Menniskans härledning och könsurvalet

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Porträtt  →

MENNISKANS HÄRLEDNING
och
KÖNSURVALET

AF
CHARLES DARWIN.

Innehållsförteckning

Charles Darwin (lefnadsteckning)

sid. I.

Inledning

sid. 1.

Förra delen.
Menniskans härledning eller ursprung.
I. Bevis för menniskans härledning från någon lägre form.
Beskaffenheten af bevisen för menniskans ursprung. — Homologa bildningar hos menniskan och de lägre djuren. — Åtskilliga motsvarighetspunkter. — Utveckling. — Rudimentära bildningar. — Betydelsen af dessa tre stora afdelningar af fakta för menniskans ursprung	sid. 7.
II. Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.
Skilnaden i själsförmögenheter mellan den högsta apan och den lägsta vilden är ofantlig. — Vissa instinkter gemensamma. — Själsrörelserna. — Framåtskridande utveckling. — Verktyg och vapen, använda af djur. — Språk. — Sjelfmedvetande. — Skönhetssinne. — Tro på Gud	sid. 25.
III. Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter. (Fortsättning.)
Den moraliska känslan. — Sällskaplighetsböjelsens uppkomst. — Menniskan är ett sällskapligt djur. — De sociala dygderna ensamma beaktas af vildarne. — De dygder, som beträffa individen, förvärfvas på ett senare utvecklingsstadium. — Betydelsen af samma samhälle tillhörande medlemmars omdöme om uppförande. — Moraliska tendensers förärfning. — Sammanfattning	sid. 52.
IV. Sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.
Kroppens och själens föränderlighet hos menniskan. — Föränderlighetens orsaker. — Lagarne för förändringen äro desamma hos menniskan som hos de lägre djuren. — Hämmad utveckling. — Återgång. — Korrelativ förändring. — Betydelsen af menniskans kroppsbyggnad. — Hörntändernas aftagande i storlek. — Skallens förökade storlek och förändrade form. — Nakenhet. — Frånvaron af en svans. — Menniskans försvarslösa belägenhet	sid. 81.
V. De intellektuela och moraliska förmögenheternas utveckling under förhistoriska och civiliserade tidrymder.
De intellektuela förmögenheternas förkofran genom naturligt urval. — Sociala och moraliska förmögenheter. — Naturligt urval såsom inverkande på civiliserade nationer. — Bevis för, att civiliserade nationer en gång hafva varit obildade	sid. 119.
VI. Om menniskans frändskaper och slägtledning.
Menniskans plats i djurens serie. — Det naturliga systemet hvilar på slägtledningen. — Adaptiva karakterer äro af ringa värde. — Åtskilliga små likheter mellan menniskan och de fyrhändta. — Menniskans uppkomstort och ålder. — Frånvaron af fossila sammanbindningslänkar. — Vertebraternas forntida androgyna tillstånd. — Slutsats	sid. 139.

VII. Menniskoracerna.
Specifika karakterers beskaffenhet och värde. — Skäl för och mot att uppställa de så kallade menniskoracerna som skilda arter. — Underarter. — Menniskans tillstånd, då hon först utbredde sig öfver jorden. — Racers utdöende. — Racers uppkomst. — Verkningar af korsning. — Det ringa inflytandet af lefnadsförhållandenas direkta inverkan. — Ringa eller intet inflytande af det naturliga urvalet. — Könsurval	sid. 160.
Senare delen.
Könsurvalet.
VIII. Principer för könsurvalet.
Sekundära könskarakterer. — Könsurval. — Hanarnes öfvervägande antal. — Polygami. — I allmänhet har endast hanen blifvit förändrad genom könsurval. — Jemförelse mellan könsurval och naturligt urval. — Orsaker, hvarför det ena könet och ungarne icke förändras genom könsurval. — Tillägg om de båda könens proportionstal i djurriket. — Om begränsandet af de båda könens antal genom naturligt urval	sid. 189.
IX. Sekundära könskarakterer inom djurrikets lägre klasser.
Sådana karakterer saknas hos de lägsta klasserna. — Lysande färger. — Mollusker. — Annelider. — Krustaceer. — Spindlar. — Myriapoder	sid. 242.
X. Insekternas sekundära könskarakterer.
Olikartade bildningar, som hanarne ega för att gripa honorna. — Könsskilnader, hvilkas betydelse icke har blifvit insedd. — Skilnad i storlek mellan könen. — Thysanura. — Diptera. — Hemiptera. — Homoptera. — Orthoptera. — Neuroptera. — Hymenoptera. — Coleoptera	sid. 256.
XI. Insekter (fortsättning). Ordningen Lepidoptera.
Fjärilarnes frieri. — Färger, gemensamma för båda könen eller mera lysande hos hanarne. — Färger, anpassade till skydd. — Skymnings- och nattfjärilarnes färger. — Förevisande. — Lepidopterernas iakttagelseförmögenheter. — Orsaken till färgskilnaden mellan hanar och honor. — Efterliknande (mimickry). — Larvernas bjerta färger. — Sammanfattning och slutanmärkningar om insekternas sekundära könskarakterer	sid. 288.

