←  Kapitel 8
Lysande förhoppningar
av Charles Dickens
Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren

Kapitel 9
Kapitel 10  →


[ 73 ]

IX.

En vacker morgon kort efter mitt besök hos miss Havisham, fick jag den lyckliga idén att bedja Biddy lära mig allt vad hon kunde, vilket för närvarande var det bästa sättet att bli vad Joe kallade »ogemen». Jag talade alltså en dag, när jag gick till mr Wopsles moster på kvällen, om för Biddy, att jag hade en särskild orsak att vilja komma fram här i livet, och att jag skulle vara henne mycket tacksam, om hon ville göra mig delaktig av hela sin lärdom. Biddy, som var en mycket tjänstaktig flicka, gick genast in på mitt förslag, och grep genast an med sin uppgift.

[ 74 ]Läsordningen i mr Wopsles mosters skola åskådliggöres bäst genom följande översikt. Eleverna åto äpplen och stoppade grässtrån innanför kläderna på varandra, ända till mr Wopsles moster samlade hela sin energi, och med sitt björkris gjorde ett svagt anfall på hela klassen utan åtskillnad. Lärjungarna mottogo sitt straff med alla tecken till glädje, ställde därpå upp sig i rad och smusslade en gammal trasig bok från den ene till den andra. I boken fanns ett alfabet, några siffror och tabeller och några korta stavövningar, det vill säga, den hade nog en gång innehållit detta. Så fort denna bok började cirkulera, föll mr Wopsles moster i ett tillstånd av letargi, orsakat antingen av sömsjuka eller av gikt. Eleverna examinerade då genast varandra i det intressanta ämnet »skodon», vilket gick så till att de prövade vem som kunde trampa den andre hårdast på tårna. Dessa förståndsövningar varade till dess Biddy störtade sig över dem med tre biblar utan pärmar, mera oläsligt tryckta, lindrigast sagt, än något annat typografiskt kuriosum jag sedan sett, överallt prydda med rostfläckar och hysande en otalig mängd krossade insekter mellan sina blad. Denna del av läsplanen brukade vanligen illustreras av en del slagsmål med uppstudsiga elever. När Biddy avgått med segern, pekade hon ut ett visst stycke som vi läste högt så gott vi kunde — eller så gott vi inte kunde — i en ohygglig korus; Biddy föreläsande i en gäll, monoton stämma och utan att någon av oss hade den minsta aning om eller aktning för vad vi läste.

När detta fruktansvärda oväsen hade varat en liten stund, väckte det automatiskt mr Wopsles moster, som genast stapplade fram mot någon vilken som hälst av pojkarna och drog honom i öronen. Detta var signa[ 75 ]len till lektionens slut den dagen, och under segerjubel försvunno vi därifrån.

I sanningens namn bör dock anmärkas, att det fanns visst inte något hinder för den elev, som även ville sysselsätta sig med griffeltavlan eller till och med med penna och bläck (när det fanns några), att göra det, men det var inte lätt att driva dylika studier om vintern i den trånga boden — samtidigt mr Wopsles mosters vardagsrum och sängkammare — som endast sparsamt upplystes av ett skröpligt vaxljus, vilket aldrig gjorde bekantskap med någon ljussax.

Jag insåg, att det skulle taga lång tid för mig att bli ogement lärd under dylika omständigheter, men jag beslöt som sagt att försöka i alla fall, och denna dag började Biddy uppfylla sitt löfte genom att meddela mig undervisning i en liten priskatalog över farinsocker och genom att låna mig till avskrift hemma ett stort D, som hon hade ritat av från någon tidningsrubrik.

Naturligtvis fanns det ett värdshus i byn och naturligtvis brukade Joe gå dit någon gång och röka sin pipa. Jag hade fått stränga order av syster min, att den kvällen på vägen hem från skolan uppsöka Joe på Tre Glada Skutskeppare, och taga honom med hem, och därför styrde jag nu mina steg dit. Där fanns en disk på Tre Glada Skutskeppare, som alltid hade långa kritstreck på den sidan som vette åt dörren. De där kritstrecken voro anteckningar om skulder, som aldrig tycktes bli betalda. De hade åtminstone funnits där så länge jag kunde minnas tillbaka och hade vuxit till sig mer än jag. Men det fanns massor av krita i denna trakt, och det kan ju hända att folket inte ville försumma något tillfälle att låta den komma till nytta.

