Manon Lescaut/Kapitel 01
| ← Inledning |
|
Kapitel 2 → |
FÖRSTA KAPITLET.
Jag var sjutton år, och jag höll på att avsluta mina filosofiska studier i Amiens, dit mina föräldrar, som tillhöra en av de förnämsta familjerna i P… hade skickat mig. Jag förde ett så stadgat och regelbundet leverne, att mina lärare brukade framhålla mig som ett föredöme i skolan. Icke för att jag gjorde några utomordentliga bemödanden att förtjäna detta beröm, men jag är av naturen stillsam och godsint, jag ägnade mig åt studierna av böjelse och man tillräknade mig såsom dygder vissa yttringar av naturlig motvilja för lasten.
Min härkomst, min framgång i studierna och en eller annan yttre förmån hade gjort mig känd och aktad av alla hyggliga människor i staden.
Jag genomgick min allmänna examen med så stor framgång, att biskopen, som bevistade densamma, föreslog mig att inträda i det andliga ståndet, vari jag, enligt hans mening, skulle vinna större utmärkelse än i Malteserorden, för vilken mina anhöriga hade bestämt mig.
De läto mig redan bära ordenskorset och namnet chevalier des Grieux. Då ferietiden kom, skulle jag återvända hem till min far, som hade lovat mig att snart skicka mig till akademien.
Min enda saknad vid avresan från Amiens bestod däri, att jag där kvarlämnade en vän, med vilken jag alltid varit innerligt förenad. Han var några år äldre än jag. Vi hade uppfostrats tillsammans, men som hans familjs tillgångar voro ytterst obetydliga, var han nödsakad att ingå i det andliga ståndet och stanna i Amiens efter mig för att fullfölja de studier, som detta kall kräver. Han hade många goda egenskaper. Ni kommer att lära känna honom i de bästa av dessa under loppet av min berättelse, och enkannerligen i ett vänskapsnit och en högsinthet, som överträffa de mest ryktbara exemplen i forntiden.
Om jag då hade följt hans råd, skulle jag alltjämt ha varit förståndig och lycklig. Om jag åtminstone hade dragit nytta av hans förebråelser i den avgrund, vari mina lidelser störtat mig, så skulle jag ha räddat något ur min förmögenhets och mitt goda ryktes skeppsbrott. Men han har ej skördat annan frukt av sina bemödanden än bedrövelsen över att se dem gagnlösa och understundom illa lönade av en otacksam, som blott förargade sig över dem och upptog dem som närgångenhet.
Jag hade bestämt tiden för min avresa från Amiens. På kvällen före den dag, då jag skulle lämna denna stad, gjorde jag en promenad tillsammans med min vän, som hette Tiberge. Vi fingo därvid se postvagnen från Arras anlända och följde efter den till värdshuset. Kvar blev endast en helt ung flicka, som stannade ensam på gården, under det en äldre man, som tycktes tjänstgöra såsom hennes ledsagare, styrde om att hennes reseffekter blevo framtagna ur korgarna.
Denna flicka tycktes mig så bedårande, att jag, som hittills aldrig reflekterat över skillnaden mellan könen, eller betraktat en kvinna med någon särskild uppmärksamhet, jag, som av alla prisades för min sedesamhet och återhållsamhet, jag fann mig nu på ett ögonblick upptänd ända till berusning.
Jag led vid den tiden av svagheten att vara ytterst blyg och lätt att bringa ur fattningen, men långt ifrån att nu hejdas av denna svaghet, trädde jag fram till mitt hjärtas härskarinna.
Ehuru hon var ännu yngre än jag, upptog hon mitt höviska tilltal utan minsta förvirring. Jag frågade, vad som förde henne till Amiens och om hon hade några bekantskaper där. Hon svarade okonstlat, att hon ditsänts av sina föräldrar för att gå i kloster.
Ehuru den blott ett ögonblick dvalts i mitt hjärta, hade kärleken redan gjort mig så klarsynt, att jag ansåg denna avsikt som ett dödande slag, riktat mot min åtrå. Jag talade till henne på ett sätt, som kom henne att förstå mina känslor, ty hon var mycket mer erfaren än jag. Man skickade henne i kloster mot hennes vilja, tvivelsutan för att stävja hennes håg för nöjen och njutningar, vilken redan yppat sig, och som framdeles skulle orsaka alla hennes och mina olyckor.
Jag bekämpade hennes föräldrars grymma avsikt med alla de argument, som min gryende kärlek och min i skolan övade vältalighet kunde ingiva mig. Hon låtsades varken stränghet eller ovilja mot mig. Hon svarade mig efter ett ögonblicks tystnad, att hon blott alltför väl insåg, att hon skulle bli olycklig, men att det tydligen var himlens vilja, eftersom den icke lämnade henne någon utväg att undvika det.
