←  Kapitel 1
Markens gröda
av Knut Hamsun
Översättare: Hugo Hultenberg

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 15 ]

II.

Den 3 september blev Barbro borta. Alldeles borta var hon nu inte, men hon var inte på gården.

Axel stod och snickrade av alla krafter, han strävade med att sätta in ett glasfönster och en dörr. i den nya stugan och var mycket upptagen; men då det led över middagstiden och han ännu inte hade fått matbud, gick han in i kojan. Där fanns ingen. Han sökte själv fram litet mat åt sig och såg sig omkring, medan han åt. Alla Barbros kläder hängde där, hon var bara ute någonstans. Han gick tillbaka till sitt arbete i nystugan och höll på en stund till. Sedan tittade han in i kojan igen — nej, ingen där. Hon måtte ha blivit liggande någonstädes. Han går ut och letar.

Barbro! ropar han. Nej. Han letar kring gården, går bort till några buskar långt bort på ägorna, letar länge, kanske en timme, ropar — intet svar. Han finner henne långt borta. Hon ligger på marken bland några buskar, bäcken rinner förbi strax nedanför, hon är barhuvad och barbent och dyvåt ända uppåt ryggen.

Ligger du här? säger han. Varför svarade du inte. — Jag kunde inte, viskade hon och var så hes, att hon knappt kunde tala. — Vad — har du varit i vattnet? — Ja, jag halkade. Å! — Är du sjuk? — Ja. Det är över. — Är det över? säger han. — Ja. Nu måste du hjälpa mig hem, — Var är… ? — Vad? — Var det inte ett barn? — Nej, det var dött. — Var det dött? — Ja.

Axel står där som lamslagen.

Var är det? frågar han.

Det angår dig inte, svarar hon. Hjälp mig hem. Det var dött. Jag kan gå själv, bara du håller mig litet under armen.

[ 16 ]Axel bär henne hem och sätter henne på en stol. Vattnet strömmade av henne. — Var det dött? frågar han. — Det har du ju hört, svarar hon. — Var har du det? — Skall du gå och nosa på det? Fick du tag i någon mat, när jag var borta? — Men vad skulle du nere vid bäcken? — Vad jag skulle vid bäcken? Jag skulle gå efter enris.

— Enris? — Till laggkärlen. — Där finns inga enar, säger han. — Du skall bara gå och arbeta! säger hon hest och otåligt. Vad jag skulle göra vid bäcken? Jag skulle söka mig kvastris. Har du ätit, frågar jag? — Ätit? eftersäger han. Är du mycket klen? — Ånej. — Jag tror jag måste få hit doktorn åt dig. — Du skulle bara försöka! svarar hon, stiger upp och börjar söka fram torra kläder till ombyte. Har du inte annat att kasta bort pengar på!

Axel går tillbaka till sitt arbete. Han gör inte mycken nytta, men han knackar litet och hyvlar litet, så att hon skall höra honom. Till slut passar han in fönstret och tätar det med mossa.

På kvällen har inte Barbro någon vidare matlust, men hon går och småpysslar och är ute i ladugården och mjölkar och stiger bara litet försiktigare än eljes över trösklarna. Hon gick till sängs i ladan, som hon brukade, och de två gånger Axel såg till henne på natten, sov hon lugnt. Hon hade en god natt.

Morgonen därpå var hon nästan som vanligt, bara så hes, att hon var alldeles stum, och med en långstrumpa virad kring halsen. De kunde inte tala med varandra. Dagarna gingo, och händelsen blev gammal, andra ting trädde i förgrunden. Den nya stugan skulle egentligen stå och sätta sig och bli tät och dragfri, men det var det inte tid med. Den måste göras användbar strax och det nya fähuset inredas. När det var gjort och flyttningen över, togo de upp potatisen, och när den var uppe, skuro de säden. Livet gick sin vanliga gång.

Men av många små och stora ting förstod Axel, att förhållandet blivit lösare, Barbro kände sig inte mer hemma på Måneland än en annan piga skulle ha gjort, inte [ 17 ]heller mer bunden; hans grepp om henne hade slaknat, när barnet dog. Han hade tänkt så säkert, att vänta bara, tills barnet kommer! Men barnet kom och gick. Till sist strök Barbro till och med av sig fingerringarna och bar ingen av dem. — Vad skall det betyda? frågade han. — Ja, vad skall det betyda? svarade hon och knyckte på nacken.

