll på att förblöda av hans banesår.
Hela hennes liv hade legat i hans famn alltsedan den åskdigra middagstimmen i utladan på Skog, då hon första gången gav sig hän åt Erlend Nikulausson. Då var hon så ung och oerfaren, så hon visste ej stort om vad hon gjorde, hon bara bemödade sig om att dölja att hon helst velat gråta, för att han gjort henne illa, men hon log, ty hon trodde att hon gav sin älskare den dyrbaraste gåva. Och antingen det nu varit en god gåva eller ej — hon hade dock givit honom sig själv, helt och för alltid. Sitt ungmöliv, som Gud misskundsamt prytt med fägring och hälsa, då han lät henne födas i trygga och hederliga förhållanden, och som hennes föräldrar värnat alla de år de fostrat henne med den kärleksfullaste stränghet — med båda händerna hade hon givit allt till Erlend, och sedan dess hade hon levat i hans famntag.
Så många gånger, under de år som följde, hade hon tagit mot hans smekningar hård och kall av vrede, lydigt fogat sig efter sin makes vilja, medan hon kände det som om hon måste gå under, utpinad av trötthet. Hon hade tänkt med ett slags skadefröjd, när hon såg på Erlends vackra ansikte och sunda, sköna kropp, att det kunde nu ej längre göra henne blind för mannens brister. Ja, han var lika ung och fager; ännu kunde han stormande överhopa henne med smekningar, lika hett som den tid då också hon var ung. Men hon hade åldrats, tänkte hon och kände liksom ett rus av högmod och segerstolthet därvid. Lätt att hålla sig ung för den som aldrig vill ta lärdom, som icke gitter lämpa sig efter livets krav och icke gitter kämpa för att tvinga livsvillkoren in under sin mänskliga vilja.
Men till och med då hon tog emot hans kyss med hårt slutna läppar, vände sig bort från honom med hela sitt väsen till kampen för sönernas framtid, anade hon att i detta värv hängav hon sig själv med den heta eld som mannen en gång tänt i hennes blod. Åren hade avkylt henne, trodde hon, ty hon blev ej längre het när Erlend fick den gamla glimten i ögat och den djupa klangen i rösten, som fått henne att sjunka samman viljelös och vanmäktig av lycka, första tiden hon kände honom. Men liksom hon på den tiden längtat efter att släcka skilsmässans hjärtekval och vedermöda i mötet med Erlend, så längtade hon nu dovt och likväl brinnande efter ett mål, som skulle vara nått när hon en gång långt om länge satt som en vithårig gammal kvinna och såg sina söner stå bärgade och trygga. Nu var det för Erlends söner hon led den gamla ångesten inför framtidens ovisshet. Ännu plågades hon av en åtrå som var lik hunger och brännande törst — att hon måtte få se sina söner i en säker ställning.
Och så som hon först hängivit sig åt Erlend, så hängav hon sig nu åt den värld som växt upp omkring deras samliv —; kastade sig över vart mötande krav, som skulle fyllas, påtog sig självmant varje arbete som behövde göras för att betrygga Erlends och hans barns välfärd. Halvt var hon medveten om att det var Erlends liv hon levde, när hon satt på Husaby och grubblade tillsamman med prästen över breven i mannens kista, när hon talade med hans arbetsfolk och dem som lejde hans jord, vandrade med sina tärnor till fatbur och eldhus, satt uppe i hästhagen med fostermödrarna och vaktade sina barn de vackra sommardagarna. Hon hade själv en känsla av att mot Erlend riktade hon sin vrede, när något gick på tok i huset och när barnen trotsade moderns vilja; mot honom strömmade hennes hjärteglädje, när de fingo in höet torrt om sommaren och rikligt med säd om hösten, när hennes kalvar frodades, och när hon hörde sina pojkar stoja och skratta ute på tunet. Att hon var hans, det glödde dolt i hennes hjärta, när hon lade från sig färdigsydd den sista av helgdagsdräkterna åt deras sju söner och stod glad och såg på hela högen av sitt eget vackra, fullbordade vinterarbete. Det var honom hon var trött och utledsen på, när hon en vårkväll gick hem från älven med sina tjänstekvinnor — de hade tvättat ullen efter sista fårklippningen, kokat vatten i en kittel vid stranden, sköljt i strömmen — och husfrun själv var som om hon fått hugg och slag över länderna, hon var kolsvart av smörja högt upp på armarna, fårlukt och fet smuts hade genompyrt hennes kläder, tills hon kände det som om hennes kropp inte kunde bli ren igen i tre badstugor.
Och nu då han var borta, tyckte änkan sig ej se någon mening mera i sitt livs rastlösa id. Han var fälld, och då måste hon dö, likt ett träd vars rötter genomskurits. De unga telningar som spirat upp kring hennes sköte, de fingo nu växa på egen rot. De voro gamla nog att råda var och en över sitt eget öde. Flyktigt for det genom Kristins sinne — om hon insett detta förr, då när Erlend sade det! Skugglika bilder av ett liv med Erlend uppe på fjällgården gledo genom hennes sinne — de två föryngrade, det lilla barnet mellan dem. Men det var ej så att hon ångrade eller sörjde. Hon hade icke själv kunnat skilja sitt liv från sönernas, nu skulle döden snart skilja dem åt, ty utan Erlend ägde hon ingen livskraft. Allt som hänt och som skulle hända, det var skickelsen — allting sker, som det är skickat.
Hon blev grå i håret och i hyn, gitte knappt tvätta sig eller hänga
kläderna ordentligt på kroppen. Om nätterna låg hon och tänkte
på sitt liv med Erlend, om dagarna gick hon som i dröm, talade
aldrig oåtspord med någon människa, tycktes ej ens höra, när de
små sönerna tilltalade henne. Den förut så driftiga, klarvakna
kvinnan rörde ej händerna till något arbete. Älskogen hade legat under
all hennes strävan med timliga ting — Erlend hade inte tackat
henne mycket för det; det var ej så han velat bli älskad. Men hon kunde
inte låta bli, det var hennes natur att älska med så mycket strävan
och omsorg.
Hon tycktes på väg att glida mot dödsdvalan. Då kom farsot till bygden, kastade hennes söner på sotsängen, och modern vaknade upp.
Sjukdomen var farligare för vuxna än för barn Ivar angreps så svårt att ingen trodde han skulle leva. Den unga gossen fick kämpakrafter under febern, han tjöt, han ville upp och ta sina vapen — faderns död tycktes komma för honom igen. Med knapp nöd lyckades Nåkkve och Björgulf hålla fast honom. Till slut blev också Björgulf liggande. Lavrans låg med ansiktet till oigenkännlighet uppsvällt av utslag, ögonen glittrade dött inne i två smala springor — tycktes nära att brinna ut i glödande feber.
Modern vakade på loftet över dessa tre. Nåkkve och Gaute hade haft sjukdomen som små, och Skule var mycket mindre sjuk än bröderna; Frida skötte honom och Munan nere i stugan inunder. Ingen tänkte det var någon fara med Munan, men han hade aldrig varit stark, och en kväll, sedan de trott honom på bättringsvägen, blev han plötsligt medvetslös. Frida hann nätt och jämnt varsko modern — Kristin sprang ner, och strax därefter drog Munan sin sista suck i hennes armar.
Barnets död väckte henne till en ny, klarvaken förtvivlan. Hennes vilda sorg över spädbarnet, som dog från moderns bröst, det hade varit liksom rödfärgad av minnet av alla dräpta lyckodrömmar. Den gången uppehölls Kristin av själva stormen inom sig. Och den ytterliga spänning, som slutade med att hon såg sin make dräpt inför sina ögon, lämnade efter sig i själen en trötthet så stor, att Kristin själv säkert trodde hon snart skulle dö av sorg över Erlend. Men denna visshet förtog smärtans skärpa. Hon gick och kände skymning och skugga växa omkring sig, medan hon väntade på att dörren skulle öppnas också för henne —.
Framför Munans lilla lik stod modern vaken och grå. Den vackra, intagande lilla gossen hade varit minsta barnet i så många år, den sista lillen, som hon ännu tordes smeka och skratta åt, när hon borde vara sträng och allvarlig och tillrättavisa sin son för hans små förseelser och tanklösheter. Och han hade varit så öm och så kär i sin mor. In i levande köttet skar det — så bunden vid livet var hon ännu, så lätt som hon trott kunde inte en kvinna dö, när hon öst av sitt livsblod i så många nya hjärtan.
I kall, nykter förtvivlan gick hon mellan barnet, som låg på likhalm, och de sjuka sönerna. Munan låg i gamlaburen, där först spädbarnet och så fadern legat — tre lik i gården på mindre än ett år. Med hjärtat vissnat av ångest, men stel och stum, väntade hon att den nästa skulle dö — hon väntade det som ett oundvikligt öde. Hon hade aldrig nog förstått vad hon fick, då Gud gav henne så många barn. Och det värsta var att hon hade ändå fattat det på ett vis. Men hon hade tänkt mer på vedermödorna, smärta, ångest och strävan — fast hon lärde om och omigen av saknaden, varje gång ett barn växte ut ur hennes armar, av fröjden, var gång ett nytt låg vid hennes bröst — att glädjen var outsägligt mycket större än mödan och smärtan. Hon hade knotat över att hentes barns far var en sådan äventyrlig man, med föga omtanke för den ätt som skulle leva efter honom. Hon glömde alltid att han icke varit annorlunda den tid då hon bröt mot Guds bud och kränkte sin egen släkt för att få honom.
Nu hade han tagits bort från hennes sida. Och nu väntade hon att hon skulle få se sina söner dö, den ene efter den andre. Kanske skulle hon sitta kvar till sist som en barnlös mor.
Det var så många ting hon förr sett, men icke tänkt mycket över, på den tid då hon såg världen genom ett töcken av sin och Erlends kärlek. Hon hade nog förstått att Nåkkve tog det allvarligt, detta att han var den förstfödde och skulle vara liksom hövding för syskonskaran. Hon hade nog också sett att han var mycket fäst vid Munan. Men ändå skakade det henne som något oväntat, när hon såg hans häftiga sorg över den yngsta broderns död.
Men de andra sönerna tillfrisknade verkligen, fast det tog lång
tid. Påskdagen kunde hon gå till kyrkan med fyra söner, men
Björgulf låg ännu till sängs, och Ivar var för svag för att kunna
gå ut. Lavrans hade vuxit mycket på längden, medan han låg sjuk,
och även på annat vis var det som om detta halvårs händelser fört
honom ett gott stycke framför hans ålder.
Då tycktes det Kristin att nu var hon en gammal kvinna. För henne tedde det sig så att en kvinna måste vara ung, så länge hon har små barn, som sova i hennes famn om natten, leka kring modern om dagen och kräva hennes omsorg dygnet runt. När hennes små vuxit från henne, är en mor en gammal kvinna.
Hennes nya svåger, Jammælt Halvardsson, talade om att Erlendsönerna ju voro så unga och hon själv bara något över fyrtio år gammal — hon skulle nog snart finna att hon måste gifta om sig, hon behövde en man, som kunde hjälpa henne med att sköta egendomen och uppfostra de yngre sönerna. Han nämnde flera goda män, som han menade kunde vara lämpligt gifte åt Kristin — hon måste hälsa på dem därhemma på Ælin i höst, så skulle han sörja för att hon finge träffa några, och sedan kunde de tala närmare om saken.
Kristin log blekt. Ja — hon var inte mer än fyrtio år gammal. Hade hon hört om någon annan hustru som blivit änka så pass ung med en skara uppväxande barn, så skulle hon ha sagt som Jammælt — hon måste gifta om sig, söka stöd hos en annan man, hon kunde ännu skänka honom flera barn. Men själv ville hon ej.
Det var strax efter påskhelgen som Jammælt av Ælin kom till Jörundgård och Kristin för andra gången träffade sin systers andra man. De hade inte kommit vare sig till fästningsölet på Dyfrin eller bröllopet på Ælin, hon och hennes söner. De två gästabuden hade hållits med kort tids mellanrum, den våren då hon gick med sitt sista barn. Så snart Jammælt fått höra om dråpet på Erlend Nikulausson, hade han skyndat till Sil; med råd och dåd bistod han sin hustrus syster och systersöner, ordnade, så gott han kunde, allt som måste göras efter husfaderns död, och tog sig an saken mot dråparna, eftersom ingen av Erlendssönerna ännu var myndig. Men vid den tiden var Kristin oberörd av allt vad som skedde omkring henne. Inte ens domen över Gudmund Toresson, som befunnits vara Erlends baneman, tycktes angå henne något vidare.
Den här gången talade hon mera med svågern, och han föreföll henne vara en hygglig karl. Ung var han ej, jämnårig med Simon Darre — en lugn och stadig man, stor och fyllig och mycket mörklagd, med riktigt vackra anletsdrag, men ganska krokryggig. Han och Gaute blevo goda vänner med ens. Nåkkve och Björgulf hade allt sedan faderns död hållit ännu mer ihop och dragit sig undan från alla andra. Men Ivar och Skule sade till modern att de tyckte om Jammælt, »— likaväl tyckes oss att Ramborg kunde hedrat Simons minne med att sitta som änka något längre — hans jämlike är nu hennes nye husbonde icke». Kristin märkte att dessa hennes två vildbasare ännu mindes Simon Andresson: av honom hade de låtit tillrättavisa sig både med skarpa ord och med lugnt skämt, fast de två otåliga pojkarna inte hörde ett förebrående ord av sina egna föräldrar, utan att deras ögon gnistrade av vrede och händerna knötos.
Medan Jammælt var på Jörundgård, kom också Munan Bårdsson dit för att gästa Kristin. Det var ej mycket kvar av riddar Dans nu. Stor och myndig hade han skilt sig från mängden i gamla dagar; då förde han sin digra gestalt icke utan värdighet, så att att han förföll mera hög och reslig än han var. Nu hade gikten krökt honom, och huden slank kring hans avmagrade kropp; han såg ut som en riktig ynkrygg, flintskallig, med en fattig krans av slaknade vita testar kring nacken. En gång hade tät, blåsvart skäggbotten skuggat det stinna, köttiga underansiktet, men nu frodades den gråa stubben i alla hakans och halsens slappa veck, där han inte kunde komma åt med rakkniven. Surögd hade han blivit, dräglade litet — och så var han illa ansatt av dålig mage.
Han hade med sig sin son Inge, som folk kallade Fluga efter modern; denne var redan en äldre man. Fadern hade hjälpt denna son mycket väl fram i världen, skaffat honom ett rikt gifte och förmått biskop Halvard att ta sig av Inge — Munan hade varit gift med biskopens syskonbarn, och herr Halvard ville gärna förhjälpa Inge till välstånd, så att han inte skulle beta undan för mycket för fru Katrins barn. Biskopen hade fått Hedemarkens fylke i förläning och hade då gjort Inge till sin ombudsman, så nu ägde han inte litet jord i Skaun och Ridabu. Hans mor hade också köpt sig en gård på det hållet; hon var nu en mycket from och välgörande kvinna och hade avgivit löfte om renlevnad till sin död. »Ja, hon är varken uråldrig eller förfallen», sade herr Munan stött, när han såg att Kristin smålog. Han ville nog mycket gärna få det så ställt att Brynhild skulle flytta till honom och sköta hushållet för honom på hans gård nära Hamar, men det ville hon ej.
Han hade så föga glädje på gamla dagar, klagade herr Munan. Hans barn voro så trätgiriga — de som hade samma mor voro oense sinsemellan och kivades och trätte dessutom med sina halvsyskon. Värst var den yngsta dottern; henne hade han fått med en frilla, medan han var gift man, så henne kunde han inte ge något arv efter sig, och därför plockade hon fadern, så mycket hon kunde medan han levde. Hon var änka och hade slagit sig ner på Skogheim, den gård som var herr Munans egentliga sätesgård; varken fadern eller syskonen förmådde rubba henne därifrån. Munan var ömkligt rädd för henne, men när han försökte sig på att rymma undan till något av sina övriga barn, så blev han plågad där också med klagomål över de andras nidskhet och oredliga uppförande. Bäst hade han det hos sin yngsta äktfödda dotter, som var nunna i Gimsöy; han tyckte om att vistas någon tid i gästhärbärget där, beflitade sig då mycket om att luttra sin själ med bot och böner under dotterns vägkdning, men han orkade ej med det livet länge åt gången. Kristin var inte säker på att Brynhilds söner voro så mycket snällare mot fadern än de övriga barnen, men det ville Munan Bårdsson ej höra talas om; han höll mest av dem av alla sina ättlingar.
Men så ömklig än denna hennes mans släkting var, så var det dock under samvaron med honom som Kristins förstenade sorg först tycktes börja tina litet. Herr Munan talade om Erlend bittida och sent när han inte jämrade sig över sina egna prövningar, så talade han bara om den döde systrungen och skröt med Erlends bedrifter — men helst med hans oförvägna ungdom: Erlends vilda överdåd, när han först slapp ut i världen, bort från hemmet på Husaby, där fru Magnhild gick och bar på agg mot hans far, och fadern retade sig på sin äldsta son, och från Hestnäs och den fromme, allvarlige fosterfadern, herr Bård. Herr Munans prat skulle man väl tycka var en underlig tröst för Erlends sörjande änka. Men på sitt vis hade riddaren älskat sin unge frände och alltid tyckt att Erlend stod framom alla andra män i fägring, mod — ja, i förstånd också, det var bara det att han icke gitte bruka det, sade Munan ivrigt. Och fast Kristin nog måste tänka att det inte var till sitt eget bästa Erlend kom ut till konungens hird sexton år gammal, med detta sitt syskonbarn till läromästare och vägvisare, så måste hon le, sorgset och ömt, när Munan Bårdsson pratade på, så spotten dräglade ur mungiporna och tårarna tillrade ur de gamla, rödkantade ögonen — om Erlends tindrande glada levnadsmod i ungdomens år, innan han trasslade in sig i olyckan med Eline Ormsdotter och brände sig för livstiden.
Jammælt, som satt i allvarligt samtal med Gaute och Nåkkve, såg undrande bort på svägerskan. Hon hade slagit sig ned på tvärbänken med den otäcka gubben och Ulv Haldorsson, som Jammælt tyckte såg något dyster ut, men hon skrattade, medan hon talade med dem och skänkte i — han hade inte sett henne le förut, men det klädde henne bra, och hennes lilla låga skratt var som en helt ung flickas.
Jammælt talade om att dessa sex bröder omöjligt kunde bli gående
hemma på moderns gård. Det var ej antagligt att någon rik och
jämbördig man skulle ge sin fränka till Nikulaus, om hans fem
bröder skulle sammanbo med honom och kanske föda sig av gården, när
de gifte sig. Och man borde nu se sig om efter en hustru åt svennen
— han var redan tjugu vintrar gammal och tycktes ha en kraftig
natur. Därför ville Jammælt ta med sig Ivar och Skule, när han nu
for söderut igen; då skulle han nog finna någon väg till framgång
för dem. När Erlend Nikulausson fick en så olycklig bane, hade det
visat sig att nu kommo de ihåg, storhövdingarna i landet, att den
dräpte varit en av deras egna jämlikar, genom börd och blod
bestämd att gå framför de flesta av dem, vänsäll, storhågad på många
sätt, en dristig och vapendjärv krigshövding — men han hade ej
haft lyckan med sig. Den yttersta stränghet hade övats mot de
män som varit delaktiga i dråpet på husbonden i hans egen gård.
Och Jammælt kunde omtala att många frågat honom om Erlends
söner. Sudrheimsmännen hade han träffat i julas, och då hade de
nämnt att dessa unga gossar voro deras egna fränder; herr Jon hade
bett honom hälsa och säga att som frände skulle han mottaga och
bemöta Erlend Nikulaussons söner, om någon av dem ville gå honom
tillhanda. Jon Haftorsson skulle nu gifta sig med jungfru Elin,
Erling Vidkunssons äldsta dotter, och den unga bruden hade frågat om
sönerna liknade sin far; hon mindes väl att Erlend gästat dem i
Björgvin, medan hon var barn, och att han tycktes henne vara den vackraste av alla män. Men hennes bror, Bjarne Erlingsson, hade sagt
att allt vad han kunde göra för Erlend Nikulaussons söner, det skulle
han göra med hjärtans glädje.
Kristin satt och såg på sina tvillingssöner, medan Jammælt talade. De började mer och mer likna sin far: silkeslent, sotsvart hår smög sig slätt kring huvudet, men krusade sig litet i pannluggen och över den slanka, bruna nacken. De hade smala ansikten med hög, rakt framskjutande näsa, fin och liten mun med en muskelknut vid var mungipa. Men de hade mera kort och bred haka, mörkare ögon än Erlend. Och det var allramest detta som gjort Erlend så förunderligt vacker, tyckte hustrun nu, att när han slog upp ögonen i det magra, mörklagda ansiktet under ramsvart hår, så voro de så oväntat ljusblå och klara.
Men nu glimtade det stålblått i de unga gossarnas ögon, när Skule svarade sin mosters man — han brukade mest föra tvillingarnas talan:
»Vi tacka eder för detta goda tillbud, frände. Men vi ha redan talat med herr Munan och med Inge och rådfört oss med våra äldre bröder — det är nu så att vi gjort en överenskommelse med Inge och hans far. Dessa män äro våra nära fränder i farsätten, och vi följa nu med Inge söderut och ärna stanna i hans gård i sommar och en tid bortåt —»
Gossarna kommo ned till henne i stugan om kvällen, sedan hon lagt sig:
»Ja, vi förvänta av eder, mor, att I förstån detta», sade Ivar Erlendsson.
»Vi tigga ej frändehjälp och vänskap av de män som sutto och tego och sågo på, när vår far led orätt», tillade Skule.
Modern nickade.
Det tycktes henne att sönerna handlat rätt. Jammælt var en förståndig och rättänkande man, förstod hon, och hans erbjudande hade varit välment — men hon tyckte mycket om att gossarna ville vara trofasta mot sin far. Fast hon hade ju inte tänkt sig förr i tiden att hennes söner en gång skulle komma att tjäna under Brynhild Flugas son.
Tvillingarna foro med Inge Fluga, så snart Ivar var stark nog
att rida. Det blev mycket stilla på gården efter dem. Modern
mindes att i fjol vid denna tid hade hon legat i vävstugan med ett
nyfött barn — det tycktes henne som en dröm. Så kort tid var det
sedan hon känt sig ung, med sinnet upprört av en ung kvinnas
längtan och sorger, av hopp och hat och älskog. — Nu hade hennes
skara krympt ihop till fyra söner, och i hennes sinne rörde sig intet
annat än oron för de vuxna unga männen. I denna stillhet, som föll
över Jörundgård efter tvillingarnas avresa, slog hennes ängslan för
Björgulf ut i ljusan låga.
Då hon fick gäster, flyttade han och Nåkkve bort till den gamla eldstugan. Han var uppe ur sängen om dagarna, men han hade ännu ej varit utanför dörren. Med hemlig fruktan lade Kristin märke till att Björgulf alltid satt stilla på samma fläck och aldrig gick ut på golvet. Han rörde sig på det hela taget föga, när hon var inne hos honom. Hon visste att det blivit värre med hans ögon under den sista sjukdomen. Nåkkve var mycket stilla — men det hade han varit alltsedan faderns död, och sin mor tycktes han undvika så mycket som möjligt var.
Äntligen en dag tog hon mod till sig och utfrågade den äldste om hur det var med Björgulfs syn. I det längsta svarade Nåkkve undvikande. Men till sist krävde hon av sonen att han skulle säga sin mor sanningen.
Nåkkve sade:
yHan kan skymta starkt ljus ännu —», själv blev den unge likblek i ansiktet med detsamma, vände sig hastigt om och gick ut ur rummet.
Långt fram på dagen, då modern gråtit sig så trött att nu trodde hon sig om att kunna tala lugnt med sin son, gick hon bort i gamlastugan.
Björgulf låg i sängen. Genast då hon satte sig hos honom på sängkanten, kunde hon se på hans ansikte att han visste av att hon talat med Nåkkve:
»Mor! I fån icke gråta, mor!» sade han bedjande och ängsligt.
Helst ville hon ha kastat sig ned över sin son, tagit honom i sina armar, gråtit över honom och jämrat sig över hans hårda lott. Men hon smög bara sin hand in i hans under täcket:
»Hårt prövar Gud din mandom, min son», sade hon hest.
Björgulfs ansiktsuttryck förändrades, blev fast och beslutsamt. Men det dröjde litet, innan han kunde svara:
»Jag har vetat länge, mor, att jag var korad till att bära detta. Redan vid den tid då vi voro på Tautra — broder Aslak talade med mig om att, skulle det gå på slikt sätt med mig, så —
— Liksom Vår Herre Jesus blev frestad i ödemarken, sade han —. Han sade att den rätta ödemarken för en kristen mans själ, det var när syn och förnimmelse äro lyckta — då följde han Drottens fotspår i ödemarken, även om hans lekamen var mitt bland hans bröder eller fränder. Han läste ur Sankt Bernhards böcker om dessa ting. Och att om en man spörjer att Gud särskilt korat hans själ till ett slikt hårt mandomsprov, då må han icke rädas för att han icke skall orka med det. Gud känner min själ bättre än själen känner sig själv —»
Han fortsatte att tala till modern på detta sätt, tröstade henne med visdom och själsstyrka, som tycktes långt utöver hans år.
Om kvällen kom Nåkkve till Kristin och bad att få tala med henne i enrum. Så sade han att det var hans och Björgulfs föresats att gå in i ett gudligt brödraskap och låta viga sig till munkar i Tautra.
Kristin stod handfallen, men Nåkkve fortfor mycket lugnt. De skulle vänta, tills Gaute blev myndig och kunde handla å moderns och de yngre syskonens vägnar. De ville klostergiva sig med så mycken egendom som hövdes sönerna efter Erlend Nikulausson av Husaby, men de ville också se sina bröders bärgning till godo. Efter sin far hade nu Erlendssönerna icke ärvt något nämnvärt, men de tre som voro födda innan Gunnulv Nikulausson gick i kloster ägde några gårdparter nordanfjälls — han hade givit gåvor till brorsönerna, när han skiftade sina rikedomar, fast det mesta som han ej gav till kyrkan och gudligt bruk efterlämnade han åt sin bror. Och då Nåkkve och Björgulf icke krävde full arvedel, blev det också en lättnad för Gaute, som nu skulle bli huvudet för släkten och föra den vidare, att de dogo för världen, sade Nåkkve.
Kristin var som bedövad. Aldrig hade hon drömt om att Nåkkve skulle kunna tänka på munklevnad. Men hon sade ej emot — hon var så överväldigad. Och hon tordes ej försöka övertala sina söner att frångå ett så fagert och nyttigt förehavande.
»Redan då vi voro piltar och sutto tillsamman hos munkarna där norrut, lovade vi två varandra att vi aldrig skulle skiljas åt», sade Nåkkve.
Modern nickade; hon visste det. Men hon hade tänkt, det var så menat att Björgulf skulle fortfara att bo tillsammans med Nåkkve, även när den äldre gift sig.
Det tycktes Kristin nästan ett järtecken att Björgulf, så ung som
han var, kunde bära sin olycka så manligt. De gånger hon talade
med honom därom under vårens lopp, hörde hon ingenting annat
än gudfruktiga och modiga ord från hans mun. Ofattligt syntes det
henne — men det måste väl vara för att han redan i många år
förstått, att detta skulle bli slutet med hans svaga ögon, och så hade
han väl bjudit och betvingat sin själ allt sedan den tid han var bland
munkarna —.
Men då måste hon tänka på vilket hårt och tungt lidande detta hennes olyckliga barn fått bära — och att hon så föga märkt det, medan hon gick här och var upptagen av sitt eget. Nu smög Kristin Lavransdotter sig till att falla på knä, var stund hon var ensam, inför Jungfru Marias bild hemma på loftet och framför hennes altare i kyrkans norra ände, så ofta den öppnades. Klagande av hela sitt hjärta bad hon med ödmjuk gråt Frälsarens milda moder vara Björgulf i mors ställe och ersätta honom vad hans mor i köttet lämnat ogjort.
En sommarnatt låg Kristin vaken. Nåkkve och Björgulf hade då
flyttat tillbaka till högloftstugan, men Gaute låg därnere hos Lavrans — för att de äldre bröderna ville öva sig i att vaka och bedja,
hade Nåkkve sagt. Hon var nära att somna in omsider, då hon
vaknade upp vid att hon hörde någon smyga uppe på loftsvalen. Det
stapplade utför trappan — hon kände igen den blindes sätt att gå.
Han skulle väl bara ut ett ärende, tänkte hon — i alla fall steg hon upp och letade efter sina kläder. Då hörde hon hur dörren ovanpå slängdes upp — någon tog trappan i två, tre språng.
Modern sprang till förstugan och ut i dörren. Dimman låg så tät ute att det var nätt och jämnt man kunde skymta burarna på andra sidan tunet. Uppe vid gårdsgrinden kämpade Björgulf rasande för att befria sig ur broderns grepp:
»Mister du något du», skrek den blinde, »om du blir mig kvitt? — Då är du löst från alla eder — tarvar icke dö från denna världen —»
Vad Nåkkve svarade, kunde Kristin ej höra. Hon sprang på bara fötter ut i det genomvåta gräset. Björgulf hade lyckats slita sig lös nu — då stupade han, som fälld av ett slag, över den stora stenen, slog i den med knutna nävar.
Nåkkve såg modern, kom hastigt några steg emot henne:
»Gå in, mor — detta reder jag bäst upp ensam — I skolen gå in, säger jag», viskade han genomträngande, vände om och stod böjd över brodern igen.
Modern blev stående ett stycke därifrån. Gräsmattan var genomdränkt av väta, det dröp från alla tak, och droppar trillade av varje löv — det hade regnat hela dagen, men nu hade molnen sjunkit ned som tät, vit dimma. När sönerna kommo förbi om en stund — Nåkkve hade tagit Björgulf under armen och ledde honom så — vek Kristin undan inom förstudörren.
Hon såg att Björgulf blödde i ansiktet, han hade väl sårat sig på stenen. Ofrivilligt pressade Kristin sin hand in i munnen och bet i sitt eget kött.
I trappan försökte Björgulf ännu en gång slita sig från Nåkkve — han lutade sig inåt väggen och skrek:
»Förbannad, förbannad vare min födelses dag —!»
När hon hört Nåkkve stänga loftsdörren efter dem, smög modern sig ut och stod utanför i svalen. Länge hörde hon Björgulfs röst därinifrån — han rasade, skrek och förbannade — ett och annat av hans vilda ord kunde hon urskilja. Dessemellan förstod hon att Nåkkve talade med honom, men hans röst lät endast som ett dämpat mummel. Till sist snyftade Björgulf, högt och hjärtskärande.
Modern stod och skalv av köld och smärta. Hon hade bara fått på sig en kappa ovanpå linnet; hon stod där så länge att hennes utslagna hår blev vått av den råa nattluften. Äntligen blev det stilla på loftet.
Inkommen i stugan därnere gick hon bort till den säng där Gaute och Lavrans sovo. De hade ingenting märkt. Medan hennes tårar strömmade, sträckte hon in sin hand i mörkret, kände på de två varma ansiktena och lyssnade till gossarnas lugna, friska andhämtning. Det tycktes henne nu att dessa två voro allt vad hon hade kvar av sin rikedom.
Rysande av köld kröp hon upp i sin säng. En av hundarna, som lågo framför Gautes säng, tassade över golvet och hoppade upp till henne. Den lade sig i ring på hennes fötter. Så brukade han göra om nätterna, och hon hade ej hjärta att köra bort hunden, fast han var tung och tyngde hennes ben, så att de domnade; men Erlend hade ägt den, och det var hans älsklingshund, en kolsvart, stridraggig gammal björnhund. Nu i natt tyckte Kristin det var bra att den låg där och värmde hennes frusna fötter.
Hon såg ej till Nåkkve nästa morgon förrän vid frukostbordet. Då kom han in och satte sig i högsätet; den platsen hade varit hans, sedan fadern dog.
Han yttrade icke ett ord under måltiden, och han hade svarta ringar under ögonen. Modern följde efter, när han gick ut igen.
»Hur är det med Björgulf nu?» frågade hon tyst.
Nåkkve undvek fortfarande hennes blick, men han svarade lika sakta att Björgulf sov nu.
»Har han varit så förr?» viskade hon rädd.
Nåkkve nickade, vände sig från henne och gick upp igen till brodern.
Nåkkve vaktade nu Björgulf bittida och sent och höll modern undan för honom, så mycket han förmådde. Men Kristin förstod att de båda unga hade mången svår stund med varandra.
Det var Nikolaus Erlendsson som skulle vara husbonde på Jörundgard nu, men han fick ej tid att se det minsta efter gårdens skötsel. Han tycktes också ha föga lust och anlag för sådant alldeles som fadern. Kristin och Gaute förestodo därför det hela, ty denna sommar lämnade Ulv Haldorsson henne.
Efter de olyckliga händelser som slutade med Erlend Nikulaussons dråp hade Ulvs hustru följt med sina bröder hem. Ulv stannade på Jörundgård — han sade att han skulle visa folk att han ej läte driva ut sig av skvaller och lögner. Men han antydde dock att nu hade han väl levat sin längsta tid här; han tänkte kanske draga nordanfjälls till sin egen gård i Skaun, när så lång tid gått att ingen skulle kunna säga han rymde från ryktena.
Men så började biskopens ombudsman forska i saken — hade Ulv Haldorsson olagligen förskjutit sin hustru? Ulv gjorde sig då redo till uppbrott, hämtade Jartrud och skulle nu fara norrut, ty höstvädret gjorde vägen över fjället besvärlig. Till Gaute sade han att han skulle ingå bolag med sin halvsysters man, som var vapensmed i Nidaros, bo där och sätta Jartrud på Skjoldvirkstad, som brorsonen skulle fortfara att sköta åt honom.
Sista kvällen drack Kristin honom till ur den förgyllda silverbägare som hennes far hade ägt efter sin farfar, herr Ketil Svenske. Hon bad honom ta bägaren och gömma den till minne av henne; sedan satte hon en guldring, som varit Erlends, på hans finger, den skulle han bära efter sin frände.
Ulv kysste henne till tack: »Det hör också till frändesämja», sade han skrattande. »Du tänkte visst icke, Kristin, när vi först lärde känna varandra — då jag var tjänstesvennen, som hämtade dig och följde dig till min herre — att vi skulle skiljas på detta sätt?»
Kristin rodnade häftigt, ty han log mot henne med det gamla spotska leendet, men hon trodde sig se på hans ögon att han var bedrövad. Så sade hon:
»Längtar du ej i alla fall tillbaka till Tröndelagen, Ulv, du som är född och uppfödd där norrut? Jag längtar dit till fjorden mången stund, jag som endast levde där de få åren.» Ulv skrattade som förut; då sade hon stilla: »Kränkte jag dig någon gång i min ungdom, med högmod eller — ja, jag visste ej att I voren närskylda, du och Erlend — så du får förlåta mig!»
»Ånej, icke du — och icke var Erlend den som ej ville kännas vid frändskapen. Men jag var så stursk i min ungdom — hade far min stött ut mig ur farsätten, så icke ville jag tigga —», han reste sig brått, gick dit bort där Björgulf satt på bänken: »Hör du, Björgulf fostre — far din — och Gunnulv — de visade mig frändesinne, allt ifrån det vi möttes som barnungar — tvärtemot mina bröder och systrar på Hestnäs. Sedan dess — aldrig har jag trätt fram som Erlends frände, utom när jag såg att jag på det sättet bättre kunde tjäna honom — och hans hustru — och er, mina fostersöner. Förstår du?» sade han häftigt och lade sin hand över Björgulfs ansikte, döljande de släckta ögonen.
»Jag förstår.» Björgulfs svar kom halvkvävt bakom den andres fingrar; han nickade innanför Ulvs hand.
»Vi förstå, fosterfar», Nikulaus lade sin hand tungt på Ulvs axel, Gaute kom närmare.
Kristin blev underlig till mods — det var som om de talat om saker hon ej kände till. Så gick hon fram till männen, medan hon sade:
»Lita på det, Ulv frände, det förstå vi alla — icke har Erlend, och icke ha vi alla ägt så trofast vän som du varit. Gud signe dig!»
Dagen därefter drog Ulv Haldorsson norrut.
Framåt vintern kom Björgulf till ro, såvitt Kristin kunde märka.
Han gick till bords igen med husets folk, följde med dem till
mässan, och han tog villigt och vänligt emot de tjänster och den hjälp
modern så gärna ville ge honom.
Och medan tiden led och Kristin aldrig hörde sönerna nämna klostret, kände hon själv alltmer hur outsägligt svårt hon hade för att låta sin äldsta son offra sig åt munklivet.
Hon kunde ej annat än inse att i ett kloster skulle säkert Björgulf ha det bäst. Men hon förstod inte hur hon skulle kunna stå ut med att mista Nåkkve på detta sätt. Det var nog så i alla fall att den förstfödde på ett vis var innerligare rotfäst i moderns hjärta än de andra sönerna,
Ej heller kunde hon tänka sig att Nåkkve var skickad att bli munk. Han hade nog ypperliga gåvor för lärd idrott och kärlek till andaktsövningar; men likväl tycktes han ej modern särskilt andlig i håg och sinne. Kyrkan här i bygden sökte han ej med nitälskan, försummade tvärtom ofta gudstjänsten med skrala skäl, och hon visste att varken han eller Björgulf biktade något för sin sockenpräst utöver den allmänna syndabekännelsen. Den nya prästen, Sira Dag Rolfsson, var son till Rolf på Blakarsarv, som varit gift med Ragnfrid Ivarsdotters syskonbarn, följaktligen kom han mycket till sin frändekvinnas gård; det var en ung man, omkring trettio år gammal, vällärd och en god klerk; men de två äldsta sönerna höllo sig kyliga mot honom. Med Gaute däremot blev han snart god vän.
