←  Kap 37
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 38. Andra fiolen under klubban — men…
Kap 39  →


[ 283 ]

38
Andra fiolen under klubban — men…

En dov yttre stillhet hade under de mörka höstmånaderna härskat i staden. Åt vilket håll herrar Backlund och Stoltz än vandrade, funno de intet värt att betrakta, intet att fylla sina sinande självrespektsbehållare med. Visserligen hade ett drunkningstillbud inträffat vid Färgeriets sköljplats, och vännerna hade vid detta olyckstillfälle, stående på bryggan i blåsten, häftigt rört på armarna, medan en rådig karl sam ut i de mörka vattenvirvlarna till den nödställde och i sista ögonblicket grep honom i kalufsen. De hade även lyckats få plats i den skramlande bilen, som förde [ 284 ]den bleke, halvt medvetslöse mannen genom gatorna. Stoltz sittande hos chauffören, den han gav vissa råd rörande hastigheten, medan herr Backlund hela tiden höll sitt huvud utanför det lilla kupéfönstret. Men denna händelse var också den enda, som inträffat på långa tider, varför herrar Backlunds och Stoltz' sinnesjämvikt ett ögonblick var nära att allvarsamt störas. Sysslolösheten födde en jäsande lust att disputera, och under dispyterna måste de båda vännerna anstränga sig mycket för att söka övertrumfa varandra.

— Vad fick du till middag i dag, frågade vid ett tillfälle herr Stoltz.

— Kalops, svarade misstänksamt herr Backlund, som förstod att vännen öppnat krig med sin oskyldiga fråga.

— Jag fick kokletter, jag, upplyste herr Stoltz. De smakar måms och kunfekt de, må du tro. Men kalops duger också, om de lagar den rätt. Jag ger mej fasen på att du får kalops mä — vad mä?

— Potatis förstås, mumlade herr Backlund, orolig och förvirrad.

— Se där! Du får den me potatis. Men, ser du, de ska vara morötter i den också. Jag gav mej också fan på, att din kalops var fel.

Till all lycka hade emellertid herr Backlund ett trumfkort, som han från början icke ämnat använda. Då han icke väntat dispyten just på matplanet, kom han först nu att tänka på detta. Den långe herr Backlund drog i de bruna mustaschsvansarna, och med en lömsk blick på den korte och fete kamraten, som häftigt pustande skyndade vid hans sida, mumlade han:

— Vill du känna här?

Herr Backlund stannade på gatan, lyfte upp rocken och pekade på baksidan av byxorna, där en ficka satt. Herr Stoltz kände efter och fann ett hårt föremål dolt bakom tyget.

— Vad tror du det är, mumlade herr Backlund.

— Hur ska en annan kunna veta det, hojtade herr Stoltz generad, ty han kände, att ett dråpslag måttades mot honom.

— Det är hummer, det, svarade herr Backlund, som på morgonen i all hemlighet inköpt en halv burk hummer för att ensam [ 285 ]förtära dess innehåll, medan hustrun på aftonen gick bort på kaffebjudning. Jo jo men, det är hummer, min gubbe. Det smakar också killibabba!

— Jag tål inte håmren för arsenickbacillerna, som är i burken, sade herr Stoltz med yredens rodnad på sina eljest gråa kinder.

Härefter blev det en långvarig och mulen tystnad.

Så småningom lade sig de båda herrarnas sjudande tävlingslusta till ro, och gatorna eller den våta parksanden genljöd av deras steg, då de drogo fram, överallt vädrande efter något nytt och intressant. Men hösten var verkligen mycket fattig på händelser ända tills det ögonblick, då herr Stoltz i Kuriren kom att läsa ett meddelande om en större auktion, som skulle äga rum på auktionskammaren, och vid vilken även en del möbler och husgeråd från direktör Olséns konkursbo skulle gå under klubban.

På den utsatta dagen, som kom med regnplask och dansande lövvirvlar, gingo herrar Backlund och Stoltz i god tid till auktionslokalen, båda iförda ytterrockar, det vill säga med uppslagna kavajslag och händerna djupt nedstuckna i byxfickorna. I den stora men ganska skumma lokalen doftade det av våta kläder, avslagen parfym och dålig tobak, men vid herr Backlunds inträde tillsattes ett lätt bagerios, och herr Stoltz kryddade atmosfären med litet stekflottslukt, som gjorde den mera pikant att inandas för den talrika menigheten och den bredaxlade, korta auktionsutroparen.

