Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/4 Cap

[ 88 ]

4. Cap.

Om Förräderi.

1 §.

"Förer någor afwog skjöld emot Riket; eller gjör någon wåldsgjerning å Rikets Konung och Herra, Drottningen, eller theras barn; eller warder tillwunnen att stämpla något, antingen med inländsk eller utländsk man, emot Konungen och Riket, till theras skada och fördärf; eller söker att förråda Rikets undersåtare, land eller folk, [ 89 ]krigsmagt, fästningar, förrådshus, skjepp och annat slikt; tå bör han, och alle the med honom i samma gjerning och upsåt woro, mista högra hand, halshuggas och steglas; och gånge theras gods i löst och fast under Kronan. Gitta the ej skada gjöra; miste äntå lif, ära och gods."

P. St. Om arf tillfaller den, som förwärkat sitt gods under Kronan, VII: 1 ÄB; Att mål, som angå förräderi, ransakas och dömas af HofRätt, VIII: 2 RB; Huru förrädare begrafwes, som dör i fängelse, II: 1 Str. B. Delagtighet i missgerningar, LXI Cap. MB.

S. F. Råder någon sin Konung och sjelf är följagtig att föra utländsk här å sitt fädernesland, det till att härja och fördärfwa, och icke såsom en rättkommen Konung till Riket hade ägnat och bordt, sine undersåtare efter lag och rätt att fria och beskärma, den dömes också, såsom Rikets förrädare. 1600 d. 19 Martii, Linköpings Riksd. Besl. 5 §, v. Stjernm. RB. 1 T. p. 506. J:fr Riks. St. Dom den 17 Martii 1600 öfwer Gustaf och Sten Baner, Eric Sparre och Thure Bjelke. Will Adelsmann bo utrikes under något Herrskap, som står i frid och wänskap med detta Riket wid dess afflyttande, så will Kongl. Maj:t wäl, när därom ansökning göres, och så wida det ej länder Riket till otjenst, sådant med Råds Råde tillåta, samt befria dess efterkommande, som utrikes födas, eller honom i deras omyndige år härifrån fölgt, ifrån deras Edspligt. Men med dem, som till sine mogne år komne äro, och utur Riket flytta, samt understå sig med råd och dåd biträda Riksens fiender emot Sweriges Rike, förhålles efter lagen. 1723 den 16 Oct. Adel. Priv. 32 §, MW. 1 t. p. 481. Förwärkar någon af Ridderskapet sitt Jordagods under Kronan, i sådane mål, som lag säger, inmänges ej däruti dess hustrus, barns eller folks rätt, och del af jord och lösören, utan rätta ägaren [ 90 ]skall sådant obehindrat behålla. Det förbrutne och Kronan tillfallne godset, efterlåtes någon af dem i slägten; Dock Kongl. Maj:t förbehållit, hwiken Kongl. Maj:t synes det af nåde att unna, som sig därtill troligen förtjend gjordt, ware sig en eller flera; skolandes slike benådningar ej anses för Donationer och Förläningar, utan, såsom frälse behålla den natur de förr förbrytelsen haft. ibid. § 26. Sedan Kgl. Swea HofRätt uti skrifwelser, daterade d. 9 Maij och 5 Junii 1705, gifwit Kongl. Maj:t de betänkeligheter tillkänna, hwarföre HofRätten icke afkunnat dödsdom öfwer Sachsiske GeneralLieutenanten Otto Arnold von Paykull, förklarade Kongl. Maj:t, att det inkast icke gälde till hans befrielse, att han ej gjordt undersåtelig ed, emedan han, såsom född Swensk, igenom sine föräldrar och förfäder wore bunden till trohet emot Riket, och dessutom eden icke gjorde att en undersåtlig lydnad emot dess Öfwerhet mera blefwo förpligtad, än han eljest wore, där han intet hade swurit, utan den skyldighet, som allom ålåg, hwike inom ett Rike woro begripne, och dess Regemente sig hade underkastad, samt tacite eller aperte data fides att wara det Regemente trogen, bunde honom därtill ej annorlunda, än uti alla andra lofliga fördrag och pactis förhålles, de där likafullt skattades förbindande, fastän de icke blifwit beswurne: allenast komme edsbrytaren det mera till last, att han ock hade gäckat Gud, den han swärjande anropat till witne om sitt uppsåt; Att de frånwarande wäl ej kunde förbindas, hwad deras personer angeck, så länge de utom Riket woro stadde, att undergå hwad af Konungen påbödes; men däraf följde ingalunda, att desse, för sin frånwaros skuld, blefwo löse ifrån alll sin pligt, så att de ock kunde leda främmande krigshär å deras fosterland: utwisandes de Advocatorier, som ej mindre ur Swerige, än af andre Magter wid infallande krig blefwo utfärdade, att man sådane utwikne ej ansåg wara [ 91 ]löse ifrån ed och undersåtelig skyldighet; Och änskönt utflyttningar efter Sweriges så wäl som den naturliga lagen woro tillåteliga, borde man likwäl däraf ej sluta, att de utflyttade hade magt att öfwerfalla det förra landet med Härsmagt, emedan den naturliga emot fäderneslandet inplantade kärleken; de wälgerningar han där i barndomen åtnjutit; det lifwet han där undfått borde honom, fastän han ifrån dess förra pligt war lös, ifrån allt widrigt företagande afhålla; hwartill, i anseende till Paykull det äfwen kom, att man ej hållit hoom för främmande, i det man ej förment honom att taga arf, såsom en wärkelig undersåte, efter sin fader, utan fordrat utaf honom allenast den 10:de penningen, efter den lag, som i landet wore brukelig, hwilken afgift ej allenast på månge orter i Swerige, utan ock annorstädes blefwe fordrad af den, som sin egendom wille föra ur landet, ja, jämwäl ock på många ställen, när man ifrån den ena Inrikes orten allenast flyttade till den andra, hwaraf ingalunda följde, att den flyttande ifrån dess undersåteliga pligt därigenom wore lösgifwen: blifwandes den likafullt hos honom faststående, ehuru han ingen egendom i Swerige ägde, så länge högste Öfwerheten ifrån densamma honom ej frikallat; Och borde de orden i Advocatorierne som uti Riket födde äro, där bo och bygga, eller Kongl. Maj:t med undersåtelig lydno äro förbundne, så förstås, att en allenast af dessa 3 meningar gjorde tillfyllest: warandes de af HofRätten åberopade exempel af Majoren Forbes och Ryttmästaren Heyse, hwilke af GeneralKrigsRätten blifwit befriade, ej lika med Paykull, emedan den förre wäl warit född i Swerige, men af främmande föräldrar, som ock i hans barndom flyttat ut och nedsatt sig i Preusen; därtill med stod han, då han i Elbingen blef fången, ej uti Kongl. Maj:ts fiendes Konung Augusti, utan i Polska [ 92 ]Republiquens tjenst, med hwilken Kongl. Maj:t förklarat sig ej haft någon Örlog: den andre wore äfwenledes född i Swerige, men ej af