Markens gröda/Kap 28

←  Kapitel 8

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 9

Kapitel 10  →

IX.

Det hände något mycket oväntat och mycket betydelsefullt på vårsidan: gruvdriften skulle åter upptagas i fjället, Geissler hade sålt sin rätt. Hade det otroliga hänt? Å, Geissler var en outgrundlig herre, han kunde handla eller låta bli, skaka på huvudet — nej — eller nicka ett ja Han kunde få en hel bygd att le igen.

Så hade väl samvetet slagit honom, han ville inte längre straffa sitt gamla länsmansdistrikt med hemmamalet korn till gröten och med penningebrist? Eller hade han fått sin fjärdedels miljon? Eller kanhända var det så, att Geissler själv började behöva pengar och måste låta fjället gå för vad han kunde få? Tjugofem eller femtio tusen är ju också pengar. Det sades förresten, att det var hans äldste son, som avslutat köpet å faderns vägnar.

Men driften blev i alla fall återupptagen, samma ingenjör kom igen med en hop folk, och samma arbete började åter. Samma arbete, ja, men på ett helt annat sätt än förr, ett bakvänt sätt.

Det tycktes väl, att allt skulle gå som en dans: svenskarna kommo med folk och dynamit och pengar, vad var då i vägen? Och till och med Aronsen kom igen, handelsman Aronsen, som nödvändigt ville köpa igen Storborg. — Nej, sade Eleseus, jag säljer inte. — I säljer väl, om I får bra betalt? — Nej.

Nej, det ville inte Eleseus, han ville inte sälja Storborg. Saken var den, att ställningen som handelsman i obygden inte längre föreföll honom så dålig. Han hade en fin veranda med kulörta glasrutor, han hade en bokhållare att göra arbetet åt sig. Själv kunde han ligga på resor. Å, att resa i första klass med fint folk! Om han ändå en gång kunde komma över till Amerika, det hade han ofta tänkt på. Bara dessa affärsresor till städerna söderut för att knyta förbindelser var något han kunde leva på länge för var gång. Inte så, att han slog på stort och reste med egen ångbåt och firade orgier. Han och orgier! Han var verkligen märkvärdig, aldrig brydde han sig om flickor mera, han hade övergivit dem, förlorat intresset för dem. Men naturligtvis var han markgrevens son och reste i första klass och köpte mycket varor. Själv kom han ju hem från sina utflykter litet finare och större för var gång. Sist kom han hem med galoscher på fötterna. Går du med två par skor? sade de till honom. — Ja, jag har frost i fötterna, sade Eleseus. Och då tyckte de det var synd om honom.

Lyckliga dagar, herreliv och ledighet! Nej, han ville inte sälja Storborg. Skulle han tillbaka till den lilla staden igen och stå i den lilla diversehandeln igen och inte ha någon bokhållare under sig! Förresten tänkte han hädanefter driva upp rörelsen på Storborg riktigt. Svenskarna hade kommit tillbaka och skulle översvämma trakten med pengar, han vore en dumbom om han sålde. Aronsen måste var gång gå sin väg med avslag, mer och mer häpen över sin dumhet att ha lämnat trakten.

Men Aronsen kunde ha gjort sig måttliga förebråelser, och likaledes kunde Eleseus ha modererat sina stora förväntningar. Men framför allt borde folket i byn gjort sig mindre förhoppningar och inte gått och smålett och gnuggat händerna, som änglar göra, för att de äro saliga, det skulle folket i byn långt ifrån ha gjort, ty nu blev missräkningen stor. Kunde man tro det: gruvarbetet började mycket riktigt igen, men på motsatt ända av fjället, två mil bort, på södersidan av Geisslers fjäll, långt inne i ett annat byalag, som inte alls angick en. Därifrån skulle sedan arbetet långsamt dra sig norrut till det första kopparberget, till Isaks kopparberg, och bli till välsignelse för trakten och byn. Det skulle väl i bästa fall ta många år, ta människoåldrar.

