Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 9
| ← KAPITEL VIII |
|
KAPITEL X → |
KAPITEL IX.
Fru Booth visande oss huru en kristen dör.
“Hvad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mognans stund.“
Det är något gripande och på samma gång
storslaget i en tapper krigares död.
Vi vänta icke att han skall sluta sina dagar på samma sätt som andra. Vi vänta att han skall stupa med svärd i sin hand, segerrop på sina läppar och triumf i sin blick. Alldenstund han lefvat en soldats lif, tyckes det oss helt naturligt, att han skall dö i lägret eller under stridsbullret.
Jag tror att en sann soldat skulle föredraga att skiljas hädan på detta sätt. En sådan död fick i alla händelser vår heliga hjältinna. Hon lämnade i själfva verket aldrig slagfältet. Hon blef sårad i den stora kampen, och på sin Herres befallning gick hon helt enkelt in i sitt tält och utkämpade där lifvets strid till slut, besegrande den siste fienden. Hennes lif hade varit en ädel och härlig strid, men hennes död var ännu härligare.
Och då hennes sköna ande skildes från oss, lämnade den ett skimmer efter sig likt den nedgående solens på en nordisk himmel, och tusenden sörjde, och världen blef tommare och fattigare.
Men denna sista kamp hade sina förebud och sina olika skeden och kan icke affärdas med några få ord. Det är en gripande och intressant historia. Jag minnes, som om det varit i går, huru jag på aftonen af den förskräckliga dag, då läkarne förklarat att fru Booth hade kräftan i bröstet, for öfver till Holland tillsammans med Generalen, som där skulle leda ett stort fälttåg. Jag kan aldrig glömma Generalens tappra försök att behärska sin rörelse eller min egen ytterliga oförmåga att säga ett tröstande ord till honom, öfverväldigad som han var vid tanken på att inom en kort tid förlora »sina ögons fägnad». Till råga på eländet hade vi en sådan storm och sjögång på öfverresan, att Generalen ej fick en blund i sina ögon, ehuru han så väl behöfde styrka för de ansträngande möten han hade framför sig.
Generalen har på ett gripande sätt beskrifvit huru han och hans hustru mottogo läkarnes dom:
»Sedan hon hört doktorernas utlåtande, for hon ensam hem. Den resan kan lättare tänkas än beskrifvas. Hon berättade mig efteråt, huru det syntes henne, då hon såg ut genom vagnsfönstret, som om allt bar dödens stämpel; huru hon böjde knä på vagnsgolfvet och kämpade med Gud i bönen; huru obeskriflig kärlek till mig och barnen fylde hennes hjärta; huru tanken på vår sorg stormade inpå henne, och på den ovissa framtiden, då hon ej längre skulle vara ibland oss.
Jag skall hvarken i denna eller den tillkommande världen glömma vårt möte. Jag hade väntat på vagnen och sprungit ut på gatan för att möta henne och hjälpa henne uppför trappan. Hon försökte att le emot mig genom sina tårar. Hon drog mig in i rummet och berättade så småningom för mig resultatet af undersökningen. Jag satt mållös. Hon reste sig upp från den stol där hon sjunkit ner, kom fram till mig och lade sig på knä och sade: 'Vet du hvad min första tanke var? Att jag icke skall kunna få vårda dig, då din sista stund är inne'.
Jag var som bedöfvad. Det kändes, som stode hela världen stilla. Midt emot mig på väggen hängde en tafla, som förestälde Kristus på korset. Jag tyckte att jag förstod den såsom aldrig förr. Fru Booth talade som en hjälte, som en ängel. Hon talade såsom aldrig tillförne. Jag kunde säga litet eller intet. Jag kunde endast knäfalla vid hennes sida och försöka bedja».
Den dystra nyheten föll äfven öfver de öfriga familjemedlemmarne med förkrossande tyngd. Mr. Bramwell Booth beskrifver på följande sätt icke blott sina egna känslor, utan också sina syskons och hela den stora Arméns, hvars hjärta pulserade i en enda kort, men ångestfull bön: »Herre, om möjligt är, gånge denna kalken ifrån mig»:
»Samma afton skulle Generalen anträda en af sina resor till kontinenten. Viktiga möten hade blifvit arrangerade i Holland, och fru Booth ville ej höra talas om att han skulle inställa sin resa. På vägen till järnvägsstationen kom han till Högkvarteret för att rådgöra med mig. Jag kan aldrig glömma huru jag kände det, då jag förstod doktorernas uttalande. Mitt hjärta stod stilla. Hon hade varit mera än en moder för mig, hon hade varit min ledare och rådgivare, och det tycktes mig omöjligt att undvara henne. Generalen bad mig å hans vägnar göra några förfrågningar hos doktorerna, och sedan vi bedit Gud om styrka och mod, afreste han till Amsterdam med nattåget.