sådane föräldrar, som warit Swenske ubndersåtare, utan hade fadren allenast till en wiss tid tjent för Bokhållare wid De Geers Bruk; Icke heller kunde StatsSecreteraren Wachslager dragas till efterdöme, efter han aldrig låtit bruka sig emot Republiquen, hwars undersåte han war, utan emot Konung August, somwar en wald Konung och af Republiquen för fiende blifwit förklarad, 1706 den 23 Oct. KB. till S. H. R. I likhet härmed utfärdades Kongl. Swea HofRätts dödsdom öfwer Paykull, d. 14 Nov. 1706. Afskedade Capitainen Jacob Johan Ankarström blef, såsom lagligen förwunnen, att hafwa Högstsalige Konung Gustaf den 3:dje, med stadgat råd, af hämd, inom dess fridlysta borg mördat, i förmågo af 4 Cap. 1 § MB., samt i anledning af Författningnarne om straffets skärpande för synnerligen grofwa brott, förklarad förlustig af medborgerligit anseende samt heder, ära och gods, och således hafwa gjordt sig owärdig och förwärkat adeligit stånd, samt att för sin ohörda illgerning, till allmän sky och fasa sålunda warda afstraffad, att han först på särskildte torg, 3 dagar å rad, skulle ställas 2 timmar i halsjern för en skampåle, därå öfwer hufwudet blifwit fästad en tafla med påskrift: Konungamördaren Jacob Johan Ankarström: wid hwilka timars förlopp, mördaren hwarje gång af Bödelsknekt skulle hudstrykas med 5 par spö, 3 slag af paret, och sedan, efter föregången beredelse till döden, föras till galgeplatsen och där mista högra hand, halshuggas och på det sättet steglas, att hand och hufwud sattes på en påle och den öfriga kroppen på 4 stegel lades. Dessutom borde å galgen samt å kåken wid Packartorget uppsättas tafla, med påskrift, huru Konungamördaren Ankarström år 1792 blifwit dömd och straffad. 1792 den 16 April, Kongl. [ 93 ]Swea HofR. dom. Jämnför Högste domstolens Prot. d. 18 April 1792. Öfwerlöper någon till fienden; warde hans namn på skampåle uppspikadt, och hans gods till kronan förwärkadt. – Kan han sedan ärtappas; blifwe hängd. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 5 Cap. 22 §. Går någor öfwer till fienden med skepp eller hel trouppe; förhålles, i anseende till de brottslige och deras gods, enligt 1 mom. i nästföregående §. Ärtappas de; hafwe upphofsmannen, samt alle Officerare och Under Officerare, förwärkat lif, ära och gods; och af mannskapet miste, efter lott, hwar 10:de mann lifwet, och de öfrige straffas hwardera med 40 par spö, och skola i deras öfrige lifstid, å fästning eller annorstädes till allmänt arbete hållas. ibid. 23 §. Jämnför 5 Cap. 14 §. Gifwer någor i krigstid uppsåteligen falsk rapport om fiendens tillstånd, eller eget förråd af amunition, lifsmedel, afgång å mannskap, eller annat dylikt, och blifwa wederbörande däraf förledde, så att skada och förlust Riket tillskyndas; miste förbrytaren lif, ära och gods. Sker ej skada; straffes ändå till lif och ära. I fredlig tid straffes efter hwad i 2 C. 29 § om falsk embetsrapport stadgas. ibid. 5 Cap. 12 §. De, som af blott öfwerilad räddhoga, oförstånd och enfaldighet, utlåta sig wid fiendteligit infall, att wilja häldre gifwa sig under fienden, än till det yttersta förswara sitt fädernesland, böra lindrigare anses, häldst då utlåtelserna icke haft med sig någon wärkelig påföljd. 1719 den 2 Nov. KB. Abrahamson, p. 734. I anseende till Torparen A. A. T. ifrån Christina Sochn, som blifwit angifwen att hafwa wisat Ryske Troupperne wägen, då de i Junii månad 1789 wid Porosalmi pass anfallit den därstädes posterade Swenska Hären, förklarade Kongl. Maj:t, att som ransakningen wisade, det A. A. T., under det han af fruktan för fiendens annalkande, hade öfwergifwit sitt [ 94 ]hus och hemwist, samt på flygten stadd, tillfälligtwis fallit i Cossaquernes händer, utan att han kunnat öfwertygas om någon dess friwilliga öfwergång; så kunnde hans förhållande ej annorlunda anses, än att han, stadd under fiendens wålld och fångenskap, samt Befälhafwarnes hotelser och elak medfart, warit af fruktan, emot sin egen wilja twungen, lämna dem äskade underrättelser om biwägarne, där han war boende, och af sådan anledning ej böra till något answar fällas. 1790 den 22 Martii, Högst. Domst. Prot. och Br. till Åbo HofRätt. Uppgifwer Commendant eller Befälhafware Fästning eller Skants,utan föregången rådplägning enligt TjenstgöringsReglementerne, och utan högsta nödfall, såsom, då yttersta hungersnöd tränger, då all amunition är förskuten, då alla utwägar till wärn äro betagne och allt hopp om undsättning förswunnit; straffes till lif, ära och gods; hwilket äfwen, i sådant fall, gäller i afseende på dem, som till rådplägningen kallade warit, och Fästningens eller Skantsens uppgifwande tillstyrkt. 1798 den 31 Martii, Kgl. KrigsArt. 3 C. 6 §. Lag samma ware för Befälhafware till sjöss. Och är för honom högsta nödfall, då skepp eller fartyg stadnat på grund och ej kan därifrån lossas, eller under sjödrabbning blifwit så aldeles illa skadadt till roder, mast, rundholt, eller blottadt på förswarsmedel, att det ej kan maneuvrera, göra motstånd eller på släptåg frälsas, eller då det undfått oboteliga grundskott, eller eld i skeppet tagit så öfwerhand, att den ej kan släckas, och, wid sådana tillfällen, hjelp eller undsättning ej widare är att tillgå. ibid. 7 §. Ej må underhafwande fördrista sig, i någons närwaro, obuden råda Befälhafware af Krigshär, Flotta, eller å skepp, eller Commendant i stad eller fästning, att draga sig tillbaka, eller att uppgifwa belägrad stad, fästning, skants eller slott, eller att stryka flagg å skepp eller fartyg: icke eller att, med sine kamerater eller [ 95 ]underhafwande, i något samtal om nödwändigheten af sådane steg sig utlåta, wid straff at warda arquebuserad. ib. 8 §. Skulle någon förfalska de Algieriske Sjöpassen, eller eljest missbruka dem till främmande undersåtares skepp och tjenst; så skall han som en landsens förrädare straffas till lif, ära och gods: och skall icke allenast den undergå det straffet, som sjelf så grofweligen misshandlar, och sådant directe eller indirecte befordrar och tillåter, utan ock den, som öfwertygas att hafwa wetat däraf, och det icke uppenbarat. 1730 den 12 Januarii, Kongl. Regl. 12 §, MW. 2 T. p. 807.

