Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 10
| ← KAPITEL IX |
|
Appendix → |
KAPITEL X.
Världen lägger en gärd af tacksamhet och kärlek på fru Booths graf.
“Men jag vet, att min förlossare lefver,
och att han skall kvarstå den siste öfver
stoftet.“
Och så föll en af Guds ädlaste kämpar, men
vi kunna säga om henne, hvad som blott kan sägas
om få, att: »Hon var segerrik i sitt fall, ty då hon
föll, höjde hon sig för att lefva med Jesus, sin Herre,
i härligheten. Hon har seglat öfver hafvet, hon har
nått den ljusa kusten, ty hon föll likt en krigare
— hon dog på sin post».
Hon dog i slutet af försakelseveckan 1890. Med anledning af försakelseveckan, denna Arméns stora högtid, hade hon sändt soldater och vänner en hälsning, kanske den härligaste af alla hennes afskedshälsningar. Den skall alltid lefva inom Frälsningsarmén och vara till välsignelse för ännu ofödda släkten.
»Mina kära barn och vänner!
Jag har älskat eder mycket och i Guds kraft hjälpt eder något litet.
På hans kallelse går jag nu från eder.
Kriget måste fortsättas. Själfförsakelsen skall visa eder kärlek till Kristus. Alla måste göra något.
Jag sänder eder min välsignelse. Fortsätten att kämpa, och Gud skall vara med eder. Segern kommer slutligen. Jag vill möta eder i himlen.
Catherine Booth.
Clacton on Sea.»
Underrättelsen om fru Booths död spred sig snabbt och mottogs med allmänt deltagande vare sig den meddelades från predikstolen, estraden eller genom pressen; men den föll som ett förkrossande slag öfver hela den stora Armén. Frälsningsarmén kände att den förlorat sin moder. Om Generalens känslor vid denna förlust kunna vi döma af ett bref, som han omedelbart efter sin hustrus död skref till det engelska Stridsropet:
»Mina kära kamrater!
Som en dröm har denna händelse kommit och försvunnit. Länge förutsedd, betraktad såsom oundviklig under långa två år och åtta månader, fruktad såsom en af de mörkaste skuggor, som kunde falla på ett armt människolif, har döden kommit och tagit bort min älskade hustru, min själs vän och kamrat. Likväl kom denna händelse så plötsligt. Jag har ofta både från predikstol och platform sagt, att komma när och huru den vill, så är döden alltid oväntad. Det är en sådan vana hos oss att i vår föreställning uppskjuta det som vi frukta, att vi säga: 'Det kommer icke ännu, åtminstone icke just nu'.
Så var det ock här. Måhända såg den käre Guden, att vi redan haft så lång och grundlig beredelsetid, att vi icke behöfde något ytterligare förebud. Och detta var fullkomligt sant. Ty – sutto vi icke dessa underbara juldagar timvis hand i hand och talade med hvarandra om den stundande skilsmässan och alla omständigheter i samband därmed? Och omfamnade vi ej då hvarandra och sade 'farväl' på fullaste allvar? Herren har måhända velat bespara min älskling smärtan af ett nytt 'farväl' och därför tagit henne bort likasom i smyg.
Så godt hon kunde, stämde hon in, då vi sjöngo den gamla sången:
»Dig, Jesus, jag älskar i lif och i död,
jag prisa dig vill så i fröjd som i nöd;
när döden mig kallar, jag säger ännu:
Jag aldrig dig älskat, min Jesus, som nu».
Och sedan kysste hon mig och smög bort. Jag hade på de senaste dagarne, då hennes långa dödskamp pågick, känt mig nödsakad att bedja Frälsaren, att han i sitt förbarmande skulle öppna portarne, räcka ut sina armar och släppa henne in. Detta är just hvad som i själfva verket inträffat.
Och nu, hvad skola vi säga om den förlust vi lidit? Den första tanke, som uppstår, är den, att det är en förlust för hela världen. Hon älskade i en underbar bemärkelse hela människosläktet. Ingen olikhet i lefnadsförhållanden, folkras, kön eller ålder utöfvade något tryck på henne. Hvarhälst en mänsklig varelse var stadd i nöd – och hvar finnes någon, som icke är det? – framkallade detta hennes sympati. Om hon lämnade företräde åt någon, så var det åt den mest nödstälde.
Men jag får nu icke tillåta mig att skrifva om hennes karaktärs älsklighet, ty då skulle jag aldrig sluta. Jag ämnade blott säga, att i henne förlorade den vida världen en oegennyttig och storsinnad vän.
Jag behöfver icke säga, att Armén genom denna hemsökelse lider svår förlust. Det är fullkomligt sant, att hon var 'Arméns moder'. Detta hennes moderskap, nu nästan allmänt erkändt, hade, såsom så mycket annat inom Armén, uppstått utan någon särskild plan eller anordning. Andra religiösa samfund kunna icke sägas hafva en 'moder'; deras ledare och myndigheter äro alla 'fäder'. Frälsningsarmén har genom Guds stora nåd och visdom och, som vi tro, genom Guds egen ledning och inspiration, kommit till insikt om sitt behof af den kvinliga och ömmare sidan af den mänskliga karaktären vid sidan af det starkare manliga elementet. Kvinnan har intagit sin plats vid mannens sida i det nya riket, såsom en bundsförvant åt honom. Och min älskade hade den hedern att af sin Herre blifva utvald att visa vägen och gifva ett exempel i denna riktning. De kommande generationerna skola alla betrakta henne såsom modern-vägbryterskan.
Huru hon utfört detta arbete, och huru hon därunder tillvunnit sig hela den kristna världens aktning och sitt eget folks innerliga tillgifvenhet, är något som vi alla veta.
Och får jag yttra något om min egen förlust? Allt sedan vårt första sammanträffande för inemot fyratio år tillbaka ha vi varit oskiljaktiga i anden, det vill säga i vårt lifs förnämsta tankar, känslor och syften. I ingen enda fråga af vikt ha vi någonsin handlat oberoende af hvarandras meningar. Jag är långt ifrån att vilja tillägga henne något anspråk på ofelbarhet i omdömen, eller frihet från mänskliga skröpligheter. Men för mig har hon, med alla sina ofullkomligheter, af Gud blifvit utrustad med osviklig sympati, påtaglig visdom och osminkad sanning – korteligen med allt, som är ädelt och godt. Hon har för mig varit ett torn af styrka, en grufva af rikedom och en aldrig sinande källa till trefnad ooh glädje. O, huru stor är icke min förlust! Ord äro ytterligt vanmäktiga då det gäller att uttrycka den. Den är omättlig.»
