Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 8
| ← KAPITEL VII |
|
KAPITEL IX → |
KAPITEL VIII.
Catherine Booth och några af de gärningar, som skapat Frälsningsarmén.
“Väl gjort du gode och trogne tjänare.“
Fru Booths lif sönderfaller, likt de flesta märkliga
kvinnors, i åtskilliga, tydligt skilda perioder.
Vi ha hennes lif före giftermålet — hennes offentliga
verksamhet vid sin mans sida, då denne var
präst och väckelsepredikant — hennes lif såsom
kvinlig missionspredikant, då den Kristna missionen
började sitt arbete är 1865 — hennes lif som organisatör
och ledare af Frälsningsarmén, under hvilket
namn denna väldiga rörelse framträdde år 1877.
Alla dessa perioder i Catherine Booths lif äro fulla af scener, betydelsefulla for rörelsens utveckling, och som kunna vara af intresse för läsaren. Arméns historia illustreras och förklaras på ett underbart sätt af dessa märkliga scener ur hennes lif, och en skildring af nägra bland dem skall säkerligen vara mera välkommen för svenska läsare, som icke äro inne i engelska seder och förhållanden, än ett torrt uppräknande af några historiska data.
Arméns grundläggning.
“En tanke blott han yttrade;
en mening blott han skref,
men vingar växte fort på den,
ett ordstäf snart den blef.“
Ingen som i »East London Magazine» –
såsom första numret af Kristna missionens officiella
organ hette – läser om missionens tidigaste dagar
kan underlåta att anmärka huru uppblandad den
var med andra samfunds metoder och principer,
ehuru den ansåg sig vara en själfständig
organisation. Den aflägsnade sig allt mer från det mål Mr.
Booth ställt upp för densamma. Det skall därför
icke förvåna våra läsare att Mr. och fru Booth, som
sågo att de höllo på att förlora kontrollen öfver
det hela, sammankallade sina evangelister och
tydligt och vänligt omtalade för dem sitt beslut att
slopa alla kommittéer, alldenstund dessa endast
medförde dröjsmål, där ögonblicklig handling var af
nöden. Mr. Booth lade med några få lyckligt funna
ord grunden till missionens nya styrelseform. Man
skulle mötas, de såsom arbetare, han såsom deras
ledare, för att rådslå och afgöra praktiska frågor
och framför allt för att hjälpa hvarandra i andligt
afseende.
Denna bestämmelse på Kristna missionens konferens var första steget till bildandet af Frälsningsarmén. Nästa steg var lika enkelt, men blef genom flera sammanstötande omständigheter mera afgörande, ty det ledde till antagandet af namnet »Frälsningsarmén›. Elijah Cadman, som blifvit frälst från ett lif i djup synd och som lämnat en skorstensfejares yrke för att blifva evangelist i Kristna missionen, var den förste, som använde ordet »armé», i det att han en dag annonserade att »Halleluja-armén» skulle hålla möten i en viss stad.
I det lilla rum, där Mr. Booth vid denna tid hade sin expedition i Whitechapel, sutto Mr. Bramwell Booth och Mr. Railton, under det att Mr. Booth gick fram och tillbaka på golfvet, såsom hans vana ännu idag är, då hans hjärna arbetar med lösning af något problem. Han höll just på att skrifva Kristna missionens årsredogörelse för år 1877.
»Hvad är Kristna missionen?» frågade Mr. Booth och den höga, mörka gestalten mätte golfvet med stora steg. Någon nedskref på ett papper följande svar: »En frivillig armé». Mr. William Booth stannade, gick fram till skrifbordet, fattade tankfullt en penna, strök öfver ordet »frivillig» och skref i stället ordet »frälsnings». »En frälsningsarmé» läste man nu på papperet. Detta var ett historiskt penndrag, och det ledde till denna snabba utveckling af rörelsen, som förvånat hela världen. Fru Booth uppfattade ögonblickligen den inspiration som låg i namnet och gjorde sig genast förtrogen icke blott med namnet, utan också med den nya energi som det väckte till lif.
På följande sätt yttrar hon sig vid denna tid om organisationens namn och ande:
»Vi ha förändrat missionens namn till 'Frälsningsarmén', och den håller i sanning på att undfå den kraft och den ande, som tillhör en den lefvande Gudens armé. Jag ser inga gränser för vår utbredning, om Gud vill erkänna och använda dessa enkla män och kvinnor – vi ha nu trettio kvinnor på fältet – som vi sända ut. Vi kunna då inom kort belägra hela landet. Det är verkligen underbart hvad som kan uträttas med helt unga flickor såsom verktyg. Jag skulle icke kunna tro det, om jag icke sett det. Sannerligen, Gud har talat kraftigt genom barns och spenabarns mun. Fienden känner det och bäfvar.