Men det kunde inte just betyda annat än illfundighet och svek från hennes sida.

Nu hade han funnit det lilla liket vid bäcken. Han hade inte gått och letat efter det, fast han nästan på pricken vetat, var det måste vara, utan han lät slött allting vara som det var. Slumpen ville då, att han inte skulle glömma bort det alldeles: fåglar började hålla sig över platsen, kraxande kråkor och skator, men snart därefter också ett örnpar svindlande högt uppe. Det var som om till en början bara en enda skata hade sett, att något blivit utlagt, där, och så inte hade kunnat tiga med det, alldeles som en människa, utan hade börjat prata. Då vaknade ju också Axel ur sin likgiltighet och avvaktade ett passande tillfälle att smyga sig dit bort. Han fann det under mossa och kvistar och ett par stenar, i en trasa, ett skynke. Med nyfikenhet och fasa öppnade han litet på skynket — ögonen slutna, mörkt hår, pojke, benen i kors, mer såg han inte. Skynket hade varit vått, men börjat torka, det hela såg ut som en halvt urvriden bunt tvättkläder.

Axel kunde inte låta det ligga så där öppet. I djupet av sitt hjärta var han väl också rädd för att detta kunde gå ut över honom själv och hans ställe. Han sprang hem efter spade och gjorde graven djup, men då det var så nära bäcken, att vattnet sipprade in, måste han flytta graven högre upp i backen. Härunder försvann hans fruktan för att Barbro skulle överraska honom och finna honom här. Han blev riktigt morsk och trotsig: hon kunde gärna komma, så skulle hon få vara god och svepa in liket vackert och ordentligt efter sig, antingen det nu hade varit dödfött eller ej! Han förstod mycket väl vad han [ 18 ]hade förlorat genom detta barns död, att han hade utsikt att bli utan hjälp på sitt nybygge igen, och det nu då boskapen mer än tredubblats. Ja, det var inte för mycket, att hon kom! Men Barbro — det kan nog hända, att hon fått nys om vad han höll på med — hon kom i alla händelser inte, han fick själv svepa liket så gott han kunde och flytta det till den nya graven. Överst lade han på grästorven igen som förut och dolde allt, det var nu intet annat synligt efter honom än en liten grön kulle bland buskarna.

Han mötte Barbro på gården, när han kom hem. — Var har du varit? frågade hon. — Hans bitterhet hade väl försvunnit, han svarade bara: Ingenstans. Var har du varit själv? — Men Barbro anade kanske oråd av uttrycket i hans ansikte. Hon gick in utan att säga mera. Han gick efter.

Hur kommer det sig, sade han rent ut, vad skall det betyda, att du inte längre har dina fingerringar? — Kanske fann hon det rådligast att ge efter litet. Hon skrattade och svarade: Du är så morsk, att jag måste skratta! Men vill du, att jag skall slita på ringarna i vardagslag, så skall jag göra det! Därmed tog hon fram ringarna och tog dem på sig.

Men nu såg hon väl, att hans ansikte fick ett mera belåtet uttryck, och hon frågade dristigt: Är det något annat du har emot mig? — Jag har ingenting emot dig, svarade han, och du skall bara vara som du var förut, hela tiden förut, när du först kom hit. Det är det jag menar. — Det är inte så lätt att vara likadan jämt och samt. — Han fortfor: När jag köpte stället efter far din, var det för det jag tänkte, att du hellre skulle vilja vara därnere, och då kunde vi flytta dit. Vad säger du om det? — Aj, aj, nu drog han det kortaste strået, och nu var han rädd för att mista sin kvinnfolkshjälp och bli lämnad ensam med kreaturen och hushållet igen, det förstod hon mycket väl. Ja, det har du talat om förut, svarade hon avvisande. — Ja. Men jag har inte fått något svar. — Svar? sade hon. Jag tål inte höra det mera!

[ 19 ]Axel tyckte väl han hade gått långt: han hade låtit familjen Brede bo kvar på Breidablik, och fast han hade köpt den lilla grödan, när han köpte stället, hade han bara kört in några få lass hö därnere och låtit familjen få potatisen. Det var alldeles oresonligt av Barbro att sätta sig på tvären nu, men hon hade ingen försyn, utan frågade liksom djupt förorättad: Skulle vi flytta till Breidablik och göra alla de mina husvilla?