Anm. I Kongl. Commissionens Dom öfwer Hollsteinske GeheimeRådet och Öfwerstemarskalken Baron Georg Henric von Goertz, dat. den 11 Febr. 1719, blef han ifrån lifwet dömd för ett i Sweriges Lag onämndt Riksförräderi, nemligen såsom orden lyda: att hafwa sökt sätta Sweriges Rikes innewånare uti omildt omdöme hos deras Konung och Öfwerhet. Det är fråga wärdt, hwilkenderas minne igenom domskälet mera sårades, Konungens eller Favoritens? Af det p. 89–92 införde Kongliga Bref, angående den namnkunnige Sachsiske GeneralLieutenanten Paykull, skönjes tydeligen, att han, så wida fadren wid afflyttningen ur Riket ej warit nog försiktig att utwärka sig endtledigande ifrån dess trohetspligt, efter Lagens yttersta stränghet blifwit dömd ifrån lifwet; men owanligt war det, att HofRättens domskäl skulle komma ifrån Majestätet. – Den ryktbare Danske Grefwen och RiksHofmästaren Corfitz Ulefeld, som i Danemark war förnämste personen näst Konungen, och på sådan grund, främst ibland 16 Danemarks Rikes Råd, den 8 September 1645 undertecknade FredsTractaten emellan Swerige och Danemark i Brömsebro, hwarigenom Jämteland, Härjedalen, Gottland och Ösel för alltid och Halland på 30 års tid till Swerige afträddes, sedan [ 96 ]han, för förräderi emot sitt eget Fädernesland, nödgats flygta till Swerige, och där blifwit af de Regerande med owanlig nåd bemött, i den grad, att han af Konung Carl den 10:de förordnades till dess GeheimeRåd, samt i sådan egenskap å Swenska sidan, framför RiksRådet Friherre Sten Bjelke, undertecknade den för hans Fädernesland så nesliga Roschildska FredsTractaten, dat. den 26 Febr. 1658, medelst hwars 24:de Artikel flere personlige förmoner Grefwe Ulefeld förundes, till tacksamhetsprof emot Swerige sökte förråda Malmö i Danskarnes händer, och omsider, igenom sin flygt ur fängelset, tog sak på bak, har gifwit anledning till ett Konungabref, som, föga bekant för både Herrar Historici och Jurister, meddelar en fullständig underwisning, till det närmaste följd i 4:de Cap. Missg. B, huru brottslige i Riksförräderi, i mon af deras mera eller mindre brottslighet, böra wid afdömandet anses. Det är daterat Nyköping på Falster den 25 Oct. 1659, (RiksArchivi Registr. Fol. 3195,) stäldt till Konglige Swenske Commissarierne i Malmö, RiksRåden och Friherrarne Johan Gyllenstjerna och Gustaf Soop, samt lyder sålunda: "Carl Gustaf med Guds Nåde ⁊c. ⁊c. Af Eder sidsta underdånige skrifwelse förnimme Wi Eder uti den Eder anbefalde Commissionen wara så wida kommen, at i nu någorlunda om Deliquenternes brott ären informerade, så at I kunnen applicera legem till hwars och ens delictum, allenast att Eder ett dubium ännu förefaller, huruledes I uti afdömande skole Eder förhålla, efter titulus actionis är ett förräderi, dock interessenterne därutinnan icke alle lika beträdde, utan somlige hafwa sig grofware försedt än somlige. Såsom I fördenskuld icke finne uti Sweriges lag någon grund till att göra uti sådana mål någon discrimen emellan dem som mera eller mindre sig förbrutit hafwa, efter alla hafwa [ 97 ]handlat emot deras trohetsed, som de till Oss sig med förbundit hafwe, och dock likwäl är uti sjelfwa crimine ibland dem en sådan olikhet, att I icke se, huru man skall med godt samwete kunna enahanda legem applicera till så differente brott: Förfrågandes Eder uti underdånighet, huru I Eder härutinnan skicka skolen och däröfwer afwäntandes Wåre Nådige Ordres; Ty hafwe Wi Eder härmed till ett Nådigt swar icke skolat förhålla, att emedan som där finnas så åtskillige gradus culpae hos bemälde delinquenter, nemligen att somlige af dem hafwa 1:o warit upphof och instigatores till förräderiet; 2:o, att somlige hafwa låtit bedraga sig in partes, associerat sig med sjelfwe Rädelsförarene, med råd och cooperation sökt anslaget befordra; 3:o, att en del hafwa haft kunnskap därom, tegat, och notorie samtyckt, men dock därtill icke coopererat; 4:o, att en part haft kunnskap därom, stillla tegat, och kunnat saken uppenbara om de hade welat, men hafwa det likwäl intet gjordt, och därföre hafwa tacite samtyckt och approberat förräderiet; 5:o, att somlige hafwa wetat däraf, stilla tegat, och sägas dock hafwa afrådt och detesterat wärket; 6:o, att någre hafwa wäl haft kunnskap om saken och stilla tegat, dock wilja undskylla sig med defect af nödige betyg till sakens angifwande. Hwarföre måste I taga desse 6 gradus wäl i akt, och hwad dem widkommer, som i de förste 4 gradibus finnas, såsom de som hafwa warit auctores, focii och antingen aperti eller clancularii approbatores sceleris, så måste med dem procederas efter Sweriges lag och