Lefnadsteckning (Sommelius)
|
Till Hans Kongl. Höghet Kronprinsen → |
Gustaf Lorentz Sommelius.
Lefnadsteckning.
Den skald, som vi nu skola försöka skildra, tillhör det i vår litteratur ej ovanliga slag af sådana, om hvilkas lif vi knappt känna mer, än hvad deras egna dikter ge oss vid handen. Ehuru Sommelius lefvat så nära inpå vår egen tid, att ännu ej tjugo år förflutit efter hans död, har det likväl endast med stor möda från flera håll lyckats samla de få underrättelser, som här meddelas; och öfver hela sträckor af hans lif sväfvar ett dunkel, som kanske aldrig skall skingras. Orsakerna härtill äro flerahanda; men den egentliga bör väl sökas i Sommelii slutna och föga umgängssamma natur, som ej gjorde det för honom nödvändigt att meddela sig. Äfven ha åtskilliga bref från honom till några närmare vänner skingrats eller förstörts, och det är sålunda endast enstaka meddelanden och de torftiga tryckta underrättelserna, som närvarande skildrare haft att stödja sig vid[1].
Gustaf Laurentius, äldsta barnet af kyrkoherden i Mörrum och Elleholm Johan Reinhold Sommelius och Carolina Gustafva Trägård, föddes i Mörrums prestgård d. 19 Oct. 1811. Hans fader, en son af den vittre och lärde professorn och bibliothekarien i Lund, Gustaf Sommelius, hade sjelf varit vice bibliothekarie derstädes samt var en beläst och kunnig man, men blef mot slutet af sin lefnad sinnessvag. De vittra anlagen liksom den sedan framträdande dysterheten i lynnet var således ursprungligen ett arf, som skalden förde med från föräldrahemmet. Gossen uppväxte i den natursköna trakten, som synes gjort ett djupt och varaktigt intryck på hans lifliga och lättrörda sinne. Sin första undervisning erhöll han tvifvelsutan af fadren; men längre fram sattes han i Malmö skola, der han tillbragte åren 1824—29, af dem de fyra första boende hos skolans rektor, professor G. R. Ahlman. Sistnämnda år blef han student[2], men dröjde ej länge i Lund: ty redan i slutet af 1830 eller under 1831 lemnade han för alltid universitetsstaden. Till hemorten synes han aldrig ha återvändt; åtminstone iakttaga hans dikter fullkomlig tystnad häröfver, liksom man i dem aldrig finner någon antydning om ett kärleksfullare förhållande mellan honom och hans föräldrar. Redan tidigt har han således stått ensam i verlden eller åtminstone kännt sig vara det. Hvad som föranledde hans beslut att ingå på krigarebanan, vet man ej; men hufvudanledningen var väl Sommelii okufliga begär efter ett omvexlande, af starka rörelser och äfventyr uppfyldt lefnadssätt. Han inträdde i arméen 1834 och utnämndes s. å. d. 12 Juli till underlöjtnant vid Elfsborgs regimente samt befordrades d. 20 Juni 1837 till löjtnant derstädes. Hans lefnadsbana är i öfrigt hela denna tid insvept i mörker. Ända till 1839 synes han ha vistats i Vestergötland och Göteborg: ty detta år finnas hans första poem införda i en derstädes utgifven tidning Göthen. Men 1840 var han i Stockholm, der han fann ett hem och en familj hos en farbror, grosshandlaren Sommelius. Här tillbragte han några jemförelsevis lugna år, dels i staden, dels om somrarna på egendomen Molnsätra; och här började hans diktarverksamhet att utveckla sig allt starkare och mer karakteristiskt. Från slutet af 1840 och framgent under åren 1841, 43 och 44 finna vi honom som flitig insändare i Aftonbladet och Freja[3] under åtskilliga pseudonymer och signaturer (G. S—i, Beppo, Dulcamara, Quodlibet m. fl.). Till året 1842, under hvilket inga bidrag af honom läsas i nämnda tidningar, torde man kunna förlägga en utflygt till Finland, som han kring denna tid lär ha företagit. Ändtligen beslöt han 1846 att utgifva en samling af sina kringströdda dikter, och denna trycktes i Stockholm under titel: Vallmoknoppar, plockade på steppen, af Beppo (VII och 181 ss. 12:o). Härom har han lemnat följande upplysning i ett bref till en nära bekant, det enda närvarande lefnadstecknare haft att tillgå: „Mitt arbete är tryckt, men får af vissa anledningar, nemligen derföre att jag är lite ömtålig för kritikens gissel, ej komma ut förr än efter min resas företagande; men synnerligast sker detta derföre — — att jag dedicerat det till kronprinsen, hvilken enligt bref till mig från drottningens tjenstgörande kammarherre, Silfverskjöld, med nöje emottagit dedikationen; men nu är H. K. H. utrikes, och förr än han kommer hem, går det icke an att utlemna arbetet i bokhandeln.„ Han utgaf samlingen på subskription, och anledningen härtill var utan tvifvel ett ekonomiskt betryck, som allt mer tilltog och samtidigt dref honom att söka hjelp hos en i Nantes bosatt farbroder, till hvilken han i October 1846 begaf sig. Det är denna resa han i brefvet omnämner. „Jag seglar„, skrifver han, „med en norsk brigg Ceres, förd af kapten Höjsland.