Hörde han rätt? Han satt först med öppen mun, sedan började han smacka som om han ämnade komma med ett kraftigare svar. Men det blev ingenting av. Han frågade: Ska de inte ned till byn? — Det vet jag inte, svarade hon. Har du kanske hyrt något åt dem i byn?

Axel ville hädanefter inte gå till rätta med henne, men han kunde inte sticka under stolen med, att hon förvånade honom något, förvånade honom lite grand: Du blir mer och mer omöjlig och tvärsför, sade han, men du menar inte något med det, sade han. — Jag menar allt vad jag säger, sade hon. Och varför kunde inte folket mitt hellre ha fått komma hit, kan du säga mig det? Så kunde jag haft någon hjälp av mor. Men du tror inte, att jag har så mycket att göra att jag behöver hjälp.

I detta var naturligtvis något rätt, men också mycket orimligt: familjen Brede hade då måst bo i torvkojan, och Axel skulle varit lika illa ställd med kreaturen. Vart ville hon hän, och hade hon inte vett och förstånd! Jag skall säga dig en sak, sade han, du skall hellre få en piga till hjälp! — Till vintern, när det är mindre att göra? Nej. Jag kunde ha fått piga, när jag behövde henne.

Hon hade åter i viss mån rätt: när hon gick här med barnet och var klen, kunde pigan ha kommit! Men det var ju så, att Barbro alls inte kommit efter med arbetet; hon hade i själva verket varit lika rask och duktig som alltid. Hon hade gjort vad som skulle göras och aldrig talat om en piga. Men hon skulle haft en. — Ja, då förstår jag det inte, sade han modlöst.

Tystnad.

Barbro frågade: Vad är det jag hör? Skall du ha tele[ 20 ]grafen efter far? — Hur så? Vem har sagt det? — De prata om det. — Ja, sade Axel, det är inte omöjligt. — Jaså. — Varför frågar du det? — Jag frågar för den skull, svarade Barbro, att du har tagit hus och hem från far, och nu tar du levebrödet.

Tystnad.

Men nu ville väl inte Axel låta det gå längre: Jag skall säga dig en sak, utropade han, du är inte värd allt vad jag gör för dig och de dina!

Jaså, sade Barbro.

Nej! sade han och slog näven i bordet. Därmed reste han sig upp.

Du skall inte tro, att du skrämmer mig! pep hon med ynklig röst och flyttade sig närmare väggen.

Skrämma dig! härmade han och fnyste föraktfullt. Men nu är det allvar, och jag vill veta, hur det var med barnet. Kvävde du det?

Kvävde det?

Ja. Det hade varit i vatten.

Jaså, sade hon, du har sett det? Du har varit och — nosat på det, ämnade hon säga, men tordes inte. Han var kanske inte att leka med just nu. Du har varit och sett det?

Jag såg att det hade varit i vatten.

Ja, sade hon, det kunde du gärna se. Det föddes i vattnet. Jag kom inte upp igen, jag halkade.

Jaså, du halkade.

Ja. Och i detsamma kom barnet.

Jaså, sade han. Men du tog med dig ett skynke hemifrån, var det för att du trodde du skulle komma att halka?

Skynke? eftersade hon.

Ett stort vitt skynke, en av mina skjortor, som du hade klippt tvärs av.

Ja, sade Barbro, det tog jag med mig att bära enriset i.

Enriset?

Ja, enriset. Jag sa’ dig ju, att jag var ute efter enris.

[ 21 ]Ja, eller kvastris.

Jaja, det gör detsamma vad det var …

Men till och med efter en så häftig sammanstötning blev det gott igen mellan dem, det vill säga inte gott, men drägligt. Barbro visade sig klok och mera foglig, hon vädrade fara. Men under dylika förhållanden blev ju livet på Måneland ännu tråkigare och outhärdligare, utan förtroende, utan glädje; de gingo liksom alltid på sin vakt. Det gick bara en dag om sänder, men så länge det överhuvud gick, fick Axel vara nöjd. Han hade nu en gång fått denna flicka till sig och behövde henne och hade haft henne till sin käresta och bundit sitt liv till henne, det var ingen lätt sak att göra om sig själv och livet. Barbro kände till allt som rörde nybygget: var bunkar och kar stodo, när kor och getter skulle föda, om vinterfodret blev knappt eller rikligt, att den mjölken skulle vara till ystning och den till mat — främmande skulle inte ha reda på någonting, och en främmande stod kanske inte till att få.