Huru djupt hennes död både kändes och beklagades af utom Armén stående personer, kunna vi se af doktor Joseph Parkers ord i City Temple söndagen efter hennes död. Doktor Parker är en af Englands mest framstående, nu lefvande frikyrklige; han är en man med underbar fysisk styrka; en man som hvarje söndag förrättar sitt ansträngande arbete utan att tröttna och som själf inspireras och vederkvickes af sina predikningar i samma grad som de åhörare, hvilka från hela England samlas för att höra honom. Hans röst kan öfvergå från åska till hviskning i nästan samma andedrag, och hans ansikte – som vitnar om bestämdhet och själfförtroende – växlar medan han talar, ena stunden uttryckande lugn, kraft och obestridlig auktoritet och den andra godhet och medlidande. Ungefär så ser denne man ut, som midt på hvardagen kan fylla sin kyrka, belägen i hjärtat af Londons City, och som under de senaste åren hvarje sabbat sett sin kyrka packad. Och sådan ser också den man ut, som alltid visat Frälsningsarmén en orubblig välvilja, och som välkomnade fru Booth till den predikstol från hvilken han brukade predika. Han sade i sin predikan:
»Sedan jag kom till kyrkan denna morgon, har en sorglig underrättelse träffat mig, en underrättelse, som vi dock nästan dagligen väntat under flera månader: fru Booth, Frälsningsarméns moder dog i går eftermiddag. Hon har upphört att kämpa. Hon är hos Guds änglar. Fru Booth har icke gått in i den osynliga världen, stödd på något nytt religiöst infall, på någon nyuppfunnen sinnrik teori eller någon märkvärdig spekulation. Hon slog sina armar om korset och gick in i den osynliga helgedomen, litande på Kristi frälsande och renande blod.
Hon var en modig korsets kämpe, vältalig, klarsyn, fast som en soldat och dock mild som en moder. Hon kämpade en god kamp och dog såsom en krigare som har vunnit segerkransen. Vi sympatisera med general Booth och hela hans familj. Vi bedja, att de också må kunna triumfera just här och visa, att de kunna lida tåligt lika väl som kämpa oförtrutet och hjältemodigt. Hvar och en frambär i kärlek vitnesbörd om den aflidnas skicklighet och nitälskan. Hon vann allas hjärtan. Hon har lämnat oss i arf gåfvan och ansvaret af ett stort exempel. Hvem vill upptaga hennes arbete eller någon liten del däraf? Hon begär icke att blifva beundrad, men hon begär, att hennes plats skall blifva fyld».
Vid tiden för fru Booths död stod William T. Stead på höjden af sitt rykte. Det är omöjligt att i allt gifva Mr. Stead rätt och lika omöjligt att tryggt följa honom såsom religiös ledare. Det oaktadt är han utan tvifvel en stor kraft i den moderna tiden, samt en skarpsinnig iakttagare af karaktärer och den tid, i hvilken han lefver. Hvarhälst en fråga af allmänt intresse, såsom nu senast zarens af Ryssland fredsmanifest, ser dagen, är Mr. Stead genast intresserad, och kanske finnes i hela Europa icke en man som kan göra så mycket för eller emot en sak som denne hjälte på journalistikens slagfält. Låt oss höra hvad denne man med sitt stora hjärta och sitt öfverlägsna förstånd har att säga om henne, som i mångt och mycket var af annan mening än han.
»Det är icke tre veckor, sedan jag såg fru Booth. Det var en söndagskväll – en af dessa härliga sommardagar, som i år låtit September godtgöra hvad Juli brutit. Solen hade just gått ned bakom västerns röda skyar, och luften var full af stillhet – vågornas skvalp vid stranden hördes knappast. Under plågor, som stundom stegrades till ångest, och i så stor svaghet, att hennes röst knappast förmådde göra sig hörd, talade hon till mig för sista gången.
Men ehuru det långa lidandet gjort hennes kropp till ett hjälplöst, krossadt vrak, var dock hennes ande lika hög och kraftig, hennes intresse lika lefvande och till och med hennes sinne för humor lika vaket och friskt som i de dagarne, då hon genom sin vältalighet och sin allt förtärande kärlek förmådde tusenden att lyssna. Och i det ljus, som upplyste dödsskuggans dal, var intet mörker, utan frid och glädje, födt af det nya hoppet, att slutligen något praktiskt skulle göras för att förbättra de fattiges vilkor.
Det var fru Booth, som gjorde Armén till det stora medel den varit att uppenbara för världen hennes eget köns förmågor och resurser, och det var också fru Booth, som genom sin varma kärlek, sin styrka och sin klokhet kompletterade sin mans snille på ett sådant sätt, att de tillsammans blefvo i stånd att utföra ett arbete, hvartill intet motstycke finnes i vår tid.
Fru Booth var mycket mänsklig. Man kände aldrig att man behöfde klättra upp på en stege för att kunna tala med henne.
Hon var en stor engelsk kvinna — en af Englands största kvinnor under detta tidehvarf. Under drottning Viktorias regering ha endast tre kvinnor dött, efter hvilkas grafvar eftervärlden skall söka i Westminster Abbey, men efter alla tre leta förgäfves: Elisabeth Barret Browning hvilar i Florens; George Elliots graf ligger i norra delen af London, under det att fru Booths graf är att söka bland de många armé-grifterna i Abney Park. Och det är lika bra så! Öfver fru Booths graf borde byggas en helgedom, i hvilken pilgrimer från alla jordens ändar, som blifvit välsignade af hennes undervisning och inspirerade af hennes exempel, kunde bedja och prisa Gud för gåfvan af en så tapper och trogen anförare i striden.
Hon var apostel, men först och sist var hon moder. ’O, Mr. Stead’, utropade hon, strax innan jag skulle lämna henne denna sista gång, ’försök att väcka upp mödrar! Världen behöfver mödrar!’»
Det var ganska intressant att iakttaga den engelska och den utländska pressens hållning vid fru Booths död. Det är ingen öfverdrift att säga, det hela Englands press stod upp som en man för att förkunna denna Deboras dygder och storverk, och detta var icke blott fallet med den religiösa pressen, utan ännu mera med den rent världsliga. Till och med »Daily Telegraph», som annars är så strängt konservativ, sparade icke denna gång på loford.