„ Före sin afresa hade han sålt ännu ett arbete åt en Göteborgsförläggare. Det var de bekanta: Silhouetter, klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara (Gtbg 1846, 77 ss. 16:o), i hvilka han gisslade en hel mängd kända personer i denna stad, dem han under sina täta besök derstädes de senaste åren hade lärt känna. Han reste, i förhoppning att vinna befrielse från de bekymmer som gnagde på hans känsliga själ: han hade, skrifver han, i bref öppet erkännt för sin farbror sin belägenhet i ekonomiskt afseende. Men hans väntan blef sviken, och han återvände, än mer svårmodig, till fäderneslandet. Der gjorde han genom en väns bemedling ett ytterligare försök att få hjelp af sin slägt i Stockholm; men då äfven detta misslyckades, som det påstås, under inflytande af Sommelii dåvarande chef, såg han sig nödsakad att söka sitt afsked i början af 1848[4].
Kort efter hans hemkomst utbröt danska kriget. Med lidelsefull häftighet omfattade Sommelius detta tillfälle att ställa sig i den verklige krigarens leder, sedan han så länge med motvilja deltagit i mötenas exerciser och låtsade fältslag. Hans efter faror och äfventyr törstande sinne fann här ett mål för sin trängtan, och han skyndade till krigsskådeplatsen, der han som frivillig utmärkte sig på det fördelaktigaste. Men han stred ej för ärans skull: hans tillvaro hade blifvit honom för tung, och han sökte döden. Efter stora prof af tapperhet fann han den efterlängtade, då han d. 5 Juni 1848 under förpostfäktningen i affären vid Düppel (Dybböl) nedsjönk, höljd af djupa sår, och afled på vägen till preussiska fältlasarettet, en af de tre förste skandinaver[5], som offrade sitt lif for Danmark och så gåfvo den skandinaviska tanken blodsdopet.
Vida klarare än Sommelii yttre lefnadsöden framstår för våra blickar hans inre menniska. Alla enskilda underrättelser sammanstämma med hans dikter i att lemna oss en åskådlig bild af denna. Han var i grund och botten en äkta skaldenatur, och dertill en af dessa, som företrädesvis tillhöra norden: i yttersta grad lättrörlig och mottaglig för intryck, än upprymd och glädtig, än svårmodig och nedslagen. Redan tidigt utkommen i verlden, blef denna natur illa medfaren af det obevekliga lifvet. Hans glödande själ, som fått mycket af det gamla vikingalynnets art, dref honom att söka en ersättning för de vilda strider, om hvilka han drömde, i andra äfventyr, som hetsade och tillfredsställde hans svallande lidelser, och så fördjupade han sig i dessa njutningar, som för sådana naturer som hans omöjligt kunna blifva annat än bränningar, på hvilka deras lefnadsmod och ungdomskraft strandar. Till hans svikna förhoppningar om lycka och ära, om bragder och törnfria nöjen sällade sig kroppsliga lidanden för att fullkomligt fördystra Sommelii verldsåsigt; och det är således vida mer genom ett slags själsfrändskap än genom efterhärmning han, i sitt lif som i sin sång, äger något tycke med Byron. Den missstämning, som sålunda uppstått inom skaldens själ, tillväxte med nödvändighet, ju mer det verkliga lifvet med sina oafvisliga fordringar på verksamhet och arbete trängde sig inpå honom. Han fann snart, att han ej passade för den bana han valt, emedan ej heller den skänkte honom dessa tillfällen till vexlande äfventyr, efter hvilka han längtade med osläckligt begär. Härigenom råkade han i en falsk ställning, då han för sin utkomst såg sig nödsakad att qvarstadna i tjensten, hvilken för honom endast var en mekanisk sysselsättning, som väckte hans leda, och hvars frukter, befordran och utmärkelse, egentligen tillföllo de inskränktaste och minst sjelfständige. Åtminstone framlyser denna uppfattning af förhållandena temligen tydligt ur flera af hans stycken, framför allt den bitande satiren Hjelten. Hans belägenhet förbättrades härigenom ingalunda, helst han, enligt hvad underrättelser ge vid handen, äfven enskildt ej sparade på sarkasmer mot förmän. Af själ och hjerta instämmande med de frisinnade åsigter, som vid denna tid gjorde sig gällande inom pressen, ehuru med någon häftighet och hänsynslöshet, kunde han ej heller af detta skäl vara synnerligen väl anskrifven på högre ort. Man skulle imellertid mycket misstaga sig, om man i denna Sommelii hängifvenhet åt de liberala idéerna, om hvilken flera bland hans dikter vittna, ville se något beräknadt, något annat än en yttring åt detta håll af den disharmoniska, med hela sin yttre omgifning missnöjda sinnesstämning, som var och förblef grunddraget i hela hans karakter.