I en liten stad, där två af våra flickor arbeta, förklarade en utomstående man för en annan, att alla värdshus i staden snart måste stängas, om vi höllo på såsom vi börjat, ty han hade kvällen förut gått från värdshus till värdshus och om han adderade samman alla dessa krogars kunder, fick han summa fyra personer! Allt folket hade gått för att höra »Frälsningsarmé-flickorna». Ack att Gud ville gifva oss mera eld! Bed för våra officerare!
Kära vän, gå dristigt och med mäktig tro fram till nådastolen och bed om strömmar af kraft att nedslå fiendens fästen. Vi ha lagt ut från land och segla nu på det vida hafvet. De rika och respektabla öfvergifva oss på alla håll, liksom de gjorde med vår Mästare, när han närmade sig korset; men vi höra honom säga: 'Jag skall visa dig större ting än dessa'. Och med eller utan pengar måste vi gå på».
En armé måste hafva sin general. En sådan var snart funnen. Kristna missionens generalsuperintendent fick sin titel förkortad och blef Frälsningsarméns general; dock gaf han sig icke själf denna titel. En armé måste också ha titlar för sina öfriga ledare: sådana män som Elijah Cadman kallades helt naturligt af Englands fiskare och grufarbetare »kaptener», ty dessa voro vana att så benämna sina förmån. En armé måste ha en fana: hvad
var lämpligare än att välja en med mottot »Blod och eld» – Jesu blod och den Helige Andes eld?
Men en armé måste äfven ha en uniform. Kvinnornas klädedräkt hade vållat svårigheter inom Kristna missionen. Några af de kvinliga medlemmarna samt evangelisternas hustrur hade klädt sig på ett sätt som betänkligt närmade sig världslikställighet. Andra åter hade gått till en annan ytterlighet och klädt sig på ett sådant sätt att de gjort såväl missionen som sig själfva löjliga.
Men nu som alltid visste fru Booth råd. Hon stängde sig inne med sin dotter i ett rum fullt med hattar af alla möjliga slag. Gammalmodiga hattar och moderna hattar, stora hattar och små hattar betäckte bord och stolar. Det blef nu en lång diskussion, och efter grundlig öfverläggning och mycken bön åstadkommo ändtligen mor och dotter, med tillhjälp af sax, band och nålar, den »Halleluja-bonnet», som gör våra systrar så lätt igenkännliga öfver hela världen. Såväl männens som kvinnornas uniform har sedan dess spelat en viktig roll i Frälsningsarmén. Den skiljer sin bärare från världen och öppnar vägen för samtal. Den hjälper den annars kanske blyge frälsningssoldaten att tala med andra om frälsning. Uniformen har mer än en gång varit ett medel till själars omvändelse.
Förföljelser och gatu-uppträden.
“Om icke höjd öfver sig själf, kan hon
göra uppror. Hvilken stackare är icke
människan.“
Detta steg, att förändra namnet Kristna missionen till Frälsningsarmén, utsatte denna rörelse för många anfall, från de finaste till de gröfsta, ja för den bittraste förföljelse, som måhända drabbat någon religiös rörelse sedan första kristna tiden. Pressen gjorde angrepp. Ropet »Jesuiter!» höjdes af sådana som ej ens begrepo hvilken betydelse som låg i detta namn, magistraten kastade frälsningssoldaterna i fängelse, polisen förföljde dem, pöbeln sparkade och stenade, ja, i några fall till och med dödade dem. I Schweitz uppeggade en förnäm dam afundsjuka präster emot dem, förutom det att hon gjorde massorna ursinniga genom sina pamfletter. I Tyskland lyfte en Otto Funke sin hand i helig fasa. I England egde förskräckliga uppträden rum i Basingstoke och Manchester, och i Frankrike hälsades Armén med ropet: »Gud har lämnat Paris!»
