←  Kap 26
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 27. Timglaset leker med sin son
Kap 28  →


[ 201 ]

27
Timglaset leker med sin son

Medan servitören Helmer Tidlund eller Timglaset, stilla och omärkligt leende, åter en dag gjorde tjänst bland sorgklädda medmänniskor, satt hans son Albin hemma på en grön bänk utanför det lilla trähuset och samtalade med folkskolläraren och ledamoten av nykterhetsnämnden herr Fridolf Holmén.

Albin, en storväxt, fetlagd, omkring trettioårig karl, med vitluvigt hår och en vit skäggstubb i det röda ansiktet var servitörens ende son, av vilken denne emellertid icke hade någon vidare glädje. Albin var nämligen periodsupare. När begäret att supa på allvar grep detta olycksbarn, skydde han icke att skaffa sig pengar på alla möjliga sätt, väl icke genom stöld men genom att göra sina medmänniskor tjänster, som icke alltid kunde kallas verkliga tjänster utan endast skenbara sådana, och detta i avsikt att få en slant att inköpa det nödvändiga för. Intill staden låg ju sjön, och en mängd av invånarna ägde yachter, roddbåtar eller ekor. Blåste det nu ibland, satt Albin på lur nere vid hamnen för att se efter, om någon båt skulle driva ut, när sjön låg från land och böljorna vräkte svårt. Ibland kunde det också hända, att en båt slet sina vårdslöst angjorda förtöjningar, och då blev Albin glad. Han tog [ 202 ]en eka eller liten snipa i hamnen och kämpade sig ut till den fritt gungande flyktingen, som inhalades och gjordes fast. Sedan gick Albin och tog reda på vem som var den hotade båtens ägare, gick upp i dennes kök, strök artigt av sig sin mössa och sade:

— Ja ville bara tala om, att bankderektörens båt har slitet sej i dag. Den var ett gott stycke på väg, men jag fick tag i den. Nu ligger den ordentligt fast därnere. Det var hundan, vad det regnade.

Albin kunde på detta sätt få sjuttiofem öre eller mera i ersättning. Så småningom förstod han, att denna inkomstkälla icke behövde rinna så ojämnt och ryckigt utan kunde göras mera stadigt flödande om blott vädret var lämpligt. Det fordrades blåsväder, helst storm, för att fisket skulle lyckas och sagan bliva trodd. Albin började snart att med egna händer försiktigt lösa båtarna, lät dem driva ut, bärgade dem sedan och stövlade därefter upp i något hus för att berätta äventyret och erhålla sin belöning. Spritbegäret hos den olycklige Albin var stundom så starkt, att man runt omkring i köken hade förnimmelse av de hårdaste oväder med ständigt lösryckta snipor eller ekor, fastän barometern oföränderligt talade om vackert, mycket vackert, och fastän det blåste högst måttligt i markiserna. Albins spekulationer drevos alltså till sist ut i det omöjliga. Snart blev han icke längre trodd utan måste upphöra med trafiken till en tid.

Fadern led mycket, när han hörde talas om detta, men sade ingenting, ty det lönade sig så litet att säga något. Men mest led han av att Albin gick så illa klädd under sina värsta perioder.

— Man måste vårda sin människa, vårda sin människa, manade Timglaset med sin matta röst och såg på sonen med sina blacka, uttryckslösa ögon.

Det enda den sörjande herr Tidlund kunde trösta sig med var sonens godmodighet. Albin kunde till och med vara hjälpsam, och han yttrade aldrig några egentligen onda eller råa ord mot fadern. Och hände det sig så, att Albin en tid avhöll sig från dryckenskap och livnärde sig med vedlossning eller inlastandet av fat vid hamnen, var Timglaset lycklig och nöjd. Han hade hunnit lära sig att vara nöjd med så litet.