En omständighet, hvilken, enligt hvad som berättas, betydligt bidrog att under de sista åren förmörka hans lynne, var ett i viss mening olyckligt kärleksförhållande, som knutits mellan honom och en ung, i hans välgörares hus upptagen flicka i Stockholm. Man finner här och der i dikterna antydningar om något sådant, liksom om utgången (vi hänvisa särskildt till s. 33 f. och s. 299 i närvarande upplaga) ; och det är alltid med en djupt vemodig ton han nämner Marias namn i flera stycken. För öfrigt är denna episod i Sommelii lif insvept i samma dunkel, som döljer mesta delen af detsamma.
Denna ständigt växande disharmoni inom honom utpräglade sig naturligen allt mer äfven i hans vanor och lefnadssätt. På häftiga utbrott af lidelser och stormande nöjen följde dofva mellanskof af ånger och sjelfförebråelse; och det var i sådana stunder han kunde bokstafligen handla som Conrad, en af sina hjeltar, som yttrar:
Mig oron behagat; jag älskat att rida
I bredd med orkanerne (sida vid sida)
På frustande hingstar, jag sporrade van
Ungfolen med svanhals och skinande länder —
Såsom bevis på denna sålunda utbildade excentricitet kan äfven anföras, att han i obevakade ögonblick kunde draga värjan mot sina bästa vänner, att han i sitt hem alltid drack ur en silfverbeslagen dödskalle o. s. v. Äfven hans oroliga kringirrande och ofta förnyade ombyte af vistelseort voro endast yttringar af samma missstämning, samma idéelt öfverspända anspråk på lifvet, som vi så ofta mött vid skildringen af hans lif.
Sommelii yttre var oansenligt; han var spenslig och liten, och endast de djupblå ögonen med sin eld antydde att inom detta ringa skal fanns en kärna af glöd och brusande lif. Ingen bild har åt efterverlden förvarat minnet af skaldens utseende.
Men den bästa bild vi kunna önska oss, ej af de förgängliga yttre dragen, utan af hela hans inre själslif, har Sommelius sjelf skänkt oss i sina dikter. Om ganska få bland våra nyare författare kan med sådan visshet som om honom påstås, att skalden och menniskan varit oskiljaktigt förenade: ty i utgjutelserna af hans skaldskap återfinna vi honom likadan som i det yttre lifvet. Glödande, häftig, lidelsefull, disharmonisk, fantastisk, visar han sig äfven, ehuru mer sällan, innerlig, varm, vemodig, finkänslig; men i allt framlyser skaldenaturen, äfven der, hvarest utbrotten af densamma mer likna ett ångestskri eller ett vildt rop af smärta än lyrans smekande toner. För att framkalla de sistnämnda ägde han ej nog lugn, nog sjelfbeherrskning: ty äfven under den mest gripande smärta förstår den verklige lyrikern att inlägga denna rena stämning, denna ljudfullhet i sången, som just genom sin harmoni låter oss ana, att det dock gifves en högsta enhet och försoning, äfven om sångarens röst skulle vara nära att qväfvas af suckar, eller stormande qval härja inom honom. För Sommelii skaldeblick skymtar sällan denna högsta harmoni: hans verldsåsigt, och derför äfven hans dikt, är öfverhufvud rent förtviflad. Med den fina stolthetsinstinkt, som vissa i grunden ömtåligt danade andar ega, undandrager han oss dock merendels den omedelbara inblicken i sitt qvalda hjerta. Af hans centrallyriska dikter är det också få som kunna täfla med de episktlyriska, som utgöra flertalet af hans skaldefoster. De förra äro egentligen af intresse såsom bidrag till kännedomen om hans djupa missmod. Men detta frambryter stundom med en kraft, som verkligen kan kallas skakande och som derför rycker läsaren med sig samt inger honom det djupaste deltagande med den olycklige. Så i det gripande Farväl, skrifvet troligen kort före hans resa till Frankrike; så i Den hemsjuke, föröfrigt ett af hans fantasis praktfullaste alster; så ändtligen i Sjelfmördaren, i hvilket man läser mellan raderna, huru tanken på lifvets förkortande åtminstone någon gång uppdykt inom honom. Råd af en lefnadsmätt ger oss en nyckel till denna okufliga