Menniskans härledning och könsurvalet/Charles Darwin

←  Titelsida

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Titelsida (Förra bandet)  →

CHARLES DARWIN.

---

Frågan om växt- och djurarternas samt menniskoslägtets eget ursprung har från urminnes tid sysselsatt den tänkande menniskan och framkallat en mängd, ofta mot hvarandra stridande svar. Under alla tider och bland alla folk hafva personer grubblat öfver verldsalltets, jordens och den lefvande skapelsens ursprung samt i sina forskningar häröfver krönts med större eller mindre framgång. Det är dock först i vårt århundrade, som dessa undersökningar hafva bedrifvits fullt vetenskapligt och med en ifver, som redan medfört storartade resultat på detta område af mensklig forskning. Män, sådana som Lamarck, Oken, Geoffroy St. Hilaire, Cuvier, Lyell, Agassiz, Forbes m. fl., hafva flitigt arbetat på att lösa de så vigtiga frågorna: “Hafva växter, djur och menniskor, hvarje art omedelbart till hela sitt väsende, blifvit kallade till lif genom en allsmäktig skapares ‘varde‘, eller äro de resultat af en många millioner år bortåt fortgående utvecklingsprocess hos naturämnen under inflytandet af allmänt och evigt verksamma lagar?“^[1] Härom hafva förutnämnda och många andra forskare uttalat skiljaktiga meningar, hvilka ej sällan gifvit anledning till häftiga strider mellan de oliktänkande vetenskapsmännen. I våra dagar har denna fråga, efter att hafva hvilat ett par tiotal af år bortåt, ånyo trädt i förgrunden, och allt synes nu antyda, att tvisten skall slitas till förmån för den åsigten, att den lefvande naturen, menniskan inbegripen, har utvecklat sig från någon eller några få enkelt organiserade urformer. Såsom denna åsigts nu lefvande förnämste förkämpe framstår CHARLES DARWIN, och intet under nittonde århundradet utgifvet vetenskapligt arbete har väckt ett så stort uppseende, framkallat så många motsägelser och vunnit så många personers, både fackmäns och olärdes, erkännande och bifall som hans bok “On the Origin of Species“, hvari han gripit sig an med att förklara den lefvande naturens ursprung. Darwin har under de tretton år, som förflutit, sedan första upplagan af hans “Origin of Species“ utgafs, åvägabragt en fullkomlig omstörtning i de hittills i afseende på naturföremålens uppkomst rådande åsigterna, och hans lära erhåller dag för dag allt mera spridning samt vinner alltjemt nya anhängare. Att känna åtminstone hufvudgrunderna af den efter honom uppkallade läran är numera nästan oundgängligt för hvarje bildad person. Åt en kort skildring af denne berömde vetenskapsmans lif och verksamhet, så vidt de äro oss bekanta, hafva efterföljande sidor blifvit egnade.

Charles Darwin föddes i staden Shrewsbury söder om Liverpool den 12 Febr. 1809. Hans fader, Robert Waring Darwin, hvilken dog år 1848, var praktiserande läkare i nyssnämnda stad. Farfadern, Erasmus Darwin, hvilken lefde mellan 1731 och 1802, var också en ansedd läkare, men är mera känd för sitt arbete “Observations on the Zoonomia“, hvari han samtidigt med Lamarck och Göthe år 1797 uttalade påståenden t. ex. af följande innehåll: “Jag anser icke omöjligt, att de första insekterna voro blommornas ståndarknappar, som på något sätt lossnat och lösgjort sig sjelfva från blommorna, och att många andra insekter hafva under långa tidrymder utbildats från dessa, i det att somliga erhöllo vingar, andra klor, andra fenlika rörelseorganer såsom en följd af deras oupphörliga ansträngningar att skaffa sig föda eller skydda sig mot fiender“. Man ser häraf, att hågen för vetenskapliga forskningar på det naturvetenskapliga området redan för längre tid tillbaka förefunnits i Darwin’ska slägten.