XII.  Sekundära könskarakterer hos fiskar, amfibier och reptilier.
Fiskar: Hanarnes frieri och strider. — Honornas mera betydande storlek. — Hanar: lysande färger och ornamentala bihang; andra egendomliga karakterer. — Färger och bihang erhållas af hanarne endast under fortplantningstiden. — Fiskar, hvilkas båda kön äro präktigt färgade. — Skyddande färger. — Honans mindre lysande färger kunna icke förklaras enligt principen om skydd. — Fiskhanar bygga nästen samt vårda sig om äggen och ungarna. — Amfibier: Skilnad i byggnad och färg mellan könen. — Ljudorganer. — Reptilier: Sköldpaddor. — Krokodiler. — Ormar: färgerna utgöra i några fall ett skydd. — Ödlor: deras strider. — Ornamentala bihang. — Egendomliga olikheter mellan de båda könens byggnad. — Färger. — Könsskilnaderna äro nästan så stora som hos foglarne	sid. 1.
XIII.  Sekundära könskarakterer hos foglarne.
Olikheter mellan könen. — Stridslag. — Speciela vapen. — Röstorganer. — Instrumentalmusik. — Kärleksåtbörder och dansar. — Beständiga och under en viss årstid förekommande prydnader. — Dubbel och enkel årlig ruggning. — Prydnadernas förevisande af hanen	sid. 28.
XIV.  Foglar (fortsättning).
Af honan utöfvadt val. — Frieriets längd. — Foglar, som icke hafva parat sig. — Själsegenskaper och skönhetssinne. — Företräde och motvilja, som honan visar för särskilda hanar. — Foglarnes föränderlighet. — Förändringarna äro stundom plötsliga. — Lagar för variationen. — Ögonfläckarnes bildande. — Gradationer i karaktererna. — Exempel hos påfogeln, Argus-fasanen och Urosticte	sid. 73.
XV.  Foglar (fortsättning).
Hvarför ega hanarne ensamma af några arter och båda könen af andra arter bjerta färger? — Till könet inskränkt förärfning, tillämpad på åtskilliga bildningar och på en bjert färgad fjäderdrägt. — Nastbyggnad i förhållande till färgen. — Förlusten af parningsdrägten under vintern	sid. 113.
XVI.  Foglar (fortsättning).
Ungdrägten i förhållande till fjädrarnes beskaffenhet hos båda könen som fullvuxna. — Sex klasser af fall. — Könsolikheter mellan nära beslägtade eller hvarandra företrädande arters hanar. — Honan antager hanens karakterer. — Ungarnes fjäderdrägt i förhållande till de fullvuxnas sommar- och vinterdrägt. — Om skönhetens förökande hos jordens foglar. — Skyddande färgteckning. — Foglar med i ögonen fallande färger. — Nyhetens uppskattande. — Sammanfattning af de fyra om foglar handlande kapitlen	sid. 134.

XVII. Sekundära könskarakterer hos däggdjur.
Stridslag. — Speciela vapen, förlänade åt hanarne. — Orsaken till bristen påvapen hos honorna. — Vapen, som äro gemensamma för båda könen, hafva dockförst blifvit förvärfvade af hanen. — Andra sätt att använda dylika vapen. — Derashöga betydelse. — Hanens betydligare storlek. — Försvarsmedel. — Förkärlek,visad ettdera könet vid däggdjurs sammanparande	sid. 174.
XVIII. Sekundära könskarakterer hos däggdjur (fortsättning).
Stämma. — Märkvärdiga könsegendomligheter hos skälar. — Lukt. — Håretsutveckling. — Hårets och skinnets färg. — Afvikande fall, då honan är prydligareän hanen. — Färgen och prydnaderna bero på könsurvalet. — Färg, förvärfvadtill skydd. — Färgen beror, om än gemensam för båda könen, dock ofta påkönsurvalet. — Fläckars och strimmors försvinnande hos fullvuxna däggdjur. — Omde fyrhändtes färger och prydnader. — Sammanfattning	sid. 199.
XIX. Sekundära könskarakterer hos menniskan.
Skilnader mellan mannen och qvinnan. — Orsakerna till dylika skilnader ochtill vissa för båda könen gemensamma karakterer. — Stridslag. — Olikheter isjälsförmögenheterna och i rösten. — Skönhetens inflytande vid bestämmandet afmenniskornas äktenskap. — Vildars åsigter om prydnader och qvinlig skönhet. —Benägenhet att öfverdrifva hvarje naturlig egendomlighet	sid. 229.
XX. Sekundära könskarakterer hos menniskan (fortsättning).
Om verkningarna af qvinnornas fortsatta utväljande enligt en olika måttstockför skönheten inom hvarje race. — Om de orsaker, hvilka lägga hinder i vägenför könsurvalet hos civiliserade och vilda nationer. — Gynsamma vilkor förkönsurvalet under uråldriga tider. — Om könsurvalets verkningssätt hosmenniskoslägtet. — Qvinnorna inom vilda stammar hafva någon makt att välja sig män.— Frånvaron af hår på kroppen och skäggets utveckling. — Hudens färg. —Sammanfattning	sid. 258.
XXI. Allmän sammanfattning och slutanmärkningar.
Hufvudgrunderna för menniskans härledning från någon lägre form. —Utvecklingssätt. — Menniskans genealogi. — Intellektuela och moraliska förmögenheter.— Könsurval. — Slutanmärkningar	sid. 280.
Tillägg.