En stund därefter lämnade jag Högkvarteret för att leda en half bönenatt i Notting Hill. Jag var alldeles bragt ur jämvikten. Under hela den långa resan genom staden var mitt hjärta fullt af mörka, sorgsna tankar, och under mötet var det mig omöjligt att kasta af min tunga börda. Jag arbetade hårdt för att få tag om mina åhörare – en stor och intresserad skara – men jag fruktar, att jag till stor del misslyckades. När jag sedan inbjöd helgelsesökande att komma fram till botbänken, kommo några. Jag talade med en af dem, en medelålders kvinna, och från hennes läppar mottog jag en af mitt lifs största lärdomar. Hon var synbarligen en kristen med många års erfarenhet, men var nu djupt upprörd. Afbruten af snyftningar, frampressade hon följande ord, som ögonskenligen hade afseende på någon svår inre strid: »Herre, jag vill bli villig; gör mig villig, låt mig bli villig!» Jag knäföll vid hennes sida. Det oväder som dragit sig samman, närmade sig redan. Allt hvad min älskade moder varit, var och kunde blifva för mig, för oss alla, för det stora kriget och för världen hopade sig vid min själs mörka horisont.
Jag skall aldrig glömma dessa ögonblick. Kunde jag för min egen del säga: »Ske icke min vilja, utan din»? – »Herre, gör mig villig, låt mig blifva villig», fortfor kvinnan vid min sida och slutligen ropade jag också högt till Gud och förenade mina böner med hennes. Hon förstod måhända icke annat, än att jag gick henne till mötes på hennes egen ståndpunkt för att söka lyfta henne till en högre, under det att för mig hennes uttalade sorg och själsångest blef en ledstjärna i den storm och det mörker, hvari min själ befann sig under denna trospröfvande kris».
Sedan sjukdomens karaktär konstaterats, aftog fru Booths styrka hastigt, ehuru hon ännu alltjämt fortfor att predika. I Bristol och London talade hon till några af de största åhörareskaror hon någonsin haft. Men hennes offentliga föredrag blefvo allt sällsyntare, och inom några få månader måste hon utbyta plattformen och predikstolen mot hvilstolen i spiselvrån, och slutligen måste tyvärr denna utbytas mot bädden – men från båda dessa platser höll hon några af de mest vältaliga trons, kärlekens och segerns predikningar, som hon någonsin hållit. Det är ingen öfverdrift att säga, att hela den kristna världen lyssnade för att höra det döende helgonets och krigarens sista ord. Hon kämpade, talade och skref nästan in i sista stund. Och då hon lämnade världen sitt sista budskap, var det lika klart och mäktigt som något af de föregående.
Hon svek ingen af sina öfvertygelser i dödsstunden. Hon »behöll tron» intill änden, ehuru fienden fruktansvärdt ansatte henne. I ett bref till en vän skrifver hon:
»Under mina sista pröfningar har jag lidit mycket af nedslagenhet och varit mycket frestad af fienden. Jag har nätt och jämt varit i stånd att behålla mitt tag om Gud och hans löften. Försynens mysterier är ett af satans farligaste vapen emot mig. Och dock vet jag, att lifvets alla 'hvarför' endast äro ekon af det 'hvarför' som frampressades för 1800 år sedan från Fadrens mest älskade Son. Jag vet också, att om inga mysterier funnes, skulle ingen tro behöfvas. Och dock när elden bränner hetare eller när mörkret tätnar, då hviskar satan: 'Hvarför?' O, att jag hade en tro, som icke bäfvade inför något känslans eller förståndets eller djäfvulens 'hvarför' utan lugn och oberörd ginge öfver det mörkaste Golgata! Bed någon gång för mig».
Af ett bref till en annan vän se vi huru djupa både hennes andliga och kroppsliga lidanden voro:
»Det upplifvar mig att veta, att du och Mrs. – – – tänka på mig, fast jag känner mig alldeles ovärdig sådan kärlek. Jag fruktar, att jag börjar blifva alltför mycket upptagen af mina tarfliga försök att få några minuters lisa, och djäfvulen frågar mig ofta hvilken nytta dessa kunna göra människorna och hvilken ära de kunna bringa Gud. Jag försöker svara: 'Hvad jag icke vet nu, skall jag härefter få veta'».
Och under all hennes ångest var dock hennes hjärta mest upptaget af tanken på andra, såsom vi se af ett annat bref.
»Kirurgerna säga mig, att om jag tillåter sjukdomen att gå sin gilla gång, skall jag på sin höjd kunna lefva två år, ja kanske blott halfva denna tid. Dock känner jag, att denna sak så helt ligger i Guds hand, att jag vill bemanna mig för att möta det värsta och hålla på att göra allt hvad jag kan, anförtroende följderna åt honom.
Det bittraste för mig i denna pröfning är den sorg och oro den för med sig för mina kära; men äfven detta vill jag lämna åt honom som älskar dem högre än jag. Särskildt äro Generalens smärtor sönderslitande att åse. Bed för honom och för dem alla!»