Ordinantien, och de alle dömas till lifwet, dock observerandes därhos, efter som differentes gradus culpæ naturligen fordrar en differentiam in applicatione ponarum, hwilka därefter böra mitigeras eller skärpas, att man för dem stegrar eller lindrar dödsstraffet, efter som hwars och ens delictum är, och [ 98 ]somlige, såsom besynnerligen sjelfwe rädelsförarne och deras associerade, som uti första och andra graden comprehenderas, hafwa grofware och argare handlat, än att deras missgerning skall kunna simplici morte afsonas. De som in quinto gradu äro begripne, och sägas hafwa afrådt förräderiet, och wetat, sedan de det afrådde, att det skulle gå forrt, och intet welat det uppenbara; så förfalla de till lika straff med dem, som äro in tertio et quarto gradu. Men hafwa de det afrådt och detesterat, troendes att de andre complices skulle därmed afstå och öfwergifwa deras onda uppsåt, så komma de att considereras in sexto gradu och lika med dem, som af en pur enfaldighet sig försedt hafwa. De in sexto gradu, som hafwa wetat om handeln, dock sägas icke hafwa samtyckt, utan wilja excusera sitt stillatigande med defect af nödiga skäl och witnen till sakens angifwande, måste man ock granneligen informera sig om, och söka förmedelst noga undersökning och anstäld confrontation med de andre brottslige att penetrera, om det så i sanning är, som de föregifwa. Finnes hos dem en dolus malus, att de allenast med sådane föregifwelser söka att weckla sig utur faran, och hafwa wäl kunnat uppenbara saken om de welat, och således ex malitia tegat och samtyckt, så blifwa de förfallne till lika straff med dem, som äro in tertio et quarto gradu; Men befinnas de icke hafwa peccerat ex malitia, utan af pur enfaldighet, och för manquement af fullständiga skäl och witnen, intet hafwa tordts saken uppenbara, så måste man remonstrera dem, att de med sitt stillatigande uti en så grof och skadelig misshandling, hafwa förbrutit deras trohetsed och pligt, med hwilken de hafwa warit Oss förbundne, och fördenskul gifwa dem en resultorisk dom, att de hafwa förwärkat lifwet, häldst de så wäl som de andre äro rei læsæ majestatis, efter ingen lag kan fria dem därifrån; dock likwäl remittera dem lika som [ 99 ]per modum recommendationis till Oss, och den nåd och moderation, som Oss skulle behaga med dem göra, på det man icke måtte göra någre skadelige praejudicata, som framdeles kunde dragas in consequentiam, hwarigenom justitiens lopp skulle kunna turberas, och slika arga och grofwa attentates emot Oss och wår Estat, måtte mera styrkas, än förekommas och afwärjas. Hwad Bartholomeum anlangar, så måste hans afdömande än på någon tid differeras för Grefwe Ulefelds skuld, som I wäl weten, och Wi nyligen hafwe Eder tilskrifwit om." I Preusen anses wåldsgerning å Konungen med lifsstraff, men å Drottningen, Kronprinsen och andra af Kongliga famillen, med 4, 6, 10 årigt, till och med lifstids fästnings eller tuckthusarbete. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 197, 203 §§.' I England göres skilnad emellan en Konung de jure och de facto, grundat på ett Konung Henric den 7:s Statut, som, då en Inkräktare bemägtigar sig Thronen, ursäktar dem,s om hjelpa och åtlyda honom; ty säges i Statutet, om den laglige Fursten äger rätt, att låta hänga dem, som lyda Konungen de facto, låter Konungen de facto säkerligen i sin ordning upphänga dem, som wisat lydnad emot Konungen de jure, och som folkmängden ganska ofullständigt kan döma om titeln, samt besittningen wid första ögnakastet alltid är gynnande, kan lydnad icke skäligen påbjudas i anseende till en Furste, hwars titel ännu är i fråga, innan Allmagten därom förordnat. Om en Engelsk Konung afsäger sig regeringen, eller därifrån lagligen dömes, kan ifrån samma ögnablick icke något högförräderi emot honom begås. Att med penningar understöda Rebeller, som wistas inom Engelska området, anses för högförräderi; men ej om de äro wistande därutom. Med böter, fängelse, eller skampåle anses det, om i samqwäm skålar drickas till en Riksförrädares minne, eller i fall den prestemann, som [ 100 ]fördt honom till afrättsplatsen, rosar honom, såsom en Martyr. Blackstone, l. c. 6 C. 1, 4 m. 9 C 3 m. I Toscaniska Staterne är, i ehwad brottmål som häldst, den brottsliges egendom befriad ifrån Confiscation, samt brottslingens person enda föremålet för bestraffningen, emedan, säger Lagstiftaren, ett annat förfarande, hwilket endast skadar brottslingens oskyldiga slägt och arfwingar, är ett Statens olagliga tillgrepp af annars egendom. 1786 den 30 Nov. StorHertigens Peter Leopolds Brottmålslag, 45 Art.