Jag såg värden tämligen bistert betrakta detta proto[ 76 ]koll eftersom det var lördagsafton, men som jag inte hade några affärer med honom och mitt ärende gällde Joe, önskade jag honom endast god afton, när jag gick förbi honom in i skänkrummet, där det brann en stor brasa i spisen. Därinne satt Joe och rökte sin pipa i sällskap med mr Wopsle och en främling. Joe hälsade mig som vanligt.

»Hallå Pip, gamle gosse.»

I samma ögonblick han sade det, vände främlingen sig om och betraktade mig. Han såg mycket märkvärdig ut, och jag hade aldrig sett honom förr. Han lutade huvudet på sned, och det ena ögat var hopknipet, liksom siktade han på någonting, med en osynlig bössa. Han tog pipan ur munnen, blåste sakta ut röken, såg skarpt på mig och nickade.

Jag nickade igen, och han nickade åter och makade åt sig på bänken, så att jag kunde sätta mig där. Men som jag brukade sitta bredvid Joe, när jag besökte denna tillflyktsort, sade jag:

»Nej tack, sir», och satte mig på min vanliga plats.

Den underlige mannen kastade en blick på Joe, och då han såg, att dennes uppmärksamhet var riktad på något annat, nickade han åt mig igen och skrubbade sitt ena ben — på ett mycket fnoskigt sätt, tyckte jag.

»Ni sade», yttrade den underlige mannen och vände sig till Joe, »att ni var grovsmed.»

»Ja.»

»Behagar ni något att dricka, nu?… Hur var namnet?»

Joe talade om det.

»Behagar ni något att dricka, mr Gargery? Jag bjuder.»

[ 77 ]»För att säja sanningen», sade Joe, »så brukar ja inte låta bjuda mej.»

»Nånå», sade främlingen, »ingen regel utan undantag. Vad dricker ni helst, nu Gargery?»

»Nåja», sade Joe, »rom».

»Och ni, min herre, kanske detsamma?»

Mr Wopsle nickade.

»Tre rom», ropade främlingen, »och låt glasen klinga.»

»Den här herrn», anmärkte Joe, presenterande mr Wopsle, »ä en man som ni skulle höra säja de' där. Dä' en kyrkans man, vår klockare, mr Wopsle.»

»Aha», sade främlingen hastigt och spände sina ögon i mig. »Den ensamma kyrkan där ute på heden med gravarne runt omkring?»

»Just där», sade Joe.

Främlingen lade upp benen på bänken, han bar en slokande bredbrättig reshatt och under densamma en näsduk på huvudet bunden som en sorts mössa, så att man inte såg hans hår.

När han stirrade in i elden, tyckte jag mig märka ett listigt uttryck och ett återhållet löje i hans ansikte.

»Jag känner inte till den här trakten, ser herrarna, men bortåt floden till tycks det vara en ödslig plats.»

»Alla sumpiga hedar äro ödsliga», sade Joe.

»Utan tvivel, utan tvivel! Brukar det inte driva omkring zigenare eller luffare och sådana där lösdrivare?»

»Nej», sade Joe, »men en å annan förrymd straffånge då å då, å vi tycka just inte att dom ä så trevliga, eller hur, Wopsle?»

Mr Wopsle nickade med ett uttryck av obehag vid tanken på en viss olycklig expedition.

[ 78 ]»Det ser ut som om ni skulle ha varit ute efter någon sådan?» frågade främlingen.

»Ja en gång», svarade Joe. »Inte precis för å ta dom, förstår ni. Vi va bara ute för å titta på, jag å mr Wopsle å Pip.»