Ända till sitt sextonde år erhöll Charles Darwin skolundervisning i sin födelsestad, men begaf sig då till universitetet i Edinburgh och tvenne år derefter till högskolan i Cambridge. På det senare stället gjorde han bekantskap med professorn i botanik, Henslow, dr J. Hookers svärfader, hvilken uppmuntrade honom att följa sin håg för naturvetenskapliga studier; detta råd blef afgörande för den kunskapstörstande ynglingens framtid och förskaffade i honom åt naturvetenskapen en af dess mest framstående och framgångsrikaste idkare. Ingen annan person har utöfvat ett sådant inflytande på Darwin, som Henslow gjorde, och denne bibehålles också alltjemt i tacksamt minne af sin forne lärjunge. År 1831 blef Darwin i Cambridge Bachelor of Arts och sedermera äfven Master of Arts. Studier voro den tiden dock icke mycket i Darwin’s smak, utan han tillbragte en god del af sina studentår i de skotska högländerna, der han roade sig med jagt, hvarvid en stark helsa och ovanliga kroppskrafter kommo honom väl till pass. Dock sysselsatte han sig samtidigt äfven flitigt med samlandet af allehanda slags naturalier och med iakttagelsers anställande öfver de vilda djurens lefnadssätt, hvarjemte han specielt studerade de lägre sjödjuren. Under vistelsen i Cambridge egnade han sig åt insekternas studium, men forskade äfven i geologi, detta dock mera som en angenäm sysselsättning än med vetenskaplig grundlighet. Deremot försummade han att i Edinburgh studera anatomi, emedan undersökningar af lik voro honom mycket motbjudande; denna uraktlåtenhet sökte han dock sedermera med stor flit godtgöra. Darwin sjelf yttrar om denna period af sitt lif, att han då endast var naturälskare och jägare, och att han alls icke arbetat före sitt tjugoandra år; detta må nu så vara, men så mycket säkrare är det, att han från denna tid gjort det kanske mera än någon annan nu lefvande vetenskapsman. Året 1831 bildar vändpunkten i hans lif, och först med detta år togo, efter hvad han sjelf säger, hans egentliga utbildning och i följd deraf hans storartade verksamhet på vetenskapens område sin början.

Vid denna tid beslöt nämligen engelska regeringen att utsända örlogsbriggen “Beagle“ på en verldsomsegling, hvarunder Eldslandet, Patagonien, Chile, Peru och Stilla oceanen i främsta rummet skulle besökas. Derjemte borde expeditionen utföra en följd af longitudbestämmelser på åtskilliga delar af jordklotet. Kapten Fitz Roy, hvilken skulle stå i spetsen för företaget, önskade medföra en vetenskapligt bildad person, hvilken han erbjöd fri resa och fritt vivre. Darwin skyndade vid underrättelsen härom att anmäla sig och erhöll också tillåtelse att medfölja; dock gjorde han till ett vilkor för öfverenskommelsen, att alla de samlingar, som han kunde hopbringa, skulle blifva hans enskilda tillhörighet, hvilket också af amiralitetet bifölls. Denna verldsomsegling, hvarunder Darwin kom i tillfälle att länge vistas vid Syd-Amerikas kuster, att dröja en månad vid Galapagosöarne och lika länge vid Nya Zeeland samt att besöka de förnämsta trakterna af södra halfklotet, varade från slutet af December 1881 till början af Oktober 1836. Darwin gjorde derunder så betydande samlingar och anteckningar, att Englands förnämsta vetenskapliga auktoriteter förklarade expeditionen vara en af de vigtigaste, som företagits i vetenskapliga ändamål. Efter sin återkomst bosatte sig Darwin under tre år i London, hvarest han arbetade på ordnandet af sina naturhistoriska samlingar och sina under resan gjorda anteckningar.

Det har här ofvan blifvit nämndt, att Darwin’s helsa i ungdomen varit god; hon försämrades dock under färden omkring jorden, dels genom ihållande sjösjuka, dels i följd af den magra skeppskosten och de stora ansträngningar, för hvilka han utsatte sig under sina utflygter till lands. Både i följd häraf och för att i fullkomligt lugn kunna fortsätta sina studier drog Darwin sig år 1842 ur sällskapslifvet och bosatte sig med sin familj — han hade kort förut gift sig med sin kusin Emma Wedgwood, dotter till den bekante porslinsfabrikanten Josiah Wedgwood — i den sydost om London nära jernvägsstationen Bromley i Kent belägna byn Down. Här har Darwin nu i trettio års tid utan något afbrott sysselsatt sig med att samla bevis för och utveckla den åsigt, hvartill han redan år 1833 vid undersökningen af Patagoniens djurverld kom. Dessa trettio år har Darwin tillbragt med att odla växter och uppföda husdjur, med iakttagelsers anställande öfver organismernas fortplantning, variationer och lefnadssätt, allt detta i akt och mening att pröfva och befästa sin theori om de lefvande varelsernas uppkomst och utveckling. Med beundransvärd ihärdighet och samvetsgrannhet har han rastlöst arbetat och ur hela verldens literatur samlat bidrag till uppnående af det stora mål, som han föresatt sig, och som han i så många år beständigt haft för ögonen. Att han vid sina åsigters framställande ej gått öfveriladt tillväga, utan städse iakttagit den största försigtighet och noggrant pröfvat sin theoris särskilda delar, finner man deraf, att han i tvenne tiotal af år hade denna theori färdig, innan han i tryck offentliggjorde någonting derom, och att han härtill förmåddes endast genom de ifrigaste uppmaningar af två bland sina vänner, geologen Charles Lyell och botanisten Joseph Hooker.

