Markens gröda/Kap 16

←  Kapitel 15

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 16

Kapitel 17  →

XVI.

Stora förändringar på Sellanrå.

Ja, intet var sig likt från den första tiden, här fanns nu en mängd hus och såg och kvarn, och ödemarken hade blivit människors hemvist. Och mera förestod. Men Inger var kanske det märkvärdigaste, så omvänd och duktig igen.

Krisen i fjol hade väl inte genast kunnat få bukt med hennes lättsinne, i början hade hon benägenhet för återfall, hon ertappade sig med att vilja tala om anstalten och Trondhjems domkyrka. Så var det med många små och oskyldiga ting. Ringen tog hon av sig, och sina käckt halvkorta kjolar gjorde hon längre. Hon hade blivit så tankfull, det blev tystare på gården, besöken avtogo, de främmande flickorna och hustrurna från bygden kommo mera sällan, därför att hon inte inlät sig med dem. Ingen kan leva i djupa obygden och hålla på med stoj och skämt. Glädje är inte detsamma som nöje.

I ödemarken har var årstid sina under, men alltid och oföränderligt är det den tunga, omätliga tystnaden från himmel och jord, begränsningen åt alla håll, skogsmörkret, trädens skönhet. Allt är tungt och vått, ingen tanke är omöjlig där. Norr om Sellanrå låg en liten, liten tjärn, en vattenpuss, inte större än ett akvarium. Där simmade några små, små fiskbarn, som aldrig blevo större, de levde och dogo där, och voro ingen nytta till, ack nej, inte till minsta nytta. En kväll stod Inger där och lyssnade efter koskällorna. Då hörde hon intet annat, ty allt var dött, men hon hörde en sång från akvariet. Den var så svag, och ibland hördes den, ibland inte. Det var de små fiskarnas sång.

De hade tur med det på Sellanrå, att var höst och vår sågo de vildgässen segla i flock över ödemarken och hörde deras snatter uppe i luften, det var som ett tal i feberyra. Och det var som om världen stod stilla det ögonblicket, tills flocken dragit förbi. Kände inte människorna en svaghet genomila sig nu? De togo upp sitt arbete igen, men de drogo först efter andan, något hade talat till dem från den andra sidan.

Stora under omgåvo dem varje tid på året, om vintern stjärnorna, om vintern också ofta norrskenet, ett firmament av vingar, en eldsvåda hos Gud. Då och då, inte ofta, inte för jämnan, men då och då hörde de åskan. Det var i synnerhet om hösten, det var mörkt och högtidligt för människor och djur. Boskapen, som gick på hemmabete, skockade sig ofta samman och blev stående så. Varför stod den och hängde med huvudet? Förbidade den änden? Och vad väntade människorna i ödemarken, när de stodo i åskvädret och hängde huvudet?

Våren — ja, den har sin korthet och yra och hänryckning; men hösten! Den stämde till mörkrädsla och aftonbön, man såg i syne och hörde varsel. Människorna kunde gå ut en dag om hösten och leta något, männen kunde leta efter virke till redskap och kvinnorna efter kreaturen, som nu sprungo som vilda efter svamp — de kommo hem igen med många hemligheter i sinnet. Trampade de oförvarandes på en myra och klibbade dess bakkropp fast vid stigen, så att överkroppen inte kunde komma loss? Kommo de för nära ett ripbo och fingo en flaxande och väsande moder emot sig? Och inte ens de stora kosvamparna äro intetsägande, människorna bli tomma och vita i ögonen av att se på dem. En kosvamp blomstrar inte och flyttar sig inte, men det är något övertungt hos den, och den är ett vidunder, den liknar en lunga, som står och lever naken, utan någon kropp.

