←  Kapitel 2
Markens gröda
av Knut Hamsun
Översättare: Hugo Hultenberg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 28 ]

III.

När det led mot vintern, var Axel Ström åter ensam på Måneland, Barbro hade rest. Ja, det blev slutet.

Hennes stadsresa skulle inte ta lång tid, och det var ingen Bergensresa, men hon ville inte gå här och mista den ena tanden efter den andra och komma att se ut som en kalv i munnen. — Vad kommer det att kosta? frågade Axel. — Kan jag veta det! svarade hon. Men det skall i alla fall inte kosta dig något, jag skall förtjäna till det själv.

Hon hade förklarat, varför det var bäst att hon företog resan just nu: det var bara två kor att mjölka, till våren skulle de båda andra kalva och därtill alla getterna få killingar, vårbruket skulle komma, det skulle åter bli ett jäkt och ett fläng ända till i juni. — Gör som du vill, sade Axel.

Det skulle inte kosta honom något, ingenting alls. Men hon måste få litet pengar, bara litet grand. Hon behövde både till resan och till tandläkaren, dessutom behövde hon en jacka och en del andra saker, men det fick ju vara, om han inte ville. — Du har fått bra mycket pengar förut, sade han. — Jaså, svarade hon. Men de ha i alla fall gått åt. — Har du inte sparat ihop något?

— Sparat? Du kan ju komma och leta i min kista. Jag sparade inte ihop något i Bergen, där jag hade mycket större lön. — Jag har inga pengar åt dig, sade han. Han trodde inte mycket på, att hon skulle komma tillbaka från denna resa, och hon hade tröttat ut honom så länge med sitt konstiga lynne, att han började bli led på henne. Något nämnvärt penningebelopp lyckades hon inte heller locka ur honom nu, men han såg genom fingrarna med, att hon lade in en kolossal matsäck, och han [ 29 ]körde både henne och kistan hennes ner till byn, till postbåten.

Så var det gjort.

Det kunde väl ha gått att vara ensam på nybygget igen, han var van vid det sedan förr, men han blev mycket bunden för kreaturens skull, och när han måste vara hemifrån, stodo de och blevo vanskötta. Handelsmannen hade rått honom att ta till sig Oline över vintern, hon hade en gång varit på Sellanrå i flera år, hon var gammal nu, men rörlig och arbetsam. Ja, det skickades bud till Oline, men hon hade inte kommit, och han hade inte hört något från henne.

Medan Axel väntar, arbetar han i vedskogen och tröskar sin lilla sädesskörd och sköter kreaturen. Det var ensamt och tyst. Då och då körde Sivert på Sellanrå förbi på väg till eller från byn. På nedvägen hade han med sig ved eller skinn eller ladugårdsprodukter, men hem körde han nästan alltid med tomskjuts, det var så få varor Sellanrå gård behövde köpa.

Då och då vandrade också Brede Olsen förbi Måneland och på sista tiden oftare än förr — vad han nu kom så titt och tätt för. Det var som om han tänkte göra sig omistlig på telegraflinjen de sista veckorna och kanske få behålla platsen. Sedan Barbro reste, kom han aldrig mer inom hos Axel, utan gick bara förbi, och detta var nu litet för övermodigt av honom, eftersom han alltjämt höll till på Breidablik och inte flyttade därifrån. En dag då han tänkte gå förbi utan att ens hälsa, hejdade Axel honom och frågade, när han tänkte flytta. — Hur kom det sig, att du skildes från Barbro? frågade Brede tillbaka. — Det ena ordet gav det andra: Du skickade av henne utan ett öre på fickan, hon höll på att inte taga sig till Bergen på något vis. — Jaså, hon är i Bergen? — Ja, äntligen så kom hon dit, skriver hon, men det har hon inte dig att tacka för. — Jag skall låta avhysa dig från Breidablik med detsamma, sade Axel. — Ja, om du vill vara så vänlig, svarade den andre hånfullt. Men på [ 30 ]nyåret ska vi själva avhysa oss, sade han och gick sin väg.