Men mången gång hade Axel Ström tänkt på att byta ut Barbro mot en annan piga. Hon var ibland ett riktigt troll, och han var nästan rädd för henne. Till och med på den tiden han hade oturen att ha tur med sig hos henne, kunde han ibland vika tillbaka för hennes besynnerliga hårdhet och underliga beteende, men hon var vacker och hade sina blida stunder också och begravde honom mjukt i sin famn. Det var då, det. Nu var det slut. Nej tack! Det var inte värt att tänka på det eländet mer. Men det är inte lätt att skapa om sig själv och livet! Det är så gott vi gifter oss genast, sade Axel och ville ha det bestämt. — Genast? svarade hon. Nej, jag måste nu först till stan med mina tänder. De ha snart värkt bort allesamman.

Så var inte annat att göra än låta det gå som förut, och Barbro fick inte längre någon egentlig lön, men hon fick långt utöver lönen, och var gång hon begärde pengar och fick, tackade hon också som för gåvor. Men för övrigt förstod inte Axel vad hon använde pengarna till. [ 22 ]Vad skulle hon med pengar där i obygden? Sparade hon till något? Men vad i all världen sparade hon till och sparade hela året igenom?

Det var så mycket, som Axel inte förstod. Hade hon inte fått fästering, ja, hade hon inte fått guldring? Det hade ju också blivit gott mellan dem en lång tid efter denna sista stora gåva, men i all evighet verkade den inte, långt därifrån, och han kunde inte hålla på jämt och köpa ringar åt henne. Kort och gott: ville inte Barbro ha honom? Kvinnfolk voro ju konstiga! Stod en man med boskap och gott nybygge till reds åt henne på annat håll? Axel kunde ibland gå så långt, att han slog handen i bordet åt kvinnfolks dumheter och nycker.

Det var så besynnerligt, ingenting annat tycktes leka Barbro i hågen än stadslivet i Bergen. Gott. Men varför hade hon då rest hit upp till norden igen? Ett telegram från fadern skulle inte i och för sig ha flyttat henne en tum, hon måste ha haft något annat skäl. Här gick hon nu missnöjd från morgon till kväll, år efter år. Alla dessa kärl av trä och inte av bleck och järn, trebenta grytor i stället för kastruller, den eviga mjölkningen i stället för en promenad till mejeriet, grova bondskor, gulsåpa, hösäck under huvudet, aldrig mässingsmusik, aldrig några människor. Här gick hon…

De trätte ofta efter den stora sammanstötningen, ja, ganska ofta. Ska vi tiga om det eller ska vi tala om det? sade Barbro. Och du minns inte mycket, vad du har gjort far, sade hon. — Axel frågade: Nåå, vad har jag gjort? — Det vet du väl själv, svarade hon. Men förresten så blir nog inte du telegrafuppsyningsman. — Jaså. — Nej, det tror jag inte, förrän jag ser det. — Du menar, jag har inte huvud till det? — Det är bra för dig, om du har huvud, men inte läser du och inte skriver du, och aldrig tar du i tidningen. — Jag kan både läsa och skriva, så mycket jag behöver, sade han, men aldrig har jag hört nå'n värre käft än din. — Där har du den först som sist, sade hon och kastade silverringen på bordet. — Nå, än den andra? frågade han om en stund. — Ja, om du vill ta [ 23 ]igen dina ringar, så skall du få dem, sade hon och strävade med att få av sig guldringen. — Det kan ingen stå ut med ditt lynne, förklarade han och gick ut.

Och naturligtvis hade hon snart båda ringarna på sig igen.

Det sårade henne heller inte i längden, att han misstänkte henne för att ha tagit livet av barnet. Tvärtom. Hon fnyste och var övermodig. Inte så att hon tillstod något, men hon sade: Nå, om jag hade kvävt det då? Du bor här uppe i obygden och vet inte om någonting på andra håll! — Då de en gång avhandlade denna fråga, tycktes hon vilja få honom att förstå, att han tog det alltför allvarligt; själv lade hon inte mera vikt vid ett barnamord än det förtjänade. Hon visste två flickor i Bergen, som hade tagit livet av sina barn, men den ena hade fått några månaders fängelse för att hon hade varit dum och inte gjort av med det, utan lagt ut det för att frysa ihjäl, men den andra flickan hade blivit frikänd. Nej, lagen är inte så omänskligt sträng nu som förr, sade Barbro. Och dessutom blir det inte alltid känt, sade hon. En av flickorna, som tjänade på hotell i Bergen, hade gjort av med två barn, hon var från Kristiania och gick både med hatt och plym. För det sista barnet fick hon tre månader, men det första visste ingen om, berättade Barbro.

