←  Inledning
Menniskans härledning och könsurvalet
av Charles Darwin
Översättare: Rudolf Sundström
Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter  →


[ 7 ]

Första kapitlet.


Bevis för menniskans härledning från någon lägre form.


Beskaffenheten af bevisen för menniskans ursprung. — Homologa bildningar hos menniskan och de lägre djuren. — Åtskilliga motsvarighetspunkter. — Utveckling. — Rudimentära bildningar, muskler, sinnesorganer, hår, ben, reproduktionsorganer o. s. v. — Betydelsen af dessa tre stora afdelningar af fakta för menniskans ursprung.


Den, som önskar afgöra, om menniskan är den förändrade afkomlingen från någon förut existerande form, skulle tvifvelsutan först undersöka, om menniskan varierar, ehuru i ringa mån, till sin kroppsbyggnad och sina själsförmögenheter, och, i händelse så är förhållandet, om förändringarna öfverflyttas på hennes afkomlingar enligt de lagar, som gälla för de lägre djuren, t. ex. karakterernas öfverflyttande till samma ålder eller kön. Äro vidare förändringarna, så vidt som vår obekantskap dermed tillåter oss att döma, resultatet af samma allmänna orsaker, och styras de af samma allmänna lagar, som händelsen är med andra organismer, t. ex. af vexelverkan och de i arf mottagna verkningarna af begagnande och icke-begagnande o. s. v.? Är menniskan underkastad dylika missbildningar, resultatet af hämmad utveckling, af delarnes fördubblande o. s. v., och visar hon i någon af sina anomalier en återgång till en föregående och äldre organisationstyp? Den frågan måste alltså naturligtvis framställas, om menniskan, i likhet med så många andra djur, har gifvit upphof till varieteter och lägre racer, hvilka skilja sig endast obetydligt från hvarandra, eller till racer, som aflägsna sig så mycket från hvarandra, att de måste klassificeras som tvifvelaktiga arter? På hvilket sätt äro sådana racer fördelade öfver jorden, och huru återverka de vid korsning på hvarandra både i de första och de följande lederna? Och på samma sätt måste man förfara äfven i många andra fall.

[ 8 ]Forskaren skulle dernäst komma till en vigtig sak, nämligen om menniskan är på väg att förökas så hastigt, att det skulle medföra tillfälliga hårda strider för tillvaron och följaktligen antingen till kropp eller själ fördelaktiga variationer, hvilka skulle bibehållas, och skadliga, som skulle undanrödjas. Inkräkta menniskoracerna eller arterna, hvilkendera benämningen än må användas, på och ersätta hvarandra, så att någon slutligen dör ut? Vi skola se, att alla dessa frågor, såsom det i sanning är tydligt i afseende på många af dem, måste besvaras jakande, på samma sätt som då det är fråga om de lägre djuren. Men de särskilda undersökningar, som nyss hafva blifvit nämnda, torde lämpligen uppskjutas för en tid, och vi skola först se, i huru vidsträckt mån menniskans kroppsgestalt visar mer eller mindre tydliga spår af hennes härkomst från någon lägre form. I de båda följande kapitlen skola menniskans själsförmögenheter undersökas i jemförelse med de lägre djurens.


Menniskans kroppsbyggnad. — Det är allmänt bekant, att menniskan är skapad efter samma allmänna typ eller modell som de andra däggdjuren. Alla ben i hennes skelett kunna jemföras med motsvarande ben hos en apa, fladdermus eller skäl. På samma sätt är det med muskler, nerver, blodkärl och inelfvor. Hjernan, det vigtigaste af alla organer, följer samma lagar, såsom Huxley och andra anatomer hafva visat. Bischoff[1], hvilken är en förklarad motståndare, medgifver, att hvarje hufvudsaklig fåra och vindning i menniskans hjerna ega sin motsvarighet i orangens; men han tillägger, att deras hjernor icke under någon utvecklingsperiod fullkomligt öfverensstämma. Detta kunde man icke heller vänta, ty i motsatt fall skulle deras själsförmögenheter hafva varit desamma. Vulpian[2] anmärker: “Les différences réelles qui existent entre l’encéphale de l’homme et celui des singes supérieurs, sont bien minimes. Il ne faut pas se faire d’illusions à cet égard. L’homme est bien plus près des singes anthropomorphes par les caractères anatomiques de son cerveau que ceux-ci ne le sont non seulement des autres mammifères, mais mêmes de certains quadrumanes, des guenons et des macaques.“ Men det skulle vara öfverflödigt att här lemna några ytterligare detaljer om motsvarigheten mellan menniskan och de högre däggdjuren i hjernans och alla andra kroppsdelars byggnad.