dysterhet, utan att dock helt kunna förklara den. Orsaken till den ligger utan tvifvel djupare och torde till en del kunna sökas i sjelfva grundlynnet hos den tid Sommelius tillhörde. Huru annars förklara denna dels skeptiska, dels naiva svårmodighet, denna brist på tro och öfvertygelse, denna »Zerrissenheit», som i flerfaldt skiftande former stämplar så många af de europeiska skalderna och författarne från 1820- och 30-talen, från Byron och Heine, från Hugo och Georges Sand, till Almqvist och Crusenstolpe, till Malmström och Nybom? Och att detta allmänna karaktersdrag ej beror på efterhärmning, åtminstone hvad Sommelius angår, derom bära hans dikter, när de sammanhållas med hans lif, det otvifvelaktigaste vittnesbörd. Äfven den särskildt nordiska anstrykning, hans mörka sorgbundenhet äger, talar kraftigt derför att hans diktarskap väsentligen uppvuxit ur hans eget lynnes grund, om än enstaka mindre delar i detsamma skulle kunna anses upptagna utifrån.
På gränsen mellan de rent lyriska och mer episka dikterna stå några, i hvilka skalden under olika namn och med något vexlande drag otvifvelaktigt tecknat sig sjelf: Conrad, Anselmo, Rodrik, Rudolf von Wildheim, det senare en omarbetning af Svärdsången i Vallmoknoppar och till formen det minst lyckade af dem. Äfven här finna vi meddelanden om tillståndet i skaldens själ, med dess stormande begär efter ärofulla bragder och äfventyr, dess missnöje med allt utom honom, dess djupt vemodiga minne af en enda, till utgången olycklig kärlek. Något egendomligt för en skald af så pass stor alstringsförmåga som Sommelius är annars den nästan fullkomliga frånvaron af erotiska stycken bland hans dikter. Ty en sång, sådan som Saknaden, kan väl näppeligen räknas till detta slag. Endast verserna Till Emili andas en ömmare känsla, som dock mer smakar af artigt smicker än af djup, innerlig kärlek. Tydligen var icke heller kärleken för Sommelius något, som tillfredsställde eller kunde fylla hans oroliga ande. Måhända också att en mindre finkänslig uppfattning af densamma, insupen under umgänget med en lefnadslustig och föga nogräknad kamratomgifning, gjorde sitt till att för honom grumla denna källa till rena njutningar och manlig idrott.
Från dessa komma vi nu till de mer objektiva skapelserna af hans fantasi. Här möter oss först en rad af skildringar ur det äkta soldatlifvet, sådant det gestaltade sig för Sommelii fantasi, uppeldad, som den var, genom läsning af och införlifvande med det napoleonska kejsardömets historia och storartade utveckling. Så tillkommo Tonnerre, Dæmonerne, Grenadieren, Tambourmajoren och andra, i hvilka, vid sidan af den ojemnhet och den brist på inre harmoni, som aldrig lemnade skalden, man äfven finner mångfaldiga bevis på styrkan i hans inbillning och den okufvade, trotsiga manligheten i hans sinne. Ännu vildare lössläppes hans fantasi, än häftigare och mer passioneradt framströmma tankarne i styckena Bravon, Piraten m. fl., der det regellöst fria och brusande äfventyrarlifvet med alla sina skakande tilldragelser, fröjder och lidanden, brott och dygder skildras i de mest glödande färger och med en förkärlek, som nästan kan kallas lidelsefull. I alla dessa dikter äro, trots den fantastiska hållningen i det hela, enskilda delar af en beundransvärd natursanning och åskådlighet och ådagalägga, hvilka element till en verkligt storartad skald funnos hos Sommelius. En tamare, mindre frånstötande skepnad tager skaldens ingifvelse i några stycken, som skildra fosterländska scener och figurer. Så i Örlogsmannen, Invaliden och framför allt Sjömansenkan, en genretafla af den godmodigaste och älskligaste art. Det tyckes, som om de dystra lidelsernas brus söfts, så fort Sommelius vidrörde fäderneslandet i sina dikter. Alla sådana andas en blidare, mindre hotfull och mindre upprorisk stämning. Vi nämna blott som bevis härpå Natten i Bleking och