Gaute var den enda av Erlendssönerna som hade fått vänner bland folket i Sil. Men ingen av de andra hade fortfarit att vara så främmande i bygden som Nikulaus. Han blandade sig aldrig med de andra unga — kom han dit där ungdomen möttes till dans eller samkväm, så stod han mest vid utkanten av lekvallen och såg på — med en uppsyn som om han höll sig för god att vara med. Men fick han någon gång det hugskottet, så gick han obedd med i leken — och då sade folk att han gjorde det för att utmärka sig: han var käck, stark och smidig, lätt att egga till slagsmål — och sedan han två, tre gånger besegrat de mest namnkunniga kämpar i bygden, måste folk finna sig i hans uppträdande. Och lyste det honom dansa med en mö, så frågade han varken efter hennes bröder eller fränder utan dansade och gick och satte sig på tu man hand med flickan — och inte hände det att en kvinna sade nej, om Nikulaus Erlendson bjöd henne sitt sällskap. Detta gjorde honom ju icke bättre liden.
Sedan brodern blivit blind, gick Nåkkve sällan från honom, men kom han ut en kväll, så var han ej annorlunda än han varit förr. Sina långa jaktfärder hade han nu också nästan helt uppgivit, men han köpte sig likväl just denna höst en övermåttan dyrbar, vit falk av sysslomannen, och lika ivrig var han att öva sig i bågskytte och andra idrotter. Björgulf hade lärt sig att spela schack utan att se, och bröderna fördrevo ofta hela dagen vid schackbrädet; de voro båda ivriga spelare.
Så hörde Kristin att folk pratade om Nåkkve och en ung flicka, Tordis Gunnarsdotter från Skjenne. Nästa sommar låg hon på sätern. Då var han flera gånger hemifrån om natten. Kristin fick veta att han varit hos Tordis.
Moderns hjärta skalv och vände sig hit och dit som ett aspblad på sin stjälk. Tordis var av gammal och hederlig släkt, själv var hon ett gott, oskyldigt barn; omöjligt kunde Nåkkve nännas vanära henne. Glömde de två unga sig, sa måste han göra flickan till sin hustru. Sjuk av ångest och blygsel kände Kristin att hon komme nog ej att gräma sig alltför mycket, om det gick så. Bara för två år sedan hade hon aldrig velat höra talas om att Tordis Gunnarsdotter skulle få bli husfru på Jörundgård efter henne. Möns farfar levde och satt på gården med fyra gifta söner, själv hade hon många syskon; hon blev en fattig brud. Och varje kvinna av den släkten fick minst ett vettlöst barn. »Det där folket» bytte bort barnen eller förgjorde dem — hur mycket man än bemödade sig om att skydda barnsängskvinnorna, så tycktes varken dop eller signerier förslå. Det fanns nu två gamla män på Skjenne som Sira Eirik ansett vara bortbytingar, två dövstumma barn, och Tordis’ äldsta bror hade huldran förgjort, när han var i sjuttonårsåldern. Eljest var Skjenne-ätten en vacker släkt, bolycka och trevnad följde dem åt, men de voro för många för att det skulle kunna bli rikedom i släkten.
— Gud månde veta om Nåkkve kunde vika från sin föresats utan att synda, i fall han redan lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Men en man måste ju alltid pröva på ett år som ungbroder i klostret, innan han blev invigd — kunde alltså själv träda tillbaka, om han kände med sig att han icke var ämnad att tjäna Gud på detta sätt. Och hon hade hört att den där välska grevefrun, som var mor till den store doktorn i teologien och predikobrodern, herr Tomas av Aquino, hon stängde in sin son tillsammans med en skön och sedeslös kvinna — för att rygga hans beslut, när han ville överge världen. Kristin tyckte att det var det otäckaste hon hört — men den kvinnan dog dock förlikt med Gud. Då kunde det väl ej vara så förfärligt syndigt, om hon tänkte att nu skulle hon med öppna armar välkomna Tordis från Skjenne som sonhustru.
Om hösten kom Jammælt Haldorsson till Formo, och han
bekräftade de stortidender som ryktesvis nått också hit till dalen.
I samråd med kyrkans översta lärofäder, riddare och svenner av
Norges rikes råd hade herr Magnus Eriksson beslutat skifta sina
riken mellan de två söner han fått med sin drottning, fru Blanka.
På herremötet i Varberg hade han givit den yngste, junker Håkon,
kunganamn i Norge; lärde och lekmän i riket hade svurit på
helgedomarna att hålla landet honom tillhanda. Det skulle vara
ett vänt och lovande treårs barn, och han skulle uppfostras här i
landet med fyra av de yppersta norska riddarfruar till fostermödrar
och två andliga och två världsliga hövdingar till fosterfäder, när
kung Magnus och drottning Blanka voro i Sverige. Man sade att
herr Erling Vidkunsson och biskoparna av Björgvin och Oslo tänkt
ut detta kungaval och Bjarne Erlingsson mest främjat saken hos kungen; han älskade Bjarne framför alla sina andra norska män.
Och alla väntade sig det största gagn för riket av att Norge nu
åter skulle få en konung som byggde och bodde därinom och skulle
komma att värja lag och rätt och landets tarv i stället för att öda
sin tid, id och rikets välstånd på företag i andra land.
Kristin hade hört talas om kungavalet, liksom hon hört om tvisten med de tyska köpmännen i Björgvin och om kungens krig i Sverige och Danmark. Men det hade rört henne så föga — det var som ekot av åskdunker mellan fjällen, när ovädret drar förbi över långt avlägsna bygder. Hennes söner hade nog talat om dessa ting sinsemellan. Genom Jammælts berättelse kommo Erlends söner i den våldsammaste sinnesrörelse. Björgulf satt med pannan i handen, så att han gömde de blinda ögonen, Gaute lyssnade med läpparna litet åtskilda, medan han kramade fingrarna om dolkfästet, Lavrans andades fort och hörbart, och oavlåtligt såg han från mosterns man bort på Nåkkve i husbondesätet. Den äldste var blek i ansiktet, och hans ögon glödde.
»Det har varit mången mans lott», sade Nåkkve, »att de som stodo honom hårdast emot i livet gingo framgången till mötes på den väg han visat dem — sedan de först lagt ut honom själv till mat åt maskar. När han fått munnen full med mull, då äro hans mindremän icke rädda för att sanna hans ord.»
»Nej, det kan så vara, frände», sade Jammælt dämpande, »du har i någon mån rätt; din far tänkte först av alla på denna utväg ur de oländiga markerna — två bröder i kungasätena här och i Sverige. En djuptänkt, vis och storhågad herre var Erlend Nikulausson, jag inser det. Men var nu varsam med vad du säger, Nikulaus, du vill väl icke att det skall bäras fram sådana ord av dig att det kan skada Skule —»
»Skule bad icke mig om orlov till detta», sade Nåkkve skarpt.
»Nej, han mindes väl ej att du nu är myndig», svarade Jammælt som förut, »och jag tänkte icke på det, jag heller — så det var med mitt samtycke han lade handen på Bjarnes svärd och svor —»
»Jag tänker han mindes det — men den vaskern visste att detta hade jag aldrig samtyckt till. Och Giskemännen tarvade väl denna salva för sjukt samvete —»
— Skule Erlendsson hade nu blivit Bjarne Erlingssons handgångne man. Han hade träffat den unge stormannen, när han under julen gästat sin moster på Ælin, och Bjarne hade klargjort för pojken att det mest var på herr Erlings och hans egna förböner som Erlend på sin tid återfått friheten — utan deras stöd hade Simon Andresson aldrig kunnat uträtta sitt ärende hos kung Maghus; Ivar var ännu hos Inge Fluga.
Kristin visste att vad Bjarne Erlingsson sagt icke var alldeles osant — det stämde ganska bra med Simons egen berättelse om sin färd till Tunsberg. Likväl hade hon under alla dessa år tänkt med stor bitterhet på Erling Vidkunsson; hon tyckte att han borde kunnat hjälpa hennes make till bättre villkor, om han velat. Bjarne förmådde väl ej så mycket på den tiden, helt ung som han var. I alla fall tyckte hon icke riktigt om att Skule slutit sig till denne man — och så gjorde det henne så underligt häpen att tvillingarna handlat alldeles på egen hand så där i otid — de voro ju bara barn till åren, tänkte hon.
Efter detta Jammælts besök tilltog oron i hennes sinne så att hon knappt förmådde tänka. Var det så, som männen ansågo, att det skulle öka välstånd och trygghet för folket i landet så oerhört mycket, om den lilla pojken på Tunsbergs borg nu hette Norges konung, så kunde folket ha åtnjutit den förmånen i tio år snart, om ej Erlend hade —. Nej! Hon ville inte tänka på det, när hon tänkte på den döde. Men hon kunde ej låta bli, just därför att hon förstod att för sönerna framstod fadern härlig och fullkomlig, ja, som den yttersta kämpe och hövding utan vank eller lyte. Och hon själv hade nog tänkt alla dessa år att Erlend blivit sviken av sina jämlikar och rika fränder; stor orätt hade hennes make lidit — men Nåkkve tog till för starkt, när han sade att de lagt ut honom till mat åt maskar. Hon bar väl sin tunga del av skulden, hon också — men mest var det dock Erlends fåvitskhet och förtvivlade egensinne som vållat hans eländiga död.
Men nej — i alla fall tyckte hon ej om att Skule nu var Bjarne Erlingsson.
Skulle hon då aldrig leva den dag då hon slapp pinas oavlåtligt av ängslan och oro —! O, Jesus, kom ihåg den sorg och ångest din signade moder tålde för din skull, misskunna dig över mig, en moder, och trösta mig —!
Till och med för Gaute hyste hon oro. Det var virke i den
pojken till den duktigaste husbonde, men han var så hänsynslös i sin
iver att bringa släktens välstånd på fötter. Nåkkve gav honom fria
händer — och Gaute hade händerna fulla av så många nya
företag. Nu hade han tillsammans med några andra män i bygden
tagit upp det gamla järnblästerverket inåt fjället. Och han sålde
undan alltför mycket, inte blott varor som inflöto i jordlega, utan av
gårdens egen avkastning sålde han. Kristin hade alltid varit van
att se fullproppade fatburar och bodar på sin gård, och hon blev
inte litet vred, när Gaute rynkade på näsan åt härsket smör och
skämtade om det tioårsgamla fläsket hon hade hängande. Men hon
ville ha det medvetandet att i hennes gård skulle det aldrig bli
brist på mat, och ingen fattig skulle behöva gå ohulpen från henne
om nödår drabbade bygden. Och här skulle ingenting tryta, när
de dagar kommo att det blev bröllop och barnsöl och gästabud
igen på den gamla gården.
Hennes äregiriga hopp för sönerna krympte ihop. Hon skulle vara nöjd, om de ville slå sig till ro här i hennes bygd. Hon kunde samla och byta sin jord på sådant sätt att tre av dem kunde bli sittande på egna gårdar. Och Jörundgård med den part av Laugarbru som låg hitom älven kunde föda tre åbor. Blev det ej herremäns villkor — fattigfolk skulle de i alla fall inte bli. Här i dalen rådde då fred — all denna oro bland hövdingarna i riket spordes föga av här. Kunde detta än tyckas leda till nedgång för ättens makt och anseende — Gud mäktade väl föra deras efterkommande längre fram, om han ansåg att det var till deras gagn. Men det var väl fåfängt för henne att hoppas få se dem så samlade kring sig, de slogo sig nog inte så lätt till ro, hennes söner — de hade ju Erlend Nikulausson till far.
Vid denna tid var det hennes själ fann frid och lisa, när hon
lät tankarna syssla med de två små barn hon gömt däruppe på
kyrkogården.
Varje dag under dessa år hade hon nog tänkt på dem — undrat, när hon såg barn som voro jämnåriga med dem växa och frodas — hur långt skulle hennes ha kommit nu?
Medan hon nu gick i sitt dagliga arbete, lika rask och flitig, men sluten och försjunken i tankar, voro de döda barnen ständigt hos henne; i hennes drömmar växte och frodades de, och de artade sig i stort och smått så som hon hade önskat: Munan var så trofast mot sina fränder som Nåkkve, men han bemötte sin mor lika gladlynt och meddelsamt som Gaute gjorde och oroade henne aldrig med äventyrliga påfund; han var blid och tankfull som Lavrans, men allt det märkvärdiga som Munan gick och funderade på, det talade han om med sin mor. Han var klok som Björgulf, men ingen olycka kastade skugga över hans väg genom livet, därför var hans klokhet utan bitterhet; han var självständig, stark och djärv som tvillingarna, men inte så oregerlig och egenmäktig —.
Och alla ljuva eller muntra minnen av barnens tjusande älsklighet, när de voro små, de framträdde, när hon tänkte på liten Erlend. Han stod upprätt i hennes knä och skulle bli påklädd, hon höll sina händer om hans nakna, tjocka lilla kropp, och han stretade med små händer och med uppåtvänt ansikte och med hela sin rara lilla gestalt upp mot hennes ansikte och hennes smekningar. Hon lärde honom gå — hon hade lagt en hopvikt duk tvärs över hans bröst och upp under armhålorna — i denna sele hängde han, tung som en säck och kavade så innerligt bakvänt med fötterna, skrattade själv, tills han vred sig som en mask av skrattet. Hon bar honom med sig på armen ut i lagården till kalvarna och lammen, han skrek av glädje över suggan med alla kultingarna, lade huvudet bakåt och gapade mot duvorna uppe på höskullen. Han sprang vid hennes sida i det höga gräset kring rösen, ropade för varje bär han såg och åt dem ur hennes hand, så begärligt att hon blev alldeles våt ini handen av hans glupska lilla mun. Varje glädje barnen skänkt henne mindes hon och upplevde på nytt i det drömda livet med de två små, och alla sorgerna glömde hon —.
Det blev vår för tredje gången, sedan Erlend lagts i graven.
Kristin hörde inte längre något om Tordis och Nåkkve. Men hon
hörde ej heller något om klosterplanerna. Och hennes hopp växte
— hon kunde inte hjälpa det: hon ville så ogärna offra sin äldsta
son åt munklivet.
Strax före Jonsmässan kom Ivar Erlendsson hem till Jörundgård. Tvillingarna hade varit ynglingar på sextonde året, när de foro hemifrån. Nu var Ivar vuxen man, nära aderton år gammal, och modern tyckte att han blivit så vacker och manlig, så hon kunde ej se sig mätt på honom.
Första morgonen bar modern upp frukosten till Ivar på sängen: vetelimpa med honung i, tunnbröd och öl, som hon hade tappat från sista tunnan av julbrygden. Hon satt på sängkanten, medan han åt och drack, smålog åt allt han sade, steg upp och såg på hans kläder, vände och tummade på varje plagg, grävde i hans klädsäck, vägde hans nya sölja i sin smala, rödbruna hand, drog hans dolk ur slidan, rosade den och alla hans tillhörigheter. Så satte hon sig åter på sängkanten, såg på sonen och hörde med ett leende i ögonen och kring munnen på allt vad den unge mannen berättade.
Då sade Ivar:
»Det är så gott, mor, att jag säger er mitt ärende härhemma — jag har kommit hit för att få Nåkkves samtycke till mitt giftermål»
Häpen slog Kristin ihop händerna:
»Ivar min: Så ung som du är — du har väl icke burit dig vettlöst åt!»
Ivar bad modern höra på. Det var en yngre änka, Signe Gamalsdotter på Rognheim i Fauskar. Gården omfattade sex markabol, och det mesta var hennes ägande jord, hon hade ärvt sitt enda barn. Men hon kom i rättstvist med mannens fränder, och Inge Fluga hade försökt skaffa sig allehanda olaglig vinst på det om han skulle hjälpa änkan till hennes rätt. Ivar hade blivit uppbragt, hade tagit sig an kvinnan och följt henne till biskopen, ty herr Halvard hade alltid visat Ivar faderlig välvilja, de gånger han träffat honom. Inge Munanssons framfart i sysslan tålde ej vid skarp rannsakan — men han hade förstått att göra sig till vän med storfolket i bygderna, skrämma in allmogen i ett råtthål, och biskopen hade han kastat sand i ögonen på med stor skicklighet. För Munans skull var väl herr Halvard ej heller så hågad att vara alltför sträng. Men nu artade det sig inte gott för Inge — så tremänningarna hade skilts i full ovänskap, när Ivar tog sin häst och red från Inge Flugas gård. Men så hade han fått det infallet att hälsa på söderut, på Rognheim, innan han drog från dessa trakter. Det var vid påsktiden, och han hade varit kvar hos Signe sedan dess — hjälpt henne med vårbruket — och nu hade de kommit överens om att han skulle äkta henne. Hon tyckte inte att Ivar Erlendsson var för ung för att bli hennes man och tillgodose hennes tarv. Och biskopen var honom som sagt huld — ännu var han ju alltför ung och olärd, för att herr Halvard skulle kunna förtro honom något ärende, men Ivar tänkte nog att han skulle stå sig gott, om han gifte in sig på Rognheim.
Kristin satt och fumlade med nyckelknippan i sitt knä. Detta var ju förnuftigt talat. Och Inge Fluga var sannerligen ej bättre värd. Men hon undrade vad den stackars gamle mannen Munan Bårdsson skulle säga om det.
Om bruden fick hon veta att Signe var trettio vintrar gammal, av ringa och fattig släkt. Men hennes första man hade kommit till välstånd, så nu satt hon i goda omständigheter, och själv var hon en hederlig, snäll och duktig kvinna.
Nikulaus och Gaute följde med Ivar söderut för att se på änkan, men Kristin ville vara kvar hos Björgulf. När sönerna återkommo, kunde Nåkkve säga sin mor att nu hade Ivar fäst Signe Gamalsdotter. Bröllopet skulle stå på Rognheim till hösten.
Ej långt efter hemkomsten gick Nåkkve in till sin mor en kväll
då hon satt i vävstugan och sydde. Han drog bommen för dörren.
Så sade han att nu, då Gaute var tjugu år gammal och Ivar också
genom sitt giftermål blev myndig, ville han och Björgulf redan i
höst resa norrut och bedja att få bli intagna som noviser i klostret.
Kristin svarade ej mycket, och de talade så endast om hur det
skulle ordnas med vad de båda äldsta sönerna nu ville utfå ur
boet.
Men ett par dagar därefter kommo bönemän till Jörundgård — Åsmund och Skjenne skulle hålla fästningsöl åt sin dotter Tordis och en god bondson från Dovre.
Nåkkve kom in till sin mor i vävstugan den kvällen också, och åter stängde han dörren efter sig. Han slog sig ned på kanten av härden, satt och krafsade med en kvist i elden — Kristin hade gjort upp en liten brasa, ty nätterna voro kalla denna sommar.
»Icke annat än gillen och gästabud, mor min», sade han och skrattade litet. »Fästningsöl på Rognheim och fästningsöl på Skjenne, och så kommer Ivars bröllop — när Tordis rider på sin brudefärd, kommer väl ej jag med — då är jag väl redan klädd i klosterhamn —»
Kristin svarade ej genast. Men så sade hon utan att se upp från sin söm — det var en festdräkt åt Ivar:
»Många hade visst trott att det bleve en sorg för Tordis Gunnarsdotter, om du blev munk.»
»Det trodde jag själv en gång», svarade Nåkkve.
Kristin lät sömnaden sjunka ned i knät Hon såg på sin son — hans ansikte var slutet och lugnt. Och han var så vacker — det mörka håret tillbakastruket från den vita pannan, det lockade sig så mjukt bakom öronen och över halsens slanka bruna stam. Han hade mer regelbundna dräg än fadern — ansiktet var bredare och fastare, näsan inte så stor och munnen ej så liten; de klara blå ögonen sutto vackert under raka, svarta bryn — och ändå föreföll han ej så vacker som Erlend hade varit. Det var faderns djurliknande smidighet och lättjefulla behag, doften av outslitlig ungdom, som Nåkkve icke ägde.
Modern tog upp sitt arbete igen, men hon sydde inte. Om en stund sade hon, medan hon såg ned och strök in en kant av tyget med nålen:
»Kom ihåg, Nåkkve, ännu har jag icke talat ett ord emot er gudliga föresats. Jag dristar mig icke till det. Men du är ung, och — det vet väl du, som är mycket mera lärd än jag — det skall stå någonstädes i Skriften, att illa höves det en man att vända sig om och se sig tillbaka över skuldran, sedan han satt sin hand till plogen.»
Inte ett drag rörde sig i sonens ansikte.
»Jag vet att detta haven I länge haft i era tankar», fortfor modern. »Alltsedan I voren barn. Då förstoden I icke själva vad I ärnaden försaka. Nu, då du kommit till mansålder — tyckes det dig ej nu rådligt att I prövaden något längre om I ären kallade. Du är ju född till att övertaga gården här och bli huvudet för ätten —»
»I djärvens råda mig nu?» Nåkkve drog tungt efter andan ett par gånger. Han reste sig — med ens grep han häftigt i barmen, drog isär »kjortel» och skjorta, så att modern såg in på hans nakna bröst, där födelsemärket, de fem små eldröda fläckarna, lyste inne i det svarta, krusiga håret:
»I trodden väl jag var för litet barn för att förstå vad I framsuckanden med gråt och klagan, då I kyssten mig här, den tid då jag var en liten pilt — jag förstod det ej heller då, men de ord I Hladen kunde jag aldrig glömma —
Mor, mor — haven I glömt att far dog den eländigaste död, utan skriftermål och kyrkans vägkost! — Och I dristen eder till att avråda oss!
— Jag tänker vi bröder veta vad vi vända oss bort från —. Mig syns det ej stort offer, om jag skall gå miste om gården här och giftermål — och slik fred och lycka som I och vår far haden samman i alla de år jag kan minnas —»
Kristin lät sömnaden falla. Allt vad hon och Erlend upplevat — det onda med det goda — minnenas rikedom sköljde över henne. Så föga visste då detta barn vad han avstod från. Med alla sin ungdoms slagsmål, vågspel, lättsinnigheter och älskogslek — han var dock ej annat än ett oskyldigt barn.
Nåkkve såg att tårarna stego upp i moderns ögon; han ropade:
»Quid mihi et tibi est, mulier —!»[22] Kristin ryckte till, men sonen fortfor i våldsam sinnesrörelse: »Gud sade väl icke de orden, för att han föraktade sin mor — Men han tillrättavisade henne, den rena pärlan utan reva eller vank, när hon ville råda honom hur han skulle bruka den kraft han hade av sin fader i himmelriket och icke av sin mor i köttet. — Mor, I fån icke råda mig i detta — dristen eder ej därtill!»
Kristin böjde sitt ansikte mot bröstet:
Litet efteråt sade Nåkkve mycket tyst:
»Haven I glömt, mor, att I visaden bort mig från eder —», han teg, som om han ej tordes lita på sin egen röst. Men så började han igen: »Jag ville knäböja hos eder vid min faders dödsbädd — men I båden mig gå bort —. Tänken I icke att mitt hjärta kved i bröstet på mig, så ofta jag mindes det —»
Kristin viskade nästan ohörbart:
»Är det därför du har varit så — kall — mot mig alla dessa år, sedan jag blev änka?»
Sonen teg.
»Jag börjar förstå — detta har du aldrig förlåtit mig, Nåkkve —»
Nåkkve såg åt sidan.
»Ibland — har jag nog förlåtit dig, mor», sade han med svag röst.
»Ofta var det visst icke — Nåkkve, Nåkkve», ropade hon i bitter klagan, »tänker du jag har älskat Björgulf mindre än du — jag är ju hans mor — jag är ju mor till er båda! Grym var du, då du alltid stängde dörren mellan honom och mig —»
Nåkkves ansikte blev ännu vitare:
»Ja, mor, jag stängde dörren för dig. — Grymt, säger du —. Jesus tröste dig, du vet icke —.» Hans röst dog bort i en viskning, som om gossens kraft var uttömd: »Jag tänkte du skulle icke — dig måste vi skona —»
Han vände sig plötsligt om, gick mot dörren och drog från lämmen. Men så blev han stående därborta med ryggen mot Kristin. Till sist sade hon sakta hans namn. Då kom han tillbaka, stod framför henne med lutat huvud:
»Mor —. Jag förstår nog att detta icke är — lätt för eder —»
Hon lade sina händer på hans axlar. Han dolde sitt ansikte för hennes blick, men han böjde sig ned och kysste hennes ena handled. Kristin kom ihåg att det hade hans far gjort en gång — hon kunde ej minnas när —.
Hon strök nedåt hans armar, då lyfte han sin hand och klappade henne på kinden. Sedan satte de sig igen, sutto och tego litet.
»Mor», sade Nåkkve om en stund, lugnt och stilla. »Haven I ännu det korset som I fingen efter min bror Orm?»
»Ja», sade Kristin, »han lät bedja mig att jag aldrig skulle skilja mig från det.»
»Jag tror att hade Orm vetat av detta, så skulle han samtyckt till att jag fått det efter honom. Jag också skall bli utan arv och ätt nu —»
Kristin grävde fram under linnet det lilla silverkorset. Nåkkve tog mot det; det var varmt av moderns bröst. Han kysste vördnadsfullt relikgömman mitt på korset och knäppte den tunna kedjan om sin hals, stack så in smycket under kläderna.
»Minns du din bror Orm?» frågade modern.
»Jag vet icke. Det förefaller mig — men kanske är det endast det att I taladen så mycket om honom, då jag var liten —»
Nåkkve satt ännu en liten stund där framför modern, så reste han sig:
»Godnatt, mor!»
»Gud signe dig, Nåkkve, godnatt!»
Han gick. Kristin lade ihop Ivars brudgumsdräkt och sina sysaker och släckte på härden.
»Gud signe dig, Gud signe dig, Nåkkve min —.» Så blåste hon ut ljuset och gick ut ur den gamla stugan.
Någon tid därefter sammanträffade Kristin med Tordis på en
gård ute i bygden. Människorna där lågo sjuka, så de hade ej fått
sitt hö bärgat; nu kommo bröder och systrar ur Olavsgillet och
gåvo dem arbetshjälp. Om kvällen gjorde Kristin sällskap med
flickan ett stycke. Hon gick långsamt och småpratade på
gammaldags vis, och småningom lyckades hon vända samtalet så att
Tordis av sig själv, rätt som det var, hade berättat Nåkkves mor
allt som varit mellan honom och henne.
Ja, hon hade haft möten med honom i beteshagen framme vid deras gård, och i fjol somras, då hon låg på deras säter, hade han varit hos henne flera gånger nattetid. Men han hade aldrig gjort försök att vara för närgången mot henne. Hon visste eljest gott vad folk sade om Nåkkve — henne hade han aldrig kränkt vare sig i ord eller uppförande. Men han hade legat bredvid henne ovanpå sängfällen några gånger, och de hade samtalat med varandra. Så hade hon en gång frågat om det var hans akt och mening att fria till henne. Då svarade han att det kunde han inte, ty han hade lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Detsamma sade han en gång i våras, då de språkades vid. Då ville hon inte längre sätta sig emot sin farfars och sin fars vilja.
»Ont skulle det ha dragit över er båda, om han brutit sitt löfte och du trotsat dina fränder», sade Kristin. Hon stod och stödde sig vid sin räfsa och såg på den unga mön — ett milt och vackert, runt ansikte hade detta flickebarn och en tung, ljus fläta av det vackraste hår. »Gud skall nog låta det lända till lycka för dig, Tordis min — en duktig och god ungersven tycktes han vara, din fästman.»
»Ja, Håvard likar mig väl», sade flickan — och så brast hon i bitter gråt.
Kristin tröstade henne, med sådana ord som kunde vara lämpliga i en gammal och förståndig kvinnas mun. Inom henne klagade det av längtan — hur gärna hade hon ej velat kalla detta goda, friska barn sin dotter.
Efter Ivars bröllop stannade hon en tid på Rognheim. Signe Gamalsdotter var inte vacker och såg mycket ansträngd och gammal ut, men hon var mild och behaglig. Hon tycktes älska sin unge man med en innerlig kärlek, och hans mor och bröder välkomnade hon som om hon ansåg dem stå så högt över henne att hon omöjligt kunde hedra och undfägna dem nog. För Kristin var det något alldeles nytt att en människa gjorde sig ett sådant besvär med att gissa hennes önskningar och passa upp henne så väl. Inte ens medan hon var den rika frun på Husaby, som rådde över hoptals med tjänstfolk, hade någon betjänat henne på detta sätt och tänkt på husfruns bekvämlighet eller välbefinnande. Hon hade aldrig sparat sig själv, medan hon ledde allt arbetet för hela hushållets behov, och ingen annan hade kommit på den tanken att hon skulle sparas. Signes tjänstvilliga omsorg om svärmoderns trevnad, hela den tid hon var på Rognheim, gjorde Kristin gott; hon tyckte snart så mycket om Signe att nästan lika mycket som hon bad Gud skänka Ivar lycka i hans äktenskap bad hon, att Signe aldrig måtte få skäl att ångra att hon givit sig själv och all sin egendom åt en så ung make.
Strax efter Mikelsmässan drogo då Nåkkve och Björgulf norrut
till Tröndelagen. Allt vad hon hört från dem sedan var att de
kommit till Nidaros vid god hälsa och att de intagits som noviser i
brödraskapet i Tautra.
Och nu hade Kristin snart setat ett år på Jörundgård med bara
två av sönerna hemma hos sig. Men hon förundrade sig själv över
att det ej var längre tid. Ty den dag i fjol höstas då hon kommit
ridande förbi kyrkan och nedåt, där vallarna lågo under ett täcke
av kall dimma, så att hon ej kunde urskilja husen på sin egen
gård — sedan hon följt de två upp på Dovre — då hade hon tänkt att så måste den känna som rider mot sitt hem och vet att där
ligger gården i aska med svarta kol —.
Nu då hon tog den gamla stigen hemåt förbi smedjetomten — i år var den nästan igenväxt, och stånd av gulmåra, blåklocka och vicker vällde ut över den från den täta ängsmarken — då tyckte hon nästan det var en bild av sitt eget liv hon såg: den väderbitna, sotiga gamla härden, där det aldrig mer skulle tändas någon eld. Marken runt omkring var beströdd med krossade kol, men fint, kort och blankt gräs stack upp överallt på brandtomten. Och i sprickorna på den gamla eldstaden blommade epilobium, som självsår sig överallt, med sina långa fagerröda klasar.
II.
Det hände att Kristin, sedan hon redan lagt sig till vila, blev väckt av folk som kom ridande in på gården. Det dunkade på loftsdörren — hon hörde Gaute hälsa sina gäster högt och gladmält. Tjänstfolket måste upp och ut. Det bullrade och trampade i rummet ovanpå — Kristin urskilde Ingrids uppretade röst. Ja, hon var en bra flicka, den unga tärnan, tillät ingen närgångenhet. Ett stim av skrattande unga röster hälsade hennes skarpa och kvicka ord. Frida gapade — den stackarn, hon blev aldrig klokare; hon var inte så många år yngre än Kristin själv — och ändå kunde det behövas att husfrun vaktade henne —.
Så vände Kristin sig i sängen och somnade.
Gaute var uppe i otta nästa morgon, som han brukade — han tog sig inte längre morgonsömn, om han druckit öl på natten. Men gästerna visade sig ej före frukosten. Så stannade de på gården den dagen — ibland var det fråga om handel, och ibland var det endast vänskaplig samvaro. Gaute var mycket gästfri.
Kristin drog försorg om att allt det bästa bjöds Gautes vänner. Hon visste ej själv av att hon gick och log helt stilla åt bruset av ungdom och muntert liv, som åter hördes här på fädernegården. Men hon talade föga med de unga männen och såg inte stort till dem. Vad hon såg var att Gaute var vänsäll och glad.
Gaute Erlendsson var lika omtyckt bland småfolk och bland rika bönder. Ehuru rättssaken mot Erlends dråpare bragt stor olycka över dessas fränder, så att det nog fanns gårdar och släkter, där folket med avsikt undvek Erlendssönerna, så hade Gaute själv icke en ovän.
Herr Sigurd av Sundbu hade fattat den innerligaste tillgivenhet för sin unge frände. Denne systrung, som Kristin aldrig träffat, innan ödet förde honom till Erlend Nikulaussons dödsbädd, hade vid det tillfället visat henne det mest trofasta frändesinne. Han stannade på Jörundgård nästan till jul och gjorde allt vad han förmådde för att hjälpa änkan och de faderlösa unga gossarna. Erlendssönerna visade sin tacksamhet på ett höviskt och vackert sätt, men endast Gaute slöt sig närmare till honom och hade varit mycket på Sundbu sedan den tiden.
När denne Ivar Gjeslings dotterson en gång dog, så kom gården att gå alldeles ur släkten — han var barnlös, och Haftorssönerna voro hans närmaste arvtagare. Herr Sigurd var redan en ganska till åren kommen man, och han hade rönt det tunga ödet att hans unga hustru miste förståndet i sin första barnsäng. Nu hade han setat snart i fyrtio år med den vansinniga hustrun, men ännu gick han nästan dagligen in och såg hur hon hade det — hon bodde i ett av de bästa husen på Sundbu och hade flera tärnor bara för sin uppassning. »Känner du igen mig i dag, Gyrid?» brukade mannen fråga. Ibland svarade hon inte, men andra gånger kunde hon säga: »Dig känner jag väl — du är spåmannen Esajas, som bor på Brotveit norrut invid Brotveitkollen.» Alltid satt hon med en ten — när hon var som bäst spann hon tråden jämnt och fint, men när det stod illa till med henne, plockade hon upp vad hon själv spunnit och strödde ullen, som hennes tärnor kardat, över hela rummet. Sedan Gaute berättat Kristin om detta, tog hon alltid emot sin systrung med hjärtlig vänlighet, när det hände att han kom till gården. Men hon avböjde alltid att följa med till Sundbu — där hade hon ej varit sedan hon själv stod brud.
Gaute Erlendsson var mycket kortare till växten än Kristins övriga söner. Mellan den högväxta modern och de långa bröderna såg han nästan liten ut, men han var drygt av medellängd. På det hela taget tycktes Gaute mycket för mer i alla avseenden, nu då de två äldsta bröderna och tvillingarna, som kommo efter honom i ålder, voro borta — bland dem hade han varit tillbakadragen i sitt sätt. Folk i bygden kallade honom för en övermåttan fager man, han var också vacker i ansiktet. Men det lingula håret och stora grå ögon, som voro fint inpassade under pannan, avlångt, lagom fylligt ansikte, frisk hudfärg och en vacker mun var han mycket lik sin morfar. Hans huvud satt ståtligt på skuldrorna, och han var ovanligt stark i de välbildade, något stora händerna. Men underkroppen var något för kort, och han var mycket hjulbent. Därför bar han alltid långa kläder, när han inte för sitt arbetes skull var alldeles tvungen att gå i kort tröja, fast det just under dessa år räknades mer och mer för fint och höviskt att männen läto skära sina festkläder kortare än förr. Bönderna sågo detta mod på resande storfolk, som färdades genom dalen. Men när Gaute Erlendsson kom till kyrka och gästabud i sin fotsida, utsydda, gröna helgdagsrock, med silverbälte kring den smärta midjan och stor, gråverksfodrad kappa, kastad tillbaka över axlarna, då såg bygdefolket glatt och vänligt efter den unge husbonden på Jörundgård. I handen bar Gaute alltid en praktfull, silverbeslagen yxa, som Lavrans Björgulfson hade ägt och ärvt efter sin svärfar, Ivar Gjesling — och folk tyckte det var vackert att se hur Gaute Erlendsson trädde i de framfarna fädernas spår, så ung han var, och höll sig till gammal god bondesed i klädedräkt, levnadssätt och väsen.
Och till häst var Gaute den vackraste man, som någon kunde få se. Han var den mest oförvägna ryttare, och folk i bygden skröt med att det fanns inte en häst i Norges land som inte deras Gaute skulle kunna tämja och rida. När han var i Björgvin året förut, skulle han ha tyglat en unghingst som ingen ryttare förut rått på och ridit. Under Gautes händer blev den så spak att han red den osadlad med en jungfrus hårband till tygel. Men när Kristin frågade sonen om detta, skrattade han bara och ville inte tala därom.
Att Gaute var lättsinnig i sitt umgänge med kvinnor visste Kristin, och hon var misslynt över det, men hon tänkte att det väl mest var så att kvinnorna voro alltför inbjudande mot den vackre unge mannen, och Gaute var öppen och tillgänglig. Lek och skämt var väl det mesta — han tog inte sådant så allvarligt och gick inte och gömde på något, som Nåkkve hade gjort. Han kom själv och sade det till sin mor, när han fått ett barn med en ung flicka borta på Sundbu — det var nu två år sen dess. För modern hade han sörjt med rund hand, givit henne god hemgift efter hennes förhållanden, hörde Kristin av herr Sigurd, och barnet ville Gaute ta hem till sig, när det blivit avvant. Han tycktes vara mycket förtjust i sin lilla dotter; han tittade alltid till henne, när han var i Våge — hon var det vänaste barn, sade Gaute stolt, och han hade låtit döpa henne till Magnhild. Kristin tyckte också att då sonen nu en gång hade försyndat sig, så var det bäst han tog sitt barn till sig och blev en trofast far. Hon gladde sig riktigt åt att få hem liten Magnhild. Men så dog barnet årsgammalt. Gaute blev mycket bedrövad, när han fick veta det, och Kristin tyckte det var så ledsamt att hon aldrig fått se sin lilla sondotter.