Inger blev till slut rätt nedbruten, ödemarken tryckte henne, hon blev religiös. Kunde hon undgå det? Ingen i ödemarken kan undgå det. Här är inte bara jordisk strävan och världslighet, här är fromhet och dödsfruktan och rik övertro. Ingen menade sig väl ha en anledning mer än andra att vänta himlens vedergällning, den skulle inte utebli, hon visste ju, att Gud gick om kvällarna och såg ut över all sin ödemark och hade sagolika ögon, han skulle nog finna henne. Det var inte så förfärligt mycket i hennes dagliga liv, som hon kunde rätta på, jo, hon kunde gömma guldringen djupt på kistbottnen, och hon kunde skriva till Eleseus, att han skulle omvända sig, han också. Men för övrigt återstod ingenting annat än att själv göra sitt arbete väl och inte spara sig. Ännu en sak kunde hon göra: kläda sig i anspråkslösa kläder och bara knyta ett litet blått sidenband om halsen om söndagarna. Denna oäkta och obehövliga fattigdom var uttryck för ett slags filosofi, för självförnedring, stoicism. Det blåa sidenbandet var använt, var bortsprättat från en mössa, som lilla Leopoldine hade vuxit ur, det var urblekt här och var och rent ut sagt litet sjaskigt — nu använder Inger det till en ödmjuk prydnad om helgdagarna. Ja, hon överdrev och efterliknade armodet i stugorna, hon gjorde sig falskeligen till fattig — skulle hennes förtjänst ha varit större, om hon varit tvungen till så ringa utsmyckning? Låt henne vara i fred, hon har rätt till fred!

Hon överdrev oerhört och gjorde mer än hon behövde. Det fanns två karlar på gården, men Inger passade på, när de voro borta, och sågade ved. Vad skulle nu detta självplågeri tjäna till! Hon var en så obetydlig, en så ringa människa, hennes gåvor så medelmåttiga, hennes död eller liv skulle inte märkas i landet, bara här i ödemarken. Här var hon nästan stor, hon var i alla händelser den största, och hon tyckte väl hon var värd all den näpst hon kostade på sig. — Hennes man sade: Han Sivert och jag har talats vid om det, vi vill inte veta av att du sågar veden vår och sliter ut dig. — Jag gör det för mitt samvetes skull, svarade hon.

Samvete? Det gjorde åter Isak eftertänksam; han var en till åren kommen man, långsam i vändningarna, men när han äntligen yttrade sig, var det tungt vägande ord han uttalade. Samvetet måtte vara betydligt kraftigt, efter det rent av vände upp och ned på Inger. Och hur det nu var verkade Ingers omvändelse även på honom, hon smittade sin man, så att han blev fundersam och spak. Det var en tung och oöverkomlig vinter, han sökte ensamhet, sökte skydd. För att spara sin egen skog hade han nu köpt ett litet område med gott timmer i statens skog åt Sverige till. Han ville ingen hjälp ha med att fälla detta timmer, han ville vara ensam, Sivert fick i uppdrag att vara hemma och hindra mor från att slita ut sig.

Under de korta vinterdagarna gick alltså Isak till skogen i mörker och hem igen i mörker. Det var inte alltid måne och stjärnor. Ibland voro hans egna spår från morgonen igenyrda, och han hade svårt att hitta vägen. En kväll hände det honom något.

Han hade tillryggalagt större delen av vägen. I det klara månskenet såg han Sellanrå borta i liden, där låg det vackert och öppet, men litet och nästan underjordiskt såg det ut, ty det var så översnöat. Nu fick han timmer igen, och Inger och barnen skulle nog bli förvånade, när de fingo höra, vad han skulle använda det till, vilket överdådigt bygge han funderade på. Han satte sig i snön och ville vila litet för att inte komma alldeles utschasad hem.

Det är stilla omkring honom, och Gud vare tack för denna stillhet och tankefrid, den är bara av godo! Nu är ju Isak en röjningsman, och han ser bortåt marken, var han skall röja vidare, han lyfter i tanken bort stora stenar, han har avgjord benägenhet för dikning. Där, vet han nu, ligger en riktigt sidlänt myrteg på hans område. Den är full av malm, en metallisk hinna plägar ligga utbredd över varje vattenpuss här, nu vill han dika ut den. Han delar med ögat upp marken i rutor, och han har planer med dessa rutor och spekulationer med dem, han vill göra dem så gröna och fruktbara. Odlad mark var en stor välgärning, den verkade på honom som ordning och rätt och därtill som njutning…

Han reste sig upp och kände inte riktigt igen sig. Hm? Vad hade hänt? Ingenting, han hade suttit litet. Det står någonting framför honom, ett väsen, en ande, grått siden — nej, det var ingenting. Han kände sig sällsam till mods, tog ett kort, osäkert steg framåt och gick rakt emot en blick, en stor blick, två ögon. Samtidigt började asparna runt om att susa. Nu vet envar, att aspen kan ha ett obehagligt och hemskt sätt att susa, i varje fall hade Isak aldrig hört ett hemskare sus än nu, och han kände sig genomilas av en rysning. Han tog också framför sig med handen, och det var kanske den hjälplösaste rörelse den handen någonsin gjort.