Jaså, Barbro hade rest till Bergen, det hade alltså gått som Axel tänkte. Han sörjde inte över det. Sörjde? Långt därifrån. Hon var ett riktigt stycke! Men ända tills nu hade han inte alldeles uppgivit hoppet, att hon skulle komma tillbaka. Det kunde inte tusan begripa det, han hade väl i alla fall kommit att fästa sig litet för mycket vid denna människa, denna omänniska, hon skänkte honom ibland ljuva stunder, oförgätliga stunder, och det var just för att hindra henne att rymma i väg till Bergen, som han varit så knusslig mot henne med pengar vid avskedet. Nu hade hon i alla fall rymt. Det hängde ännu kvar några få klädesplagg efter henne, och en halmhatt med fågelvingar på låg kvar i ett papper på vinden, men hon kom inte efter det. Åja, kanske sörjde han litet. Som ett slags hån emot honom fortfor nu hennes tidning att komma till honom, och den skulle nog inte upphöra förrän till nyåret.

Men hur det nu var hade han annat att tänka på. Axel fick lov att visa att han var karl.

Till våren skulle han sätta upp ett skjul på norra ändan av nystugan, han fick lov att fälla timret i vinter och få bräder sågade. Axel hade ingen riktig timmerskog, men här och där stod det tjocka furor i hans utmark, han valde sådana som stodo på vägen upp till Sellanrå, så att det inte skulle bli för långt att köra dem till sågen.

En morgon ger han kreaturen riktigt mycket foder, så att de kunna stå sig till kvällen, stänger dörrarna efter sig och går ut i skogen; utom yxa och matväska tar han med sig en skovel att skotta snö med. Det är blidväder, i går var det svår snöstorm, men i dag snöar det inte. Han följer telegrafledningen hela vägen, tills han kommer fram till platsen, då kränger han av sig tröjan och börjar hugga. Allt efter som han fäller träden, kvistar han dem och gör dem till stockar, sedan lägger han toppändar och kvistar i en hög.

[ 31 ]Brede Olsen går förbi på väg uppöver, det har väl blivit något fel på linjen av stormen i går. Kanske gick Brede också utan särskilt ärende, han hade blivit så ivrig i tjänsten, hade blivit så mycket bättre. De båda männen talade inte med varandra och hälsade inte.

Axel märker mycket väl, att vädret börjat slå om, det blåser upp mer och mer, men han bara knogar på. Det är långt över middagstiden, och han har ingenting ätit. Det är då han fäller en tung fura, som i sitt fall kastar honom till marken. Hur gick det till? Olyckan var framme. En timmerfura står och gungar på roten, människan vill ha henne åt ett håll, stormen åt ett annat, människan drar det kortaste strået. Det kunde väl ändå ha gått an, om inte snön legat över den ojämna marken, Axel steg miste, steg för mycket åt sidan och kom med benet ned i en bergklyfta, körde ned det så långt det räckte och fick det tunga trädet över sig.

Nå, det kunde ju ändå ha gått an, men han hade blivit liggande alldeles på sned, oskadd till sina lemmar, så vitt han kunde känna, men snedvriden och ur stånd att arbeta sig fram under den stora tyngden. Efter en stund har han fått den ena handen fri, den andra ligger han på, han kan inte räcka yxan. Han ser sig omkring och tänker, som varje annat fångat djur skulle ha gjort, ser sig omkring och tänker och arbetar under trädet. Brede måste väl komma nedåt igen om en stund, tänker han flämtande.

I början tar han det lätt och är bara förargad över att bli hindrad av denna händelse, detta olycksaliga missöde, han är inte det minsta rädd för hälsan, än mindre för livet. Visserligen känner han, att den hand han ligger på dör bort på honom och att benet i bergklyftan blir kallt och domnar, det också, men det får han väl stå ut med. Brede kommer väl snart.

Brede kom inte.

Stormen tilltog, Axel fick snön rakt i ansiktet. Se, nu börjar det på allvar, tänker han väl och är ändå rätt sorglös, ja, det är som om han blinkade åt sig själv [ 32 ]genom snöyran, att nu måste han se upp, för nu börjar det på allvar! Efter en lång stund upphäver han ett enstaka rop. Det hörs nog in så långt i stormen, men det går uppåt linjen till Brede. Axel ligger där med alldeles fåfänga tankar: kunde han bara räcka yxan, skulle han kanske kunna hugga sig fri! Om han ändå bara kunde få upp sin hand, den låg mot något skarpt, en sten, och stenen åt sig sakta och varligt in i handen. Om bara den satans stenen velat maka sig, men ingen har ännu kunnat berätta något rörande drag om en sten.