Innan vi öfvergå till en kortfattad redogörelse för Darwin’s literära verksamhet, vilja vi nämna några ord om hans utseende. Detta är i hög grad imponerande. Det långa, hvita, mjuka skägget, hufvudets ovanliga hvälfning, den långt framskjutande, af djupa tankar fårade pannan, de buskiga, hvita ögonbrynen, hvilka beskugga de utomordentligt djupt liggande ögonen, allt detta förlänar denne utmärkte man någonting upphöjdt, som återfinnes hos byster af de grekiske vise. Man vet icke, hvad man mest skall beundra hos detta hufvud: intelligensen, forskareblicken eller den förtroendeväckande öppenheten.

Darwin har för sin vetenskapliga verksamhet rönt ett rättvist erkännande inom den lärda verlden. Vi vilja här nämna några af de utmärkelser, som kommit honom till del. Royal Society i London tilldelade honom år 1853 kungliga medaljen, år 1864 Copleymedaljen och Geological Society samma år Wollastonmedaljen. År 1867 blef han riddare af den preussiska orden “pour le merite“ och utnämndes år 1868 till hedersdoktor i medicin vid universitetet i Bonn vid detsammas femtioåriga jubelfest. I diplomet kallar medicinska fakulteten honom: “Theoria de origine specierum et animalium et plantarum proposita novæ in scientia zoologica et botanica ætatis conditorem“. Darwin är vidare medlem af Royal Society i London, Royal Society i Edinburgh, Linnean Society och Geological Society i London, Vetenskapsakademierna i Berlin, Stockholm (sedan år 1865), Petersburg och Dresden, Vetenskapssamfunden i Upsala (sedan år 1860) och Newyork, hedersledamot af den naturvetenskapliga akademien i Petersburg m. fl. I dessa dagar har han blifvit föreslagen till rektor för universitetet i Aberdeen, hvilket förtroende han dock på grund af sin svaga helsa lär hafva afböjt.

Af långt mera intresse än Darwin’s, lif är hans literära verksamhet, om hvilken en svensk vetenskapsman i fjol yttrat: “Den lärda verlden har af honom fått mottaga arbeten, hvaraf ett enda eller några få skulle vara tillräckliga att grunda ett verldsrykte, men hvilka i hela sin sammanfattning ådagalägga en sådan rikedom på vetande och erfarenhet, en sådan omfattning af lärdom, en sådan förmåga att af snillrikt kombinerade fakta draga vigtiga principiela sanningar, att få nu lefvande personer kunna i så hög grad som Darwin sägas vara en typ för en ‘vår tids naturforskare‘: mannen af trogen och djup iakttagelse samt af sann, följdriktig slutledning.“

Få naturforskare hafva med så stora resultat beträdt ett så vidsträckt område som Darwin. Inom zoologien har han skrifvit en monografi öfver cirripederna, de lägst stående bland kräftdjuren, äfvensom afhandlat de s. k. plattmaskarne eller planarierna. På geologiens fält är hans theori om korallrefvens och korallöarnes uppkomst verldsbekant. Under vistelsen på Oceaniens ögrupper och på Keelingöarne i Indiska hafvet anstälde han undersökningar om dessa ref och öar, hvilka höja sig midt i oceanen, alltid från stort djup. Polyperna, som äro upphofvet till dem, kunna ej lefva synnerligen långt under hafsytan och måste dertill alltid hafva en grundval att bygga på. Darwin visade nu, att hafsbotten småningom hade sänkt sig till ett ansenligt djup, och att endast bergskedjor och spridda bergstoppar af densamma ännu qvarstå i form af en överld. Medan hafsbotten sänkte sig, fortsatte polyperna att bygga på dess högsta punkter och höllo sig alltid på samma djup. Så lydde den förklaring, som Darwin afgaf. Inom botaniken är Darwin väl icke specialist, men hans iakttagelser öfver växternas bastardformer, öfver deras dimorfism och befruktande genom insekters tillhjelp och öfver slingerväxterna hafva utgjort vigtiga bidrag till kännedomen om växternas lifsfenomen äfvensom visat, — säger samme svenske vetenskapsman, hvilkens ord nyss anfördes — “huru organernas former och bildning stå i allra närmaste sammanhang med ändamålet för deras tillvaro och platsen för deras förekomst“.

För sina största upptäckter har Darwin dock att tacka sitt noggranna och ifriga studium af husdjursafveln och växtodlingen, och härigenom har han gifvit en vigtig fingervisning åt zoologerna och botanisterna, hvilka i allmänhet varit obekanta med husdjursafvelns och växtkulturens resultat. Det är en synnerlig förtjenst hos honom att hafva öppnat detta nya fält för de vetenskapliga forskningarna.

Man skall lättast kunna döma om Darwin’s vidtomfattande författareverksamhet af en kronologisk förteckning öfver de skrifter, som han utgifvit; vi vilja här nedan också meddela en sådan.