2 §.

"Styrker eller främjer någor sådant förräderi med bref, råd eller hjelp; ware lag samma."

P. St. Hwad witsord skrifteliga betyg medföra, XVII: 1 RB. Delaktighet i Missgerningar. LXI Cap. MB.

S. F. Landshöfdingen skall hafwa ett flitigt och waksamt öga däruppå, att inge spejare och förkunnskapare ifrån Riksens fiender och illwiljande, smyga sig in med bref och bud, eller eljest utgjuta deras etter och förgift ibland landsens innewånare, Öfwerheten till förklening, samt Riket och Regeringen till obestånd, och så snart han får tilförlitelig kunnskap, hwilka de äro, som med slike stämplingar och förräderi umgås, antingen de äro in eller utländske, så skall han dem, som därmed beträdas, låta antasta, deras brott och alla omständigheter strax ransaka, och gifwa Kongl. Maj:t i tid sådant tillkänna. 1734 den 4 Nov. Landsh. Instr. 2 §, MW. 2 T. p. 1071. Den, som utan FördelningsBefälhafwarens minne, håller samtal och umgänge med fienden, eller med honom wäxlar bref och bud; miste lif, ära och gods. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 5 C. 6 §. Jämnför 5 C. 2 §. Skulle angelägenheten för en [ 101 ]eller annan af Hofbetjenterne fordra någon handel, bud eller brefwäxlande med främmande, då bör densamme af sine Förmänn och Konungens Cancellie lof och tillstånd därtill söka, på hwad sätt det må efterlåtas; hwilken häremot gör, och således om sin tro och redlighet misstanka gifwer, warde skild wid Hofwet, och den under samma lag, som något däraf wet och strax ej uppenbarar. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 9 §, Just, W. p. 1154.

Anm. Att det äfwen i äldre tider blifwit såsom förräderi ansedt, om den fiendtelige Regenten, dess anhörige, Råd eller tjenare besöktes med bref, bud eller i egen person: om någon besökte biltog lagde Swenskar eller deras medhållare med bref eller bud, sådane emottog, utan att å wederbörlig ort anmäla, eller wetterligen framskaffade, se Kgl. Stadgan den 27 Febr. 1617, §§ 1, 2, 3, 4, Just. W. p. 167: likaledes om någon förde Victualier och proviant till fienden. 1677 den 14 Januarii, Kongl. Placat, ibid. p. 687. Under sidsta kriget med Ryssland, blef all skeppsfart, handel, postgång samt all annan correspondence, under hwad namn den wara måtte, ifrån och till alla uti Ryska Riket, samt därunder liggande Provincer belägne hamnar, städer och orter, wid lifsstraff förbuden. 1788 den 8 Aug. KF. Och sedan Engelska Regeringen, som lagt embargo på ett betydeligt antal Swenske i Engelske hamnar befintelige köpmannsskepp, tillbudit de Nationers handelsfartyg, med hwilkas Regeringar England war uti stridigheter inwecklat, eller ock uti wärkeligit krig, så kallade Licencer eller rättighet, att obehindrat till Brittiska hamnar föra åtskillige för samma land nödwändige waror; så blef ej allenast emottagandet af dylike Licencer på det strängaste förbudit, utan ock afslutandet af frakter till lifsförnödenheters transporterande för Engelsk räkning, wid hela lastens förlust, eller ock, i händelse den [ 102 ]redan wore bragt i säkerhet, dess hela wärde, räknat efter lästetal och ladningens beskaffenhet; hwarjämte den brottslige, efter omständigheterne af den mera eller mindre skada, som genom införseln till Rikets fiender blifwit förorsakad, borde i böter ärlägga lastens fulla, eller dubbla wärde, och, i fall han ej orkade böta, wara till motswarande kroppsstraff förfallen, samt, om han, medelst wistande utom Rikets gränsor, undankom sitt straff, för alltid förlora sin Borgerliga näring och rättigheter, och wara dömd att alldrig mera till Fäderneslandet återkomma. 1801 den 24 Martii, KB. och den 30 Martii, Kongl. Comm Coll. Kunng. Under krigstid är all brefwäxling ifirån Preusen på fiendteliga orter förbuden med chiffre eller hemliga teckn, samt annorledes än med allmänna posten, wid kroppsstraff eller penningeböter, änskönt det ock skulle befinnas, att brefwet innehållit likgiltiga ämnen. Preus. L. 2 T. 20 AFd. 122, 124 §§.

3 §.

"Wet man förrädeliga stemplingar, å färde wara, och them ej afwärjer, så mycket han kan och förmår, eller i tid ej uptäcker; ware ock under samma straff."

P. St. Tillwiter någor annan grof missgerning och brister i bewis. LX: 1 MB.

S. F. Där någon Förmann befaller något, som strider emot Konungens och Rikets interesse, eller emot Konungens honom meddelte Ordres, bör den nedrige betjenten dess Förmann sådant skrifteligen, dock beskedeligen påminna, tagandes däröfwer Förmannens skrifteliga Resolution; men om han därpå intet reflecterar, ej undandraga sig dess expedierande och exsequerande, men sådant tillika hos Konungen ofördröjeligen angifwa, i widrig händelse anses han, såsom [ 103 ]den, hwilken därutinnan haft del, och eftersatt sin skyldighet och edspligt. Med Commandosaker förhålles efter KrigsArtiklarne. 1696 den 27 April, KF. Just. W. p. 1445. Upptäcker man uppror, men ej genast, eller är däruti mindre delagtig; straffes efter omständigheterne, med tjenstens förlust, degradation eller kropspligt. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 5 C. 15 §.