Tiden lider, snön yr häftigt, Axel blir översnöad. Han är så hjälplös, snön lägger sig oskyldig och ovetande över hans ansikte, den smälter en stund, sedan blir ansiktet kallt, och snön smälter inte längre. Det är nu det börjar på allvar!

Då upphäver han två höga rop och lyssnar.

Nu håller hans yxa på att bli översnöad, han ser bara litet av skaftet. Där borta hänger hans matväska i ett träd, hade han nu bara räckt den, så skulle han sannerligen tagit sig en bit, ja, ett par ordentliga tuggor. Och medan han är så dristig i sina krav på livet, kan han också önska, att han hade sin tröja på sig, för det kunde bli kallt. Åter upphäver han ett skallande rop…

Där står Brede. Han har stannat, han ser bort till den ropande mannen, står bara en sekund och kastar ögonen dit som för att komma underfund med vad som är på färde. — Kan du komma och räcka mig yxan! ropar Axel helt ynkligt. — Brede ser nu åt ett annat håll, han förstår vad som hänt, och nu tittar han uppåt luften, uppåt telegraftråden och tycks vilja börja att vissla. Var han tokig! — Kom och giv mig yxan, ropar Axel ännu högre. Jag ligger under ett träd! — Brede har blivit så mycket samvetsgrannare och ivrigare i tjänsten, han ser på telegraftråden och visslar. Och märk väl, att han visslar muntert och hämndgirigt. — Jaså, du vill låta mig omkomma och inte ens ge mig yxan, ropar Axel. — Då är det som om Brede måste gå litet längre nedåt linjen och titta på telegraftråden. Han försvinner i snöyran.

[ 33 ]Jaså, jaha. Men nu vore det inte dåligt av Axel, om han själv kunde ta sig så pass lös, att han räckte yxan! Han spänner ut magen och bröstet för att lätta den oerhörda tyngd som håller honom nere, han rubbar trädet, skakar det, men vinner bara att han får mera snö över sig. Efter några fåfänga försök slutar han.

Det börjar mörkna. Brede har gått, men hur långt kan han ha kommit? Inte vidare långt. Axel ropar igen och lättar på samma gång sitt hjärta: Låter du mig rent av ligga här, din mandråpare! ropar han. Håller du inte själ och salighet kärare? Du vet, du kunde få en ko, om du räckte mig en hjälpsam hand nu, men du är en hund, Brede, och du vill, att jag skall dö, men så skall jag också anmäla dig, så sant som jag ligger här, kom det ihåg! Kan du inte komma och ge mig yxan?

Tystnad. Axel arbetar åter under trädet, lyfter det litet med magen och får det att överösa honom ännu mera med snö. Så ger han sig över och suckar, trött och sömnig blir han också, nu stå kräken hemma i fähuset och råma, och de ha inte fått vått eller torrt sedan i morse. Barbro ger dem inte längre, hon rymde, rymde med båda fingerringarna också. Det mörknar, ja visst, det blir kväll och natt. Det kunde ändå gå an, men det blir kallt, nu isas skägget, ögonen vilja även isas igen på honom. Tröjan därborta i trädet kunde också ha varit god att ha. Och är det möjligt — hans ena ben känns dött till höften? Allt står i Guds fadershand, säger han, och det är ju alldeles, som om han kunde tala gudeligt, när han vill. Det mörknar, ja visst, han kan dö utan tänd lampa! Han blir så vek och god, och för att vara ödmjuk ler han vänligt och beskedligt mot ovädret, det är Guds snö, Guds rena, vita snö! Ja, han kan ju låta bli att anmäla Brede…

Han blir mera stilla, mer och mer sömnig, ja, som förlamad av gift. Han ser så mycket vitt för ögonen, skogar och slätter, stora vingar, vita slöjor, vita segel, vitt, vitt — Vad kan det vara? Prat, han vet mycket väl, att [ 34 ]det är snö, han ligger ute i skogen. Det är ingen fantasi, att han är begravd under ett träd.