Den 1 December 1835 trycktes i form af manuskript ett utdrag af tio bref från honom till Henslow för att utdelas bland medlemmarne af det naturvetenskapliga samfundet i Cambridge. Dessa bref äro skrifna från åtskilliga ställen i Syd-Amerika och innehålla hufvudsakligen geologiska meddelanden.

Den 1 November 1837 innehöllo geologiska sällskapets i London förhandlingar det första vetenskapliga arbetet af Darwin’s hand, nämligen ett meddelande om mulljordens bildning, i hvilket han på ett öfvertygande sätt ådagalägger dess alstrande genom regnmaskarnes verksamhet, i det att hvarje partikel i det jordlager, hvaraf en gammal gräsvall består, måste hafva passerat maskarnes matsmältningskanal. Samma år utgaf Darwin äfvenledes några anmärkningar om den amerikanska strutsen.

År 1838 införde han i åtskilliga tidskrifter afhandlingar om nya höjningar af Chiles kust, om sammanhanget mellan de vulkaniska utbrotten i Syd-Amerika, om höjningar och sänkningar på Stilla oceanens och Indiska hafvets botten, om några vulkaniska klippors likhet till sin byggnad med glacièrer, om förstenade djur i trakten af La Platafloden och om salthaltiga aflagringar i Patagonien.

Berättelsen om “Beagle’s“ verldsomsegling utkom år 1839. Tredje bandet af denna resebeskrifning, hvilket Darwin ensam har författat, utgafs år 1846 i en förbättrad och förkortad stereotypupplaga på 10,000 exemplar under titeln “Journal of Researches“.^[2] Ehuru denna bok är mycket rik på vetenskapliga iakttagelser, är hon dock så populärt affattad, djur- och växtlifvet skildradt i så friska drag och tilldragelserna under resan så lifligt framstälda, att hon bland den stora allmänheten har vunnit en vidsträckt utbredning. Samma år nedskref Darwin också några anmärkningar om ett klippstycke, som man sett på simmande is, och vidare om de parallela jordvallarne vid Glen Roy.

År 1840 började han utgifvandet af det stora verket öfver de under “Beagle’s“ verldsomsegling uppnådda zoologiska resultaten, hvilket verk fulländades år 1843 och består af fem delar. Den första, som afhandlar fossila däggdjur, är af Owen och försedd med en inledning af Darwin; den andra sysselsätter sig med däggdjuren och har Waterhouse till författare, hvarjemte Darwin har skrifvit en geografisk inledning till densamma; den tredje, om foglarne, är af Gould med bifogade anmärkningar af Darwin om arternas lefnadssätt och utbredning; den fjerde, af Bell, handlar om reptilierna och den femte, af Jenyns, om fiskarne, hvarjemte båda äro försedda med anmärkningar af Darwin. Till hvarje i verket upptagen djurart har Darwin sjelf bifogat en redogörelse för dess lefnadssätt och utbredning. Som ett bidrag till kostnaderna för detta verks utgifvande beviljade engelska regeringen 1,000 pund sterling. De evertebrater och växter, som Darwin hemförde från sin resa, äro beskrifna eller bestämda af framstående vetenskapsmän, så att ingenting af de under expeditionen insamlade vetenskapliga skatterna har gått förloradt.

År 1841 utgaf Darwin en beskrifning på ett märkvärdigt sandstensref vid Pernambucco; år 1842 en afhandling om erratiska block i Syd-Amerika och anmärkningar om forntida glacièrer i Caernavonshire samt vidare, såsom första bandet af resebeskrifningens geologiska del, sitt berömda verk om korallrefven, i hvilket han framstälde sin nu allmänt antagna theori om korallrefvens bildning och utsträckning.

År 1844 utkommo hans geologiska anmärkningar om de under resan besökta vulkaniska öarne och två zoologiska arbeten, nämligen om Sagitta, en oceanisk, genomskinlig djurform, samt om några på land och i hafvet lefvande plattmaskar. År 1845 offentliggjorde han en afhandling om det stoft, som i Atlantiska oceanen ofta nedfaller på fartyg. Hans verk om Syd-Amerikas och särskildt om Falklandsöarnes geologi utgåfvos året derpå, och år 1848 utkommo af hans hand några anmärkningar om erratiska blocks förflyttande från en lägre till en högre liggande plats. Då engelska amiralitetet år 1849 utgaf “A Manual of scientific Enquiry, prepared for the Use of Officers in H. M. Navy and Travellers in general“, hade denna boks geologiska afdelning blifvit författad af Darwin.

