Kvartetten som sprängdes/Kapitel 46

←  Kap 45

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 46. Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader

Kap 47  →

46
Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader

I fabrikör Åviks kök rådde lätt skymning. Dagens arbete var där tillända, och den unga tjänstflickan Hedvig, som utgjorde hushållerskan Almas stöd i köksdepartementet, hade tagit plats på en stol i det vita, rymliga serveringsrummet vid ett av fönstren. Hon höll intill rutan en tidning, som nyss inköpts av en skrikande pojke ute på gatan. I det stora köket hördes endast ett sakta sus från vattenreservoaren och ett litet droppande från en kran, som tycktes spela en enkel melodi med tre varandra mycket närliggande toner, vilka liksom knäpptes fram. Alma och Hedvig brukade vid denna tid på dagen från verkligheten med dess sopor och potatisskal, skärbräden, slaktare och ölkarlar tillsammans träda in i den högre engelska societetens yppiga men tomma liv. De hade båda hunnit att göra sig hemmastadda i denna miljö och följde med känslor av hat den kallsinnige greve Cyrus’ alla beräknande steg, liksom de med trogna hjärtan delade den högättade Dorothy Buffertons smärta vid hennes kamp med sin stränge fader. Dorothy Bufferton hade kanhända icke så många uppriktiga vänner i rikedomens ensamhet, men i fabrikör Åviks kök ägde hon åtminstone två hänsynslöst partiska och varma sådana. I det nu Hedvigs ögon irrande sökte den plats i bladet, där följetongen brukade vara att finna, sade hon till Alma, som stod och strök några små näsdukar vid ett bräde i närheten.

— Sista kapitlet slutade, som Alma väl vet, med det att lord Bufferton kom in till Dorothy. Nu ska man väl få veta, om lorden vill tvinga henne att gifta sig med greve Cyrus.

— Det var en otrevlig karl, greve Cyrus, sade Alma. Flickan är ju vacker som en dag och så fin och ståtlig. Kunde de inte nöja sig med att låta henne vara ogift så länge. Kommer dag, kommer råd! Det är ju så fullt med fint umgänge där i huset, så att alltid finns det väl någon ståtlig herre, som hon kan få, bara de ge sig till tåls litet.

— Å, Alma, sade Hedvig, visserligen respektfullt men mycket ivrigt. Alma vet väl lika bra som jag, att lorden behöver pengar. Han har visst förlorat alldeles väldigt på spel.

— Tänker han sälja sitt barn då, utbrast Alma med en skarpt förebrående blick på Hedvig.

— Ja, Gud vete. Men det är väl det vi får se. Jag kan inte begripa, var de ha satt följetongen i dag. Tänk, om de inte har någon!

— Det är väl omöjligt, svarade Alma icke utan harm. Det vore då väl galet.

— Nej, nu hittade jag den…

— Var då för väl, lättade sig Alma och fortsatte strykningen, som upphört, medan den andra letade i tidningen.

Hedvig hade nu äntligen fått sikte på följetongen, över vars första tättryckta textsida stod att läsa följande rubriker:

En kvinnas kamp.
Roman av Evelyne King.

(Övers. för denna tidning. Eftertryck förbjudes.)

Hedvigs klara röst började en långsam, delvis något hackig läsning, och hon inledde föredraget med en kort suck:

— Kap. sexton.

Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader.

Dorothy bleknade, och med ett stön nedsjönk hon i stolen. Den åldrige lord Bufferton hade sannolikt icke beräknat verkan av sina hårda ord.

”Dorothy”, utropade den gamle. ”Tror du då, arma barn, att jag säger detta allenast för att plåga dig. Förstår du icke, min vilseförda älskling, att det dock är för din egen lyckliga framtid, jag arbetar, att det är för att denna lycka skall bliva till en verklighet, som jag söker tvinga dig till yxyxryx yxåyxåääää” — nej, vad ska det här vara, avbröt Hedvig läsningen.

— Det är väl ett tryckfel, sade Alma. Jag tycker det har varit så många sådana, och Hedvig läser dem också allesammans, bevars!

— Ja, svarade Hedvig, jag tycker det är tryggast att läsa precis som det står. Kanske det där, som jag läste nyss, i alla fall var en svordom, som lord Bufferton talade. Någon svordom ifrån utlandet.

— Fortsätt nu bara, och bry sig inte om det svåra stället, uppmanade Alma.

— ”tvinga dig till självbesinning”, fortsatte Hedvig. ”Den präktige greve Cyrus, varför hatar du då honom?”