Men vad var nu detta framför honom, och hade det man eller inte? Isak hade ju när som helst kunnat gå ed på att det fanns en högre makt, och en gång hade han sett den. Men detta, som han nu såg, liknade inte Gud. Om det kunde vara den helige Ande, som såg sådan ut? Men vad stod han i så fall här för, här på släta marken, två ögon, en blick och ingenting mer? Var det för att ta honom, för att hämta hans själ, så fick det ju vara, en gång skulle det ju likväl ske, så blev han salig och kom till himlen.

Isak var nyfiken på vad som skulle ske. Hans frysningar fortforo, det kom ju kyla från gestalten, frostkyla, det måste vara djävulen. Här kom Isak så att säga mera in på känd mark, det var inte omöjligt, att det var djävulen; men vad ville han här? Vad hade han just nu ertappat Isak med? Att sitta och odla upp jord i tankarna, och det kunde omöjligt ha förargat honom. Någon annan synd visste Isak sig icke ha begått. Han var bara på hemväg från timmerskogen, en både trött och utsvulten arbetare, han skulle till Sellanrå, allt skedde i bästa avsikt —

Nu tog han ett steg framåt igen, men det var inte något långt steg, och han tog dessutom genast tillbaka det. Då synen inte ville ge med sig, rynkade Isak verkligen ögonbrynen, som om han började fatta misstankar mot den. Var det djävulen, så fick det vara djävulen, men han hade inte den högsta makten, Luther hade närapå slagit ihjäl honom en gång, och det var flera som hade drivit honom på flykten med korstecknet och Jesu namn. Inte så att Isak utmanade faran och satte sig ned och skrattade åt den, men han avstod i alla fall från att dö och bli salig, som han först hade tänkt, och nu tog han två steg fram mot synen, korsade sig och skrek: I Jesu namn!

Hm! Då han hörde sitt eget skrik, var det som om han i ett nu funnit igen sig själv och sett Sellanrå borta i liden. Asparna susade inte längre. De båda ögonen voro borta från luften.

Han gjorde inte vägen lång till hemmet och utmanade inte faran. Men då han stod på sin egen trapphäll, harskade han sig kraftigt och med en känsla av frälsning ur nöd, och värdig och högtidlig trädde han in i stugan.

Inger häpnade. Hon frågade, varför han var så likblek.

Då förnekade han inte, att han sett djävulen.

Var? frågade hon.

Där borta. Mitt emot oss.

Inger visade ingen avundsjuka. Ja, hon berömde honom just inte för det, men det var intet i hennes min, som liknade ett ont ord eller en pik. Se, Inger hade tvärtom de senaste dagarna blivit litet ljusare till sinnes och mera vänlig, vad det nu kom sig av. Nu frågade hon bara:

Var det djävulen själv?

Isak nickade. Så vitt han kunde se, var det han själv.

Hur blev du honom kvitt?

Jag gick på honom i Jesu namn, svarade Isak.

Inger vaggade överväldigad med huvudet, och det dröjde en stund, innan hon satte fram maten. — I alla fall skall det inte få ske mera, att du går mol allena i skogen, sade hon.

Hon hade omsorg om honom, det gjorde honom gott. Han låtsade, som om han alls inte var rädd eller brydde sig om vad följe han fick i skogen, men det bara låtsade han för att inte skrämma Inger mer än nödigt var med sin ohyggliga upplevelse. Han var ju själve mannen och överhuvudet, allas försvar.