År 1851 publicerade han en monografi öfver Stora Britanniens förstenade lepadider, och samma år började han utgifvandet af sitt berömda verk öfver de nu lefvande rankfotingarna eller cirripederna, om hvilkas naturbeskaffenhet sjelfve Cuvier hade tagit fel. Detta arbetes förra del afhandlar lepadiderna eller de skaftade rankfotingarna och den senare, som utgafs år 1854, balaniderna eller de fotlösa arterna af nämnda ordning. Sistnämnda del fullständigades redan samma år genom en monografi öfver Stora Britanniens fossila balanider.

Under följande året, 1855, utgaf Darwin några anmärkningar om isbergens förmåga att urhålka och fåra under vattnet belägna ytor, år 1857 om hafsvattnets inverkan på växtfröns groningskraft och 1858 om binas rôle vid de ärtblommiga växternas befruktning.

Af ofvanstående förteckning finner man, huru omfattande Darwin’s författareverksamhet var redan under de båda första årtiondena efter hans hemkomst från sin färd omkring jorden. Ännu hade Darwin dock icke vunnit det verldsrykte, hvilket han nu åtnjuter, och hvilket under detta århundrade utom honom icke tillkommit någon mera naturforskare än Alexander von Humboldt. Från och med år 1858 börjar den period af Darwin’s vetenskapliga och literära verksamhet, hvarigenom han gjort sig känd icke endast bland vetenskapsmännen ex professo, utan äfven bland den bildade allmänheten i alla jordens länder. Den 1 Juli 1858 är den dag, hvilken den under namnet “Darwinism“ bekanta theorien räknar som sin födelsedag. Nämnda dag inlemnade nämligen geologen Lyell och botanisten Hooker till Linnéanska sällskapet i London följande trenne dokument:

1) On the Variation of organic Beings in a State of Nature; on the natural Means of Selections; on the Comparison of domestic Races and true Species. Denna uppsats var ett utdrag af ett icke för offentliggörande afsedt, skizzeradt utkast öfver artbegreppet, hvilket Darwin år 1839 hade nedskrifvit samt 1844 ytterligare utarbetat och uppläst för Hooker, som sedermera meddelade dess innehåll åt Lyell. Förra afdelningen af detta utkast afhandlar organismernas föränderlighet såväl i kultiveradt som i vildt tillstånd, den senare är egnad åt organismernas föränderlighet i det vilda tillståndet och åt den naturliga fortplantningen samt innehåller derjemte en jemförelse mellan de tama racerna och de verkliga arterna.

2) Abstract of a Letter from Darwin to Prof. Asa Gray, Boston, September 5, 1857. I detta bref meddelar Darwin åt Gray de vigtigaste grunderna för Darwinismen, hvarjemte bevis framläggas för, att denna theori icke undergått någon förändring från 1839 till 1857.

3) On the Tendency of Varieties to depart indefinitely from the original Type, by Alfred Russel Wallace. Denna afhandling hade Wallace under sin vistelse på den moluckiska ön Ternate i Indiska archipelagen författat i Februari 1858 och öfversändt till sin vän Darwin med en uppmaning att, i händelse uppsatsen vore intressant, öfverlemna den till Lyell. Det visade sig nu, att Wallace hade i hufvudsak kommit till samma theori, som Darwin redan nitton år förut hade nedskrifvit. Darwin uppmanade nu Lyell att inhemta tillåtelse af Wallace att med det snaraste publicera uppsatsen, hvartill både Lyell och Hooker visade sig beredvilliga, dock endast på det vilkoret, att Darwin icke, såsom han önskade, till förmån för Wallace skulle längre gömma på sitt manuskript af 1844, hvilket de i så många år hade känt till. Följden af dessa uppmaningar blef den, att ofvannämnda trenne dokument samtidigt framlades för det Linnéanska sällskapet, och att den nya theorien, hvilken redan år 1839 hade af Darwin blifvit satt på papperet, uppkallades efter honom.

Den stora allmänheten anser emellertid 1859 för Darwinismens födelseår, emedan denna theori, som grundar en ny æra i naturalhistorien och för alla dem, som i naturforskningens resultat se ett vilkor för vår tids andliga och materiela utveckling, gör Darwin till en makt, hvars betydelse vi ännu knappast kunna fatta, emedan denna theori — sade vi — nämnda år vidare utvecklades af Darwin sjelf i hans epokgörande verk: “On the Origin of Species by Means of natural Selection, or the Preservation of favoured Races in the Struggle for Life“. Af detta arbete, hvars femte upplaga utkom år 1869, hafva öfversättningar blifvit gjorda till de förnämsta lefvande språk, så vidt vi veta, tre till tyskan, två till franskan, två till ryskan, en till holländskan, en till italienskan, en till danskan, en till svenskan, hvarjemte en godtköpsupplaga utgifvits i England och två upplagor i Amerika.