Några dagar före den dag, då herr Tidlund tjänstgjorde i [ 203 ]familjen Åviks hus, hade Albin åter dykt till botten, uppträtt rusig och gått omkring i staden under bullrande tal och stora gester. Den bekymrade fadern visste till slut ingen annan råd än att vända sig till en ledamot av nykterhetsnämnden, som han kände, och denne lovade att vid något tillfälle uppsöka den fallne och varna honom. Alkoholisthemmet vore ju annars sista hjälpen. Bredvid Albin satt nu på den gröna bänken i Timglasets gård folkskolläraren Holmén, en något över trettioårig herre med ljust, tankfullt ansikte, starka blommor på kinderna, en smal rörkäpp i handen och en liten kvist av ljung i knapphålet. Herr Holmén hade en stund samtalat med Albin allvarligt, rättsinnigt och vänligt men med en viss kraft. Den store karlen satt from och hörde på, men utbrast slutligen:

— Är alkoholisten en bacill, Holmén?

Herr Holmén betraktade syndaren med den vita skäggstubben, skådade in i de blinkande ögonen, bäddade i röda kindkuddar, och då folkskolläraren icke i deras uttryck kunde finna något, som tydde på skämtsamhet, svarade han med ett leende, vari litet ironi skymtade:

— Menar Albin, att alkoholismen är en bacill? Någon bacill är den givetvis icke men en slags sjukdom utan tvivel. Själva begäret är en sjukdom, men det kan också vara konsekvensen av en moralisk slapphet såtillvida, att likgiltighet för ett ordentligt levnadssätt bereder mark för begäret.

Albin tittade stint framför sig och fortsatte:

— Ja, men det är ändå som en bacill, när det kommer på. Jag vet det nog, må Holmén tro. Jag kommer nog ihåg, när jag skulle avvänja mej en gång i Frälsningsarmén.

— Har han varit i Frälsningsarmén? frågade herr Holmén.

— Ja, svarade Albin skrattande. Jag har vatt frälst. Jag blev tagen ve hamnen av en löjtnant, som hette Olsson, när jag stod och travade ved. Jag var full då. Jag hjälpte Luskungen, di kallarn, åkarn. Där i Frälsningsarmén feck di mej till att låta bli spriten, och di hade mej till vedhuggning, och när jag så hade varit där lite, så kom majorn och klappa mej på axeln och sa: ”Håll emot frestarn, vi bedja för er! Så skall snart begäret fly.”

Det gick bra några dar, fortsatte Albin, men så en kväll kom [ 204 ]bacillen, och det var, som om det rört om inne i kroppen på mej, just när de hade bönen. Jag gick till löjtnant Olsson och bad att han för själ och pina skulle låta mej få någet att bekämpa begäret med, för ja visste inte, vad jag skulle ta mej till. ”Tag starka karameller”, sa han, ”eller nejlikor. Låt litern stå. För var gång frestelsen kommer, så tänk på, att vi bedjer för Albin! Låt litern stå.” Och jag gick hem. Nu var det så, att jag hade en liter stående bakom byrån. Jag visste det nog förut, men aldrig hade jag vetat det bättre, än just den kvällen. Förr hade litern vatt som en vanlig liter. Men nu var den liksom en levande människa, och den ropade på mej. Två gånger reste jag mej upp och gick bort till byrån, och två gånger vände jag tillbaks till soffan, och till slut la ja mej med fingrarna i örona för att sova. Men då hörde jag hur litern ropade: ”Du vet väl, att jag står bakom byrån. De ä hälften kvar, de ä hälften kvar!” Hälften kvar, tänkte jag. Det är ändå bara hälften. Om jag skulle gå bort och dricka ur det, så är den buteljen slut, och sen ska de vara slut med alla buteljer. ”Nej”, sa en annan röst, ”gå inte till byrån, för det är djävulen, som sitter i buteljen, och han frestar dig. Kom ihåg, att vi bedja för dig!” Jag kände igen löjtnant Olssons röst. Så där talade det inom mig, precis som om det skulle varit levande människor, som tutade i öronen på mig. Men till slut gick jag bort och gick ut på gården, och det kom ett litet papper dansande på marken, för det blåste, och jag blev så rädd, så det brann till i kroppen på mej, och jag darrade i armarna, fast jag är en stark karl. Jag åt nejlikor hela tiden och såna där randiga karameller, så tungan sved, men jag va rädd för allt jag såg, och när träna rörde sej, var det som om fan själv skulle ha vinkat, och till slut sprang jag in. Jag hade velat tjuta, må Holmén tro!