Inger genomskådade honom också och sade: Jaha, du vill inte göra mig orolig, men du skall ta Sivert med dig. Isak bara fnyste. — Du kan bli sjuk och dålig i skogen, och jag tror inte du har varit riktigt frisk den sista tiden. — Isak fnyste åter. Sjuk? Utsliten och trött kunde han väl vara, men sjuk? Inger skulle inte göra honom löjlig. Han var och förblev frisk, han åt, sov och arbetade, han var ju rent av obotligt frisk och sund. Han fällde en gång ett träd över sig och fick örat avslitet. Det gjorde honom inte så mycket, han tog upp örat igen och höll det på sin plats med mössan natt och dag, tills det växte fast. För inre opasslighet tog han in lakrits i het mjölk och kom i svettning. Lakrits fick han köpa hos handelsmannen, det var ju ett beprövat medel, själva de gamles teriak. Högg han sig i handen, kastade han sitt vatten på såret och saltade på det, och så läktes det på ett par dagar. Någon läkare hade aldrig hämtats till Sellanrå.

Nej, Isak var inte sjuk. Ett möte med djävulen kunde den friskaste råka ut för. Isak kände heller intet men av det farliga äventyret, tvärtom var det som om han stärktes av det. Allt eftersom vintern led och det inte längre var så evigt långt till våren, började mannen och överhuvudet nästan känna sig som en sorts hjälte: Jag förstår de här sakerna, ni ska bara lita på mig, i nödfall kan jag till och med driva bort onda andar med besvärjelser!

På det hela taget var det nu längre och ljusare dagar, påsken var över, timret var hemkört, allting lyste, människorna andades ut efter en överstånden vinter.

Inger var åter den första, som reste sig, hon hade nu länge varit vid gott humör. Vad kom det sig av? Å, det hade sina goda skäl: hon hade blivit tjock igen, skulle ha barn igen. Det lade sig tillrätta alltsammans i hennes liv, ingenting klickade. Men det var ju den största nåd efter allt vad hon förbrutit, lyckan följde henne, lyckan förföljde henne! Isak lade märke till det en dag och måste fråga henne: Jag menar det blir något av igen, hur kan det vara? — Ja, Gud ske lov, det blir visst något av, svarade hon. — De voro bägge lika förvånade. Naturligtvis var inte Inger för gammal, Isak tyckte inte hon var för gammal för någonting, men i alla fall, barn igen, ja, ja. Lilla Leopoldine var ju flera gånger om året i skola på Breidablik, så de hade inga små hemma, och Leopoldine var nu förresten stor.

Några dagar gingo, därefter offrade Isak beslutsamt en lördagskväll och ända till måndag morgon på en tur nedåt bygden. Han ville inte säga sitt ärende, då han gick, men han kom tillbaka med en piga. Hon hette Jensine. — Det är väl inte ditt allvar? frågade Inger. Jag behöver henne inte. — Isak svarade, att det var nu hon behövde henne.

Och i alla händelser var nu detta ett så vackert och godhjärtat påfund av honom, att Inger blev förlägen och rörd. Den nya pigan var dotter till smeden, hon skulle nu först vara sommaren över, så fick man se sedan.

Och dessutom, sade Isak, så har jag skickat ett telegram efter Eleseus.

Hon ryckte till, mor på Sellanrå. Telegram? Ville Isak rent av ta livet av henne med sin godhjärtenhet. Se, det hade ju blivit hennes stora sorg, att Eleseus, hennes son, var i staden, i den lastbara staden, hon hade skrivit till honom om Gud och dessutom också sagt, att far började bli utsliten och att gården blev allt större och större, lille Sivert kunde inte rå med allt, och han skulle förresten ärva morbror Sivert en gång. Allt detta hade hon sagt och en gång för alla skickat respengar. — Men Eleseus hade blivit stadsbo och längtade inte tillbaka till bondelivet, han skrev och undrade, vad han skulle göra hemma? Skulle han arbeta på gården och kasta bort all sin lärdom och kunskap igen? Faktiskt har jag ingen lust till det, skrev han. Och kan du sända mig litet mer tyg till underkläder, skrev han, så slipper jag sätta mig i skuld för det, skrev han. — Jo då, mor skickade tyg, skickade synnerligen ofta tyg till underkläder. Men när hon blev väckt och religiös, föllo fjällen från hennes ögon och hon förstod, att Eleseus avhände sig tyget och använde pengarna till annat.

