←  Kapitel 2
Markens gröda
av Knut Hamsun
Översättare: Hugo Hultenberg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 18 ]

III.

Så länge marken inte var frusen, bröt Isak upp sten och rötter och jämnade sin äng till nästa år. När marken frös, gick han till skogs och högg stora massor famnved. — Vad skall du med all den här veden? kunde Inger fråga. — Det vet jag inte så noga, svarade Isak, men han visste det i alla fall. Här stod en gammal och tät urskog alldeles inpå husknutarna och hindrade all utvidgning av ängsmarken. För övrigt ämnade han på ett eller annat sätt i vinter föra ned famnveden till bygden och sälja den till folk som inte hade någon ved. Det var ingen dum idé, det var Isak säker på. Han fortfor att fälla skog och hugga upp den till famnved. Inger kom ofta och tittade till honom under arbetet, och han låtsade ju, som om det var honom likgiltigt och något hon alls inte behövde göra, men hon förstod ändå, att han tyckte om det. De språkade så sällsamt med varandra: Har du inte annat att göra än komma hit och frysa dig fördärvad? sade Isak. — Jag fryser inte, svarade Inger, men du sliter och släpar, så du blir sjuk, sade hon. — Nu tar du på dig tröjan min, som ligger där! — Det gör jag inte, för jag kan inte sitta här, när Gullhorn skall kalva. — Jaså, skall Gullhorn kalva? — Har du inte hört det? Och vad tycker du, ska vi lägga på kalven? — Du får göra som du vill för mig, jag vet inte. — Ja, vi kan väl inte äta upp kalven, vet jag, för då ha vi inte mer än en enda ko. — Jag kan aldrig tro, att du vill vi ska äta upp kalven, sade Isak.

De ensamma människorna, vad de voro fula och grova, men goda mot varandra och måna om boskapen och jorden!

Så kalvade Gullhorn. En betydelsefull dag i vildmar[ 19 ]ken, en välsignelse och en stor lycka! Gullhorn fick god sörpa, och Isak sade: Spara inte på mjölet! fastän han själv burit hem det på sin rygg. Där låg nu en vacker kalv, en riktig skönhet till kalv, rödbrokig även den, sällsamt förvånad efter det under den genomgått. Om ett par år skulle den själv vara mor. Den kalven blir en fasligt grann ko, sade Inger, och jag vet rakt inte vad hon skall heta, sade hon. Inger var så barnslig och kunde aldrig hitta på något. — Heta? sade Isak. Du kan aldrig få mera passande namn till henne än Silverhorn!

Den första snön föll. Så snart det blev före, drog Isak nedåt bygden och var hemlighetsfull som vanligt och ville inte säga Inger, vad han hade för ärende. Han kom tillbaka som den största överraskning — med häst och släddon! — Nu tror jag rakt du driver med mig! sade Inger. Och du har väl inte tagit hästen? — Har jag tagit hästen! — Hittat honom, menar jag. — Tänk, om Isak nu hade kunnat säga: min häst, vår häst! Men han hade bara fått låna hästen på en tid, så att han skulle kunna köra ned sin ved.

Isak körde famnved ned till bygden och kom hem igen med mat och mjöl och sill. Och en gång kom han hem med en ettårig tjur på kälksläden. Han hade fått den så otroligt billigt, ty det började redan bli ont om foder i bygden. Mager och lurvig var han och råmade så svagt, men var inte vanskaplig och skulle nog komma sig med god vård. Tjuren var avelsduglig. Inger sade: Du kommer då hem med allt!

Ja, Isak kom hem med allt. Han kom med plankor och sågbock, som han bytt sig till för stockar. Han kom med en slipsten, ett våffeljärn och åkerbruksredskap — det var alltsammans för veden. Inger kände sig över måttan rik och sade för var gång: Kommer du ändå med mer? Nu ha vi tjur och allt som kan tänkas! — Och en dag svarade Isak: Nej, nu kommer jag inte med mer!