Anm. I 38 § af Konung Erich den 14:s HofOrdning, daterad den 19 Nov. 1560, Just. W. p. 40, lyda orden sålunda: "All otilbörlighet som skjer uti det Konungslige Fruentimmer, skall gifwas Kongl. Maj:t tilkänna, hwar thet förtiger, aktes för en skjälm." hwilket wisserligen är att sträcka både sitt Kongliga påstående och begreppet af förräderi nog långt, samt wisar, att denne Monarch, som då war en yngling af 26 års ålder och ogift, måtte hafwa warit mäkta nygirig. Jämnför 3 Cap. 36 § i 1687 års Kgl. HofArt Just. W. p. 1163. I Preusen äro alle, till och med föräldrar, hustrur och barn, skyldige att angifwa förrädiska stämplingar, wid straff af 10 årigt till lifstids fästningsarbete. Preusiska Lagen 2 T. 20 Afd. 97, 98 §§.

4 §.

"Nu hafwer man ej the skjäl, thermed han tiltror sig kunna binda then brotsliga til gjerningen eller upsåtet; tå skal han med all warsamhet, och utan at nämna personen, gifwa Konungen, eller någon thes Embetsman, genast redeliga tilkänna alla the omständigheter, som honom kunniga äro, at fahran må förekommas, och stemplingen utletas. Försummar han thet, plichte, efter som hans brott pröfwes wara. Nämner han någon wiss man, och kan then ej öfwertygas; straffes som saken och omständigheterne äro."

[ 104 ]P. St. Laga bewis, XVII: 29 RB. LX: 3 MB. bristes däri, LX: 1 MB.

S. F. I fall någon ångerfull och botfärdig syndare bekänner för presten, att han, eller flere med honom, hafwa för händer något Crimen læsæ Majestatis, emot Konungen och dess Kongl. hus, till lif och wälfärd, eller något förrädeligit uppsåt emot fäderneslandet, eller någon brand, något mord och förgift, emot någre i gemen, eller en i synnerhet, så skola presterne noga och wäl utleta omständigheterne, samt råda och förmana syndaren, att sjelf gifwa det Konungens Embetsmänn på orten tillkänna; efter som Kongl. Maj:t en sådan, som sitt onda uppsåt således upptäcker och ångrar, härmed försäkrar, om tillgift och befrielse ifrån straffet, där han dem, som med honom i råd och dåd warit hafwa, uppenbarar och angifwer. Kan han ej därtill öfwertalas, då måste presterne, dem som wederbör, tidigt och försickteligen, om saken åtwarna, att de taga sig för skadan tillwara; men icke må någon lärare twingas, att röja personen. 1686 den 3 September, Kongl. Kyrkolag, 7 C. 3 §. Just. W. p. 1011.

5 §.

"Then, som betrodd är at weta Konungens och Rikets hemliga rådslag eller slut, i the ärender, ther å Rikets wård och säkerhet ligger, och them uppenbarar; eller gifwer någor utan lof och minne the skrifter ut, som han i thy mål lönliga hålla bör; stånde samma straff som om förräderi sagdt är."

P. St. Om arf tillfaller, den som förwärkat sitt gods under Kronan, VII: 1 ÄB.

[ 105 ]S. F. Alle uti Cancelliet skola på det högsta winnlägga sig, att wara tyste, så att ingen, wid dess tjensts förlust, hwarken sjelf säger eller på något sätt låter weta, hwad som icke allmännt bör wara kunnogt, ej heller skola de tillåta någon att läsa, fast mindre få del af papperen, utan sådant på tjenligit sätt hindra. Till hwilken ända icke eller någon af Extraordinarie- eller Ordinarie Betjeningen må, utan Presidentens i Cancelliet tillstånd, pläga umgänge med de här warande främmande Ministrer, eller uti deras hus. 1773 den 1 Julii. Kongl. CancellieOrdn. 36 §. Alle de, som uppwakta uti Kongl. Maj:ts Cancellie böra, enligt deras aflagde tysthetsed, icke något yppa af hwad så wäl i Kongl. Maj:ts Cabinette, som Kongl. Maj:ts Rådkamare under öfwerläggningarne, eller eljest uti Cancelliet förefaller, wid där förekommande ärender. Sedan Kongl. Maj:ts Beslut är faststält och expedierat i sådane mål, som tillåtas att allmänt kunnoge göras, förfaller wäl tystheten öfwer beslutet; men beredningen och öfwerläggningarne därwid, böra dock sorgfälligt tyst hållas. Inga acter och handlingar skola uti Expeditionerne meddelas, mindre i afskrift utlämnas, innan StatsSecreteraren, uppå hwars answar och ompröfwande det beror, därtill tilstånd lämnat. Alla handlingar uti Kongl. Maj:ts Cancellie böra wäl förwaras och inlåsas, så att inga ligga öppna i de rum, dit Waktmästare och Cancellieposter hafwa fritt tillträde alla stunder på dagen, för eldnings och städnings skuld. 1776 den 3 Junii, KB. till CancellieColl. J:fr 27 §, 2, 3 mom. i Kgl. Cancel. Ordn. den 17 Febr. 1801. De, som uti Konungens Hus och Hof uppwakta och inlåtas, böra weta, att det förtiga, som de se, höra eller märka kunna af Konungen eller andra Konungen till gagn talas och rådslås, och intet sådant, som Konungens egen person, rådslag och [ 106 ]förehafwande angår, som bör och Konungen will lönnligit hållas, för någon In- eller Utländsk med tal, teckn, bud eller skrifwelser uppenbara. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 8 §, Just. W. p. 1154. Gifwer någor fienden kunnskap om Parole, lösen, fältrop, eller annat, hwad det wara må; miste lif, ära och gods. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 5 C. 6 §. Ej heller må, wid lika straff, någor till utländsk eller annor obehörig mann lämna RecognosceringsChartor, ritningar och beskrifningar öfwer fästningar, hamnar, extraordinarie farleder, samt ut- eller inlopp, med mera dylikt, som hemligit hållas bör, och ej blifwit tillåtit, att genom trycket till allmänn kännedom komma. ibid. 7 §. Enahanda lag ware, därest antingen Lots i skärgård, eller Wakthafwande wid inlopp, fyrbåk, wårdkase, eller annat känningsställe, gifwer fienden anwisning, att i skärgård intränga och skada göra. ibid. 8 §. Alla tidningar om fienden, dess tillstånd, styrka eller rörelser, som kunna inlöpa, böra FördelningsBefälhafwaren, eller den sådana berättelser efter befallning äger att emottaga, genast upptäckas, men ej för annor yppas, wid straff af tjenstens förlust, eller degradation på wiss tid, efter omständigheterne, eller om han är af mannskapet, spö ifrån 10 till 30 par. ibid. 11 §.