[ 9 ]Det bör likväl vara mödan värdt att särskildt framställa några punkter, som icke direkt eller tydligt äro förbundna med kroppens organisation, men hvarigenom denna motsvarighet eller förvandtskap väl ådagalägges.

Menniskan är i stånd att från de lägre djuren mottaga och att på dem öfverflytta vissa sjukdomar, t. ex. vattenskräck, koppor, qvarka o. s. v., och detta faktum ådagalägger den nära öfverensstämmelsen mellan deras väfnader och blod, både till deras fina byggnad och sammansättning, långt tydligare än genom en jemförelse deremellan under det bästa mikroskop och medelst den bästa kemiska analys. Apor äro underkastade många af de icke-smittosamma sjukdomar, som hota oss; så fann Rengger[3], hvilken under en längre tid noggrant observerade Cebus Azaræ i dess hemland, denna utsatt för katarrher, som åtföljdes af de vanliga symptomerna och, då de ofta återkommo, medförde tvinsot. Dessa apor ledo äfven af slag, inflammation i inelfvorna och ögonstarr. De yngre dogo ofta af feber, då de fälde sina mjölktänder. Läkemedel utöfvade samma verkan på dem som på oss. Många slags apor hafva en synnerlig begärelse efter thé, kaffe och spirituosa; de röka också, såsom jag sjelf har sett, tobak med förtjusning. Brehm uppgifver, att infödingarne i nordöstra Afrika fånga de vilda babianerna genom att ställa ut kärl med starkt öl, hvarmed de berusa sig. Han har sett några af dessa djur, hvilka han höll i fångenskap, försatta i sådant tillstånd, och han lemnar en munter skildring af deras uppförande och underliga grimacer. Följande morgon voro de ömkliga och illamående; de omfattade sina värkande hufvuden med båda händerna och hade ett synnerligen olyckligt utseende. Då man bjöd dem öl eller vin, vände de sig med afsky bort, men tyckte om citronsaft[4]. En amerikansk apa, en Ateles-art, rörde aldrig mera cognac, sedan hon hade berusat sig dermed, och var således klokare än många menniskor. Dessa skämtsamma fakta visa, hvilken likhet måste finnas mellan apornas och menniskans smaknerver, och att deras hela nervsystem afficieras på liknande sätt.

Menniskan besväras af inre parasiter, som någon gång medföra olycksbringande verkningar, och plågas af yttre parasiter, hvilka alla tillhöra samma slägten och familjer som de, hvilka ansätta andra däggdjur. Menniskan är, i likhet med andra däggdjur, med foglar och äfven med insekter, underkastad denna hemlighetsfulla [ 10 ]lag, hvilken orsakar, att vissa normala processer, t. ex. drägtighet äfvensom åtskilliga sjukdomars utveckling och varaktighet, rätta sig efter månomloppen[5]. Henne tillfogade sår helas genom samma läkningsprocess, och de stycken af hennes lemmar, som finnas qvar efter en amputation, ega, liksom hos de lägsta djuren, understundom, synnerligen under en tidigare embryonalperiod, en viss förmåga till nybildning[6].