Detsamma förstod fadern. Han sade aldrig något. Han visste ju, att Eleseus var moderns ögonsten och att hon grät över honom och skakade på huvudet. Men den ena väven efter den andra försvann, och han förstod ju, att ingen människa i världen kunde slita ut så mycket underkläder. När allt kom omkring, måste alltså Isak vara man och överhuvud igen och gripa in. Det var ju dyrt att få handelsmannen till att telegrafera, men dels skulle ett telegram verka utomordentligt kraftigt på sonen, dels var ju detta för Isak själv något ovanligt att komma hem och berätta för Inger. När han vandrade hemåt, bar han den nya pigans kista på ryggen, men han var lika stolt och hemlighetsfull, som då han gick hem med guldringen…

Det blev en härlig tid. Inger visste inte vad allt för gott och nyttigt hon ville göra, och hon kunde säga till sin man liksom förr i världen: Du står ut med allt! En annan gång sade hon: Du sliter ut dig! En annan gång: Nej, nu måste du komma in och få mat, jag har gräddat våfflor åt dig! För att göra honom en glädje frågade hon: Jag skulle bra gärna vilja veta, vad du skall ha det här timret till och vad det är du tänker bygga? — Det vet jag inte riktigt, svarade han och gjorde sig hemlighetsfull.

Det hade blivit alldeles som förr i världen. Och sedan barnet var fött, och det var en liten flicka, en stor flicka, vacker och välskapad — efter detta måste Isak ha varit en sten och en hund, om han inte tackat Gud. Men vad var det han tänkte bygga? Det skulle bli något för Oline att springa med igen: en tillbyggnad till stugan, ett rum till. Se, de blevo snart så många på Sellanrå, de hade fått piga, de väntade Eleseus hem, och en liten spritt språngande ny flicka hade kommit — den gamla dagligstugan skulle nu bli en kammare, mera kunde den inte bli.

Och naturligtvis måste han berätta det för Inger en dag, hon var ju så nyfiken på att få veta det, och fast Inger kanske redan kände hemligheten genom Sivert — de båda sutto så ofta och viskade med varandra — så blev hon rätt förvånad och handfallen och sade: Det är väl aldrig ditt allvar? — Smäckfull av invärtes stolthet svarade han: Du kommer med så många nya barn till gården, att jag rakt inte vet, hur jag skall få rum till dem!

Manfolken voro nu var dag och bröto sten till den nya grunden. De voro ungefär lika goda vid detta arbete, den ene ung och stark och rundlemmad, snabb att se var han skulle sätta spettet, att finna den användbara stenen; den andre åldrande och seg med långa armar och en väldig tyngd på spettet. När de hade tagit några riktiga karlatag, pustade de gärna ut och pratade litet med varandra, ett lustigt och förbehållsamt prat:

Han Brede tänker sälja, sade fadern. — Ja, sade sonen. — Måntro vad han skall begära? — Det är inte gott att veta. — Har du inte hört något? — Nej. Jag har hört tvåhundra. — Fadern funderade en stund och sade: Vad tror du, duger den här i stenfoten? — Det kommer an på, om vi får av honom den här tjocka kanten, svarade Sivert och steg genast upp. Han gav fadern sätthammaren att hålla och tog själv till släggan. Han blev röd och varm, han reste sig i hela sin längd och lät släggan falla, reste sig åter och lät den falla, tjugo slag, tjugo tordönsskrällar. Han sparade inte verktyget och inte sig själv, det var hårt arbete han utförde, skjortan kröp upp ur byxorna och gjorde honom bar över magen, han lyfte sig för var gång på tå för att ge släggan ännu större fart. Tjugo slag.

Låt oss nu se! skrek fadern. — Sonen höll inne och frågade: Har han fått någon spricka? — De lade sig bägge ned och undersökte stenen, undersökte den tosingen, den besten, nej, han hade inte spruckit. — Jag tror jag skall försöka med bara släggan, sade fadern och steg upp. Ändå hårdare arbete, endast och allenast styrkan, släggan blev varm, stålet vek sig, penen blev slö. Hon går av skaftet, sade han om släggan och höll upp. Jag orkar heller inte mer, sade han. Å, det menade han inte, att han inte orkade mer!