Om denna tid skrifver fru Booth i ett bref till en vän:
»Vi gå fram genom floder, stormar och lågor. Gud är med oss, och med denna rörelse vill han återuppväcka apostlagärningarna. Vi se molnstoden, och vi måste följa den. Låt vara att de rike och förnäme lämna oss. Så gjorde de också då Mästaren närmade sig det simpla korset och det 'simpla' folket. Vi kunna icke hjälpa det. Vi äro beslutne att klänga oss fast vid korset, ja vid korset mellan de två röfvarne, om detta kan frälsa folket».
Att se fru Booth under dessa förhållanden, var att se henne i hennes rätta element. Hon reste från plats till plats, förklarande rörelsen och bemötande kritiken, kastande motståndarnes lögner tillbaka på lögnarne och svingande Andens svärd bland folkmassorna. Sittande i en invalidstol (då hon var sjuk) anförde hon processioner. Hon besökte 59 städer, öfverallt talande till stora människomassor. Hon skref tidningsartiklar. Hon vädjade till magistraten i de olika städerna. Hon öfverbevisade de rika och bemötte deras invändningar. Hon nedgjorde ohållbara argument och afväpnade kritik och fördom med sitt vinnande sätt och sin oemotståndliga logik. Hennes mod var förvånansvärdt. Hennes energi utan gräns, hennes förmåga obestridlig. Hennes spiritualitet tillvann slutligen hennes sak sympati från biskopar och prästerskap, press och allmänhet.
Hon inskränkte sig emellertid icke till möten inom hus. Stundom stod hon ansikte mot ansikte med Englands mobb. Låt oss till exempel tänka på de beryktade gatu-uppträdena i Sheffield. Sheffield är Englands Eskilstuna; det har dock 20 gånger så många innevånare. Frälsningsarmén hade full rätt att marschera på Englands gator. Mr. och fru Booth beslöto därför att deltaga i en stor procession, som var arrangerad i Sheffield. Denna procession af frälsta drinkare och före detta slagskämpar var bestämd att fylla ett kapitel i religionsfrihetens historia. Processionen hade just passerat genom stadens hufvudgator, då slumkvarterens druckna och brutala innebyggare, rusade till och följde efter processionen anfallande i synnerhet ledarne och de mera bekanta nyomvända, med stenar, lera, ruttna ägg och döda kattor och hundar. Soldaterna blefvo alldeles oigenkännliga af gatsmutsen. En soldat blef omkullslagen och förlorade medvetandet. Återkommen till sans, sade han endast: »Jag hoppas att de skola bli frälsta». Det var som om hela helvetet sluppit löst. Det var en marsch genom mörkrets rike. Bullret var bedöfvande. Kvinnor deltogo i det blodiga slagsmålet. Under all denna förvirring stod Generalen rätt upp i sin vagn, utdelande sina order lika lugnt som om han stått på Templets platform i Stockholm. Fru Booth satt vid Generalens sida, bedjande till Gud för sin man och sina kära soldater, som utsatte sig för hugg och slag vågande sina lif för sin Frälsares skull. Det var efter dylika scener, som Catherine Booths själ upptändes af medlidande med folket och af förtrytelse mot dem, som tilläto Englands lagar att på detta sätt trampas under fötterna. Hon tänkte på huru dessa landets barn, som lefva i synd i skuggan af Englands kyrkor och palats, en dag skulle ställa sig i spetsen för en blodig revolution, om myndigheterna satte sig emot den fridens revolution, som evangelium åstadkommer. Hon vädjade till Englands store man. Hon skref till Mr. John Bright, denne vän af allt godt verk. Se här den store kväkarens svar.
- »Min fru!
Jag lämnade Edert bref till Sir W. Harcourt. Han hade redan i underhuset gjort sitt uttalande, hvilket i någon mån skall tillfredställa eder. Jag hoppas, att Lord Coleridges och inrikesministerns ord skola göra någon verkan på de dåraktiga och orättvisa myndigheter åt hvilka tyvärr lagskipningen i vårt land på somliga håll är anförtrodd.
Jag tror icke, att Eder goda sak i själfva verket kommer att lida något af den dåliga behandling Ni röner. Det folk som förföljer Eder, skulle tvifvelsutan också ha förföljt apostlarne. Eder tro och Edert tålamod skola segra.
Jag förblir med stor aktning och sympati Eder tillgifne
John Bright.»
Hennes vädjan tilldrog sig öfverhusets och ärkebiskopens af Canterbury uppmärksamhet, och till den senares heder må nämnas, att han bröt en lans till Frälsningsarméns försvar.