Kristin hade alltid haft mycket svårt för att straffa Gaute. Han hade varit så klen, när han var liten, och sedan hade han fortfarit att hänga efter modern mer än de andra barnen. Och så liknade han hennes far. Och han hade varit så pålitlig och trovärdig som barn — allvarlig och lillgammal hade han gått med henne och givit henne så mången välment handräckning, som han i sin barnsliga oskuld trodde måste vara modern till största nytta. Nej, vara sträng mot Gaute hade hon aldrig nänts — och om han gjorde något galet av tanklöshet och sin ålders naturliga enfald, så behövde han heller aldrig mer än några milt tillrättavisande ord, så eftertänksam och klok som den gossen var.
När Gaute var två år gammal, tillrådde deras huspräst på Husaby, som förstod sig särskilt på småbarns sjukdomar, att han åter skulle få kvinnomjölk, eftersom inga andra medel hjälpte. Tvillingarna voro då nyfödda, och Frida, som ammade Skule, hade mycket mera mjölk än spädbarnet orkade dia. Men tärnan kände motvilja för den lilla stackarn — Gaute såg illa ut, med stort huvud, tunn och vissen kropp, kunde varken tala eller stöda på benen — därför var hon rädd att det kunde vara en bortbyting, fast barnet varit friskt och vackert, ända tills det fick en sjukdom vid tio månaders ålder. I alla fall vägrade Frida att lägga Gaute till sitt bröst, och så måste Kristin ta honom själv, och han fick dia sin mor, tills han var fyra vintrar gammal.
Sedan hade Frida aldrig kunnat tåla Gaute; alltid hade hon hackat på honom, så mycket hon tordes för modern. Frida satt nu närmast husfrun på kvinnobänken och bar hennes nycklar, när Kristin var hemifrån. Hon sade till husbondfolket vad som föll henne in; Kristin hade överseende med tjänarinnan och hade roligt åt henne, fast hon ofta var förargad på henne också — likväl försökte hon alltid att gottgöra och släta över, när Frida gjort något galet eller varit för grov i munnen. Nu hade Frida fasligt ont av att Gaute satt i högsätet och skulle vara husbonde på gården. Hon gitte inte räkna honom för mer än en vettlös pojkvasker, skröt med hans bröder, men mest med Björgulf och Skule, som hon hade ammat, och hon gjorde narr av Gautes korta växt och krokiga ben. Gaute tog det godmodigt.
»Ja, du kan veta, Frida, hade jag fått dia dig, så hade jag också blivit en sådan kämpe som mina bröder. Men jag fick nöja mig med min mors bröst jag —», han smålog åt Kristin.
Ofta vandrade mor och son omkring tillsammans ute om kvällarna. På många ställen voro stigarna över gärdena så smala att Kristin måste gå bakom Gaute. Han gick före med den långskaftade yxan, så myndig — modern måste le bakom hans rygg. Hon kände en ung, okynnig lust att springa på honom bakifrån, krama honom intill sig, skratta och skämta med Gaute, som hon gjort ibland, när han var barn.
Några gånger gingo de ända ned till ett tvättställe vid älvstranden, sutto och hörde på bruset av älven, som strömmade förbi, ljus och forsande i skymningen. Oftast talade de ej mycket med varandra. Men det hände att Gaute frågade modern om gammalt och fornt ur bygdehävden och om hennes egen släkt. Kristin berättade sådant som hon hört och sett i sin barndom. Fadern och åren på Husaby kommo aldrig på tal mellan dem sådana kvällar.
»Nej, mor, I sitten visst och frysen», sade Gaute, »det är kallt i afton.»
»Åh ja — och stelbent har jag blivit av att sitta på stenen här.» Kristin reste sig också. »Jag börjar bli en gammal käring, Gaute min!»
Hemåt gick hon och stödde sig med ena handen på hans axel.
Lavrans sov som en sten i sin säng. Kristin tände den Lilla tranlampan — hon hade lust att sitta och njuta av stiljten i sitt eget sinne. Och det fanns alltid nog som hon kunde sysselsätta sina händer med. Över hennes huvud bullrade Gaute med något — så hörde hon att han steg i sängen däruppe. Modern rätade ryggen ett ögonblick — log litet mot den lilla lågan i lampan. Hon rörde läpparna svagt, gjorde korstecken över sitt ansikte och bröst och framför sig i luften. Så tog hon upp sömmen igen.
Björn, den gamla hunden, steg upp och ruskade på sig, sträckte sig flat på framtassarna, medan han gäspade. Så tassade han över golvet till sin matmor. Genast när hon klappade honom, lade han upp framtassarna i hennes knä — när hon talade vänligt till honom, slickade han ihärdigt hennes ansikte och händer, medan han slog med svansen. Så traskade Björn tillbaka igen — vände på huvudet och såg bort på henne: ont samvete lyste ur de små ögonen och ur hela hans kraftiga, satta kropp ända ut till yttersta svansknorren. Kristin smålog stilla och låtsade som om hon inte såg något — då hoppade hunden upp i hennes säng och lade sig i ring vid fotändan.
Om en stund blåste hon ut lampan, nöp skaren av veken och kastade ned den i oljan. Sommarnattens ljus stod som en halvdager utanför den lilla rutan. Kristin läste de sista bönerna för i dag, klädde stilla av sig och smög i säng. Hon lade huvudkuddarna till rätta under bröst och skuldra, och den gamla hunden makade sig in mot hennes rygg. Strax efter sov hon.
Biskop Halvard hade gjort Sira Dag till sitt ombud i bygden,
och av honom köpte Gaute biskopstiondet för tre år framåt. Han
tillhandlade sig också hudar och matvaror i bygden, skickade
alltsamman på vinterföre till Raumsdal och vidare till Björgvin med
fartyg om våren. Kristin tyckte inte riktigt om dessa sonens
företag — själv hade hon alltid sålt till Hamar, för det hade både
hennes far och Simon Andresson gjort. Men Gaute hade avtalat ett
slags handelsgemenskap med sin svåger, Gerlak Paus — och Gerlak
var en duktig köpman och nära släkt med många av de rikaste
tyska handelsmännen i Björgvin.
Erlends dotter Margret och hennes man hade kommit till Jörundgård sommaren efter faderns död; de skänkte stora gåvor till kyrkan för hans själ. När Margret var ungmö hemma på Husaby hade det inte sått mer än måttlig vänskap mellan henne och styvmodern, och då hade hon inte brytt sig mycket om de små halvbröderna. Nu var hon trettio år gammal och hade ej fått barn i sitt äktenskap; nu visade hon de vuxna, vackra bröderna den ömmaste systerlighet, och hon åstadkom avtalet mellan sin man och Gaute.
Margret var ännu en vacker kvinna, men hon hade blivit så stor och tjock att Kristin trodde sig inte ha sett maken till digert fruntimmer. Men desto fler silverplattor fingo rum på hennes bälte, och en sölja så stor som en liten handsköld var en lagom tilltagen prydnad mitt emellan hennes bägge breda bröst. Hennes väldiga lekamen var alltid så skrudad som ett altare med de dyrbaraste tyger och förgylld metall — Gerlak Tiedekensson tycktes älska sin hustru övermåttan högt.
Året förut hade Gaute gästat sin syster och svåger i Björgvin under vårtinget, och om hösten drog han över fjället med en drift hästar, som han sålde där. Den färden blev så lönande att Gaute svor på att den skulle han göra om igen nu till hösten. Kristin tänkte att han fick väl göra som han ville i detta. Något av faderns reslust hade väl också han i blodet — han slog sig nog till ro, när han blev äldre. Då modern märkte att han gick och förberedde sig för att komma i väg, skyndade hon själv på honom — i fjor hade han måst fara hem över fjällen i fullt vinterväder.
Så drog han åstad en vacker solskensmorgon strax efter Bartolomeimässan. Då skall man slakta baggarna — och över hela gården luktade det kokt fårkött. Tjänarna voro stinna och belåtna; hela sommaren hade de inte smakat färsk mat utom på de största helgdagarna, men nu fingo de det kraftiga köttet och det feta, starka spadet både till dagvard och kvällsvard i många dagar. Kristin var både uttröttad och upprymd efter årets första storslakt och korvberedning, då hon stod uppe på stora vägen och vinkade med en snibb av sitt huvudlin efter Gautes tåg. Det var vackert att se — präktiga hästar, friska unga män, som redo med blänkande vapen och klingande riddon; det dånade, när de kommo på den höga bron. Gaute vände sig i sadeln och vinkade tillbaka med sin hatt, och Kristin vinkade åter med ett litet muntert rop av glädie och stolthet.
Strax efter vinternatten[23] blev det plötsligt regn och snöglopp i
bygden, storm och snö i fjällen. Kristin var litet orolig för Gaute,
som ännu ej återvänt. Men hon var i alla fall aldrig rädd för hans
skull på samma sätt som för de andra — hon trodde på denne sons
lycka.
En veckas tid därefter kom Kristin från ladugården sent på kvällen; då skymtade hon några ryttare uppe vid gårdsgrinden. Dimman böljade som vit rök framför oxblåslyktan, som hon bar — hon gick uppåt i regnet för att möta följet av mörka, skinnklädda män: kunde det vara Gaute — det var orimligt att vänta främmande så sent —?
Då såg hon att den främste ryttaren var herr Sigurd av Sundbu — litet tungrodd och stelbent som en gubbe kom han av hästen.
»Ja, jag bär tidender från Gaute, jag, Kristin», sade riddaren, sedan de hälsat på varandra. »Han kom till Sundbu i går —»
Det var så mörkt därute att hon inte kunde urskilja hans min. Men rösten var så underlig. Och när han gick mot huset, befallde han sina svenner att följa med Kristins stallpojke till drängstugan. Hon blev rädd, då han ej sade mera, men hon frågade mycket lugnt, när de stodo ensamma i rummet:
»Vilka äro då tidenderna, frände? Är han sjuk, eftersom han icke följde med dig hem?»
»Nej, Gaute är så frisk att jag såg honom, aldrig friskare. Men hans följe var uttröttat —»
Han blåste på skummet över ölbägaren, som Kristin räckte honom, drack och prisade ölet.
»God skänk skall den ha som bär goda tidender», sade husfrun leende.
»Ja, det spörjs vad du säger när du hört tidenden till ända», svarade han helt försagd. »Han kom ej ensam denna gång, din son —»
Kristin stod och väntade.
»Han har med sig — ja, det är dottern till Helge på Hovland — han har nog tagit denna — denna mö — tagit henne med våld från hennes far —»
Kristin sade ännu ingenting. Men hon satte sig på bänken mitt emot honom. Hennes mun var smal och hopknipen.
»Gaute bad att jag skulle fara hit över — han var nog rädd att detta icke skulle lika dig. Han bad mig säga dig det — och nu har jag gjort det», slutade herr Sigurd helt matt.
»Du får säga allt vad du vet om denna sak, Sigurd», bad Kristin lugnt.
Herr Sigurd gjorde detta — oredigt och tillkrånglat, med mycket ordande hit och dit. Han var nog själv mycket förfärad över Gautes gärning. Men Kristin fick fram av hans berättelse att Gaute hade visst träffat mön i Björgvin förra året. Jofrid hette hon — nej då — bortlovad var hon ej. Men Gaute hade nog förstått att det ingenting skulle tjäna till, om han talade med möns fränder — Helge på Hovland var stormrik, av den ätten som kallade sig Duk och hade egendomar särskilt i Voss. Så hade fienden frestat de två unga — Herr Sigurd skubbade sig i kläderna och kliade sig i huvudet, som om han varit alldeles nedlusad.
Ja, så i somras — då Kristin trodde att Gaute var på Sundbu och skulle följa herr Sigurd på jakt efter de två slagbjörnarna inåt säterfjället — då hade han farit över fjället in i Sogn — hon var där hos en gift syster; Helge hade tre döttrar och ingen son. Sigurd stönade i vånda — ja, han hade lovat Gaute att tiga med det. Han hade nog vetat att pojken skulle hälsa på en flicka — men han kunde då inte drömma om att det var något så vettlöst Gaute hade i tankarna.
»Ja, detta kan han väl få böta dyrt för, sonen min», sade Kristin. Hennes ansikte var stelt och lugnt.
Sigurd sade att nu bröt ju vintern in på allvar — vägarna blevo nästan ofarbara. Och när Hovlandmännen fingo tid att tänka på saken, så skulle de kanske finna att det vore bäst Gaute finge Jofrid med hennes fränders samtycke — då hon nu redan var hans.
»Men om de icke tycka detta — utan kräva hämnd för kvinnorovet?»
Herr Sigurd vred på sig och kliade sig ännu värre:
»Det är väl urbotamål», sade han lågt. »Jag vet ej så noga —»
Kristin teg. Då tog herr Sigurd i med bevekande röst:
»Han sade, Gaute — att han väntade du skulle taga kärligt emot dem. Han sade du är ju ej så gammal kvinna att du glömt — ja, han menade det att du fick den make du själv ville ha, förstår du?»
Kristin nickade.
»Hon är det fagraste barn jag sett i min levnads tid, Kristin», sade Sigurd innerligt; hans ögon blevo fuktiga. »Illa är det att djävulen lyckat Gaute till denna ogärning — men du vill väl ta emot dessa två stackars barn med vänlighet?»
Kristin nickade åter.
Bygden låg upplöst, gulgrå och svart under hällande regn, då
Gaute nästa dag vid nontiden red in på tunet.
Kristin kände kallsvetten i pannan, när hon lutade sig ut under dörrkarmen — där stod Gaute och lyfte en kvinna i svart hättekappa av hästen. Hon var liten till växten, nådde mannen knappt till axeln. Gaute ville ta hennes hand och leda fram henne — då sköt hon undan honom och gick ensam Kristin till mötes. Gaute fick brått med att hälsa på huskarlarna och ge besked åt de svenner som varit med honom. När han åter såg åt de två framför ingångsdörren, stod Kristin och höll den främmande flickan i båda händerna. Gaute sprang dit bort med en glad hälsning på läpparna. Inne i förstugan tog herr Sigurd honom om axlarna, klappade honom faderligt, flämtade och pustade efter spänningen.
Kristin hade blivit överrumplad, när flickan lyfte ett ansikte så blekt och så intagande inne i den genomvåta hättan — och hon var så rent ung och barnsligt liten. Då hon sade:
»Välkomsthälsning väntar jag icke av eder, Gautes mor — men nu äro alla dörrar stängda för mig utom denna. Viljen I låta mig stanna här i gården, så skall jag icke glömma att jag kom hit utan gods och utan ära, men med god vilja att tjäna eder och Gaute, min herre —»
— så hade Kristin tagit flickans båda händer, innan hon själv visste ordet av:
»Gud förlåte min son vad han brutit mot dig, fagra barnet mitt — kom in du, Jofrid — Gud hjälpe er båda, så visst som jag vill hjälpa dig allt vad jag kan!
Strax efteråt tyckte hon nog att hon kommit att ta väl ömt emot denna kvinna, som hon inte kände. Men nu hade Jofrid lagt av sig ytterplaggen. Hennes tunga vinterklänning av sjöblå, hemmavävd vadmal var drypande våt nedtill och hade blivit genomblöt över skuldrorna tvärsigenom kappan. Och det var en blid, sorgsen värdighet över denna barnsligt unga flicka — hon höll det lilla svarthåriga huvudet behagfullt böjt, två tjocka, becksvarta flätor nådde henne nedanför midjan. Kristin tog kärleksfullt Jofrids hand och ledde henne till den varmaste platsen på bänken bredvid eldstaden: »Du måste ju frysa?»
Gaute kom bort och tog modern häftigt i famn:
»Mor, det får gå som det är skickat — haven I sett så vän mö som Jofrid min? Henne måste jag äga, vad det så skall kosta mig — och I skolen vara henne huld, käraste mor min —»
Vän var Jofrid Helgesdotter — Kristin måste oupphörligt se på henne. Hon var av låg växt, bred över axlar och höfter, men rund och vackert danad. Och hennes hy såg så mjuk och ren ut att hon var vacker, fast hon var alldeles vit i ansiktet. Korta och breda anletsdrag hade hon, men kinderna och hakans vida, starka båge gjorde det också vackert, och hon hade en bred ljusröd mun med smala läppar och jämna små tänder, som liknade ett barns mjölktänder. Och när hon lyfte de tunga ögonlocken, voro hennes klara, grågröna ögon som strålande stjärnor under de långa svarta ögonhåren. — Svart hår, ljusa ögon — det hade hon tyckt var det vackraste hon visste, alltsedan hon första gången såg Erlend — det hade de flesta av hennes egna fagra söner —.
Kristin förde Jofrid till sätes på kvinnobänken vid sin egen sida. Hon satt fin och blyg bland det främmande husfolket, åt litet och rodnade klart varje gång Gaute under måltiden drack henne till.
Han blossade av stolt och orolig lycka, där han satt i sitt högsäte. För att hedra sonens hemkomst hade Kristin lagt duk på bordet i kväll och satt fram två vaxljus i ljusstakarna av förgylld koppar. Gaute och herr Sigurd drucko varandra till oupphörligt, och den gamle herrn blev mer och mer rörd, lade armen om Gautes skuldra och lovade att tala för hans sak hos sina rika fränder, ja hos kung Magnus själv — han skulle nog skaffa honom förlikning med möns kränkta fränder. Sigurd Eldjarn själv hade icke en ovän — det var faderns trätgiriga lynne och hans egen olycka med hustrun som gjort honom ganska ensam.
Till sist sprang Gaute upp med hornet i sin hand. Så fager han är, tänkte Kristin — och så lik far! Sådan hade också hennes far blivit i början av ett rus — så lysande av livsglädje, stolt och frisk —.
Nu har det gått så för mig och denna kvinna, Jofrid Helgesdotter, att vi dricka vårt hemkomstöl i dag, och vårt bröllop få vi fira sedan, om Gud vill skänka oss lycka därtill. Dig, Sigurd, tacka vi för trofast frändesinne och eder, mor, för att I välkomnaden oss så som jag väntade mig av edert trofasta moderliga hjärta — ty vi bröder ha ofta talat oss emellan om er, att I syntes oss vara den mest storhågade kvinna och den huldaste mor. Därför ber jag att I viljen hedra oss därmed att I själv reden vår brudsäng, så ståtlig och vacker att jag utan skam kan bjuda Jofrid att sova där med mig, och att I själven viljen följa Jofrid upp på loftet, så att hon kommer i säng med så mycken heder som det är råd till, eftersom hon ej har mor i livet eller några frändekvinnor här —»
Herr Sigurd var bra nog drucken nu, han slog till ett skratt:
»— I haven då sovit samman i loftet hos mig — jag visste ej bättre än jag trodde I haden legat i en säng förut också —
Gaute skakade övermodigt sitt gyllne hår:
»Ja, frände — men detta är första natten Jofrid skall sova på min arm här i min egen gård — om Gud vill.
— Men er, gott folk, ber jag dricka och vara glada i kväll — nu haven I sett henne som skall bli min husfru på Jörundgård — hon eller ingen kvinna, det säger jag vid Gud, vår Herre och min kristna tro. Jag förväntar att I hedren henne alla, både karlar och kvinnor, och jag väntar av eder, mina män, att i hjälpen mig att behålla och värja henne, så som det höves män.»
Under allt det rop och larm som följde på Gautes tal gick Kristin stilla från bordet och viskade till Ingrid att följa med upp på loftet.
Lavrans Björgulfsons ståtliga höganloftsal hade blivit illa medfaren under de år då Erlendssönerna hållit hus där. Kristin hade inte velat offra mer än det nödtorftiga och det grövsta av sängkläder och löst bohag åt de vårdslösa pojkarna, och hon lät sällan göra rent i rummet, ty det lönade ej mödan. Gaute och hans vänner drogo in smuts och boss lika fort som hon lät sopa bort det. Där var en ingrodd lukt av karlar, som kommo in och slängde sig i sängarna, svettiga och våta och nedsmutsade, ur skogen och ladugården, lukt av stall och läderplagg och våta hundar.
Nu sopade och städade Kristin och tärnan i en fart så gott de kunde, husfrun bar in fin sängbonad, täcken och kuddar, rökte med enris, och på ett litet bord ställde hon silverbägaren med den sista vinskvätt hon ägde i huset, skådebröd och ett vaxljus i malmstake och flyttade det fram till sängen. Nu var här så fint hon kunde få det på så kort stund.
På brädväggen till kammaren bredvid hängde vapen — Erlends tunga tvåhandssvärd och det mindre svärdet, som han brukade bära, timmermansbilor och vedyxor — Björgulfs och Nåkkves lättyxor hängde där ännu. Där fanns också ett par små yxor som gossarna sällan begagnat, för att de tyckte de voro för lätta — men med dem hade hennes far täljt och tillyxat alla slags ämnen, så nätthänt och säkert att det var bara till finputsning han sedan behövde käljärn och kniv. Kristin bar in yxorna i kammaren och gömde dem i Erlends kista, där hans blodiga skjorta låg och den yxa han haft i handen, när han fick banesåret.
Leende bjöd Gaute Lavrans lysa bruden upp på loftet. Pojken blev både förlägen och stolt. Kristin såg att Lavrans nog förstod att detta broderns laglösa bröllop var en farlig lek, men han var yr och uppspelt av den märkliga tilldragelsen — såg med tindrande ögon på Gaute och hans väna viv.
I loftstrappan blåste ljuset ut. Jofrid sade till Kristin:
»Gaute skulle icke bett om detta, även om han var drucken — gå icke med längre, husfru! Frukta icke att jag skall glömma att jag är en lockad kvinna, ryckt från mina fränders hägn och heder.»
»Icke är jag för god att tjäna dig», svarade Kristin, »tills min son har gottgjort sin synd mot dig och du med rätta kan kalla mig svärmor. Sätt dig ned, så skall jag kamma ditt hår — makalöst fagert hår har du barn —».
Men när husfolket gått till ro och Kristin låg i sin säng, kände hon åter en viss oro — rätt som det var hade hon kommit att säga denna Jofrid mera än hon visste om hon menade — ännu så länge. Men hon var så ung — och hon visade så tydligt att hon icke krävde att hållas för bättre än hon var — ett barn som rymt bort från heder och lydnad.
Så tog det sig ut — när folk lät brudritt och hemfärd komma före bröllopet. Kristin suckade — en gång hade hon själv varit villig att våga också det för Erlend — men hen visste ej om hon torts, i fall hans mor hade setat på Husaby. Nej, nej, hon skulle inte göra detta värre för barnet däruppe —.
Herr Sigurd raglade ännu omkring i rummet — han skulle sova med Lavrans — ganska oredigt, men innerligen välment talade han om de båda unga — han skulle ej ha något ospart för att hjälpa dem till en god utgång på detta vågspel —.
Dagen efter visade Jofrid Gauters mor vad hon fört med sig
till gården — två lädersäckar med kläder; i ett litet skrin av
valrosstand hade hon sina smycken. Som om hon läst Kristins tankar,
sade Jofrid att allt detta var hennes egna tillhörigheter, som hon
fått till eget bruk, — gåvor och arv, mest efter modern; hon hade
ingenting tagit från sin far.
Kristin satt sorgsen med handen under kinden. Den natt för evigt länge sedan då hon själv samlat sitt guld i skrin för att stjäla sig hemifrån — det mesta hon då lagt ned var gåvor av de föräldrar som hon hade skämt ut i lönndom och nu ville kränka och bedröva uppenbarligen —.
Men var detta Jofrids morsarv och eget bara i smycken, då måste hon vara från ett övermåttan rikt hem. Kristin ville värdesätta de ting hon här såg till mera än trettio marker i bränt silver — bara scharlakansklänningen med vit päls och silverhäktor och den tillhörande sidenfodrade hättekragen hade nog kostat en tio, tolv mark. Ville möns far ingå förlikning med Gaute, så var det ju gott och väl — men sonen kunde omöjligt räknas för jämgifte till denna kvinna. Och ville Helge ansätta Gaute så hårt som han hade rätt och makt till, då såg det mörkt ut.
»Denna ring», sade Jofrid, »bar min mor alltid — viljen I taga emot den, husfru, då vet jag att I icke dömen mig så strängt som en god och ättestor kvinna kunde väntas göra.»
»Nej, då finge jag väl försöka vara dig i mors ställe då», sade Kristin leende och trädde ringen på sitt finger. Det var en liten silverring med en vacker vit agat i, och Kristin tänkte, barnet räknade den väl för en särskild klenod, eftersom den var ett minne av hennes mor. »Jag får väl giva dig gengåva, tänker jag», sade hon. — Hon hämtade sitt skrin och letade fram guldringen med safirer. Denna ring lade hans far på min säng, när jag fött Gaute till världen.»
Jofrid tog emot den med en handkyss: »men eljest hade jag tänkt tigga en annan gengåva av eder — mor —», hon log så intagande. »Varen icke rädd för att Gaute hemfört en lat eller oduglig kvinna! Men jag äger ingen lämplig arbetsdräkt. Given mig en gammal efter eder och låten mig gå er tillhanda; kanske jag då snart behagar eder bättre än det är rimligt att jag nu kan göra —»
Men nu måste Kristin visa den unga vad hon hade i sina kistor, och Jofrid rosade med så god uppfattning allt det vackra Kristin själv arbetat, att den äldre kvinnan gav henne både ett och annat — två linnelakan med silkeknuten språngning, ett blåsömmat handakläde, ett fyrskäftat åkläde och till slut den långa väggbonaden med falkjakten på: »Dessa ting vill jag icke skola komma bort från gården — och med Guds och Vår Frus hjälp blir detta hus en gång ditt.» Så kunde de ju lika gärna gå över till burarna — de höllo på i många timmar och hade mycket trevligt tillsamman.
Kristin ville ha givit Jofrid sin gröna vadmalsklänning med de invävda svarta nopporna — men Jofrid tyckte den var alltför god till arbetsdräkt. Stackare, hon ville gärna vara mannens mor till behag, tänkte Kristin och dolde ett leende. Äntligen funno de en gammal brun klänning, som Jofrid tyckte kunde passa, om hon klippte av den nedtill och satte lappar under armarna och på armbågarna. Genast måste hon låna sax och sysaker, och så satte hon sig till att sy. Kristin tog då också ett handarbete, och så sutto de två kvinnorna, när Gaute och herr Sigurd kommo in till kvällen.
III.
Kristin medgav av fullaste hjärta att Jofrid var en kvinna som gjorde nytta med sina händer. Gick det bra, så hade Gaute haft lyckan med sig — då fick han en hustru som var lika flitig och driftig som hon var rik och vän. Inte kunde hon själv ha funnit en duktigare kvinna till efterträdare på Jörundgård — knappast om hon letat över hela Norge. Så sade hon en dag — och efteråt visste hon inte hur det tillgått att dessa ord flugit ur hennes mun — att den dag Jofrid Helgesdotter blev Gautes äkta maka skulle hon själv lämna från sig nycklarna till den unga och flytta ut i gamlastugan med Lavrans.
Sedan tänkte hon nog att hon borde närmare övervägt det, innan hon sagt något. Det hade allt varit många gånger redan, som hon något förhastat sig, när hon talade med Jofrid.
Men det var ju också detta att Jofrid var i omständigheter. Kristin hade märkt det nästan genast den unga kvinnan kom till gården. Och Kristin mindes den första vinter hon satt på Husaby — hon var gift, hennes man och far voro nu fränder, hur det eljest kunde gå med vänskapen dem emellan, när felsteget kom i dagen. Men likafullt hade hon lidit så av ånger och skam, varit bitter i sitt hjärta mot Erlend — och hon hade varit fulla nitton vintrar gammal; Jofrid hade nätt och jämnt fyllt sjutton år. Och här gick hon nu, rövad och rättslös, långt bort från sitt hem, bland främmande, med Gautes barn under sitt hjärta. Kristin nekade ej inför sig själv att Jofrid tycktes vara mycket starkare och modigare än hon själv varit.
Men Jofrid hade ej kränkt klosterhelgd, icke brutit löften och fästemål, icke svikit och ljugit och stulit sina föräldrars heder bakom deras rygg. Om dessa båda unga också hänsynslöst syndat mot landets lag, mot lydnadsplikt och sedlighet — de behövde dock ej ha så ont samvete. Kristin bad innerligt för en god utgång på Gautes vanvettiga tilltag — och hon förlitade sig på att Guds rättvisa ju omöjligt kunde tilldela Gaute och Jofrid hårdare villkor än hon själv och Erlend fått — och de hade ju blivit gifta, deras syndabarn hade fötts till lagligt arv efter alla sin fränder.
Då varken Gaute eller Jofrid nämnde saken, ville inte Kristin bringa den å bane, fast hon gärna velat tala litet med den oerfarna kvinnan. Jofrid borde nu ha sparat sig, njutit morgonvila i stället för att rusa upp först av alla i gården.
Frida var rasande över att nödgas avstå sin plats närmast husfrun åt Gautes — hon nyttjade ett otäckt ord om Jofrid en dag, då hon och Kristin voro tillsamman i eldhuset. För en gångs skull slog Kristin till sin tärna:
»Skönt tar det sig ut — slikt ord av dig, gamla karlgalna hynda!»
Frida torkade blodet från näsa och mun:
»Skulle icke I, storhövdingars döttrar som du och denna här Jofrid, vara bättre än kotkarlars ungar —! I vet ju att brudsäng med silkeslakan väntar er säkert och visst — I är väl karlgalna och skamlösa, när I icke kan vänta, utan stryker till skogs med unga knapar och drar på er risungar — tvi, tockna kvinnor, säger jag!»
»Tig nu — och gå ut och tvätta dig — du står och blöder ned degen», sade husfrun lugnt.
I dörren möttes Frida och Jofrid. Kristin såg på den unga att hon måste ha hört hennes samtal med tärnan.
»Stackarn talar som hon har vett till. Jag kan icke driva bort henne — hon har ingenstädes dit hon kan ty sig.» — Jofrid log hånfullt. Då sade Kristin: »Hon har fostrat två av mina söner.»
»Gaute har hon icke fostrat», svarade Jofrid. »Det påminner hon både honom och mig om rätt som det är. Kunnen I icke få henne gift?» frågade hon skarpt.
Kristin måste skratta:
»Tänker du icke att jag bemödat mig om det? Men det kom aldrig längre än till att karlen väl fått tala med henne som skulle bli hans brud!»
Kristin undrade om hon inte nu borde begagna tillfället och tala med Jofrid — låta henne känna att här skulle hon bara möta moderlig välvilja. Men Jofrid såg vred och kall ut —.
Emellertid syntes det nu tydligt på Jofrid hur det var fatt med henne. Så var det en dag då hon skulle sprita fjäder till nya bolstrar. Kristin rådde henne att binda över håret, så att det inte skulle ryka fullt med dun i det. Jofrid knöt på sig en linneduk:
»Det höves mig väl också bättre nu än blottat hår», sade hon med ett litet skratt.
»Det kan väl så vara», sade Kristin kort.
Hon förstod i alla fall att Jofrid inte ville skämta med det.
Några dagar efteråt kom Kristin ut i eldhuset och såg att Jofrid stod och tog ur några orrar — hon hade redan fått blodstänk uppöver armarna. Förfärad ryckte Kristin undan henne:
»Barn, du får icke ta i något blodigt nu — vet du ej ens så mycket —!»)
»Åh, tron I det är sant allt sådant där som kvinnor säga?» frågade Jofrid tvivlande.
Då berättade Kristin om de eldsmärken Nåkkve fått på bröstet. Med avsikt berättade hon så att Jofrid kunde förstå, att hon inte varit gift än, när hon såg kyrkan brinna.
»Du hade väl icke tänkt sådant om mig?» frågade hon tyst.
»Jo, Gaute har sagt mig allt det där — eder far hade lovat er åt Simon Andresson, men I rymden med Erlend Nikulausson till hans moster, och då måste Lavrans ge sitt samtycke —»
»Alldeles så var det ej — vi rymde icke. Simon löste mig från mitt ord, så snart han märkte att jag hade Erlend mera kär, och då gav far sitt ja-ord — ogärna, men han lade min hand i Erlends — jag satt trolovad ett år —. Tyckes dig detta värre?» frågade, hon, ty Jofrid hade rodnat häftigt och såg förfärad på henne.
Flickan skrapade med kniven litet blod och slamsor av inälvorna från sin vita arm.
»Ja», sade hon lågt, men mycket fast. »Gott rykte och heder skulle jag icke ha förspillt i onödan. — Ja, jag skall icke säga detta till Gaute», tillade hon hastigt. »Han tror att hans far förde bort er med våld, då han icke kunde få eder med böner och goda ord —»
Hon hade nog så rätt, tänkte Kristin.
Alltefter som tiden led och Kristin ständigt tänkte på saken, så kom hon mer och mer att tycka att det hederligaste vore om Gaute sände bud till Helge på Hovland, lade sin sak i hans händer och bad att få Jofrid till äkta, på de villkor Helge ansåg sig kunna medgiva. Men när hon talade om det med Gaute, såg han förlägen ut och svarade undvikande. Till sist frågade han häftigt om modern kunde laga att ett brev kom fram över fjällen vintertid? Nej — men Sira Dag kunde säkert skaffa ett brev fram till näset och vidare längs kusten, sade modern, prästerna kunde alltid skaffa fram brevsändningar, även vintertiden. Gaute sade att det blev för dyrbart.
»Då blir det ej med din hustru du får ett barn till våren!» sade modern harmset.
»Saken kan i alla fall icke ordnas så fort» sade Gaute. Han var mycket ond, kunde Kristin märka.
En otäck, mörk ångest kom över Kristin, medan tiden led. Hon kunde inte annat se än att Gautes första, uppflammande förtjusning över Jofrid var alldeles borta; han gick och var misslynt och nedstämd. Från första stund hade denna sak, Gautes brudrov, sett så illa ut som möjligt — men modern tyckte att det blev mycket värre om mannen nu skulle visa sig rädd efteråt. Ångrade de båda unga sin synd, så var det gott och väl — men här såg ledsamt nog ut som om han hyste omanlig fruktan för den man han kränkt, vida mer än gudfruktig ånger. Gaute, den sonen hade hon alltid trott bäst om — det kunde inte vara sant som folk sagt, att han var opålitlig och lättsinnig med kvinnor, att han redan skulle vara trött på Jofrid, nu då bruden var vissnad och tung på foten den tid närmade sig, då han måste svara för sin våldsgärning inför hennes fränder.
Hon ursäktade sonen — då hon kunnat låta locka sig så lätt, hon som alltid haft annat för ögonen under sin uppväxt än fromma människors sedliga vandel —! Hennes söner hade vetat alltifrån barndomen att deras egen mor försyndat sig, att fadern haft barn med en annan mans hustru i sin ungdom och syndat med en gift kvinna, när de redan voro stora pojkar. Ulv Haldorsson, deras fosterfar — Fridas lättfärdiga prat — åh, det var ej underligt om dessa unga män voro svaga i det stycket. — Gifta sig med Jofrid måste Gaute, om han kunde få hennes fränders samtycke, och tacka till! Men synd om henne skulle det vara, i fall hon nu finge se att Gaute tog henne nödtvungen, utan hjärteglädje.
En dag i fastan höllo Kristin och Jofrid på att göra i ordning
matsäck åt timmerhuggarna. De bultade den torkade fisken tunn
och platt, packade smör i tinor, fyllde träflaskor med öl och mjölk.
Kristin såg att det plågade Jofrid förfärligt nu att gå och stå så
där hela tiden, men Jofrid blev bara förargad, när Kristin bad
henne sitta ned och vila. För att förströ henne litet föll det då Kristin
in att fråga om det där äventyret med hingsten, som Gaute skulle
ha ridit in med en jungfrus hårband: »det var väl ditt det?»
»Nej», sade Jofrid vresigt och blev blossande röd. Men så slog hon om:
»Det var Åsas — min systers», sade hon skrattande. »Till henne giljade Gaute först, men när jag kom hem, visste han icke vem han tyckte bäst om. Men Åsa var det han väntat finna hos Dagrun i somras, då han kom till Sogn. Och så blev han harmsen, när jag retades med honom för hennes skull — svor vid Gud och människor, han var icke sådan att han trädde goda mäns döttrar för nära, och det hade ej varit mer mellan honom och Åsa än att han kunde sova utan synd i mina armar, sade han. Jag tog honom på orden —», hon skrattade åter. När hon såg Kristins ansikte, nickade hon trotsigt:
»Ja, Gaute ville jag ha till man, och lita på det, mor, jag får honom. Det händer tidast att jag får min vilja fram —»
Kristin vaknade i svart mörker. Kölden bet i kinder och näsa —
när hon drog upp fällen bättre omkring sig, kände hon att det var
rimfrost på den av hennes andedräkt. Det var visst fram mot
morgonen — men hon gruvade sig för att stiga upp och se på
stjärnorna. Hon kröp ihop riktigt under fällen för att värma sig litet ännu.
I detsamma mindes hon sin dröm.
Hon tyckte att hon låg i sängen nere i lillstugan på Husaby och just nyss hade fått ett barn. Det låg på hennes arm, insvept i ett lammskinn, som hade glidit isär och var öppet ända in på den lilla mörkröda kroppen — de små, små händerna höll det knutna över ansiktet, knäna uppdragna mot underlivet och fötterna i kors — emellanåt rörde det sig litet. Det föll henne inte in att undra över att pojken inte var lindad och inga kvinnor voro hos dem i stugan. Hennes kroppsvärme omgav ännu barnet, medan det låg så där intill henne, genom sin arm kände hon det ännu in i hjärterötterna, när barnet rörde på sig. Trötthet och plågor överskuggade henne ännu, likt ett mörker som höll på att vika, medan hon låg och såg på sin son och kände att glädjen över honom och ömheten oupphörligt tilltogo, liksom dagranden växer längs åskanten —.