När tystnad inträtt, höjde auktionsutroparen sin arm och upplyfte över församlingens mångtaliga huvuden en guldgul violin, vars baksida skiftade i mjukt rött. Mot fonden av de vardagligaste ting, såsom enkla skåp, stolar, hinkar och baljor, tog det lilla instrumentet sig sällsamt ut i den skumma dagern, lyft av denna grova hand, som dock varsamt omslöt dess späda hals.

— Gode Gud, suckade Cello för sig själv, där han stod inpressad långt nere vid en kall järnkamin. Hade de inte boskillnad! Hade de inte boskillnad!

— Ja, mina vänner, skrek den bredaxlade auktionsutroparen, som öppnade ett gap, där endast tre stora gula tänder avtecknade sig mot ett evighetsmörker. Ja, mina vänner, det är väl så gott, att vi börjar med musiken. Det här är en fin fiolin, som man kan spela [ 286 ]polskor på, man kan förstås också drilla till valser på den, simfonier, balladärer och annat smått och gott i musikväg. Nå, hur har vi det med musiken här i lokalen? Är det inget intresse för den? Va? Men om man inte bryr sig om fina konster, så ska man väl intressera sig för affärer åtminstone.

— Tjugufem kronor, bjöd en ung man med långt, mörkt hår under en mjuk, bredskyggig filthatt.

— Bättre bud, skrek auktionsutroparen. Det här är ingen vanlig kaffebrännare, det ska jag säja er!

— En mycke hummoritisk karl, anmärkte herr Stoltz, medan ett stilla bifallssorl steg omkring auktionsutroparen.

— Trettio kronor, ropade en annan ung man med långt hår, som var ljust.

— Och en, skrek plötsligt herr Stoltz, häpen över sitt eget tilltag.

Herr Stoltz hade under auktionens gång gripits av en tävlingslusta och ett begär att göra sig gällande, så starkt, att han plötsligt tog risken att fastna för en fiol, som hans hustru i mangelboden säkert skulle fått en hel del besvär med att inlösa och han själv ett ännu mycket större besvär med att spela på.

— Spelar du på fiol? mumlade den försiktige herr Backlund, avundsjuk över vännens handlingskraft.

— Jo jo men, svarade herr Stoltz upphetsad.

— Har jag aldrig hört, sade den misstrogne herr Backlund,

— Det var mest i de flydda ungdåmsåren, upplyste herr Stoltz i vemodigt tonfall men med skräckslaget hjärta, ty det blev en paus i bjudandet på det lilla instrumentet, som alltjämt blänkte i auktionsutroparens hand.

— Trettiofem, ropade Cello, som icke visste, varifrån han skulle taga pengar att inlösa instrumentet med, fastän hans bud icke var så högt. Cello var emellertid besluten att gå till femtio, därvid fullständigt handlande på Guds försyn och i vänskapsvansinne.

— Femtio, bjöd plötsligt den unge mannen med det svarta håret, tydligen en musiker, som visste vad instrumentet var värt,

— Bravo, lät det från auktionsutroparen. Klingar grant, sa Pickelin! Nästa bud!

[ 287 ]— Femti är alldeles för mycke, flämtade herr Stoltz glad och belåten i sitt innersta, sedan riskmolnet dragit förbi över hans huvud.

— Du ropa nog på listighet bara, sade Herr Backlund. Jag har aldrig hört dej tala om fioliner.

— Jo, jag spiller lite grann, försäkrade herr Stoltz. Musseserar aldrig du för att roga dig?

— Bara handklaver, ljög herr Backlund. Har ett sådan med silverbasar och klocka.

— Det ville jag gärna titta på ett tag, utbrast herr Stoltz missnöjd. Hähähä!

Men under tiden hade priset på violinen sprungit upp till sjuttio kronor. Därifrån steg det tämligen hastigt till hundra, varefter åter en paus inträffade. I fortsättningen tycktes det råda en het tävlan mellan den långhårige, mörke mannen och en liten rödlätt, fet herre, som Cello, när han hävde sig på tå över huvudena framför honom, kände igen som Försäkringsmannen. Journalisten förvånades först och blev sedan smått uppbragt. Han kom ihåg, att den fete Försäkringsmannen, som tillhört direktör Olséns umgänge, visserligen visat ett godmodigt men dock mycket ointresserat ansikte var gång musik ljudit eller kommit på tal i familjen. Cello önskade därför, att musikern fått behålla instrumentet, när det var honom själv omöjligt att inropa det.

Det är som om prosan stode här och ropade in poesien, tyckte han, medan buden stego och stego.