Hela förloppet vid den vigtigaste af alla funktionerna, artens reproduktion, är i påfallande grad detsamma hos alla däggdjur, från den första kärleksförklaringen från hannens sida till ungens födelse och uppfödande[7]. Apor födas i nästan lika hjelplöst tillstånd som våra egna barn, och hos vissa slägten skiljer ungen sig till sitt utseende fullkomligt lika mycket från de fullt utbildade individerna, som våra barn göra det från sina fullvuxna föräldrar[8]. Några författare hafva såsom en åtskilnad af vigt framhållit, att menniskans ungar hinna sin mognad i en långt framskridnare ålder än hos något annat djur; men om vi betrakta de menniskoracer, som bebo tropiska länder, är skilnaden icke stor, ty orangen anses icke blifva fullvuxen förrän vid tio till femton års ålder[9]. Mannen skiljer sig från qvinnan både till gestalt, kroppsstyrka, hårbeklädnad m. m. äfvensom till förstånd, på samma sätt som händelsen är med många däggdjurs båda kön. Det är med ett ord näppeligen möjligt att föröka den nära öfverensstämmelsen i allmän organisation, i väfnadernas fina byggnad, i kemisk [ 11 ]sammansättning och i konstitution mellan menniskan och de högre djuren, särskildt de anthropomorfa aporna.


Fig. 1. Den öfre figuren framställer ett embryo af en menniska (efter Ecker) och den undre af en hund (efter Bischoff).

a) Främre hjernan, stora hjernans hemisferer o. s. v. b) Mellanhjernan, fyrhögarne. c) Bakre, hjernan, lilla hjernan, förlängda märgen, d) Ögat. e) Örat. f) Första visceralbågen. g) Andra visceralbågen. H) Ryggrad och muskler. i) Främre extremiteter. K) Bakre extremiteter. L) Svans.

Embryonal utveckling. — Menniskan utbildas ur ett litet ägg, som håller ungefär 1125:tum i diameter, och hvilket i intet hänseende skiljer sig från de andra djurens ägg. Sjelfva embryot kan under en tidigare period knappast skiljas från de andra medlemmarnes af vertebratserien. Under denna period gå artererna i båglika grenar, liksom förde de blodet till gälbågar, hvilka icke träffas hos de högre vertebraterna, ehuru springorna på nackens sidor ännu finnas qvar (f. g. fig. 1) och utmärka deras förra läge. Under en något senare period, då extremiteterna utvecklas, uppkomma “ödlornas och däggdjurens fötter“, såsom den berömde von Baer anmärker, “foglarnes vingar och fötter, äfvensom menniskans händer och fötter allesammans från samma grundform“. Det är, säger professor Huxley[10] “just på utvecklingens senare stadier, som den unga menskliga varelsen visar bestämda olikheter med den unga apan, under det att den senare under sin utveckling aflägsnar sig lika mycket från hunden, som menniskan gör det. Huru öfverraskande det sista påståendet än må synas, kan dess sanning dock uppvisas.“

Som väl några af mina läsare aldrig torde hafva sett en teckning af ett embryo, har jag här bifogat en sådan af menniskan och [ 12 ]en annan af en hund på ungefär samma tidiga utvecklingsstadium, hvilka hafva blifvit omsorgsfullt kopierade efter tvenne verk, hvilkas tillförlitlighet icke kan dragas i tvifvelsmål[11].

Efter de här förut anförda utlåtandena af så högt stående auktoriteter skulle det vara öfverflödigt att för min del framlägga ett antal lånade detaljer, som bevisade, att menniskans embryo noggrant liknar andra däggdjurs embryon. Dock måste det tilläggas, att menniskans embryo likaledes i särskilda delar af sin organisation liknar vissa lägre former, då de äro fullvuxna. Hjertat t. ex. uppträder först under form af ett enkelt pulserande kärl, exkrementen uttömmas genom en kloak, och os coccygis skjuter ut såsom en verklig svans, “hvilken sträcker sig ett godt stycke utom de rudimentära benen“[12]. Hos alla luftandande vertebraters embryon finnas vissa glandler, benämnda corpora Wolfiana, hvilka motsvara och verka på samma sätt som de fullvuxna fiskarnes njurar[13]. Äfven under en senare embryonalperiod kunna några slående öfverenstämmelser mellan menniskan och de lägre djuren iakttagas. Bischoff säger, att vindningarna i ett menniskofosters hjerna vid sjunde månadens slut befinna sig på ungefär samma utvecklingsgrad som hos en fullvuxen babian[14]. Stortån, “hvilken“, såsom professor Owen anmärker[15], “bildar stödet, då man står och går, är kanske den mest utmärkande egendomligheten i menniskans byggnad“; men hos ett omkring en tum långt embryo fann professor Wyman[16], “att stortån var kortare än de andra och, i stället för att vara parallel med dem, sköt ut i vinkel från sidan af foten, derigenom motsvarande detta organs permanenta beskaffenhet hos de fyrhändta.“ Jag vill slutligen meddela ett [ 13 ]citat från Huxley[17], hvilken — efter att hafva frågat, om menniskan uppstår på olika sätt med en hund, en fogel, en groda eller en fisk, — säger: “Svaret är icke ett enda ögonblick tvifvelaktigt; menniskans uppkomst och de tidigare utvecklingsstadierna äro utan all fråga identiska med de djurs, som stå omedelbart under henne i ordningsföljden; hon står tvifvelsutan i dessa hänseenden långt närmare aporna, än aporna närma sig hunden“.