Men icke endast genom korrespondens var hon i stånd att välsigna och inspirera. Frälsningsarméns årsfester 1889 och 1890 gåfvo henne tillfälle att sända afskedshälsningar till tusenden och åter tusenden i Alexandra- och Kristallpalatsen, hälsningar som sedan af dessa spriddes öfver hela Frälsningsarmén och lästes bland Indiens jungler, i Amerikas jättestäder, på Canadas lugna prärier, i buchmännens kojor och af soldaterna vid Norges fjordar och Sverges och Finlands sjöar. Det budskap som i Kristallpalatset rörde 20,000 människor till tårar, då det sakta upprullades på duken inför deras blickar lydde sålunda:
»Mina kära barn och vänner! Min plats är tom men mitt hjärta är hos eder. I ären min fröjd och min krona. Edra strider, lidanden och segrar hafva under de sista 25 åren utgjort mitt lifs förnämsta intresse, och de äro det ännu. Gån framåt! Lefven ett heligt lif! Varen Armén trogna! Gud är eder styrka. Älsken och söken upp de förlorade; fören dem till blodet. Gören människorna goda; ingjuten Jesu Kristi ande i deras hjärtan. Älsken hvarandra; bistån hvarandra i de mörka stunderna. Jag dör under Arméns fana. I skolen lefva och kämpa under den. Gud är min frälsning och min tillflykt i stormen. Jag sänder eder min hälsning och välsignelse. Catherine Booth».
Det var rörande att se församlingen resa sig och på nytt inviga sig åt den döende krigarens Gud. Fru Booth hade nu blifvit flyttad till en liten by på Englands ostkust vid namn Clacton on Sea, där Frälsningsarmén hade ett hus som skulle användas till hvilohem för trötta officerare. Detta hus skulle hon aldrig lefvande lämna. Men det var också härifrån, som hon afsände sina sista manande och eldande hälsningar till den stora Armén, och det var här så många rörande scener utspelades. En scen som säkerligen blir historisk, om den icke redan är det, var då en deputation af utvalda män och kvinnor, vid slutet af ett viktigt stabsråd i London, reste till Clacton on Sea för att å alla sina kamraters vägnar försäkra fru Booth om deras kärlek till henne och deras trohet mot de principer för hvilka hon gifvit sitt lif. Deputationen fördes in i sjukrummet, och då denna skara starka män och erfarna kvinnor sågo sin gamla ledares drag, stormade tusen minnen inpå dem. De kände, att de höllo på att förlora henne, som på samma gång var deras vän och ledare, och de sjönko ned på sina knän rundt bädden, ur stånd att uttrycka sina känslor på annat sätt än med snyftningar och framstammade böner. Kommendör Howard, som på grund af sin långa erfarenhet inom Frälsningsarmén och sin allmänt erkända lämplighet för ett dylikt grannlaga uppdrag blifvit utsedd till deputationens anförare, förde ordet för sina kamrater. Fru Booth själf var mycket rörd öfver hvad hon hörde och såg. Tusen minnen trängde sig på hennes själ, då hon betraktade veteranernas tårdränkta ansikten, och det dröjde länge, innan hon kunde samla tillräcklig styrka för att svara; men hennes ord voro så sanna, och hennes slutsatser så klara och logiska, att vi måste anföra hennes tal nära nog i sin helhet:
»Mina älskade kamrater, jag kan endast säga, att jag skulle vara betydligt mera känslolös än jag är, för att icke blifva djupt gripen af denna yttring af eder kärlek och sympati. Jag har emellertid haft så god tid att se tillbaka på mycket, som varit bristfälligt i mitt flydda lif och arbete, att jag icke kan annat än känna, att ni öfverskattat bådadera. Men jag fröjdas mera än jag kan säga, och med en glädje, som jag skall taga med mig till Guds tron, öfver dessa försäkringar om eder trohet mot denna rörelses främsta principer. Jag känner i detta ögonblick, att jag långt hällre skulle följa alla mina barn till grafven och själf komma på fattighuset för att dö där än se Frälsningsarméns hufvudprinciper, för hvilka jag lefvat och kämpat, häcklade, undergräfda eller öfvergifna. Jag är mer än någonsin viss om att de äro de enda principer, genom hvilka världens frälsning med framgång skall ernås.
Under dessa två år af relativ isolering har jag, från så väl våra fienders och kritikers synpunkt som i kyrkohistoriens ljus, betraktat den karaktär denna rörelse eger och jag har försökt att i all opartiskhet komma under fund med om det fans någon bättre väg –– ty säkerligen måste där finnas en mycket bekvämare. Men jag har kommit till det resultatet, att det icke finnes någon bättre väg, ej häller någon tillnärmelsevis lika bra för ernåendet af det stora mål vi ha i sikte.
Herren har ock under denna sista tid klart visat mig, att så länge vår organisation –– den må nu ha utväxter och vanskapligheter på ytan –– håller sig frisk och ren i sin kärna, så måste alla helvetets makter rusta sig emot den. Om det goda och det onda, såsom allt Guds folk tror, hålla på att nå sin spets före den sista stora striden, så måste vi vänta motstånd. Det är i själfva verket ett under att vi icke röna det i än högre grad.