Denne far, denne arbetsträl, denne oansenlige man, så full av tålamod och godhet, han unnade sonen att slå de sista slagen och klyva stenen. — Där låg den nu i två delar. Ja, du har särskild hand med det, sade fadern. Hm. Breidablik kunde nog bli bra. — Jag tror nog det, sade sonen. — När som myren blev dikad och uppgrävd. — Stugan måste ses om. — Ja, det förstås, stugan måste ses om, det bleve inte lite arbete där, men i alla fall… Hur var det, hörde du, om mor ville till kyrkan om söndag? — Ja, hon talade om det. — Jaså. Nu ska vi ha ögonen med oss överallt och få fatt på en ny brosten till den nya storstugan. Du har inte sett någon? — Nej, sade Sivert.

Så arbetade de igen.

Ett par dagar därefter tyckte de båda två, att de hade nog sten till grundvalen. Det var en fredagskväll. De satte sig ned och vilade och pratade litet igen.

Hm. Ja, vad säger du, sade fadern, ska vi tänka något på Breidablik? — Hur då? frågade sonen. Vad skulle vi med det? — Nej, jag vet inte. Där är nu skolhus, och det ligger halvvägs ner till bygden. — Ja, än se'n? frågade sonen. — Jag vet inte, vad vi skulle med det att göra, för det är just ingenting att ha. — Har du tänkt köpa det? frågade sonen. — Fadern svarade: Nää. Såframt inte han Eleseus ville ha det att arbeta på. — Han Eleseus? — Ja, jag vet inte. — Långt funderande å ömse sidor. Fadern började samla ihop verktygen och ta dem på ryggen för att gå hem. — Ja, det skulle vara det enda, sade Sivert slutligen. Du kan ju tala med honom om det. — Fadern avbröt samtalet och sade: Nej, nu ha vi inte fått tag i någon bra brosten till nystugan i dag heller.

Dagen därpå var det lördag, och då måste de vara ute i otta för att hinna fram över fjället med barnet. Jensine, pigan, skulle med, då hade de den ena gudmodern, de andra faddrarna fingo de försöka få tag i på andra sidan fjället bland Ingers anhöriga.

Inger var så fin, hon hade sytt sig en mycket klädsam kattunsklänning och hade vitt kring halsen och vitt kring handlederna. Barnet var helt och hållet vitt, med ett genomdraget, nytt, blått sidenband nedtill, men så var det ju också ett märkvärdigt barn, denna lilla flicka. Hon log och pratade redan och låg och lyssnade på när klockan slog. Fadern hade givit henne namn. Det tillkom honom, han ansåg sig böra ingripa — bara gör som jag säger! Han hade tvekat mellan namnen Jakobine och Rebecka, som båda voro något i samma stil som Isak, och till slut gick han till Inger och sade ängsligt: Hm. Vad säger du om Rebecka? — Joo, svarade Inger. — När Isak hörde det, blev han riktigt kavat och sade morskt: Ska hon heta något, så ska hon heta Rebecka, det ska jag bli man för.

Och naturligtvis skulle han följa med till kyrkan, för att bära och för ordningens skull. Rebecka skulle ha gott följe, det skulle inte fallera! Han stubbade av skägget och tog på sig röd skjorta liksom i yngre år. Det var i den värsta värmen, men han hade en fin och ny vinterkostym, och den klädde han sig i. Men för övrigt var inte Isak den, som ansåg sig skyldig att vara fin och elegant och därför tog han för denna vandringen på sig ett par stövlar, som sågo ut att vara från hedenhös.

Sivert och Leopoldine stannade kvar hemma hos kreaturen.

Så rodde de i båt över fjällsjön, och det var en stor lättnad mot förr, då de måste vandra omkring den. Men mitt på sjön, då Inger skulle ge den lilla bröstet, såg Isak något blänka i en snodd kring hennes hals — vad det nu kunde vara. I kyrkan lade han märke till, att hon hade guldringen på fingret. Å, den Inger, hon hade inte kunnat lämna den hemma.