Våren, två fina naturskildringar, vida mer harmoniska och tilldragande, än man kunde vänta af en skald sådan som Sommelius. Äfven den märkvärdiga följd af tidssatirer, som han författade i början af 1840-talet, är mindre tröstlös och dyster än hans öfriga mer fantastiska stycken. Den harm mot allt lågt, litet och lumpet, som ljungar fram ur hvarje rad af dessa egendomliga dikter, i förening med den skärpa och allvarliga bitterhet i tonen, som så betydligt aflägsnar dem från det gustavianska tidehvarfvets glada skämt, gör dem åter i viss mån jemförliga med de fornromerska satiristernes, en Juvenalis, Persii m. fl. omedgörliga tidsskildringar. Och det är på en gång för sin likhet med dessa och för den dyrbara blicken in i ett nyss afslutadt tidskiftes karakter, som de i hög grad förtjena uppmärksamhet, om än deras poetiska värde, strängt taget, ej på långt när kan jemnföras med det hos hans öfriga diktaralster. Summan af de åsigter, som ligga till grund för dessa stycken, bland hvilka vi nämna Levern, Hjelten, Conciliet, har han sammanfattat i tvenne dikter. Den ena af dessa, Betraktelser vid ett kasernfönster, är liksom ett adderande af allt skaldens förakt för lumpenheten i dess mångfaldiga former, men saknar enhet och sammanhållning. Den andra åter, En tidsbild, uttalar i sammanträngd korthet och med en styrka af storartadt slag skaldens hela uppfattning af samtiden och kan väl derför med skäl anses som en poetisk-politisk trosbekännelse, ovanligt ärlig i en tid, der denna dygd ej alltid hört till de mest hyllade, och lågande af varm öfvertygelse, en egenskap, som ej heller alltid anträffas inom densamma.
De fel man öfverhufvud kan anmärka hos Sommelius som skald, en måttlöshet och ett formförakt, som dock mer synas som medvetna, än omedvetna brister, äro visserligen ej obetydliga; men de försvinna för den, som sätter sig närmare in i hans tankegång och åskådningssätt. Och alltid har man dock det ovärderliga nöjet att känna sig sällskapa med en verklig skald, äfven när han med djerf hand sönderbryter den konventionella formen eller i okuflig bitterhet tröttar vårt öra med ett enformigt användande af snarlika versarter. När allt kommer omkring, är det dock ej blott den polerade, smakfullt ansade formen som samtiden kräfver hos diktaren; och skulle denne än likt Sommelius mer lyssna till det brusande hjertats slag än klangens fordringar, skall han dock alltid finna ett rum på parnassen, vore det än ett af de underordnade.
Hvad som framkallat närvarande upplaga af den snart för tjugo år sedan aflidne skaldens dikter har varit den efterfrågan hans Vallmoknoppar ännu röna. Då förläggaren, hvars nitiska efterforskningar utgifvaren har att tacka för det mesta af de upplysningar han här ofvan meddelat, beslutit sig för den gamla samlingens omtryckande, fann man snart att en ganska rik efterskörd stod att göra, och utgifvaren har derför sökt att här samla allt af någon betydenhet, som kunnat uppspåras. åtskilligt af hvad skalden infört i Freja m. fl. tidningar har dock ej befunnits lämpligt att upptaga, hvilket nämnes, i fall någon skulle här sakna ett eller annat sålunda publiceradt stycke. I anmärkningarna redogöres för de källor, som för upplagan begagnats.
Stockholm d. 1 November 1867.
- ↑ Upplysningar från trenne med skalden bekanta personer, ett bref från honom af Gtbg 9 Oct. 1846, Arméens rangrullor 1834—47 samt nekrologer i Nordstjernan 1848 af — ns — (Crusenstolpe) och Skandia för 1849 af E. K.(ey) m. m.
- ↑ Redan d. 24 Juli 1824 inskrefs han vid universitetet, förmodligen som "novitie".
- ↑ Anmärkningarna efter denna upplaga redogöra för de sålunda insända styckena. De, som upptagits i skaldens Vallmoknoppar hafva merendels undergått ej obetydlig bearbetning.
- ↑ Ännu i 1847 års rulla upptages han som löjtnant vid Elfsborgs regimente.
- ↑ De båda andra voro Knut Leijonhufvud och Leopold Lövenskjold.