Jag är icke i okunnighet om fiendens sista anfall, och ehuru jag medgifver, att jag på ett särskildt sätt känt detta slag, som djäfvulen tilldelat oss, medan jag legat här afsides, är jag dock ingalunda öfverväldigad däraf. Se, det finnes ingen rörelse i våra dagar som röner så mycket förföljelse som denna. Och det motstånd och de misstydningar vi äro utsatta för borde, i stället för att göra oss nedslagna, betraktas såsom härliga bevis på att Gud är med oss och att vi vandra på den rätta vägen och utföra det arbete, som han kallat och uppväckt oss till».
Då dessa kamrater reste sig upp för att gå, var det en scen lik den då Paulus tog afsked af Efesierna på sjöstranden, ty »de sörjde mest däröfver att de icke mer skulle få se hennes ansikte».
Dödens ängel kommer närmare.
Om den nyss beskrifna scenen var gripande,
så gafs där ännu en scen, som aldrig skall glömmas
af dem som hade den förmånen att bevitna den.
Det var vid jultiden. Fru Booth hade under mer
än en vecka känt att vagnen när som hälst kunde komma för att hämta hennes själ, och därför hade
det bestämts, att så många af familjens medlemmar
som möjligt skulle samlas kring hennes sjukbädd.
Det var en högtidlig samling. Alla de medlemmar
af familjen som funnos i England, voro närvarande
jämte några få förtrogna kamrater, som inbjudits att
komma för att bedja och prisa Gud kring den
döendes läger.
Då juldagen kom, tycktes himlen så nära, att vi nästan kunde se in i dess härlighet. Men dödens ängel var också nära. Vi tyckte oss höra suset af hans vingslag. Att vaka med vår armémoder vid flodens strand var såsom att stå midt emellan himmel och jord, eller midt emellan de lefvande och dem som just kommit öfver till den andra stranden. Denna strand kunde vi nästan skönja. Slöjan var så tunn.
Den trogna vårdarinnan, stabskapten Carr, stod vid hufvudgärden, fru Booths döttrar Emma, Eva, Marian och Lucy stodo på vänstra sidan om bädden, under det att den af sorg böjde Generalen stod vid högra sidan. Stabschefen, Herbert och de öfriga närvarande stodo rundt omkring. Fru Booth kunde se hvar och en af oss. Hon bad att alla skulle sjunga. Det behöfdes intet ackompanjemang, ty fönstret var öppet och takten markerades af vågornas regelbundna slag emot stranden, Hon deltog i sången så mycket hon kunde; då och då lyfte hon sin hand, som om hennes själ medvetet njutit af musiken. Det var härliga sånger som sjöngos. Hon älskade dem i lifvet, och de voro hennes tröst i döden.
Vi gå genom dödsdalen när det blir tid.
Vi gå genom dödsdalen, gå uti frid!
Oss Jesus bereder en ingång så vid!
Vi gå genom dalen i frid.
»I frid», upprepade hon högtidligt och lyfte sin hand till tecken att hon egde frid i sin själ.
Därefter sjöngs en vers af en annan sång.
Vi vänta invid flodens rand.
Vi vakta på den öde strand,
tills öfver, till det bättre land
Guds änglar föra oss.
Hon tycktes få ny kraft, ty hon vände sig till sin man och sina barn och sade: »Jag vill fatta allas edra händer. Men jag kan icke nå er alla, och därför skall Emma taga min ena hand och du, pappa, den andra, och så skola vi alla fatta hvarandras händer och bilda en kedja. Jag skall då känna, att jag håller fast om er alla, tills ljuset möter mig på andra stranden, då ni tryggt kunna lämna mig i Jesu armar».
Sedan lyfte hon sina blickar uppåt och ropade: »O, Herre, sänd din gudomliga ström genom oss alla!» Och ett djupt »Amen» sprang fram ur hvarje hjärta.
»Och nu, då ni alla fattat hvarandras händer, önskar jag, att ni skola gifva mig löften midt i denna Jordan. Här fins inga stenar, hvarmed ni kunna resa altaren, men ni kunna resa en minnesvård i edra hjärtan. Lofva mig, att ni vilja vara Frälsningsarmén trogna, trogna de stora principer på hvilka Gud grundat Armén, trogna i mörkrets och frestelsens timmar. Måhända skall en tid af förskräckelse komma, då världen skall uppbjuda sitt yttersta för att skada eder och djäfvulen frestar er att öfvergifva dessa principer, men vill ni lofva mig, alla och en hvar, att stå dessa principer trogna?»
Hon stannade plötsligt, såg upp med en inspirerad blick och sade: »Ljuset kommer öfver vattnen». Hennes röst var så klar, hennes ord så fulla af ande och tillfället så högtidligt, att alla brusto ut i högljudda snyftningar. »Lofven mig», fortfor hon, »att vara trogna, trogna, trogna! Lofven mig, att ligga för ankar vid Guds tron, på det att ni må vara trygga när stormarna komma. Lofven I det? Lofven I alla?»
Alla svarade under tårar: »Ja».
Då sade hon: »Säg det en efter annan, så att jag kan känna igen edra röster!»
Då kommo de fram den ene efter den andre, och anblicken af den aftärda handen, som välsignande lades på hvarje hufvud, förde tanken tillbaka till den dag då Jakob välsignade sina barn, innan han samlades till sina fäder.