Axel hörde på och blev mer och mer rädd för henne. Han försökte förstå, sökte skönja något i detta mörker, men hon hade i själva verket rätt: han tog det på sitt sätt för allvarligt. Hon var i allt sitt banala sedefördärv inte värd en allvarlig tanke. Ett barnamord var ju för henne inte något så oerhört, det var bara all den moraliska smuts och lösaktighet, som kunde väntas av en piga. Det visade sig också under den följande tiden: inte en timmes eftertanke; hon var helt naturligt densamma som förut, oföränderligt full av betydelselöst prat, full av piga. Jag måste bort med mina tänder, sade hon, och så skulle jag haft mig en jacka. En ”jacka” var ett slags kort [ 24 ]kappa, som räckte bara strax nedanför livet, den hade varit på modet i några år, Barbro ville ha en jacka.

När hon tog det hela så naturligt, vad annat hade då Axel att göra än slå sig till ro? Han hade heller inte alltid så säkra misstankar mot henne, och själv erkände hon ju ingenting, tvärtom, hon hade gång på gång förnekat all skuld, utan harm, utan hårdnackenhet, men så rasande självklart — som en piga nekar till att ha slagit sönder ett fat, till och med om hon har gjort det. Det gick ett par veckor, sedan blev det likväl för mycket för Axel. Han stannade en dag mitt på golvet i sin stuga, och det gick upp något för honom: Men Herre Gud, alla hade ju sett hennes tillstånd, att hon var stor och gick med barn, men nu var hon smal och tunn igen, och var var barnet? Tänk, om alla människor kom och sökte? De skulle en dag begära förklaring. När det alltså inte var något på tok med det, hade det varit mycket rättare att få liket begravt på kyrkogården. Då hade det varit borta från buskarna, borta från Måneland —

Nej. Jag hade bara fått förargelse, sade Barbro. De skulle ha öppnat liket, och det hade blivit förhör. Det hade jag inte lust till.

Bara det inte blir värre sedan, sade han.

Barbro svarade lugnt: Vad går du och grubblar för? Låt det ligga i buskarna! Ja, hon lög och frågade: Tror du det kommer efter dig? Du skall bara tiga och inte gå och prata om det.

Jaha.

Har jag kvävt barnet kanske? Det kvävde sig själv i vattnet, när jag föll. Det är ju otroligt vad du kan hitta på! Och förresten så blir det aldrig bekant, sade hon.

Det blev bekant i alla fall med Inger på Sellanrå, har jag hört, invände Axel.

Barbro funderade: Det gör detsamma, sade hon. Lagen är ändrad nu. Om du läste tidningen, finge du se. Det är så många, som få barn och ta livet av dem, och ingen gör dem något vidare för det! — Barbro rent av lägger ut det för honom, hon ser tingen i stort. Hon hade [ 25 ]inte för inte varit ute i världen och hört och sett och lärt mycket, nu satt hon här och var klokare än han. Hon hade tre huvudargument, som hon jämt och samt kom med: För det första hade hon inte gjort det. För det andra var det inte så farligt, om hon hade gjort det. Men för det tredje skulle det inte komma i dagen.

Jag tycker allting kommer i dagen, invände han.

Nej då, långt därifrån! svarade hon. Och om det nu var för att förbluffa honom eller ingiva honom mod, eller om det till och med var av fåfänga, av skryt — hon lät i detta ögonblick en mina springa: Jag har själv gjort något, som inte har kommit i dagen.

Du? sade han misstroget. Vad har du gjort?

Vad jag har gjort? Jag har mördat!

Kanske hade hon inte tänkt gå så långt, men nu måste hon fortsätta, han satt ju där och stirrade på henne. Å, det var inte stor och okuvlig fräckhet bara, det var skryt och bravad, hon ville vara överlägsen och ligga över i pratet: Tror du mig inte? utropade hon. Kan du minnas det där barnliket på Stadthavet? Det hade jag kastat dit!

Vad? sade han.

Barnliket den där gången. Du minns ingenting. Vi läste om det i bladet.

Efter en stund utbrast han: Du är ju rent från förståndet!

