Lysande förhoppningar/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
XVII.
Vi stodo och betraktade varandra, tills vi bägge brusto i skratt.
»Att tänka sig, att det är ni», sade han.
Och så tittade vi på varandra och skrattade igen.
»Nåja», sade han och räckte godmodigt ut sin hand, »det är längesedan nu, och jag hoppas ni är så ädelmodig att förlåta mig, att jag klådde upp er så grundligt.»
Av detta hans yttrande förstod jag, att Herbert — det var hans namn — alltjämt sammanblandade fantasi och verklighet. Men jag gav ett lämpligt svar, och vi togo varandra hjärtligt i hand.
»Ni var nog inte förmögen på den tiden?» sade Herbert Pocket.
»Nej.»
»Nej, jag hörde att det inträffat helt nyligen. Jag trodde jag skulle bli förmögen då.»
»Verkligen?»
»Ja. Miss Havisham skickade efter mig för att se om hon kunde trivas med mig. Men det gjorde hon inte. Dålig smak!» tillade Herbert skrattande. »I alla fall ett faktum. Ja, hon skickade efter mig, för att pröva mig, och om jag lyckats vara henne till lags, skulle hon nog ha sörjt för min framtid. Kanske hade jag blivit — vad heter det nu igen? — med Estella, ni vet.»
»Vad för något?» frågade jag med plötsligt allvar.
Han höll på att lägga upp smultronen på assietten, medan vi samtalade, och det tog hans uppmärksamhet så starkt i anspråk, att han uttryckte sig något osammanhängande:
»Förlovad! Trolovad! Hopsvetsad. Vad man nu ska kalla det. I alla fall någonting i den vägen.»
»Nå, hur bar ni missräkningen?»
»Bah! Jag brydde mig inte om det. Hon är en ragata.»
»Miss Havisham?»
»Ja, det nekar jag heller inte till — men jag menade Estella. Den flickan är hård och högfärdig och nyckfull i otrolig grad, och har uppfostrats av miss Havisham till att hämnas på hela det manliga släktet.»
»I vad släktskapsförhållande står hon till miss Havisham?»
»Inte släkt alls, endast adopterad.»
»Varför skulle hon hämnas på hela det manliga släktet?»
»Kors, mr Pip, vet ni inte det? Det är en hel roman, men vi skola spara den till middagen.»
Sedan frågade han mig, hur jag kom till Havishams och jag berättade min historia. Han omtalade att Jaggers var miss Havishams advokat och affärsombud och hade hennes orubbade förtroende, och att mr Jaggers rekommenderat hans far till min lärare, medan hans far var miss Havishams kusin. »Inte för att det därför var den ringaste förbindelse eller umgänge dem emellan», tillade mr Herbert, »ty min far har svårt att ställa sig in hos någon och har icke lust att fjäska för henne heller.»
Herbert Pocket hade ett öppet och ärligt och mycket tilltalande sätt. Jag har aldrig, varken förr eller senare sett någon som i gester och tal förefallit mig så oförmögen att ta livet nyktert och kallt. Hela hans uppträdande uttryckte en märklig sangvinisk hoppfullhet, och ändå sade mig något, att han aldrig skulle få framgång här i livet eller bli rik. Jag vet inte varför. Jag fick det intrycket vid detta vårt första sammanträffande, men om någon frågat mig, skulle jag icke kunnat säga varför.
Som han var så meddelsam mot mig betalade jag med samma mynt och talade om allt, som rörde mig, samt lade särskild vikt vid den omständigheten, att jag förbjudits yppa, vem min välgörare var. Vidare sade jag, att då jag uppfostrats hos en grovsmed på landet och mycket litet förstod att skicka mig i sällskap, skulle jag vara honom ytterst tacksam, om han ville giva mig en vink alltibland, då han såg, att jag gjorde något, som icke passade bland finare folk.