”Å, min far, skona mig”, bad den unga flickan i det hon sakta uppreste sig och vacklande gick bort till toalettbordet, där hon översprutade sina bleka kinder med ett tunt flor av silverdroppar. En ljuv doft av heliotropparfym spred sig omedelbart i rummet. Det var som om den vackra kvinnouppenbarelsen strålat ut eller utandats denna doft. ”Jag är fri, och vill så förbliva, intill dess den rätte infinner sig för att utsäga sin kärlek för mig.”

”Den rätte är greve Cyrus, mitt barn, och denne skall även bliva din. Såväl din anrika moder som jag äro därom ense. Nedböj därför din stolta vilja för kloka föräldrars råd. Han är även en man, vilken kan skänka dig både rikedom och ära.”

Lord Bufferton, vars hjärta medhunnit att kallna under årens många politiska stridigheter, och vilken för länge sedan avglömt sin egen ungdom, ville väl icke sin dotter något ont. Men han trodde fast däruppå att Dorothy vid greve Cyrus’ sida skulle kunna ernå äktenskaplig lycka, varjämte han själv, djupt be kymrad över att icke så lång tid ännu med den yttre ståt och värdighet —

— Bar hon upp herrns ylletröjor, frågade Alma plötsligt.

— Ja, det gjorde jag, svarade Hedvig, varefter hon åter fortsatte: den yttre ståt och värdighet, hans anor krävde, kunna uppehålla sin ställning, hoppades få medel härtill genom det föreslagna partiet. Lord Buffertons ekonomi tålde nämligen icke längre så betydliga påfrestelser och han hoppades därför, att greve Cyrus’ nästan omätliga förmögenhet och hans makt i finansiella kretsar skulle kunna bidraga till, att han fick avsluta sina dagar sorgfritt utan några förnedrande indragningar i hans förnäma och representativa liv.

”Aldrig”, utropade Dorothy, som ett ögonblick hopfallit, men som nu återtog sin gandiosa hållning av världsdam. ”Att skänka honom min hand, det skulle vara att för mig vandra ett helt liv i vardagens hemska verklighet. Vet ni då icke, lord och fader”, fortsatte hon, ”hur kall, hur posaisk denne man är till sitt skaplynne?”

”Dock”, röt den gamle, ”dock har du låtit honom kyssa dig likväl!”

Nu hopföll fröken Dorothy ännu en gång men härvid på en med ett orientaliskt draperi av utsökt dyrbarhet övertäckt kanapé. Hon reste sig dock strax och utbrast med en av vrede darrande stämma:

”Har den uslingen inberättat detta för eder? Nåväl”, sade den unga damen. ”Han kysste mig, detta bekänner jag. Men det var som om han utövat ett mytiskt välde över mig vid detta tillfälle.”

Lord Bufferton stampade med foten i golvet.

”Säg ut! Må du så antaga själva dödens färg! Har du någon annan du älskar i hemlighet? Får jag blicka i din dagbok!”

Blek och vacklande, med tårar i sina ögon gick fröken Dorothy fram till den smakfullt inlagda sekreteraren, ur vars nedre fack hon framdrog en vacker liten bok, på vars pärmar syntes ett vapen i guld. Lord Bufferton slukade boken med sina ögon, men kunde intet komprometterande hitta. Slutligen läste han följande vers:

Mitt hjärta, ensamt såsom ingens hjärta,
det bräddfullt är av ångest och av smärta.
Fast ung och skön, fast född i överflöd,
en älskling ej jag har. Kom, död, du sälla död!

Lord Bufferton lade stilla boken på klaffen. Därefter strök han med ett tankfullt uttryck i sitt förnäma anlete sakta över dotterns bleka panna. Varsamt öppnade han deuxbattanterna, och med en kort bock på huvudet gick han därifrån, mumlande:

”Hon måste ändock giva vika!”

Men knappast hade emellertid lord Bufferton avlägsnat sig, förrän dottern sprang upp, liksom driven av en osynlig fjäder. Med tysta steg tillryggalade hon vägen genom sina tolv vackra rum, där skönhetsskatter från hela världen voro inmängda, och knackade sedan på en liten dold dörr, vilken ledde till hennes kammartjänarinnas, Elsie Duncans bostad. Denna utträdde… forts.

— — —

— Här är det slut, sade Hedvig och lade tidningen ifrån sig. Det är bra förargligt, att det alltid skall ta slut, när det börjar bli som mest spännande.

Alma strök över sitt hår med aviga handen och fortsatte arbetet med strykjärnet på de små näsdukarna.