Detta verk ansågs af Darwin sjelf endast som en föregångare till omfångsrikare arbeten, hvari han skulle på ett uttömmande sätt behandla och lemna bevis för de fakta, hvilka han omnämner i sin “Origin“, som var afsedd att utgöra blott en öfversigtlig framställning af hans lära. Ur nya synpunkter samt på ett snillrikt och skarpsinnigt sätt betraktar författaren af “Origin of Species“ gamla fakta, hvilka han sedan tjugo år tillbaka har samlat samt ständigt pröfvat och granskat. Djupt försjunken i sitt ämne, orubbligt öfvertygad om de uppnådda resultatens sanning, framställer han dem med så öfverväldigande klarhet, belyser dem med så snillrika anmärkningar, försvarar dem med så öfvertygande bevis och drager ur dem så vigtiga slutsatser, att hvar och en, som gör sig förtrogen med bokens innehåll, hurudan hans öfvertygelse förut än må hafva varit, icke kan undandraga sig att taga intryck deraf eller neka sitt erkännande åt den upprigtighet, hvarmed Darwin sjelf framletar alla invändningar, som kunna göras mot hans lära, samt uppskattar dem efter deras vigt och betydelse. Derjemte erkänner han, att motskäl kunna framställas mot nästan alla af honom framhållna bevisningsgrunder, och det var af denna anledning, som han framdeles i detalj meddelade de fakta, hvarpå de af honom uppnådda resultaten stöda sig, och förut i inledningen till “Origin of Species“ bad läsaren tills vidare sätta lit till hans noggrannhet, emedan han i detta arbete endast kunde anföra de slutsatser, hvartill han kommit.

Utrustad på sätt, som ofvanför blifvit nämndt, kunde “Origin of Species“ icke förfela att väcka den största uppmärksamhet, i synnerhet som den gjorde till sin uppgift att förklara det dittills för olösligt ansedda problemet om den organiska naturens utveckling enligt evigt beståndande lagar från en eller några få urformer utan någon särskild skapelseakt för de olika djurarterna eller ens menniskan.

Vi vilja här meddela hufvudpunkterna af Darwin’s lära, så vidt detta låter sig göra inom det begränsade utrymmet för denna uppsats.

Enligt Darwin’s mening har hela den lefvande naturen uppkommit från en enda eller några få urformer, hvilka voro mäktiga att utveckla och fortplanta sig, men derjemte äfven att, om än aldrig så litet, vid hvarje fortplantning variera i olika rigtning. Orsakerna till en sådan förändring söker Darwin hufvudsakligen i fortplantningsfunktionerna och endast till ringa mån i de yttre lefnadsförhållandenas omedelbara inverkan. Dessa små afvikelser från föräldratypen kunde vara skadliga, indifferenta eller nyttiga, men ledde i alla händelser derhän, att individerna med de första afvikelserna hade den minsta och de med det sista slaget deraf den största utsigten att öfverlefva sina samslägtingar och fortplanta sin art. De individer, som bibehöllo sig vid lif, förärfde de för dem nyttiga afvikelserna till sina afkomlingar, och om nu dessa efter tio generationer ånyo varierade i samma rigtning och till samma omfång, så förökades derigenom vidden af förändringen och utsigten att öfverlefva de andra något mindre väl lottade individerna. Naturen gynnar alltså på öfriga individers bekostnad företrädesvis de individers fortplantning, hvilka förete nyttiga afvikelser, och hopar dessa afvikelser hos senare afkomlingar, hvilket förfarande Darwin benämner det naturliga urvalet.

Efter en ofantlig mängd generationer kunna genom det mångfaldiga gånger upprepade hopandet af afvikelser från urformens typ uppstå afarter, nya arter, nya slägten, ja, efter millioner eller flere generationer nya ordningar eller nya klasser af organismer, ty det finnes ingen naturlig orsak eller logisk grund för, att de långsamma förändringarna någonsin skulle till omfånget blifva begränsade.

En afart, som på ett ställe och under vissa förhållanden är nyttig, kan en annan gång blifva skadlig, hvarför också från samma urform under olika yttre förhållanden olika beskaffade afarter kunna uppstå, hvilka i tidens längd kunna bilda olika slägten, familjer och klasser; detta betecknas af Darwin med uttrycket karakterernas divergens. Som hvarje förändrings nytta beror af de yttre lefnadsförhållandenas beskaffenhet, och emedan dessa förändringar under skilda förhållanden måste blifva olika, så består det naturliga urvalet i de befintliga organismernas anpassande efter de yttre lefnadsförhållandena och ett tillvänjande till dessa. Sådana förhållanden utgöras af lokalen, jordmånen, klimatet, ljuset och näringen, men framför allt af vexelverkan mellan de tillsammans lefvande organismerna samt af nödvändigheten för dem att söka uttränga och utrota hvarandra, emedan icke på långt när alla, som hafva kommit till, kunna fortlefva bredvid hvarandra. Detta är Darwin’s lära om kampen för tillvaron, hvilken leder till de bättre utrustades bibehållande vid lif och förökande samt till de sämre lottades aftagande i antal och slutliga utdöende.