Det kom som det värsta dynamitskott, med sanslöshet och lock för öronen. Bygdens folk försänktes i sorg. Några skyllde på Geissler, att den satans Geissler åter hade spelat dem ett spratt, andra samlade sig till ett möte och utsände en ny deputation av betrodda män, denna gång till gruvbolaget, till ingenjören. Det ledde inte till något resultat. Ingenjören förklarade, att han måste börja arbetet på södra sidan, för att det var nära havet, det behövdes ingen linbana, det blev nästan ingen transport. Nej, arbetet måste börja på södra sidan. Och därmed punkt.

Då reste Aronsen ögonblickligen över till det nya arbetsfältet, det nya guldfältet. Han ville till och med ta bokhållare Andresen med sig: Vad skall du gå här i ödemarken för, sade han. Det är mycket bättre, att du följer med mig! — Men bokhållare Andresen ville inte lämna trakten, det var obegripligt, men det var som om något band honom till obygden, han tycktes trivas där, han var fastväxt där. Det måtte vara Andresen, som hade förändrat sig, obygden var det inte. Här voro människor och förhållanden alldeles som förr: gruvdriften hade dragit sig bort från dessa trakter, men ingen vildmarksbo hade tappat huvudet för det, de hade jordbruket, de hade sin gröda och sina kreatur. De hade inte så mycket pengar, nej, men de hade alla livets förnödenheter, absolut alla. Det gjorde inte ens Eleseus förtvivlad, att penningefloden gick honom förbi. Det värsta var ju, att han i sitt första rus hade köpt in en mängd osäljbara varor, men de fingo väl ligga där tills vidare: de prydde upp och voro en heder för hans bod.

Vildmarksbon tappade inte huvudet. Han fann inte luften olämplig för sig, han hade publik nog för sina nya kläder, han saknade inte diamanter, vin kände han från bröllopet i Kana. Vildmarksbon gjorde sig inte bekymmer för de härligheter han inte fick: konst, tidningar, lyx, politik, allt detta var värt just vad människorna ville betala för det, inte mer. Markens gröda däremot, den måste skaffas till vilket pris som helst, den var alltings upphov, den enda källan. Vildmarksbons liv var tomt och dystert? O nej, minst av allt! Han hade sina högre makter, sina drömmar, sina förälskelser, sin rika övertro. Sivert går en kväll upp utefter bäcken och stannar plötsligt: nere på vattnet ligga två gräsänder, hane och hona. De ha upptäckt honom, de ha sett människan och blivit ängsliga, den ena av dem säger något, ett kort ljud, en melodi i tre toner, den andra svarar likadant. I detsamma lyfta de, snurra som två små hjul ett stenkast uppåt bäcken och slå sig åter ned. Då säger den ena något igen, och den andra svarar. Det är samma språk som första gången, men så frälsat, att det är en liten salighet: det är stämt två oktaver högre! Sivert står och ser på fåglarna, ser förbi dem och långt in i drömmen. Ett ljud hade dragit fram genom honom, en ljuvhet, han stod där med en spröd och fin hågkomst av något vilt och skönt, något tidigare upplevat, men utplånat. Han går hem under tystnad, talar inte om det, skvallrar inte om det, det var olikt jordiska ord. Det var Sivert på Sellanrå, han gick ung och vardaglig ut en kväll och upplevde detta.

Det var inte hans enda äventyr, han hade andra. Men han hade också det äventyret, att Jensine lämnade Sellanrå. Det ställde till mycken oreda i Siverts själsliv.

Jo, det slutade med, att hon reste, hon ville det själv. Ånej, Jensine var inte den första bästa, det skulle ingen säga! Sivert hade en gång bjudit till att vilja köra hem henne igen. Vid det tillfället hade hon tyvärr gråtit. Sedermera ångrade hon sina tårar och visste, att hon ångrade dem. Hon sade upp sig. Rejält skulle det vara.