Rudimentära bildningar. — Detta ämne kommer, ehuru det i och för sig sjelft icke är af större betydelse än de båda sistnämnda, af flere orsaker att här fullständigare behandlas[18]. Intet enda högre djur kan nämnas, som icke eger någon kroppsdel i ett rudimentärt tillstånd, och menniskan bildar icke något undantag från regeln. Rudimentära organer måste skiljas från dem, som hålla på att framträda, ehuru åtskiljandet i några fall icke är lätt. De förra äro antingen alldeles onyttiga, t. ex. hannarnes bland fyrfotadjuren spenar eller idislarnes framtänder, hvilka aldrig genomtränga tandköttet, eller äro de till så obetydlig nytta för sina nuvarande egare, att vi icke kunna antaga, att de utvecklades under de förhållanden, hvarunder de nu finnas till. Organer på detta senare stadium äro, strängt taget, icke rudimentära, men de tendera i denna rigtning. Å andra sidan äro framträdande organer, ehuru icke fullt utvecklade, till stor nytta för sina egare och kunna hinna en vidare utveckling. Rudimentära organer äro synnerligen underkastade variation, och detta kan till en del inses, alldenstund de äro alldeles eller nästan utan nytta samt följaktligen icke längre underkastade naturligt urval. De undertryckas ofta fullkomligt. Då detta inträffar, äro de dock underkastade tillfälligt återuppträdande genom återgång, och denna omständighet är väl värd att beaktas.

Bristande användning under den lefnadsperiod, då ett organ förnämligast begagnas, hvilket vanligen infaller under utbildningen, och förärfning under en motsvarande lefnadsperiod, synas hafva varit de förnämsta orsakerna till organers försättande i ett rudimentärt tillstånd. Uttrycket “bristande användning“ hänför sig icke endast till musklernas förminskade verksamhet, utan innefattar äfven ett aftagande i blodtillflödet till en kroppsdel eller ett organ, [ 14 ]som underkastas färre förändringar i tryck, eller som på något sätt mindre användes. Rudimentära bildningar kunna dock hos det ena könet träffas i kroppsdelar, som äro normalt tillstädes hos det andra könet, och sådana rudimentära bildningar hafva, såsom vi hädanefter skola se, ofta uppkommit på olika sätt. I några fall hafva organer reducerats i följd af naturligt urval, emedan de under förändrade lefnadsvanor hafva blifvit skadliga för arten. Reduktionsprocessen understödes sannolikt ofta genom de båda principerna: ersättning och hushållning vid tillväxten; men reduktionens senare stadier äro svåra att förstå, äfven sedan bristande användning har gjort allt, som billigtvis kan tillskrifvas densamma, och alldenstund den besparing, som åstadkommes genom hushållning vid tillväxten, skulle blifva ganska ringa[19]. Det slutliga och fullständiga undertryckandet af en del, som redan är utan gagn och mycket reducerad till sin storlek, i hvilken händelse hvarken ersättning eller hushållning kunna komma på tal, är kanske begripligt med tillhjelp af pangenesishypothesen och tydligen icke på något annat sätt. Men som hela detta ämne om rudimentära organer har blifvit fullständigt afhandladt i mina föregående arbeten[20], behöfver jag icke yttra något mera derom.