De hade nog för lång tid och voro välbärgade människor. Vad skulle Isak nu ta sig för till våren? Han hade gått och traskat efter sitt vedlass hundratals gånger [ 20 ]i vinter och tänkt ut det: han skulle fortsätta att röja bortöver liden, hugga upp famnved, låta den ligga och torka under sommaren och köra dubbla lass på nästa vinterföre. Denna beräkning kunde inte slå fel. Isak hade också hundratals gånger tänkt på en annan sak: på Gullhorn, varifrån hon kom och vem som ägde henne. Ingen var som Inger, en märkvärdig flicka var hon, och hon ville allt vad han ville och var alltid belåten, men en dag kunde någon komma och ta igen Gullhorn och leda bort henne från gården i ett rep. Och mycket galet kunde bli följden av det. Du har väl inte tagit hästen, hade Inger sagt, eller hittat honom? hade hon sagt. Det var hennes första tanke, hon var nog inte att lita på, och vad skulle han göra? Detta hade han funderat på. Därför hade han också skaffat tjur till Gullhorn, till en kanske stulen ko.

Och nu måste han lämna igen hästen. Det var synd, för det var en liten fet och duktig häst och de hade fäst sig vid honom. — Åja, men du har allt uträttat mycket med honom, sade Inger tröstande. — Det är just nu på vårsidan jag skulle haft hästen, svarade Isak, det är så mycket jag behöver honom till.

På morgonen körde han sakta hemifrån med det sista vedlasset och blev borta till på tredje dagen. Då han kom knogande hem igen till fots, hörde han redan utanför stugan ett ovanligt ljud, vad det nu kunde vara. Han stannade litet. Barnskrik — ja, ja, Herre Gud, det kunde ju inte hjälpas, men det var förskräckligt och förunderligt, och Inger hade ingenting sagt.

Han steg in och fick först av allt se lådan, den mycket omtalade lådan, som han burit hem på sitt bröst. Den hängde nu i två rep ned från takåsbjälken och var vagga och gunga åt barnet. Inger vankade uppe halvklädd, ja, hon hade verkligen också mjölkat kor och getter.

Då barnet tystnade litet, frågade Isak: Är det redan gjort? — Ja, nu är det gjort. — Jaså. — Det kom samma kväll du for. — Jaså. — Jag skulle bara sträcka mig och hänga upp lådan, så att jag hade allt i ordning, men det tålde jag inte, utan sedan fick jag värk. — Varför sade [ 21 ]du ingenting till mig? — Jag kunde ju inte veta så precis, när det skulle bli! Det är en pojke. — Jaså, det är en pojke. — Och bara jag nu kunde förstå och fundera ut vad han skall heta, sade Inger.

Isak fick se det lilla röda ansiktet, och det var välskapat och inte harmynt, och det fanns tjockt med hår på huvudet. En liten vacker medborgare efter sitt stånd och villkor i en trälåda. Isak kände sig besynnerlig till mods. Bergtrollet stod inför undret, som blivit till en gång i ett heligt töcken. Det trädde fram i livet med ett litet ansikte som en allegori. Dagar och år skulle göra undret till en människa.

Kom och få dig mat, sade Inger…

Isak röjer skog och hugger ved. Han har kommit längre än han var. Han har såg, han sågar ved, och vedstaplarna bli väldiga, han gör en gata av dem, ja en hel by. Inger är mera bunden vid stugan nu och kan inte vara hos mannen under hans arbete, men i stället kommer Isak hem då och då. Besynnerligt med en sådan där liten varelse i en låda! Det kunde inte falla Isak in att bry sig om honom, och förresten var det ju bara ett kryp, det kunde gärna ligga där. Men man var ju människa och kunde inte utan deltagande höra på skriket, på ett sådant litet svagt skrik.

Nej, tag inte i honom, säger Inger, för du har nog kåda på händerna, säger hon. — Har jag kåda på händerna? Du är tokig! svarar Isak. Jag har inte haft kåda på händerna, sedan jag byggde det här huset. Tag hit pojken, så skall jag söva honom. — Nej, nu tiger han strax…