Och intet kunde komma Inger på Sellanrå mera till pass än att hon flyttade. Inger hade börjat bli missnöjd med sin piga. Märkvärdigt var det: hon hade ingenting att anmärka på henne, men det tycktes vara svårt för henne att se henne, att tåla henne på gården. Det hängde väl samman med Ingers sinnesförfattning: hon hade varit tungsint och religiös hela vintern och kom inte över det. Vill du flytta? Nåja, sade Inger. — Det var en välgärning, en uppfyllelse av nattliga böner. Det var nu i alla fall två vuxna kvinnfolk på gården, vad skulle då denna kärnfriska och giftasvuxna Jensine här att göra? Inger såg med ovilja på denna giftasvuxenhet och tänkte väl som så: precis som jag själv var en gång i världen!

Hennes stora religiositet gick inte över. Hon var inte så syndig av sig, hon hade smakat, hade läppjat, hon ville inte fortfara med detta ända till ålderdomen, det kunde inte komma i frågan, Inger avvisade denna tanke med fasa. Gruvdriften och alla arbetarna voro borta — o Gud, intet kunde vara bättre! Dygden var inte bara möjlig, den var nödvändig, ett nödvändigt gott, ett mål. Men världen var galen. Se, nu gick Leopoldine här, lilla Leopoldine, ett frö, ett litet barn, hon gick här smäckfull av sundhet och synd. Fick hon en arm om livet, så ville hon segna ned. Fy! Hon hade börjat få finnar i ansiktet, det tydde redan på hetsighet i blodet — å, modern mindes det, då började hetsigheten i blodet. Modern dömde inte sin dotter för dessa finnar i ansiktet, men hon ville ha slut på dem, Leopoldine fick sluta med dem. Vad kom också denne bokhållare Andresen upp till Sellanrå för om söndagarna och satt och pratade om jordbruk med Isak. Inbillade sig de båda manfolken, att Leopoldine ingenting förstod? Å, ungdomen var galen förr i tiden, för trettio, fyrtio år sedan, men nu var den värre.

Det må nu så vara med det, sade Isak, då de talade därom; men nu är våren här, och Jensine har flyttat, och vem ska vi få till sommararbetet? — Hon Leopoldine och jag ska räfsa, sade Inger. Ja, jag skall hellre räfsa natt och dag, sade hon upprörd och gråtfärdig. — Isak förstod inte detta häftiga utbrott, men han hade sina egna tankar, därför gick han bort i skogsbrynet med hacka och spett och började arbeta med en sten. Nej, sannerligen, Isak förstod inte, att pigan Jensine flyttade. Det var en duktig flicka. Han förstod på det hela taget bara det mest påtagliga, arbetet, lovliga och naturliga gärningar. Han var sund och kraftig i överkroppen, ingen var mindre astral, han åt som en karl och hade gott av det, därför kom han mycket sällan ur jämnvikt.

Det var nu den här stenen. Det var många andra stenar, men här var nu en att börja med. Isak förutser den dag, då han måste bygga en liten stuga här, ett litet hem för sig och Inger, han vill passa på och röja litet på tomten, medan Sivert är nere på Storborg, eljes måste han bara ge sonen förklaringar, och det vill han undvika. Naturligtvis kommer den dag, då Sivert behöver alla husen på gården för egen räkning, och då måste föräldrarna ha en stuga. I själva verket blev det ju aldrig slut med byggandet på Sellanrå. Det stora höloftet ovanpå stenladugården var heller inte rest ännu. Men bjälkar och bräder lågo färdiga.