Rudimenter af åtskilliga muskler hafva iakttagits på många ställen i menniskans kropp[21], och icke få muskler, hvilka regelbundet finnas hos några af de lägre djuren, kunna i ett synnerligen förkrympt tillstånd tillfälligtvis anträffas hos menniskan. Hvar och en bör hafva anmärkt, hvilken förmåga många djur, framför allt hästar, ega att röra och hopdraga sin hud, hvilket sker medelst tillhjelp af panniculus carnosus. Återstoder af denna muskel hafva i ett verksamt tillstånd anträffats på olika ställen af vår kropp, t. ex. på pannan, der de röra ögonbrynen. Platysma myoides, hvilken är väl utvecklad i nacken, hör till detta system, men kan icke efter behag sättas i verksamhet. Professor Turner i Edinburgh har, enligt hvad han meddelar mig, på fem olika [ 15 ]ställen, nämligen i armhålorna, i närheten af skulderbladen o. s. v., tillfälligtvis upptäckt muskelknippen, hvilka alla måste hänföras till samma system som panniculus. Han har äfven visat[22], att musculus sternalis eller sternalis brutorum, hvilken icke bildar fortsättning af rectus abdominalis, utan är nära beslägtad med panniculus, anträffades i förhållandet af tre till hundra hos flere än 600 menniskokroppar; han tillägger, att denna muskel lemnar “en utmärkt belysning af det påståendet, att tillfälliga och rudimentära bildningar äro särdeles underkastade omvexling i anordningen.“

Några få personer ega förmåga att sammandraga de i deras hufvudsvålar ytligt liggande musklerna, och dessa muskler äro af en föränderlig och delvis rudimentär beskaffenhet. Herr A. de Candolle har meddelat mig ett egendomligt exempel på denna förmågas långvariga ihållighet eller förärfning liksom på ovanlig utveckling af densamma. Han känner en familj, hvaraf en medlem, familjens nuvarande hufvudman, såsom yngling kunde medelst att röra endast hufvudsvålen kasta flere tunga böcker från sitt hufvud, och som vann vad genom att utföra detta konststycke. Hans fader, farbroder, farfader och alla hans tre barn ega samma förmåga i samma ovanliga grad. Familjen delade sig för åtta generationer tillbaka i två grenar, så att hufvudmannen för den ofvannämnda grenen i sjunde led är kusin till den andra grenens hufvudman. Denna aflägsna kusin bor i en annan del af Frankrike och visade genast, då han tillfrågades, om han egde samma egenskap, sin förmåga. Denna händelse utgör ett godt exempel på den seghet, hvarmed en fullkomligt onyttig egenskap kan öfverflyttas genom arf.