Ju flere organiska former sålunda uppstå, desto mångfaldigare blifva alltså lefnadsförhållandena; häraf följa vidare enskilda organers förändring, fullkommande och mångfaldigande, hvaremot andra försvinna, detta allt icke af blotta slumpen, utan som en nödvändig och på bestämda lagar hvilande företeelse. Många organer utvecklas i följd af flitigt användande, många blifva rudimentära, emedan de icke användas, och försvinna, då de icke vidare behöfvas eller kanske till och med blifva skadliga. På samma sätt som de särskilda organismerna äro underkastade differentiering, så sker detta äfven genom det naturliga urvalet med organer, som förekomma till större antal hos samma slags individer.

De alltjemt mångfaldigare äfvensom i allmänhet fullkomligare varelsernas uppkomst genom fortplantning med åtföljande förändring och under andras samtidiga utdöende kan liknas vid ett träds utveckling. Urformerna bilda stammen, ordningarna, slägtena och arterna motsvara grenarne och qvistarne. Detta träd sträcker sig nedifrån uppåt genom alla geologiska formationer; men som det redan under den siluriska tiden har delat sig i många grenar, så måste den egentliga stammen finnas i ännu äldre och djupare lager, hvilka man ännu icke upptäckt eller känt igen, antingen emedan de genom förändringar, som öfvergått dem, jemte sina organiska qvarlefvor blifvit oigenkänliga, eller alldenstund de befinna sig under hafsytan. Organismernas geografiska utbredning i allmänhet förklarar Darwin hufvudsakligen genom stora klimatiska och geografiska förändringar, t. ex. istiden, som alla delar af jordytan i sin ordning hafva undergått, och hvilka hafva drifvit dess bebyggare till andra trakter samt öppnat vägar för dem än här, än der, så att många af de tempererade zonernas invånare till och med kunnat öfverskrida eqvatorn och fortplanta sin art i det andra halfklotet.

Man ser af ofvanstående, att Darwin vid sin theoris framställande börjar med en eller flere urformer och från dem härleder hela den nu lefvande naturen, men att han icke går ännu längre tillbaka eller söker förklara sjelfva urformernas uppkomst, såsom t. ex. Häckel sökt göra. Häri har Darwin tvifvelsutan också handlat klokt, ty på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är hvarje försök att tolka sjelfva urformens eller urformernas utveckling från den liflösa materien, helt visst förspild möda.

För att nu återgå till Darwin’s literära verksamhet, så innehålla Linnéanska sällskapets handlingar för år 1859 en af Darwin författad afhandling om organismernas förändring i naturtillståndet. År 1862 offentliggjordes hans märkvärdiga undersökningar om orchideernas befruktande genom insekters medverkan medelst en derför afpassad bildning af blommorna samt om korsningens betydelse och nytta. Samma år publicerades äfven af Darwin en redogörelse för orchidéen Catasetum tridentatum’s trenne egendomliga former, för Primula-arternas dimorfi eller dubbla blomningssätt och för Pampas-formationens utbredning vid Buenos Ayres. År 1863 utgaf han uppsatser om cirripedernas hörselblåsa och linets båda former samt ömsesidiga könsförhållanden; år 1864 om de trenne formerna af Lythrum; år 1865 om klängväxternas rörelser och egendomligheter och år 1867 om den bastardartade beskaffenheten hos dimorfa eller trimorfa växters illegitima afkomlingar och om artskilnaden mellan Primula veris och vulgaris samt om den senares bastardnatur.

År 1868 utsände Darwin de båda första banden af sitt stora verk under titeln: “On the Variations of Animals and Plants under Domestication“. I detta arbete framställer han med största utförlighet de allmänna principerna för afvel, härstamning, återgång och korsning samt redogör för hypothesen om pangenesis. I ett annat verk lär Darwin ämna omständligt afhandla den naturliga fortplantningen, kampen för tillvaron samt de organiska varelsernas föränderlighet i naturtillståndet. Särskildt skola i detta verk undersökas de individuela olikheterna hos växter och djur äfvensom de något större och vanligen ärftliga förändringar, hvarigenom varieteter och geografiska racer pläga utmärkas. Derjemte skall det påvisas, att de vanligaste och mest spridda arterna variera i högsta grad, och att de artrikaste slägtena innehålla de mest föränderliga arterna. Detta framtida verks hufvudinnehåll lär komma att blifva en undersökning af frågan om afarters förvandling till arter, d. v. s. om utvecklingen af de till en början obetydliga egendomligheter, som beteckna varieteter, till utmärkande kännetecken för arter och vidare för slägten: derjemte skall en redogörelse lemnas för organismernas anpassning efter lefnadsförhållandena och slutet egnas åt de invändningars bemötande, hvilka blifvit framstälda mot Darwinismen.