»Bramwell», sade hon till sin förstfödde, som knäböjde vid hennes sida, »jag gaf dig åt Gud, när du var yngre än ditt lilla barn i vagnen därnere, och invigde dig till att bli en förkunnare af helighet.»
»Jag tror honom», sade hon, då den trogne vännen och kamraten kommendör Railton afgaf sitt löfte. »Han skall hjälpa er i Armén.»
Mrs. Booth-Tucker hade alltid varit sin moder särskildt hängifven. Hon var såväl hennes förtrogna som hennes vän. Ja, hon var mer. Hon var en alltid välkommen och ifrigt efterlängtad kamrat, då hon kunde slita sig lös från sitt eget ansträngande arbete för att sitta ned vid moderns sida. Det var därför helt naturligt, att hon skulle känna sig särskildt manad att trösta och vårda sin älskade moder under hennes sista dagar. Det var en outsäglig glädje för fru Booth att en person, så full af öm omtanke, erfarenhet och andlig insikt, skulle vaka vid hennes sida, då hon nalkades Jordans flod.
Det var hon som arrangerade alla samtal och besök och utöfvade ett sympatiskt och lugnande inflytande i det oroade hemmet. Det var också hon som tröstade och styrkte sin fader och sina syskon i deras jättelika ansträngningar att hålla arbetet vid makt, under det de voro frestade att gifva vika för det slag, som höll på att drabba dem. Alla kamrater i Frälsningsarmén äro denna hängifna dotter tack skyldiga för de anteckningar vi ha om de rörande scener, som hon nästan dagligen bevitnade i detta dödens rum, ty hon har med öm noggrannhet bevarat många af sin moders ord, som annars skulle gått förlorade, men som nu utgöra en trösterik skatt för oss alla. Intet under därför, att det var ett gripande ögonblick, då hon kysste sin moder till afsked och likasom de andra lofvade vara trogen intill änden.
Till Herbert, sin tredje son, som hon icke blott älskade, utan också beundrade för hans kärlek till Arméns principer och för den outtröttliga arbetsamhet han trots sin svaga kropp ådagalagt, sade hon: »Jag har aldrig betviflat att icke du skulle bli en verklig salvationist. Jag är nöjd med dig –– fullkomligt nöjd. När stormen kommer och frestaren nalkas, håll dig då troget till Bramwell. Så länge det fins enighet och kärlek, må djäfvulen rasa mot familjen så mycket han vill. Och flera familjer skola förena sig med eder, och detta släkte skall aldrig dö ut –– aldrig dö ut. Jag ser det. De skola besitta sina fienders portar och vara såsom hafsbottnens sand. Gud sade: 'Jag har utsett Abraham, att han skall befalla sina barn och sitt hus efter sig'! Abraham gjorde så. Och vi skola göra det samma. Ni måste besluta er för att edra barn icke skola komma på afvägar, att ni hällre vill bedja Gud ta dem hem än att de skulle bli eder till sorg och honom till vanära».
Alla afgåfvo sina löften, och för hvar och en hade hon en moders ord och en moders välsignelse.
Slitande sig lös ur deras armar, sade hon: »Älsken hvarandra! O, Älsken hvarandra! Hållen ihop, och djäfvulen skall ingenting kunna uträtta! Hans hånleende skall icke kunna skada eder, så länge I ären eniga. Bryn er aldrig om hvad folk säger. Hvad gör det mig nu hurudant världens omdöme om mig är?! Intet! Intet!»
Därpå talade hon om himlen och sade, med blicken full af energi: »O, jag känner, som om jag flöge. Jag tror icke, att jag kommer att sitta i ett hörn och spela på en harpa. Jag skall låta dem göra det, som ha lust därtill; men jag skall fara omkring, om jag kan. Jag skall komma och hälsa på er, om det är mig möjligt, och hviska i edert öra ting, som jag icke varit i stånd att säga här. O, jag önskar det funnes något sätt att sända er bref, då jag är borta. Men jag skall kanske kunna besöka eder i drömmar och nattliga syner.»
Hon strök med handen öfver Generalens gråa hufvud. Hon tog hans hand, grät och tryckte den häftigt mot sina läppar, i det hon sade: »Ja, så är det vi två äro förbundna. Jag skall icke länge vara i härligheten och lämna dig här nere. Nej, icke länge, icke länge!»
Sedan vände hon sig åter till hela familjen och sade: »Kommen ihåg att misstro, oenighet och söndringar komma från djäfvulen. Jag känner honom. Han står vid min sida och hviskar: 'Ah, du lämnar alla dina barn! Världen och jag, vi skola blifva dem öfvermäktiga'. Men det är icke sant. Är det sant?»
Hela familjen: »Nej!»
Fru Booth: »Låten honom icke vinna en tumsbredd.»