Så ropar han på måfå igen, skriar. Där nere i snön ligger hans väldiga och håriga bröst och skriar, det måste kunna höras ända till gården, till kreaturen, skriar gång på gång. Är du inte ett svin och ett odjur, ropar han efter Brede, har du betänkt var du gör, som låter mig förgås? Kan du inte komma och ge mig yxan? frågar jag. Är du ett odjur eller en människa? Men farväl med dig, eftersom det är din mening att gå ifrån mig…


Han måste ha sovit, han är så stel och livlös, men ögonen äro öppna, igengrodda av is, men öppna, han kan inte blinka med dem. Har han sovit med öppna ögon? Kanske han bara har slumrat en minut eller en timme, Gud allena vet det, men nu står Oline här. Han hör, att hon frågar: Är du vid liv i Kristi blods namn? Och sedan frågar hon, varför han ligger här, om han är rent galen? Oline står här i alla fall.

Ja, Oline har något snokande och schakalaktigt, hon visar sig när det är olycka på färde, hon har så skarpt väderkorn. Hur skulle Oline ha tagit sig fram i livet, om hon inte hade varit om sig och haft gott väderkorn? Nu hade hon alltså fått Axels bud och hade med sina sjuttio år kommit över fjället för att vara hos honom. Hon låg insnöad på Sellanrå i går under ovädret, kom till Måneland i dag, fann ingen hemma, gav kreaturen mat, var ibland ute på trapphällen och lyssnade, mjölkade kräken till kvälls, lyssnade återigen; hon förstod det inte. —

Så hör hon rop. Oline nickar: antingen är det han Axel eller avgrundens makter! I vilket fall som helst är det mödan värt att snoka litet, att finna den Allsmäktiges eviga visdom i så mycken oro i skogen — och mig gör han ingenting, för jag duger inte ens till att upplösa hans skoband. —

Här står hon.

Yxan? Oline gräver och gräver i snön och finner inte yxan, Hon vill reda sig utan yxa och försöker lyfta på [ 35 ]trädet som ligger där, men hon är som ett litet barn och kan inte mer än skaka de yttersta kvistarna. Hon letar efter yxan igen. Det är mörkt, men hon gräver med händer och fötter. Axel kan inte peka, han kan bara säga var yxan en gång låg, men där är den inte. Om det inte vore så långt till Sellanrå! säger Axel. Men nu börjar Oline leta efter sitt eget sinne, och Axel ropar till henne, att där kan den inte vara. — Nej, nej, säger Oline, jag vill nu bara se efter överallt. Och vad är detta? säger hon. — Jag tror du hitta'na? frågade Axel. — Ja, med den Allsmäktiges bistånd! svarade Oline högtravande. Men Axel är inte mycket hög; han erkänner, att han kanske inte är alldeles klar i huvudet. — Och vad skulle Axel med yxan? Han kunde inte röra sig, Oline måste ju hugga honom lös. Å, Oline hade huggit med yxa förr, hade huggit mycket ved i sina dar.

Axel kan inte gå, hans ena ben är dött till hälften, ryggen är i olag, det sticker i den ibland, så att han måste vråla, på det hela taget känner han sig bara som en kvarleva av sig själv, en bit av honom ligger där borta under trädet. Det är så besynnerligt, säger han, och jag förstår det inte. Oline förstår det och förklarar alltsammans med underbara ord, ty hon har räddat en människa från döden, och hon vet det: Den Allsmäktige har brukat henne till ett ringa redskap och inte velat sända någon härskara. Såg inte Axel hans visa råd och ledning? Och om han hade velat sända en mask som krälat i jorden, så hade han kunnat göra det. — Ja, det vet jag nog, säger Axel, men det är så konstigt med mig! — Konstigt? Han skulle vänta litet, röra sig, böja sig ned och räta upp sig igen, så där ja, litet om sänder, hans ben var domnat och dött, han skulle få tröjan på sig och bli varm. Men aldrig skulle hon glömma den Herrens ängel, som kallade henne ut på trappstegen sista gången, då hon fick höra rop från skogen. Det var som i paradisets dagar, när de blåste med basuner på Jerikos murar. —

[ 36 ]Underbart. Men under detta prat får Axel tid på sig, övar upp sina lemmar igen och lär sig att gå.