Nu var det den här stenen. Den såg inte vidare stor ut ovan jord, men den rörde sig inte för slag, så att det måtte väl i alla fall vara en bjässe. Isak grävde omkring den och försökte med spettet. Den rörde sig inte. Han grävde mera och försökte igen — nej. Så måste Isak hem efter spade för att få undan jorden. Han grävde igen och försökte. Nej. Det var mig en krabat! tänkte väl Isak i sin tålmodighet om stenen. Han grävde nu en god stund, stenen blev bara större och större nere i jorden, och han fick intet riktigt tag i den. Det skulle ju vara förargligt, om han blev tvungen att spränga den. Då skulle slagen på borren höras och ditkalla alla i huset. Han grävde. Han måste gå efter en lång stång och försöka med den. Nej. Han grävde igen. Isak började nog bli litet förargad på stenen, han rynkade ögonbrynen och såg på den, som om han just hade kommit för att hurra upp litet med stenarna här och särskilt den här stenen var litet dum. Han kritiserade den. Den var så rund och idiotisk, den var omöjlig att få något tag i, ja, det var inte utan att han tyckte den var galet skapad. Spränga den? Det var inte tal om att kosta krut på den. Och skulle han slå den ur hågen, skulle han visa någon fruktan för att stenen skulle få övertaget?

Han grävde. Han strävade väldigt, det gjorde han, men inte hyste han någon fruktan. Slutligen körde han ned ändan av stången och försökte — stenen rörde sig inte. Från yrkesmässig synpunkt var det ingenting att anmärka på hans tag, men det verkade inte. Vad var detta? Hade han inte brutit upp stenar förr? Hade han blivit gammal? Konstigt, hä, hä, löjligt! Han hade i själva verket för inte länge sedan märkt tecken till avtagande styrka, det vill säga, han hade inte märkt något och inte brytt sig om något, det var inbillning. Och nu går han löst på stenen igen, fullt besluten att ta den.

Å, det var ingalunda småsaker, när Isak hängde sig på en stång och gjorde sig tung. Nu ligger han där och pressar och pressar, cyklopisk och övernaturlig, med en överkropp, som tycktes räcka till knäna. Det var en viss pomp och värdighet över honom, hans ekvator var otrolig.

Men stenen rörde sig inte.

Det var ingen annan råd, han fick gräva mera. Spränga stenen? Tyst! Nej, han fick gräva mera. Han blev mycket ivrig, stenen skulle opp! Det kunde inte sägas vara något perverst i detta från Isaks sida, det var gammal markbrytarekärlek, men alldeles utan ömhet. Det såg narraktigt ut: först liksom stormade han fram mot stenen från alla håll, innan han slog ned på den, sedan grävde han omkring den och famlade på den och öste upp jorden med bara händerna, det gjorde han. Men intet av detta var smekning. Han var varm, men varm av knoget.

Om han nu skulle försöka med stången igen? Han stack ned den, där han kunde få bäst tag — nej. Det var då en märkvärdig trotsighet och envishet hos en sten! Men det såg ut, som det skulle gå i alla fall, Isak försökte om igen och började hoppas, markbrytaren hade en känsla av att stenen inte längre var oövervinnelig. Så gled stången och kastade Isak till marken. Fan! sade han. Det halkade över hans läppar. Hans mössa hade fått en törn och åkt till sidan, han såg rövaraktig ut, såg spansk ut. Så spottade han.

Där kommer Inger. — Nej, nu måste du komma och få dig mat, Isak! säger hon mycket vänligt och snällt. — Ja, svarar han. Men han vill inte ha henne närmare och vill inte ha något prat. Å, den Inger, hon förstod ingenting. Hon kom. Vad har du funderat ut? frågar hon för att smickra honom med att han nästan dagligen tänkte ut något storartat. — Men Isak är så morsk, så förfärligt morsk. Han svarar: Jag vet inte det! — Och Inger å sin sida så enfaldig, uff, hon frågar och pratar mera med honom och går inte. — Efter du har sett det, säger han, så vill jag ha opp den här stenen! — Jaså, du vill ha opp honom? — Ja. — Jag kan väl inte hjälpa dig? frågar hon. Isak skakar på huvudet. Men det var i alla fall ett vackert drag av Inger att vilja hjälpa honom, och han kunde inte längre bita henne ifrån sig: Ifall du kan vänta litet! sade han och sprang hem efter slägga och sätthammare.