— Den där Bufferton är då omänsklig, sade hon. Jag hoppas flickan tar saken i egna…

Det knackade helt sakta på dörren, som ledde upp till fröken Märtas rum i övre våningen.

Var gång fabrikör Åvik såg på sin dotter, blev han glad över att den besvärliga äktenskapsfrågan snart skulle vara löst; att dottern vrenskades tolkade han som flickaktig nyckfullhet.

— Hon är ivrig av sig och kastig, men en karl som Planertz passar henne. Gud välsigne den lilla stumpan! Snart är hon utflugen ur boet. Man blir gammal till sist ändå.

Fru Åvik, född Tabell, som ofta samtalat med sin man i detta ämne och granskat problemet från olika sidor, slutade alltid med att säga:

— Ja, komma, ingenjör Planertz är en verserad man, komma, och jag tror, komma, att även om Märta icke vill låtsas om sitt tycke, komma, hon i grund och botten känner trygghet vid hans sida, punkt. En flicka måste naturligtvis pröva sig själv, komma, innan hon gör sitt val, komma, och framför allt måste hon behärska sig, punkt. Fröken Sigrid på Brahestaholms slott fick minsann inte välja hon, komma, när hon förmäldes med friherre av Witterstedt, komma, friherre Axel av Bålstagrenen, utropstecken! Men hon betvang sig, komma, och vann därigenom lyckan, — punkt. Aldrig såg man henne vid friherre Axels sida, komma, utan att hon log, komma, så hon var säkert lycklig, punkt. Lilla fröken Sigrid log alltid, punkt.

— Ah, ge attan i Brahestaholm, brukade ibland fabrikören infalla, ty han blev nervös var gång han märkte, att hans vilda grenar intrasslades i de konungsliga ekarna vid det stora godset. Det viktigaste är ju, att Märta får en karl vid sin sida, och Planertz är en karl, som går framåt. Han kanske kommer i stadsfullmäktige också, vad det lider.

Fröken Åvik fann snart, att föräldrarnas åsikter i frågan icke voro så löst rotade, som hon helt optimistiskt förmodat; tvärtom föreföll det, som om ärendet från deras sida var slutbehandlat och avgjort till ingenjörens förmån. Märta upptäckte detta, sedan hon företagit några enklare trevare hos modern, vars fasthet i äktenskapsfrågan verkade alldeles förvånande. Flickan gjorde då i all ödmjukhet en liten kallblodig satir över ingenjören, men fru Åvik såg endast ett ögonblick upp från sitt handarbete och sade:

— Ingenjör Planertz är en verserad man, komma, lilla Märta, utropstecken! Ingenjör Planertz är en god och behärskad man, punkt.

Då tändes en fackla på fröken Märtas kinder och en blixt i hennes ögon. Hon svarade emellertid inte trotsigt eller näsvist utan neg, vände sig om och gick, allt i enlighet med Brahestaholmssystemet, sådant det beskrivits av fru Åvik, född Tabell När fröken Avik, som hade en del arbete att företaga i huset, för sig själv ältat sina svarta och blodröda bekymmer, allt medan hon räknade handdukar och servetter, gick hon upp på sitt rum för att införa några poster i hushållsboken, i vilken hon raspade en stund, varefter hon drog fram ett papper ur en i skrivbordslådan liggande portfölj, granskade det noga, doppade så pennan i bläckhornet och började tveksamt skriva. Då hördes en bultning på dörren, och som fröken Åvik kände igen ljudet av sin faders fingerknogar, lade hon läskpapperet över det skrivna, och medan en rodnad sprang fram i hennes ansikte, ropade hon med mjuk röst:

— Stig in, pappa lilla!

Märta Åvik reste sig upp, hälsade fadern och tog honom om halsen. Fabrikören klappade dottern på kinden, men såg något överraskad ut. Kanhända han kommit uppför trappan i en vrede, som han genast kände smälta ned inför flickans klara och ömma blick, som tycktes skåda ända till botten av faderns innersta.

— Hör du, Märta, började fabrikör Åvik och tog sig ett tag i håret, som skruvade sig kring hans knotiga långa fingrar. Hör du, låt oss sitta ner och språkas vid ett slag! Du och jag är ju så goda vänner, min tös! Jag har ingenting hemligt för dej, och du har väl ingenting hemligt för mej?

— Visst inte, svarade flickan och strök fadern över håret.

Denne tog sig nu om hakan, vred upp den ena grånade mustaschen, varefter han häftigt utbrast, dock utan all vrede:

— När, hör du, när ska vi ordna den här historien, du vet? Ni har nu gått så pass länge tillsammans, att du väl har reda på, vad du vill.