Så säger denna inflytelserika tidning bland annat:
»Fru Booth var en tillbakadragen kvinna med ovanlig själfbehärskning, som alltid väckte tanken på dessa ord: ’I stillhet och förtröstan skall eder styrka vara’. Hon hade en behaglig röst, såväl när hon talade som när hon sjöng. Hon var en kvinlig Melanchton i den rörelse, där hennes man spelade rollen af en den moderna tidens Luther, som kämpar mot djäfvulen icke blott med bön, utan också med drastiska och träffande kvickheter. Det fans ännu en olikhet mellan dessa två: innehållet i hennes predikningar och föreläsningar såväl som hennes framställningssätt var mera lämpadt för åhörare med uppfostran, ty hon var en kvinna med skarp intelligens och grundlig bildning. Ehuru Frälsningsarmén främst vänder sig till massorna och till stor del underhålles genom sina fattiga soldaters själfförsakelse, så har den dock från första början i icke ringa mån varit beroende af de rika kristnas frikostighet. Fru Booth fick genom sin öfvertygande vältalighet dessa att lossa på pungen».
En annan tidning, denna gång en Manchestertidning, säger:
»Ofta hör man den korta, storslagna minnesruna anföras, som första gången såg dagens ljus vid Abraham Lincolns graf. Men aldrig har den passat bättre än i dag för general Booths maka:
’Lifvets arbete väl gjordt.
Lifvets lopp väl löpt.
Lifvets krona väl vunnen.
Nu kommer hvilan.’»
»Christian Commonwealth» säger:
»Hennes död skall kännas djupt, ty hon var en ädel maka, en kärleksfull moder och en hjältemodig arbetare för sitt folks intressen. Hon förtjänar ett monument bättre än mången, som hvilar i Westminster Abbey eller S:t Paulskyrkan, och detta monument skall hon få, om det än måhända icke skulle blifva upprest af sten. Hon hvilar från sitt arbete, och hennes gärningar följa henne efter.»
Den stora engelska landsortstidningen »Manchester Guardian» förstod också att värdera vår armé-moder:
»Det skulle vara svårt att säga om fru Booth haft sin största betydelse såsom predikant, organisatör eller moder. I sin förstnämnda egenskap har hon blifvit erkänd af stora åhörareskaror, hvilka samlats för att höra henne i hvarje stor stad. Hon har antagligen personligen gjort mera för att fastställa kvinnans rättighet att predika evangelium än någon annan människa, som någonsin lefvat. Resultaten af hennes arbete ha visat sig i många de allra råaste människors och åtskilliga de mest förfinades omvändelse. Icke få personer, som nu arbeta såsom präster, missionärer, evangelister eller frälsningsofficerare, hafva fru Booths verksamhet att tacka för sin omvändelse eller sin kallelse till arbete för Gud. Hon har därjämte ständigt deltagit i sin mans arbete för Frälsningsarméns organisation och utveckling, och hon har alltjämt försvarat den för fientliga kritikers anfall.»
»Daily News», som tolkar det liberala partiets känslor i England och som ofta gått i spetsen, då det gällt sträfvanden för folkets sanna bästa, gifver både armé-modern och Frälsningsarmén en hjärtlig hyllning:
»Fru Booth var icke endast Generalens hängifna maka, utan också hans medarbetare, och många af de mest fruktbärande idéerna i Arméns organisation ha runnit upp i hennes själ.
I hela den digra religionshistorien finnes intet sådant exempel på genomförandet af mannens och kvinnans likställighet, som det Frälsningsarmén erbjuder. Då salvationisterna i dag hedra fru Booth, vitna de på ett alldeles särskildt sätt om huru strängt de hålla på denna framgångens princip. Allenast denna princip har skänkt dem milliontals hängifna rekryter. De ha gjort kvinnan till en aktiv kraft för sin egen och andras frälsning, i stället för en passiv mottagare af frälsningens nåd för egen räkning. Hela skaran anhängare har vunnits på mycket liknande sätt. Den allra ringaste individen deltager i det stora arbetet och känner sig ansvarig för detsamma. Han är icke blott frälst, han frälsar. Han kan stiga till hvilken post som hälst, för hvilken han är kvalificerad genom nit och begåfning. Inga småaktiga mänskliga föreskrifter spärra vägen för honom. Hvarje rekryt bär marskalkstafven i sin ränsel».
Det var att vänta, att metodisterna skulle lägga sin hyllningsgärd på fru Booths graf, och så skedde äfven. »Methodist Times», som utgifves af Mr. Price Hughes, en märklig man, som mer än en gång försvarat Frälsningsarmén mot fientliga anfall, säger:
»Fru Booth har gjort mer än någon annan för att återvinna och häfda kvinnans skriftenliga rätt som profetissa och rättfärdighetens förkunnare. John Wesley återgaf lekmannen hans rätt att predika. Catherine Booth gjorde kvinnan samma ovärderliga tjänst. Det är härligt att se huru endräktigt människor af alla klasser och vilkor lägga sin tacksamhetsgärd på denna heliga och välsignade kvinnas graf. Det är blott skada, att sådana uttryck af sympati och gillande så ofta hållas tillbaka, ända tills föremålet därför icke mer behöfver dem. Huru skulle icke detta milda och känsliga hjärta värderat en liten smula vänlighet under den flydda tidens strider och bekymmer! Men det är alltid så. Vi förbanna och stena våra välgörare, och sedan säga vi några vackra ord öfver deras stoft. Så är det dock icke i himlen, där Catherine Booth nu fröjdas».
Kommendör Railton säger vid denna tid om fru Booth:
»Fru Booths offentliga verksamhet började samtidigt med den religiösa strömning, som säger: ’Tro blott’, och hvilken hon så skoningslöst gisslade i allt hvad hon talade och skref, och som alltjämt äfven i våra dagar röner så mycket anslutning; men lyckligtvis ligger det i denna läras natur att göra människan kraftlös och beröfva dess bekännare den styrka, som de möjligen ursprungligen egt, och därför är det å andra sidan skäl att tro, att man genom ihärdig och beslutsam kamp skall kunna befria världen från denna fördärfbringande lära. Huru härmed än må vara, så är dock fru Booths namn förbundet med en serie föredrag, som i grund blottat och nedgjort denna åskådning. Hon bevisade för alla som kommo i hennes väg, med en klarhet som intet samvete kunde motstå, att de inför Kristi domstol skulle aflägga räkenskap icke för den tro de bekänt, utan för sina gärningar, och att ingen, som icke gjort Guds vilja, kunde hoppas på hans gillande vare sig i denna världen eller den tillkommande.
En sådan apostel kunde naturligtvis icke annat än blifva en klar och oförfärad förkunnare af fördömelse så väl som af frälsning, och framgången af fru Booths både offentliga och enskilda arbete från början till slut berodde till stor del på hennes fasta och orubbliga tag om båda sidorna af Kristi evangelium. Nåd och himmel för den sant botfärdige och hörsamme, evig förbannelse och olycka för den afgjordt upproriske. Måhända är ingenting i samband med fru Booths apostlaämbete mer anmärkningsvärdt, än att hon, maka och moder som hon var, och så full af ömhet och kärlek till den fallna mänskligheten, skulle vara så fullkomligt fri från denna honungssöta mildhet, som på hennes tid ansågs oundgänglig för en Jesu Kristi tjänare, och att hon på nittonde århundradet skulle lämna ett så tydligt spår af denna sanna Kristi kärlek, som vågar att obarmhärtigt blotta synden och dess eviga följder».