De maka sig så smått hemåt. Oline är fortfarande den räddande ängeln och stöder honom. Det går, det också. Ett stycke längre ned möta de Brede. — Vad är det? säger Brede. Är du klen? Skall jag hjälpa dig? säger han. — Axel tiger avvisande. Han har lovat Gud att inte hämnas på Brede och anmäla honom, men längre har han inte gått. Och varför skulle Brede nu gå uppåt igen? Har han sett, att Oline nu har kommit till Måneland och förstått, att hon skulle höra nödropen? — Jaså, är det du, Oline! säger Brede pratsamt. Var fann du honom? Under ett träd? Ja, är det inte förunderligt med oss människor, utbrister han. Jag var ute och såg till linjen, och så hörde jag rop. Den som vände på eviga minuten, det var jag, det. Jag ville vara till hjälp, om det behövdes. Och så var det just du, Axel! Låg du under ett träd? — Ja, det både såg och hörde du, när du gick nedåt, svarar Axel, men du gick förbi mig. — Gud vare mig syndare nådig! beskärmar sig Oline över en sådan svart ondska. — Brede förklarar sig: Ja, jag såg dig. Jag såg dig mycket väl. Men du kunde ha ropat. Varför ropade du inte? Jag såg dig alldeles tydligt, men jag trodde du låg och vilade litet. — Tig bara! säger Axel. Du ville, att jag skulle bli liggande där!

Nu förstår Oline, att Brede inte får gripa in. Det skulle förringa hennes egen oumbärlighet och göra hennes räddningsverk mindre fullständigt. Hon hindrar Brede från att hjälpa till, han får inte ens bära matväskan eller yxan. För ögonblicket är Oline så helt på Axels sida. När hon kommer till Brede någon gång längre fram och sitter där vid en kopp kaffe, kommer hon att vara på hans. — Kan du inte låta mig bära yxan och skoveln åtminstone? säger Brede. — Nej, svarar Oline i Axels ställe, han vill bära dem själv. — Brede fortfar: Du kunde ha ropat på mig. Vi ä’ väl inte så osams, att du inte kan ha mål i munnen. Ropade du? Jaså. Då skulle du ha ropat högt; du må tro, att det var en snöstorm. [ 37 ]Och dessutom kunde du ha vinkat med handen. — Jag hade ingen hand att vinka med, svarar Axel. Du såg, att jag låg som fastlåst vid marken. — Nej, det såg jag inte. Jag har väl aldrig hört så galet! Låt mig nu bära det du har? — Oline säger: Du skall låta Axel vara i fred. Han-är sjuk. —

Men nu har väl också Axels hjärna kommit i gång igen. Han har hört talas om gamla Oline förr. Han förstår, att hon kommer att bli både dyr och odräglig för framtiden, om hon skall vara alldeles ensam om att ha räddat hans liv. Han vill fördela triumfen litet. Brede får verkligen redskapen och matväskan, ja, Axel låter undfalla sig ett ord om att det lättade honom, att det gjorde gott. Men Oline vill inte finna sig i det, hon sliter i väskan och förklarar, att hon och ingen annan skall bära vad som skall bäras. Hennes sluga enfald är i strid åt alla håll, Axel står ett ögonblick utan stöd, och Brede måste faktiskt släppa väskan och stödja honom, fast han nu inte alls vacklar längre.

Men så gå de vidare på detta vis, Brede stöder den svage mannen, och Oline bär bördan. Hon bär och bär, hon är full av ilska och sprakar gnistor: hon har ryckt till sig den ringaste och grövsta delen av räddningsbragden. Vad fan skulle Brede här att göra! — Du Brede, säger hon, vad är det jag hör, ha de rent av tagit och sålt gården din? — Vem frågar du för? svarar Brede morskt. — Frågar för? Jag visste inte, att du ville ha det hemligt. — Det var skräp, Oline, du skulle ha varit här och bjudit på gården. — Jag? Du driver med en stackare! — Jaså, har du inte blivit rik? De säger, att du har ärvt skrinet efter Gammal-Sivert, hä, hä, hä. — Det gjorde inte Oline blidare att bli påmint om det felslagna arvet: Ja, han Gammal-Sivert, han unnade mig allt gott, det är visst och sant. Men när han var död, skrapade andra till sig allt vad han ägde. Du vet själv, hur det är att bli renskrapad, Brede, och vara under en annans tak. Men han Gammal-Sivert, han har nu stora salar och pauluner, och du och jag, Brede, vi gå kvar här på jorden för var [ 38 ]mans fot. — Jag frågar inte efter vad du pratar, säger Brede och vänder sig därpå till Axel: Jag är glad, att jag kom, så att jag kunde hjälpa dig hem! Går jag för fort med dig? — Nej.