Men hans förvirring gav henne väl blodad tand, ett slags sällsam kraft, så att hon kunde berätta enskildheter. Jag hade det med mig i min kista — ja, det var dött, jag gjorde det med detsamma det föddes. Och när vi kom på Stadthavet, så kastade jag ut det.

Han satt mörk och tyst, men hon fortfor ändå att tala: Det var nu länge sedan, flera år sedan, det var, när hon kom resande till Måneland. Så han kunde se, att inte allt kom i dagen, långt därifrån. Vad trodde han väl det skulle bli, om allt kom i dagen, som alla människor gjorde! Än allt det som gift folk i städerna gjorde! De tog livet av barnen, innan de föddes, det var doktorer till det. De ville inte ha mer än ett barn eller på [ 26 ]sin höjd två, och så öppnade doktorn litet grand på moderlivet. Så Axel kunde ju förstå, att detta inte var något så märkvärdigt ute i världen.

Axel frågade: Nå, då har du väl gjort av med det sista barnet också?

Nej! svarade hon ytterst likgiltigt, för det behövde jag inte, sade hon. Men hon kom ännu en gång tillbaka till att det inte skulle ha varit så farligt. Hon tycktes van att se frågan i ögonen, därför hade hon blivit så likgiltig. Första gången var det kanske i alla fall litet kusligt, en liten smula motbjudande för henne att ta livet av ett barn. Men andra gången? Hon kunde tänka på dådet med ett slags historisk känsla: det var gjort, och det göres.

Axel kom ut ur stugan, tung i huvudet. Han grubblade inte så mycket på att Barbro hade mördat sitt första barn, det hade han inte med att göra. Och att hon överhuvud haft detta barn var inte så mycket att säga om, någon oskuld var hon inte, och det hade hon inte givit sig ut för, tvärtom, hon hade inte dolt sin förfarenhet, utan lärt honom mången underlig lek. Gott. Men det sista barnet ville han inte ha mist, en liten gosse, en vit kropp inhöljd i ett skynke. Var hon saker till detta barns död, så hade hon förorättat honom, förorättat Axel, slitit ett band, som var värdefullt för honom och som han inte mer kunde få igen. Men det kunde ju hända, att han gjorde henne orätt: att hon hade halkat i bäcken och inte kommit upp igen. Fast skynket var ju där, den avklippta skjortan, som hon hade tagit med sig. —

Men timmarna gingo nu också, det blev merafton och det blev kväll. Och när Axel hade gått till sängs och stirrat länge nog in i mörkret, somnade han och sov till på morgonen. Så kom en ny dag, och efter den dagen kommo andra dagar.

Barbro var fortfarande densamma. Hon hade reda på så mycket utifrån världen och behandlade med likgiltighet sådana småsaker, som tedde sig som faror och hemskheter i obygden. Det var på sätt och vis trösterikt, hon var klok för dem bägge, bekymmerslös för dem [ 27 ]bägge. Förresten gick hon heller inte omkring som en farlig människa. Barbro ett vidunder? Inte det minsta. Hon var däremot en vacker flicka, blåögd, litet uppnäst, och arbetet gick undan för henne. Hon gick jämt och samt och var utled på nybygget och laggkärlen, som krävde så mycken skurning, och kanske utled på hela Axel och den fördömt undangömda tillvaro hon förde, men hon avlivade intet av djuren och stod aldrig med lyft kniv över honom själv om natten.

Bara en gång till hände det sig så, att de kommo att tala om barnliket i skogen. Han menade åter, att det borde varit begravt på kyrkogården och jordfäst, men hon vidhöll då som förut, att hennes sätt varit väl så bra. Varpå hon sade något, som visade, att även hon resonerade, ja, var ganska slug, tänkte längre än stugknuten, tänkte med en liten ynklig negerhjärna: Och i fall det kommer i dagen, så skall jag tala med länsman, jag har tjänat hos honom; fru Heyerdahl hjälper mig nog. Det är inte alla, som ha det så väl ställt, och ändå bli de frikända. Och dessutom står far väl hos de stora och är länsmansbiträde och allting.

Axel skakade bara på huvudet.

Du tvivlar?

Vad tror du far din kan uträtta?

Det vet inte du! utropade hon förargad. Såvida inte du alldeles bringar honom på kneken, när du tar gården och levebrödet ifrån honom.

Hon hade visst en sorts föreställning om att faderns anseende sjunkit på senare tiden och att detta kunde bli till skada för henne själv. Vad skulle Axel svara härtill? Han var en fridens man och en arbetets man.