Men samtidigt som hon låg där i sängen, stod hon också ute bakom stugväggen. Under henne låg bygden och lyste i morgonsol. Det var en tidig vintervårdag — hon insöp den skarpa friska luften — vinden var isande kall, men den hade smak av havet där långt ute och av snösmältningen: åsarna lågo i morgonsol på hinsidan dalen med sina snöfria fläckar kring gårdarna, och skarsnön glänste vit och blank som silver i alla gläntor i de mörkgröna skogarna. Himlen var som rensopad, klart gul och blekblå med några få, mörka, vinddrivna molnflingor simmande däruti — men kallt var det; där hon stod var snödrivan stenhård ännu efter nattfrosten, och mellan husen låg den kalla skuggan, ty solen stod rätt över åsen österom gården. Och rakt framför henne, där skuggan slutade, rörde morgonvinden det bleka fjolårsgräset, det rörde sig, och det glänste, men stålblank is band ännu rötterna.
Åh — åh! Klagosucken trängde ur hennes bröst mot hennes vilja. Lavrans hade hon ännu hos sig — hon hörde gossens jämna andetag bortifrån den andra sängen. Och Gaute — han låg däruppe på loftet med sin frilla. Modern suckade igen, rörde oroligt på sig, och Erlends gamla hund flyttade sig intill hennes uppdragna ben under fällarna.
Nu hörde hon att Jofrid var uppe och gick på golvet. Kristin kröp fort ur sängen och stack fötterna i de ludna kängerna, fick vadmalsklänningen och skinnkoftan på sig. I mörkret trevade hon sig fram till härden, satt på huk och blåste och krafsade i askan — men inte den minsta gnista! Glöden hade dött ut i natt.
Hon grävde fram eldstålet ur bältepungen, men fnösket måtte blivit vått och ha frusit. Till sist gitte hon inte hålla på längre, tog glödpannan och gick upp för att låna eld hos Jofrid.
Det brann en präktig brasa i den lilla eldstaden och lyste utåt rummet. Vid det flammande skenet satt Jofrid och näste bättre fast kopparspännet på Gautes renskinnsjacka. Borta i sängens halvdager skymtade hon mannens nakna överkropp — Gaute sov utan skjorta, till och med när det var som värst smällkallt. Han satt upprätt och hade fått morgonbiten på sängen.
Jofrid reste sig tungt och husmoderligt — ville inte mor ha en dryck öl? Hon hade värmt morgondrycken åt Gaute. Och mor skulle ta med den här kannan till Lavrans — han skulle ut med Gaute i timmerskogen i dag. Det blev kallt för männen —.
Kristin knep ihop läpparna av ovilja, när hon stod nere hos sig själv och gjorde upp eld. Jofrids hemvana sysslande, Gaute som låg där och oblygt lät betjäna sig av sin frilla — dennas omsorg om sin olaglige samlevare — allt tycktes henne så oblygt och motbjudande.
Lavrans stannade kvar i skogen, men Gaute kom hem till kvällen, uttröttad och hungrig. Kvinnorna blevo då sittande en stund, sen tjänstfolket gått, för att hålla husbonden sällskap, medan han drack.
Kristin såg att Jofrid inte mådde bra i kväll. Rätt som det var, lät hon sömnaden sjunka ned i knät, och det gick ilningar av smärta över hennes ansikte.
»Har du ont, Jofrid?» frågade Kristin sakta.
»Åja, litet — i fötterna och benen», svarade den unga. Hon hade arbetat hela dagen, som hon brukade, och inte velat spara sig. Nu hade hon fått kramp, och benen hade svullnat.
Med ens trängde små tårar fram under hennes ögonhår. Kristin hade aldrig sett en kvinna gråta så underligt: utan ett ljud, med sammanbitna tänder, satt hon där, och runda, klara tårar — Kristin tyckte de sågo hårda ut som pärlor — tillrade ned över det härjade, brunfläckiga ansiktet. Hon tycktes ond över att hon måst ge vika — ovilligt lät hon sig av Kristin ledas bort till sängen.
Gaute kom efter:
»Har du ont, Jofrid min?» frågade han tafatt. Han var eldröd i ansiktet av köld, och han såg innerligt olycklig på hur modern lade Jofrid bekvämt till rätta, drog av henne skoplagg och sockor och började sköta om hennes uppsvällda fötter och ben. »Har du ont, Jofrid min?» fortfor han att fråga.
»Ja», sade Jofrid lågt och med undertryckt ilska. »Tänker du jag bure mig åt så här eljest?»
»Har du ont, Jofrid min», upprepade han.
»Du ser väl det — stå icke där och gapa som en vettlösing, din valp!» Kristin vände sig mot sonen, gnistrande av vrede. Den dova sammanpressade känslan av ångest för slutet på det hela, av förtrytelse över att nödgas tåla de ungas olagliga liv här i sin gård, av gnagande tvivel på sonens manlighet — den brast lös i ursinnig harm: »Är du ett sådant nöt att du tror hon kan känna sig frisk — och glad kanske, då hon ser du icke är så mycket karl, så du törs fara över fjället, för att det blåser och snöar! — Du vet ju att hon snart skall krypa på knä, stackars liten, och vrida sig i de värsta plågor — och lösunge skall hennes barn heta, för att du icke vågar möta hennes far — du sitter och värmer bänken i stugan du och törs ej röra ett finger för att värja den kvinna du äger och det barn du skall få — Din far var icke så rädd för min far att han ej tordes komma till tals med honom, och icke så frusen att han icke vågade åka skidor över fjället vintertid. Tvi vare dig, Gaute — och ve mig, som upplever den dag, då jag måste kalla för modlös man en av de söner Erlend avlade med mig!»
Gaute tog stubbestolen i båda händer, dängde den i golvet, rusade till bordet och slog omkull allt som stod på det. Så for han på dörren med en avskedsspark åt stolen — de hörde honom rusa svärande uppför loftstrappan.
»Nej, mor — nu voren I alltför hård mot Gaute —», Jofrid reste sig upp på armbågen. »I kunden icke med rimlighet vänta att han skulle våga livet över fjället vintertid — för att möta min far och få veta antingen att han måste gifta sig med den lockade bruden med den särk han tog mig i till hemgift eller också fara fredlös ur landet —»
Vreden gick ännu i vågor inom Kristin. Hon svarade stolt:
»Jag tror likväl icke att min son kan tänka så!»
»Nej», sade Jofrid, »— hade han icke haft mig som tänkt för honom, så —.» När hon såg Kristins min, kom det undertryckt skratt i hennes röst:
»Kära mor — jag har haft möda nog med att hålla Gaute tillbaka — nu vill jag icke han skall göra fler galenskaper för min skull och beröva våra barn det välstånd jag kan vänta att få efter mina fränder, om Gaute får sådan förlikning med min far som vore bäst och hederligast för oss alla —»
»Vad menar du med det?» frågade Kristin.
»Jag menar att när mina fränder söka Gaute, skall herr Sigurd möta dem, så att de förstå att Gaute icke är frändelös. Han får finna sig i att giva fulla böter, men sedan skall far fästa bort mig till Gaute, så att jag åter får arvsrätt med mina systrar efter honom —»
»Du är då icke utan skuld själv», frågade Kristin, »till det att du icke blir gift, innan barnet kommer till världen?»
»Kunde jag rymma hemifrån med Gaute, så —. Ingen tror nu väl att han lagt ett draget svärd mellan oss om nätterna —»
»Har han alls icke hört sig för hos dina fränder?» frågade Kristin.
»Nej, det visste vi skulle vara fåfängt, om också Gaute varit mycket rikare än han är.» Jofrid brast i skratt igen. »Sen I, mor, far tror att han bäst av alla män förstår sig på att handla med hästar. Men den skall vara mer vidvaken än min far är, som ärnar bedraga Gaute Erlendsson på hästbyte —»
Kristin kunde ej annat än skratta, så föga glad hon än var till sinnes.
»Jag känner ej lagen så noga i slika mål», sade hon allvarsamt, »men jag är icke viss på, Jofrid, om det blir lätt för Gaute att få en förlikning som du skulle kalla god. Blir Gaute lyst fredlös — och din far tar dig med sig hem och låter dig känna sin vrede — eller kräver att du skall gå i kloster och göra bot för dina synder —»
»Icke kan han sätta mig i kloster, utan att han måste ge så rika gåvor att det bleve billigare och mera hedrande för honom att förlika sig med Gaute och ta böter: I kunnen väl förstå att då behöver han ingenting lägga ut, när han gifter bort mig. Att jag får ärva med mina systrar, tänker jag han unnar Olav, min systers man. Och annars så få mina fränder detta barnet att ta hand om också. Och jag tror att far tänker sig för två gånger, innan han frestar på att ta hem mig till Hovland med ett frillobarn — för att åta mig känna på hans vrede — han känner mig —
Jag vet icke så mycket om lagen, jag heller, men jag känner far, och jag känner Gaute. Och nu har redan så lång tid gått att denna sak näppeligen kan komma före, innan jag själv blir lätt och karsk igen; då, mor, skolen I icke få se mig gråta! Ånej, Gaute skall nog få förlikning på slika villkor, som —
— Nej, mor — Gaute som stammar från tignarmän och kungar — och I ären ättad från de bästa släkter i landet: haven I måst lida att se era söner sjunka ned från den plats de voro borna att stå på, så skolen I nog få se framgång igen för era ättlingar i mina och Gautes barn —»
Kristin satt tyst. Det kunde vara troligt nog att det gick som Jofrid ville — hon märkte att hon hade ej behövt vara så ängslig för henne. — Hon hade blivit mycket mager i ansiktet nu — kindens mjuka rundning var alldeles borta och därigenom syntes det bättre vilken stor och kraftig underkäke hon hade.
Jofrid gäspade, skruvade sig upp i sittande ställning och såg sig om efter sin fotbeklädnad. Kristin hjälpte henne på med den. Jofrid tackade:
»Och reta icke Gaute mera nu, mor! Han tar det ej lätt själv, att vi icke bli gifta först — men icke vill jag göra mitt barn fattigt, innan det är fött —»
Fjorton dagar senare födde Jofrid en stor och fager son, och Gaute sände bud till Sundbu samma dag; herr Sigurd kom då strax till Jörundgård, och han bar Erlend Gautesson till dopet. Men så glad Kristin Lavransdotter än var åt sonsonen, så harmades hon likväl över att Erlend första gången skulle återuppstå i ett frillobarn.
»Din far vågade mer för att ge sin son hans rätt», sade hon till Gaute en kväll, då han satt nere i vävstugan och såg på hur hon skötte gossen för natten. Jofrid sov redan sött borta i sängen. »Det var måtta på hans kärlek till gamle herr Nikulaus, men likväl skulle han visst aldrig ha hedrat sin far så föga att han uppkallat efter honom en son som icke var äktafödd.»
»Nej — Orm, det var efter morfadern det?» frågade Gaute. » — Jaja, mor, det var kanske icke sonligt talat. Men I kunnen väl veta att vi bröder märkte allesamman, på den tiden vår far levde, att då tyckten I icke han kunde vara oss ett föredöme i allting — men nu talen I om honom bittida och sent, som om han varit ett helgon — nära på. I kunnen förstå, vi veta att han icke var det. Stolta skulle vi alla vara den dag vi växt ut till fars mått — till skuldrorna — vi minnas att han var hövding och man, ypperst bland alla i slika dygder som mest pryda en man — men icke kunnen I få oss att tro att han var den spakaste och sedigaste sven i en frustuga eller den dugligaste bonde —
— Likväl tarvar ingen önska dig bättre, Erlend min, än att du släktas på honom!» Han tog upp barnet, som nu var färdiglindat, körde in sin haka mot det lilla röda ansiktet i den ljusa yllelindan: »denne välutrustade och lovande pilt, Erlend Gautesson i Jörundgård — du får omförmäla för din farmor att du icke är rädd, din far skall svika dig —», han gjorde korstecken över barnet och lade det tillbaka i Kristins knä, var borta vid sängen och såg på den sovande unga modern:
»Det står så väl till med Jofrid min, som det kan göra, sägen I? Hon ser blek ut — men I förstån väl sådant bäst — soven gott i Guds fred härinne!»
På dagen en månad efter gossens födelse höll Gaute stort barnsöl,
och till det samlades hans fränder långväga ifrån. Kristin gissade
att Gaute stämt dem hit till rådplägning om hans ställning — det
var nu vår, och han måste väl vara beredd på att snart höra av
Jofrids fränder.
Kristin fick den glädjen att Ivar och Skule kommo hem tillsamman. Likaså kommo hennes syskonbarn: Sigurd Kyrning, som var gift med hennes farbrors dotter från Skog, Ivar Gjesling av Ringheim och Havard Trondsson. Trondssönerna hade hon icke återsett sedan Erlend drog Sundbumännen med sig i olyckan. Nu voro de äldre män: de hade alltid varit sorglösa och lättsinniga, men djärva och högsinta, och de voro ej mycket förändrade — de mötte både Erlendssönerna och sin frände och efterträdare på Sundbu, riddar Sigurd, med fri och öppen, släktkär hållning. Nu rann det öl och mjöd i strömmar till liten Erlends ära; Gaute och Jofrid välkomnade sina gäster så frimodigt som om de redan vore gift folk och kungen själv gjort bröllop åt dem — alla voro glada, och ingen tycktes tänka på att ännu stod de båda ungas heder och välfärd på spel. Men Kristin fick veta att Jofrid ej glömt det:
»Ju lustigare och karskare I möten min far, desto lättare skall han falla till föga», sade hon. »Och Olav Piper har aldrig kunnat dölja att han gärna sitter på samma bänk med män av de gamla ätterna.»
Den ende som ej tycktes trivas riktigt väl i denna frändesamling var herr Jammælt Halvardsson. Kung Magnus hade givit honom riddarenamn i julas; Ramborg Lavransdotter hette nu fru.
Denna gång hade herr Jammælt sin äldsta styvson, Andres Simonsson, med sig. Kristin hade bett härom, när Jammælt sist var norrut, ty hon hade hört ett rykte om att gossen skulle vara underlig. Då blev hon förskräckligt rädd — om han skulle ha fått men till själ eller kropp av vad hon gjorde med honom då han var liten! Men styvfadern sade nej, gossen var sund och stark, god som guld — och kanske var han klokare än folk är mest — men det var nu så att han såg i syne: ibland blev han liksom borta, och efteråt gjorde han ofta underliga ting — liksom i fjol: Då hade han en dag tagit sin silversked — det var ändå den han fått av Kristin i födelsegåva — och en skjorthäkta han fått efter sin far, och så gick han bort från gården och ned till en bro, som går över älven på stora färdevägen nära Ælin. Där satt han i många timmar och väntade — så kommo tre fattiga, en gammal tiggare och en ung kvinna med ett spätt barn, över bron. Andres går fram till dem, ger dem vad han tagit och ber att få bära barnet för kvinnan. Därhemma blevo de utom sig av ängslan, när Andres inte kom till måltiderna och inte till sängdags — de begåvo sig ut och letade, och till sist fick Jammælt reda på att Andres blivit sedd långt norrut i grannsocknen i sällskap med ett folk, som kallade sig för Krepp och Kraka; han gick och bar deras barn. När Jammælt äntligen nästa dag fick tag i pojken, sade han till sist att han hört en röst förra söndagen under mässan, medan han stod och såg på det skilderiet som var målat på tavlan framför altarbordet. Det var Guds moder och Sankt Josef, som foro med barnet till Egypti land, och han hade önskat att han levat på den tiden, för då skulle han ha bett att få följa med dem och bära barnet åt Jungfru Maria. Då hade han hört en röst, den mildaste och ljuvligaste i hela världen, och den lovade honom ett tecken, om han gick till Bjerkheimsbron en viss dag —.
Eljest ville Andres ogärna tala om sina syner — ty deras sockenpräst sade att det var förvisso dels dikt och dels yra och sinnesförvirring, och sin mor vettskrämde han mest med sitt underliga väsen. Men han talade med en gammal tjänarinna, en mycket from kvinna, och med en predikarebroder, som brukade vandra genom bygden under fastan och adventstiden. Och gossen komme väl att välja den andliga banan — så det blev antagligen Simon Simonsson som en gång i tiden komme att bosätta sig på Formo. Han var ett friskt och livligt barn, mycket lik sin far, och Ramborgs älskling.
Ramborg och Jammælt hade ännu inga barn fått med varandra; Kristin hade hört av folk, som sett Ramborg i Raumarike, att hon skulle ha blivit mycket tjock och lat. Hon umgicks med de rikaste och mäktigaste där söderut i landet, men norrut till sin hembygd ville hon aldrig resa, och Kristin hade ej sett sin enda syster sedan de skildes åt den dagen på Formo. Men Kristin trodde sig veta att Ramborg bar på sitt agg till henne oförändrat. Hon levde lyckligt med Jammælt, och han tänkte med kärleksfull omsorg på sina styvbarns välfärd. Han hade avtalat att äldste sonen till den man som blev hans huvudarving, om han dog barnlös, skulle fästa Ulvhild Simonsdotter; så kom i alla fall hans gods Simon Darres dotter till godo efter honom. Arngjerd hade blivit gift med Grunde på Eiken året efter faderns död; Gyrd Darre och Jammælt hade skänkt henne en så riklig hemgift som de visste att Simon unnat detta sitt barn, och hon hade det bra, sade Jammælt — Grunde lät leda sig i ett och allt av sin hustru, och de hade redan tre vackra barn.
Kristin blev underligt rörd, när hon återsåg Simons och Ramborgs äldsta son. Han var Lavrans Björgulfsons levande avbild — ännu mycket mer än Gaute. Och under de sista åren hade Kristin måst uppge sin tro på att Gaute skulle vara så lik hennes far till sinnelaget.
Andres Darre var nu i tolvårsåldern, lång och smärt, ljus och vacker och litet stilla till sitt väsen, fast han föreföll frisk och gladlynt, hade goda kroppskrafter och god matlust, men kött ville han ej förtära. Något var det som skilde honom från andra gossar, men Kristin kunde inte säga vad det var, fast hon gav noga akt på honom. Andres blev god vän med sin moster, men han nämnde aldrig sina syner och föll icke i extas, medan han var i Sil.
De fyra Erlendssönerna tycktes njuta av samvaron på moderns
gård, men Kristin fick ej tala mycket med sina söner. När de talade
sinsemellan, kände hon att deras liv och välfärd nu föll utom
hennes synkrets — de två som kommo bortifrån hade skilt sig från
hemmet, och de som voro kvar vid gården höllo nog på att ta styret
ur hennes hand. Gästabudet kom mitt i vårknipan, och hon såg
nu att Gaute måtte ha berett sig för det genom att spara på fodret
mer än eljest i vintras, och han hade också fått låna foder av herr
Sigurd — men allt detta hade han ordnat utan att rådgöra med
henne. Och alla rådplägningar om Gautes sak fördes liksom
tvärsöver huvudet på henne, om hon också satt i samma rum som
männen.
Så hon blev ej förundrad, då Ivar en dag kom och sade, att Lavrans skulle följa med honom, när han for tillbaka till Rognheim.
Ivar Erlendsson sade dock en dag till modern att han tyckte hon borde flytta till honom på Rognheim, när Gaute blev gift: »Signe är en mera medgörlig sonhustru att bo i samma gård med, tror jag — och lätt för er, mor, kan det omöjligt bli att lämna från er styret här, där I jämt varit van att råda.» Men eljest föreföll han att tycka om Jofrid, han som alla männen. Endast herr Jammælt tycktes se litet kyligare på henne.
Kristin satt med sin lilla sonson i knät och tänkte att lätt blev det visst varken på det ena eller det andra stället. Det var svårt att bli gammal. Så nyss tyckte hon det var hon själv som varit en ung kvinna — då var det hennes öde det gällde, när gny hördes av männens strid och rådslag. Nu hade hon kommit in i lugnvattnet. Och för inte längesedan hade hennes egna söner varit som den här lille. Hon mindes sin dröm om det nyfödda barnet —. Vid denna tid steg tanken på hennes egen mor upp inom henne — modern kunde hon inte minnas annat än som en åldrande, tungsint kvinna. Men hon hade varit ung, hon också, när hon låg och värmde henne själv med sin kroppsvärme; modern också hade blivit märkt i ungdomen till kropp och själ av att bära och föda barnen, och hon hade väl ej tänkt, an mer än Kristin, när hon satt med det ljuva, späda livet vid sin barm, att så länge de två levde skulle varenda dag föra barnet längre och längre bort från hennes sköte.
»När du själv har fött barn, Kristin, tänkte jag att du skulle förstå», hade modern sagt en gång. Nu förstod hon att hennes mors själ varit fullristad med minnen av dottern, minnen av tankar för barnet, från den tid då det var ofött och från alla de år som barn ej ha något minne av, minnen av fruktan och hopp och drömmar, om vilka barn aldrig veta att de drömts för dem — till deras egen tid kommer att frukta och hoppas och drömma i lönndom —.
Till sist skingrades frändelaget, så att några slogo sig ned hos Jammælt på Formo, och andra drogo med Sigurd över till Våge. Men äntligen en dag kommo två av Gautes avradsmän söderut i dalen sprängande in på gården; nu var sysslomannen på väg norrut för att lagsöka Gaute, och möns far och fränder voro själva med. Ung Lavrans sprang raka vägen till stallet —. Nästa kväll såg det ut som samling till härmöte på Jörundgård: alla Gautes fränder voro där med sina väpnade svenner, och hans vänner från bygden hade också infunnit sig.
Så kom då Helge från Hovland i stort följe för att utkräva sin rätt av kvinnorövaren. Kristin såg en skymt av Helge Duk, där han red på tunet jämsides med herr Paul Sörkvesson, sysslomannen själv. Jofrids far var en gubbaktig, lång och kutryggig man, som såg sjuklig ut — han var låghalt, när han kom av hästen. Systerns man, Olav Piper, var liten, bred och knubbig, rödlätt i hy och hår.
Gaute gick fram mot dem med rak och vacker hållning — och bakom sig hade han hela fylkingen av fränder och vänner; de stod i en halvring framför högloftstrappan, i mitten de två äldre herrarna av riddarerang, herr Sigurd och herr Jammælt. Kristin och Jofrid sågo mötet från vävstugans knut, men de kunde ej höra hur orden föllo.
Männen gingo upp på loftet, och de två kvinnorna vände om in i vävstugan. De förmådde ej tala med varandra. Kristin satt vid eldstaden; Jofrid gick av och an på golvet och bar sitt barn i famnen. Detta varade en stund — så slog Jofrid en duk om pojken och gick ut med honom. En timmes tid efteråt kom Jammælt Halvardsson in till sin svägerska, där hon satt ensam, och han sade henne hur saken utfallit.
Gaute hade bjudit Helge Duk sexton mark i guld för Jofrids heder och för sin våldshandling efteråt — det var samma böter som Helges bror fått för sin sons liv. Och han skulle fästa Jofrid ur hennes fars hand med tillbörlig vängåva och morgongåva, men Helge skulle till gengäld bevilja honom och dottern full förlikning, så att hon finge lika stor hemgift som systrarna och lika stort arv som de. Herr Sigurd bjöd å Gautes vägnar borgen för att han skulle hålla överenskommelsen. Helge Duk tycktes genast villig att gå in på förslaget, men hans mågar, Olav Piper och Nerid Kåresson, som var Åsas fästman, talade emot det och sade, att Gaute måste vara den fräckaste människa, som själv vågade sätta upp villkoren för sitt giftermål med en mö som han vanhedrat, medan hon var i sin svågers gård, och sedan med våld bortfört — och kräva att hon skulle få ärva med sina systrar.
Det var lätt att se, sade Jammælt, att Gaute själv var föga glad åt att han nu skulle förhandla om priset för att äkta en ättstor ungmö, som han förfört och som nu hade fött honom en son. Men han hade lärt sig både texten och orationen, så han behövde inte läsa ur bok, det var också lätt att märka.
Mitt under det de talade om saken och vännerna å ömse sidor försökte medla, trädde Jofrid in med barnet på armen. Då smälte hennes far och kunde ej tillbakahålla gråten. Så blev det som hon ville.
Gaute hade aldrig kunnat betala sådana böter, det var klart, men Jofrids hemgift sattes så högt att det ena tog ut det andra. Så egentligen blev utgången av förhandlingarna den att Gaute tog Jofrid utan att få stort mera med henne än vad hon haft i sina säckar, när hon kom till gården, fast han gav henne brev på det mesta av vad han ägde i vängåva och morgongåva, och hans bröder samtyckte härtill. Men en gång skulle han komma att få stora rikedomar med henne — om ej äktenskapet bleve barnlöst, förstås, skrattade Ivar Gjesling, och de övriga männen skrattade med, men Kristin blev eldröd, för att Jammælt skulle sitta och höra på alla de grova skämtord som nu fälldes.
Dagen därefter fäste Gaute Erlendsson Jofrid Helgesdotter, och därpå blev hon kyrktagen med samma heder som om hon varit hustru — Sira Dag sade att det hade hon nu rätt till. Så for hon med barnet till Sundbu och satt där i herr Sigurds beskydd, tills bröllopet skuile stånda.
Det firades månadsdagen därefter, strax efter Jonsmässan; det var både vackert och präktigt. Morgonen därpå räckte Kristin Lavransdotter med stor högtidlighet nycklarna till sin son, och Gaute fäste knippan vid sin hustrus bälte.
Därefter höll herr Sigurd Eldjarn ett stort gästabud på Sundbu, och där blev vänskapen mellan honom och hans syskonbarn, de förra Sundbumännen, högtidligen besvuren och beseglad. Herr Sigurd gav skänker med frikostig hand, av de dyrbarheter som funnos på gården, både till Gjeslingarna och till alla gäster, allt efter som släktskapen och vänskapen var närmare eller fjärmare — djurhorn, bordkärl, smycken, vapen, pälsverk och hästar. Folk tyckte då att Gaute Erlendsson hade fört sin sak i fråga om brudrovet till den mest hedrande utgång.
IV.
En sommarmorgon året därefter var Kristin ute i svalen framför den gamla eldstugan och ordnade i några redskapskistor, som stodo där. Då hörde hon hästar ledas ut på tunet, gick fram och såg ut mellan svalgångens små pelare. En av huskarlarna ledde fram två hästar, och i stalldörren kom Gaute; lillpojken Erlend satt grensle över faderns axlar. Det lilla ljusa ansiktet tittade fram över mannens gulhåriga hjässa, och Gaute höll gossens små händer sammanförda i sin stora, bruna under sin haka. Han räckte barnet till en tärna, som kom över tunet, och steg till häst. Men då Erlend skrek och sträckte sig efter fadern, lyfte Gaute upp honom igen och satte honom framför sig på sadelknappen. I detsamma kom Jofrid ut ur boningshuset.
»Skall du ha Erlend med dig — vart skall du rida?»
Gaute svarade att han skulle upp till kvarnen — den höll på att resa i väg med älven — »och Erlend vill följa med far, säger han».
»Är du från vettet —», hon tog fort pojken till sig, och Gaute storskrattade:
»Jag tror du trodde att jag menade att ta honom med mig!»
»Ja —», hustrun skrattade också: »du, du drar med dig den stackarn både hit och dit — jag tror du gärna gjorde som lon — åt upp ungen, förr än du lät någon annan ta honom —»
Hon vinkade med barnets ena hand åt Gaute, när han red ut från gården, Så satte hon pojken på gräsmattan, hukade sig ner ett ögonblick framför honom och pratade litet, innan hon sprang vidare över till nyburen och upp på loftet.
Kristin blev stående och såg ut på sonsonen — morgonsolen sken så vackert på det lilla rödklädda barnet. Ung Erlend snurrade runt i ringar och stirrade ned i gräset. Nu fick han syn på en hög med spånor, och strax fick han stort besvär med att kasta omkring dem. Kristin skrattade.
Han var fem fjärndels år, men före sin ålder, tyckte föräldrarna, för han både gick och sprang och kunde också säga två, tre ord. Nu styrde han sin kosa rakt mot den lilla rännil som lopp nederst på tunet och som blev till en porlande bäck, när det regnat i fjället. Kristin sprang ut och tog upp honom på armen:
»Icke gå dit! — mor blir ledsen, om du väter ned dig.»
Gossen trutade med läpparna — nu funderade han nog på om han skulle skrika, för att han inte fick plaska i bäcken, eller om han skulle ge tappt — väta ned sig, det var huvudsynden för honom — Jofrid var alltför sträng mot honom med sådant. Men han såg så klok ut — leende kysste Kristin pojken, satte ned honom och gick tillbaka till svalen, Men det gick smått med arbetet för henne — mest stod hon och såg ut på tunet.
Morgonsolen lyste så milt och vackert över de tre byggnaderna mitt emot — det var som om Kristin inte sett dem riktigt på länge — hur ståtliga de voro med sina pelarprydda loftsvalar och rika sniderier. Den förgyllda flöjeln i vindskedskorset på nyburen glänste mot blådiset över fjället bakom. I år, efter den våta försommaren, var gräset så friskt på taken.
Kristin suckade litet, såg ännu en gång bort till liten Erlend och vände sig mot sina kistor igen.
Med ens ljöd ett gällt, jämrande barnskrik utifrån — hon kastade allt hon hade i händerna och rusade ut. Erlend stod och skrek och tittade från sitt finger ned på en död geting, som låg i gräset, och tillbaka igen. När farmodern lyfte upp honom och ömkade honom, skrek han mycket högljuddare, och när hon under veklagan och ännu mer ömkande lade våt jord och ett kyligt, grönt blad på stynget, blev hans jämmer alldeles förfärlig.
Hyssjande och smekande bar hon in honom i sitt rum, och han skrek som i dödsens vånda — och tvärstannade mitt i ett tjut: han kände igen den lilla tinan och hornskeden, som farmodern tog ned från dörrkarmen. Kristin doppade tunnbrödsbitarna i honung och matade honom, medan hon fortfor att beklaga honom, stryka sin kind mot hans ljusa nacke, där håret ännu var kort och småkrusigt från den tid då han legat stilla i sin vagga och nött det mot kudden. Och Erlend hade nu glömt sin sorg, vände ansiktet upp mot henne och började klappa och kyssa med klibbiga händer och mun.
Bäst de sutto så, stod Jofrid i dörren:
»Har I tagit in honom — det behövdes då icke, mor — jag var endast uppe på loftet.»
Kristin berättade om olyckan, som Erlend varit ute för: »Hörde du icke att han skrek?»
Jofrid tackade svärmodern: »— men nu skall vi icke oroa er mera —», hon tog barnet, som nu sträckte sig efter modern och ville till henne. Så gick hon ut.
Kristin satte bort honungstinan. Så blev hon sittande sysslolös. Kistorna ute i svalen kunde vänta, tills Ingrid kom in.
Meningen hade varit att hon skulle haft Frida Styrkarsdotter
till sin uppassning, när hon flyttade ut i gamlastugan. Men så blev
Frida gift med en av de svenner som kommit med Helge Duk —
en unge pojke, som kunde varit hennes son.
»Vi äro vana vid det i vår trakt av landet att våra underlydande rätta sig efter sitt husbondfolk, när de råda dem till deras bästa», sade då Kristin undrade över att detta giftermål kommit till stånd.
»Och här i bygden», sade Kristin, när småfolket ovant vid att lyssna till oss, längre än vi äro rimliga, eller rätta sig efter våra råd, utan att det är till deras gagn lika mycket som vårt. Det är ett gott råd jag ger dig, Jofrid, att du lägger detta på minnet.»
»Det är så som mor säger, Jofrid», bekräftade Gaute, men ganska lamt.
Redan innan Gaute gifte sig med Jofrid, hade Kristin märkt att han var mycket ovillig att säga emot henne. Och han hade blivit den fogligaste äkta man.
Svärmodern nekade ej till att Gaute i många saker kunde stå sig gott på att lyssna mycket till sin hustru — hon var förståndig, duktig och flitig som få kvinnor. Och hon var inte mera lättsinnig hon, än Kristin själv hade varit — hon också hade trampat på sin plikt som dotter och sålt sin heder, eftersom hon inte kunde få den man hon hade vänt sin håg till för bättre köp. När hon väl fått sin vilja fram, var hon den mest ärbara och trofasta hustru. Kristin märkte att Jofrid älskade sin make övermåttan högt — stolt var hon över hans skönhet och hans ypperliga ätt; hennes systrar voro rikt gifta, men deras män borde helst ses om natten, när det inte var månsken, och deras förfäder hade man inte lust att tala om, sade Jofrid hånfullt. Hon var nitisk om hans välfärd och heder, såsom hon fattade den, och hemma skämde hon bort honom, så gott hon kunde — men om Gaute försökte ha en annan mening än hustrun i minsta småsak, så instämde Jofrid först, med en sådan min att Gaute vacklade — och så tog hon i och pratade omkull honom.
Men Gaute mådde gott, så som han hade det. Ingen kunde tvivla på att de båda unga levde lyckligt tillsamman. Gaute var kär i sin hustru, och båda voro de så stolta över sin son och älskade honom över all måtta.
Så nu kunde allting ha varit gott och väl. Hade bara inte Jofrid Helgesdotter varit — ja, hon var girig; Kristin kunde inte kalla det för annat. Om hon inte det hade varit, skulle Kristin ej ha grämt sig över att sonhustrun var härsklysten.
Redan vid skördeanden första hösten, kort efter det hon blivit ingift på gården, hade Kristin märkt att arbetsfolket var missbelåtet — fastän just ingenting sades. Men den gamla husfrun märkte det i alla fall.
Det hade kunnat hända på Kristins tid också, att folket fått äta sill som blivit härsken, fläsk så gult och hårt som tyrestickor och åmigt kött. Men då hade alla vetat att matmodern nog i ersättning gav dem något särskilt gott till ett annat mål, vit gröt eller färsk ost, gott öl som extra förplägnad. Och när det vankades mat som hade fått osmak och måste ätas upp, så förstodo alla att det liksom bara var Kristins fyllda fatbur som rann över — och när folk kom i trångmål, så var överflödet på Jörundgård en trygghet för hela bygden. Redan nu kände människor sig mindre vissa på att Jofrid skulle visa sig matmild, när det blev brist bland allmogen.
Det var detta som harmade svärmodern — ty det tycktes henne minska gårdens och husbondens heder.
Att hon själv redan på detta enda år fått känna av att sonhustrun unnade sina egna bäst, det fick nu så vara. Redan till Bartolomeimässan fick hon två fårkroppar, i stället för de fyra hon skulle haft. Järven hade härjat illa bland småkreaturen i fjället sista sommaren, det var sant — men ändå tyckte Kristin det var skam att snåla in på två slaktfår vid en så stor gård; men hon teg. Och samma sak blev det med allt vad hon skulle ha från gården — höstslakt, säd och mjöl, foder till hennes fyra kor och två ridhästar — hon fick för litet eller dålig vara. Gaute var ledsen över det, och Gaute blygdes, märkte hon — men han tordes inte för sin hustru göra något åt det, och så låtsade han som om han ingenting såg.
Gaute var lika frikostig han som alla Erlend Nikulaussons söner. Hos bröderna hade modern kallat det slösaktighet. Men Gaute var en strävsam arbetare, och själv var han anspråkslös — bara han hade de bästa hästar och hundar och några goda falkar, så kände han i övrigt ej behov av att leva annorlunda än småbönderna i dalen. Men kom folk till gården, så var han en vänsäll värd för alla gäster och rundhänt mot stavkarlar — och härutinnan var han en husbonde efter moderns sinne: så tyckte hon att storfolk skulle leva, som sutto på sina ättegårdar i hembygden: förvärva ägodelar, intet ödsla i onödan, men ej heller spara, när kärlek till Gud och hans fattiga eller omsorg om att hävda släktens heder krävde utgifter.
Nu såg hon, att Jofrid tyckte bäst om Gautes rika vänner och ansedda fränder. Här syntes dock Gaute minst villig att foga sig efter hustrun — han försökte hålla fast vid sina gamla stallbröder från ungdomen — svirarebröder, sade Jofrid, och Kristin fick nu också veta, att Gaute nog levat mera vilt, än hon vetat om. Men dessa vänner kommo icke objudna till hans gård, sedan han blivit gift. Och ännu hade visst ingen fattig gått ohulpen från Gaute. Men han gav mycket mindre när Jofrid såg det. Bakom hennes rygg lurade han sig till att ge mera. Men det kunde inte ske mycket bakom hennes rygg.
Och Kristin märkte, att Jofrid var svartsjuk på henne. Gautes tillgivenhet och förtrolighet hade modern ägt så helt och fullt under alla dessa år, allt sedan han var hennes stackars lillebarn, som varken kunde leva eller dö. Nu märkte hon, att Jofrid inte tyckte om, när Gaute satte sig-hos sin mor, rådgjorde med henne eller fick henne till att berätta som förr i världen. Glömde mannen sig kvar nere i gamlastugan hos henne, så nog skulle Jofrid göra sig ärende dit —.
Och hon blev svartsjuk, om farmodern tog sig för mycket av liten Erlend.
— Ute på tunet växte i det korta, nedtrampade gräset några örter med läderaktigt grova och mörka blad. Men nu under midsommarens soldagar sköt en liten stängel med fina, ljusblå småblommor upp mitt i varje flattrampad bladkrans. Kristin tyckte att de gamla ytterbladen, ärriga som de voro efter alla de gånger folkfot och fäfot trampat sönder dem, måste älska den vackra, ljusa blomstängel, som runnit upp ur deras hjärta, så som hon älskade sin sonson.