Ljuvheten i hennes blickar och en intagande min av vemod, då hon yttrade dessa ord, eller rättare sagt mitt öde, som drev mig mot fördärvet, tillät mig icke att ett ögonblick tveka om mitt svar. Jag bedyrade, att om hon ville förlita sig på min heder och på den oändliga ömhet, jag redan kände för henne, så skulle jag ägna mitt liv åt att befria henne från föräldrarnas tyranni och att göra henne lycklig.
Otaliga gånger har jag sedan undrat, varifrån jag fick så mycken djärvhet och lätthet att uttrycka mig, men man gjorde väl icke kärleken till en gudomlighet, om den icke så ofta framkallade underverk.
Jag tillade slutligen åtskilliga ivrigt övertalande ord. Min sköna okända visste mycket väl, att man inte är bedräglig vid min ålder. Hon tillstod, att om jag såg någon utväg att befria henne, skulle hon betrakta mig såsom sin gäldenär för något dyrbarare än livet.
Jag upprepade, att jag var redo till allt, men som jag var alltför oerfaren för att genast kunna fundera ut något sätt att tjäna henne, höll jag mig blott till denna allmänna försäkran, som icke gagnade stort vare sig för henne eller mig.
Då hennes gamle Argus nu närmade sig oss, skulle mina förhoppningar ha strandat med detsamma, om icke den unga flickan själv ägt den fyndighet jag saknade. Vid hans ankomst överraskades jag av att hon kallade mig sin kusin, och utan att synas det minsta förbryllad, sade hon, att eftersom hon varit nog lycklig att händelsevis träffa på mig här i Amiens, skulle hon uppskjuta sitt inträde i klostret till följande dag för att få nöjet att supera med mig. Jag insåg mycket väl syftet med detta knep och föreslog, att hon skulle taga in på ett värdshus, vars ägare fullständigt stod till mitt förfogande, enär han länge varit kusk hos min far, innan han slog sig ned i Amiens.
Jag ledsagade henne själv dit, ehuru den gamle tycktes knota en smula, och min vän Tiberge, som ingenting förstod av allt detta, följde efter mig utan att säga ett ord. Han hade icke hört vårt samtal, ty han hade strövat omkring på gården, under det jag talade om kärlek till min vackra flamma. Enär jag hyste en viss fruktan för hans förståndighet, gjorde jag mig av med honom genom att be honom uträtta ett ärende åt mig. Sålunda hade jag vid ankomsten till värdshuset den glädjen att ensam få underhålla mitt hjärtas härskarinna.
Jag kom snart till insikt om, att jag var mindre barn än jag trott. Mitt hjärta öppnade sig för otaliga förnimmelser av nöje, varom jag aldrig förut haft en aning, en ljuvlig värme spred sig i alla mina ådror. Jag föll i ett slags hänryckning, som för en stund berövade mig tungans bruk och endast uttryckte sig genom mina ögon.
Mademoiselle Manon Lescaut (så sade hon att hon hette) tycktes mycket tillfredsställd med denna verkan av hennes behag. Jag trodde mig märka, att hon icke var mindre rörd än jag; hon tillstod, att hon fann mig sympatisk och att det skulle bli henne en glädje att stå i tacksamhetsskuld till mig för sin frihet.
Hon önskade veta vem jag var, och kännedomen därom ökade ytterligare hennes bevågenhet, emedan hon, som var av enkel härkomst, kände sig smickrad av att ha gjort en sådan erövring som jag. Vi begynte rådgöra om utvägarna att få tillhöra varandra.
Efter många överläggningar funno vi ingen annan möjlighet än att fly. Det var nödvändigt att överlista hennes följeslagares vaksamhet, ty han var en man att räkna med, ehuru endast en tjänare. Vi kommo överens om, att jag under natten skulle låta iordningställa en postschäs och återvända till värdshuset tidigt på morgonen, innan han vaknat, varpå vi skulle i hemlighet ge oss av raka vägen till Paris, där vi vid ankomsten skulle gifta oss.
Jag ägde omkring femtio écuer, vilket utgjorde frukten av mina små besparingar, och hon hade ungefär dubbelt så mycket. Vi inbillade oss, oerfarna barn som vi voro, att denna summa aldrig skulle taga slut, och vi räknade icke mindre på framgången av våra övriga företag.
Efter att ha intagit min kvällsvard med mera välbehag än någonsin förut, drog jag mig tillbaka för att verkställa vår plan. Mina anordningar blevo så mycket lättare att utföra, som min lilla packning redan var färdig, enär jag ju följande dag haft för avsikt att återvända till mitt hem och min far. Det beredde mig således ingen svårighet att låta flytta min koffert och tinga en vagn till klockan fem på morgonen, vid vilken tid stadsportarna borde vara öppna. Men jag stötte på ett oväntat hinder, som var nära att omintetgöra hela min plan.