I maj kommer en främmande kvinna över fjället till det ensamma nybygget. Hon är en av Ingers släktingar och blir väl mottagen. Hon säger: Jag skulle bara se, hur Gullhorn har det, sedan hon kom ifrån oss! — Folk frågar inte mycket efter dig, som liten är, säger Inger klagande till barnet. — Ja, han — det ser jag nog hur han har [ 22 ]det. Det är en duktig pojke, det ser jag! Och om någon hade sagt mig det för ett år sedan, att jag skulle få se dig här, Inger, med man och barn och hus och ägodelar! — Mig skall du inte tala om, men där sitter nu han, som tog mig sådan jag var! — Är ni vigda? Jaså, ni är inte vigda ändå. — Men vi få nu se, när den här lilla mannen skall kristnas, säger Inger. Vi skulle ha varit vigda, men det har inte passat sig så. Vad säger du, Isak? — Jo, det förstås, att vi ska vigas. — Kan inte du, Oline, komma tillbaka, när du får tid, och se till kräken, medan vi gör den där färden? frågar Inger. — Åjo, det lovade den främmande. — Vi ska ersätta dig för det. — Ja, det blir nog bra… Och nu ha ni börjat att bygga igen, ser jag. Vad är det ni bygger? Ha ni inte nog? — Inger tar tillfället i akt och säger: Ja, fråga honom du, jag får inte veta det. — Vad jag bygger, svarade Isak, det är ingenting att tala om. Ett litet skjul, om jag skulle komma att behöva det. Hur var det med Gullhorn, ville du se henne? frågar han den främmande.

De gå till fähuset, ko och kalv visas upp, ungtjuren är fet och skinande. Den främmande nickar åt djuren och åt själva fähuset, att allt är av bästa slag, och åt den stora renligheten, att den är storartad. Det finns inte maken till Inger, när det är frågan om att styra och ställa med kräk, säger kvinnan.

Isak frågar: Gullhorn har alltså varit hos dig förut? — Ja, se'n hon var kalv. Det vill säga inte precis hos mig, men hos sonen min; men det är nu detsamma. Vi ha ännu hennes mor i lagården vår.

Isak hade inte hört gladare ord på länge och kände sig lättare om hjärtat. Gullhorn var nu med rätta Ingers och hans ko. Sanningen att säga hade han halvt om halvt tänkt sig den sorgliga utvägen ur sin ovisshet att slakta Gullhorn till hösten, garva skinnet, gräva ned hornen i jorden och på sådant vis utplåna varje spår av kon Gullhorn i detta livet. Nu var detta obehövligt. Han blev så stolt över Inger, och han sade: Ja, i renlighet har hon inte sin like! Det var nu som det kunde hos mig, tills jag fick kvinn[ 23 ]folk till mig. — Ja, var väl annat att vänta! sade mor Oline.

Denna gumma från andra sidan fjället, en blid och talför människa, en förståndig människa med namnet Oline, hon stannade ett par dagar och fick ligga i den lilla kammaren. När hon gick hem igen, fick hon med sig litet ull av Ingers får; hon gömde knytet för Isak, varför hon nu gjorde det.

Barnet, Isak och Inger — världen blev åter densamma: det dagliga arbetet, många små och stora glädjeämnen, Gullhorn mjölkade bra, getterna hade fått killingar och mjölkade bra, Inger ystade redan en hel mängd vita och röda ostar och lät dem stå och lagra sig. Det var hennes plan att få så många ostar, att hon kunde köpa sig en vävstol för dem. Å, den Inger, hon kunde väva!

Och Isak byggde skjul. Även han hade väl en plan. Han timrade upp den nya tillbyggnaden till torvkojan av tvåtumsplank, satte dörr i den och ett litet nätt fönster med fyra rutor, sedan lade han på tak av ribbor och väntade nu med nävern tills kälen gick ur jorden, så att han kunde få torv. Bara vad som var nödvändigt och nyttigt, intet golv, inga släthyvlade väggar, men Isak timrade spilta som till en häst och gjorde en krubba. Det var långt in i maj, solen hade tinat upp backarna, Isak täckte sitt skjul med torv och fick det färdigt. Så en morgon åt han ett mål för ett helt dygn, tog mera mat med sig, lade hacka och spade på axeln och gick nedåt bygden. — Kan du få med dig fyra alnar kattun? ropade Inger efter honom. — Vad skall du med det? svarade Isak.

Det såg ut, som om han skulle stanna borta för alltid. Inger såg var dag på vädret och vinden, som om hon väntat hem en sjöman, gick ut om natten och lyssnade, tänkte på att ta barnet på armen och vandra efter honom. Slutligen kom han tillbaka med häst och kärra. Ptro! sade Isak högljutt utanför dörren, och fastän hästen var lugn och snäll och stod och gnäggade igenkännande åt torvkojan, ropade Isak inåt stugan: Kan du komma och hålla i hästen litet åt mig?