6 §.

"Tager någor gåfwo eller förläning af fremmande Herrskap, att främja thes fördel emot Konungens och Rikets bästa; hafwe förwärkadt lifwet, och thet han nutit. Tager elljest Konungens Embetsman gåfwo eller förläning af fremmande Herrskap, och hafwer ej förut, eller strax therefter, gifwit thet tilkänna, och fått Konungens lof [ 107 ]thertil; miste ära och embete, och hafwe förbrutit thet han fådt hafwer."

S. F. Ej må någon Swensk innewånare, wid tjenstens förlust, och att blifwa ansedd som en otrogen tjenare, wärfwa för främmande Herrskap, eller till detsamma skänka, öfwerlåta och utur Riket practicera något mannskap; Och om någon, inländsk eller främmande, sjelf eller genom andra, lockar och öfwertalar någon, af Rikets undersåtare, antingen han är i Kronans tjenst, eller ej, att gå ur Riket, eller träda i främmandes tjenst, skall han, efter omständigheterne straffas, antingen med ansenliga penningeböter, eller swår kroppspligt, eller ock till lifwet, samt wara skyldig att skaffa det wärfwade mannskapet tillbaka: Börandes de, hos hwilka slika försök göras, sådant hos Konungens Befallningshafwande genast tillkännagifwa. 1768 den 18 Febr. KF. 3 §, MW. 9 T. p. 7. Ej må någon här i Riket wärfwa för utländsk räkning, eller, utan att hafwa förskaffat sig behörigt tillstånd, träda i främmande krigstjenst, wid answar som Författningarne särskilt därom stadga. 1802 den 7 April, KF. 43 §. Eho, antingen främmande eller inländsk, som söker någon Manufacturarbetare borrtlocka, eller hemligt och olofligtwis utur Riket förskaffa, bör därföre pligta 2000 daler S:mt, samt dessutom wara skyldig den borrtlockade och afwikna personen att återskaffa. 1756 den 3 Aug. KB. till Comm. Coll. MW. 6 T. p. 3980. Jämnför angående förlupit Fabriquesfolks skyddande af Främmande Ministrer, KB. den 27 Oct. 1746, Bredberg, 1 T. p. 244. Den, ware sig främmande Skeppare eller annan, som tubbar och lockar Swenskt, särdeles sjöfolk, ,till utrikes sjötjenst; skall därföre pligta 150 riksdaler Specie för hwarje person, som dymedelst warder practicerad ur Riket, samt den, som warit förföraren behjelpelig, eller i en så [ 108 ]oloflig gerning eljest deltagit, sin medbrottslighet umgälla med 75 Riksd. Spec. 1781 den 30 Maij, KF. 5 §, MW. 12 T. p. 198.

Anm. Den här ofwanföre p. 107 införde 3 § i KF. den 18 Febr. 1768, som är sammanflickad ur 7 § af KF. den 1 Dec. 1727, MW. 1 T. p. 739 och 1, 2 §§ i KF. den 20 Junii 1753, ibid. 5 T. p. 3530, samt stadgar endast tjenstens förlust för Swensk undersåte, som wärfwar för främmande Herrskaps räkning och ur Riket practicerar något mannskap, och kroppspligt ända till lifsstraff, om han därtill någon lockar eller öfwertalar, torde wid tillämpningen blifwa mäkta swår för den Swenske domaren. Naturligtwis är wärfning och därmed förenad utpracticering ett mycket swårare brott, än blott lockande och öfwertalande, hwarförutan ock wärfning näppeligen låter wärkställas. Enligt Författningens bokstaf, är han ock pligtig att återskaffa det mannskap, som han lockar och öfwertalar; men ej det, som han wärfwar och utpracticerar. Den, som i Preusiske Staterne anställer wärfning för sådane Magters räkning, med hwilka Preusen är i förbund, anses, änskönt icke något wåld blifwit föröfwat, med 2 till 4 års fästningsarbete. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 143 §. Förråder någon åt främmande Magter sådane personer, dem Konungen tagit i sitt skydd, hålles han så länge i fängelse till dess den förrådde blifwit befriad; men om den utlefwererade före befrielen förlorar lifwet, anses förrädaren med 10 årigt, till och med lifstids fästningsarbete. ib. 144, 145 §§: Att befordra Fabriquesarbetares utflyttning ur landet, eller att uppsåteligen tillskantsa andre Magter fördelar i dylik wäg på fäderneslandets bekostnad, straffas med 4 till 8 årigt fästnings eller tuckthusarbete. ibid. 148 §. Om i England någon lockar Fabriquesarbetare att öfwergifwa riket, anses han, likmätigt 13 Cap. i ett Kongl. Påbud under Konung Georg den 2:dres 5:te [ 109 ]Regeringsår, första gången med 500 P. St:s böter för hwarje arbetare, samt ett års fängelse, och om han andra gången beträdes, med 1000 P. St:s böter och 2 års fängelse; men om någon exporterar redskaper, tjenliga till silkes och yllefabriquer, pligtfälles han, jämte redskapens confiscation, till 200 P. St. SkeppsCapitainen eller Tullbetjenten, som därtill bidragit, böta 100 P. St. mista tjensten, och förklaras owärdige, att widare bekläda något Publiquet embete. Blackstone, l. c. 12 C. 6 m. Skulle i Preusiske Staterne någon söka tillstånd hos utrikes Magt, till stöd för de anspråk han tror sig berättigad att göra antingen emot Staten eller någon enskild person, samt därigenom gifwa anledning till en obehaglig skriftwäxling Magterne emellan, så straffas han med 6 månaders till 2 årigt fängelse, eller däremot swarande penningeböter, hwilket straff ökas, om Preusiske Regeringen redan dömt i målet, och funnit hans påstående ogrundat. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 138, 139 §§.

7 §.