De yttre muskler, hvilka tjena till att röra hela ytterörat, och de inre muskler, hvilka röra dess olika delar, höra alla till samma system som panniculus och finnas hos menniskan i ett rudimentärt tillstånd; de kunna alltså variera i sin utveckling eller åtminstone i sin verksamhet. Jag har sett en person, hvilken kunde föra sina öron framåt, och en annan, som kunde föra dem bakåt[23], och efter hvad en af dessa personer sade mig, är det sannolikt, att mången af oss genom att ofta röra sina öron och derigenom rigta sin uppmärksamhet på dem, skulle medelst upprepade försök återvinna någon rörelseförmåga. Förmågan att resa [ 16 ]öronen och rigta dem åt kompassens olika väderstreck är tvifvelsutan till största nytta för många djur, emedan de derigenom märka, från hvilket håll fara hotar; men jag har aldrig hört talas om någon menniska, som egde den ringaste förmåga att resa upp sina öron — den enda rörelse, som kunde vara till nytta för henne. Hela det yttre örat måste betraktas som ett rudiment tillsammans med de olika veck och upphöjningar (helix och antihelix, tragus och anti-tragus), hvilka hos de lägre djuren gifva fasthet åt och stöda örat, då det är upprest, utan att synnerligen öka dess vigt. Några författare förmoda likväl, att ytterörats brosk tjenar till att fortplanta ljudvågorna till hörselnerven; men hr Toynbee[24] drager, efter att hafva samlat alla kända upplysningar om denna sak, den slutsatsen, att ytterörat icke har något bestämdt användande. Chimpansens och orangens öron äro synnerligen lika menniskans, och väktarne i Zoological Gardens försäkra mig, att dessa djur hvarken röra eller resa dem, så att de, så vidt man afser deras förrättning, befinna sig i lika rudimentärt tillstånd som hos menniskan. Hvarför dessa djur, liksom menniskans stamföräldrar, skulle hafva förlorat förmågan att resa dem upp, kunna vi icke säga. Det torde härleda sig deraf, ehuru jag icke är fullt nöjd med denna åsigt, att de, i följd af sin vana att vistas i träd och sin stora styrka, voro endast i ringa mån utsatta för fara och så under en långvarig tidrymd endast obetydligt rörde sina öron, hvarigenom de småningom förlorade förmågan att röra dem. Detta skulle vara ett likartadt förhållande med det, att stora och tunga foglar, som i följd af sin vistelse på i verldshafvet liggande öar icke hafva varit utsatta för anfall af rofdjur, i anledning deraf hafva förlorat förmågan att bruka sina vingar till flygt.

Fig. 2. Menniskoöra, tecknadt och modelleradt af ht Woolner. a) Den utskjutande upphöjningen.

Den ryktbare bildhuggaren hr Woolner underrättar mig om en liten egendomlighet i ytterörat, hvilken han ofta har iakttagit både hos män och qvinnor, och hvars fulla betydelse han uppdagade. Hans uppmärksamhet rigtades först på denna sak, då han arbetade på sin staty af Puck, åt hvilken han har gifvit spetsiga öron. Han föranleddes då att undersöka åtskilliga apors och sedermera med större noggranhet menniskors öron. Den egendomliga bildningen består i en liten trubbig upphöjning, hvilken skjuter ut från den inåtvikna brädden eller helix. Hr Woolner förfärdigade en noggrann modell af ett sådant fall och sände mig bifogade teckning. Dessa upphöjningar sträcka sig icke endast inåt, utan [ 17 ]äfven något litet utåt, så att de synas, då man betraktar hufvudet både fram- och bakifrån. De variera till storleken och någon gång till sitt läge, i det att de befinna sig antingen i obetydlig mån högre eller lägre, och de förekomma stundom på det ena, men icke på det andra örat. Dessa upphöjningars ändamål är nu, som jag tror, icke underkastad något tvifvel; men man kunde tänka, att de äro af en alltför ringa betydelse, för att någon vigt skulle fästas vid dem. Denna mening är dock lika falsk, som den är naturlig. Hvarje karakter måste, om än obetydlig, vara resultatet af någon bestämd orsak, och om den förekommer hos många individer, förtjenar den att beaktas. Helix består ögonskenligen af örats yttersta, inåtböjda kant, och denna böjning synes på något sätt stå i sammanhang med, att hela ytterörat för beständigt är tryckt bakåt. Hos många apor, hvilka ej stå högt i systemet, t. ex. babianer och några arter af makakos[25], är öfre delen af örat obetydligt spetsig, och brädden är icke hos alla inåtviken; men om kanten böjdes i denna rigtning, skulle ett litet utskott nödvändigt sträcka sig inåt och sannolikt i någon mån utåt. Detta kunde i sjelfva verket iakttagas på ett exemplar af Ateles beelzebuth i Zoological Gardens, och vi torde säkerligen kunna sluta till, att det är en liknande bildning, — ett spår af förut spetsiga öron — som tillfälligtvis framträder hos menniskan.