Men att gräla med Oline, munhuggas med Oline? Omöjligt. Aldrig gav hon sig, och ingen kunde uppnå hennes färdighet i att blanda samman himmel och jord i en enda röra av vänlighet och elakhet, struntprat och giftighet. Nu hör hon, att det egentligen är Brede, som hjälper Axel hem! — Vad var det jag skulle säga, börjar hon: de fina herrarna, som var på Sellanrå den där gången — fick du visa dem dina stenpåsar? — Om du vill, Axel, så tar jag dig på ryggen och bär dig, säger Brede. — Nej, svarar Axel. Men du skall ha tack!

De gå och gå, och det är inte långt kvar nu. Oline förstår, att hon måste begagna tiden, om hon skall uträtta något: Det hade nu varit det bästa, om du hade räddat Axel från döden, sade hon. Och hur var det, Brede, såg du hans elände och hörde hans nödrop och gick ändå förbi? — Du skall bara hålla käften, Oline, svarar Brede.

Det skulle också ha varit det bekvämaste för henne, hon plumsade i snön och bar tungt, hon pustade. Men hon teg ingalunda. Hon tycktes ha gömt en godbit till slutet. Å, det var ett farligt ämne! Skulle hon våga sig in på det? — Hon Barbro, säger hon — hon har väl inte rymt sin väg, vet jag? — Jo, säger Brede lättsinnigt. Och så fick du vinterarbete på det. — Men nu fick Oline vind i seglen igen, hon kunde låta förstå, vilken eftersökt Oline hon var, vilken åtrådd Oline runt omkring i sin bygd: kunde hon inte ha fått komma på två andra ställen, ja, på tre för den delen? I prästgården ville de ha haft henne också. Och hon lät på samma gång förstå ännu en sak, som även Axel gärna kunde höra, det skadade inte: hon var bjuden så och så mycket för vintern och dessutom nya skor, ja, till och med foder till ett får på köpet. Men så visste hon, att här på Måneland kom hon till en särdeles hygglig man, som skulle löna henne [ 39 ]schangtilt, och därför ville hon hellre hit. Nej, det behövde inte han Brede bekymra sig för, hittills hade hennes himmelske fader öppnat dörr efter dörr för henne och bjudit henne stiga in. Och det såg ju nästan ut, som om Gud hade haft en mening med att sända henne hit till Måneland, hon hade frälsat ett människoliv i kväll.

Men nu börjar Axel bli så utmattad och hans ben så osäkra under honom. Det är märkvärdigt, han har hittills blivit duktigare att gå, allt efter som värme och liv kommit tillbaka i hans lemmar, nu kan han inte alls hålla sig uppe utan Bredes arm. Det tycktes börja, när Oline talade om sin lön, och sedan då hon åter räddade hans liv, blev det alldeles på tok. Ville han ändå när allt kom omkring förringa hennes triumf? Gud vet det, men hans hjärna hade nog kommit i gång igen. När de närma sig gården, stannar han och säger: Nej, det ser inte ut, som om jag skulle ta mig hem! — Brede tar honom utan vidare på ryggen. På det viset fortsätta de, Oline full av etter, Axel så lång han är på Bredes rygg. — Men hur var det, frågar Oline, skulle inte hon Barbro ha barn? — Barn? stönar Brede under sin börda. Det är ett mycket märkvärdigt tåg, men Axel låter bära sig, ända tills han blir nedsatt på brostenen.

Brede pustar förfärligt. — Ja, eller fick hon inget barn? frågar Oline. — Axel infaller hastigt med dessa ord till Brede: Jag förstår inte hur jag skulle bärgat mig hem i kväll, om inte du hade varit! Och han glömmer inte heller Oline: Tack skall du ha, Oline, du var den första som fann mig! Och tack ska ni nu ha bägge två!