Detta arbete har, som nyss förut blifvit sagdt, ännu icke utkommit, och man trodde Darwin vara fullt sysselsatt med dess utarbetande, då allmänheten i fjol helt oförmodadt af hans hand mottog det verk, hvilket härmed föreligger i svensk öfversättning, och hvars engelska titel lyder: “The Descent of Man and Selection in Relation to Sex“. Många af Darwin’s anhängare, i synnerhet tyskar, hade ur hans lära dragit vidare konseqvenser och dervid kommit till den åsigten, att menniskan härstammar från ryggradsdjuren och närmast från aporna. Darwin sjelf hade förut icke berört denna fråga, enligt hvad man påstod, “af fruktan för engelska högkyrkan och det britiska bigotteriet“, samt emedan han icke ville öka fördomarne mot sin åsigt: “Det syntes mig — säger han i inledningen till sitt nyss nämnda verk — vara tillräckligt att i första upplagan af min “Origin of Species“ antyda, att genom detta arbete ‘ljus skulle kastas öfver menniskans ursprung och historia‘; detta innebär, att menniskan måste inbegripas med andra organiska varelser i hvarje allmän slutsats om sättet för hennes uppträdande på jorden“. Det kunde alltså tyckas, som hade Darwinismens förklarade motståndare rätt i sitt påstående, att Darwin ryggade tillbaka för att med full konseqvens tillämpa den theori, för hvars allmänna grunder han redogjort i sin “Origin of Species“, och att han särskildt icke velat indraga menniskan i de föränderliga arternas kedja. Medan Darwin under många år bortåt iakttog fullkomlig tystnad och förhöll sig alldeles neutral i denna fråga, afhandlades densamma dock med mycken ifver och följdriktighet af hans anhängare, framför andra tyska vetenskapsmän. Den, som utförligast och noggrannast sysselsatt sig med framställningen af menniskans uppkomst på den naturliga utvecklingens väg, den så kallade “aptheorien“, är tysken Häckel, hvilken på ett så lyckadt sätt afhandlat detta ämne, att Darwin med sin sedvanliga och för en i frågan så kompetent person, som han är, synnerligen berömvärd blygsamhet förklarar sig aldrig skola hafva utgifvit sitt verk om menniskans härledning, om det icke hade blifvit hopskrifvet redan före offentliggörandet af Häckel’s “Natürliche Schöpfungsgeschichte“. Att äfven Darwin, då han slutligen yttrade sig i afseende på menniskoslägtets uppkomst, skulle tolka densamma enligt naturliga lagar och icke skrifva menniskans tillvaro på någon särskild skapelses, någon öfvernaturlig handlings räkning, derom kunde man på förhand vara förvissad; hade han handlat annorlunda, skulle han icke hafva varit sin lära trogen och i hög grad förringat dess värde. I hvilken mån det lyckats honom att lösa denna så invecklade uppgift, derom må läsaren sjelf döma efter att hafva tagit kännedom om bokens innehåll. Så mycket vilja vi dock här påpeka, att den beskyllning för irreligiositet, som mången hyst, ofta utan att hafva tagit kännedom om Darwin’s theori och ej sällan med stöd blott af hörsägner, vid en närmare bekantskap med arbetets innehåll skall befinnas ogrundad. Vi vilja här anföra Darwin’s egna ord:

“Jag vet väl, att de slutsatser, hvartill jag har kommit i detta verk, skola af några betecknas som högeligen irreligiösa; men den, som på så sätt betecknar dem, är förpligtad att bevisa, hvarför det är mera irreligiöst att förklara menniskans uppkomst som en särskild art genom härledning från någon lägre form efter föränderlighetens och det naturliga urvalets lagar, än att förklara individens uppkomst enligt den vanliga reproduktionens lagar. Både artens och individens uppkomst äro på lika sätt delar af den stora följd af händelser, hvilka vår själ vägrar att antaga som den blinda slumpens resultat.“

Innan vi afsluta denna lilla skildring af Darwin’s verksamhet på forskningens och literaturens område, vilja vi nämna, att han icke förblifvit overksam, sedan han i fjol meddelade resultatet af sina undersökningar om menniskoslägtets ursprung. Ett nytt arbete af hans hand har nämligen i dessa dagar blifvit i bokhandeln tillgängligt; åt hvilket ämne det är egnadt, finner man af titeln på detsamma, hvilken lyder: “The Expression of the Emotions in Man and Animals“.

Stockholm i November 1872.

Öfvers.

1. Ch. Darwins lära om arternas uppkomst i växt- och djurriket af dr Friedrich Rolle, svenska öfversättningen, sid. 1.
2. Nyligen utgifven på svenska under titeln: »En naturforskares resa omkring jorden».