— Nå, sporde folkskolläraren och såg allvarligt framför sig.

— Jo. När jag kom in igen, så tyckte jag att det blev varmt inom mej, för ja visste, att det fanns liksom någet vänligt eller trevligt därinne i rummet. Och det var just litern det, Holmén, Den locka på mej, som om den varit en flicka. Då tog jag och drack ur det, som var kvar i flaskan, och så blev jag genast lugn och räddheten, den försvann. Men jag tänkte på löjtnant Olsson, och därför öppna jag fönstret och kasta ut buteljen, så att den [ 205 ]rulla i gräset, och så ropa ja efter den: ”Till avgrunden med dig, — frestare! Efter denna stunden är jag en annan.”

— Nå, och han blev en annan, sporde herr Holmén, med någon ironi.

— Ja, det ska jag säga Holmén, att jag stanna i armén något över en månad, och det var allt det lilla jag söp under den tiden. Snälla töser var där också, och för resten var di hyggliga mot mej allesammans. Så sålde jag tidningar åt dom, och löjtnant Olsson sa, att vår bäste tidningsförsäljare det är Albin. Och medan jag mata hönsen en dag, sa majoren: ”Fortsätt bara och glöm inte Fyren.”

Ja hade nog stannat där längre, om inte Luskungen hade varit. Men så blev det, som det blev, och det kan ingen doktor hjälpa.

—— Hur det nu må ha varit med Albin, så måste han emellertid efter detta bliva som en omvänd hand, yttrade herr Holmén. Eljest kommer nykterhetsnämnden att taga hand om honom, och då blir alkoholisthemmet slutet på historien.

— Nej, nej, nej, bröt Albin ut. Låt mej slippa, ärade herr Holmén. Låt mej slippa!

— Det beror på, svarade den allvarlige unge folkskolläraren och reste sig upp. Om en tid låter jag efterhöra hur Albin har skött sig, och skulle då ingen förbättring hava inträtt, så vet Albin fullväl min mening, och att jag även handlar i överensstämmelse med densamma.

När Timglaset i afton med elastiska steg nalkades hemmet, var han visserligen trött men även nyfiken, ty herr Tidlund hade reda på att sonen i dag mottagit ett besök av varnaren, folkskolläraren Holmén. Servitören tänkte på vilken lycka det skulle vara, om Albin en gång kunde bli en riktig människa, som vårdade sin person; han tänkte även på vad han en gång hade hoppats och drömt för den gossens räkning — men det var så länge, längesedan. Medan Timglaset på väg mot hemmet funderade över detta, framsprang i hans huvud en bild från Albins yngre år, när pojken satt i sängen och lekte med en elefant av papp. De blåa ögonen hade strålat, det vita håret hade stått som i en sky. Herr Tidlund [ 206 ]kom väl ihåg, hur han brukade leka med den lille, innan han äntligen kastade gåvorna till honom på täcket, och hur han för varje godbit låtit sin gosse läsa upp en vers.

Något underlig, något barnslig hade Timglaset under årens lopp blivit, eftersom han icke fick lov att gripas av vansinne över sin och sonens olycka. Därför kunde det alltjämt hända, att fadern, när han fann Albin lugn och nykter, lekte smått med honom liksom förr, innan han överlämnade sina från familjerna medförda gåvor, som växlade i smak och utseende. Ofta var det karameller, fullsatta av sorgens sinnebilder; svart, blankt papper och vita små kors eller en vit änglabild, men ibland kom ju Timglaset från bröllop eller andra bjudningar, och då voro varorna av helt annat slag.