Hon vann icke endast denne prelat för sin sak, utan hon lyckades också vinna Englands öfverdomare härför, hvilket mer än något annat bidragit till att hämma de öppna våldsamheterna. Härom skrifves:
»Han yttrade sig i öfverhuset med stor försiktighet, ty det kunde ju blifva hans plikt att sitta såsom domare på annan plats, och han ville icke säga ett ord, som i framtiden kunde binda honom eller någon annan under ämbetet utöfning.
Han tog emellertid för gifvet, att hvarje engelsman hade absolut och oinskränkt rätt att sköta sina göromål och utföra lagliga handlingar under lagens skydd, och han förstod saken så, att det var fullkomligt lagligt att vandra omkring på gatorna i procession, äfven om det skedde under musik och under afsjungandet af andliga sånger, samt att hvarje undersåte under detta sitt förehafvande hade rättighet att påräkna lagens skydd».
Hon vädjade också själf till myndigheterna, och här är en profbit på huru hon förstod lagen, engelska folket och sin bibel:
»Jag sade häromdagen till en magistratsperson, som frågade om vi icke kunde sluta upp med våra processioner: 'Nej då, jag skulle hällre gå i fängelse och dö där, än sluta upp med dem. Vi fånga våra största fiskar genom dessa processioner.'
'Men', sade han, 'vi skulle kunna gifva er ett fält att hållas på.'
'Tack', sade jag, 'men det fins inga människor på fältet. Vi vilja nå folket, och vi måste gå dit, där folket fins'.
'Nåväl', sade han, 'hvad skall ni göra, om alla städers myndigheter utfärda förbud?'
'Hvad vi skola göra?' sade jag. 'Vi skola gå på'.
'Men om de sätta alla edra officerare i fängelse?'
'O', sade jag, 'vi ha många som äro redo att komma och fylla deras tomma platser. Försök bara, och när fängelserna äro fulla, så skall det engelska folket stå upp och fråga hvarför det tvingas att hålla människor inom lås och bom och betala skatt för sådana personers underhåll, som ej gjort något annat än predikat evangelium.'
'Men', fortfor han, 'hvad skall ni svara myndigheterna, som fälla er?'
'Det gamla svaret duger: 'Om det är rätt att lyda eder mera än Gud, därom mån I döma!' Voro icke myndigheterna emot Paulus och Silas, och förbjödo de dem icke att tala mera i Jesu namn, och hvad brydde sig Paulus och Silas om det? På samma sätt måste det vara med Frälsningsarmén'.»
Ärkebiskopen af Canterbury lämnade ett frikostigt bidrag till Arméns fonder och sade, att »det skulle vara omöjligt och outhärdligt att sitta stilla och ingenting göra, med denna kallelse till ökad verksamhet ljudande i sina öron»; en ädel handling och ädla ord af en god man, som nu gått in i den eviga hvilan.
Men måhända är det märkligaste yttrande, som fällts af någon stor man, det som uttalades af biskopen af Durham, den lärde doktor Lightfoot, ty han uppvisade likheten mellan Frälsningsarméns arbete och nit, och den första kristna kyrkans. Sålunda lyda hans gyllne ord, som redan flugit öfver hela världen:
»Skola vi nöja oss med att gå på som hittills och plocka upp en här och en där och samla dem tillhopa till en mer eller mindre utvald församling och under tiden glömma Mästarens bud: 'Gån ut på vägar och stigar och nödgen dem att komma härin'? Frälsningsarmén har lärt oss någonting bättre och högre. Hvilka fel den än må ha, har den åtminstone återfört våra tankar till det förlorade idealet för kyrkans arbete – nödgandet af alla människosjälar.»
Som vanligt var det alltså korset som segrade och Armén står i dag i tacksamhetsskuld till Catherine Booth för det ädla inlägg hon gjorde med ord och penna i striden mot kritikens och fördomens onda makter.
En ädel kamp.
“Om en ängel samlade tillhopa i en skål alla tårar som gjutits,
skulle barnens tårar befinnas vara de bittraste.“
Likt alla nationer som kämpat för sin borgerliga och religiösa frihet, älskar det engelska folket rent spel. Orättfärdighet kan icke längre tålas i England, sedan någon trädt fram att föra de oskyldiges talan. Då Roms tyranni blef outhärdligt, skakade England det af sig. Då Englands reformerta kyrka det oaktadt i sinom tid blef besmittad af sitt prästerskap, skuddade landet af sig äfven detta ok och grundade sina bekanta dissenterkyrkor. Då Englands samvete vaknade i fråga om slafveriet, löste dess hand tusende slafvars bojor, och då Englands konung förtryckte sitt folk, grundade dess söner ett rike på andra sidan hafvet. Detta är ett genomgående drag i nationens hela historia. De företag, som bragt de fattiga lindring, de fångna befrielse och nationerna frigörelse, ha alltid utgått från själfva folket.