Kommendör Railtons ord förtjäna allvarlig uppmärksamhet, ty de gifva nu som alltid uttryck åt hvad hela den verkliga Frälsningsarmén tänker och känner. Få människor hafva utstått så många umbäranden och lidit så mycket smälek för sin sak som George Scott Railton. Hans jämnmod under de svåraste förhållanden, hans skicklighet att föra pennan till Arméns försvar och hans outtröttliga flit gjorde honom under denna rörelses första dagar till Generalens adjutant och till en ytterst värdefull kämpe i striden den dag i dag är.
Men måhända fann kärleken och tacksamheten sitt mest rörande uttryck i den sonett, som skrefs af en f. d. brottsling, som första gången gjorde fru Booths bekantskap, då han satt som en ensam fånge i sin cell:
Så är du gången, ädla själ, som var
en flamma af det himmelsrena ljuset,
en ljuflig stjärna, skimrande i gruset —
tack för hvar stråle ljus du till oss bar!
Hur mången in i hamn du vägledt har,
som kämpat hårdt i bränningen och bruset!
Hvar kärlekstår du göt, i fadershuset
din krona smyckar som en pärla klar.
Nu har du gått till ro. Men djupt ditt minne
med gyllne skrift slår tecknadt i vårt sinne;
hvar gång vår tanke dröjer kvar hos dig
det är som uppå mörka moln vi såge
i dubbel klarhet skimra löftets båge,
som tändes öfver lifvets dunkla stig.
En sista blick.
För att tillmötesgå en allmänt och djupt känd önskan ansågs det lämpligt att gifva så många af fru Booths vänner som möjligt tillfälle att ännu en gång se hennes ansikte, ehuru det nu var kallt och blekt. Hennes stoft fördes därför till Clapton Congress Hall — en för alla salvationister kär plats — och alla, som önskade det, fingo tillfälle att ännu en gång betrakta de anletsdrag, som i lifvet varit tusenden till välsignelse.
Hon hvilade under den fana, under hvilken hon dött. I draperierna voro här och hvar doftande blommor instuckna. På själfva kistan lästes följande ord, rörande i all sin enkelhet och vältaliga i all sin korthet:
Catherine Booth,
Frälsningsarméns moder.
Född den 17 Jan. 1829.
Död den 4 Okt. 1890.
Mer än segrare!!!
På kistan lågo också på krigarmanér hennes förnämsta vapen, bibeln, hvars blad hon gjort så
klara, hennes uniform och ett kort med följande ordÄlsken hvarandra!.
Möt mig på uppståndelsens morgon!
En af de kvinliga officerare, som hade sig anförtrodt att öfvervaka ordningen och föra sökande själar till Kristus, för hvilket ändamål denna ceremoni först och sist var afsedd, beskrifver scenen kring kistan på ett gripande sätt.
»Då fru Booth för några år sedan en gång var stadd på hemvägen från ett möte i Congress Hall, gaf henne en fallen flicka ett slag i ryggen. Fru Booth vände sig om och sade vänligt: ’Gud välsigne er! O, lämna detta syndiga lif och kom till ett af fru Bramwell Booths räddningshem!’ Flickan glömde aldrig de vänliga orden och många gånger kände hon sig manad att gå till fru Booth och bedja henne om förlåtelse för sitt oskickliga beteende. Tiden gick, och då flickan slutligen hörde talas om sin väns död skyndade hon till Congress Hall. Då hon såg de stelnade dragen, sjönk hon samman, öfverväldigad af syndanöd, och bad att få komma till ett räddningshem, enär hon ville blifva god. En räddningsofficer tog genast hand om henne, och i dag är flickan i godt förvar och lofvar det allra bästa för framtiden.
En stackars man släpade sig med omlindad fot fram på sina kryckor så godt han kunde, besluten att ännu en gång se en skymt af henne, som i sanning varit en de fattiges vän. Vi ha sett åtskilliga gamla ofärdiga män och kvinnor komma uppför trapporna, stödda på någon väns arm, för att för sista gången kasta en blick på hennes ansikte, som varit dem så kärt.
Två damer kommo från Chicago, i hopp att få göra ett kort besök hos den sjuka fru Booth. Då de stego i land, mötte dem underrättelsen om hennes död, och första och sista gången de fingo se henne blef alltså i Clapton, där fru Booth sof dödens sömn.
En krans bar följande rörande inskription: ’Sänd af en liten tjänsteflicka, såsom ett bevis på kärlek, emedan fru Booth var så snäll mot hennes syster, då hon var i Armén. Hon är nu i himlen’.
En gammal fattighusgumma köpte för sina sista ören några pappersblommor, som hon med vördnadsfull tillgifvenhet lade vid kistans fot.
En ung välklädd dam böjde sig ned, öfverväldigad af sorg vid åsynen af den, som synbarligen varit henne till stor välsignelse, och kysste häftigt det glas, som betäckte det kära ansiktet.
En manlig officer, hvars drag buro spår af lidande, kom fram till fru Booths kista och lutade sig sedan mot en pelare och blef stående där med handen för ögonen under bön och tårar. Folkmassan vältrade fram, men officern stod kvar, och vi kunde endast bedja, att ’mer än segrare’ måtte bli hans erfarenhet, liksom det varit hennes, som nu utkämpat den goda kampen.
Ett mummel af sympati genomfor massorna, då kapten Carr, fru Booths hängifna vårdarinna, sågs närma sig och några ögonblick betrakta sin älskade patient, som nu var befriad från sina plågar och fröjdades i sin Herres åskådning.
En älsklig gammal präst stod, med djup rörelse målad på sina vördnadsvärda drag, en stund liksom fastnaglad vid kistan. Han vände sig slutligen till en stabsofficer och sade: ’Jag kan knappast slita mig härifrån. Det är ett sådant himmelskt uttryck öfver hennes ansikte. Jag skulle kunna stå här alltid. Många välsignelser har jag mottagit genom henne. Sista gången fick jag en härlig välsignelse, då hon talade i City Temple’.
En stackars uselt klädd drinkare kom in, men vid åsynen af detta lugna, sköna ansikte krossades hans hjärta, och han lutade sig mot väggen synbarligen under djup syndakänsla. Öfverste Thurman och stabskapten Simpson kommo snabbt fram till honom, och knäböjande vid hans sida, pekade de på ’Guds Lam, som borttager världens synd’. Hvilken härlig syn för jord och himmel att skåda: det älskliga helgonet och den botfärdige syndaren!