Han tycktes henne vara liv av hennes liv och kött av hennes kött på ett lika innerligt men ännu ljuvare sätt än de egna barnen. När hon fick ha honom i knät och såg hur gossens mor avundsjukt gav akt på de två, tog honom tillbaka så fort hon för skams skull kunde, med trygg äganderätt lade honom till bröstet och girigt tryckte honom intill sig — då gick det upp för Kristin Lavransdotter på ett nytt sätt, hur rätt de hade, Guds ords tolkare. Det lekamliga livet var ohjälpligt smittat med ofrid; i den värld där människor beblandade sig med varandra, avlade nya släktled, åtrådde varandra av köttslig älskog och älskade sitt eget kött, där kom det hjärtesorg och brustna förhoppningar, lika visst som rimfrosten faller om hösten; både liv och död skilde vännerna till slut, lika visst som vintern skiljer trädet och löven åt.
Så hände det sig en kväll, fjorton dagar före Olavsmässan, att ett tiggarfölje kom till Jörundgård och bad att få låna hus över natten. Kristin stod i svalgången till den gamla byggnaden, som hon nu rådde om, hon hörde att Jofrid kom ut och svarade stavkarlarna att mat skulle de få, men hon kunde inte härbärgera dem: »Vi äro många själva och ha svärmor i gården — hon råder över hälften av husen —»
Harmen blossade upp hos den forna husfrun — det hade inte hänt förr att natthärbärge blivit nekat vägfarande här på Jörundgård. Och solen rörde redan vid åskanten. Hon sprang ned och gick fram till Jofrid och tiggarna:
»Härbärge kunna de få i min stuga, Jofrid, och då blir det likaså gott att jag ger dem maten också. Här på gården ha vi icke förr nekat en medkristen husrum, när han bett om det i Guds namn.»
»Gör som eder tyckes, mor», svarade Jofrid, eldröd i ansiktet.
När Kristin fått se på stavkarlarna, var hon nära att ångra sitt erbjudande — alldeles utan skäl var det ej som den unga kvinnan haft olust att ha dessa människor på gården över natten. Gaute och husfolket voro borta på slåtter uppe vid Silsvattnet och skulle icke komma hem till kvällen; Jofrid var ensam hemma med fattighjonen, två gamla och två barn, och så Kristin och hennes tärna i gamlastugan. Och hur många sorters folk Kristin än var van att se i kringvandrande tiggarföljen — dessa gjorde henne illa till mods. Fyra av dem voro stora och starka unga karlar, tre rödhåriga med små, vilda ögon; de tycktes vara bröder, men den fjärde, som en gång hade fått båda näsborrarna uppsprättade och därtill saknade öron, bröt på målet, som om han vore utlänning. Så var det ytterligare två gamla, en liten krokig gubbe, gulgrön i ansikte, hår och skägg av smuts och ålder, med buken uppsvälld som av någon sjukdom — han gick på kryckor — och en gammal kvinna med huvudklädet alldeles genomdränkt av blod och var och full av sår på hals och händer. Kristin ryste, när hon tänkte på om denna skulle kommit vid Erlend. Men det var ju väl för de två eländiga gamla att tiggarföljet slapp vandra över Hammerås i natt.
Stavkarlarna tedde sig fridsamma nog. En gång, då den öronlöse försökte gripa tag i Ingrid, medan hon satte fram på bordet, reste Björn strax borst och morrade, För övrigt tycktes de modlösa och trötta — hade slitit ont och föga samlat, svarade de på husfruns fråga. Det blev väl bättre i Nidaros. Kvinnan blev glad, då Kristin gav henne ett bockhorn med god salva av renaste lammtalg och småbarns vatten — men när Kristin erbjöd sig att blöta upp hennes huvudkläde med varmt vatten och skänka henne en ren linneduk, så ville hon inte — jo, duken tog hon förstås.
Kristin lät emellertid Ingrid, den unga tärnan, lägga sig innerst i sängen. Ett par gånger under nattens lopp morrade Björn, men annars var allt stilla, Strax efter midnatt sprang hunden mot dörren och gav till ett par korta gläfsanden — Kristin hörde ridande ute på tunet och förstod att det var Gaute, som kom hem. Hon gissade att Jofrid hade sänt bud efter honom.
Kristin lade rikligt i säckarna åt dem nästa morgon, och tiggarna hade inte kommit stort längre än ut genom gårdsgrinden, då hon såg att Jofrid och Gaute voro på väg mot hennes stuga.
Kristin slog sig ned och tog upp sin ten, hälsade vänligt på sina barn, när de stego in, och frågade Gaute om höet. Jofrid fnyste — gästerna hade lämnat efter sig en frän lukt i stugan. Men svärmodern låtsade som om hon ingenting märkte. Gaute skruvade på sig och tycktes ha svårt för att framföra sitt ärende, Då tog Jofrid till orda:
»Det är en sak, mor, som jag tycker att vi nu helst borde tala om. Jag förstår att I finnen mig mera sparsam än det synes eder hövas husfrun i Jörundgård. Jag vet att I tänken så, att I tänken att jag minskar Gautes heder därmed. Nu vill jag icke tala om att jag var rädd i går kväll för att ta emot det där följet, eftersom jag satt ensam på gården med spädbarnet och några inhyseshjon, ty jag såg att det blev klart för er, så snart I fått se era gäster. Men jag har märkt förr också att I tycken jag är gnidig med mat och omild mot fattiga.
Jag är icke det, mor, men Jörundgård är icke längre hövdingasäte för en hirdman och rik man, liksom det var i eder fars och mors tid. Rikemans barn voren I, haden umgänge med rika och mäktiga fränder, rikt gift bleven I, och er make förde eder ut till ännu större makt och prakt än I vuxit upp i. Ingen kan vänta sig att I skolen fullt förstå på eder ålderdom hur mycket annorlunda det är ställt för Gaute, som har mistat farsarvet och skall dela hälften av er fars rikedom med många bröder. Men jag törs icke glömma att jag ej förde stort mera i boet än det barn jag bar under barmen och dryga böter för vännen min, eftersom jag samtyckt till hans brott mot mina fränder. Det kan bättras med tiden — men jag är ju skyldig att be Gud skänka min far ett långt liv. Vi äro unga, Gaute och jag, vi veta icke hur många barn vi kunna få — I skolen tro mig, svärmor, jag har icke annan tanke med min hushållning än min husbondes och våra barns bästa —»
»Jag tror det, Jofrid.» Kristin såg allvarligt in i sonhustruns upphettade ansikte. »Och aldrig har jag lagt mig i din hushållning, och aldrig nekat till att du är en duktig kvinna och en god, trofast hustru åt min son. Men du får låta mig ställa med mitt, så som jag är van. Som du säger, jag är en gammal kvinna och duger ej längre till att lära något nytt.»
De unga förstodo att modern icke hade mera att säga dem och togo strax därpå avsked.
Som alltid måste Kristin ge Jofrid rätt — först. Men när hon
tänkte över saken, så tyckte hon i alla fall — nej, det var ingen
mening i att jämföra Gautes allmosor med hennes fars. Själagåvor
för fattiga och främmande som dogo i bygden, giftermålshjälp
till faderlösa flickor, ölgillena på faderns skyddshelgons dagar,
underhåll för sjuka och syndare, som ville besöka Sankt Olav —
inte om Gaute varit mycket rikare än han var, hade någon väntat
att han skulle åtaga sig sådana kostnader. Gaute tänkte ej mera
på sin Skapare än han var tvungen till; han var givmild och
godhjärtad, men Kristin hade märkt att hennes far hyste vördnad för
de fattiga, som han hjälpte, emedan Jesus valt en fattig mans
villkor, när han kom i köttet. Och fadern hade älskat hårt arbete och
tyckte att all handagärning blivit hedrad därigenom att Guds
moder Maria ville vara en arbetande kvinna, som spann för födan åt
sig och de sina, ehuru hon var rikt folks dotter och härstammade
från konungar och överstepräster i Judaland.
Två dagar därefter, tidigt på morgonen, medan Jofrid ännu gick
halvklädd och Gaute låg i sängen, kom Kristin in till dem. Hon
bar klänning och kappa av grå vadmal, hade en bredbrättad, svart
filthatt på huvudet och starka skodon på fötterna. Gaute blev
blodröd, när han såg modern i denna dräkt. Kristin sade att hon ville gå till Nidaros, till Sankt Olavs fest, och bad sonen se till hennes
hus så länge.
Gaute avrådde ivrigt, han ville att hon åtminstone skulle låna hästar och följesven, ta med sig sin tärna — men hans tal var, så som man kan vänta sig av en man, när han ligger naken i sängen inför sin mors ögon, utan mycken myndighet. Kristin hade sådant medlidande med hans förvirring att hon i en hast sade sig ha haft en dröm.
»Jag längtar också att återse dina bröder —.» Men i detsamma måste hon vända sig bort; ännu hade hon knappt vågat uttala i sitt hjärta hur hon drogs mot och ängslades för återseendet med de båda äldsta sönerna —.
Gaute ville nödvändigt följa modern ett stycke till vägs. Medan han klädde sig och fick en matbit, satt Kristin och skrattade och lekte med liten Erlend — han kvittrade nymornad och yrvaken. Till farväl kysste hon Jofrid, och det hade hon aldrig gjort förr. På tunet var allt husfolket församlat — Ingrid hade berättat att Kristin husfru ville gå pilgrimsgång till Nidaros.
Kristin tog den tunga, järnskodda pikstaven i handen, och då hon icke ville rida, så lade Gaute hennes klövjesäck över hästen och drev den framför sig.
Uppe på kyrkbacken vände Kristin sig om och såg ned på sin gård — så vacker den låg i den daggiga, solfyllda morgonen. Älven lyste vit. Folket stod kvar ännu — hon kunde urskilja Jofrids ljusa klänning och huvudkläde och barnet som en röd fläck på hennes arm. Gaute såg att moderns ansikte bleknade av sinnesrörelse.
Vägen bar uppåt genom skog i skuggan av Hammeråsen. Kristin gick så lätt som en ungmö. Hon och sonen talade ej mycket med varandra. Och när de hade gått i två timmar, kommo de dit där vägen svänger åt norr utmed Rostkampen och hela Dovrebygden ligger norrut under en. Då sade Kristin att nu skulle inte Gaute följa henne längre, men först ville hon sitta litet och vila.
Nedanför dem låg dalen med älvens vitgröna slinga och gårdarna som små gröna klutar i skogsliderna. Men högre upp buktade mossarna bruna och lavgula mellan fjällsidorna med gråa rasblock och nakna toppar, fläckiga av snö. Molnskuggor vandrade över dalen och vidderna, men i norr var det klart bland fjällen; bergskropp efter bergskropp hade kastat av sig dimkappan och blånade, den ena bortom den andra. Och Kristins längtan drog med molnflockarna norrut på den långa väg hon hade framför sig, ilade över dalen, in bland de spärrande storfjällen, uppför de branta vildmarksstigarna övre vidden. Några dagar till, så var hon på färd ned genom Trondheimens vackra, gröna dalar, följde älvarnas lopp fram mot den stora fjorden. Hon ryste inför minnet av de kända bygderna vid sjön, där hon färdats i ungdomen. Erlends sköna gestalt rörde sig för hennes syn med skiftande hållning och miner, snabbt, dunkelt, som om hon såg honom speglad i rinnande vatten. Till sist skulle hon komma fram på Feginsbrekka, vid marmorkorset — så låg köpstaden där vid mynningen mellan den gråa floden och det gröna Strind; på älvstranden den väldiga, ljusa kyrkan med svindlande torn och gyllne flöjlar, med aftonsolens brand i rosen mitt på bröstet. Och långt in i fjorden, under Froscas blå berg, låg Tautra, lågt och mörkt likt en valrygg, med kyrktornet som styrfena. Åh, Björgulf min, åh, Nåkkve —.
Men när hon såg sig tillbaka över axeln, kunde hon ännu se litet av hembygdsfjället nedanför Hövringen. Det låg i skuggan, men hennes vana öga kunde urskilja var sätervägen gick genom skogen. De gråa toppar som reste sig över skogsmattan kände hon igen — de omgåvo Silbornas gamla sätermark. Locklåtar ljödo från fjället — några granna, höga toner, som dogo bort och kommo igen — det lät likt barn, som öva sig i att blåsa i lur. Fjärran bjällerklang — och älvbruset, som ljöd dovt, och skogens djupa suckar i den stilla, varma dagen. Kristins hjärta skalv av oro i stillheten.
Det drog henne som hemlängtan framåt, som hemlängtan tillbaka mot eden och gården. Bilder myllrade för hennes öga — av vardagliga händelser: hon såg sig själv springa med vallhjonen på stigen genom den glesa skogen söderom deras säter — en ko de gått ned sig i myren — solen sken klart; då hon stod ett ögonblick och lyssnade, kände hon sin egen svett bränna huden. Hon såg tunet därhemma i snöyra — en gråvit ovädersdag, skymmande mot vild vinternatt — hon blåste nästan tillbaka in i förstugan, då hon öppnade dörren, stormen tog andan ifrån henne, men där döko de fram, två oformligt nedsnöade bylten till män i skinnkoltar: Ivar och Skule kommo hem. Skidorna sjönko djupt ned i den stora snödriva, som alltid samlade sig tvärsöver tunet, när det blåste från nordväst. Då blev det alltid höga drivor på två ställen på tunet — och med ens var det som om hon måste tänka på dessa två drivor, som hon och allt gårdens folk hade klagat över var vinter — det var som om hon blivit dömd att aldrig se dem mera.
Det var som all denna längtan skulle spränga hennes hjärta — den rann hit och dit som blodströmmar, sökte sig väg till alla de ställen i det vidsträckta landet där hon levat, till alla hennes söner som vankade kring i världen, till alla de döda hon hade under mullen —. Hon undrade — månne hon var »feg»? Så hade hon aldrig känt förr —.
Då såg hon att Gaute satt och stirrade på henne. Och hon log hastigt och ursäktande — nu var det på tiden att de sade farväl och hon gick vidare.
Gaute ropade på sin häst, den hade gått betande framåt den gröna stigen. Han sprang efter den, kom tillbaka, och de togo avsked av varandra. Kristin hade redan säcken över axlarna, sonen satte foten i stigbygeln — då vände han sig om och tog ett steg fram mot henne:
»Mor!» Ett ögonblick såg hon ända till bottnen in i hans rådlösa, skamsna ögon. »I haven nog icke — I haven nog icke varit riktigt nöjd detta sista år — mor, Jofrid menar väl, hon har stor vördnad för er — ehuru jag nog borde sagt henne mera om vad slags kvinna I ären och varit i alla edra dagar —»
»Hur kommer du på sådana tankar, Gaute min?» modern talade milt och undrande. »Väl vet jag själv att jag icke är ung mera, och gammalt folk skall vara svårt att göra till lags, men så lastgammal är jag likväl icke ännu att jag ej har vett att förstå dig och din hustru. Det vore illa, om Jofrid skulle gå och tro det vara tacklös strävan, allt vad hon gjort för att spara mig arbete och omsorg. Tänk då icke sådant om mig, min son, att jag icke skulle inse din hustrus dygd eller din trofasta, sonliga kärlek — har jag icke visat det så mycket som I rimligtvis haden kunnat vänta, så får du ha överseende med mig och minnas att gamla människor äro sådana —»
Gaute stirrade på modern med öppen mun —: »Mor —» Så brast han i gråt, lutade sig mot hästen och stod och skakade av snyftningar.
Men Kristin förblev fast; hennes röst förrådde ingenting annat än undran och moderlig godhet.
»Gaute min, ung är du till åren, och det är ju så att du alltid varit mitt skötebarn, som din far plägade säga. Men likväl får du icke ta detta så min son, nu då du är husbonde själv därhemma och myndig man. Skulle jag ha vandrat till Romaborg eller Jorsala, så — men stor fara kommer näppeligen att möta mig på denna färd — följe finner jag nog, vet du, om icke förr, så när jag kommer till Toftar. Därifrån gå nu pilgrimsskaror varje morgon vid denna tid —»
»Mor, mor — förlåt oss! Så som vi togo all makt och myndighet ur edra händer, sköto eder undan i en vrå —»
Kristin skakade på huvudet med ett litet leende: »Jag är rädd att I, mina barn, hållen mig för mycket härsklysten kvinna —»
Gaute vände sig mot henne; då tog hon hans hand i sin ena och lade den andra på hans axel, medan hon ännu en gång bad honom tro att hon icke var otacksam mot honom eller Jofrid, och Gud vare nu med honom. Så vände hon honom mot hästen och gav honom skrattande ett knytnävsslag mellan skuldrorna som lycka till. Hon stod och såg efter honom, tills han försvann i sluttningen. Så vacker han såg ut på den stora svarta hästen!
Det blev så underligt med henne — allt utom sig förnam hon så orimligt skarpt, den solmättade luften, furuskogens heta doft, pipet av småfåglar i gräset. Ibland såg hon in i sig själv, i bilder, såsom man under stark feber kan tro sig se sådant inom sig — inuti henne var ett tomt hus, alldeles ljudlöst, mörkt och med en lukt av att stå öde. Synen växlade — en strand vid lågvattensstånd, från vilken sjön dragit sig långt tillbaka, ljusa, nötta stenar, högar av mörk, död tång, allehanda drivgods —.
Så sköt hon påsen bättre tillrätta, grep sin stav och gav sig på vandring ned mot dalen. — Var det ej meningen att hon skulle komma hit mera, så var det ju Guds vilja, gagnlöst att vara rädd. Men det var väl snarast det att hon blev gammal —. Hon gjorde korstecknet och gick raskare på — längtade i alla fall efter att hinna ned i liden, där vägen gick mellan gårdar.
På en enda kort sträcka kunde man från allfarvägen se husen på Haugen överst i fjällbandet. Hennes hjärta började bulta vid den tanken.
Som hon hade tänkt, mötte hon flera pilgrimer, när hon vid
slutet av dagen kom till Toftar. Nästa morgon voro de en liten skara,
som styrde kosan till fjälls.
En präst med sin sven och två kvinnor, hans mor och syster, voro till häst och kommo snart långt före fotgängarna. Kristin kände ett styng i sitt hjärta, när hon såg efter den andra kvinnan, som red mellan sina två barn.
I hennes sällskap voro två äldre bönder från en liten gård här på Dovre. Så var det två yngre män från Oslo, hantverkare i köpstaden, och en bonde med sin dotter och hennes man, helt unga människor; de förde med sig de ungas barn, en liten mö, väl halvtannat år gammal, och hade en häst, som de turade om att rida på. Dessa tre voro från en bygd långt söderut i landet, som hette Andabu — Kristin visste inte var det var. Första kvällen bad Kristin att få se på barnet, ty det grät och gnällde oupphörligt — det såg ynkligt ut med stort, skalligt huvud och klen, slankig kropp, det kunde varken tala eller sitta upprätt ännu. Modern tycktes skämmas för det — och då Kristin nästa morgon erbjöd sig att bära dottern en stund för henne, fick hon också hålla ut — den andra gav sig av långt i förväg; hon tycktes vara en harmor. Men de voro mycket unga, både hon och hennes man, knappt aderton år gamla, och hon kunda väl vara trött på att bära det tunga barnet, som alltid grät och grinade. Morfadern var en ful, trumpen och tvär, halvgammal karl, men det var han som hade velat fara till Nidaros med dotterdottern, så han tycktes då ha hjärta för henne. Kristin gick sist i skaran med honom och de två franciskanermunkarna — och hon förargade sig över att Andebumannen aldrig kunde erbjuda munkarna att få låna hästen — varenda människa kunde se att den unga munken var förfärligt sjuk.
Den äldre, broder Arngrim, var en liten trind man med runt, rött och fräknigt ansikte, livliga, bruna ögon och rävröd hårkrans kring skallen. Han pratade utan uppehåll, mest om det armod vari de levde, barfotamunkarna i Skidan — deras orden hade nyligen fått en gård i den staden, men de voro så utfattiga att de knappt kunde upprätthålla gudstjänsten, och den kyrka de ämnade bygga fingo de väl aldrig uppförd. Skulden lade han på de rika nunnorna i Gimsöy, som förföljde de fattiga tiggarbröderna med avund och agg och hade en rättstvist pågående med dem; med flytande tunga berättade han de värsta saker om nunnorna. Kristin tyckte föga om att höra munken tala så, och hans redogörelse för att deras abbedissa skulle vara okanoniskt vald och att nunnorna försovo sig, skvallrade och förde otuktigt tal vid bordet i refektoriet, tycktes henne föga troligt — ja, om en syster sade han rent ut att folk trodde inte hon hållit sitt renlevnadslöfte. Men Kristin såg att broder Arngrim eljest var en godhjärtad och hjälpsam man. Han bar det sjuka barnet långa sträckor, när han märkte att Kristin var trött i armarna; och när det skrek för illa, började han springa inåt vidden, med kåpan högt lyft, så att enriset piskade hans svarta, ludna ben och träskvattnet skvätte ur pölarna i myrmarken, medan han hojtade och skrek på modern att nu måste hon vänta, för barnet var törstigt. Så sprang han tillbaka till den sjuke broder Torgils; mot honom var han som den ömmaste och kärleksfullaste far.
Med den sjuke munken var det omöjligt att hinna fram till Hjerdkinn i natt, men de båda Dovreborna hade reda på en stenkoja vid ett vattendrag litet längre söderut här i trakten, och så gingo pilgrimerna dit. Kvällen hade blivit kall under tiden. Det var sidlänt utmed vattnet, och vit dimma ångade från myrarna, så att björkskogen dröp av dagg. En liten måneskära stod västerut över topparna, nästan lika blekgul och matt som luften, Oftare och oftare måste broder Torgils stå stilla; han hostade, så det var en ynkedom att höra. Broder Arngrim stödde honom under tiden, torkade honom över ansiktet och om munnen efteråt, visade Kristin sedan sin hand och skakade på huvudet — den var blodig av den andres upphostning De funno kojan, men den hade ramlat. Så letade de reda på ett lugnt ställe och gjorde upp ett bål. Men de stackars människorna söderifrån hade inte trott att fjällnatten skulle vara så isande kall. Kristin tog fram ur sin säck den kappa som Gaute hade nödgat henne att ta med, för att den var särskilt lätt och varm — av köpkläde, fodrad med bäverpäls. När hon svepte in broder Torgils i den, viskade han — han var så hes att han knappt hade någon röst i behåll — att barnet gärna kunde få ligga hos honom inne i den. Så fick han det intill sig, det gnällde, och munken hostade, men emellanåt sovo de likväl båda två.
En del av natten vakade Kristin med den ena Dovrebon och broder Arngrim och passade på elden. Det gulvita skenet flyttade sig norrut — fjällvattnet låg vitt och stilla längre ut, fiskar gingo upp till ytan och slogo ringar — men under bergstoppen på andra sidan speglade sjön svart mörker. En gång ljöd ett otäckt, skällande skrik över till dem från det hållet — munken ryckte till och tog de båda andra hårt i armen. Kristin och bonden trodde att det var något djur — då hörde de att sten rullade, som om någon gick bland rasblocken därborta, och ett nytt rop ljöd som av en grov mansröst. Munken började läsa högljutt: »Jesus Kristus Soter», urskilde hon, och »vicit leo de tribu Juda»[24] — då hörde de att en dörr slog igen borta i berget.
Det började gry, uren på andra sidan och björkdungarna framträdde, — då avlöstes de av den andra Dovrebon och Oslomannen. Det sista Kristin tänkte, innan hon somnade nära bålet, var att skulle de göra så små dagsresor — och en penninggåva måste hon ju ge tiggarmunkarna, när de skildes — så blev hon nog tvungen att be om mat i gårdarna, när de kommo ned i Gauldalen.
Solen stod redan ganska högt, och morgonvinden lät små byar gå som mörka strimmor över vattnet, när de frusna pilgrimerna samlade sig kring broder Arngrim, medan han läste morgonbönerna. Broder Torgils satt hopkrupen med skallrande tänder och kämpade för att hålla tillbaka hostan, under det han mumlade med. När Kristin såg de två askgrå munkkåporna, som morgonsolen lyste på, kom hon ihåg att hon drömt om broder Edvin — hon kunde ej minnas vad, men hon kysste knäböjande munkarnas händer och bad dem välsigna pilgrimsskaran.
Av bäverkappan hade de andra pilgrimerna förstått att Kristin
icke hörde till småfolk. Och då hon kom att nämna att hon hade
färdats kungsvägen över Dovre fjäll två gånger förut, så blev hon
som ett slags ledare för skaran. Dovreborna hade aldrig varit längre
inåt fjällen än till Hjerdkinn, och Vikborna voro ju alldeles
obekanta här.
Till Hjerdkinn kommo de redan före vespertiden, och efter gudstjänsten i kapellet gick Kristin ut i fjället ensam. Hon ville finna reda på den stig som hon gått med sin far och det ställe vid bäcken där hon suttit med honom. Det fann hon inte, men hon trodde sig ha funnit den höjd på vilken hon gått upp för att se efter honom, när han red ifrån henne. Fast de små höjderna här utmed detta stråk voro varandra synnerligen lika.
Hon låg på knä i mjölonriset uppe på den rundade toppen. Sommarkvällen började bli skum — björkliderna uppåt småbergen, gråa rasblock och bruna myrsträckor flöto samman, och över den vidsträckta fjällmarken välvde aftonhimlen sin bottenlöst djupa och klara skål. Den speglade sig vit i alla stillastående vatten, bruten och blekare speglade sig himlaglansen i en liten fjällbäck, som skummande och orolig ilade över stenar och fann utlopp på de ljusa grusstränderna kring en liten tjärn utåt myren.
Åter kom den över henne, den underliga, feberliknande inre synen — bäcken tycktes henne en bild av hennes eget liv, där hon rastlöst ilat genom det timligas vildmark, rest sig i upprört brus vid varje sten som hon skulle över — endast svagt och brutet och blekt förmådde det eviga ljuset spegla sig i hennes liv. — Men det dagades dunkelt för modern att i ångesten och smärtan och kärleken — var gång syndens frukt hade mognat till sorg — var det som hennes jordbundna och självrådiga själ lyckats fånga en återglans av det himmelska ljuset —.
Hell och säll, Maria, full av nåd! Välsignad du bland kvinnor och välsignad ditt livs frukt, Jesus, som svettades blod för vår skull —.
Medan hon läste sina fem Ave till minne av återlösningens smärtfyllda mysterier, kände hon att det var med sina sorger hon tordes söka hägn under Guds moders mantel. Med sorgen över de barn, som hon mist, med de tyngre sorgerna över varje slag som drabbat hennes söner, utan att hon förmått göra bot för dem. Maria, den fullkomliga i renhet, i ödmjukhet, i lydnad för Faderns vilja, hade sörjt mest av alla mödrar, och hennes misskund skulle varsna det svaga och bleka återskenet i en syndig kvinnas hjärta, som hade brunnit av het och härjande älskog och alla de synder som rymmas i älskogens natur — trots och olydnad, förhärdad oförsonlighet, egensinne och högmod — en moders hjärta var det likafullt —.
Kristin gömde ansiktet i sina händer. Ett ögonblick tycktes det henne mera än hon kunde bära att hon nu var skild från dem alla — alla sina söner.
Så läste hon det sista Paternoster. Hon mindes sitt avsked från fadern här på detta ställe, för så många år sedan, sitt avsked från Gaute för två dagar sedan. Av barnslig tanklöshet hade hennes söner kränkt henne — lika gott, hon visste att om de också hade kränkt henne så som hon kränkt sin far, med syndig vilja — det hade dock aldrig kunnat förändra hennes hjärtelag mot dem. Det var lätt att förlåta sina barn —.
»Gloria patri et filio et spiritui sancto», läste hon och kysste korset, som hon en gång fått av sin far, ödmjukt tacksam för att hon nu kände att trots allt, trots hennes förvillade sinne, hade dock även hennes oroliga hjärta kunnat fånga en klok glimt av den kärlek hon sett speglad i sin fars själ, så klart och stilla som den ljusa himlen nu återskimrade från den stora tjärnen ute på vidden.
Nästa dag var vädret så grått och kallt blåsigt, med dimma och
regnskurar, att Kristin knappt tordes gå vidare med det sjuka
barnet och broder Torgils. Men munken själv var den ivrigaste — hon
förstod att han var rädd att han skulle dö innan han kom till Nidaros, Så gåvo de sig på väg inåt vidden, men dimman var ibland
så tät att Kristin inte tordes gå nedåt de tvärbranta stigar med
stup både över och under, som hon mindes ledde till själastugan
i Drivdalen. Därför gjorde de upp ett bål, när de kommit överst i
hålvägen, och redde sig till vila för natten. Efter aftonbönen
berättade broder Arngrim en vacker saga om ett skepp i sjönöd, som
bärgades genom en abbedissas förbön till Jungfru Maria — hon lät
morgonstjärnan gå upp över havet.
Munken tycktes ha fattat förkärlek för Kristin. Medan hon satt vid bålet och vyssjade barnet, för att de andra skulle få sova, flyttade han sig intill henne och började med viskande röst berätta om sig själv. Han var son till en fattig fiskare, och när han var i fjortonårsåldern, miste han far och bror på sjön en vinternatt, men själv räddades han av ett annat båtlag. Detta hade tyckts honom likna ett järtecken, och så hade han dessutom blivit rädd för sjön; så hade han kommit på den tanken att han skulle bli munk. Men ännu i tre år hade han måst stanna hemma hos sin mor, och de hade svultit och slitit ont, och rädd var han alltid i båt — men så blev systern gift, och hennes man övertog stugan och andelen i båten, och han kunde få gå till minoriterna i Tunsberg. Där hade han först fått höra speord om sin ringa börd — men gardianen var snäll och tog honom i sitt beskydd. Och sedan broder Torgils Olavsson kommit in i brödraskapet blevo alla munkarna mycket frommare och fridsammare, ty han var så from och saktmodig, ehuru han var bäst ättad av dem alla, av en rik bondesläkt borta i Slagn — och hans mor och systrar voro så givmilda mot klostret. Men sedan de kommit till Skidan och sedan broder Torgils blivit sjuk, hade allt blivit mycket tyngre igen. Broder Arngrim lät Kristin förstå att han undrade över att Kristus och Maria läto vägen vara så stenig för sina fattiga bröder.
»De valde fattigdomen själva, medan de levde på jorden», svarade Kristin.
»Det är lätt för dig att säga, rik kvinna som du visst är», sade munken förargad. »Aldrig har du väl frestat att gå födolös —», och Kristin måste svara att så var det —.
När de kommo ned i bygderna och vandrade genom Updal och
Soknadalen, fick broder Torgils både rida och åka sträckor av
vägen, men han blev svagare och svagare, och Kristins följe växlade
ständigt, ty folk gick ifrån dem, men nya pilgrimer kommo efter.
När hon hann till Staurin, voro inga andra kvar av dem med vilka
hon gått över fjället än de två munkarna. Och på morgonen kom
broder Arngrim gråtande till henne och sade att broder Torgils haft
svår blodspottning i natt; han kunde inte gå vidare — nu kommo
de väl för sent till Nidaros och fingo ej vara med om festen.
Kristin tackade bröderna för ressällskapet, för andlig vägledning och hjälp på färden. Broder Arngrim tycktes bli överraskad av den rikliga avskedsgåvan, ty hans ansikte lyste upp — nu skulle hon få en gengåva av honom: han drog fram ur sin säck en ask med några brev uti. På dem stod skriven en vacker bön och därunder alla Guds namn; det hade lämnats plats på pergamentet till att pränta den bedjandes namn.
Kristin förstod själv att det var orimligt att munken skulle kunna känna till något om henne, vem hon varit gift med och hennes mans öde, även om hon nämnde sitt farsnamn. Likväl bad hon honom endast skriva: Kristin änka.
Ned genom Gauldalen valde hon stigarna i utkanten av
bygderna, ty hon tänkte att om hon mötte folk från storgårdarna, så
kunde det lätt hända att någon kände igen den forna husfrun på
Husaby, och hon visste knappt själv varför hon så ogärna ville det.
Dagen därefter steg hon på skogsstigarna uppåt åsen till den lilla
kyrkan på Vatsfjället, som var helgad åt Johannes Döparen, fast
folk däromkring kallade den för Sankt Edvins.
Kapellet stod i en uthuggning mitt i täta skogen; det och höjden bakom speglade sig i en damm, ur vilken den hälsobringande källan flöt. Ett träkors stod vid bäcken, och runtomkring lågo kryckor och käppar, på buskarna omkring hängde trasor av gamla bindor.
Det var en liten inhägnad kring kyrkan, och grinden var stängd. Kristin knäföll utanför och tänkte på när hon satt därinne med Gaute i sitt knä. Då var hon klädd i siden, en i skaran av de praktfullt klädda stormännen och kvinnorna från bygderna häromkring. Sira Eiliv stod alldeles bredvid och höll Nåkkve och Björgulf i händerna, i folkmängden utanför voro hennes tärnor och svenner. Då hade hon bett så brinnande: kunde detta sjuka, eländiga barn få människovett och hälsa, så skulle hon ej önska mera — inte ens att själv bli fri från det onda i ryggen, som plågat henne alltsedan tvillingarnas födelse.
Hon tänkte på Gaute, hur vacker och käck han satt där på den stora svarta hästen. Och hon själv — icke många kvinnor i hennes ålder, nära det halva århundradet, njöto sådan hälsa, det hade hon då märkt på sin fjällfärd. Herre, giv mig endast detta och detta och detta — så skall jag tacka dig och icke bedja om mera än detta och detta och detta —.
Hon hade väl aldrig bett Gud om annat än att han skulle låta henne få sin vilja fram. Och alltid hade hon fått vad hon ville — helst. Och nu satt hon här med ett förkrossat hjärta — icke för att hon syndat mot Gud, utan för att hon var missnöjd med att hon fått följa sin egen vilja till vägens ända.
Hon hade icke kommit till Gud med sin krona och icke med sin synd och sin sorg — icke så länge världen ännu ägde en droppe sötma att blanda i hennes bägare. Men nu kom hon, nu då hon hade erfarit att världen är som ett tavernhus — den som icke har mera att ge ut, han blir visad på dörren.
Kristin kände ingen glädje över sitt beslut — men hon tyckte att det ej var hon själv som beslutat. De fattiga som kommit in i hennes stuga hade kommit för att kalla henne ut. En annan vilja än hennes egen hade fört henne in i skaran av fattiga och sjuka och bjudit henne gå med dem, bort från det hem där hon hade styrt som husfru och mor till män. Och när hon nu samtyckte utan alltför stor ovillighet, så visste hon att hon gjorde det, för det hon förstått att Gaute skulle trivas bättre, om hon var borta från gården. Hon hade fogat ödet efter sin vilja, hon hade fått ett sådant liv, som hon velat — sönerna kunde hon icke dana efter sin vilja, de voro som Gud hade skapat dem och deras egen vilja krävde, mot dem kom hon till korta. Gaute var en god bonde, god make och trofast far, en duktig man och lika hederlig som folk är mest — men ett hövdingsämne var han icke, hade ej heller en sådan håg att han längtade efter vad hon hade åtrått för honom. Men han höll tillräckligt av henne för att det skulle plåga honom, när han visste att hon väntade sig annat av honom. Därför ville hon nu be om huld och hem, ehuru det smakade hennes högmod illa att komma så utarmad, så hon ingenting ägde att offra.
Men hon kände att hon skulle komma. — Granskogen uppåt höjden stod och insöp det silande solljuset och susade sakta, den lilla kyrkan låg stilla och stängd och svettades tjärdoft. Längtansfullt tänkte Kristin på den döda munken, som hade tagit hennes hand och fört henne in under skenet från Guds kärleks mantel, när hon ännu var ett menlöst barn, sträckt ut handen för att leda henne hem från villostigarna gång på gång, både medan han levde här på jorden och sedan — Och med ens mindes hon så levande sin dröm om honom den förlidna natten på fjället:
Hon hade drömt att hon stod i solsken på tunet till en eller annan storgård, och broder Edvin kom gående från stugudörren. Han hade händerna fulla med bröd, och när han kom fram till henne, bröt han av ett stort stycke och gav henne — hon förstod att hon hade måst göra som hon tänkt, bedja om allmosor, när hon kom ned i bygderna, men så hade hon kommit i följe med broder Edvin på ett eller annat sätt, de två gingo tilllsamman och tiggde —. Men ibland visste hon att drömmen hade en dubbel betydelse, gården var icke endast en storgård, den tycktes henne betyda ett heligt ställe, och broder Edvin hörde till husfolket där, och det bröd han kom och räckte henne var ej bara tunnbröd såsom det såg ut — det betecknade hostian, panis angelorum, och hon mottog änglarnas föda ur hans hand. Och nu avgav hon sitt löfte inför broder Edvin.
V.
Så var hon framme till slut. Kristin Lavransdotter satt och vilade i en höstack vid vägen nedanför Sionsborgen. Solen sken och det blåste; det stycke av ängen, där det ännu icke var slaget, böljade rött och blankt som silke med blommande gräs. Så röd var ängen endast här i Tröndelagen. Nedanför kunde hon se en glimt av fjorden, mörkblå med skummkammar; friskt, vitt sjöskum stänkte upp mot klipporna hela vägen, så långt hon såg stranden under det skogsgröna stadsnäset.
Kristin drog ett djupt andetag. Det var i alla fall skönt att vara här igen, skönt, fast det också var underligt att veta att nu skulle hon aldrig mera härifrån. De gråklädda systrarna ute i Reins kloster följde samma regel, Sankt Bernhards regel, som bröderna i Tautra. När hon steg upp i otta och gick till kyrkan, så visste hon att nu gingo också Nåkkve och Björgulf till sina platser i munkarnas kor. Så kom hon ändå att framleva sin ålderdom i gemenskap med ett par av sina söner — fast icke på det sätt hon hade tänkt.