Ehuru Tiberge blott var tre år äldre än jag, var han en yngling av moget förstånd och synnerligen ordentligt levnadssätt. Han hyste en innerlig tillgivenhet för mig. Åsynen av en så vacker flicka som mademoiselle Manon Lescaut, min iver att ledsaga henne och avlägsna honom hade väckt hans misstankar. Han hade icke vågat återvända till värdshuset, där han lämnat mig, av fruktan att misshaga mig genom sin återkomst, men han hade gått att invänta mig i min bostad, där jag fann honom, ehuru klockan var tio på kvällen.
Hans närvaro besvärade mig, och han märkte lätt nog det bryderi den förorsakade mig.
— Jag är övertygad om, sade han utan omsvep, att du har något tilltag i sinnet, som du vill dölja för mig… det ser jag på din uppsyn.
Jag svarade honom tämligen kärvt, att jag inte var skyldig att giva honom någon redogörelse för alla mina förehavanden.
— Nej, svarade han, men du har alltid behandlat mig som en vän, och denna egenskap förutsätter väl förtroende och uppriktighet.
Han ansatte mig så ihärdigt att jag, som aldrig brukade dölja något för honom, fullständigt anförtrodde honom min hemlighet. Han åhörde mig med sådana tecken till missnöje, att jag darrade. Jag ångrade i synnerhet, att jag yppat min rymningsplan. Han sade, att han var alltför mycket min vän för att inte med all makt sätta sig däremot. Han ville göra allt, vad han förmådde för att hindra mig därifrån, och om jag ändå inte avstode från detta olycksaliga beslut, skulle han icke akta för rov att varsko vissa personer, som säkert skulle kunna hejda mig.
Han höll ett allvarligt förmaningstal, som räckte i mer än en kvarts timme, och som utmynnade i en hotelse att angiva mig, om jag icke gav honom mitt ord på att uppföra mig med mera förstånd och förutseende. Jag var helt förtvivlad över att ha förrått min hemlighet så olägligt. Då emellertid kärleken på några få timmar i hög grad utvecklat mitt förstånd, fäste jag mig vid att jag icke röjt, att mitt företag skulle verkställas redan följande morgon och beslöt att föra honom bakom ljuset genom en list.
— Tiberge, sade jag, jag har alltid ansett dig för en sann vän, och jag ville pröva dig med detta förtroende. Det är sant, att jag älskar… jag har inte bedragit dig… men vad den där rymningen beträffar, så är ju dylika företag inte av det slag, som man inlåter sig på utan vidare betänkande. Kom och hämta mig här i morgon klockan nio, så skall jag om möjligt låta dig se min käresta på nära håll, och då kan du själv döma om huruvida hon förtjänar, att jag för hennes skull tar ett sådant steg.
Han lät narra sig av detta och lämnade mig efter många bedyranden om sin vänskap.
Jag använde natten till att reda ut mina angelägenheter, och då jag i dagbräckningen begav mig till mademoiselle Manons värdshus, fann jag henne väntande mig. Hon stod vid sitt fönster, som vette åt gatan. Hon varseblev mig genast och gick själv ned och öppnade.
Vi utträdde utan buller. Manon hade ingen annan packning än sitt linne, vilket jag åtog mig att bära. Vagnen var redo till avfärd, och vi foro genast ut ur staden.
Jag skall i det följande berätta, hur Tiberge uppförde sig, då han upptäckte, att jag bedragit honom. Hans nit blev därför icke mindre brinnande. Ni skall få erfara till vilket övermått han drev detsamma, och att jag för visso borde gjuta tårar vid tanken på hur det blivit lönat.
Vi påskyndade vår färd, så att vi före nattens inbrott anlände till Saint-Denis. Jag hade färdats till häst vid sidan av schäsen, vilket just icke tillåtit oss att tala mycket med varandra annat än vid skjutshållen, men då vi sågo oss så nära Paris, det vill säga nästan i säkerhet, togo vi oss tid att stilla vår hunger, ty vi hade icke ätit något sedan vår avresa från Amiens.
Hur brinnande min passion för Manon än var, visste hon dock övertyga mig, att hon ej hyste en mindre för mig. Vi voro så föga återhållsamma i våra ömhetsbetygelser, att vi icke ens hade tålamod att vänta tills vi blevo ensamma.
Våra postiljoner och vårt värdfolk betraktade oss med beundran, och jag märkte, att de förvånades över att se två barn vid vår ålder, som tycktes älska varandra ända till vanvett.