En gammal kvinna stod och grät bittert. En af våra officerare närmade sig henne och sade: ’Gud välsigne er! Hvarför gråter ni?’ — ’Hvarför jag gråter?’ blef svaret. ’Huru kan jag annat? Jag är ett af hennes andliga barn. För trettio år sedan förde hon mig till Herren’.
En kvinna hördes utropa: ’Detta är mera likt himlen, än någonting jag förut sett!’
En annan kvinna anmärkte: ’Om det någonsin funnits en god kvinna, så var det fru Booth. Hon talade till mig om min själ för länge sedan. Ack, att jag då hade hörsammat henne! Och nu har jag kommit för att se hennes bleka ansikte’.»
En fattig kringvandrande krämare gick lång, lång väg blott och bart för att se den ädla kämpe han för öfver trettio år sedan hört predika.»
Man fick äfven höra berättas om huru fru Booth i sin ungdom, då hon var för sjuk att gå och måste föras omkring i en rullstol, stundom lät rulla sig in midt ibland en skara hädande unga män för att allvarligt och kärleksfullt tala till dem om den tillkommande domen.
Alla samhällsklasser voro representerade. Präster, jurister, aktörer, posttjänstemän, stallpojkar, polismän, järnvägstjänstemän, arbetare, som just lämnat sina verkstäder, kvinnor från olika samhällslager, alla möttes vid detta dödsläger. Man såg gamla herrar och damer låna hvarandras glasögon, för att bättre kunna se det porträtt af fru Booth, som hängde öfver platformen. De gamle syntes i synnerhet rörda.
»Jag hörde henne predika några af sina första predikningar», sade de till hvarandra, och så fälde de ännu en tår. Starka män, intelligenta män gingo förbi med sorgsna ansikten och ögonen fulla af tårar. De som redan sörjde någon kär afliden, fingo sin sorg väckt till nytt lif. Och huru många små barn fingo ej följa med sina föräldrar, för att se på de älskliga dragen! Man kan föreställa sig huru gärna föräldrarne i framtiden skola påminna sina barn om denna scen och framhålla detta ädla lif för att sporra dem att följa i den Mästares fotspår, som denna hans trogna tjänarinna så innerligt älskat. Vi fortsätta med författarinnans egna ord.
»Men ack, de fattiga, de fattiga! Aldrig har jag sett något mera sönderslitande än när dessa stackars elända, den ene efter den andre, gingo förbi och med sina skälfvande läppar och tårfylda ögon förrådde, att de i fru Booths död sågo förlusten af en personlig vän. Då människorna sågo fru Booths ansikte, där det hvilade i djup stillhet, med spår af svårt lidande, fingo de en plötslig inblick i det djup af fysisk ångest, genom hvilket hon vandrat.
Det var heliga dagar. Gud var mycket nära. Syndare blefvo frälsta, Guds barn erhöllo nytt lif, och vi fingo en underbar inspiration att fortsätta vår kamp. Jehovahs segerkraft uppenbarade sig i sanning på ett underbart och gudomligt sätt.»
Några dagar senare fördes stoftet till den stora Olympia Hall, där en högtidlig gudstjänst skulle ega rum. Denna väldiga bygnad är belägen i västra London och rymmer öfver 30,000 personer. Vid detta tillfälle var den full. Londondimman hade smugit sig in i denna jättelokal och hängde i riktiga veck under taket och öfver det haf af ansikten, som voro vända mot platformen, där familjemedlemmarne stodo omkring kistan. Scenen gjorde ett oerhördt mäktigt intryck och förde tanken till domens dag. Intet under därför, att en helig bäfvan föll öfver alla.
Det engelska Stridsropet beskrifver den gudstjänst, som nu följde, sålunda:
»På sätt och vis var dimman till stor nytta. Om luften varit klar, skulle nyfikenhet eller kärlek dragit mångens ögon till kistan och till dem, som voro samlade kring den; men nu, i dunklet och dimman, voro nästan allas blickar fästade vid det s. k. programmet – i själfva verket en handbok, ett slags protestantisk liturgi – som beskref den kristnes vandring på korsets stig till härligheten.
Det är omöjligt att här gifva läsaren en föreställning om den underbara gudstjänst, som nu följde. Som förut blifvit sagdt, liknade den mycket den scen, som yttersta domen skall framvisa. Den var mycket vidtomfattande. Utdrag ur fru Booths skrifter – drag ur hennes lefnadshistoria – bitar ur hennes favoritsånger – hälsningar från henne – allt fick rum i det hvita och röda häftet. Det visade sig vara så intressant för de församlade, under det de väntade på gudstjänstens början, att många ville betala shillings i stället för pence därför.
Åhörarne besvarade tecknen från platformen med underbar påpasslighet och andakt, och när man slutligen – för att uppfylla fru Booths käraste önskan, att bringa människor till ett afgörande – uppmanade dem att knäfalla och med några högt uttalade ord sluta förbund med Gud, då lydde alla, och det var såsom ett förebud till den tid, då ’alla knän skola böjas’, när dessa tusenden böjde sig inför Gud, under det de mumlade: ’Och nu i denna högtidliga stund och inför anblicken af döden kommer jag i förlitande på Jesu förtjänst inför din tron och sluter detta förbund med dig’.
| 29 |
Detta nummer stirrade emot oss från platformen och programmet hänvisade till orden: ’Om du är beredd att ärligt och uppriktigt sluta detta förbund med din Gud, så stå upp, medan du sjunger!’
Sakta reste de sig upp, hundraden förblindade af tårar och darrande af rörelse. Men pris ske Gud, det var icke hysteriska snyftningar och smittosam sorg — icke nervös darrning till följd af öfverretad sympati. Ingen människa kunde haft mindre behag därtill än fru Booth själf, och hvarje medlem af hennes familj sökte behärska sina egna känslor på ett sådant sätt, att ingen enda i denna stora församling skulle vända sin andliga blick från sin själs tillstånd inför Gud till någon af dem. Inför denna kista betraktade män och kvinnor sig själfva, som om de stått på dödsflodens strand, och de betraktade Gud, såsom om de stått inför den hvita tronen. Och så reste sig den ene efter den andre upp och sjöng:
’Ej sådan som jag syns, men just sådan jag är,
jag kommer nu en törstig själ,
som frälsning full begär.’
Sedan reste sig Generalens söner och döttrar långsamt kring sin fader och sjöngo, med röster som darrade, men som dock voro så klara, att man kunde urskilja de olika personernas stämmor, en af de körer, som de sjungit, då deras moder höll på att gå genom pärleporten.