Främlingen tittade på mig igen och höll fortfarande sitt ena öga hopknipet som om han siktade på mig med sin osynliga bössa.

»Är det den unge mannen, där? Vad är det ni kallar honom?»

»Pip», sade Joe.

»Kristnad till Pip?»

»Nej.»

»Är Pip hans tillnamn?»

»Nej», sade Joe, »dä en sorts smeknamn vi ga honom när han va liten, å se'n har han fått heta dä.»

»Er son?»

»Njaa», sade Joe eftertänksamt — inte därför att det var nödvändigt för honom att begrunda den saken, utan därför att det var brukligt på Tre Glada Skutskeppare att se mycket djupsinnig ut, när man samtalade vid pipan och glaset — »nja, — det vill säga nää!»

»Brorson?» frågade den underlige mannen.

»Nja», fortsatte Joe med samma uttryck av djupsinnigt grubbel. »Det vill säja, nä. Egentligen ä han inte de.»

»Vad innerst in i glödheta är han då?» frågade främlingen, en fråga som föreföll mig ovanligt skarp till formen.

Nu blandade sig mr Wopsle i samtalet.

Såsom den där visste allting om släktförhållanden och i sitt yrke hade gott tillfälle att skaffa sig kun[ 79 ]skap om vilka släktingar som inte fingo ingå blodsband, utredde han snart de trassliga släktförhållandena mellan mig och Joe, och medan han var i farten fortsatte han naturligtvis med ett illa tilltygat citat ur Richard III och tyckte sig hava utfört ett riktigt storverk, när han tillade: »Som skalden så rent säger».

Hela tiden fortsatte den underlige främlingen med sina pantomimiska rörelser, avsedda för mig, och plötsligt såg jag, att han tog upp någonting för att röra om i sin toddy. Och, vad märkvärdigare var, det var inte en sked utan en fil. Han gjorde det så hastigt att ingen mer än jag såg filen. Därpå torkade han av den och stoppade in den i sin bröstficka.

Jag kände igen Joes fil och i samma ögonblick jag såg verktyget förstod jag, att mannen kände till min straffånge. Jag stirrade på honom, stum av häpnad, men han satte sig åter bekvämt tillrätta på sin bänk och tog mycket lite notis om mig, i det han nu förde in samtalet på klockor.

När Joe skulle gå, sade mannen:

»Ett ögonblick, mr Gargery, jag tror bestämt jag har någon blank enkrona någon stans i min ficka, och i så fall kan pojken där gärna få den.»

Han valde ut en slant ur en handfull växelpengar, inlindade den i skrynkligt papper och gav mig den.

»Det är din», sade han, »kom ihåg, din egen.»

Jag tackade honom, stirrade på honom på ett allt annat än väluppfostrat sätt och höll mig ängsligt fast vid Joe, varpå vi sade god natt och gingo.

När vi kommo hem var syster min vid ett jämförelsevis gott lynne, vilken ovanliga omständighet gav Joe kurage att berätta om slanten jag fått.

»Den är falsk, det kan jag slå mig i backen på», sa[ 80 ]de mrs Joe tvärsäkert, »annars skulle han inte hava gett den åt pojken. Får jag se!»

Jag tog upp den ur papperet och den visade sig vara äkta.

»Men vad är det här», sade mrs Joe, släppte kronan, grep papperet och synade det. »Det är ju en 50 kronorssedel!»

Ingenting mindre än en stor flottig 50-kronorssedel som tycktes ha varit mycket i farten på alla kreatursmarknader i landet.

Joe satte på sig hatten igen och sprang tillbaka med sedeln till de glada skutskepparna för att återställa den till ägaren. När han gått, satte jag mig på min vanliga plats och tittade frånvarande på syster min, alldeles säker på att Joe inte skulle få fatt i mannen.

Joe kom snart tillbaka, sade att mannen hade gått, men han, Joe, hade anmält saken hos värden på Tre Glada Skutskeppare.

Min syster förseglade pengarna i ett kuvert och gömde dem under de torkade rosenbladen i en tekanna högst uppe på bokhyllan i förmaket.