Hon drog av sig hosor och skor, tvättade sina fötter i bäcken. Inne i Nidaros ville hon gå barfota.
Bakom henne på stigen uppåt slottsberget väsnades några pojkar — de höllo på uppe under portkastellet och försökte om de kunde finna någon väg in i det förfallna fästet. När de varseblevo henne, började de ropa ohöviska ord ditned, medan de skrattade och stojade. Hon låtsade ingenting höra, tills en liten pojkbyting — åtta år kunde han väl vara — rullade sig nedför den branta vallen och nästan dunkade till henne, under det han ropade några fula ord, som han på okynne upprepade efter de äldre. Kristin vände sig mot honom och sade småleende:
»Du behöver icke skrika så, för att jag skall förstå att du är en trollunge, jag ser nog att du har hjul på broken din —»
När pojkarna märkte att kvinnan svarade, kommo de sättande hela skocken. Men de tystnade och blevo skamsna, då de märkte att det var en äldre kvinna i pilgrimsdräkt och då hon icke bannade dem för deras råa ord utan satt och såg på dem med stora, klara, lugna ögon och ett litet skälmaktigt leende kring munnen. Hon hade ett runt, magert ansikte med bred panna och liten, buktig haka; hon var solbränd och mycket rynkig under ögonen men såg ändå inte särskilt gammal ut.
Så togo de djärvaste av pojkarna till att prata och fråga för att dölja sin och de övrigas förvirring. Kristin kände sig så skrattlysten — dessa pojkar tycktes henne likna hennes egna vildbasare, tvillingarna, när de voro små, fast hon hoppades till Gud att så smutsiga i munnen hade nu väl aldrig hennes varit. Dessa tycktes vara barn till småfolk från köpstaden.
Och när den stund kom som hon längtat efter under hela färden, när hon stod under korset på Feginsbrækka och såg ned på Nidaros, blev det ej så att hon fick samla sin själ till andakt och eftertanke. Alla stadens klockor stämde upp i detsamma och ringde till vesper, men pojkarna pratade i munnen på varandra och skulle peka ut allt vad hon såg. — Tautra kunde hon ej se, ty det gick kastbyar över fjorden inåt Frosta med svepande regnskurar och tjocka.
Mitt i klungan av barn gick hon nedför de branta stigarna genom Steinbergen — och nu ljödo koskällor och vallhjonens locklåtar runtomkring — korna drevos hem från stadens allmänning. Vid porten i fästningsverket ovan Nidareid måste Kristin och hennes unga följeslagare vänta, medan boskapen drevs igenom — vallhjonen hojtade, ropade och grälade, oxar stångades, kor trängdes med varandra, och pojkarna nämnde vem som ägde den eller den stuten. Och när de voro genom porten och gingo inåt mot gränderna, fick Kristin mer än nog att göra med att se efter var hon skulle sätta sina nakna fötter bland kokakorna på den upptrampade väg där kreatursflocken dragit fram.
Några av pojkarna följde henne oombedda ända in i Kristkyrkan. Och när hon stod i den skumma pelarskogen och såg framåt mot ljusen och guldet i koret, drogo pojkarna hela tiden i den främmande kvinnan och skulle visa henne allt — de brokiga ljusfläckar som solen genom rosenfönstret kastade in mellan valven, gravstenarna på golvet, pällarna av dyrbara tyger över altarena — alla sådana ting som mest falla barn ögonen. Kristin fick ingen ro att samla sina tankar — men vart ord gossarna sade väckte den dova längtan i hennes hjärta — efter sönerna först och främst, men också efter gården, boningshusen, uthusen, boskapen — moderns arbete och moderns husfrudöme.
Hon hade kvar motviljan för att bli igenkänd av någon som varit bland hennes och Erlends vänner förr i världen. De brukade alltid vara i sina stadsgårdar under festen och ha gäster hos sig — hon gruvade sig för att stöta på en skara av dem. Ulv Haldorsson måste hon uppsöka, ty han hade såsom hennes ombudsman skött om de gårdparter hon ännu ägde här nordanfjälls och nu ville ge för sitt provent i Reins kloster. Men nu hade han väl sina fränder från gården i Skaun hos sig, så hon fick vänta. Men hon visste att en man som hade tjänat bland Erlends krigsmän under hans sysslomannatid skulle bo i en liten gård ute på Bratören, han drev jakt på vitsiding och tumlare i fjorden och höll härbärge för sjöbönder. Här var överfullt i alla husen, svarades det henne, men så kom mannen själv, Åmunde, och kände genast igen henne, Det var underligt att höra honom ropa hennes gamla namn:
»Nu menar jag — är det Erlend Nikulaussons husfru från Husaby — hell och säll, Kristin — hur kan det bära till att du kommer hit till min gård!»
Han var bara glad åt att hon ville hålla till godo med sådant natthärbärge som han kunde bjuda henne, och han lovade att han själv skulle segla henne ut till Tautra dagen efter festen.
Till långt fram på natten satt hon ute på gården och samtalade med huskarlen, och det grep henne starkt då hon märkte, att Erlends forna män högt älskade och hedrade minnet av sin unge hövding — Åmunde nyttjade flera gånger det ordet om honom: ung. Genom Ulv Haldorsson visste de om hans olyckliga död, och Åmunde sade att han aldrig mötte någon av sina gamla stallbröder från Husaby-tiden, utan att de drucko för sin djärve husbondes minne — och två gånger hade några av dem gjort ett sammanskott och låtit läsa själamässa över honom på hans dödsdag. Åmunde frågade mycket om Erlendssönerna, och så frågade Kristin efter gamla bekanta. Det blev midnatt innan hon kom i säng bredvid Åmundes hustru — han hade nödvändigt velat att de båda skulle utrymma sin säng åt henne, och till sist måste hon med tacksamhet ta emot åtminstone hans plats.
Nästa dag var Olavsvakan. Redan tidigt på morgonen gick
Kristin nere på stranden, såg på brådskan vid bryggorna. Hennes hjärta
började hamra, när hon fick se herr abboten från Tautra stiga i land
— men de munkar som följde honom voro alla äldre män.
Redan före nonstiden strömmade folk till Kristkyrkan, bärande och stödjande sina sjuka och krymplingar, för att få en sådan plats åt dem i långhuset att de kunde komma vid skrinet, när det bars ut i procession nästa dag efter högmässan.
När Kristin kom in mellan de salustånd som slagits upp utanför kyrkogårdsmuren — där såldes mest mat och dryck, vaxljus och hyenden, flätade av säv eller björkkvistar, att lägga under sig på kyrkgolvet — träffade hon på Andebufolket, och hon tog då barnet, medan den unga kvinnan fick sig en dryck mungott. I detsamma kom de engelska pilgrimernas tåg med sång och fanor och tända ljus; i den förvirring som uppstod, när det skulle igenom de sammanpackade människomassorna vid salustånden, tappade Kristin bort Andebuborna, och sedan kunde hon inte återfinna dem,
Länge irrade hon hit och dit i utkanten av folkträngseln och vyssjade det skrikande barnet. När hon lade dess ansikte in mot sin hals och smekte det för att trösta det, sökte det med munnen och sög sig fast i hennes hud; hon förstod att det var törstigt, och nu visste hon sig ingen råd. Modern tycktes det fåfängt att leta efter, hon måste gå nedåt gatorna och höra om hon kunde få litet mjölk till det. Men när hon kom ut på Övre Langstræte och ville gå norrut, blev det omigen stor trängsel — söderifrån kom ett ryttarfölje, och samtidigt tågade borgarsvennerna från kungsgården in på platsen mellan kyrkan och korsbrödragården. Kristin trängdes in i den närmaste gränden, men också här färdades ridande och gående mot kyrkan, och trängseln blev så svår att hon till sist måste rädda sig upp på en stenmur.
Luften över henne fylldes av klockklang — från domkyrkan ringdes nona hora, Barnet slutade att skrika vid ljudet — såg upp mot himlen, och det kom en glimt av förstånd i dess slöa ögon — det smålog litet. Rörd böjde den gamla modern sig ned och kysste det arma krypet. Då såg hon att hon satt på stenmuren kring den humlehage som hörde till Nikulausgården, deras gamla stadsgård.
— Hon skulle väl känna den murade skorstenen upp genom torvtaket — baksidan av deras boningshus. Närmast henne lågo byggnader tillhörande det sjukhus som till Erlends stora förargelse hade fått rätt att använda hagen tillsammans med dem.
Hon tryckte den främmande kvinnans barn till sitt bröst, kysste och kysste det. Då vidrörde någon hennes knä —.
— En munk i predikarbrödernas vita kåpa och svarta hätta. Hon såg ned i ett gulblekt, fårat gubbansikte — en infallen, smal och lång mun, två stora, bärnstensgula ögon, som lågo djupt insjunkna.
»Kan detta vara — är det du själv, Kristin Lavransdotter!» Munken lade de korslagda armarna på muren och borrade ned huvudet mellan dem. »— Är du här!»
»Gunnulv!» Han flyttade på huvudet, så att det rörde vid hennes knä, där hon satt: »Tyckes det dig så underligt att jag är här —.» Då rann det henne i hågen att hon satt på muren till den gård som först varit hans och sedan hennes eget hem, och hon tyckte det var i alla fall underligt.
»Men vad är det för ett barn du har i knät — det är nu väl icke Gautes son, den där?»
»Nej —» vid tanken på lilla Erlends friska, ljuva ansikte och starka, välskapade kropp tryckte hon det lilla eländiga främmande barnet intill sig, överväldigad av medömkan: »Det är barnet till en kvinna som jag hade följe med över fjället.»
— Men då dagades det för henne vad Andres Simonsson hade sett i sin barnsliga visdom. Full av vördnad såg hon på den ynkliga varelse, som låg i hennes famn.
Men nu grät barnet igen, och hon måste allra först fråga munken om han kunde säga henne var hon skulle få någon mjölk till det. Gunnulv förde henne öster om kyrkan till Predikarliv och skaffade henne mjölk i en skål. Medan Kristin matade sitt fosterbarn, samtalade de med varandra, men det gick underligt trögt.
»Så lång tid har gått, och så mycket har hänt sedan sist», sade hon sorgset. »Och tunga vore de väl också för dig att bära, de tidender du sporde om din bror?»
»Gud nåde hans arma själ!» viskade broder Gunnulv uppskakad.
Först då hon frågade om sina söner i Tautra, talade Gunnulv något mera, Med hjärtlig glädje hade konventet tagit emot dessa två noviser, som härstammade från landets bästa ätter. Nikulaus tycktes äga så härliga själsgåvor och gjorde sådana framsteg i lärdom och gudsfruktan, att abboten måste minnas hans härliga ättefader, kyrkans rikt utrustade stridsman, biskop Nikulaus Arnesson. Det var den första tiden. Men någon tid sedan bröderna blivit invigda hade Nikulaus artat sig mycket illa och vållat stor oro i klostret. Gunnulv visste inte så noga orsakerna — en var att abbot Johannes icke ville tillstädja att de unga klosterbröderna finge prästvigas före sitt fyllda trettionde år, och han ville icke frångå denna regel beträffande Nikulaus. Och då den vördiga fadern tyckte att Nikulaus läste och grubblade mera än hans andliga mognad tillät och nedbröt sin hälsa med fromhetsövningar, så ville han skicka in honom till en av klostrets gårdar på Inderön, för att han där i lydaktighet under någon av de äldre munkarna skulle plantera en apelgård. Då skulle Nikulaus ha brustit ut i trots mot abboten, ha beskyllt sina bröder för att genom vällevnad förfara klostrets ägodelar, för lättja i sin gudstjänst och för ohöviskt tal. Det mesta av denna sak kom ju icke utanför konventet, sade Gunnulv, men han skulle också ha satt sig till motvärn mot den broder som abboten ålagt att aga honom. En tid bortåt hade han legat i klostrets carcer, visste Gunnulv, men till sist hade han fallit till föga, då biskopen hotade med att skilja honom från broder Björgulf och skicka den ena av dem till Munkabu — det var nog den blinda brodern som satte upp honom. Men då blev Nikulaus botfärdig och spak.
»Det är faderns art, som är i dem», sade Gunnulv bittert. »Annat var ej att vänta än att mina brorsöner skulle ha svårt för att lära lydnad samt visa ostadighet i en gudelig föresats —»
»Det kan lika gärna vara deras morsarv», svarade Kristin sorgset. »Olydnad var min huvudsynd, Gunnulv — och ostadig var jag också. I alla mina livsdagar har jag längtat både efter att gå den rätta vägen och att följa mina egna villostigar lika väl —»
»Erlends villostigar, menar du», sade munken mörkt. »Icke en gång allenast lockade min bror dig, Kristin, utan jag tror han lockade dig var dag du levde med honom. Glömsk gjorde han dig, så att du icke mindes när du tänkte tankar som du måste blygas över, att för Gud, den allvetande, kunde du icke dölja vad du tänkte —.»
Kristin stirrade rätt framför sig.
»Nu vet jag icke, Gunnulv, om du har rätt — icke vet jag om jag någonsin har glömt att Gud såg in i mitt hjärta, och dess större är väl min synd. Likväl är det icke så, som du kanske tror, att jag mest tarvat att skämmas för min okyska lust och för min svaghet, men mera för att mina tankar om min make mången gång voro beskare än ormaetter. Men det sista måste väl komma efter det första — du var den som sade mig det en igång, att de som mest åtrått varandra med den hetaste älskog, de ända med att vara liksom två ormar, som bita varandra i stjärten.
Men det har varit min tröst i dessa år, Gunnulv, så ofta som jag tänkte på att Erlend måste träda inför Guds dom, ohulpen av kyrkans sakrament, nedstött med vrede i hjärtat och blod på händerna — att han blev icke sådan som du sade och som jag blev. Han gömde icke mera på vrede och orätt än han gömde andra ting. — Gunnulv, han var så fager, och han såg så fredsäll ut, när jag hade klätt hans lik — jag vet att Gud den allvetande vet: Erlend har aldrig burit agg till någon människa och icke för någon sak.»
Brodern såg på henne med vitt uppspärrade ögon. Så nickade han.
Om en stund frågade munken:
»Vet du att Eiliv Serksson är präst ute på Rein och nunnornas ombudsman?»
»Nej?» sade Kristin jublande lycklig.
»Jag trodde det var därför du hade valt att gå in där», sade Gunnulv. Strax efteråt talade han om att han måste gå tillbaka till sitt kloster.
Den första nocturnen hade börjat, när Kristin kom in i kyrkan.
I långhuset och omkring alla altaren var det trängsel av folk, men
en kyrkotjänare, som såg att hon hade ett mycket sjukt barn på
armen, tog och knuffade henne framför sig genom mängden, så
att hon kom ända fram bland krymplingarna och de allra sjukaste,
som voro lägrade mitt i kyrkan under huvudtornets valv med god
utsikt till koret.
Månghundrade ljus brunno i kyrkan — kyrkobetjäningen tog emot pilgrimernas ljus och satte dem på de höstackformade småtorn, fullsatta med ljushållare, som stodo uppställda ned igenom kyrkan. Allteftersom dagsljuset dog bort bakom de brokiga glasrutorna, värmdes kyrkan av ångan från det brinnande vaxet, men småningom fylldes den också av den sura stanken från de sjukas och fattigas trasor.
När körsången tonade under valven och orgelbrus, flöjter och trummor och strängaspel ljödo, förstod Kristin varför kyrkan kallades skepp — i det väldiga stenhuset tycktes alla dessa människor vara ombord på ett fartyg, och sången var som brus från ett hav, på vilket det bars. Emellanåt lade det sig till ro som på stillnande dyningar, när en ensam mansröst lät en uppläst text ljuda ut över massorna.
Ansikte vid ansikte, som blevo blekare och tröttare, allteftersom vakonatten led. Nästan ingen gick ut mellan gudstjänsterna, i varje fall icke de som hade fått platser i kyrkans mittskepp. I stunderna mellan nocturnerna halvslumrade de eller bådo. Barnet sov nästan hela natten — ett par gånger måste Kristin vyssja det litet eller ge det mjölk ur en träflaska, som Gunnulv hade skaffat henne från klostret.
Mötet med Erlends bror hade rivit upp hennes inre på ett underligt sätt — sedan varje steg på vägen hit norrut hade fört henne närmare och närmare hem till minnet av den döde. Hon hade tänkt föga på honom de sista åren, medan hennes strävan för de uppväxande sönerna unnade henne liten tid att minnas sitt eget öde — men tanken på honom hade dock alltid varit liksom strax bakom henne, fast hon icke hade tid att vända sig om mot den. Nu tyckte hon sig se sin själ under dessa år; den hade levat så som folk lever på gårdarna under det bråda sommarhalvåret, när man flyttar ut ur storstugan och bor på burloftet. Men man går och springer förbi vinterstugan hela dagen, tänker aldrig på att gå ditin, fast det bara är att lyfta klinkan och skjuta upp en dörr. Och när man äntligen en dag får ett ärende dit, så har stugan blivit främmande och nästan högtidlig, därigenom att den fått en doft av ensamhet och stillhet —.
Men medan hon talade med den man, som var den siste i livet vilken kände till växelspelet mellan sådd och skörd i hennes samliv med den döde — då tycktes det henne att hon kommit att se ut över sitt liv på ett nytt sätt: som när man kommer upp på en höjd ovan hembygden, där man aldrig varit förr, och därifrån ser ner i sin egen dal. Varje gård och varje inhägnad, varje myr och varje vattendrag känner man, men man tycker sig nu se för första gången hur allt är beläget på den mark som bär bygden. Och genom denna nya syn hade hon med ens funnit ord som löste både hennes bitterhet mot Erlend och hennes ångest för hans själ, som for bort i bråddöden. Agg hade han aldrig känt; hon såg det nu, och Gud hade alltid sett det.
Så hade hon då äntligen nått så långt att hon tyckte sig se sitt eget liv liksom från de översta branterna vid en öppning i fjällen. Nu bar hennes väg nedåt mot den skumma dalen, men dessförinnan hade hon fått nåd att erfara, att i klostrets ensamhet och i dödens dörr väntade där på henne en som alltid sett människornas liv så som människornas bygder synas uppifrån fjällkanten. Han hade sett synden och sorgen och kärleken och hatet i människors hjärtan, såsom man ser de rika gårdarna och de fattiga torpen, dignande åkrar och obrukade ödeland, burna av samma mark. Och han hade stigit dit ned, hans fötter hade genomvandrat människornas riken, stått i borgar och i kojor, han hade samlat de rikes och de ringes sorger och synder och lyft dem högt upp med sig på ett kors. Icke min lycka och mitt övermod, utan min synd och min sorg, o käre Herre min —. Hon såg upp, dit där krucifixet stod upplyft, svindlande högt, inom triumfbågen.
Medan morgonsolen tände de höga, brokiga rutorna innerst i djupet av högkorets pelarskog och en glans som av röda och bruna och gröna och blå ädelstenar fördunklade ljusglansen från altaret och från guldkistan bakom, hörde Kristin den sista vigilian — ottesången. Texten vid denna gudstjänst visste hon handlade om Guds läkedomsjärtecken genurna hans kraft i hans trofaste riddare, konung Olav Haraldsson. Hon lyfte det främmande sjuka barnet upp mot koret och bad för det.
Men hon frös, så att hon hackade tänder, efter den långa vistelsen i den kalla kyrkan och kände sig matt och hungrig. Utdunstningen av de många människorna och den kväljande lukten av de sjuka och fattiga blandade sig med vaxljusoset och sjönk underligt fet och fuktig och tung ned över de knäböjande på golvet, kall i den kalla morgonstunden. Men en tjock och fryntlig bondkvinna, som hade setat och slumrat litet invid foten av pelaren strax bakom dem, med en björnfäll under sig och en annan över sina lama ben, vaknade nu och drog Kristins trötta huvud bort på sitt rymliga knä: »Vila litet nu, syster — du kan tarva det, tänker jag —»
Kristin somnade i den främmande kvinnans knä och drömde:
Hon steg in över tröskeln i den gamla arenstugan därhemma. Hon var ung och ogift, ty hon såg sina egna tjocka, bruna flätor, som hängde bara fram över hennes axlar. Hon var i sällskap med Erlend, ty han rätade just upp sig, sedan han stigit före henne in under dörrkarmen.
Vid härden satt hennes far och skaftade pilar — hade knäet fullt med knippen av sentråd, och på båda sidor om honom låg det högar av pilspetsar och tillspetsade skaft på bänken. I detsamma de trädde in, lutade han sig fram över glödhögen och skulle ta den lilla trebenta malmgrytan, som han alltid begagnade att smälta kåda i. Hastigt ryckte han handen till sig, skakade den i luften, och så stack han de brända fingertopparna i munnen och sög på dem, medan han vände huvudet mot henne och Erlend och såg upp på dem med rynkade ögonbryn och ett leende kring läpparna —.
Så vaknade hon med ansiktet vått av gråt.
Hon knäböjde under högmässan, då ärkebiskopen själv förrättade tjänsten framför huvudaltaret. Rökelsemolnen böljade genom den tonande kyrkan, där nu färgat solljus och vaxljusglans blandade sitt sken; den nya, kryddade rökelsedoften trängde igenom och förtog lukten av armod och sjukdom. Med hjärtat bristande fullt av samkänsla med skaran av arma och lidande, i vilken Gud ställt henne, bad hon i ett rus av systerlig ömhet för alla som voro fattiga med henne och ledo som hon själv hade lidit —.
»Jag vill stå upp och gå hem till min fader —.»
VI.
Klostret låg på en liten höjdsträckning nära fjorden, så att med de flesta vindar ljöd dånet av strandens bränningar genom suset av furuskogen, som täckte sluttningarna i norr och väster och skymde utsikten åt sjön.
Kristin hade sett kyrktornet över skogen, när hon seglade förbi här med Erlend, men färden ut till det nunnekloster hans ättefar hade stiftat — som Erlend några gånger hade nämnt att de borde företaga — hade aldrig blivit av. Hon hade inte varit i land vid Reins kloster, innan hon kom dit för att stanna.
Hon hade tänkt att livet här skulle vara likt det hon kände till från nunneklosterna i Oslo och Bakke, men här var mycket annorlunda och mycket mera stilla. Här voro systrarna sannerligen döda för världen. Fru Ragnhild, abbedissan, berömde sig av att det var fem år sedan hon varit in till köpstaden och lika länge sen någon av hennes nunnor hade satt foten utanför klostrets hank och stör.
Här voro inga barn som skulle uppfostras, och vid den tid då Kristin kom till Rein funnos där ej heller några noviser i klostret; det var så många år sedan någon ungmö hade sökt inträde i systerskapet, att den yngsta i konventet, syster Borghild Marcellina, redan varit vigd nunna i sex vintrar. Yngst till åren var syster Turid, men hon hade sänts hit i sitt sjätte år av farfadern, som var präst vid Klemenskyrkan, en mycket sträng och allvarlig man, och flickan hade haft förkrympta händer från födelsen och även eljest varit något vanför, så hon hade blivit invigd, så snart hon uppnått laga ålder. Nu var hon trettio år gammal, mycket sjuklig, men hon hade ett intagande ansikte, och från första dagen Kristin kom till klostret lade hon sig särskilt vinn om att tjäna henne, ty hon tyckte att syster Turid påminde om hennes egen lilla syster Ulvhild, som dog så ung.
Sira Eiliv sade att låg ätt borde väl icke vara något hinder för de mör som ville söka sig hit för att tjäna Gud. Men likväl hade det varit så, alltsedan klostret i Rein grundlades, att det var nästan bara döttrar eller änkor till högättade män från Tröndelagen som gåvo sig in här. Men under de onda och oroliga tider som rått i riket sedan salig kung Håkon Håläggs död tycktes fromheten ha blivit mycket mindre bland storhövdingarna — nu var det mest döttrar till stadsbor och välbärgade bönder som tänkte på att leva som nunnor. Och de sökte sig snarare till Bakke, där många av dem hade varit för att undervisas i gudsfruktan och kvinnlig handagärning, där systrarna mest härstammade från enkelt folk och där icke klausulen var så sträng och klostret icke låg så långt från allfarväg.
Emellertid var det icke ofta Kristin fick tillfälle att tala med Sira Eiliv, och hon förstod snart att prästens ställning i klostret var både ansträngande och ömtålig. Ehuru Rein var ett rikt kloster och systraskapet knappt räknade hälften så många nunnor som stiftelsen skulle kunnat föda, voro dess penningförhållanden i stor oordning, och det hade svårt att reda sig med sina utgifter. Men de tre sista abbedissorna hade varit mer fromma än världsligt visa kvinnor; likväl hade de och deras konvent hävdat, med näbb och klor, att de icke skulle lyda under ärkebiskopen — detta togo de så noga att de icke ens ville låta sig rådas av hans faderliga välvilja. Och deras ordensbröder från Tautra och Munkabu, som hade varit präster vid kyrkan, hade alltid varit gamla män, för att det icke skulle uppstå ont tal, men dessa hade icke varit mer än måttligt duktiga hushållare med klostrets timliga välfärd. När kung Skule byggde den vackra stenkyrkan och skänkte sin odalgård till kloster, uppfördes byggnaderna först av timmer, och de hade brunnit upp för trettio vintrar sedan. Fru Audhild, som var abbedissa på den tiden, började bygga upp dem igen av sten, från hennes tid voro även många förbättringar i kyrkan och den vackra konventsalen. Hon hade också gjort en färd till generalkapitlet vid ordens moderkloster, Tart i Burgund, och från den resan hade hon hemfört det härliga elfenbenstornet som stod i koret nära högaltaret — ett värdigt förvaringsrum för Herrens lekamen, kyrkans yppersta prydnad och nunnornas stolthet och käraste hjärteklenod. Fru Audhild dog med det vackraste rykte om fromhet och dygd, men oklok handel med egendomar under hennes tid hade skadat klostrets välstånd, och de senare abbedissorna hade icke haft förmåga att gottgöra skadan.
Hur det tillgått att Sira Eiliv kommit dit såsom präst och ombudsman fick Kristin aldrig veta, men så mycket förstod hon, att från första stund hade abbedissan och systrarna med ovilja och misstro tagit emot en sekularpräst,[25] och Sira Eiliv hade det så ställt för sig i Rein att han var nunnornas präst och själasörjare, skulle se till att bringa på fötter skötseln av klostrets gods och få ordning i dess räkenskaper, alltunder det han erkände abbedissans överhöghet, systrarnas självstyrelse, abbotens av Tautra granskningsrätt och höll vänskap med den andra prästen vid kyrkan, en munk från Tautra.
Hans ålder och rykte för ofläckad sedlig vandel, ödmjuk gudsfruktan och insikt både i kanonisk rätt och i landslagen lände honom väl till nytta, men han måste vara mycket varsam i allt sitt uppträdande. Tillsammans med den andra prästen och kyrkobetjäningen bodde han i en liten gård som låg nordost om klostret. Där härbärgerades också de munkar som en och annan gång kommo ut från Tautra i olika ärenden. När Nikulaus en gång blev vigd till präst, visste Kristin, att om hon levde så länge, så skulle hon en gång också få höra sin äldsta son läsa mässan här i kyrkan.
Kristin Lavransdotter hade först blivit intagen som proventkvinna.
Men sedan hon inför fru Ragnhild och systrarna, i närvaro av Sira
Eiliv och två munkar från Tautra, hade avlagt löfte om renlevnad,
lydnad mot abbedissan och systrarna och till tecken på att hon
avsade sig allt förfogande över jordiska ägodelar hade överlämnat
sitt sigill åt Sira Eiliv, som högg sönder det, fick hon bära en dräkt
lik systrarnas: gråvit ylleklänning, men utan skapular,[26] vitt lin och
svart slöja. När någon tid hade gått, var det meningen att hon
skulle begära att upptagas bland systrarna som vigd nunna.
Men ännu föll det sig svårt för henne att icke tänka för mycket på det som varit. För uppläsning under måltiderna i refektoriet hade Sira Eiliv skrivit om på norskt mål en bok om Kristi liv, som minoriternas general, den höglärde och fromme doktor Bonaventura, hade författat. Och medan Kristin hörde på, fylldes hennes ögon med tårar, när hon tänkte på hur säll den månde vara som kunde älska Kristus och hans moder, kors och smärta, fattigdom och ödmjukhet, såsom här var beskrivet — och så måste hon därjämte påminna sig den dagen på Husaby, då Gunnulv och Sira Eiliv hade visat henne den latinska bok som detta var skrivet efter. Det var en tjock liten bok, skriven på så tunt och skinande vitt pergament att hon aldrig trott att kalvskinn kunde beredas så fint, och det var de skönaste bilder och kapitelstavar i den, färgerna glödde som ädelstenar mot guldet. Under tiden omtalade Gunnulv skrattande — och Sira Eiliv instämde med sitt stilla leende — huru de genom detta bokköp blivit så utblottade på penningar att de måst sälja sina kläder och be om mat med allmosefolket i ett kloster, tills de fingo reda på att några norska andliga kommit till Paris, och hos dem fingo de då låna medel.
När systrarna efter ottesången gingo tillbaka till dormitoriet, stannade Kristin kvar i kyrkan. Sommarmornarna tycktes henne så sköna och ljuvliga härinne, men om vintern var det förskräckligt kallt, och hon var rädd i mörkret bland alla gravstenarna, ehuru hon oavvänt höll sina ögon fästa på den lilla lampa som alltid brann framför elfenbenstornet med hostian i. Men vinter eller sommar, medan hon dvaldes i sin vrå av nunnornas kor, tänkte hon på att nu vakade Nåkkve och Björgulf och bådo för sin fars själ. Och det var Nikulaus som hade bett henne läsa dessa böner och botpsalmer samtidigt med dem, varje morgon efter ottesången.
Alltid, alltid såg hon för sig dessa två, som hon sett dem den regngrå dag hon var ut till klostret. Då Nikulaus med ens stod framför henne där i samtalsrummet, underligt högrest och främmande i den gråvita munkdräkten, med händerna instuckna under skapularet, hennes son och likväl så förändrad. Det var mest hans likhet med fadern som grep henne så starkt — det var som att se Erlend i munkkåpa.
Medan de sutto och talades vid och hon måste berätta om allt som hänt på gården, sedan han for hemifrån, väntade och väntade hon. Till sist frågade hon ängsligt om inte Björgulf snart kom.
»Jag vet icke, mor», svarade sonen. Litet efteråt sade han: »För Björgulf har det varit en hård strid att taga sitt kors på sig och tjäna Gud —. Och det tycktes ängsla honom när han hörde att du var här — att alltför många tankar skulle bliva upprivna —»
Sedan satt hon bara dödsbedrövad och såg på Nikulaus, medan han talade. Han var mycket solbränd i ansiktet och hans händer voro märkta av arbete — han nämnde med ett litet leende att nu hade han i alla fall fått lära sig att styra en plog och bruka lie och skära. Hon sov ej om natten i härbärget och skyndade till kyrkan när det ringde till ottesång. Men munkarna stodo så att det endast var några få av dem vilkas ansikten hon kunde se, och hennes söner voro icke bland dessa.
Men nästa dag gick hon i örtagården med en lekmannabroder, som arbetade i den, och han visade henne de många sällsynta växter och träd för vilka den var namnkunnig. Medan de vandrade så, rämnade molnen, solen kom fram, och det ångade av selleri och lök och timjan, och de stora stånd av gula liljor och blå aklejor, som prydde hörnen av sängarna, glittrade tunga av regndroppar. Då kommo hennes söner, de kommo bägge två ut genom den lilla välvda dörren i stenhuset. Och Kristin tyckte att hon kände en försmak av Paradisets fröjd, när hon såg de två högresta, ljusklädda bröderna komma ned mot henne på gången under äppleträden.
Eljest talade de icke mycket med varandra; Björgulf teg nästan hela tiden. Han hade blivit en kämpe till gestalt, nu då han var fullvuxen. Och det var som om den långa skilsmässan hade skärpt hennes syn — nu först förstod hon fullt och helt vilken kamp denne hennes son haft att utstå och förvisso ännu hade, medan han växte sig så stor och stark lekamligen, under det hans inre skarpsyn tilltog och han kände ögats syn avtaga —.
En gång frågade han efter sin fostermor, Frida Styrkarsdotter. Kristin berättade att hon blivit gift.
»Gud signe henne», sade munken. »Hon var en god kvinna — mot mig var hon en god och trofast fostermor.»
»Ja, jag tänker nästan hon var mera mor för dig, hon än jag», svarade Kristin bedrövad. »Föga märkte du av mitt modershjärta när du blev satt på så hårt prov i din ungdom.»
Björgulf svarade stilla:
»Jag tackar Gud för att fienden likväl aldrig lyckades förnedra mig till slik omanlighet att jag prövade edert modershjärta — ehuru väl jag kände det — men jag såg att I drogen redan så tungt lass — och näst Gud var det Nikolaus som frälste mig de gånger jag var nära att falla i frestelse —»
Det talades ej mera om detta, och ej heller om huru de trivdes i klostret eller att de skulle ha förbrutit sig och fallit i onåd. Men de tycktes bli mycket glada när de hörde moderns föresats att gå in i Reins kloster.
När Kristin efter denna bönetimma gick tillbaka genom
dormitoriet och såg systrarna, som sovo två och två på halmsäckar i
sängarna, iförda sina klänningar, som de aldrig avtogo, tänkte hon på
hur olik hon måste vara dessa kvinnor, vilka alltifrån ungdomen
endast hade tjänat sin Skapare. Världen var en herre som det icke
var lätt att undfly, när man en gång givit sig den i våld. Ja, hon
hade väl icke flytt från världen nu heller, hon hade blivit utvisad, så som en hård husbonde jagar ett utslitet tjänstehjon på dörren —
och nu hade hon blivit intagen här, som när en barmhärtig herre
tar i sitt hus en gammal tjänare och av misskund sätter honom till
litet arbete, medan han härbärgerar och föder den utslitna och
värnlösa gamla människan —.
Från nunnornas sömnhus förde en överbyggd svalgång bort till vävstugan. Kristin satt ensam och spann; Rein-nunnorna voro namnkunniga för sitt lin, och de dagar om sommaren och hösten då alla systrar och leksystrar gingo på arbete ute på linfälten voro som festdagar i klostret, men mest den dag då plantorna repades. Att bereda, spinna, väva och sy linet till kyrkskrudar var nunnornas huvudsyssla under arbetstimmarna. Här var ingen som skrev av och med målningar prydde böcker, såsom systrarna i Oslo under fru Groa Guttormsdotter hade gjort med så mycken skicklighet; och konstfärdig sömnad med silke och guldtråd övade de ej heller mycket.
Om en stund hörde hon ju gärna ljuden från gården som vaknade. Leksystrarna gingo till eldhuset för att laga mat till tjänstfolket; nunnorna rörde aldrig mat eller dryck förrän efter dagmässan, såvida de ej voro sjuka. När det ringde till prim, gick Kristin till sjukstugan, om några lågo där, för att avlösa syster Agata eller den av nunnorna som annars var där. Syster Turid, stackare, låg där ofta.
Sedan kunde hon snart börja glädja sig åt dagvarden, som följde efter den tredje bönetimman och mässor för klostrets tjänstefolk. Varje dag gladde sig Kristin lika mycket åt denna vackra och högtidliga måltid. Refektoriet var ett timmerhus, men likväl en ståtlig hall, och där åto alla kvinnor i klostret tillsammans — nunnorna vid det översta bordet, där abbedissan satt i högsätet, och de tre gamla fruar som hade provent här utom hon själv sutto också där, leksystrarna längre ner. När bönen var slut, mat och dryck inburos och alla åto och drucka under tystnad, med stilla, höviska later, medan ofta en av systrarna under tiden läste högt ur en bok, så tänkte hon att kunde människorna ute i världen njuta sina måltider med sådan heder och värdighet, då skulle de väl klarare inse att mat och dryck äro Guds lån, och de skulle unna sina medkristna bättre och tänka mindre på att skrapa åt sig och de sina. Men hon själv hade känt sig annorlunda till mods den tid hon redde sitt bord för en skara muntra, stojande män, som skrattade och bullrade, medan hundarna snokade under bordet, stucko upp nosen och fingo köttben eller slag, alltefter pojkarnas lynne.
Sällan kommo resande hit. En och annan skuta med folk från
hövdingesätena lade till, när de foro in och ut genom fjorden, och
män och husfruar med barn och ungdom gingo upp till Rein för
att hälsa på en frändekvinna bland systrarna. Så var det ombudsmännen från klostrets gårdar och fiskeplatser och bud från Tautra
då och då. Till de högtider som firades med mest prakt —
Jungfru Marias mässodagar, Kristi lekamens fest och Sankt Andreas
apostels dag — besökte folk från de närmaste bygderna på ömse sidor
om fjorden nunnornas kyrka, men eljest var det endast de av
klostrets avradsmän och arbetsfolk vilka bodde närmast som kommo dit
till mässorna. De fyllde inte mycket i den stora kyrkan.