»Med nöje», svarade han, »ehuru jag vågar påstå att ni inte kommer att behöva många vinkar. Vi komma säkert att vara mycket tillsammans, och jag tycker därför, att vi kunde lägga bort all högtidlighet oss emellan och kalla varandra för du. Mitt namn är Herbert.»
»Och mitt är Philip.»
»Jag kommer inte att säga Philip», sade han leende, »för det låter som namnet på en sådan där förskräcklig pojke i sedelärande historier för snälla barn, som var så lat, att han föll i en damm, eller så fet, att han inte kunde se ut över sina kinder, eller så girig, att han gömde sin tårtbit tills råttorna åto upp den, eller så elak mot små fågelungar i boet, att han blev uppäten av björnar, som för det ändamålet höllo sig till reds i närheten. Har du något emot, att jag kallar dig Händel? Vi leva ju så harmoniskt, och du har varit i grovsmedslära, och det finns ett stycke av Händel, som heter ’Den harmoniske grovsmeden’. Nå, vad säger du?»
»Gärna!»
»Då, min käre Händel», sade han och vände sig om, just som dörren öppnades, »ha vi middagen färdig, och jag får be dig att taga hedersplatsen vid bordet, eftersom det är du som bjuder.»
Men jag ville icke höra talas om det, och så satte han sig på den platsen. Middagen var god, och vi läto oss den väl smaka. Jag påminde Herbert om hans löfte att berätta något om miss Havisham, vilket han nu också gjorde.
»Miss Havisham var som barn en mycket bortskämd varelse. Hennes mor dog, när hon var liten, och av sin far fick hon allt, vad hon önskade. Fadern var en förmögen man därnere i din hemtrakt och ägde ett bryggeri. Mr Havisham var mycket rik och mycket högmodig. Och dottern var likadan.»
»Miss Havisham var enda barnet?» gissade jag.
»Vänta ett ögonblick, jag kommer till den saken nu. Nej, hon var icke enda barnet. Hon hade en halvbror. Hennes far gifte om sig i all hemlighet med sin kokerska, tror jag. Först när hon var död talade han om saken för sin dotter, och då upptogs sonen i familjen och bodde i det gamla huset, du känner så väl till. När sonen växte upp, blev han alltmera tygellöst extravagant och pliktförgäten — alltigenom dålig. Slutligen gjorde fadern honom arvlös. Men på dödsbädden förlät han sonen och lämnade honom ett arv — dock icke på långt när så stort som miss Havishams. Miss Havisham var en rik arvtagerska, och, som du kan förstå eftersträvad som ett rikt parti. Hennes halvbror förskingrade snart sina pengar. Mellan honom och henne kom det till svåra brytningar, och troligen hyste han ett djupt och dödligt hat till henne, emedan han trodde, att hon var skuld till faderns uppträdande mot honom.
Nu kommer den tragiska delen av historien. På scenen uppenbarade sig — kanske vid kapplöpningarna eller de offentliga balerna eller var du vill, jag vet inte — en man, som gjorde miss Havisham sin kur. Jag såg honom aldrig — ty detta hände för tjugufem år sedan, innan du eller jag föddes — men jag har hört far min säga, att det var en ståtlig karl, just en sådan som slår an på fruntimmer. Men far påstår också, att han det oaktat aldrig kunde förväxlas med en gentleman. En man, som icke är en gentleman till sitt inre — det är en av far mins grundprinciper — kan heller icke vara en gentleman i något annat. Ingen fernissa hjälper därvidlag.
»Nå! Denne man hängde ständigt i hälarna på miss Havisham, och spelade förälskad. Jag tror inte hon hade visat sig äga mycket känsla förut, men all känsla hon var mäktig, bröt ut vid den tidpunkten och hon älskade honom passionerat. Hon såg i honom sitt ideal. Han begagnade sig av denna kärlek till att plocka henne på pengar, och han förmådde henne att lösa ut broderns andel i bryggeriet för en oerhörd summa och angav som skäl, att då de blevo gifta, måste han ha överinseendet över alltsammans. Din förmyndare var icke på den tiden miss Havishams rådgivare, och hon var för högfärdig och för blint förälskad för att taga råd av någon annan. Hennes släktingar voro fattiga och beräknande, med undantag av min fader. Han var fattig, han med, men varken fjäskig eller avundsjuk. Han var den ende självständige bland dem, och han varnade henne för att kasta bort för mycket på den där mannen och att lämna sig bunden till händer och fötter i hans våld. Hennes tack var att vid första tillfälle köra ut min far ur sitt hus i den där mannens närvaro, och min far har aldrig satt sin fot där sedan dess.»