Kunde han få stenen litet ojämn genom att slå av den en flisa på det rätta stället, skulle han få bättre tag med stången. Inger håller sätthammaren, och Isak slår. Jo, det lyckas. En flisa lossnar. — Ja, nu ska du ha tack för hjälpen, säger Isak. Och du skall inte vänta mig in att äta så snart, för jag vill ha opp den här stenen!

Men Inger går inte. Och i själva verket tycker Isak bra om, att hon står och ser på honom under arbetet, det har han tyckt om ända sedan han var ung. Och se, han får ett präktigt tag med stången och hänger sig på — stenen rör sig! — Han rör sig! säger Inger. — Du pratar! säger Isak. — Pratar! Han rör sig!

Så långt hade han kommit. Den lättade litet på sig. För tusan, han hade vunnit stenen för saken, det blev samarbete mellan dem. Isak hänger och gungar på stången, och stenen rör sig, men heller inte mer. Han håller på en stund till, det blir ingenting av. Han förstår plötsligt, att det inte bara är en fråga om kroppstyngd från hans sida. Han har inte längre samma krafter som fört, det är saken det, han har mist den sega schwungen i kroppen. Tyngd? Det var ingen sak att lägga sig på och bryta med den tjocka stången. Han hade blivit klenare, det hade han, så såg det ut. Detta fyller den tålmodige mannen med bitterhet. Om ändå inte Inger stått och sett på!

Plötsligt slår han stången ur hågen och griper släggan Det var sinnet, som rann på honom, han är betänkt på att gå våldsamt tillväga. Han har alltjämt mössan på ena örat och ser ut som en rövare. Nu vandrar han väldig och hotande runt stenen, för att liksom ställa sig själv i den rätta belysningen till den. Å, han tycks vilja lämna kvar denna sten som en ruin emot förr. Varför skulle han inte göra det? En sten, som han hatar till döden, är det bara en formalitet att krossa. Och om stenen gjorde motstånd, om den inte lät krossa sig? Den skulle få se vem som blev den överlevande av dem!

Men så säger Inger litet ängsligt igen, ty hon förstår väl, vad som rör sig hos mannen, hon säger: Än om vi bägge två hänger oss på timmerstocken? Och med timmerstocken menade hon brytstången. — Nej! utropade Isak rasande. Men efter ett ögonblicks fundering säger han: Ja, ja, efter som du är här ändå. Men jag förstår inte, varför du inte går hem. Låt oss försöka.

Och så få de stenen på kant. Det lyckas. Puh! säger Isak.

Men nu uppenbarar sig för deras ögon något oväntat: undersidan av stenen är flat, väldigt stor, vackert skuren, jämn, slät som ett golv. Stenen är bara ena hälften av en sten, den andra hälften finns väl någonstädes i närheten. Isak kände väl till, att två hälfter av samma sten kunde ha olika läge i jorden, det var väl tjälen, som på tid och längd avlägsnat dem från varandra. Men hela fyndet förvånar och gläder honom. Det är en gagnsten av bästa slag, en trapphäll. En större penningesumma skulle långt ifrån ha fyllt vildmarksbons hjärta med så mycken tillfredsställelse. En fin brosten! säger han stolt. — Inger utbrister på god tro: Jag förstår inte, hur du kunde veta det! — Hm, sade Isak, trodde du jag grävde här i jorden för ingenting.

De gå hem tillsammans. Isak narrar sig till en oförtjänt beundran, den smakar inte mycket olika den förtjänta. Han förklarar, att han varit på jakt efter en bra trappsten hela tiden, nu hade han funnit den, Hädanefter var det heller ingenting misstänkt med hans arbete på tomten. Han kunde rota så mycket han ville där under förevändning att leta efter den andra hälften av trapphällen. När Sivert kom hem, fick han till och med honom att hjälpa till.

Men när det var så fatt, att han inte längre kunde gå ut ensam och bryta upp en sten ur marken, så hade mycket förändrat sig, det såg farligt ut, det brådskade med tomten. Ålderdomen hade hunnit upp Isak, han började mogna för undantagsstugan. Den triumf han hade tillvällat sig, då han fann trappstenen, förflyktigades för honom under dagarnas lopp, den var oäkta och ovaraktig. Isak började luta när han gick.