Blinkhinnan eller det tredje ögonlocket, med dess accessoriska muskler och andra bildningar, är särskildt väl utvecklad hos foglarne och till sin förrättning af stor betydelse för dem, emedan hon kan hastigt skjutas framför hela ögonklotet. Hon finnes hos några reptilier och batrachier samt hos vissa fiskar, t. ex. hajarne. Hon är synnerligen väl utvecklad hos de båda lägsta däggdjursordningarna, nämligen hos Monotremata och Marsupialia, och hos några få af de högre däggdjuren, t. ex. hos hvalrossen. Men hos menniskan, de fyrhändta och de flesta öfriga däggdjuren finnes [ 18 ]hon, såsom alla anatomer antaga, endast under form af ett rudiment, hvilket kallas det halfmånformiga vecket[26].

Luktsinnet är af den största betydelse för det öfvervägande flertalet af däggdjur — för några, t. ex. idislarne, till att underrätta dem om fara, för andra, såsom rofdjuren, vid bytets uppsökande, för ännu andra, såsom vildsvinet, för båda ändamålen på samma gång. Men luktsinnet är till ytterst ringa, om ens till någon, nytta för vildarne, hos hvilka det vanligen är mera utveckladt än hos de civiliserade racerna. Det varnar dem icke för faran, vägleder dem ej heller till deras föda; icke heller hindrar det eskimåerna att sofva i den mest stinkande atmosfer eller många vildar från att äta halfrutten föda. De, som tro på principen om en gradvis fortgående utveckling, skulle icke lätt medgifva, att detta sinne i sin nuvarande beskaffenhet förvärfvades af menniskan, sådan hon nu existerar. Tvifvelsutan ärfver hon denna förmåga i ett försvagadt och i så hög grad rudimentärt tillstånd från någon forntida stamfar, för hvilken det var till synnerligt gagn, och af hvilken det beständigt användes. Vi kunna kanske på detta sätt inse, hvaraf det, såsom dr Maudsley helt rigtigt har anmärkt[27], beror, att luktsinnet hos menniskan “är synnerligen verksamt att lifligt återkalla tanken på och hågkomsterna af bortglömda tilldragelser och ställen“; ty vi se hos de djur, hvilka hafva detta sinne i hög grad utveckladt, t. ex. hundar och hästar, att gamla hågkomster af personer och saker äro lifligt förenade med deras lukt.

Menniskan skiljer sig påtagligen från alla andra Primates derigenom, att hon är nästan naken. Men några få korta, glesa hår finnas öfver större delen af kroppen hos karlarne och fina fjun hos qvinnokönet. Hos individer, tillhörande samma race, äro dessa hår högeligen omvexlande, icke endast i afseende på mängden, utan äfven till sin plats; så äro skuldrorna hos somliga europeer fullkomligt nakna, medan de hos andra bära tjocka hårtofsar[28]. Det kan icke vara tvifvelaktigt, att de på sådant sätt [ 19 ]öfver kroppen spridda håren äro rudiment af den likartade hårbeklädnad, som finnes hos de lägre djuren. Denna åsigt blir allt mera sannolik, då man vet, att fina, korta och blekt färgade hår på extremiteterna och andra delar af kroppen tillfälligtvis utvecklas till “tätt stående, långa och gröfre, mörka hår“, då de erhålla en abnorm näring invid sedan lång tid tillbaka inflammerade ställen[29].

Jag göres af hr Paget uppmärksam på, att personer, som höra till samma familj, ofta hafva några få hår i sina ögonbryn mycket längre än de öfriga, så att denna obetydliga egendomlighet synes gå i arf. Dessa hår företräda tydligen vibrisserna, hvilka hos många lägre djur användas som känselorganer. Hos en ung chimpansé iakttog jag, att några få upprättstående, något längre hår sköto fram ofvanför ögonen, der de rätta ögonbrynen skulle hafva haft sin plats, om de hade funnits. Det fina ullika hår, den så kallade lanugo, hvarmed menniskans foster är tätt betäckt under sjette månaden, utgör en mycket egendomlig företeelse. Det utvecklas under femte månaden först vid ögonbrynen och i ansigtet, särdeles rundt omkring munnen, der det är mycket längre än på hufvudet. En mustasch af detta slag observerades af Eschricht[30] på ett qvinligt foster; men detta är icke någon så förvånande omständighet, ty de båda könen likna i allmänhet hvarandra till alla yttre karakterer under en tidigare period af sin tillväxt. Hårens rigtning och anordning på alla ställen af fostrets kropp äro desamma som hos den fullvuxna menniskan, men dock underkastade mycken variation. Hela kroppsytan, äfven pannan och öronen inberäknade, är på detta vis tätt beklädd; men det är en betecknande omständighet, att händernas flatsidor och fotsulorna liksom undre ytorna af alla fyra extremiteterna äro fullkomligt nakna hos de flesta lägre djur. Som detta näppeligen kan vara en tillfällig öfverensstämmelse, måste vi betrakta fostrets ullartade hölje som den rudimentära motsvarigheten till den första beständiga hårbetäckningen hos de däggdjur, hvilka födas hårbeklädda. Denna motsvarighet är, i jemförelse med den vanliga lagen för embryonal utveckling, mycket fullständigare än den, som bildas af de spridda håren på den fullvuxnes kropp.