År 1884 fick den engelska nationen, tack vare Mr. Bramwell Booth och Mr. Stead, ögonen öppna för det djup af dold last, som frodades i landet. En flicka på 17 år hade af sin farfar sändts till London för att tillträda en tjänarinneplats, som hon erhållit genom att besvara en annons. Hon mottogs af sin fru med stor vänlighet och lyckönskade sig just till den goda plats hon erhållit, då hon till sin förskräckelse upptäckte att hon fallit i en snara och var en fånge i en bordell. Hon beslöt att fly. Men det var icke lätt. Och hvart skulle hon taga vägen, om hon lyckades undkomma? Hon var ensam i London. Hon kom då ihåg, att hon hade en Frälsningsarméns sångbok i sin koffert, och på den läste hon Mr. Booths namn. Hon kände på sig att han var en god man. Hon tog sin sångbok, kröp ut genom fönstret och klättrade med fara för sitt lif ned på gatan. Snart träffade hon på en vänlig polisman af hvilken hon fick Frälsningsarméns adress. Det dröjde timmar innan hon vandrat genom den stora staden, men då Mr. Booth på morgonen kom till sin expedition, fann han henne utmattad sittande utanför dörren. Rörd af hennes sorgliga historia, förde han henne till ett af våra hem och grep sig därpå an med att undersöka den fråga som genom denna händelse tilltvungit sig hans uppmärksamhet.
På följande sätt beskrifver Mr. Bramwell Booth de fasansfulla känslor, som väcktes till lif inom honom, då han med egna ögon kastade en blick bakom den ridå, som dolde den stora stadens last:
»I månader har jag varit tryckt af en tung börda af skam och sorg. Tanken på de djäfvulska brott mot de fattigas barn, som nyligen kommit i dagen, har icke lämnat mig. Under flere veckor var jag lik en som drömmer om helvetet. De misshandlade barnens rop och de fångnas halfkväfda snyftningar ljödo ständigt i mina öron. Jag kunde icke sofva, jag kunde icke äta. Stundom kunde jag icke bedja. Det var under denna ångestfulla tid, som jag beslöt att jag, kosta hvad det ville, skulle göra allt hvad jag kunde för att hämma dessa gräsligheter, agitera för lagarnes förbättring, ställa de usla förförarne och mördarne till räkenskap samt rädda de arma offren».
Fru Booth nöjde sig icke, som så. mången skulle gjort, med att sucka öfver människornas ondska. Hon blottade eländet. Hon vågade ställa sig på talarestolen och offentligt uttrycka sin förtrytelse mot det odjur, som uppslukade de oskyldiga offren.
Hennes röst genljöd från Englands ena ände till den andra. Mr. Stead skref sin bekanta artikelserie, som kom Stor-Britannien och en stor del af Europa att rysa. Catherine Booth och hennes meningsfränder voro beslutna att få landets lagar ändrade. Mr. Stead offrade sin tid, sin hvila, ja sitt goda namn och rykte för detta stora mål. Fru Booth var alltjämt den som tröstade, uppmuntrade och dref honom framåt.
Catherine Booth gjorde aldrig någonting till hälften. Hon framlade bland annat saken i ett
bref till drottningen:
»Jag är säker på att om Ers Majestät endast hade kunskap om det förskräckliga offer af barnslig renhet, hälsa och lycka, som bringas åt dåliga mäns laster, så skulle Ers Majestäts modershjärta blöda af medlidande.
De efterforskningar i denna fråga, som vi varit i tillfälle att göra öfver hela landet, bringa till vår kännedom en oerhörd mängd dylika brott som dagligen föröfvas, brott hvilka, om intet göres, snart nog skola undergräfva vårt samhälle och neddraga Guds straffdom öfver hela nationen. Om jag endast kunde gifva Ers Majestät en föreställning om tiondedelen af den förnedring, den skam och det lidande som drabbar tusental af de fattigas barn till följd af den nu gällande lagstiftningen i denna fråga, så är jag viss om att Ers Majestät i egenskap af kvinna skulle blifva upptänd af förtrytelse och att Ers Majestät skulle göra de återstående åren af denna ärofulla regering (som jag beder Gud skall blifva lång ännu) ännu mera lysande än de förflutna, därigenom att Ers Majestät vek af från de gamla hjulspåren för att rädda vårt folks döttrar från ett öde värre än slafvars och vildars.