Var det inte så, att han en gång i sitt liv kunde bli uppmärksam och klarvaken, när någon sade sten till honom och sade dike till honom? Det var inte länge sedan, bara några år. Och då fick ju den som såg snett på en torrlagd myr helst akta sig för honom. Nu började han småningom ta allt sådant med mera ro. Hå hå, ja ja! Ingenting var som förr. Hela vildmarken var förändrad, denna breda telegrafvägen genom skogen fanns inte förr, bergen uppe vid sjön voro inte skjutna sönder och samman förr. Och människorna? Sade de: Guds fred! när de kommo och: Frid! när de gingo? De nickade bara, och inte ens nickade.

Men så var det ju heller intet Sellanrå förr, det var bara en torvkoja. Men vad var det nu? Och så var det heller ingen markgreve förr.

Ja, men vad var markgreven nu! Bara en sorgmodig och vissnad man. Vad tjänade det till att äta och ha goda tarmar, när det inte längre blev krafter av det! Det var Sivert, som hade krafterna nu, och Gud ske lov för att Sivert hade dem! Men tänk, om också Isak själv haft dem! Vad skulle det vara bra för, att hans hjul började sakta av? Han hade verkat som en karl, hans rygg hade burit lastdjurets bördor, hädanefter skulle han visa uthållighet i att vila den på en spiselbänk.

Isak är missnöjd, Isak är tungsint.

Här ligger nu en gammal sydväst och multnar på marken. Det är stormen, som fört den hit till skogsbrynet, eller kanske var det pojkarna en gång när de voro små. Den ligger här år efter år och multnar mer och mer, men det var en gång en ny sydväst, som var alldeles gul. Isak minns, när han kom hem med den från handelsmannen och Inger sade, att det var en vacker sydväst. Ett par år därefter gick han till målaren nere i byn och lät måla sydvästen svart och blank och målade skärmen grön. När han kom hem nu, tyckte Inger sydvästen var vackrare än någonsin. Inger tyckte alltid det var bra alltsammans. Å, det var en härlig tid, han högg famnved, och Inger såg på, det var hans bästa tid. Och när mars och april kommo, blevo han och Inger galna efter varandra, alldeles som fåglar och djur i skogen, och när maj kom, sådde han säden och satte potatisen och hade det bra dygnet om. Det var arbete och sömn, kärlek och drömmeri, han var som den förste stortjuren, och den var ett vidunder, stor och blank som en kung, när han kom. Men det är inte sådan maj längre nu om åren. Finns inte!

Under några dagar var Isak mycket nedtryckt. Det var mörka dagar. Han kände varken lust eller kraft hos sig att börja på med höloftet, det fick bli Siverts en gång; nu gällde det undantagsstugan. I längden kunde han inte dölja för Sivert, att det var en tomt han bröt här i skogsbrynet, och en dag uppenbarade han det: Där är god sten, ifall vi skulle bygga något, sade han. Och där är en god sten till, sade han. — Sivert förändrade inte en min, men svarade: Riktiga syllstenar! — Ja, vad tror du, säger fadern. Vi ha rotat så länge nu här efter den andra trappstenen, att det kanske kunde bli en liten tomt här? Men jag vet inte. — Det skulle väl inte vara ofallet till tomt här! svarar Sivert och ser sig omkring. — Jaså, du tror det. För det kunde ju gärna stå en liten stuga här, som vi kunde hysa folk i, om det kom någon. — Ja! — Det skulle väl vara dagligstuga och kammare? Du såg hur det var, när de svenska herrarna kom hit sist, och nu ha vi ingen nybyggning till dem. Men vad tror du: det finge väl vara ett litet kök med, om de skulle vilja laga nån mat? — Vi skulle nog få skämmas, om vi inte hade något kök åt dem, sade Sivert. — Jaså, du menar det.

Fadern teg. Men den Sivert var en förunderlig pojke till att fatta och få i sitt huvud fort vad som behövdes till en stuga åt svenska herrar. Aldrig gjorde han en fråga en gång, utan han sade: Vore jag som du, så gjorde jag en liten skrubb i norra väggen. Det är gott för dem att ha en skrubb, ifall de vill hänga upp våta kläder. — Fadern är strax med om det: Du sa’ en sak!

De tiga bägge och arbeta med stenar. Om en stund säger fadern: Jo, han Eleseus var ju inte hemkommen, nej? — Sivert svarar undvikande: Han kommer nog snart.

Det var nu detta med Eleseus, han var så begiven på att vara borta, vara ute på resor. Kunde han inte skriva efter varor i stället för att köpa dem på stället? Han fick dem så mycket billigare, nåja, men hur mycket kostade resorna? Hans tankegång var så besynnerlig. Och vad skulle han med mera bomullstyg och en mängd sidenband till dopmössor och svarta och vita halmhattar och långa tobakspipor? Ingen där uppe köpte sådant, och kunderna från byn kommo bara upp till Storborg, när de voro utan pengar. Eleseus var nog duktig på sitt sätt. Å, man skulle se honom skriva på papper eller räkna ut ett tal med krita! Jag skulle ha ditt huvud! sade människorna till honom då. Allt detta var ganska riktigt, men han borgade ut för mycket. Dessa bybor betalade ju aldrig sin skuld, och till och med sådana stackare som Brede Olsen hade kommit till Storborg i vinter och fått bomullstyg och kaffe och sirap och fotogen på kredit.

Isak har ju redan lagt ut stora pengar för Eleseus och hans handel och hans resor. Han har inte så förfärligt mycket kvar av allt det han fick för kopparberget, och hur skall det bli sedan? — Hur tror du det går med Eleseus? frågar Isak rätt som det är. — Går? frågar Sivert tillbaka för att vinna tid. — Det ser inte ut att gå något. — Han har god tro på det själv. — Jaså, har du talat med honom om det? — Nej. Han Andresen sa’ det. — Fadern funderar och skakar på huvudet: Nej, det går nog inte, säger han. Men det är synd om Eleseus!

Och mer och mer mörk blir far; han var inte så ljus till lynnet förut.

Då skiner Sivert fram med en nyhet: Det kommer nu fler hit upp. — Hur då? — Två nybyggare till. De ha köpt nära oss här uppe. — Isak blir stående med spettet i handen. Det var en stor nyhet och en god nyhet, en av de bästa: Då bli vi tio här i markerna, säger han. Isak får höra närmare, var de nya männen ha köpt; han har hela traktens geografi i huvudet och nickar: Ja, det gjorde de rätt i; där är gott om vedskog, och det finns också en och annan timmerfura. Marken sluttar åt sydost.

Nybyggarna läto alltså inte avskräcka sig av något, här kommo åter andra. Gruvhanteringen upphörde, men det blev bara till gagn för jordbruket. Det var inte sant, att jorden låg och dog, tvärtom, den började vimla av liv, två nya män till, fyra händer till, åker, äng och hem. Å, de gröna småfläckarna inne i en skog, stugan och källan, barn och kreatur! Det böljar säd på myrarna, som förr stodo fulla av fräken, det nickar blåklockor på bergåsarna, det flammar solguld i käringtänderna bortom husen. Och där gå människor och tala och tänka och äro samman med himmel och jord.

Här står nu förste mannen i markerna. Han kom gående upp till knäna i myrar och ljung, han fann en backsluttning och bosatte sig där. Andra kommo efter honom, de trampade en stig över den öde allmänningen, åter andra kommo. Stigen blev väg, nu körde de med kärra på den. Isak måste känna sig nöjd, måste känna sitt bröst svälla av stolthet: han är grundläggaren av denna bygd, han är markgreven.

Ja, ja, vi kan inte gå och rota på den här tomten hela tiden, om vi ska få upp höloftet i år, sade han.

Det sade han väl i ett plötsligt ryck av gott lynne, av nytt livsmod.