Då de sjöngo den för andra gången, reste sig också Generalen. När sången var slut, sattes de fanor, som kantade platformen, åter i rörelse. Sakta vajade de framför, bakom och rundt omkring kistan. Hedersvakten, som dels knäböjt, dels stått kring kistan, lyfte sin kära börda. Generalen, följd af sin familj lämnade platformen. Tätt bakom dem kommo kommendörer, öfverstar och majorer, och under djup tystnad och beledsagad af de tusendens vördnadsfulla sympati, som med helig bäfvan närvoro vid denna akt, lämnade stoftet af detta helgon, som Gud säkerligen tillät se ned på allt, sitt sista och mest triumferande möte».
En scen, som aldrig skall glömmas.
Men huru skola vi kunna gifva skandinaviska läsare en föreställning om den sista och mest högtidliga akten – begrafningen! På den tiden, då jag var statskyrkans tjänare, kallades jag ofta att bevitna många offentliga högtidligheter. Jag hade ofta sett den ståt och den majestätiska prakt, som utvecklas, då någon den engelska statens eller kyrkans storman begrafves; men då jag, i det sorgetåg hvarom jag här talar, passerade fem engelska mil mellan lefvande murar af mänskliga varelser, kunde jag ej underlåta att se olikheten mellan dessa officiella begrafningar och denna, som gripit tag om Londons millioner. De förra tala till fantasien, den senare talade till hjärtat. Hela vägen var processionen föremål för okonstladt uttalade välsignelser, tårar, varm sympati och omisskännelig kärlek. Den dag då vi buro Catherine Booth till hennes sista hviloplats i Abney Park, vann denna enkla kista, som vår djupt rörde General med blottadt hufvud följde, med ett slag mera sympati för Armén och dess arbete än något annat i hela dess föregående historia.
Hvem mäktar beskrifva London! Men hvem har icke läst om dess kolossala storlek och dess befolkning af nära sex millioner själar! Hvem har icke önskat att få se denna storartade utveckling af modern civilisation! Och den, som en gång sett denna stad, hvilket mäktigt intryck har han icke af dess oerhörda proportioner och den underbara lätthet, med hvilken den styres och styr sig själf. Dess broar digna under åkdon, dess gator myllra af människor, dess järnvägsstationer – små städer i och för sig – sända tusenden och åter tusenden från Londons vackra förstäder. Tåg följa efter hvarandra med nästan vansinnig fart i ett ständigt kretslopp. En oafbruten och bullrande trafik råder både öfver och under jorden, och en polis med upplyftad hand och de bullrande millionernas goda vilja äro de enda synliga krafter, som styra och leda denna mäktiga hvirfvelvind af lif.
City utgör en liten del af denna jättestad, City med sin smutsiga och dock majestätiska Themsen – som ständigt gungar tio tusen skepp af alla nationer och dräktigheter – City med sina oregelbundna gator, sina präktiga butiker och sina ståtliga offentliga bygnader, däribland S:t Pauls katedralen, som är uppförd på samma tomt, där för 2000 år sedan ett Dianatempel stod, omgifvet af skogar, där laglösa jägare jagade sitt byte och offrade det åt den hedniska gudinnan. Hvilket vitnesbörd om människans snille, vår tids civilisation och kristendomens triumf gifver icke detta City!
Våra läsare skulle i sanning tänkt så, om de skådat denna begrafningsprocession där den med Generalen i spetsen drog fram genom City till den aflägsna kyrkogården i norra London.
Lyssna till huru en af deltagarne beskrifver scenen!
»Hvarje hufvud var blottadt, hundratals ’Gud välsigne er’ jödo i luften, och tjogtals af dem, som voro närmast processionen, däribland några med grofva, smutsiga ansikten, brusto ut i gråt. Ja, emellanåt tycktes det, som om alla längs hela marschen gräto. Generalen hade då och då tårar i ögonen, tårar föllo ned på Stabschefens händer då han lyfte sin hatt, och tårar flödade i vagnarne bakom Generalens; de rullade ned för kinderna på den polisman, som red bredvid Marskalkens och fru Booth-Tuckers vagn, och hundraden af de män och kvinnor, som voro närmast den som skrifver dessa rader, voro så förblindade af tårar, att de knappast kunde se hvad som tilldrog sig. Man skulle i sanning kunna säga att folkets hjärtan demonstrerade för att visa sin sympati och kärlek.»
Af alla platser på jorden skulle man ansett de öppna platserna mellan Royal Exchange, Bank of England och London Stock Exchange såsom minst lämpliga till skådeplats för utbrotten af folkets kärlek för en kvinna och det en kvinna af Gud. Och dock var skådeplatsen just där. Massor af citygentlemen, köpmansfurstar, kringströfvande yrkesmän, kontorister, resande, främlingar, förnäma dagdrifvare och nöjessökare såväl som Londons sjåare, fattiga och elända, öppna fiender till all ordning och hemliga fiender till allt godt – här stodo de alla skuldra vid skuldra, sammanpackade till en tät människovägg och betraktade oss under tystnad, då vi passerade.
Det är en enastående händelse i denna stolta, penningälskande stads historia. Dess maskineri står stilla. Den lyssnar till sitt eget hjärtas slag, under det den inhämtar den lärdom, som denna kista har att gifva. Bank of Englands portar äro stängda, och för guldpåsarne synes för ögonblicket ingen hafva intresse. Folket strömmar ut ur Stock Exchange för att höra sången om den himmelska staden och pärleportarne; butikerna äro stängda; värdshus och restauranter äro tomma; och öfver det hela hvilar en vördnadsfull stillhet, en fläkt från den tillkommande världen, en känsla af att godhet och själfförsakelse är något verkligt. »Gud välsigne folket», säger Generalen gång på gång. »Gud välsigne er alla», säger Stabschefen och böjer sig djupt i sadeln. Och deras ord hälsas af de tusenden, som höra dem.
Emellertid går tåget framåt, sakta framåt. Dimman skingrar sig, och när vi vika in på Bishopsgate från Threadneedle Street, kunna vi se, att massorna äro om möjligt större än någonsin. Kommendanten gifver order att öka farten så mycket som det större utrymmet tillåter, ty klockan är öfver två, och vi ha knappt tillryggalagt en half mil af vår färd. Sången ljuder: »Seger för mig genom Jesu blod, som runnit», och i snabbare takt nalkas vi en af de största folkmassor vi sett på hela dagen.
Låtom oss läsa ännu en skildring, och mina läsare skola få en föreställning om den kraft, med hvilken hon, ehuru död, talade på denna oförgätliga dag. Hon talade, och London stod stilla, upphörde för en stund med affärer och trafik och lyssnade.