Må han, som är de förtrycktes hämnare, beveka Ers Majestäts hjärta att komma till hans hjälp i denna sak, beder Ers Majestäts för de oskyldigas försvar
Catherine Booth.»
Icke nöjd härmed, vände hon sig i bref till Englands store och gode premierminister Mr. Gladstone. Som hans namn helt nyligen varit på allas läppar, kan det vara intressant att höra en del af hvad hon hade att säga honom:
»Käre Mr. Gladstone, ni har gjort mycket för de hjälplösa och förtryckta i detta och andra land. Jag vill nu bönfalla eder om att rikta eder uppmärksamhet på denna fråga och sätta kronan på edra sträfvanden genom att göra allt hvad i eder förmåga står för att rädda dessa barn från att offras på detta liderlighetens och nedrighetens altare. Jag är öfverväldigad af skam och sorg öfver att mitt folks döttrar startas i fördärfvet af just de män, som borde stå främst i ridderlighet och dygd, och jag är öfvertygad om att, så vidt intet göres, deras brott inom kort skola blifva så himmelsskriande, att nationen skakas på sina grundvalar och lagens och moralens band upplösas. I de tusentals våldförda barnens, i de ångestfulla föräldrarnes, i den förorättade mänsklighetens och den hädade religionens namn besvär jag eder, käre Mr. Gladstone, att icke slå döförat till för denna vädjan. Må de förtrycktes Gud leda eder och bekänna sig till edra ansträngningar beder
Eder för de oskyldigas försvar
Catherine Booth.»
Under det att fru Booth skref och omigen skref till Englands lagstiftare, arbetade hennes ande i de tusende salvationister, som stodo bakom henne och höllo hennes armar uppe med bön och tro. Inom mindre än tre veckor lyckades Armén erhålla nära 350,000 underskrifter på en petition till engelska parlamentet. Listorna, hvilka mätte tre och en half kilometer i längd, voro rullade samman till en enda oerhörd rulle som draperades med Frälsningsarméns fana. Den fördes genom hela London och nedsattes slutligen på underhusets golf af åtta salvationister i full uniform. Under denna egendomliga akt stodo husets alla förhandlingar stilla, och husets alla medlemmar åskådade den på stående fot. Det var en scen som vädjade till allas hjärtan. Det var Frälsningsarmén hvilken såsom representant för hela nationen klappade på dörren till Englands lagstiftande församling och i de oskyldiga och misshandlade barnens namn begärde ett oförtöfvadt svar på deras rop om hjälp. Catherine Booth bad och Gud i himlen hörde. Förgäfves gjorde människor motstånd, den gällande lagen förklarades förkastlig och ändrades, så att den mera öfverensstämde med allmänna opinionen. Denna reform genomfördes med en snabbhet, hvartill man näppeligen skall finna maken i nationens historia. Mr. Bramwell Booth drog en djup suck af lättnad. Frälsningsarmén triumferade. Mr. Stead, som var utmattad af sina ansträngande undersökningar, men dock alltjämt på jakt efter fienden, hade vunnit en stor seger, ehuru han kort därpå blef kastad i fängelse till följd af ett formelt lagbrott. »Eftervärlden skall erkänna den ädla ande, som lifvade honom, och hans namn skall stråla såsom tillhörigt en af mänsklighetens sanna välgörare.»
Och dock den gestalt, som framstår klarast i stridens rök och dam – på talarestolen, bland de oerhörda folkskarorna i Exeter Hall och St. James Hall och bland de öfriga medspelarne i detta minnesvärda drama – är den bleka och bräckliga fru Booth, som, nöjd med att andra erhållit sitt rättmätiga erkännande, faller ned på sina knän och utbrister: »Välsignad vare Herren, som hört min bön!»
Catherine Booths bön förbyttes i lofsång. Det är sannerligen så som skalden säger: »Den beder bäst, som älskar mest.»
Och ljuder icke från andra sidan den tysta floden i vinternattens stillhet en klockren röst: »Verka för något godt, om det än går aldrig så långsamt. Vårda någon blomma, om den är aldrig så ringa. Arbeta! Allt arbete är ädelt och heligt!»