Auktionsutroparen, som belåtet visade de tre gula tänderna mot dess nattsvarta bakgrund, skakade det lilla instrumentet allt livligare i sin hand. Han vände det om, och ett matt ljusblänk lopp genom den skumma lokalen. De röda strimmorna blandade sig fint med gyllene flammor i det vackra och skinande träet.

— Tvåhundrafemtio, bjöd prosan plötsligt, och därefter blev det tyst.

— Förste, andre, tredje — tvåhundrafemtio — förste, andre, tredje — tvåhundrafemtio är bjudet — förste, andre, tredje gång!

Pang! Klubban föll i bordet, och auktionsutroparen övergick till skräp och baljor, gardintyger och byråar, medan den lilla fiolen hamnade i den fete Försäkringsmannens händer.

[ 288 ]— Vem va den där? frågade herr Backlund nyfiket.

— En kumpåsitör, svarade överlägset herr Stoltz sin trofaste kamrat, i det han torkade svetten ur pannan och riktade sina trotsiga ögon mot det nya föremål, som auktionsutroparen höjde i handen.

Svart som en natt kom Cello upp till Karl Ludvigs dubblett på eftermiddagen, sedan staden höljts i slöjor av regn och dimma. Till sin häpnad fann Cello, som insläpptes av den tysta fru Tillberg, vännen sittande i sin spökstol, med ett belåtet leende räknande på sina korta fingrar. Han reste sig icke ens upp, när herr Erlandsson inträdde, och tycktes alls icke fästa sig vid dennes dystra och grubblande min.

Karl Ludvig räknade:

— Först fyra till trettisex gör mej förti. Goda, Cello! Sen tie, gör femti, sen tie, gör sexti, sen tie, gör sjutti. Ja. Längre behöver jag inte räkna för ögonblecket. Bara tie ä en grann tid. Bara fyra ä en grann tid, å då blir dä ändå bara förti.

Härefter steg Karl Ludvig upp och klappade Cello på axeln, medan hans ögon tycktes stirra in i framtiden. När han gick över golvet, lade Cello märke till att Karl Ludvig med sina korta ben tog små danssteg, liknande dem han brukade göra, då han prövade de första takterna i sin spanska dans.

— Tralala, gnolade Karl Ludvig. Du må tro, att här har inträffat saker. Vänta bara lite, så ska jag tala om det. Fyra till trettiosex gör mej förti!

— Vad är det du räknar för något? frågade Cello irriterad.

— Jag räknar mina år, upplyste Karl Ludvig lugnt. Jag räknar också efter hur lång tid dä ska ta, innan jag ä skuldfri. Här har inträffat saker! Nu ser en annan framtiden klarare. Först har jag fyra år, innan jag ä förti, sen har jag tie år, innan jag ä femti, tie år innan jag ä sexti, tie år innan jag blir sjutti. Du förstår alltså! Bara två år ä ingen liten tid, och dä här ä många år. Jag ä skuldfri om fyra år, och så har jag ändå en mängd år på mej i frid å ro.

— Skuldfri? Hur vågar du tala så. Vi stå ju på ett gungfly [ 289 ]och lånar pengar ur den ena handen för att lägga i den andra.

— Tant Klara hjälper, dånade det i detsamma från Karl Ludvig. Han hade lagt sig på sin sagosoffa, vars alla klockor plötsligt började mystiskt spela, och vars lutor knäppte med varsam klang, medan Den okände gästen reste sig ur spökstolen med ett ivrigt sprakande, som om han vid ljudet av tant Klaras bekanta namn icke kunde göra våld på sin nyfikenhet utan ville skynda fram till den fete agrarsonen och inhämta upplysningar.

— Ho lånar mej ettusenfemhundra. Tralala!

Cello blev först något besviken men sedan mycket mer än glad. Han förstod väl, att detta icke betydde mera än en tillfällig lättnad, men denna lättnad var dock avgörande för dem alla. Därför kände sig Cello efter en stund så lycklig, som han ännu aldrig blivit efter någon vinst på Västerviks Sågblad. Han tyckte, att lyckan började blinka vänligt i mörkret; han begrep, vad denna uppmuntran kunde betyda för honom, som nu snart skulle gripa sig an med revyarbetet, av vilket han hoppades på en kraftig handräckning.

— Käre vän, bröt Cello ut.

— Dä va du, som rådde mej tell det, erkände Karl Ludvig. Tant Klara vell inte släppa te två tusen, men ho gör alls inte några svårigheter annars, för ho töckte, att jag var den ende av hele släkten, som hade varet vänlig mot henne. Ä så töckte ho, att jag varet möcke klok å förståndig, som inte draget in henne i spekulationera.