Och så var det de fattiga — de ständiga allmosehjonen, som fingo öl och mat efter rikt folks testamenten om själabot på vissa dagar och även eljest vandrade upp till Rein, nästan dagligen, sutto vid eldhusväggen och åto, gingo fram till nunnorna, när dessa kommo ut på tunet, och började tala om sina sorger och plågor. Sjuka, krymplingar och spetälska färdades ut och in — här voro många som ledo av spetälska, men det var det alltid i strandbygderna, sade fru Ragnhild. Avradsmän kommo och bådo om lättnader och uppskov med jordlegan, och då hade de alltid mycket att förtälja om motgång och svårigheter. Ju eländigare och olyckligare dessa människor voro, desto mera öppet och oblygt talade de med systrarna om sina förhållanden, ehuru de gärna gåvo andra skulden för sina olyckor och förde fromma talesätt på läpparna. Det var ju inte så underligt om nunnornas samtal under deras ledighet och i vävstugan mycket rörde sig om dessa människors liv — ja, syster Turid röjde för Kristin, att när nunnorna i konventet skulle rådslå om handel och dylikt, så urartade samtalet ofta till skvaller om de människor som hade någonting att göra med saken. Kristin kunde nog märka på systrarnas ord att de ej kände till stort mera av det de talade om än vad de hört av ifrågavarande människor själva eller av lekmannatjänare som varit ute i bygden. De voro mycket godtrogna, vare sig deras underlydande talade väl om sig själva eller illa om sin granne — och då tänkte hon med harm på alla de gånger hon hört ogudaktiga lekmän, ja, till och med en tiggarmunk som broder Arngrim, skylla nunneklostren för att vara skvallerhålor och systrarna för att med begärlighet sluka rykten och otuktigt tal. Samma människor som kommo hit och tutade fru Ragnhild, eller vilken av systrarna de kunde komma åt, fulla med skvaller, klandrade nunnorna för att dessa sinsemellan talade om de rop som nådde dem, från den värld de själva övergivit. Det tycktes henne vara likadant som med talet om klosterkvinnornas vällevnad — det kom från folk som mången gång fått både en och två frukostar av systrarnas hand, medan Guds tjänstekvinnor fastade, bådo och arbetade, innan de alla möttes till den första högtidliga måltiden i refektoriet.
Kristin tjänade nunnorna med kärleksfull vördnad under den tid som föregick hennes egen invigning till nunna. Någon god nunna kunde hon väl aldrig bli, tänkte hon, därtill hade hon alltför mycket splittrat sin förmåga av samling och fromhet, men hon skulle bli så ödmjuk och trofast som Gud ville giva henne nåd till. Det var frampå sommaren år 1349, hon hade varit i Reins kloster två år och skulle upptagas till nunna före jul. Hon fick det glädjebudskapet att till invigningen skulle båda hennes söner få komma med hit ut i abbot Johannes’ följe. Broder Björgulf hade sagt, då han fick veta sin mors föresats:
»Nu slår min dröm in — jag har drömt två gånger i år att före jul skulle vi bägge se henne — ehuru alldeles så som det föresvävade mig kan det icke bli, ty i min dröm såg jag henne.»
Även broder Nikulaus hade blivit hjärtans glad. Men samtidigt sporde hon andra tidender om honom, som icke voro så goda. Han hade farit fram med övervåld mot några bönder inne vid Steinker — de lågo i träta med klostret om en fiskerätt, och då munkarna kommo över dem en natt, medan de höllo på att förstöra klostrets laxgård, hade broder Nikulaus misshandlat en man och kastat en annan i älven och samtidigt illa försyndat sig med svärjande.
VII.
Några dagar efteråt gick Kristin i furuskogen med några av nunnorna och leksystrarna för att skrapa lav till grönfärgning. Denna färglav är ganska sällsynt och växer mest på vindfällen och torra grenar. Kvinnorna skingrades därför snart i skogen och förlorade varandra ur sikte i dimman.
Redan i flera dagar hade detta underliga väder varat — vindstilla, tät tjocka, som såg märkvärdigt blågrå ut bortåt sjön och mot bergen, när den stundom lättade så pass att man kunde se litet utåt bygden. Emellanåt förtätade den sig till duggregn, dessemellan ljusnade det så mycket, att en vitaktig fläck syntes där solen stod inne i dimbergen. Men alltjämt rådde en underlig tung badstuguvärme, som var så märkvärdig här nere vid fjorden och särskilt vid denna årstid — det var två dagar före Nativitas Mariæ[27] — så att alla människor talade om vädret och undrade vad det kunde innebära.
Kristin svettades i den döda, fuktiga värmen och tanken på detta som hon hört om Nåkkve gjorde henne beklämd. Hon hade kommit ned i utkanten av skogen, till stängslet vid vägen upp från sjön, och medan hon stod där och skrapade färglaven av gärdsgården, kom Sira Eiliv ridande hemåt i dimman, Han stannade sin häst och sade några ord om vädret, och så kommo de i samtal. Då frågade hon prästen om han kände till detta med Nåkkve — ehuru hon visste det var förgäves; Sira Eiliv låtsade alltid som om han ingenting visste om inre angelägenheter i klostret på Tautra.
»Jag tror icke, Kristin, du behöver vara rädd för att han icke skall komma hit ut i vinter för den sakens skull», sade prästen. »Ty det är väl det du fruktar?»
»Det är mera än detta, Sira Eiliv. Jag är rädd att Nåkkve aldrig var ämnad till munk.»
»Menar du att du törs döma om dessa ting?» frågade prästen och rynkade ögonbrynen. Så steg han av hästen, band den vid gärdsgården och lutade sig in över stängslet, medan han såg fast och forskande på kvinnan. Kristin sade:
»Jag är rädd att det faller sig tungt för Nåkkve att böja sig under ordensreglerna — och han var så ung, när han gick i kloster, visste ej ännu vad han avsade sig och kände icke sin egen håg. Men allt det som tilldrog sig under hans uppväxt — att han miste farsarvet, och den ofrid han såg mellan sin far och mor — som ändade med Erlends död — vållade att han miste lusten att leva i världen. Men jag kunde aldrig märka att han blev from av det —»
»Du kunde icke det? — Det kan väl ha fallit sig lika tungt för Nikulaus som för mången annan god munk att böja sig under ordenstukt, het till sinnes är han och en ung man — för ung kanske för att kunna ha märkt, innan han vände sig från världen, att världen är en lika hård tuktomästare som någon annan herre och på ändalykten en herre utan misskund. Därom tänker jag du själv kan döma, syster —.
Och är det så, att Nåkkve gick in i klostret mera för sin brors skull än av kärlek till sin Skapare — så tror jag likväl icke att Gud skall låta det bli olönat att han tog korset på sig för sin brors skull. Guds moder Maria, som jag vet att Nåkkve hedrat och älskat allt. ifrån det han var en liten pilt, skall nog visa honom klart en dag att hennes son kom hit till denna världen för att bli hans broder och bära korset för honom —.
— Nej —», hästen gnäggade sakta med mulen mot prästens bröst, han smekte den, medan han sade halvt som för sig själv: »Alltifrån barnsben hade min Nikulaus märkeliga gåvor till att älska och att lida — jag tänker han nog kan väl vara väl skickad till munk.
Men du, Kristin», sade han och vände sig till henne, »du skulle nu ha sett så mycket, tyckes det mig, så att du kunde något tröstefullare förlita dig på Gud allsmäktig. Har du icke märkt ännu att han uppehåller varje själ, så länge själen icke släpper honom? Tänker du, barn som du är ännu på ålderdomen, kvinna, att Gud straffar synden, när du måste inhösta sorg och förödmjukelse, för det du följt din lusta och ditt övermod, in på vägar som Gud förbjudit sina barn att gå? Skulle du kalla det att du straffade dina barn, om de skållade sin hand, när de doppade den i den kokande vattukittel som du förbjudit dem att komma när, eller när den hala isen brast under dem, som du varnat dem för att gå ut på? Har du icke märkt varje gång den sköra isen brustit under dig — att du sjönk var gång du själv släppte Guds hand, och du blev bärgad upp ur djupet, var gång du åkallade honom! Var icke den kärlek som förenade dig och din köttslige fader, till och med när du trotsade honom och satte din egenvilja mot hans vilja, lika väl din tröst och hugsvalan, när du måste skörda frukten av din olydnad mot honom?
Har du ännu icke märkt, syster, att Gud hulpit dig var gång du bad, ehuru du bad med halv håg och skrymtande; att han givit mycket mera än du bad om! Du bar älskat Gud som du älskat din far, icke så högt som du älskat din egen vilja, men likväl så att du sörjde nog alltid när du skilde dig från honom — och så fick du den nåden att det spirade gott bland det onda du måste skörda av din trotsiga viljas utsäde —.
Dina söner — två av dem tog han till sig medan de voro menlösa barn; för dem behöver du aldrig rädas. Och de andra ha artat sig väl — om de nu icke artat sig så som du ville. Detsamma menade väl Lavrans om dig —.
Och din make, Kristin — Gud vare hans själ huld — jag vet att du har lastat honom i ditt hjärta bittida och sent för hans fåvitska självsvåld. Mig tyckes, det måste varit mycket hårdare för en stolt kvinna att minnas huru Erlend Nikulausson förde dig med sig genom skam och svek och blodskuld, om du en gång hade sett att den mannen kunde handla av kall beräkning. Och fast jag tror att det var lika mycket för det du var trofast i vrede och hårdhet såväl som i kärlek, du förmådde hålla fast Erlend så länge I båda levden — det var borta från ögat, borta från hjärtat med honom i alla ting, utom när det gällde dig. Gud hjälpe Erlend, jag är rädd, han hade aldrig vett att känna sann ånger för sina synder — men vad han syndade mot dig, det ångrade han likväl och sörjde över det. Den lärdomen våga vi väl tro att Erlend fått nytta av efter sin död.»
Kristin stod stilla och teg, och Sira Eiliv sade ej heller mera. Han löste tyglarna, hälsade »frid vare dig», steg till häst och red bort.
När hon något senare kom upp till klostret, mottog syster
Ingrid henne i porten med det budet att en av hennes söner kommit
för att besöka henne — Skule kallade han sig; han var vid
samtalsluckan.
Han satt och pratade med sitt båtfolk — sprang upp, när modern kom i dörren. Åh, hon kände sina egna på den raska rörelsen — litet huvud, högburet över breda skuldror, den långlemmade, smärta gestalten. Strålande gick hon honom till mötes — men hon tvärstannade och drog efter andan, då hon fick se hans ansikte — åh, vem hade så tilltygat hennes vackre son —!
Överläppen var liksom utkavlad — ett slag måste ha krossat den, och sedan hade den växt igen utdragen och tillplattad och förstörd, strimmad av vitblank ärrvävnad; munnen drogs på sned därav så att han alltid tycktes grina litet hånfullt — och näsbenet hade varit knäckt och hade växt ihop snett. Han läspade litet, när han talade — saknade en framtand, och en annan var blåsvart och död.
Skule rodnade under moderns blick: »Jag tror icke I kännen igen mig, mor?» Han skrattade litet och strök sig med ett finger över läppen — det behövde ju icke vara att han pekade på sitt lyte, kunde gott tydas som en tillfällig rörelse.
»Så länge ha vi väl icke varit skilda åt, min son, att din mor icke skulle känna igen dig», svarade Kristin lugnt och log obesvärat.
Skule Erlendsson hade kommit på en löpeskuta från Björgvin två dagar förut med brev till ärkebiskopen och slottsfogden i Nidaros från Bjarne Erlingsson. Senare på dagen gingo mor och son nere i trädgården under askträden, och nu då de kunde tala på tu man hand med varandra, berättade han modern nytt om sina bröder:
Lavrans var ännu på Island. — Modern hade inte ens vetat om att han farit dit. Jo, sade Skule, han hade träffat sin yngsta bror i Oslo förra vintern vid herremötet, han var med Jammælt Halvardsson. Men den svennen hade ju alltid haft håg för att komma ut och se sig om i världen, och så tog han tjänst hos Skålholt-biskopen och for ut —.
Ja, själv hade han följt med herr Bjarne in i Sverige och sedan på krigståget till Ryssland. Modern skakade stilla på huvudet — det hade hon ej heller vetat om! Skule hade trivts med det, skrattade han, — nu hade han då fått hälsa på de gamla vänner som fadern talat så mycket om — kareler, ingrer, ryssar. Nej, det vackra hederssåret var icke vunnet i ledung — han skrattade litet — ja, det var ett slagsmål; den karlen som gav honom det skulle aldrig behöva tigga sitt bröd. Eljest hade nog Skule inte vidare lust att berätta mer vare sig om detta eller om ledungen. Nu var han herr Bjarnes ryttarhövidsman i Björgvin, och riddaren hade lovat skaffa honom tillbaka några gårdar som hans far hade ägt i Orkladal och som nu lagts under kronan — men Kristin såg att Skules stora, stålgrå ögon mörknade så underligt, i detsamma han sade det. »Du menar att slikt löfte är icke stort att lita på?» frågade modern.
»Nej, nej», Skule skakade på huvudet. »Breven bli uppsatta i dessa dagar. Herr Bjarne har hållit allt vad han lovade, när jag tog tjänst under honom — han kallar mig frände och vän. Jag har mest en sådan ställning i hans gård som Ulv hade hemma hos oss» — han skrattade; det klädde icke hans misshandlade ansikte.
Men han var den vackraste man till gestalten, nu då han var fullt utvuxen — han bar en dräkt av nymodigt snitt, trånga hosor och ett åtsittande litet kothardi, som bara nådde mitt ned på låret och var knäppt med små mässingsknappar hela vägen ned framtill, och den visade nästan ohöviskt djärvt kroppens smidiga kraft. Det såg ut som om han gick i underplaggen, tänkte modern. Men pannan och de vackra ögonen voro icke förändrade.
»Du ser ut som om något tyngde dig, Skule», vågade modern sig fram med.
»Nej, nej, nej.» Det var bara vädret, sade han och ruskade på sig. Det var ett underligt, rödbrunt sken i dimman, där solen osynlig gick ned. Kyrkan stod underlig och mörk ovan trädgårdens kronor, flytande ut i ett leverrött dis. De hade måst ro in genom hela fjorden i vindstilla, sade Skule. Så ruskade han litet på sig igen och berättade mera om bröderna.
Han hade varit ett ärende söderut i landet för herr Bjarne i våras, så från Ivar och Gaute hade han färska nyheter, ty han hade ridit upp genom landet och dragit över fjällen från Våge hem till Västlandet. Ivar levde lyckligt; de hade två små söner på Rognheim, Erlend och Gamal, vackra barn. »Men på Jörundgård kom jag till barnsöl — och så menade Jofrid och Gaute att eftersom I ären död från världen nu, så kunde de kalla upp den lilla mön efter er; Jofrid är så stolt över att ha er till svärmor — ja, I len nu, men när I icke skolen bo i samma gård längre, så skolen I veta att Jofrid tycker det låter något att tala om ’min svärmor Kristin Lavransdotter’. Men jag gav Kristin Gautesdotter mitt bästa fingergult ty hon hade så fagra ögon att jag tror mest hon blir lik eder —»
Kristin smålog, tung till sinnes:
»Snart får du mig att tro, Skule min, att jag tyckes mina söner så berömlig och utan vank som gammalfolket plägar bli först när det är under mullen.»
»Tala icke, så, mor!» sade mannen underligt häftigt. Så skrattade han litet: »I veten gott att det ha alla vi bröder menat, alltsedan vi fingo brok på baken, att I ären den yppersta och mest storsinnade kvinna — ehuru I tryckten oss väl hårt under edra vingar mången gång, och så gåvo vi igen, kanske något hårt, innan vi sluppo ut ur redet —
— Men I haven då fått rätt i det att Gaute var hövdingsämnet bland oss bröder», sade han storskrattande.
»Du behöver icke håna mig för det nu, Skule», sade Kristin — och Skule såg att modern rodnade ungt och skärt. Men då skrattade han ännu mera:
»Det är sant, mor min — Gaute Erlendsson i Jörundgård har blivit en mäktig man i norddalarna. Han kom i slikt rykte genom brudrovet» — Skule skrattade med full hals; det klädde illa hans vanställda mun. »De kväda en visa om det, ja där sjunga de nu att han tog mön med järn och med stål, och han slogs med fränderna hennes tre dagar i ända uppå heden — och det gillet som herr Sigurd höll på Sundbu, då han blidkade fränderna med guld och med silver, det får också Gaute äran av i visan — men det tyckes icke skada vidare att det är lögn: Gaute råder över hela bygden och litet längre — och Jofrid råder över Gaute —»
Kristin skakade på huvudet med det lilla vemodiga leendet. Men hon blev ung i ansiktet, medan hon såg på Skule. Nu tycktes han henne mest lik fadern — den unge krigsmannen med det härjade ansiktet hade likväl mest av Erlends friska levnadsmod — och det att han så tidigt hade måst ta sitt öde i egna händer, hade givit honom en kylig fasthet i sinnet, som gjorde moderns hjärta så välgörande tryggt. Med Sira Eilivs ord i minnet förstod hon med ens att vilka farhågor hon hyst för sina självsvåldiga söner och hur hårdhänt hon ofta tagit itu med dem, för att hon pinats av ängslan för deras skull — så hade hon nog varit mycket mindre nöjd med sina barn om de varit tama och spaka.
Så frågade och frågade hon om sonsonen, liten Erlend — men honom hade nog Skule inte sett vidare på — jo, han var frisk och vacker och van att alltid få sin vilja fram.
Den ohyggliga färgen av levrat blod i dimman bleknade, och mörkret började falla på. Kyrkans klockor begynte ringa; Kristin och sonen reste sig. Då tog Skule hennes hand:
»Mor», sade han lågmält. »Minnes I att jag en gång burit hand på eder? Jag slängde ett bollträ i vrede, och det råkade eder vid ögonbrynet — minnens I? Mor, medan vi två äro ensamma, sägen mig att I haven till fullo tillgivit mig detta!»
Kristin drog ett långt andetag — ja, hon mindes. Hon hade sagt åt tvillingarna att rida upp till sätern i ett ärende — men när hon kom ut på tunet, gick hästen där och betade med klövsadeln på, och sönerna sprungo och slogo boll. Då hon strängt tillrättavisade dem härför, slängde Skule bollträt ifrån sig i vredesmod —. Men mest kom hon ihåg hur hon gick där och ögonlocket svullnade, så att ögat var alldeles igensvällt; bröderna sågo på henne och på Skule och undveko pojken som om han varit spetälsk — Nåkkve hade först utan förbarmande givit honom ett grundligt kok stryk. Och Skule drev omkring och satt och hängde, sjudande av trots och blygsel bakom den hårda, hånfulla minen. Men när hon om kvällen i mörkret stod och klädde av sig, kom han smygande — sade ingenting, men tog hennes hand och kysste den. Och när hon rörde vid hans skuldra, slog han armarna om halsen på henne och tryckte sin kind intill hennes — hans var sval och mjuk och litet rundad ännu, ett barns kind ännu, kände hon — han var bara barnet i alla fall, den egenrådiga, häftiga pojken —.
»Det har jag, Skule — så fullt att Gud allena vet det, för jag kan icke säga dig hur fullt jag förlåtit dig det, min son!»
Ett ögonblick stod hon med handen på hans skuldra. Då grep han kring hennes handled, tryckte den så att hon jämrade sig — i nästa ögonblick kastade han sig intill henne så innerligt ömt och så rädd och blyg som den gången.
»Sonen min — vad fattas dig?» viskade modern skrämd.
Hon kände i mörkret att han ruskade på huvudet. Så släppte han henne, och de gingo uppåt kyrkan.
Under mässan kom Kristin att tänka på att hon glömt kvar den
blinda fru Åsas kappa, när de suttit tillsammans på bänken
utanför prästdörren i morse. Efter gudstjänsten gick hon runt för att
hämta den.
Under dörrvalvet stodo Sira Eiliv med sin lykta i handen och Skule. »Han dog när vi lade till vid bryggen», hörde hon Skule säga, underligt vild och förtvivlad i rösten.
»Vem?»
Båda männen sprutto häftigt till, när de sågo henne.
»En av mitt skeppsfolk», sade Skule sakta.
Kristin såg från den ene till den andre. I lyktskenet skymtade hon deras ansikten, det låg en obegriplig spänning i dem, så att hon brast ut i ett ofrivilligt litet ångestrop. Prästen bet sig i underläppen — hon såg att hans haka darrade litet.
»Lika gott, min son, att du säger det till din mor. Bättre att vi alla göra oss redo, om Gud vill att också detta folk skall väckas med en så hård —». Men Skule gav till ett slags stönande och sade ingenting; då fortsatte prästen: »Det har kommit farsot till Björgvin, Kristin — Den stora helsot som vi sport rykten om — att den skulle härja ute i landen runtomkring i världen —»
»Den svarta pesten —?» viskade Kristin.
»Det är till ingen nytta, om jag skulle försöka säga er, hur det var i Björgvin, när jag for därifrån», sade Skule. »Det kan ingen tänka sig som icke har sett det. Herr Bjarne tog hårt i först för att kväva branden, där den bröt ut, borta i gårdarna kring Jonsklostret; han ville spärra hela nordnäset med borgsvennerna, fast munkarna i Mikaelsklostret hotade med bannlysning — Det kom ett engelskt skepp, som hade sjukan ombord, och han nekade dem att lossa laddningen eller gå i land; var man ombord på koggen dog och så lät han borra den i sank. Men något av godset hade redan förts i land, och några av stadsborna smugglade mera från fartyget en natt — och bröderna vid Jonskyrkan krävde att de döende skulle få själahjälp — När folk började dö runtomkring i staden, så var det gagnlöst, förstodo vi —. Nu är där icke ett liv i köpstaden, utan män som bära lik — alla, som kunna, rymma därifrån, men soten följer med dem ——»
»O, Jesus Kristus!»
»Mor — minnens I sista gången det var lämmelår hemma i Sil? Hopen som kvällde fram på alla vägar och stigar — minnens I då de lågo och dogo i var buske och ruttnade och förgiftade alla vattendrag med stank och smitta —!» Han knöt händerna; modern ryste:
»Herre, misskunna dig över oss alla — Lovad vare Gud och Maria mö att du likväl blev sänd hitupp, Skule min —»
Mannen skar tänder i mörkret:
»Vi sade så, vi också, mina män och jag, den morgon vi fått upp seglen och höllo utåt bukten. När vi kommo norrut i Moldösundet, sjuknade den första, Vi bundo stenar vid hans fötter och ett kors på hans bröst, när han var död, lovade honom en själamässa, när vi skulle komma till Nidaros, och kastade liket i sjön, Gud förlåte oss! Med de två nästa lade vi i land och skaffade dem själahjälp och gravgårdsfred — sin lott kan en man icke undfly likaväl. Den fjärde dog, när vi rodde in i älven och den femte i natt —»
»Är det nödvändigt att du far tillbaka till köpstaden?» frågade modern något efteråt. »Kanske du icke stannar här?»
Skule skakade på huvudet, skrattade glädjelöst:
»— Åh, snart tänker jag det blir detsamma var en är. Gagnlöst att rädas — rädd man är halvt död. Men Gud give jag vore så gammal som I, mor!»
»Ingen vet vad den blir förskonad för som dör i ungdomen», sade modern stilla.
»Tyst, mor! Tänken på den tid då I själv voren tre och tjugu Vrrat gammal — haden I velat gå miste om de år I levat sedan —?»
Fjorton dagar därefter såg Kristin för första gången en pestsjuk.
Ryktena om att digerdöden härjade i Nidaros och spred sig i
bygderna hade nått till Rissa — huru är ej gott att veta, ty folk höll
sig hemma, och var man rymde in i skog och myr, om han såg en
okänd färdeman på vägen; ingen öppnade sin dörr för främmande
folk.
Men en morgon kommo två fiskare upp till klostret bärande en man mellan sig i ett segel; när de i dagbräckningen kommit ner till sin båt, hade de funnit en främmande snäcka vid bryggan, och i denna låg karlen medvetslös — han hade hunnit med att göra fast sin båt, men icke att komma upp ur den. Mannen var barnfödd i ett hus under klostret, men hans släkt var bortflyttad från bygden.
Den döende låg i det våta seglet mitt på tunets gräsmatta, fiskarena stodo långt ifrån honom i samtal med Sira Eiliv. Leksystrar och tjänstekvinnor hade flytt in i husen, men nunnorna stodo i en klunga vid dörren till konventhuset — en skara skälvande, uppskrämda och förtvivlade gamla kvinnor.
Då trädde fru Ragnhild fram. Hon var en liten mager gumma med ett brett och platt ansikte och en liten rund, röd näsa som liknade en knapp; hennes stora ljusbruna ögon voro rödkantade och runno alltid litet.
»In nomine patris et filii et spiritus sancti», sade hon klart och tydligt, sväljde därpå ett tag. »Bären in honom i gäststugan —»
Och syster Agata, den äldsta av nunnorna, armbågade sig fram mellan de andra och följde obedd med abbedissan och männen, som buro den sjuke.
Kristin kom ditin frampå natten med ett läkemedel, som hon tillrett i fatburen, och syster Agata frågade om hon tordes stanna och passa på elden.
Hon tyckte själv att hon borde vara härdad — förtrogen som hon var med födelse och död, hon hade ju sett värre syner än denna — hon försökte påminna sig allt det värsta hon hade sett —. Den pestsjuke satt alldeles upprätt, ty han höll på att kvävas av den blodiga uppspottningen vid varje hostanfall — syster Agata hade hängt honom i en sele tvärs över det magra, gula och rödhåriga bröstet, och hans huvud hängde framåt, ansiktet var blyaktigt, blågrått, oavlåtligt skalv han i frossbrytningar. Men syster Agata satt lugnt och läste sina böner, och när hostan kom över honom, reste hon sig upp, tog honom om huvudet med ena armen och höll en kopp under hans mun. Den sjuke vrålade av plåga, rullade förskräckligt med ögonen, och till sist sträckte han ut en svart tunga långt ut ur svalget, medan hans nödrop dogo bort i ett ömkligt stönande. Nunnan tömde koppen i elden — och medan Kristin lade på mera enris och det våta riset först fyllde rummet med en skarp, gul rök och sedan fräste upp i lågor, såg hon syster Agata lägga kuddar och dynor tillrätta under den sjukes rygg och armhålor, torka hans ansikte och de bruna, såriga läpparna med ättikvatten och draga upp det nedsölade täcket kring hans kropp. Det var strax slut, sade hon till Kristin, han var redan kall, först hade han varit glödhet — men Sira Eiliv hade redan berett honom för färden. Så satte hon sig ned bredvid honom, sköt med tungan kalmusroten på sin plats innanför kinden och bad igen.
Kristin försökte övervinna den förskräckliga fasa hon kände. Hon hade sett folk dö en värre död — Men det var fåfängt — detta var pesten, Herrens straffdom över all människornas hemliga hjärtehårdhet, som endast den allvetande kände. Svindlande kände hon sig liksom gungad på ett hav, där alla bittra och vreda tankar som hon tänkt i denna världen höjde sig som en bölja bland tusen och bröts i rådlös smärta och jämmer. Herre, hjälp oss, vi förgås —.
Sira Eiliv kom in frampå natten. Han tillrättavisade skarpt syster Agata, för att hon icke följt hans råd att binda en linneduk, doppad i ättika, för mun och näsa. Hon mumlade retligt att det tjänade ingenting till — men nu måste både hon och Kristin göra som han befallde.
Prästens lugn och fasthet ingav Kristin ett slags mod — eller väckte en känsla av blygsel, hon vågade sig ut ur enrisröken och gick syster Agata tillhanda. Det stod en kväljande stank från den sjuke, som röken icke kunde döva — smuts, blod, sur svett och en rutten lukt ur hans hals. Hon kom ihåg Skules ord om lämmeltåget; ännu en gång kom den förskräckliga lusten att fly, fast hon visste att det fanns inget ställe dit man kunde fly från detta. Men när hon väl hade övervunnit sig till att ta i den döende, var det värsta över, och hon hjälpte till så gott hon kunde, ända tills han dragit sin sista suck. Då var han redan svart i ansiktet.
Nunnorna tågade i procession med relikerna, kors och brinnande vaxljus runt kyrkan och klosterhöjden, och allt som kunde krypa och gå i bygden följde med. Men få dagar därefter dog en kvinna inne vid Strömmen — och så bröt helsoten ut på en gång i varje byalag över hela trakten.
Död och fasa och nöd tycktes flytta folket in i en tidlös värld — det var ej mer än några veckor som gått, om man skulle räkna dagarna — och redan var det som om den värld som varit förut, innan pesten och döden vankade nakna kring landet, försvann ur folks minne, såsom kusten sjunker när man styr rätt ut till havs för strykande medvind. Det var som om ingen själv förmått fasthålla minnet av att en gång hade livet och arbetsdagarnas långa följd tyckts det säkra och nära och döden synts fjärran — eller kunnat föreställa sig att så skulle det bli en gång igen — om icke alla människor dogo ut. Men »vi skola alla dö», sade männen, som kommo med sina moderlösa små till klostret; några sade det slött och hårt, andra med gråt och jämmer; de sade det när de hämtade präst till döende, de sade det när de buro liken till sockenkyrkan därnere och till gravgården vid klosterkyrkan. Ofta måste de själva skotta igen graven — Sira Eiliv hade satt de män av lektjänarna som ännu voro kvar att bärga in säden från klostrets jord, och var han for i bygden, uppmanade han folk att få skörden under tak och hjälpa varandra att sköta boskapen, så att de icke skulle förgås av den hungersnöd som kunde komma, när farsoten en gång rasat ut.
Nunnorna i klostret mötte först hemsökelsen med ett slags rådvill fattning. De slogo sig ned på allvar i konventhuset, brände bål natt och dag i den stora, murade eldstaden, sovo och åto där. Sira Eiliv tillrådde att underhålla stora eldar på gårdarna och i alla hus där det var eldstad, men systrarna voro rädda för elden — de hade hört så många gånger av de äldsta systrarna om branden för trettio år sedan. Måltids- och arbetstimmar iakttogos ej, och de olika systrarnas ämbetsgöromål åtskildes icke längre, då främmande barn ständigt kommo och bådo om mat och hjälp. Sjuka buros in — det var mest välbärgat folk, som kunde köpa sig gravplats och själamässor i klostret, samt utfattiga och ensamma, som ingen hjälp kunde få hemma. De som varken voro fattiga eller rika lågo och dogo i sina hus, På några gårdar dog varenda människa. Men bönetimmarna hade nunnorna hittills kunnat iakttaga.
Den första av nunnorna som blev sjuk var syster Inga. Det var en kvinna vid Kristins ålder, nära det halva århundradet, men likväl var hon så rädd för döden att det var hemskt att se och höra. Frossbrytningarna kommo över henne i kyrkan under mässan, och hon kröp skälvande, med skallrande tänder, på händer och knän, medan hon tiggde och bad Gud och Jungfru Maria om sitt liv —. Strax efteråt låg hon i brinnande feber och jämrade sig, och blod svettades ut ur hennes hud. Kristin gruvade sig i sitt hjärta, hon kom nog att bli lika ömkligt rädd, när hennes tid blev. Det var icke bara detta att döden var viss — utan den förfärliga fasa som följde med pestdöden.
Så blev fru Ragnhild själv sjuk. Kristin hade undrat litet över att denna kvinna valts till en abbedissas höga ämbete — hon var en stillsam, något grinig gumma, olärd, utan större själsgåvor, tycktes det — men när döden lade sin hand på henne, visade hon att hon var sannerligen en Kristi brud. Henne slog sjukdomen med bölder — hon ville icke tillåta att ens hennes andliga döttrar blottade hennes gamla kropp, men under ena armen blev svullnaden till sist så stor som ett äpple, och hon fick bölder under hakan, de blevo stora och blodröda, till sist svartaktiga, hon led en outhärdlig plåga och glödde av feber, men så ofta hon var vid sans låg hon som ett föredöme i heligt tålamod, suckade till Gud att han måtte förlåta hennes synder och bad fagert och innerligt för sitt kloster och sina döttrar, för alla sjuka och sorgsna och för alla de själars frälsning, vilka nu måste fara hädan. Till och med Sira Eiliv grät, när han givit henne den sista smörjelsen — och hans egen fasthet och outtröttliga id mitt i allt detta elände hade eljest varit något att förundra sig över. Fru Ragnhild hade redan flera gånger lämnat sin själ i Guds händer och bett honom ta nunnorna i sitt värn — då började bölderna på hennes kropp att spricka. Men detta visade sig vara en vändning till liv — liksom folk även sedan tyckte sig märka att de som fingo sjukdomen med bölder blevo stundom helbrägda, men de som fingo den med blodspottning dogo alla.
Genom abbedissans föredöme och därigenom att de fått se en pestsjuk som icke avled, var det som om nunnorna fattat nytt mod. De måste nu själva mjölka och hålla snyggt i ladugården, själva laga sin mat och hämta hem enris och friskt barr att röka med — var och en fick göra vad som för tillfället var viktigast. De vårdade de sjuka så gott de kunde och lämnade ut läkemedel — teriak[28] och kalmusrot hade tagit slut, de delade ut ingefära, peppar och saffran och ättika mot smittan, mjölk och mat — brödet tog slut, och de bakade om natten — kryddorna togo slut, och folk måste tugga enbär och furubarr mot smittan. Den ena efter den andra av systrarna dukade under och dog, dödsklockorna ringde från klosterkyrkan och sockenkyrkan bittida och sent i den tunga luften, ty den onaturliga dimman blev liggande, det tycktes vara ett lönnligt samband mellan tjockan och farsoten. Ibland blev den till en frostimma, som strödde isnålar och halvfruset duggregn; rimfrost lade sig på marken — så blev det töväder och tjocka igen. Ett ont järtecken tycktes det folk att sjöfåglarna, som eljest höllo till i tusental längs den ström som går inåt bygden från fjorden och som liknar en flod, där den flyter genom de låga ängsmarkerna, men vidgar ut sig till en insjö med salt vatten norrom Reins kloster, de blevo nu borta med ens, men i stället kommo korpar i oerhörda massor — på varje sten längs vattnet sutto de svarta fåglarna i dimman och läto höra sitt otäcka kraxande, medan kråkflockar, så stora som ingen förr hade sett, slogo sig ned i alla skogar och dungar och flögo med hemskt skrän över det arma landet.
En och annan gång tänkte Kristin på sina egna — sönerna som voro spridda så vitt omkring, barnbarnen som hon aldrig skulle få se — liten Erlends gyllne nacke svävade för hennes syn. Men de syntes henne fjärran och bleka. Nu föreföll det nästan som om alla människor vore varandra lika nära och lika fjärran i denna nöd. Och så hade hon fullt upp att göra dagen lång — nu kom det väl till pass att hon var van vid allt slags arbete. Medan hon satt och mjölkade, stodo vanvårdade småbarn, som hon aldrig hade sett förr, plötsligt inne hos henne, och hon kom knappt ihåg att fråga dem var de voro ifrån eller hur det stod till hemma hos dem; hon gav dem mat och skaffade dem tak över huvudet i kapitelsalen eller på något annat ställe, där det brann eld, stoppade dem i säng i dormitoriet.
Med ett slags undran märkte hon att under denna olyckstid, då det mer än någonsin kunde vara av nöden att var människa vakade och bad, kunde hon nästan aldrig samla sig till bön. Hon kastade sig ned framför sakramentgömman i kyrkan, när hon fick ett ledigt ögonblick, men det blev endast ordlösa suckar och slött framsagda Paternoster och Ave. Hon visste ej själv att det nunneliknande i väsen och later, som hon tillägnat sig under dessa två år, mer och mer försvann och hon blev lik husfrun från förr i världen, allteftersom nunnornas skara krympte ihop, klosterordningen upplöstes och abbedissan låg där, svag och med tungan halvt förlamad — samtidigt med att arbetet växte för de få som ännu kunde utföra det.
En dag fick hon tillfälligtvis veta att Skule var kvar i Nidaros — hela hans skeppsmanskap hade dött eller rymt, och han hade ej kunnat få nytt folk. Han var frisk, men han hade slagit sig på ett vilt liv, såsom många unga människor i förtvivlan gjort. Den som var rädd var viss om döden, sade de, och så bedövade de sig med svirande och dryckjom, dobblade och dansade och gåvo sig i lag med kvinnor. Till och med ärbara borgares hustrur och ungmör av de bästa ätter lupo bort från sina hem i denna onda tid; i sällskap med porthustärnor festade de om på krogar och taverner bland förvildade män. Gud förlåte dem, tänkte modern, men det var som om hennes hjärta var för trött, för att hon skulle kunna sörja mycket över det.
Men också ute i bygderna var det mycket nog av synd och förvillelse. De hörde litet härom i klostret, men de hade ju ej heller tid att tala mycket där. Sira Eiliv, som for överallt till sjuka och döende, utan rast eller ro, sade dock en dag till Kristin att själarnas nöd var större än den lekamliga.
Så var det en kväll då de sutto kring eldstaden i konventsalen, den lilla flock av människor som levde kvar i Reins kloster. Fyra nunnor och två leksystrar, en gammal stallkarl och en halvvuxen pojke, två allmosekvinnor och några barn kröpo samman kring elden. På högsätesbänken, där ett stort krucifix skymtade i halvdagern mot den ljusa muren ovanför, låg abbedissan, och syster Kristin och syster Turid sutto vid hennes händer och fötter.
Det var nio dagar sedan det sista dödsfallet bland systrarna och fem dagar sedan någon dött i klostret eller de närmaste husen. Pesten tycktes vara i avtagande ute i bygden också, sade Sira Eiliv. Och för första gången på nära tre månader föll det som ett skimmer av frid och trygghet och trevnad över de tysta och trötta människor som sutto tillsamman. Gamla syster Torunn Marta lät sitt radband sjunka ned i knät och grep tag i handen på den lilla flickan som stod invid hennes knä:
»Vad menar hon månntro? Ja, barn, nu tycka vi oss se, att Guds moder Maria aldrig vänder sin misskund från sina barn.»
»Nej, det är icke Maria mö, syster Torunn. Hel är det. Då går hon ut ur denna bygd, både med räfsa och med kvast, när de blota menlös man i gravgårdsgrinden — i morgon är hon långt borta —»
»Vad kan hon mena?» frågade nunnan åter oroligt. »Tvi dig, Magnhild, sådant styggt, hedniskt snack du för, du vore värd att du fick smaka på riset Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.»