— Ja, det vet jag, svarade fröken Åvik.

— Nå, nå, se där! Och du vet väl också, att han vill?

— Det vill han nog, svarade Märta, fastän han säger inte så mycket just.

— Jag vet, att han vill, försäkrade fabrikör Åvik. Det har jag reda på. Vad menar du med att han ingenting säger?

— Förlåt mig, svarade Märta, jag menade inte så. Jag menade, att han säger så mycket om andra saker. Nog är det också oklokt att inkorporera Stora Gröning, för en inkorporering skall väl växa fram av sig själv, liksom av ett inre tvång eller så, och inte bara lappas på med stora stycken runt omkring. Det är nästan likadant överallt, och likadant var det i Eskilstuna, eller kanske det var i Gävle, som det var likadant.

— Va attan säjer du, utropade fabrikör Åvik. Vad har du med det där att göra?

— Ja, vad har jag med det att göra? Men allt det där har jag fått höra på under våra romantiska promenader. Jag tänkte försöka komma in i stadsfullmäktige, fortsatte flickan, men jag skall klippa av håret först.

— Det där skall vara ett skämt, men jag förstår inte det fina i det. Jag tycker inte, du var så invecklad förr, just! Nu drar jag fram med det, jag har på hjärtat, så att allt ska bli klart. Tycker du illa om ingenjör Planertz?

— Jag tycker inte illa om honom, men jag kan inte tycka om honom.

— Det är väl detsamma, det! Å, du har inte en aning om, vad det där vill säga. Du tror, att allt skall vara så där poetiskt och rart, för att två människor skall kunna komma omsams. En hederlig karl…

— Det räcker inte, svarade Märta bestämt. Förlåt, att jag säger det!

— Räcker det inte! svarade fabrikören uppbragt, jo, du kan ge dej fasingen på, att det räcker. Jag har reda på, att du har kastat kärvänliga ögon på honom, och dina känslor ä besvarade. Så är det!

Märta teg. Under denna tystnad ökades faderns hetta, men han gladdes och rördes alltid över att se sin dotter så fin och vänlig, och han hade icke hjärta att slå till för hårt med sina ord. Då återstod icke för fadern annat än att draga fram de rödvita bolstervarsbyxorna på nytt och erinra om ingenjör Planertz’ bragd. Fabrikören blev emellertid avbruten av sin dotter, då han drog historien om sjöturen.

— Du ska höra till slut. Avbryt mej inte! Jo! Jag kom till relingen och hade alldeles säkert halat mig upp. Men, ser du, jag plumsa ner på något sätt igen. Nu är jag dödens kattunge, tänkte jag, men si på huggarn — när man har en karlakarl med i båten — då kände jag hur Planertz högg tag —

— i de rödvita bolstervarsbyxorna, fortsatte flickan, som över tjugufem gånger hört historien berättas under vilda åtbörder och vädjande ögonkast.

Fabrikören drog efter andan och slog tvärt till.

— Jag är inte här för att skoja med dig i afton. Tänd lampan, det är skumt härinne.

Märta åtlydde genast tillsägelsen. Ute hade det börjat skymma. Hon drog ned rullgardinen, medan fadern promenerade fram och tillbaka på golvet. Nu föll lampljuset på skrivbordet och på det papper, flickan arbetat med, när fabrikör Åvik inträdde i hennes rum. Märta blev röd i ansiktet och kastade ett par blickar på bordet, som om hon velat flytta undan något där. Hon rörde sig emellertid icke ur fläcken utan mötte faderns ögon.

— Nu förstår jag, sade denne med ett leende, vari bisterhet och list förenades. Nu begriper jag!

— Tro ingenting, pappa, vädjade Märta. Tro ingenting, och förlåt mig om jag skämtade för mycket.

— Du har någon annan, som du drar med och skriver till, sade fabrikören. Säj sanningen, det är bättre än att huttla! Har du inte förtroende till din egen far, flicka? Vad är det där för ett papper, som du har skrivit på?

— Det är ingenting. Men jag är ändå generad för att visa det, svarade Märta.

— Du kan mycket väl visa det, avgjorde fabrikören. Det är din skyldighet.

Märta Åvik gick nu motsträvigt till skrivbordet och drog bort det läskpapper, som alltför otillräckligt dolt hennes hemlighet. Framför fabrikör Åvik låg ett stort ark, till hälften fyllt med rader av ojämn längd. Fabrikören påtog sina glasögon, studerade länge aktstycket, vars innehåll till sist tydligt framträdde för hans nyfikna ögon. Där stod att läsa:

Lärkans sång.