»O, lämnen icke rum för otro», fortfor hon, och hennes röst skälfde, och hennes ögon lyste af kärlek. »Jag har lidit sådan brist på tro. O, hvad skulle jag icke gifva nu, om jag hade haft mera tro och varit mera modig! Hafven tro till Gud! Varen icke rädda för djäfvulen, varen icke rädda för motgången! Rädens icke för dem som ha makt att dräpa kroppen! Hafven tro, tro, mäktig tro! Jag går med tro in i den mörka dalen. Jag blyges för mig själf i många hänseenden. Jag vill icke att hvad jag utträttat skall offentliggöras. Jag blyges för att jag gjort så litet. Hade jag blott haft mera tro, så skulle jag kunnat uträtta mycket mera.»
Hon tryckte ett just anländt bref från Mrs. Booth-Clibborn gång på gång till sina läppar och sade: »Min älskling! Min förstfödda flicka! Hon är en modig, härlig själ . . . Hon har rest upp en präktig, tapper skara.
Vi behöfva människor med någon begåfning, det är sant, ty eljes kunna vi icke nå folkets öra. Men ack, godhet, sanning och uppriktighet i det innersta är ändå det förnämsta.»
»Hvar är Fritz (kommendör Booth-Tucker)?» fortfor hon. »Det är en genomskinlig, helgonlik karaktär.» Hon tryckte hans porträtt till sina läppar och lämnade det tillbaka till sin dotter Emma. »Jag tror, att där uppe skall finnas en kopia af Stridsropet på det himmelska språket, och jag skall läsa det högt för Abraham, Noah, David, Job, Paulus och änglarne samt förmå dem att lyssna till omvändelserna, om de icke redan känna till dem. Ack, Eva», utropade hon, plötsligt vändande sig till sin dotter, »glöm icke den där mannen med handklofvarna! Sök reda på honom. Gå till Lancasterfängelset; tag någon med dig och sök reda på honom. Säg honom, att din moder bad för honom på sin dödsbädd, och säg honom, att de tio åren i fängelset blifva lättare med Kristus, än utan honom.
Jag önskar jag hade gjort någonting för fängelserna och arbetshusen. O, min Gud, om du ville komma ned öfver denna världens ondska.»
Hon hade ett förvånande minne in i det sista Hon kom ihåg allt och alla –– tjänarne, sin vårdarinna, sina döttrar och trogna kamrater. Särskildt tycktes hinduernas frälsning ligga henne om hjärtat.
»De stackars hinduerna», utropade hon en gång. »Härom natten –– jag låg fullt vaken i min bädd –– hände någonting så egendomligt. Jag låg och såg på den där mässingsknappen på sänggafveln. Gasen kastade sitt sken på den, då jag plötsligt fick se ett äkta indiskt ansikte. Jag skall aldrig i evighet glömma det. Det såg ut som en kvinnas ansikte. Hufvudet var omlindadt med en hvit bindel, såsom seden är i Indien. Hennes ögon sågo rakt på mig. Jag hade just legat och tänkt på himlen och huru jag skulle fröjdas där, då synen tycktes hviska till mig: 'Vill du icke hjälpa oss? Vill du icke hjälpa oss?' Och jag sade: 'O, Herre, jag vill gå hvart som hälst för att hjälpa stackars kämpande själar. Många af dem söka kanske mera efter dig, än jag gjort.' Jag skulle gärna gå med ett budskap till helvetet, blott Herren gaf mig förvissning om att djäfvulen icke skulle hålla mig kvar där.»
Därpå sjöng åter gruppen kring bädden:
»Min Gud huru saligt att helt vara din!
O, hvad sällhet att veta att Jesus är min!»
Under sången vände sig fru Booth till Generalen sägande: »Mins du huru de brukade sjunga i Cornwall? Jag har aldrig kunnat sjunga, men nu skall jag snart kunna instämma med».
Kommendör Railton: »Ni har kommit många andra att sjunga».
Fru Booth, vänd till Stabschefen: »Jag har haft din lille gosse här. Tänk på huru du uppfostrar dina barn. Hvad var det Jesus sade? 'Icke beder jag, du skall taga dem bort ifrån världen, utan att du skall bevara dem från det onda!' Därpå utgöt hon sitt hjärta i bön och sade, med ögonen lyftade mot himlen: »Bevara dem, bevara dem! Håll dem fast! Låt dem aldrig gå! Bevara dem ifrån det onda. Jag har hjälpt dig att göra det, så länge jag kunnat, nu anförtror jag dem i dina händer.»
Sedan hon tagit den lilla tjänsteflickan i sin famn och bedit öfver henne, vände hon sig till Generalen och sade: »Låt oss få en sång!»
»Seger för mig
genom Jesu blod som runnit!
Seger för mig
i hans dyra blod.»
Midt i kören utropade hon triumferande: »Jag skall få seger. Jag skall få det. Jag förmodar att detta är dalen. Kan ni säga mig det? Är jag i dalen?» upprepade hon spörjande.
Hennes son Bramwell böjde sig ned öfver henne och sade: »Mamma närmar sig åtminstone dalen, och jag känner, att Jesus bär mamma i sina välsignade armar».