— Ser du, ser du! Håll den du hatar kär, citerade Cello i uppjagat tillstånd. Ser du där! Man är ändå inte så dum!

Just som de båda vännernas tankar cirkulerade kring tant Klaras lyckobrev, ringde det på dörrklockan, och Karl Ludvig skyndade ut att öppna. Inom kort trädde han in tillsammans med Första fiolen, som syntes lång i ansiktet och något blekare än vanligt.

— Var har du varit så länge, Thure? frågade Cello.

— Det är lätt att gissa, svarade den överdådige unge mannen, i det han pekade mot golvet, därmed antydande en avgrund. Cello nickade meningsfullt, men Karl Ludvig ropade:

— Tant Klara hjälper oss…

[ 290 ]— Bra för er att ha luidårerna. Men jag blir utlöst med mina andelar ändå. Pappa ordnar den här skivan, berättade Första fiolén med allvarlig min. Men jag har också fått litet hjälp åt er med ett nytt borgensnamn. Farsan skriver på i stället för Olsén nämligen. Men han vill inte ha mitt namn i Ryslunda.

Karl Ludvig och Cello voro häpna, dels över den unge mannens något styva uppträdande, dels över denna nya hjälp, som störtade ned på dem från himlen.

— Det har skett mycket, avslutade Första fiolen sina sparsamma meddelanden, varefter det uppstod en stunds tystnad i rummet.

— Skrev du tell din pappa? frågade så Karl Ludvig.

— Nej, han har själv… Men vi ska inte tala om det, för det står i förbindelse med en annan händelse. Jag vågar inte tala om den, för jag är rädd, att ni inte förstår er på den där saken.

— Vilken sak? frågade Cello, mera förvånad än sårad.

Men Första fiolen teg, svängde om på klacken, tog upp sitt cigarrettfodral, tände en cigarrett och blåste ut en rök, som räckte från spökstolen till svanen på det klara vattnet. Karl Ludvig och Cello förstodo att tiga, men de kände icke kamraten.

Efter en stund kom Cello att tänka på katastrofen, som drabbat familjen Olsén. Vad direktören själv beträffade, uppträdde han alltjämt med en sjömansaktig säkerhet och trygghet i ord och åtbörder, men vad han dolde bakom detta lugn, visste ju ingen. Vännerna hade reda på, att Olsén, som sökt och erhållit någon tillfällig befattning på annan ort, i dagarna skulle avresa, men fastän de lugnades av att se hans styrka, kunde eller ville de icke hålla tillbaka ledsnaden över hans olycka. Som om Karl Ludvig kommit på samma tankar som Cello, bröt han plötsligt tystnaden.

— Jija mej, ett sånt elände mä Olséns i alle fall. Olsén skulle komma hit i kväll. Jag blir nästan sjuk, när jag ser honom. Det gör ont ända in i magen.

Fru Tillberg gick plötsligt tyst som en ande genom rummet mot tamburen, där hon under pratet hade hört en ringning. Ingen av vännerna märkte henne, varför direktör Olsén plötsligt stod framför dem, som om han stigit upp ur golvet mittunder deras samtal.

[ 291 ]— Goddag, pojkar, hälsade Olsén. Ar allt som det ska vara?

— Ja, för oss, svarade Cello kort.

— Det reder sig nog. Man måste emellertid hålla svansen styv i svängarna, annars går allt på tok. I morgon reser jag. Var du på auktionen? frågade han Cello.

— Ja, svarade denne. Jag skulle önskat—

— Jag mä, inföll Karl Ludvig.

— Inte värt att klaga. Järnharven ska gå, och det kanske alltid är till någon nytta. Vem vet? Men Nickans fiol…

— Vet du, avbröt Cello. Allt skulle vi ha velat göra för att rädda den. Men vi kunde inte.

— Tack, tack, avbröt direktör Olsén.

— Den inropades, fortsatte Cello, av försäkringsdirektör Larsson. Ja, jag hade hoppats, att den åtminstone hamnat i musikerhänder. Inte förstår han sig på fioler åtminstone, slutade den nervöse herr Erlandsson.

— Kan väl vara sant, sade Olsén. Men också han förstår —

Och i det han helt lätt bleknade, pekade han på ett svart instrumentfodral, som syntes under rockhängaren ute i tamburen, och vilket han på middagen mottagit ur Försäkringsmannens hand.