"Ej må någon undersåte i Riket låta sig bruka såsom Sändebud ifrån fremmande Herrskap, eller gå fremmande Sändebud tilhanda, i the ärender, som gå thes förrättning an. Bryter någor häremot; warde förwist Riket, och miste then rätt och förmon, som swensk undersåte tilhörer."

P. St. Tillfaller den arf, som är biltog lagd. VII: 2, 3 ÄB.

S. F. Eho, som uti Kongl. Maj:ts Beskickningar wid Utrikes Hof nyttjas, men därifrån utan tillstånd borrtreser, skall därföre, utom det att han därigenom förlorar det Nådiga förtorende Kongl. Maj:t för honom hyst, och gör sig [ 110 ]förfallen till de i Författningarne utsatte böter, äfwen pligta med ett till twänne års häckte, efter omständigheterne. 1787 den 2 Febr. KB. Ugglas, 3 T. p. 352.

8 §.

"Söker någor, eller låter sig bruka, at uppenbarliga, eller genom hemlig stempling, införa, uphjelpa, eller befordra en oinskränkt enwåldsregering i Riket, eller annat Regeringssätt, än thet Ständerne i Riket faststäldt hafwa; straffes såsom Rikets förrädare, och miste lif, ära och gods."

P. St. Om arf tillfaller den, som förwärkat sitt gods under Kronan, VII: 1 ÄB.

S. F. Ej må någon skrifwa eller låta trycka något, som strider emot Arfföreningarne uti Westerås af år 1544, (von Stjernm. K. B. 2 T. p. 173,) och uti Stockholm af år 1743, (MW. 3 T. p. 2048) samt emot Norrköpings Beslut af år 1604; (v. Stjernm. KB. 1 T. p. 561) Ej heller något, som rörer eller qwäljer Rikets öfriga oryggeliga Grundlagar, RegeringsFormen och KonungaFörsäkran af den 21 Aug. 1772, jämte Kgl. Maj:ts och rikets Majestät, höghet och rätt, wid straff att anses för Rikets fiende, och dömas som Lag i Högmålsbrott stadgar. 1774 den 26 Apr. RF. 2 §, MW. 10 T. p. 289. Kongl. Maj:t förklarar för Sin och Rikets fiende, den eller de oförståndige och illa sinnade medborgare, som hemligen eller uppenbarligen, genom list, stämplingar eller uppenbart wåld, wilja Kgl. Maj:t ifrån RegeringsFormen föra, det Konungslige Enwäldet eller så kallade Souverainiteten påtruga, eller ock under sken af frihet ikullkasta dessa lagar. 1772 den 21 Augusti Reg. Form. 57 §, MW. 10 T. p. 23. RegeringsFormen af den 21 Aug. 1772 blifwer oförryckt beståndande, uti allt [ 111 ]hwad som ej genom denna Act, hwari alldrig tillåtes någon proposition eller försök göras till mindsta ändring, uttydning eller rättelse i bokstafweliga innehållet, blifwit ändradt. 1789 den 21 Febr. Förenings- och SäkerhetsActen, 8, 9 §§.

Anm. Efter 4 Cap. 8 § MB. dömdes Handlanden i Stockholm Christopher Springer, medelst Riksens Ständers Commissions dom den 1 Dec. 1747 till döden, för det han, såsom orden i domen lyda, tillwitt Stockholms Stads Riksdagsmänn wid 1743 års Riksdag, att hafwa handlat emot Regeringsform, Walact, Riksdagsordning och fullmagt, då de, utan förut plägad öfwerlägning med sine wäljande medbröder af Stockholms Borgerskap, dem han kallat Principaler eller Committenter, företagit sig till afslutande Contributionswärket och flera mål, samt inlåtit sig uti det, wid 1743 års Riksdag förehafde Successionswal, därwid Springer sig utlåtit, att Stockholms Borgerskap wille hafwa den äran, att sjelfwe äga röst i ett Konungawal. I anseende till 38 personer, hwilke mer och mindre uti det af Ryttaren och Rusthållaren Swen Hofman i Elfsborgs Län anstälte uppror, till förändring i Regeringssättet, bidragit, och hwilke alle, med åberopade af 4 Cap. 8 § MB, blifwit af Riksens Ständers Commission till döden dömde, blef, i afseende på den mildrande omständighet, att de omsider, under betygad ånger öfwer sitt förehafwande, sjelfwe gripit Hofman, och således räddat Riket ifrån den eljest förestående faran, dem den lindring bewisad, att 2, som warit i krigstjenst samt aflagt tro- och huldhetsed, skulle afstraffas hwardera med 40 par spö och 6 års arbete wid ankarsmedjan i Carlscrona: En annan straffas med 40 par spö och 6 års arbete i Marstrand: En annan åter med 40 par spö och 4 års fästningsarbete därsammastädes: 10 personer, hwardera med 30 par spö och 3 års fästningsarbete i Marstrand: En med 30 par spö och ett års arbete i Marstrand: 3:ne, [ 112 ]hwardera med 30 par spö: 3 andre, hwardera med 25 par spö; 8 personer, hwardera med 20 par spö: En med 28 dagars fängelse wid wattn och bröd: 4, hwardera med 21 dagars fängelse wid wattn och bröd, och 4 andre, hwardera med 14 dagars lika fängelse: hwarförutan de penningar, som en eller annan under tågandet hos allmogen uppburit, borde återbäras. 1766 den 21 Aug. Riks. St. Dom. Se riksd. Tidn. 1766, N:o 148, p. 593. Likmätigt 2, 3 §§ i Kongliga Danska TryckfrihetsFörordningen af den 27 Sept. 1799, straffas den, i Danemark, som i tryckta skrifter lastar, smädar, eller söker utbreda hat och missnöje emot Rikets Constitution eller Konungens Regering, med landsförwisning på lifstid, och om han, utan Kongligit tillstånd till Riket återkommer, med lifstids arbete i jern: lastas eller smädas Monarchisk Regeringsform i allmännhet, anses den brottslige med landsförwisning ifrån 3 til 10 år, i mon af förseelsens större eller mindre betydelighet.