»Säg oss, vad detta är, Magnhild — var icke rädd» — syster Kristin stod bakom dem och frågade andlöst. Hon hade kommit ihåg, att hon hört i sin ungdom av fru Åshild om förfärliga, onämnbara, syndiga utvägar, som djävulen frestar förtvivlade människor att bruka —.
Barnen hade varit nere i dungen kring sockenkyrkan i skymningen, och några av pojkarna hade strövat omkring och kommit till en jordkoja, som var där; och så hade de lyssnat på några karlar, som höllo råd därinne. Det tycktes som om dessa män hade fångat en liten pojke, Tore, son till Steinunn på stranden, och i natt skulle de blota honom till pestgygran Hel. Barnen pratade ivrigt, stolta över att ha tilldragit sig de vuxnas uppmärksamhet. Det syntes ej falla dem in att tycka synd om den stackars Tore — han var nu också som ett avskum, gick och tiggde i bygden men aldrig i klostret, och när Sira Eiliv eller någon av abbedissans utskickade sökte upp hans mor, höll hon sig undan eller ville inte tala med dem, vare sig de bemötte henne kärleksfullt eller strängt. Hon hade levat i gränderna i Nidaros en tio år, men så fick hon en sjukdom, som vanställde henne så illa att hon till sist icke kunde få sin utkomst på det sätt hon vant sig vid, och så kom hon hit till bygden och bodde i ett skjul nere vid stranden. Likväl hände det att en eller annan tiggare eller dylikt folk tog in hos henne för tillfället. Vem som var far till hennes gosse visste hon inte själv.
»Vi måste gå dit», sade Kristin. »Här kunna vi då icke sitta, medan döpta själar sälja sig åt djävulen utanför våra dörrar.»
Nunnorna jämrade. Det var bygdens värsta män, råa, ogudaktiga karlar, och den sista nöden och förtvivlan hade väl gjort dem till riktiga djävlar. Hade bara Sira Eiliv varit hemma, klagade de. Under pesttiden hade prästens ställning blivit sådan att systrarna väntade sig av honom att han skulle kunna allt —.
Kristin vred sina händer:
»Om jag så skall gå allena — moder min, får jag lov att gå dit?»
Abbedissan grep henne i armen, så att hon jämrade sig. Den gamla, mållösa kvinnan kom på fötterna; med tecken gav hon till känna att de skulle sätta på henne ytterplagg. Guldkorset, hennes värdighetstecken, och staven krävde hon att få. Så tog hon Kristin under armen — hon var den yngsta och starkaste av kvinnorna. Alla nunnorna stego upp och följde dem.
Genom dörren till det lilla rummet mellan kapitelsalen och kyrkans kor trädde de ut i den råkalla vinternatten. Fru Ragnhild började skälva och hacka tänder — hon svettades ännu oupphörligt efter sjukdomen, och såren efter pestbölderna voro ej fullt läkta, så att det vållade henne helt visst stora smärtor att gå, men bon gav till ett förargat ljud och skakade på huvudet, när systrarna bådo henne vända, högg hårdare tag i Kristins arm och skred, skakande av köld, före genom trädgården. Allteftersom ögonen vandes vid mörkret, började kvinnorna skymta en ljusare färg under sina fötter av det nedfallna, vissna lövet och litet ljus från den molndigra himlen över de nakna trädkronorna. Det föll kalla droppar och susade svagt vid vindfläktarna. Dovt och tungt suckade bruset från fjorden mot stranden bortom höjden. Nederst i trädgården var en liten port — systrarna ryste, när det gnisslade i den fastrostade järnstången, medan Kristin gjorde ansträngningar att dra undan den. Så smögo de sig vidare genom dungen ned mot sockenkyrkan. Nu skymtade de den tjärade massan, mörkare mot mörkret, och mot ljusningen i skyarna — över åsen på hinsidan vattnet — det översta av taket och takryttaren med djurhuvudena och korset på toppen.
Ja — det var folk på kyrkogården — de kände det mera än de sågo eller hörde. Och nu visade sig ett lågt litet ljussken, som om en lykta stått på marken. Mörkret rörde sig nära där intill.
Nunnorna trängde sig tillsamman, kvedo nästan ljudlöst under framviskade böner, gingo några steg, stannade och lyssnade och gingo igen. De voro nästan framme vid gravgårdsgrinden. Då hörde de ur mörkret en tunn barnröst, som ropade:
»Aj, aj, I smutsar ju ner min smörgås!»
Kristin släppte abbedissans arm, sprang fram och in genom grinden. Hon knuffade undan några mörka mansryggar, snavade mot högar av uppskottad jord, och så var hon vid kanten av den öppna graven. Hon lade sig på knä, lutade sig ned och lyfte upp den lilla pojken, som stod på bottnen och ännu smågrinade, för att det kommit jord på den goda tunnbrödssmörgåsen han fått för att sitta stilla där nere.
Männen stodo vettskrämda, färdiga till flykt — några trampade på samma fläck — Kristin såg deras fötter i ljuset från lyktan på marken, Så var det visst en som ville springa på henne, trodde hon — i detsamma skymtade de gråvita nunnekåporna fram och karlarna stodo rådvilla —.
Kristin hade ännu pojken på armen, han gnällde över sin smörgås, då satte hon ned honom och tog och strök av brödet:
»Se där, ät — nu är din smörgås lika god —.
— Och gån hem nu, I män» — skälvningen på rösten tvang henne att göra ett uppehåll. »Gån hem, och tacken Gud att I bleven hindrade, innan I fått göra en gärning som svårligen kunde botas.» Nu talade hon som en husfru till sitt tjänstefolk, milt, men som om hon aldrig kunde tänka sig att icke bli åtlydd. Ofrivilligt vände några av männen sig mot porten.
Då var det en som skrek:
»Vänta litet — förstån I icke att det gäller livet minst — allt vi äga kanske — nu då de där gödda munkhororna stuckit sin näsa i detta! Icke böra de få komma härifrån och bära tidender om det —»
Icke en man rörde sig — men syster Agnes gav till ett gällt skrik och ropade med gråten i rösten:
»O, söte Jesus, min brudgum — jag tackar dig att du unnar dina tjänstemör döden för ditt namns ära —!»
Fru Ragnhild knuffade henne omilt bakom sig, stapplade fram och tog lyktan, som stod på marken — ingen rörde en hand för att hindra henne. När hon lyfte den, glittrade guldkorset på hennes bröst. Hon stod stödd på sin stav och lyste långsamt raden runt, nickade litet för varje man hon såg på. Så gjorde hon tecken åt Kristin att hon skulle tala. Kristin sade:
»Gån lugnt och stilla hem, kära bröder — förliten eder på att vår vördiga moder och dessa goda systrar skola visa den misskund som de kunna svara för inför Gud och hans kyrkas heder. Men gån nu undan, så att vi kunna komma fram med barnet — och begiven er sedan var och en till sitt.»
Männen stodo obeslutsamma. Då skrek en som i yttersta nöd:
»Är det icke bättre att en blir offrad än att vi alla skola förgås —! Den här ungen som ingen äger —»
»Kristus äger honom. Bättre är det att vi förgås var och en, än att vi öva våld mot en av hans små —»
Men den man som först hade talat ropade nu åter:
»Håll mun med slika ord, eller jag stoppar dem tillbaka i dig med den här» — han högg med sin kniv i luften. »Gån hem, I själva, läggen er och beden prästen trösta er, och tyst med det här — annars säger jag er i Satans namn, I skolen få veta av att detta var det värsta I någonsin gjort, när I laden er I vad vi ha för händer —»
»Du behöver icke ropa så högt för att bli hörd av den som du nämnde, Arntor — du kan väl veta att här är han icke långt borta», sade Kristin lugnt, och några av karlarna tycktes bli rädda och smögo sig ofrivilligt närmare abbedissan, som höll lyktan. »Det värsta skulle ha varit både för oss och eder om vi hade blivit sittande hemma, medan I redden eder bo i hetaste helvete.»
Men mannen, Arntor, svor och rasade. Kristin visste att han hatade nunnorna, för att hans far måst pantsätta sin gård till dem, då han skulle böta för mandråp och blodskam med sin hustrus syskonbarn. Nu fortfor han att häva ur sig alla fiendens hätskaste lögner om systrarna, skyllde dem för synder så svarta och onaturliga att bara djävulen själv kunde bringa en man att tänka på slikt.
De arma nunnorna böjde sig skräckslagna och gråtande under hånet, men de stodo kvar kring sin gamla moder, och hon höll lyktan i vädret och lyste på mannen, såg honom lugnt i ansiktet, medan han rasade.
Men inom Kristin flammade vreden upp som en nytänd eld:
»Tig! Har du mist vettet, eller har Gud slagit dig med blindhet? Skulle vi våga knota under hans straffdom, vi — då vi sett hans vigda brudar gå emot det svärd som dragits för världens synders skull! De vakade och bådo, medan vi syndade och glömde vår Skapare var dag — slöto sig inne i bönernas borg, medan vi drogo världen runt, jagande med girighet efter stora och små ägodelar, efter vår egen gamman och vår egen vredes lust. Men de gingo ut till oss, när mordängeln blev utsänd bland oss — hämtade in till sig de sjuka och värnlösa och hungrande — tolv av våra systrar hava dött i denna sot, det veten I alla, icke en vek undan, och icke en hörde upp att bedja för oss alla med systerlig kärlek, tills tungan torkade i munnen på dem och livsblodet flöt bort —»
»Fagert talar du om dig själv och dina likar —»
»Jag är din like», ropade hon utom sig; »icke är jag en av de heliga systrarna — jag är en av er —»
»Så mjuk du blev, kvinna», sade Arntor hånande. »Du är rädd, märker jag. När det lider litet längre fram, så kallar du väl henne din like, mor till ungen där.»
»Det må Gud döma om — han dog både för henne och för mig, och han känner oss båda. — Var är hon, Steinunn?»
»Gå ut i hennes hål, så finner du henne nog», svarade Arntor.
»Ja, någon får väl bära bud till den arma kvinnan att vi ha hennes barn», sade Kristin till nunnorna. »Vi få sända ut bud till henne i morgon.»
Arntor flinade, men en annan man ropade uppbragt:
»Nej, nej —. Hon är död», sade han till Kristin. »Det är fjorton dagar sedan Bjarne gick ut från henne och satte stång för dörren. Då låg hon och drogs med döden —»
»Låg hon och —», Kristin såg skräckslagen på männen. »Var det ingen som hämtade präst till henne — —? Ligger — liket — där — och ingen har haft så mycken misskund att vilja skaffa henne i vigd mull — och hennes barn haven I velat —»
Vid kvinnans fasa var det som om männen själva blevo rent utom sig av skräck och skam. De skreko i munnen på varandra; över alla de andra ropade en röst:
»Hämta henne själv du, syster!»
»Ja! Vem av er går med mig »
Ingen svarade. Arntor ropade:
»Du får nog gå ensam.»
»I morgon — så snart det dagas — skola vi hämta henne, Arntor — själv skall jag köpa henne vilostad och själamässa —»
»Gå ut dit, gå nu i natt — så skall jag tro att I ären drypande fulla av helighet och dygd —»
Arntor hade närmat sitt ansikte intill hennes. Kristin körde knytnäven i synen på honom, hon snyftade högt till av raseri och fasa —.
Fru Ragnhild gick fram och ställde sig vid Kristins sida, hon arbetade för att få fram ord. Nunnorna ropade att i morgon skulle den döda hämtas till graven. Men djävulen tycktes ha farit bort med Arntors förnuft, han fortfor att skrika:
»Gå nu — så skola vi tro på Guds misskund —»
Kristin rätade på sig, vit och stel:
»Jag skall gå.»
Hon lyfte barnet och lade det i syster Torunns armar, knuffade männen åt sidan och sprang fort, snavande över tuvor och jordhögar, mot grinden, medan nunnorna klagande skyndade efter och syster Agnes ropade att hon ville gå med. Abbedissan skakade de knutna händerna till tecken att Kristin skulle stanna, men hon tycktes vara alldeles ifrån sig —.
I detsamma blev det våldsam oro i mörkret borta vid kyrkogårdsgrinden — i nästa ögonblick frågade Sira Eilivs röst vem som höll ting här. Han kom fram i lyktskenet — de skymtade en yxa, som han bar i handen. Nunnorna skockade sig kring honom, karlarna fingo brått att smyga sig undan i mörkret, men i grinden möttes de av en man, som bar ett draget svärd. Det blev sammanstötning och vapenskrammel, och Sira Eiliv ropade dit bort: »Ve var man som nu kränker kyrkogårdsfreden!» Kristin hörde att någon sade, att det var den starke smeden från Credogränden — strax efter dök en hög och axelbred, vithårig man upp vid hennes sida, det var Ulv Haldorsson.
Prästen räckte honom yxan — han hade lånat den av Ulv — tog pojken Tore från nunnan, medan han sade:
»Det är redan över midnatt — men likväl blir det bäst att I alla följen med upp till kyrkan; dessa saker vill jag ha reda på ännu i denna natt.»
Ingen tänkte på annat än att lyda. Men när de kommit ut på vägen, steg en av de dunkla kvinnogestalterna ut ur skaran och ville ta av på stigen inåt skogen. Prästen ropade och befallde henne att följa med de andra. Kristins röst svarade ur mörkret — hon var redan ett stycke in på stigen:
»Jag kan icke komma, Sira Eiliv, förrän jag hållit mitt löfte —»
Prästen och några till började springa. Hon stod stödd mot inhägnaden, när Sira Eiliv upphann henne. Han lyfte lyktan — hon var förfärligt vit i ansiktet, men när han såg in i hennes ögon, förstod han att vansinnig hade hon icke blivit som han först fruktat.
»Kom hem, Kristin», sade han. »I morgon skola vi följa dig dit, några män — själv skall jag följa dig —»
»Jag har givit mitt ord. Jag kan icke gå hem, Sira Eiliv, förrän jag gjort vad jag lovat.»
Prästen stod en stund. Så sade han sakta:
»Kanske du har rätt. Gå då, syster, i Guds namn.»
Kristin vek underligt skuggliknande in i mörkret, som slukade hennes gråa gestalt.
När Ulv Haldorsson kom fram vid hennes sida, sade hon —
hon talade stötvis och häftigt: »Gå tillbaka — icke har jag bett
dig följa mig —»
Ulv skrattade tyst:
»Kristin, min fru — har du icke ännu lärt dig att somt kan ske utan att du beder eller bjuder — och icke det heller har du lärt, förstår jag, hur många gånger du än sett det — att du icke alltid orkar ensam bära fram allt vad du påtagit dig. Men nu skall jag hjälpa dig med att få fram denna börda.»
Furuskogen susade över dem, och dånet av böljorna ute vid stranden hörde de starkare och svagare, allteftersom vindstötarna kommo. Det var kolmörkt, där de gingo. Om en stund sade Ulv:
»— Jag har följt dig förr, Kristin, när du gick ute nattetid — tycktes mig, det kunde hövas att jag gick med dig denna gång också —»
Hon andades tungt och häftigt inne i mörkret. En gång snavade hon över något, Ulv grep tag i henne. Sedan tog han hennes hand och ledde henne. Om en stund märkte mannen att hon gick och grät, då frågade han varför hon gjorde det.
»Jag gråter för att jag tänker på att du alltid varit så god och trofast mot oss, Ulv. Vad kan jag säga —? Jag vet nog att det mest var för Erlends skull, men jag tror nästan, frände — att du alltid dömt mildare om mig än du kunde haft rätt till efter det första du såg av mitt beteende.»
»Jag har hållit av dig, Kristin — icke mindre än av honom.» Han teg. Kristin förstod att han var starkt upprörd. Så sade han:
»Därför tycktes mig hårt, när jag seglade hitut i dag — att jag kom för att bringa dig slika tidender som jag känner tungt att bära fram. Gud styrke dig, Kristin!»
»Är det Skule? frågade Kristin litet efteråt helt stilla. »Skule är död?»
»Nej, Skule mådde väl, när jag talade med honom i går — och nu dö icke så många av soten i köpstaden. Men jag fick tidender från Tautra i morse —.» Han hörde att hon suckade tungt en gång, men hon sade ingenting. Strax efteråt sade han:
»Det är redan tio dagar sedan de dogo. Men det är endast fyra bröder i livet i klostret, och ön är nästan som rensopad från folk.»
De voro nu där skogen slutade. Över den släta landsträckan framför dem trängde havsbruset och vinden emot dem. På ett ställe ute i mörkret lyste det vitt — bränningar inne i en liten vik; en brant, ljus sandbacke ovanför.
»Där bor hon», sade Kristin. Ulv kände att det gick långa, krampaktiga frossbrytningar genom henne. Han tog henne hårt i handen:
»Själv har du åtagit dig detta. Minns det, och tappa icke besinningen nu!» Kristin sade med en underligt tunn och spröd röst, som blåsten tog och bar bort:
»Nu slår Björgulfs dröm in — jag tröstar på Guds och Marias nåd.»
Ulv försökte se hennes ansikte — men det var för mörkt. De gingo på den låga strandremsan — på några ställen var den så smal intill branten att en och annan bölja slog ända fram till deras fötter. De trampade på, över tångknippen och stora stenar. Om en stund skymtade de en mörk upphöjning mot sandbacken.
»Stanna här», sade Ulv kort. Han gick bort och bände i dörren — så hörde hon att han högg av vidjorna och bände igen. Hon förstod att dörren föll inåt och han gick in i det svarta hålet.
Det var ingen särskilt blåsig natt. Men det var så mörkt att Kristin kunde ingenting annat se än att sjön rörde på sig med små glimtar av skumkammar som kommo och blevo borta igen med detsamma och ljusglimtar av vågorna, som bröto sig längs vikens strandbrädd, och så skymtade hon den svarta upphöjningen mot backen. Och det tycktes henne som om hon stod i en håla av natt och det var dödens förgård. Dånet av böljorna som brötos och ljudet av vattnet som silade sig tillbaka mellan strandens stenar blevo ett med blodvågen i henne själv, fastän det var som om hennes kropp höll på att upplösas, likt ett käril som faller i spillror — det värkte i bröstet, som om något ville spränga sönder det inifrån; huvudet kändes håligt och tomt och liksom gistet, och den ihållande vinden svepte kring henne och blåste tvärsigenom henne. Med en underlig likgiltighet förstod hon att nu hade hon säkert fått soten själv — men hon väntade liksom att mörkret skulle rämna för ett ljus som brusade och överröstade havsbruset och att då skulle hon gå under av skräck. Hon drog upp hättan, som hade blåst bakåt från hennes huvud, drog tätt ihop den svarta nunnekåpan kring sig och stod med händerna korslagda därunder — men det föll henne icke in att bedja; det var som om hennes själ hade mer än nog av att arbeta sig ut ur den fallfärdiga kroppshyddan och det var detta som slet i bröstet, när hon andades. Hon såg att eld flammade upp inne i kojan. Strax efteråt ropade Ulv Haldorsson på henne: »Du får komma hit och lysa mig, Kristi» — han stod i dörröppningen och räckte henne en brand av något tjärat trä.
Likstanken slog kväljande emot henne, fastän kojan var så otät och dörren borta. Stelögd, med halvöppen mun — och hon kände käkar och läppar styva som trä — såg hon sig om efter döden. Men där låg bara ett långt bylte på jordgolvet i vrån; ytterst var Ulvs kappa svept om det.
Han hade rivit lös några långa bräder någonstans och lagt dörren på dem. Medan han svor över det olämpliga redskapet, gjorde han med yxan och sin dolk inskärningar och hål och försökte surra fast dörren på plankorna. Några gånger såg han hastigt upp på henne, och varje gång sammandrog sig hans mörka, gråskäggiga ansikte ännu hårdare.
»Undrar hur du hade tänkt reda dig med detta ensam, du», sade han, böjd över arbetet — tittade upp — men det stela, döda ansiktet i skenet från den röda tjärbranden var fortfarande lika orörligt — en död kvinnas eller en vansinnigs. »Kan du säga mig det, Kristin?» skrattade han barskt, men det hjälpte ej. »Nu tyckes mig, det kunde vara tid att du läste några böner.»
Lika stel och slö började hon läsa:
»Pater noster, qui es in cœlis. Adveniat regnum tuum. Fiat voluntas tua, sicut in cœlo et in terra —», så kom hon av sig.
Ulv såg på henne. Så fortsatte han:
»Panem nostrum quotidianum da nobis hodie —», fort och stadigt läste han Fader vår till slut, gick bort och gjorde korstecknet över byltet, fort och stadigt tog han det och lade det på båren, som han gjort i ordning.
»Gå före, du», sade han. »Det är kanske litet tyngre, men du känner stanken mindre då. Kasta branden — vi se säkrare utan den — och träd icke miste, Kristin — för nu vill jag helst slippa ta mera i det arma liket.»
Den kämpande smärtan i hennes bröst tycktes resa sig till motvärn, när hon fick bårstängerna över axlarna; bröstkorgen ville icke taga emot tyngden. Men hon bet ihop tänderna. Så länge de gingo utmed stranden, där det blåste, kände hon inte mycket av liklukten.
»Här får jag visst lämpa upp det först och båren efteråt», sade Ulv när de kommo till sluttningen, där de gått ned.
»Vi kunna gå litet längre bort», sade Kristin, »där de fara ned med tångslädarna — där är icke brant.»
Hennes röst lät lugn och sansad, hörde mannen. Och han började svettas och skälva, nu då det var över — han hade trott att hon skulle mista förståndet i natt.
De stretade framåt den sandiga stigen, som gick över slätten bort mot furuskogen. Vinden svepte fritt in här, men det var likväl ej som nere på stranden, och allteftersom de kommo längre och längre bort från bruset mot den låga stranden, kände hon att det var en hemfärd från det yttersta mörkrets fasor. Det vitnade på sidan av stigen: en sädesåker, till vilken ingen kommit för att skörda. Doften av den och åsynen av de nedtyngda stråna voro henne en hemkomsthälsning — och hennes ögon blevo fulla av systerlig medömkans tårar — ur sin egen ödsliga fasa och nöd kom hon hem till de levandes och de dödas samfund.
Den förfärliga likstanken sköljde över henne helt och hållet ibland, när hon fick vinden rakt i ryggen, men det var likväl icke så ohyggligt som när hon stod i kojan — rymden var full av friska, våta och kalla luftströmmars renhet.
Och mycket starkare än känslan av att hon bar någonting förfärligt på båren därbakom sig var medvetandet att Ulv Haldorsson gick och täckte hennes rygg mot den svarta och levande fasa som de gingo bort från — som brusade svagare och svagare.
När de nådde utkanten av furuskogen, blevo de varse facklor: »De komma oss till mötes», sade Ulv.
Strax efteråt möttes de av en hel skara män, som buro tyrebränder och ett par oxblåslyktor samt en bår, täckt med likkläde — Sira Eiliv var med dem, och undrande märkte Kristin att i följet voro flera av de män som varit på kyrkogården förut i natt och många av dem gräto. När de lyfte bördan från hennes skuldror, höll hon på att falla. Sira Eiliv ville gripa tag i henne, då sade hon hastigt:
»Rör mig icke — kom icke vid mig — jag har soten själv, känner jag —.» Men Sira Eiliv stödde henne likväl under axlarna:
»Då skall det vara dig till hugnad, kvinna, att minnas att Vår Herre har sagt: Vad du har gjort mot en av dessa minsta hans bröder eller systrar, det har du ock gjort mot honom själv.»
Kristin stirrade på prästen. Så såg hon dit bort där männen höllo på att flytta liket från den bår Ulv spikat ihop och över på likbåren. Ulvs kappa gled litet åt sidan — spetsen av en uttrampad sko glänste till, mörkvåt i ljuset från tyrefacklorna.
Kristin gick bort, knäföll mellan bårstängerna och kysste skon:
»Gud vare dig huld, syster — Gud gläde din själ i sitt ljus — Gud skåde misskundeligt till oss alla här i mörkret —»
Så trodde hon det var livet som slet sig loss ur henne — en stingande, otänkbar smärta, som om något invändigt, rotfäst ända ut i var yttersta led av hennes lemmar, hade rivits lös. Allt som var inuti hennes bröst slets ut — hon kände halsen full av det, munnen fylldes med blod, som smakade salt och anlupen metall — i nästa ögonblick var hela hennes klänning glänsande mörkvåt framtill — Jesus, finns det så mycket blod i en gammal kvinna! tänkte hon.
Ulv Haldorsson lyfte upp henne på sina armar och bar henne.
I klosterporten kommo nunnorna emot tåget med tända ljus i
händerna. Vid full sans var Kristin icke heller nu, men hon märkte
att hon blev halvt buren och halvt ledd in genom porten, och det
vitkalkade, välvda rummet fylldes av det fladdrande skenet från
gula ljuslågor och röda tyrebless, och fotstegen dånade som
havsbrus — men för den döende var det som återskenet av hennes egen
sjunkande livseld, och trampet på stenplattorna tycktes vara
ljudet av dödens flod, som steg och steg mot henne.
Så spreds ljusskenet över ett större område — hon var åter under öppen, mörk himmel — på tunet — ljusskenet lekte uppåt en grå stenvägg med stora strävpelare och höga fönsteröppningar — kyrkan. Hon bars på någons armar — det var Ulv igen — men nu blev han som ett för henne med alla som förr hade burit henne. När hon lade armarna kring hans nacke och tryckte sin kind intill hans skäggiga hals, var det som om hon varit barn igen hos sin far, men det var också som om hon tryckte ett barn in till sig —. Och bakom hans mörka huvud var det röda ljus, och de tycktes vara skenet av den eld som när all kärlek.
— Något senare slog hon upp ögonen och var vid fullt, klart medvetande. Hon satt stöttad i en säng i dormitoriet, en nunna stod böjd över henne och hade en linnebinda över underansiktet, hon märkte ättiklukten. Det var syster Agnes, det såg hon på ögonen och den lilla röda vårta hon hade i pannan. Och nu var det dag — klart, grått ljus låg in i rummet från den lilla rutan.
Hon hade inte ont nu, hon var bara genomvåt av svett, förfärligt matt och trött, och det stack så svårt i bröstet, när hon andades. Begärligt drack hon en läskedryck, som syster Agnes höll till hennes mun. Men hon frös —.
Kristin lade sig tillbaka mot huvudkuddarna, och nu mindes hon allt som hänt under natten. Men det vilda drömskenet var alldeles borta — litet från sina sinnen måste hon ha varit, förstod hon — men det kändes gott att hon fått göra denna gärning, räddat den lilla gossen och hindrat dessa arma människor från att belasta sig med en sådan ogärning. Hon visste att hon borde nog vara riktigt av hjärtat glad att hon fått den lyckan att uträtta detta, strax innan hon skulle dö — men hon orkade ej glädja sig så som hon skulle, hon kände mera en sådan tillfredsställelse som när hon låg i sin säng hemma på Jörundgård och var trött efter ett välgjort dagsarbete. Och så måste hon tacka Ulv —
— Hon hade nämnt hans namn, och han måste ha setat i skymundan borta vid dörren och hört det, ty nu kom han över golvet och stod framför hennes säng. Hon räckte honom sin hand, och han tryckte den varmt och fast.
Med ens blev den döende kvinnan orolig, händerna famlade uppe vid halsen, under linnedukens veck.
»Vad är det, Kristin?» frågade Ulv.
»Korset», viskade hon och lyckades leta fram faderns förgyllda kors. Hon hade kommit ihåg att hon ju lovat i går att ge en gåva för den arma Steinunns själ. Hon hade inte påmint sig att hon nu ej ägde något mer i denna världen. Hon hade inget annat som hon rådde om nu än detta kors, som hon hade fått av sin far — och så sin brudring. Den bar hon på handen ännu.
Hon drog av den och såg på den. Tung låg den i hennes hand, av rent guld, besatt med stora, röda stenar. Erlend — tänkte hon, och det föll henne in att nu borde hon hellre ge bort denna — hon visste ej varför, men hon tyckte att hon skulle. Hon slöt ögonen i vånda och räckte den till Ulv:
»Åt vem aktar du. den?» frågade han stilla, och då hon ej svarade: »Menar du att jag skall giva den till Skule —?»
Kristin rörde oroligt på huvudet, höll ögonen hårt slutna.
»Steinunn — jag lovade — mässor för henne —»
Hon öppnade ögonen, såg efter ringen, som låg i smedens mörka näve. Och hennes tårar brusto lös i en strid ström, ty det var som om hon aldrig förr hade till fullo förstått vad den betecknade. Det liv som den ringen hade invigt henne till, som hon beklagat sig över, knotat under, rasat och trotsat i — likväl hade hon älskat det så, fröjdat sig däröver i både ljuvt och lett, så att det var icke en dag som det icke tycktes henne tungt att giva tillbaka till Gud, icke en smärta som hon kunde offrat utan saknad —.
Ulv och nunnan växlade några ord, som hon ej hörde, och han gick ut ur rummet. Kristin ville lyfta sin hand och torka sina ögon, men hon orkade ej — handen blev liggande på hennes bröst. Det gjorde så ont därinnanför, handen kändes så tung, och så var det som om ringen skulle sitta på fingret ännu. Hon började bli oklar i huvudet igen — hon måste se om det var sant att den var borta, att hon ej bara hade drömt att hon gav bort den — nu började hon också känna sig osäker: allt det där i natt, barnet i graven, det svarta havet med de snabba små böljeglimtarna, liket som hon burit — hon visste inte om hon drömt det eller varit vaken. Hon förmådde ej öppna ögonen.
»Syster», sade nunnan, »du får icke sova nu — Ulv gick för att hämta präst till dig.»
Kristin vaknade fullständigt igen med ett ryck, fäste ögonen på sin hand. Guldringen var borta, det var säkert nog — men det var ett blanknött märke, där den setat på långfingret. På den bruna och skrovliga huden avtecknade det sig alldeles klart — som ett ärr av tunn, vit hud — hon tyckte att hon kunde urskilja både två runda fläckar efter rubinerna på vardera sidan och som en liten repa, ett M. efter mittplattan med Jungfru Marias heliga namntecken genombrutet i guldet.
Och den sista klara tanke som formade sig i hennes hjärna var att hon skulle dö innan detta märke fick tid att försvinna och hon var glad för det. Det tycktes henne vara ett mysterium, som hon ej kunde fatta, men hon visste i alla fall säkert att Gud hållit henne fast i ett förbund som ingåtts för henne, utan att hon förstod det, av en kärlek, som utgjutits över henne — och trots hennes egenvilja, trots hennes tunga, jordbundna sinne hade något av den kärleken stannat kvar i henne, hade verkat inom henne som sol i mullen, hade drivit fram en gröda, som icke älskogens hetaste brand och icke älskogens stormande vredesmod helt kunnat härja. En Guds tjänstekvinna hade hon varit — en vrång, genstörtig tärna, oftast en ögontjänare i sina böner och trolös i sitt hjärta, lat och försumlig, utan tålamod under agan, föga uthållig i sin gärning — likväl hade han behållit henne i sin tjänst, och under den glittrande guldringen hade där lönnligt blivit satt ett märke på henne, att hon var hans tjänstekvinna, tillhörig den herre och konung som nu kom, buren på prästens vigda händer, för att giva henne frihet och frälsning —.
Omedelbart sedan Sira Eiliv givit henne sista smörjelsen och hostian, miste Kristin Lavransdotter åter medvetandet. Hon låg med svåra blodspottningar och brinnande feber, och prästen, som stannade hos henne, sade till nunnorna att det komme att gå fort med henne.
— Några gånger var den döende så mycket vid sans att hon kände igen ett och annat ansikte — Sira Eilivs, systrarnas — fru Ragnhild själv var där en gång, och Ulv såg hon. Hon gjorde försök att visa att hon kände igen dem och att hon tyckte det var gott att de voro hos henne och ville henne väl. Men för dem som stodo bredvid såg det endast ut som om hon famlade med händerna i dödskampen.
En gång såg hon Munans ansikte — den lilla sonen tittade på henne genom en dörrspringa. Så drog han tillbaka huvudet, och modern låg och stirrade på dörren, väntande på att gossen skulle titta ut igen. Men i stället kom fru Ragnhild och strök henne över ansiktet med en våt lapp, och det gjorde också gott. — Så blev allting borta i en mörkröd dimma och ett brus, som först tilltog skrämmande, men så dog dånet småningom bort, och den röda dimman blev tunnare och ljusare, och till sist var den som ett lätt morgondis, innan solen bryter igenom, och det var alldeles ljudlöst, och hon visste att nu dog hon —.
Sira Eiliv och Ulv Haldorsson gingo tillsamman ut från den
döda. I dörren ut till klostergården stannade de. — Snö hade fallit.
Det hade ingen märkt, av dem som sutto hos henne, medan hon
utkämpade sin dödskamp. Underligt bländande var det vita
återskenet från kyrkans branta tak mittemot; tornet lyste mot den
gråmulna himlen. Snön låg så vit och fin på alla fönsterkarmar och
alla utsprång på kyrkans väggar av huggen gråsten. Och det var
som om de två männen dröjde, för att de icke nändes trycka sina
fotspår i det tunna täcket av nyfallen snö på tunet.
De andades djupt in luften. Efter den kväljande lukt det alltid blir inne hos en pestsjuk smakade den ljuvligt — sval, liksom litet tom och tunn, men det var som om detta snöfall måste ha tvättat bort sjukdom och smitta ur luften — den var härlig som friskt vatten.
Klockan i tornet började ringa igen — de två sågo dit upp, där det rörde sig bakom ljudgluggarna. Små snökorn lossnade från tornhuven vid dallringen, rullade utför och blevo till helt små snöbollar; litet av det svarta spånet syntes inunder.
»Denna snö blir näppeligen kvar», sade Ulv.
»Nej, den töar väl bort före kvällen», svarade prästen. Det var blekt gyllne rämnor i molnen, och det föll svaga, liksom tvekande solglimtar över snön.
Männen blevo stående. Så sade Ulv Haldorsson sakta:
»Jag tänker på, Sira Eiliv — att jag skulle vilja ge litet jord till kyrkan här — och en bägare, som hon gav mig efter Lavrans Björgulfson — stifta en mässa för henne — och mina fostersöner — och för Erlend, min frände —»
Prästen svarade lika stilla utan att se på mannen:
»— Tyckes mig också, du kunde mena att du tarvade visa honom tack, som förde dig hitut i går kväll — du må väl vara nöjd att du fick hjälpa henne igenom denna natt.»
»Ja, det var det jag menade», sade Ulv Haldorsson. Så skrattade han litet: »Och nu ångrar jag nästan, präst, att jag varit en så from man — mot henne!»
»Onyttigt att spilla sin tid med så fåfäng ånger», svarade prästen.
»Vad menar du —?»
»Jag menar att det är endast sina synder som det gagnar något att en man ångrar», sade prästen.
»Vi så?»
»Ty ingen är god utom Gud allena. Och intet gott kunna vi göra utom genom honom. Så det är gagnlöst att ångra en god gärning, Ulv, ty det goda du har gjort kan icke ryggas; om så alla berg störta samman, så varder det beståndande —»
»Ja, ja. Slikt förstår icke jag, Sira min. — Jag är trött —»
»Ja — och hungrig måste du väl vara — du får komma med bort i eldhuset, Ulv», sade prästen.
»Tack, jag har icke matlust», sade Ulv Haldorsson.
»Likaväl får du nu följa med mig bort och få mat», sade Sira Eiliv, lade sin hand på hans arm och drog honom med sig. De gingo ut på tunet och nedåt mot eldhuset. Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.
- ↑ Herre, vänd dig dock till oss igen; och var dina tjänare nådig! Psalt. 90:13. — Vart icke så högeligen förgrymmad, Herre, och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allesamman äro ditt folk! Jes. 64:9.
- ↑ Bryte kallades bl. a. den som stod i spetsen för tjänarna vid en bondes gård.
- ↑ 25 jan
- ↑ Hövisk, ridderlig i skick och later.
- ↑ Lagligen erkände och upptog.
- ↑ Ädelstenar.
- ↑ Intill eldstaden stod en sten på kant för att skydda elden mot starkt luftdrag.
- ↑ Stol arbetad ur en enda stock.
- ↑ Den intresserade hänvisas till tidskriften Sv. Landsmål och Sv. Folkliv, årg. 1911, sid. 489—517.
- ↑ Skön.
- ↑ Lysande, blond.
- ↑ Stråtrövare.
- ↑ Tjänare, löpare; även narr, se sid. 539.
- ↑ Orientalisk vävnad.
- ↑ Nyodlare.
- ↑ Lynn, i Norfolk vid The Wash, var under medeltiden huvudsätet för norska köpmän i England.
- ↑ Kusiner på mödernet.
- ↑ Gångdagen, böndag med procession, 25 april.
- ↑ »Kommen, låtom oss vända om till Herren, ty han har sargat oss, han skall ock hela oss. Han har slagit oss, han skall ock förbinda oss. Så låtom oss lära känna Herren, ja, låtom oss fara efter att lära känna honom.» Hosea 6:1, 3.
- ↑ Bestämd att dö inom kort.
- ↑ Fuxen, den röde.
- ↑ »Kvinna, vad haver jag med dig!» Job. 2:4.
- ↑ Natten före 14 okt; sommarnatten före 14 april.
- ↑ Jesus Kristus, Frälsaren — Lejonet av Juda stam har segrat.
- ↑ Ej tillhörande en munkorden.
- ↑ Ett slags överdräkt utan ärmar och utan sidvåder.
- ↑ 8 sept.
- ↑ Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.