Fru Booth: »Nåväl, om detta är dalen, så skall han möta mig, och då ni släpper min hand, skall han fatta den och hålla mig uppe – han, som bär hela världen och allting. Jesus, just nu stöder jag mig på din arm. Må Herren vara med eder, välsigna eder och göra eder till mäktiga ledare. Jag tror han kommer mig till mötes. Jag tror det. Jag tröstar på honom. Han skall bära mig öfver floden, ehuru mitt hjärta och mitt kött försmäkta – mitt stackars hjärta!»
»O», utropade hon och brast plötsligen i så häftig gråt att hela hennes kropp skakade, »det kännes, som om mitt hjärta hade slagit rötter rundt hela jorden, djupa rötter, och som om dessa ej ville låta hjärtat slippa loss. Och dock, Herre, du kan taga vård om allt och alla långt bättre än jag någonsin kunnat. Jag tror att han kommer gående på vattnen nu!»
Hon slöt nu sina ögon i bön, och alla de närvarande fattade åter hvarandras händer. Sedan lyfte hon sina blickar mot himmelen, och hennes ande talade till Gud: »Jag skall tagas bort ifrån dem. Jag har endast varit ett stackars rö, men de ha dock haft ett stöd i mig. Och nu är jag ett rö som skakas af de vindar, som blåsa öfver Jordans flod. De skola vara en hjord utan herde». Här gjorde hon ett uppehåll. »O, evige Fader, fårens herde», ropade hon, »vill du se efter min lilla flock, och i stormens tid betäcka deras försvarslösa hufvud med dina vingars skugga. Mina barn, mina stackars barn! Jag lämnar eder i Guds händer! Han skall vårda och leda och bevara sitt eget.»
få sluta sina dagar, voro de scener, som aflöste hvarandra i sjukrummet lika omväxlande som intressanta och rörande. Vid ett tillfälle sof hon icke på 36 timmar; under denna tid talade, bad och sjöng hon nästan oafbrutet. Hon utvecklade då på ett underbart sätt sina skäl för sin tro på treenigheten och öfriga den kristna religionens lärosatser. Hennes språk var så klart, hennes tro så triumferande och hennes ord så genomträngande och fulla af den Helige Ande, att ingen som hörde henne formulera sina trosartiklar, kunde betvifla det icke hennes förstånd lika väl som hennes själ var genomträngd af gudomligt ljus.
Intill den stund då jag hörde denna underbara trosbekännelse, hade jag ingen föreställning om det skarpa förståndet hos denna kvinna, som tyvärr alltför snart lämnade oss. Hennes dotter meddelade mig en gång några yttranden, som hennes moder fällt under yrseln.
»Vi talade en gång om massorna och hon utropade: 'O, det stackars, stackars folket! Det är likt Job och David. Det väntar framgång i denna världen och är så oförståndigt'.
Hennes tro på möjligheten att förbättra den mänskliga naturen och hennes önskan att uppmuntra alla framträdde äfven under yrseln. Det var alltid ett sådant framstående drag i hennes karaktär. Jag minnes huru hon en gång sade: »Gör icke någon människa modfälld, icke ens om det blott är en liten fattig flicka. Uppmuntra henne i stället! Gud handlar efter den principen, att det finnes nåd och arbete för alla».
Därpå yttrade hon, fullt medveten och under förskräcklig ångest midt i nattens tystnad: 'Jag kastar mig på Gud – jag måste – jag gör det. Jag tröstar på honom för det förflutna, det närvarande och det kommande'.
Då smärtorna och ångesten tilltogo, sade hon: 'O, Herre, det finnes nåd hos dig, nåd hos dig för mig'. Stundom blefvo plågorna så våldsamma, att hon återigen förlorade medvetandet. Hon tänkte på sjukhusen. Tanken på de fattiga och de lidande stod ofta för henne under hennes sjukdom, och såväl då hon var vid sans som då hon yrade, var hon uppfyld af medlidande för hospitalens invånare. 'Någon borde inspektera dessa hem och bortskaffa hvar och en, som icke med vänlighet och deltagande bemöter de sjuke', sade hon.
Då plågorna ansatte henne som värst, talade hon mest och nästan alltid om de fattigas lidande. 'O', sade hon en gång, 'då det är så svårt för mig, trots all den vård och kärlek som kommer mig till del, hur måtte icke då de stackars lidande fattiga ha det! O, jag skulle vilja göra något för deras sår och elände innan jag dör!' Hon hade alltjämt hoppats att Gud skulle använda hennes sjukdom till upptäckandet af något botemedel mot den förhärjande kräftan.»
Vi ha ett annat yttrande från hennes läppar, som har varit till tröst för hundraden och som skall lefva så länge Frälsningsarmén lefver. Det var ett af de sista budskap hon sände sina soldater och det bragtes dem vid öppnandet af det stora vinterfälttåget för själar år 1889.
»Vattnen höja sig, men jag höjer mig också. Jag är icke under dem, utan öfver. Oroen eder icke för eder död; lefven blott väl, och då skolen I också dö väl – – –».
En söndag, då hon haft en mycket svår och smärtsam förmiddag, bad hon att blifva flyttad in i ett annat rum. Sedan man skyndat att efterkomma hennes önskan, begärde hon att fanan omedelbart återigen skulle sättas upp öfver hennes bädd. Två officerare fäste upp den öfver hennes hufvud, och Generalen sade: »Nu hänger fanan öfver ditt hufvud, min älskling».