Denna afton sken genom skymningen en måne över Timglasets enkla hus. Det var som om den trötte servitören sett sin döda hustrus runda, bleka ansikte; han kramade paketet, det prasslade som torra löv, och en suck bröt sig ut ur hans bröst, men log gjorde han alltjämt, som det var hans vana. Då hörde han från gården ett ljud, av vilket Timglaset förstod, att Albin var hemma; denne satt också bakom syrenträdet i en gammal rankig vilstol, som stått där och gistnat i många år. Trots sin trötthet efter dagens arbete försattes herr Tidlund i en viss spänning, ty när han svävande gled bort över den lilla gården, undrade han, om sonen skulle vara nykter. När den orolige fadern slutligen mötte Albins ögon, tyckte han sig märka, att folkskollärarens besök haft en gynnsam verkan. Då fylldes Timglasets bröst av tacksamhet och glädje; han återsåg i tanken sin gosse från forna år i samma ögonblick, som Albin höjde sitt röda ansikte, blinkande med de vattniga ögonen och strykande sin vita skäggstubb. I sin torftiga lycka tyckte sig den trötte fadern nästan se pappelefanten och de små knubbiga armarna.

— Afton, farsgubben, grumsade Albin, som visade tecken till skamsenhet och beskedlighet. Vad är det du har i påsen?

Timglaset log blekt och tog ett steg tillbaka, på samma sätt som han förr avlägsnat sig från den säng, där den lille suttit och lekt med pappelefanten.

— Nånå, sade den hyfsade mannen, i vars anlete leendet allt[ 207 ]jämt spelade. Nånå, Abbe! Vad säger man först! Minns du, vad du sade först? Nå!

— Nej, det minns jag inte, svarade Albin, som mycket väl visste, vad det här gällde. Äsch, bry dej inte om det där, farsgubben! Vad har du i paketet!

Albin sväljde och smackade, varefter han riktade sina blinkande ögon mot faderns hand. Timglaset suckade lätt och fortsatte därefter med den barnsligaste envishet:

— ”Jag är pappas lille”… nå!

Albin såg ett ögonblick generad ut; han slog ned ögonen och mumlade grötigt:

— ”lille dräng”…

— ”Och sitter i min lilla”… nå!

— Nää du, utbrast Albin och kliade sig i huvudet. Jag ä inte så dum, så att jag låter lura mej att språka som en glytt. Bråka nu inte, va fasen…

— ”Och sitter i min lilla”… nå, manade enträget den tunne begravningsservitören, som stod med huvudet på sned och tankarna långt i fjärran. Han gömde i paketet några smörgåsar jämte en stor karamell, på vars svarta papper en vit bild var fästad. — ”Sitter i min lilla…” Säj nu!

— Säng, grymtade äntligen Albin, i det han reste sig upp från den gistna fällstolen.

Nu öppnade fadern paketet och överräckte till sonen några lätt doftande föremål, inslagna i smörgåspapper. Men karamellen med bilden av den törnekrönte behöll han för sin egen räkning, då han efter ett kort samspråk med sonen gick in i lägenheten för att stöka med en aftonmåltid och därefter gå till vila.

Fönstret i det lilla rummet, som låg avskilt från sonens genom ett större kök, hade nästan till hälften blivit fyllt av månens glob, när Timglaset, prydlig och noggrann som alltid, bäddade sin säng och slutligen lade sig. Nyss hade sonen stövlat in i sin anspråkslösa sovkammare, och det var tyst i huset.

Herr Tidlund låg en stund och stirrade in i det milda månljuset, varefter han sammanknäppte sina händer över bröstet och läste något. Men det var icke en bön, ty han måste så ofta lyssna till sådana vid vigslar, vid begravningar och barndop, att han visst [ 208 ]ansåg dem liksom utgöra en del av yrket och vardagens vanligheter. Servitören hade i sin ungdom en gång hört en kvartett — o, så grant den ljudit, då han och fästmön stodo och lyssnade i skogen! — av vars ord han ännu erinrade sig några. Dessa ord hade blivit Timglasets bön; han visste intet, som klingade vackrare än de, och därför mumlade den gamle servitören, medan han slöt sina trötta ögon:

— — — — — — —
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar…