←  Kapitel 7
Markens gröda
av Knut Hamsun
Översättare: Hugo Hultenberg

Kapitel 8
Kapitel 9  →


[ 99 ]

VIII.

Axel fick inte lång vila hemma. Med höststormarna började en särskild möda och förtret, som han själv dragit på sig: telegrafen på hans vägg anmälde, att linjen var i olag.

Ja, han hade väl varit för sniken efter pengarna, när han åtog sig denna befattning. Det hade varit obehagligt ända från början. Brede Olsen hade rent av hotat honom, då han kom och hämtade telegrafens saker och verktyg. Han hade sagt: Du kommer inte mycket ihåg, att jag räddade livet ditt i vintras. — Det var Oline, som räddade livet mitt, svarade Axel. — Jaså, bar jag dig inte hem på min egen stackars rygg? Och hur som helst så passade du på och köpte gården min i somras och gjorde mig husvill till vintern! Brede var djupt förorättad. Han sade: Men tag du bara telegrafen och hela skräpet med dig! Jag och min familj ska flytta ned till byn och börja med något annat, men vad det blir, vet inte du. Men det skall bli ett hotell och ett ställe, där folk kan få köpa kaffe. Tror du inte vi ska reda oss! Hustru min, hon kan sälja förtäring av alla slag, och jag själv kan fara på förrättningar och tjäna mycket mer än du. Men det skall jag säga dig, Axel, att jag kunde spela dig månget spratt, jag som känner så väl till telegrafen, och jag kunde både vräka omkull stolpar och klippa av tråden. Då måste du ut, om du har aldrig så bråttom på gården. Det vill jag bara säga dig, och du kan lägga det på minnet…

Nu skulle Axel ha hämtat upp maskinerna från bryggan — å, de voro så förgyllda och kulörta som riktiga tavlor, han kunde ha fått se på dem i dag och satt sig riktigt in i deras användning — nu måste de stå. Det [ 100 ]var inte bra att nödgas försumma nödvändigt arbete och ge sig uppåt telegraflinjen, men det var de där pengarna.

På toppen av fjället träffar han Aronsen. Handelsman Aronsen står här och koxar och tittar mitt i stormen, han var själv en syn att se. Vad ville han här? Han har väl inte fått någon levande ro längre, utan dragit till fjälls för att själv undersöka gruvorna. Se, det gjorde handelsman Aronsen av idel omtanke för sin och de sinas framtid. Nu står han inför rena eländet och förstörelsen på det övergivna fjället: maskiner som lågo och rostade, material, åkdon, mycket av det under bar himmel. Det var sorgligt att se alltsammans. Här och där på barackväggarna sutto skrivna anslag, som förbjödo att borttaga eller skada bolagets redskap, vagnar eller byggnader.

Axel slår sig i språk med den förgrymmade handelsmannen och frågar: Är I ute på jakt? — Ja, jag önskar så sant, att jag hade råkat honom! svarar Aronsen. — Vem ville I ha råkat? — Vem? Han som ruinerar både mig och alla andra här omkring. Han som inte vill sälja fjället sitt och låta det bli rörelse och handel och pengar här oppe. — I menar Geissler? — Ja, jag menar just den karlen. Han skulle skjutas! — Axel skrattar och säger: Han Geissler var i stan nu för några dagar sen där kunde I ha träffat honom. Men efter mitt ringa förstånd, så tror jag inte, att I skall bry er om den mannen. — Varför inte det? frågar Aronsen argt. — Jag är rädd, han skulle bli litet för hårdknäckt. — De grälade en stund om detta, och Aronsen blev häftigare och häftigare. Till slut frågade Axel på skämt: Ja, I vill väl inte rent av lämna oss i sticket här uppe och fara ifrån oss? — Tror du jag vill gå här och rota i myrarna era och inte tjäna till tobaken i min pipa, utropade Aronsen förargad. Kan du skaffa mig köpare, så skall jag sälja! — Köpare? sade Axel. Det är mycket bra jord, om I bara odlar henne. Så mycket som I har, kan hon föda sin man. — När du hör, att jag inte vill rota i henne! ropade Aronsen åter i [ 101 ]stormen. Jag kan göra det som bättre är! — Axel menade sedan, att han nog kunde få en köpare, men Aronsen bara hånade en sådan tanke: Det finns inte en enda människa här i obygden, som kan köpa ut mig. — Nej, kanske inte just här i obygden, men det kan finnas andra. — Här är bara fattigdom och elände, fortfor Aronsen rasande. — Det kan så vara. Men han Isak på Sellanrå kunde ju köpa ut er vilken dag som helst, sade Axel stött. — Det tror jag inte, sade Aronsen. — Jag bryr mig inte om vad I tror, svarade Axel och ville gå. — Aronsen ropade efter honom: Vänta lite! Jaså, kunde han Isak hjälpa mig av med Storborg, tror du? — Ja, svarade Axel, om det så vore fem sådana gårdar, vad pengarna angår så!

Aronsen hade tagit en omväg kring Sellanrå på vandringen uppåt. Han ville inte visa sig. På hemvägen gick han inom och talade med Isak. Nej, hade Isak sagt och bara skakat på huvudet, det är något, som jag inte har tänkt på, och inte heller passar det för mig.

Men när Eleseus kom hem till Sellanrå till jul, var Isak inte längre så avvisande. Han hade visserligen aldrig hört något så galet som att köpa Storborg, den förflugna idén hade i alla händelser inte kommit från honom. Men trodde han Eleseus, att stället och handelsboden var något för honom, så finge de väl tänka på det.

Eleseus själv var så där mitt emellan, alls inte ivrig, men inte heller likgiltig. Slog han sig ned där hemma, så var det på sätt och vis förbi med honom, obygden var inte staden. I höstas, då det var stort förhör med obygdens folk inne i staden, undvek han att visa sig. Han brydde sig inte om att träffa dessa människor från hembygden, de tillhörde en annan värld. Skulle han nu själv vända tillbaka till den världen?

Mor hans ville, att de skulle köpa, Sivert ville också, att de skulle köpa. En dag togo de Eleseus med sig, och alla tre åkte ned till Storborg för att se på härligheten.

Men vid utsikten att bli av med ställe. blev Aronsen [ 102 ]nu en helt annan karl: han behövde visst inte sälja! Om han reste bort, kunde han ha gården kvar här i alla fall, det var kulimaffen till gård, den var ”bom konstant”, han fick den nog såld. I vill inte ge, vad jag vill ha för den, sade Aronsen. — De voro inne i rummen, voro i lagården, i magasinet, sågo på återstoden av handelsvarorna: några munspel, klockkedjor, askar med skärt papper, taklampor med glasprismor, alltsammans osäljbara saker bland nybyggarna. För övrigt var det bara litet bomullstyg och några lådor spik.

Eleseus gjorde sig till och tittade sakförståndigt på allt. Den sortens varor har jag ingen användning för, sade han. — Nej, I kan låta dem vara, svarade Aronsen. — Men jag skall bjuda er femton hundra kronor för gården, som den står med varor och kreatur och allt, sade Eleseus. Han var lika nöjd, hans bud var bara ett slags skroderande, han ville visa sig kavat.

De åkte hem igen. Nej, det blev ingen affär, Eleseus hade bjudit Aronsen rakt för litet och förnärmat honom: Jag ger fan i dig! sade Aronsen och duade honom, duade denne stadslärde gröngöling, som ville undervisa handelsman Aronsen om varor. — Så vitt jag vet, har jag inte druckit duskål med dig, hade Eleseus sagt, lika förnärmad han. Det måste bli en fiendskap för livet.

Men varför Aronsen allt ifrån första stunden var så kavat och så litet angelägen att sälja? Det hade sina skäl, Aronsen gick nämligen med ett slags förhoppning nu igen.

Det hade hållits ett möte nere i byn för att dryfta det tillstånd, som uppstått för att Geissler inte ville sälja sitt fjäll. Det var inte bara obygden, som led härunder, hela trakten låg i dödsryckningarna. Varför kunde inte människorna leva lika bra eller lika dåligt nu som före försöksdriften i kopparberget? Det kunde inte människorna! De hade blivit vana vid vit gröt och vitt bröd, köptyg till kläder, höga avlöningar, allting flott och rikligt, de hade blivit vana vid att ha gott om pengar, det hade människorna. Och nu hade pengarna försvunnit igen, ja, [ 103 ]som ett sillstim hade de glidit till havs! Herre Gud, vilket elände, och vad kunde nu göras?

Det var intet tvivel om att förre länsman Geissler ville hämnas på bygden för att den hjälpt amtmannen med att avsätta honom. Det var heller intet tvivel om att bygden underskattat denne man. Det var minsann huvud på honom. Genom de enklaste medel, bara genom att fräckt begära en kvarts miljon för ett fjäll, tog han sig för att hämma bygdens utveckling. Hade han inte makt? Han Axel Ström på Måneland kunde säga, hur det var, han hade sist träffat Geissler. Barbro Bredesen hade stått inför rätta i staden, och hon kom frikänd hem, men han Geissler hade varit närvarande under hela rannsakningen. Och den som trodde, att han Geissler var en avsigkommen stackare, han kunde ju bara se på de dyrbara maskinerna, som han hade skickat Axel till present.

Denne man höll alltså traktens öde i sin hand, man fick försöka att komma till rätta med honom. Hur mycket ville Geissler lägst sälja sitt fjäll för? Det fick man lov ta reda på. Svenskarna hade bjudit honom tjugofem tusen, men det hade han inte velat ta. Men om nu bygden, om nu kommunen sköt till återstoden bara för att få affären i gång? Om det inte var en alltför orimlig summa, skulle det löna sig. Både handelsmannen nere vid sjön och handelsman Aronsen på Storborg ville bidraga enskilt och i tysthet. Vad de lade ut nu, skulle de få igen framdeles.

Det slutade med, att två personer fingo i uppdrag att resa till Geissler och tala med honom. Och nu väntade man dem snart tillbaka.

Se, därför gick Aronsen åter med litet hopp i själen och menade, att han kunde vara kavat mot dem som ville köpa Storborg. Han skulle inte vara kavat så länge.

En vecka därefter kommo förtroendemännen hem igen med rent avslag. Det galna var redan från början att den ene av de båda utsända helt enkelt var Brede Olsen. Ja, för han hade så god tid. De hade mycket riktigt fått [ 104 ]reda på Geissler, men han hade bara skakat på huvudet och skrattat. Res hem igen! hade han sagt. Men Geissler hade betalat hemresan deras.

Och så skulle alltså hela trakten gå under!

När Aronsen hade rasat en tid och blivit mer och mer rådlös, gick han raka vägen upp till Sellanrå en dag och gjorde upp affären. Det gjorde Aronsen. Eleseus fick det som han ville, gården med hus och kreatur och varor för femton hundra kronor. Visserligen visade det sig vid tillträdet, att Aronsens hustru hade kapat åt sig det mesta av bomullstygen, men sådana småsaker brydde inte en karl som Eleseus sig om. Vi ska inte vara småaktiga, sade han.

Men på det hela var Eleseus ingalunda hänryckt. Nu var hans levnadslopp avslutat, han skulle gräva ned sig i obygden! Han måste slå av på de stora planerna: kontorist var han inte längre, länsman blev han inte, nej, han blev inte ens stadsbo. Gentemot fadern och dem därhemma var han litet stolt över att ha fått Storborg just för det pris han sagt: där kunde de se, han förstod sig på det! Men denna lilla triumf förslog inte långt. Han hade också den tillfredsställelsen att kunna överta bokhållare Andresen, som sålunda på sätt och vis följde med på köpet. Aronsen behövde inte sin bokhållare längre, förrän han fick ny handelsbod. Det smickrade Eleseus alldeles särskilt, när Andresen kom och bad att få stanna; här var nu Eleseus för första gången husbonde och principal. Du kan stanna! sade han. Jag behöver i alla fall någon här på platsen, när jag skall ut på mina affärsresor och knyta förbindelser i Trondhjem och Bergen, sade han.

Och Andresen var ingen oäven karl, det förstod han strax, han gjorde ett gott arbete och såg till allt, medan hans principal, Eleseus, var frånvarande. Det var bara i början här i obygden, det, som bokhållare Andresen hade slagit på väl stort och fint, och det var Aronsens, hans herres, skull. Nu hade det blivit annorlunda. På vårsidan, när myrarna hade tinat upp litet, kom Sivert på [ 105 ]Sellanrå ned till Storborg och började dika hos sin bror, och då gick faktiskt också bokhållare Andresen med ut på myren och dikade — vad han nu gjorde det för, då han inte var tvungen till det; men en sådan karl var han i alla fall. Det var så litet upptinat, att de kommo långt ifrån djupt nog, men de gjorde tills vidare halva arbetet, och redan det var mycket. Det var gamla Isaks idé att torrlägga myrarna på Storborg och idka jordbruk; den lilla handelsboden fick bara vara något att ha därjämte, så att obygdens folk slapp fara ända ned till byn, om de behövde en trådrulle.

Så stodo Sivert och Andresen och dikade, och ibland pustade de litet och hade en munter pratstund. Andresen hade på ett eller annat sätt kommit över en tjugokrona av guld, och detta blanka mynt hade Sivert god lust till, men Andresen ville inte skiljas ifrån det, han förvarade det i silkespapper i sin kista. Sivert föreslog, att de skulle brottas om guldpengen, ta ryggtag om den, men det tordes inte Andresen gå in på. Sivert erbjöd sig att ge tjugo kronor i sedlar och dessutom dika upp hela myren ensam, om han fick slanten. Men då blev bokhållare Andresen stött och sade: Ja, för att du skulle få det att berätta hemma hos dig, att jag inte kan arbeta i myren! Till slut enade de sig om tjugofem kronor i papper för guldpengen, och Sivert sprang hem till Sellanrå på natten och fick sedlarna av fadern.

Ungdomspåfund, livets vackra ungdomstid! En natt utan sömn, en mil bort och en mil tillbaka, dagen efter arbete igen — det var ingenting för den unge mannen med den obrutna kraften, och det var en vacker guldpeng. Det var inte utan, att Andresen ville göra sig litet lustig över honom för denna konstiga affär, men det kunde Sivert gott stå ut med, och han behövde bara säga ett ord om Leopoldine: Ja, det var sant, hon Leopoldine bad mig hälsa dig — så teg Andresen genast och blev röd i ansiktet.

Det var mödosamma dagar för dem båda, medan de stodo i myren och käbblade på skämt och arbetade och [ 106 ]käbblade igen. Ibland kom Eleseus ut till dem och hjälpte dem, men han blev snart trött och var inte stark av sig varken till kropp eller vilja, men han var den snällaste människa. — Där kommer hon Oline, kunde den skämtaren Sivert säga, nu måste du gå in och sälja en mark kaffe åt henne igen! — Och det gjorde Eleseus gärna, han gick in och sålde en eller annan småsak till Oline, så slapp han att gräva i myrsörjan den stunden.

Och stackars Oline, hon behövde ett par kaffebönor ibland, antingen hon någon enda gång fick pengar till dem av Axel eller hon bytte sig till dem för en liten getost. Oline var inte längre sig lik som förr, tjänsten på Måneland var i själva verket för tung för den gamla gumman och hade tagit på hennes krafter. Men inte så att hon vidgick någon ålder eller bräcklighet. Puh, hon skulle ha tagit ett fasligt humör, om hon blivit uppsagd. Hon var seg och outslitlig, gjorde sitt arbete och fick ändå tid att vandra över till grannarna och få sig en liten rysligt trevlig pratstund, som hon måste sakna hemma. Axel var inte för att prata.

Hon var missnöjd med målet, besviken på utgången. Frikänd utan vidare! Att Barbro Bredesen slapp undan, när Inger på Sellanrå fick åtta år, kunde Oline inte förstå. Hon kände en mycket okristlig harm över att de varit så beskedliga. Men den Allsmäktige har inte sagt sin mening ännu, nickade Oline och ville väl därmed förespå en möjlig himmelsk dom längre fram. Naturligtvis var inte Oline i stånd att tiga med sitt missnöje. I synnerhet när hon blev osams med sin husbonde om ett eller annat, tog hon på sitt släta, inställsamma sätt till orda och var förfärligt spydig: Ja, ja, jag vet nu inte, hur lagen har blivit om Sodoms synder, men jag rättar mig efter Guds egna ord, så enfaldig är jag!

Å, Axel var alldeles utled på sin hushållerska och önskade henne dit pepparn växer! Och nu kom våren igen, han måste sköta jordbruket alldeles ensam. Sedan kom höbärgningen, och han stod alldeles rådlös. Sådana voro utsikterna. Hans svägerska på Breidablick hade skrivit [ 107 ]hem till Helgeland åt honom och försökt skaffa en ordentlig kvinnfolkshjälp, men det hade ändå inte lyckats henne. Och i varje fall måste han då betala respengar.