Fru Booth: »Låt mig känna den».
Miss Eva för hennes hand till fanan och fru Booth anmärker: »Blod och eld! Ett mycket lämpligt motto för det lif jag lefvat! Det har varit en hård strid».
Generalen: »Ja, blod och eld. Men, min älskling, ett annat ord borde tilläggas: seger».
Fru Booth: »Jag vill fortsätta min strid . . . . .»
Generalen (med bruten stämma): »Det är rätt, min vän, håll ut ännu en stund – kampen skall snart vara afslutad, och segern skall vara din».
Fru Booth: »Nästa gång jag ser denna fana, skall jag se ned i stället för upp till den – jag är då höjd öfver sorger och lidanden».
Dödens ängel kommer slutligen.
En tid efter de gripande scener och tilldragelser, som här ofvan skildrats, tycktes det, som om den vagn, som då var så nära för att hämta fru Booth, åter höjt sig och vändt tom tillbaka, och veckor och månader förflöto, innan dödens skugga åter föll in i sjukrummet. Men dödsängeln kom slutligen och denna gång på allvar, ehuru han var beröfvad sina fasor och gick med stilla, mjuka steg. Hennes kära samlades kring hennes bädd. Natten till den 4 Oktober 1890 – som var en fredag – blef andhämtningen svårare och svårare, alltefter som natten framskred. Fönstret var öppet. Stormen rasade där ute öfver sjön. och midt i vindens tjut kunde man höra ett fartygs nödsignaler. Högt öfver stormen därute höjde sig sjungande röster. Det var en högtidlig natt, denna sista natt, som en liten hängifven skara tillbragte hos vår armémoder på flodens strand. Under det de vakade, sjöngo de:
Ȁnglarne skola komma,
komma med sin musik – – –».
En annan af hennes favoritkörer sjöngs också. Det var hennes son Herberts sång.
»Gud som lön
en krona skön
åt segrar'n ger.»
»O, Emma, låt mig gå, älskling», hviskade hon en gång.
»Ja, mamma, det vilja vi», svarade dottern.
Sedan tillade fru Booth: »Nu? Ja, nu, Herre! Kom nu!»
Eftersom sången visade sig vara till en sådan lisa för både hennes kropp och själ, sjöngs den ena kören efter den andra.
»Mina misstag hans nåd skall betäcka,
mina synder han själf vill aftvå,
och de fötter, som rädas och stappla,
genom frälsningens portar de gå.»
»Tror ni?» frågade hon.
»Ja», svarade Stabschefen ifrigt. »Jag är säker på att Jesus håller mamma i sina armar». Därpå utgöt han sitt hjärta i bön och sade: »Herre Jesus, vi tacka dig, därför att du är nära. Vi bönfalla dig att hjälpa oss i denna erfarenhet, som är så ny för oss, i denna skilsmässa, som, ehuru länge väntad, dock synes oss så förskräcklig . . . Herre, hjälp oss! Du har öfvervunnit döden! Du har gått öfver floden före oss. Vi veta, att vår dyra moder är i dina armar. Vi tacka dig för denna underbara frid och trygghet. Låt det blifva en fröjdefull ingång i ditt rike! Låt henne vara dig nära och hvila sitt hufvud mot ditt bröst!»
Med långsamma, blytunga fjät skred natten framåt, och morgonen fann ännu skaran på sin post. Generalen var vid sin makas sida in i det sista. Fram på eftermiddagen var det tydligt, att hennes timglas snart var utrunnet.
»Jag ser», sade hon.
»Ser hvad?» frågade alla ifrigt.
Men hon kunde icke säga något mera. Därpå kysste hvar och en henne ömt. Generalen och hon växlade blickar af oupplöslig kärlek, under det att hon framhviskade det smeknamn, hvarmed hon hälst kallade honom. Litet mera sång och upprepade löften om trohet, och Generalen tryckte afskedskyssen på hennes panna. Då han åter lyfte upp sitt hufvud, hade hennes ögon slutit sig i den långa sömnen. Dödens tunna slöja hade fallit emellan dem och för en liten tid skilt dessa två själar som under nära fyrtio år lidit och kämpat och segrat vid hvarandras sida. Om dem båda kan det med sanning sägas, att de voro älskliga i sin tro och ljufliga i sitt själfuppoffrande lif, och icke ens i döden voro de skilda åt.
Vi vilja afsluta detta kapitel med några ord ur en sång, som Mr. Herbert diktat:
Hon har gått hem till det landet ljusa
där rop ej höres af kval och strid.
Så klara änglarnes sånger brusa
och välkomsthälsa till ro och frid.
Halleluja! Ifrån jordens strider
till ljus och härlighet hon har gått;
kring grafven hoppet förklaring sprider;
den trötte seglaren hamnen nått.
För henne döden var blott en vinning,
befriad får hon Guds anlet' se.
Med lifvets krona kring ädel tinning
hon står i segerkrönt blodsarmé.