Jag tänkte på hennes yttrande: »Matthew skall komma till mig till sist, när jag står lik här på bordet!» och jag frågade Herbert, om fadern hyste ett så envist agg till henne.
»Nej, det är icke det», sade han. »Men hon påstod i närvaro av sin tillkommande man, att hela hans uppträdande kom sig därav, att han såg sig gäckad i sina förhoppningar på hennes ägodelar. Och, om han vände tillbaka till henne nu, skulle det kunna förefalla sannolikt — han skulle tycka det — och hon också. Men för att återvända till historien — bröllopsdagen var utsatt, utstyrseln färdig, weddingtrippen planerad, bröllopsgästerna inviterade. Bröllopsdagen kom, men inte brudgummen. Han skickade ett brev —»
»Vilket hon läste», avbröt jag, »när hon höll på att kläda sig till bröllopet. Klockan tjugu minuter i nio.»
»Klockan tjugu minuter i nio», nickade Herbert, på vilket klockslag hon sedan stannade alla klockor i huset. Vad som stod i brevet, kan jag icke säga, emedan jag icke vet det — vet bara, att det gjorde bröllopet om intet på ett oerhört hjärtlöst sätt. När hon tillfrisknade från en svår sjukdom, som förorsakades av olycksslaget på bröllopsdagen lade hon hela platsen öde, som du sett, och hon har sedermera aldrig skådat solljuset eller Guds fria natur.
»En sak har jag glömt berätta. Det förmodas, att den skurk, hon gav sin tro, handlade i samråd med hennes bror, att det var en konspiration dem emellan, och att de delade vinsten.»
»Jag undrar varför han inte gifte sig med henne och tog hela förmögenheten.»
»Kanske var han redan gift och kanske ingick denna grymma förödmjukelse i hennes halvbroders planer», sade Herbert. »Men märk väl: jag vet intet därom.»
»Vad blev det av de två männen?»
»De sjönko allt djupare i vanära och ruin.»
»Leva de än?»
»Jag vet inte.»
»Du sade nyss, att Estella icke var släkt till miss Havisham utan adopterad. Nå?»
Herbert ryckte på axlarna:
»Det har alltid funnits en Estella, alltsedan jag först såg miss Havisham. Mer vet jag icke.»
Med det var saken uttömd och vi kände en lättnad däröver båda två. Vi kommo mycket väl överens, och jag frågade honom under samtalets lopp, vad han var. Han svarade: »En kapitalist-skeppsassuradör». Jag förmodar, att han såg mig blicka runt väggarna för att finna några skeppsbilder eller tillbehör, för han tillade: »I City.»
Jag hyste stora tankar om Citys skeppsassuradörer och deras vikt och betydelse, och jag började med bävan tänka på att jag slagit omkull en ung skeppsassuradör, gett honom ett blått öga och bibringat hans ansvarsfulla och värdiga huvud åtskilliga skråmor. Men som en sorts tröst kom åter den tanken för mig, att Herbert varken skulle bli rik eller komma någonstans här i världen,
»Jag nöjer mig icke med att endast lägga ned mitt kapital i skeppsassurans», fortsatte Herbert. »Jag ämnar också köpa upp en del goda livassuransaktier och lägga mig på det jobbet. Jag funderar också på att kasta mig på gruvspekulationer. Och det bästa är att intetdera av detta hindrar mig att befrakta några tusentals tons för egen räkning. Jag tror jag skall låta den gå», sade han och vräkte sig bakåt i stolen, »till exempel fill Ostindien, efter silke, schalar, kryddor, färgämnen, droger och dyrbara trädslag. Det är en intressant affär.»