Nej, det var illa och gement av Barbro, att det lilla barnet röjdes undan och att hon själv rymde sin väg. Två vintrar och en sommar hade han nu varit tvungen att hjälpa sig med Oline, och det såg ut, som det skulle bli hans lott ännu längre. Lade Barbro det vid sig, den slinkan? Han hade talat ett par ord med henne nere i byn i vintras, men inte en tår hade banat sig en långsam väg ned från hennes ögon och frusit fast på hennes kind. — Vad har du gjort av ringarna, som jag gav dig? frågade han. — Ringarna? sade hon. — Ja, ringarna? — Dem har jag inte längre. — Jaså, du har dem inte längre. — Det blev ju slut mellan oss, sade hon, och då kunde jag väl inte gå med ringarna sedan. Det brukar inga göra, när det är slut mellan dem. — Jag skulle bara vilja veta, var du har gjort av dem? — Ville du haft igen dem? frågade hon. Jag tyckte inte, jag ville tro dig om så simpelt. — Axel funderade litet och sade sedan: Jag kunde ha ersatt dig för dem. Du skulle inte ha gjort det för intet!

Men nej, Barbro hade avhänt sig ringarna och gav honom inte ens tillfälle att få en guldring och en silverring för en rimlig utgift.

Men för övrigt var inte Barbro frånstötande och otrevlig ändå, det var hon inte. Hon hade ett långt förkläde med bröstlapp och krus och det stod upp en vit remsa kring hennes hals, det var vackert. Folk pratade om att hon redan fått sig fästman nere i byn, men det var kanske bara skvaller. Länsmansfrun höll henne i alla fall i tukt och förmaning och lät henne inte alls vara med om juldansen i år.

Ja, den länsmansfrun, hon hade verkligen ögonen med sig! Medan Axel stod där på vägen och talade med sin forna piga om ringarna, kom frun plötsligt ut till dem och sade: Skulle inte du gå till handelsmannen åt mig, Barbro? — Barbro satte i väg. Fru Heyerdahl vände sig [ 108 ]till Axel och sade: — Du har väl inte något kött att sälja till mig? — Hm! svarade Axel bara och hälsade.

Det var ju just länsmansfrun, som hade berömt honom i höstas en gång och sagt, att han var en präktig karl, en av de allra präktigaste, det kunde väl vara värt en återtjänst. Axel visste sedan gammalt, hur man skulle gå till väga med de stora, med överheten. Han hade också genast kommit att tänka på någon sorts slakt, han hade en ungtjur, som han kunde offra. Men så gingo dagarna, och hösten gick, och månad efter månad, och han sparade tjuren. Det tycktes inte heller skola ske något galet, om han behöll den, han skulle i alla händelser bli så mycket fattigare, om han gav bort den, och det var en finfin tjur.

Hm. God dag! Nej, sade Axel och skakade på huvudet, något slaktat hade han inte. — Det var, som om frun stod där och gissade hans innersta tankar. Hon sade: Jag har hört, att du har en tjur? — Ja, det har jag, svarade Axel. — Skall du behålla den? — Ja, det skall jag. — Nå, sade länsmansfrun, har du inte någon bagge? — Nej, inte nu. Det är nu så, att jag inte har lagt på flera kräk än jag tänker föda opp. — Jaja, då var det inget annat, nickade frun och gick.

Axel körde vidare hemåt, men han kom att tänka närmare på detta samtal och fruktade, att han kanske burit sig tokigt åt. Fru Heyerdahl hade varit ett viktigt vittne den där gången, både för honom och emot honom, men ett viktigt vittne. Han hade fått höra en del förebråelser, men han hade i alla fall kommit ur en obehaglig och farlig affär med ett barnlik i skogen. Han fick kanske ändå offra en bagge.

Ganska märkligt förresten. Denna tanke hade ett avlägset samband med Barbro. När han kom med en bagge till hennes matmor, måste väl Barbro få en viss respekt för honom.

Men dagarna gingo åter, och det hände ingenting galet för att dagarna gingo. När han nästa gång körde ned till byn, tog han ingen bagge med, det gjorde han inte. [ 109 ]Men i sista ögonblicket tog han med sig ett lamm. Det var förresten ett stort lamm, så det var intet dåligt djur, och när han kom med det, sade han: Nej, baggarna är så sega i köttet, jag ville hellre ge frun något, som är gott! — Men länsmansfrun ville inte höra talas om någon gåva: Säg, vad skall du ha för marken, sade hon. Nej, tack, hon tog inte emot gåvor av folk! Det slutade faktiskt med att Axel fick lammet bra betalt.

Barbro träffade han inte. Nej, länsmansfrun hade nog sett honom komma och fått henne ur vägen. Och lika gott var det, Barbro hade lurat honom på kvinnfolkshjälpen nu i halvtannat år.