Detta var den kväll, Axel blev räddad…


Under de följande dagarna vill Oline just inte tala om något annat än den stora tilldragelsen. Axel har fullt göra med att hålla igen. Oline kan peka på den plats hon stod på i stugan, då en Herrens ängel kallade henne ut på trappstenen för att lyssna efter nödrop. Axel har åter fått annat att tänka på och måste vara en man. [ 40 ]Han börjar sitt arbete i skogen igen, och när han slutat med att fälla, börjar han köra stockar till sågen på Sellanrå.

Ett jämnt och passande vinterarbete, så länge det räcker: stockar på uppvägen, sågade bräder på nedvägen. Men det gäller att raska på och bli färdig innan nyåret, när den stora kölden kommer och isar ned sågen. Det går riktigt bra, allting går: när det händer, att Sivert på Sellanrå just kommer med tomskjuts från byn, tar också han en stock på sin kälksläde och hjälper sin granne. Dessa båda få då en riktig pratstund och ha sällskap och trevnad av varandra.

Har du hört något nytt nere i byn? frågar Axel. — Nej, ingenting, svarar Sivert. Det skall komma en ny man hit till trakten.

En ny man — det var minsann inte ingenting, det var bara Siverts sätt att uttrycka sig. De nya männen kommo med några års mellanrum uppåt obygden och slogo sig ned. Det var nu fem nybyggen nedanför Breidablik, ovanför gick det långsammare att kolonisera, fast jorden hela vägen söderut blev mer mylla och mindre myr. Den nybyggare, som vågat sig högst upp i allmänningen, var Isak, då han började med Sellanrå. Han var den djärvaste och klokaste. Sedan kom Axel Ström efter honom. Nu hade alltså en ny man köpt. Den nye skulle ha en stor sträcka odlingsbar myr och skog nedanför Måneland — där fanns tillräckligt att ta av.

Har du hört vad sorts karl det är? frågar Axel. — Nej, svarar Sivert. Han kommer med färdiga hus, som han skall köra hit och sätta upp på ett litet nafs. — Jaså. Då har han pengar? — Måtte väl ha det. Han kommer med familj, det är hustru och tre barn. Och han har häst och kreatur också. — Ja, då har han pengar, säger Axel. Hörde du inte mer? — Nej. Han är trettiotre år. — Vad heter han? — Aron, sa’ de. Stället sitt har han kallat Storborg. — Jaså, Storborg. Jaha, det var inte litet det. — Han är ifrån kusten. De sa’, att han har hållit på med fiske. — Då får man se, om han är någon jord[ 41 ]brukare, säger Axel. Hörde du inte något mer om honom? — Nej. Han betalte kontant, när han fick lagfarten. Något annat hörde jag inte. Han lär ha förtjänat stora pengar på fiske. Nu skall han slå sig ned här och börja med handel. — Jaså, handel? — Ja, de sa’ det. — Jaså, han skall börja med handel!

Det var det allra viktigaste, och de båda grannarna skärskådade det från alla möjliga sidor, medan de körde milen fram. Det var en stor nyhet, kanske den största i hela obygdens historia, det var ett nog så givande samtalsämne: Vem skulle den nye mannen handla med? De åtta nybyggena på allmänningen? Eller väntade han också kunder från bygden? I alla händelser skulle handelsboden bli av betydelse, kanske skulle den också göra, att fler slogo sig ned däruppe, egendomarna komme möjligen att stiga i värde, det var inte gott att säga.

Vad de talade och talade om detta och aldrig tröttnade! Dessa båda män hade sina intressen och sina syften, lika viktiga som andras, ödemarken var deras värld, arbete, årstider och skörd de äventyr de upplevde. Var det inte spänning med det? Jo, minsann, det var spänning nog! Mången gång måste de sova bara med ena ögat, mången gång arbeta över måltidstimmarna. De tålde vid det, de stodo ut med det, sju timmar under en timmerfura skadade dem inte för livet, om alla lemmar voro i behåll. En värld utan synvidd och utsikt? Det kan ju så vara! Men vilken värld av utsikter var inte detta Storborg med handelsboden mitt i ödemarken!

Människorna talade om det ända till jul…

Axel hade fått ett brev, ett stort brev med lejon på, det var från staten: att han skulle hämta telegraftråd och telegraf, redskap och verktyg hos Brede Olsen och överta uppsikten över linjen från och med nyårsdagen.