»Och profiten är god?» sade jag.
»Storartad!» sade han. Jag kände mig osäker igen och började tycka att dessa utsikter voro åtskilligt mera lysande än mina.
»Jag tror också jag skall göra affärer på Västindien», sade han och körde tummarna i västfickorna, »med socker, tobak och rom. Och till Ceylon, för elefantbetar.»
»Du behöver rätt mycket till det där», anmärkte jag.
»En hel flotta», sade han.
Alldeles överväldigad av storslagenheten i dessa transaktioner, frågade jag honom vart de fartyg han för närvarande assurerade brukade gå.
»Jag har inte börjat med assuransen än», sade han. »För närvarande ser jag mig om.»
Denna sysselsättning tycktes mig verkligen stå i mera överensstämmelse med Barnards Inn. Jag sade i en ton av övertygelse: »Aha!»
»Ja, jag är på kontor och ser mig om.»
»Betalar det där kontoret sig något vidare?» frågade jag.
»Menar du för en ung man, som är anställd där?»
»Ja, för dig.»
»N-nä, inte för mig. Betalar sig gör det inte precis. Det vill säga, dom betalar mig inte ett öre, och jag måste — själv hålla mig med vivre och logis.»
Detta såg ju inte vidare inkomstbringande ut, och jag skakade på huvudet för att antyda, att det nog skulle visa sig svårt att samla mycket kapital genom sådana förvärvskällor.
»Men huvudsaken är, sade Herbert Pocket, »att man har ögonen öppna och ser sig omkring. Det är det viktigaste. Att man är på ett kontor och har ögonen öppna och ser sig omkring.»
Jag tyckte det var en märklig uppfattning, att man måste vara på ett kontor för att kunna se sig omkring, men jag teg.
»En dag kommer tillfället», sade Herbert. »Då griper du det i lockarna, ser du, och gör din förmögenhet, och sen är det klappat och klart. Har du skaffat förmögenheten, sedan är det bara att använda den.»
Ehuru Herbert på detta sätt i inbillningen gjort sin lycka, var han alls icke uppblåst eller högfärdig, och jag kände mig riktigt tacksam för hans anspråkslöshet. Hans goda humör och trevliga sätt tilltalade mig, och vi blevo goda vänner.
På kvällen promenerade vi och gingo på teatern till nedsatta priser. Dagen därpå besökte vi kyrkan i Westminster Abbey och togo på eftermiddagen en tur i parkerna. Och jag undrade, vem som skott alla hästarna, jag såg där, och önskade att det varit Joe.
På måndag middag åkte vi i droska till Hammersmith. Vi anlände dit klockan två eller tre på eftermiddagen och voro snart vid mr Pockets hus. Vi gingo in i en trädgård vid floden, där mr Pockets barn sprungo och lekte.
Mrs Pocket satt i en trädgårdsstol under ett träd och läste, med benen på en annan trädgårdsstol.
»Mamma», sade Herbert, »detta är unge mr Pip.»
Och mrs Pocket mottog mig med en min av älskvärd värdighet.
»Master Alick och miss Jane», skrek en av de två barnjungfrurna till några av barnen, »om ni klättra över de där buskarna falla ni i sjön och drunkna, och vad skall er pappa då säga!»
Jag upptäckte att där fanns inte mindre än sex små medlemmar av familjen Pocket på platsen. Och knappt hade jag kommit till denna siffra, då en sjunde ungdom lät höra sig, uppstämmande en gäll klagosång. Mr Pocket kom slutligen ut och hälsade på mig. Sedan jag observerat de sju rörliga och högljudda ungdomarnas leverne, överraskade det mig icke, att mr Pocket var en äldre man med ett något plågat och ansträngt ansiktsuttryck och med det gråa håret i oordning, som om han icke ens kunde hålla styr på sitt eget hår.