»Framåt, framåt tågade den väldiga processionen – väldig icke blott till följd af sin organisation eller prakt, utan väldig i Jehovahs kraft, samma kraft, som förbundsarken egde hvarthälst den bars. Tystnad föll öfver massorna, när den flaggprydda likvagnen nalkades. Man kunde känna, att någonting mäktigare än stoftet af en mänsklig varelse var dragningskraften – att ett osynligt väsende var där. Denna människomassa erfor något, den visste ej själf hvad, och drog sig instinktmässigt tillbaka, där den förut trängt framåt. Scenen vid Mansion House kan aldrig gå ur vårt minne. Ett haf af uppåtvända ansikten, afspärrade gator, skaror på Mansion Houses och Bank of Englands trappor och tak, men först och sist denna högtidliga, bäfvande stillhet, som midt i den annars så bullersamma staden föll öfver dessa människomassor, när likvagnen syntes, följd af denna ensamma gestalt – Generalen – stående i sin vagn med himlens ljus spelande öfver sitt lidande, men dock fridfulla ansikte. En sådan scen hade icke skådats i mannaminne, och ofrivilligt blottade hela denna människomassa, som bestod af de mest olika klasser, soldater, vänner och belackare, sina hufvud, när sorgetåget med långsamma, afmätta steg och vid tonerna af kommendantens begrafningsmarsch passerade genom stadens hjärta.
Ögon tårades, och tusenden böjde snyftande sina hufvuden, ty hon var älskad! Citymannens högdragna, stereotypa leende försvann såsom genom ett trollslag, lorgnetten föll af näsan och cigarren glömdes bort för denna enkla kista med bonnetten och den slitna bibeln på locket som frambar en stum vädjan till förmån för de vårdslösade massorna, hvilka gnedo sin vadmal mot finaste kläde i ifver att uppfånga en enda skymt af processionen.
Mången hand sträcktes ut mot den ensamme gråhårige mannen, som så villigt gifvit det bästa och käraste han egde för deras skull, hvilka nu med af rörelse kväfda röster välsignade henne och hennes barn, där dessa vandrade fram på sin sorgliga färd. Och genom tårarna sökte man uppfånga en enda blick af igenkännande från ’sin’ General.
’Gud välsigne er, General! Gud välsigne er, General!’ ljöd det från alla håll.
’General, General, se hitåt!’ ropades det om och om igen, i fall han underlät att uppfånga någon längtande blick. ’Gud välsigne folket!’ ropade han tillbaka genom dimman.
En man armbågade sig fram i trängseln, hann upp Generalens vagn och sade: 'General, skaka hand med mig!' Efter en ömsesidig handtryckning och ett ’Gud välsigne er’ drog mannen sig tillbaka, sägande till sig själf: ’Se så, nu har jag skakat hand med Generalen’.»
Scenen vid själfva grafven var högtidlig, hjärtslitande, härlig, sublim. Den utgjorde höjdpunkten på denna underbara dag för Generalen och Frälsningsarmén.
Ett af Indiens mörka barn med en härlig, ren själ, som nu är i himlen, bad, och allt blef stilla. Evighetens och andaktens tystnad sänkte sig ned öfver de församlade.
Kommendör Howard läste några ord ur 1 Kor. 15. En kvinlig kapten sjöng:
»Då i himlen upprop hålles,
jag vill svara på mitt namn».
Och därpå trädde Generalen fram och talade till den stora folkskaran.
»Älskade kamrater och vänner!
Hvar och en af eder förstår säkerligen, att jag finner det svårt att tala offentligt denna eftermiddag. För det första kan jag ju icke vara villig att tala, utan att försöka göra mig hörd, och sorgen har icke lust att ’ropa högljudt’.
Likväl kan jag icke underlåta att begagna mig af detta tillfälle att se eder i ansiktet och välsigna eder i Herrens namn och i vår älskades namn. Hon blickar ned på oss nu, så framt hon icke rent af är midt ibland oss i denna skara.
Medan jag i eftermiddag åkt fram genom dessa hundratusental af människor, hvilka hafva blottat sina hufvuden och vid nästan hvarenda svängning af vagnshjulet välsignat mig i Herrens namn har min själ varit fyld af två växlande känslor. Den ena har varit förhärskande det ena ögonblicket, den andra det nästa, och likväl hafva båda dessa känslor blandats och sammansmält med hvarandra: det är känslan af sorg och känslan af tacksamhet.
De, som känna mig — och jag tror icke, att jag är så synnerligen svår att förstå — och de, som kände min älskling, förstå hvarför mitt hjärta är sönderslitet af sorg.
Om du hade haft ett träd som vuxit upp i din trädgård, under ditt fönster, ett träd som i fyratio år skyddat dig för solens brand, hvars blommor varit ditt lifs prydnad och skönhet, hvars frukter nästan utgjort ditt lifsuppehälle — och trädgårdsmästaren kommit och svingat sin blanka yxa och huggit ned det inför dina ögon, då tror jag att du skulle känt, som det blifvit ett tomrum — kanske icke ett stort, men ett litet tomrum i ditt lif.
Om du hade haft en tjänare, som under hela denna långa tid tjänat dig utan lön, som af idel kärlek sörjt för din hälsa och trefnad och som plötsligt blifvit hädankallad, då skulle du saknat den tjänaren.
Om du hade haft en rådgifvare, som i ofta förekommande stunder af bryderi och villrådighet alltid gifvit dig råd och sällan rådt miste, och denne rådgifvare gått ifrån dig, medan du ännu var i stort behof af hans hjälp skulle du sakna denne rådgifvare.
Om du hade haft en vän, som förstått själfva din innersta natur, skiftningarne i dina känslor, riktningen i din tankegång, ändamålet med ditt lif, en vän, hvars sällskap alltid varit dig behagligt — behagligare än alla andra vänners — till hvilken du alltid kunnat vända dig med förtroende, och din vän hade blifvit tagen ifrån dig, då skulle du känna sorg.
Om du hade haft en hustru — en ljuf och älsklig hustru — som under fyratio års tid aldrig gifvit dig någon anledning till sorg; en hustru, som stått vid din sida i stridens front; en hustru, som alltid varit villig att ställa sig själf mellan dig och fienden och som alltid varit starkast, när striden var hetast — och denna din själs älskade hade stupet midt för dina ögon — då är jag viss om, att det skulle gifvas någon ursäkt för din sorg.