[ 24 ]Inger kommer ut. — Vad är det? säger hon. Nej, är det du, Isak? Har du fått låna honom igen? Var har du varit hela tiden? Det är nu sjätte dagen. — Var skulle jag vara? Jag måste bana mig väg på många ställen för att ta mig fram med vagnen min. Håll hästen litet, har jag sagt! — Vagnen din? Du har väl inte köpt vagnen, vet jag?

Isak är stum, viktig och stum. Han börjar lassa av plogen och harven, som han skaffat sig, spik, matvaror, ett järnspett, en säck spannmål. — Hur är det med pojken? frågar han.

Det går ingen nöd på pojken. Har du köpt kärran? frågar jag. För ser du jag spar och spar till en vävstol, sade hon riktigt uppsluppet, så glad var hon över att han var hemma igen.

Isak var tyst en lång stund igen, upptagen av sitt. Han funderade och tittade sig omkring, var han skulle göra av alla varor och redskap, det tycktes alls inte vara så lätt att få rum med det på gården. Men då Inger slutade att fråga och i stället började att prata med hästen, bröt Isak tystnaden: Har du sett en gård utan häst och vagn och plog och allt som hör till? Och efter du vill veta det, så har jag köpt både hästen och kärran och allt som i den är, svarade han. — Inger kunde bara vagga med huvudet och säga: Du store tid och dag! Och Isak var nu ej längre liten och försagd. Det var som om han hade betalat som en karlakarl för Gullhorn: Se här — här kommer jag å min sida med en häst! Han var så spänstig, att han tog plogen en gång till och flyttade den och bar den med en hand bort till stugväggen och reste upp den. Han var riktigt till att styra och ställa! Och sedan tog han harven, järnspettet, en ny grep som han hade köpt, alla de dyrbara jordbruksredskapen, nybyggets klenoder. Storslaget, nu hade de full utrustning, nu saknades ingenting mer!

Hm, det får väl bli någon råd med vävstol, sade han, bara jag får ha hälsan. Här är tyget, de hade inte annat än blått. Han var bottenlös och bara öste ur sig. Det var som om han kommit från staden.

[ 25 ]Inger säger: Det var skada, att inte hon Oline fick se allt detta, medan hon var här.

Idel flärd och fåfänglighet från kvinnans sida, och mannen fnyste, när hon sade det. Men han hade visst inte haft något emot, att Oline fått se härligheten.

Barnet grät.

Gå in igen till pojken, sade Isak. För nu har hästen lugnat sig.

Han spänner ifrån och leder in hästen i stallet — sätter in sin häst i stallet! Han fodrar honom och ryktar honom och är vänlig mot honom. Vad han var skyldig för häst och kärra? Alltsammans, hela summan, en stor skuld. Men den skulle inte bli äldre än över sommaren. Han hade famnved för den, litet taknäver från i fjor och slutligen en hop präktiga timmerstockar. Det skulle inte stå länge på. Sedan, när spänningen och övermodet lade sig, hade han mången stund av oro och bekymmer. Nu berodde allt på sommaren och hösten, på hurdan skörden blev!

Dagarna upptogos av jordbruksarbete och åter jordbruksarbete. Han röjde bort rötter och sten från nya små tegar, plöjde, gödslade, harvade, hackade, krossade jordklimpar med händerna, med hälarna, var alltid och allestädes framför allt jordbrukare och gjorde åkrarna till sammetsmattor. Han väntade ett par dagar till — det såg ut som det skulle bli regn — och sådde sedan säden.

I flera hundra år hade väl hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter sedan grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var intet mystiskt med den, intet religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron, som kommo från främmande land liksom kaffet, stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och i Jesu namn och sådde. Han var som en vedkubb med händer på, men invärtes var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gro nog dessa korn och bliva ax [ 26 ]och mera säd, och likadant är det över hela jorden, när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen — å, vad världen är vid, och den lilla, lilla jordlapp, Isak gick och sådde, låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att vilja bli ett litet, litet duggregn.