Som du kan märka
är jag en lärka,
är jag en fågel, som roar mig.
Men ej är lönt någon söker verka
uppå mitt hjärta. Det ropar: tig!
När någon herr…
när någon ovärdig nalkas mig

Jag är så fri och så ung…
Jag vill förstärka
min lust att verka
för kärl…
så att jag hittar till sist en man.
Hur skall han vara?
Det vet väl bara
mitt eget hjär…
Med ögon klar…
Med kind som…

Men kan jag märka
att man vill verka
uppå mitt hjärta, all lust försvann!
Som du kan märka
är jag en lärka,
som sjunger fritt uti solen grann.

När fabrikören hade slutat läsningen, klappade han flickan på skuldran, och med ett nytt uttryck i ögat — det var den gamle gesällens öga, sådant det glänste i visornas och rumleriets dagar — frågade han:

— Har du någon ton till den?

— Nej, svarade Märta, fortfarande mycket generad. Och jag hade inte fått det färdigt heller.

— Jaså! Nå… Ajö, min lilla tös, avslutade fabrikör Åvik samtalet, medan hans tankar svävade långt borta. Vi får talas mera vid sedan.

Medan Märta hörde, hur hennes fader stövlade ner i trappan, stod hon en stund alldeles orörlig men brast slutligen i gråt, fastän hon icke riktigt visste, varför den kom. När hon omsider torkat sina tårar, smög hon ned för att kalla på trotjänarinnan Alma, Hon knackade på dörren till serveringsrummet och bad Alma, som öppnade, att följa med upp. Inkomna i Märta Åviks rum, satte de sig mitt emot varandra, varefter flickan bröt ut:

— Jag är ledsen, Alma. Mycket, mycket ledsen. Jag har ingen i hela vida världen, som förstår mig. Jag vill inte göra mina föräldrar emot, men jag kan inte gifta mig med den, som de ha utsett åt mig. Det är omöjligt, omöjligt! Jag kan det inte!

Alma lyssnade en stund till flickans utbrott, därefter drog hon med handen ett tag över det smala och magra ansiktet och såg på den bedrövade med ett par blåa och ihärdiga ögon.

— Tror fröken Märta att man kan se in i framtiden? sade hon.

— Nej, det tror jag verkligen inte. Tror Alma det då? frågade den ledsna flickan med ett forskande ögonkast på sin förtrogna.

— Det gör jag. Det finns de, som kan se in i framtiden. Men det är inte många, för de flesta bara lurar folk, men här i stan finns det i alla fall ett par stycken.

— Lägga stjärna, menar Alma. Ack, det kan Glada Kalle också — detta var smeknamnet på en av fröken Åviks väninnor — men det blir bara ljusa vägar och mörka herrar, och till sist blir det ändå ingenting utav alltsammans.

Alma teg. Därefter sade hon betänksamt:

— Om jag ändå vågade säga något. Fröken Märta, bli inte ledsen! Men jag hade reda på, att en vän till mig skulle gå bort, innan löven föll av träden.

— Vem hade sagt det, Alma?

— Det hade en kvinna, som kan se in i framtiden.

— Gick den där vännen bort då? Dog den där vännen?

— Ja, svarade Alma, och hennes ögon fylldes av tårar.

— Det var Edmund, sade flickan och grep häftigt Almas hand. Jag förstår det nog.

— Fröken Märta, jag vill inte alls narra min fröken till några tokerier. Men när fröken är så ledsen, så kunde jag inte låta bli att säga det jag sade. Då tänkte jag, att väl ingen annan råd fanns, än att fröken fick låta någon se i sin framtid. Blev det då den, som nu herrskapet vill, se då är det ödet, se! Ingen kan göra något åt ödet. Men…

— Var bor hon? frågade Märta Åvik med nyväckt intresse.

— Hon heter fröken Tornej och bor alldeles i närheten av Anderssons stora orangerier. Om fröken ginge dit, kunde det nog hända, att fröken bleve skrämd, men gumman är i alla fall snäll i grund och botten.

— Ack, om jag kunde våga mig på det! Säger hon hemska saker också?

— Kan väl hända att hon gör, svarade Alma. Det är kanske inte värt att fröken går dit. Låt bli det för resten! Kära fröken, slå det ur hågen!

— Nej, nu vill jag, svarade Märta Åvik. Jag skall gå dit, om också fröken — vad hette hon? — fröken Tornej säger det värsta. Det är lika gott, att man tittar framtiden i ansiktet.

— Till slut står det i alla fall i Guds händer, svarade Alma.