Välan, kamrater, sammanfatten nu alla dessa egenskaper i en person, och hvad som i hvarje särskildt fall förlorats, det har jag i henne förlorat. Mina ögons fägnad, min själs inspiration har blifvit tagen ifrån mig, och vi skola nu lägga allt, som återstår af henne, i grafven. Jag har stått här och sett ända ned i bottnen af den och sökt räkna efter huru länge det kan dröja, innan man skall taga och lägga mig vid hennes sida, och min bön till Gud har varit, att hvarje återstående timme af mitt lif må göra mig mera redo att förena mig med henne i döden – nej, att gå och möta henne i de lefvandes land.
Men, kamrater, mitt hjärta är också fullt af tacksamhet, öfversvallande tacksamhet som kommer mig att glömma min sorg, då jag tänker på att dödsskuggornas långa dal är genomvandrad och att hon ur den mörka tunneln trädt fram i det klara dagsljuset. Döden kom till henne med alla sina fasor och stod i långa två år och nio månader med lyftad lie öfver henne. Åter och åter steg hon ned till flodens strand för att, såsom han trodde, taga emot de sista hugget, men hvarje gång återvände hon till lifvet. Ära vare Gud, hon skall aldrig mera se liemannen – hon är mer än segervinnare öfver den sista fienden.
Döden kom och tog henne bort från hennes älskade arbete. Hon älskade striden. Hennes stora sorg in i det sista var: ’Jag kan icke vara hos er, när molnen hopa sig, när vänner svika och när sorger brusa fram öfver er. Då kan jag icke längre vara hos er och slå mina armar om er hals och uppmuntra er att gå framåt’.
Men hon gick bort för att hjälpa oss. Hon lofvade mig många gånger, att hvad hon kunde uträtta för oss i den himmelska staden, det skulle hon göra. Dalen var mörk för henne, ty hon måste slita sitt hjärta ifrån så många, som hon högt älskade. Om och om igen sade hon: ’Min kärlek har djupa rötter’. Men de måste ryckas upp. Hon offrade oss, den ene efter den andre.
I eftermiddag har mitt hjärta varit fullt af tacksamhet, emedan hennes själ nu är hos Jesus. Hon kunde lida djupt och fröjdas lika djupt, och i eftermiddag är hennes hjärta öfverfullt af glädje.
Mitt hjärta tackar Herren äfven därför att han för så lång tid lånade mig en sådan skatt. Jag har tänkt, att om jag skulle påpeka tre af hennes mest utmärkande egenskaper, så skulle jag för det första säga: hon var god. Hon var tvagen i Lammets blod. Intill sista ögonblicket var hennes vitnesbörd: ’En syndare, frälst af nåd’. Hon hatade af hela hjärtat skrymteri och skenhelighet.
För det andra: hon var kärleksfull. Hela hennes själ var full af ömt och djupt deltagande. Jag kom just i dag att tänka på att hon under sitt lif led mera genom sitt medlidande för de stackars stumma djuren, än många teologie doktorer för hela den vida världen af lidande syndare. O, huru hon älskade de lidande och fattige, huru hon gjorde deras nöd till sin!
Och för det tredje: hon var en krigare. Hon älskade striden. Hon var icke den, som sade til andra: ’Gå’, utan: ’Här är jag. Låt mig gå!’ Och då det behöfdes, ropade hon: ’Jag vill gå’. Jag såg henne aldrig draga sig undan, förrän hennes stackars kropp tvingade henne att gå afsides.
Ännu en tanke fyller mitt hjärta med lof och pris — att hon inspirerat så många att vandra i hennes fotspår.
Mina kamrater, jag går för att möta henne. Jag har aldrig under dessa fyratio år begifvit mig ut på någon af mina missionsresor utan att jag längtat att vara hemma igen, och jag har räknat de veckor, dagar och timmar, hvilka skulle föra mig tillbaka till hennes sida. Då hon rest bort från mig, har det varit alldeles samma förhållande. Och nu har hon lämnat mig för sista gången. Hvad återstår då för mig att göra? Icke att räkna de veckor, dagar eller timmar, som skola förflyta, tills vi åter mötas, ty jag vet icke hvad morgondagen bär i sitt sköte, jag vet icke ens hvad nästa timme skall föra med sig. Min sak är helt enkelt att använda dessa veckor, dagar och timmar, och under vandringen hugsvala mitt stackars hjärta med den tanken, att, när jag enligt Guds vilja tjänat min Kristus och mitt släkte — hvilket jag denna stund lofvar att göra till sista blodsdroppen — hon skall hälsa mig välkommen till himmelen! Gud välsigne eder alla! Amen!»
En af Londons största dagliga tidningar yttrar sig på följande sätt om den hyllning Generalen gaf sin aflidna stridskamrat:
»Det var en gripande syn, när den höge, reslige Generalen i den inbrytande skymningen trädde fram, för att för sina kamrater omtala den förlust, som han, deras chef, lidit. Han talade manligt, beslutsamt och utan ett spår af tillgjordhet. Icke en skymt af 'teatereffekt' störde värdigheten i hans anförande. Han talade såsom en soldat, som bemästrat sin rörelse, utan ansträngning och rakt från hjärtat. Få hustrur, som i fyratio år varit sina mäns tröst, ha fått en så glödande gärd af ärligt pris. Det är icke svårt att säga hvarifrån Frälsningsarmén hämtat sin styrka, sitt mod, sin otämjeliga energi och sin orubbliga blick på målet: att höra och se general Booth kommer en att till en stor del förstå Frälsningsarméns framgång».
Sedan folkets frammumlade böner och välsignelser dött bort, framträdde Stabschefen. Hans anletsdrag buro spår af våldsam smärta, och hans röst darrade af ännu våldsammare rörelse, när han, knappast mäktig att behärska sig, framsade följande ord, som mening efter mening upprepades af oss alla:
»Välsignade Herre — vi lofva högtidligt — här bredvid denna öppna graf — och inför hvarandra — att vi skola vara trogna vår sak — och tappra i din tjänst — att vi skola ägna oss åt det höga värfvet att rädda själar — att vi skola vara trogna dig — trogna hvarandra — och trogna en döende värld — tills vi möta vår älskade moder — på uppståndelsens morgon. Amen.»
Under det gudstjänsten fortskridit, hade solen sjunkit allt djupare, och dess gyllene strålar hade färgat västerns skyar, som om någon ängel med afsikt lämnat härlighetens port på glänt. Men när Generalen slutade, dolde hon för natten sitt nästan glödande ansikte »bakom jordens mörka, nedfälda visir». Naturen tycktes sörja med oss; men när vi åter kommo ut på de lifliga gatorna och sågo huru den ena stjärnan efter den andra framträdde på himlahvalfvet, då tycktes oss stjärnorna endast vara fyrar på den andra världens kust. Och dit hade vår älskade moders ande flytt.
Hvem i Sverge vill stå upp och följa henne, såsom hon följde sin Herre?