Det synes, som tenderade de bakre kindtänderna eller visdomständerna att blifva rudimentära hos de mera civiliserade menniskoracerna. Dessa tänder äro nästan mindre än de öfriga [ 20 ]kindtänderna, hvilket äfvenledes är förhållandet med de motsvarande tänderna hos chimpansén och orangen, och ega ej mer än två skilda rötter. De genomtränga ej tandköttet före det sjuttonde året och äro, såsom tandläkare hafva försäkrat mig, mycket benägnare att frätas och att tidigare falla bort än de öfriga tänderna[31]. Hos de svarta racerna äro i motsats härtill visdomständerna i allmänhet försedda med tre skilda rötter och vanligen friska; de skilja sig äfvenledes i storlek mindre än hos de caucasiska racerna från de andra kindtänderna[32]. Professor Schaafthausen åberopar som orsak till denna skilnad mellan racerna, att “den bakre med tänder försedda delen af käken alltid är kortare“ hos dem, som äro civiliserade[33], och denna förminskning i storlek bör, som jag tror, säkerligen tillskrifvas den omständigheten, att civiliserade menniskor vanligen lefva af mjuka, kokta födoämnen, i följd hvaraf de mindre använda sina käkar. Jag har af hr Brace erhållit den uppgiften, att det i Förenta Staterna har blifvit ett mycket allmänt bruk att på barn borttaga några af oxeltänderna, då käkarne icke visa sig nog stora för det normala antalets fullständiga utveckling.

Med hänseende till näringskanalen har jag icke träffat på någon uppgift om flera än ett enda rudiment, nämligen processus vermiformis på blindtarmen. Blindtarmen är en gren eller ett utskott af groftarmen, hvilket ändas i en sluten säck och är utomordentligt långt hos de lägre växtätande däggdjuren. Hos pungbjörnen är det i sjelfva verket mer än tre gånger så långt som hela kroppen[34]. Det skjuter stundom ut i en lång, småningom afsmalnande spets och är någon gång sammansnörpt i afdelningar. Det ser ut, som hade blindtarmen, i följd af ombytt diet och förändrade vanor, blifvit mycket kortare hos somliga djur och processus vermiformis qvarstannat som ett rudiment af den förkortade delen. Att detta bihang är ett rudiment, kunna vi sluta af dess ringa groflek och från de bevis, som professor Canestrini[35] har samlat från dess benägenhet att variera hos menniskan. Det saknas stundom helt och hållet, men är en annan gång mycket [ 21 ]utveckladt. Öppningen är stundom alldeles tillsluten under hälften eller två tredjedelar af sin längd, hvarvid den yttersta delen utgöres af en plattad, tät utvidgning. Hos orangen är detta bihang långsträckt och sammanrulladt. Hos menniskan skjuter det ut från den korta blindtarmens ända och håller vanligen från fyra till fem tum i längd, men endast vid pass en tredjedels tum i tvärlinia. Det är icke allenast icke till någon nytta, utan blir till och med någon gång en dödsorsak, hvarpå jag nyligen har hört två exempel; detta beror derpå, att små hårda kroppar, t. ex. frön, komma in i öppningen och orsaka inflammation[36].

Hos de fyrhändta och några andra däggdjursordningar, särskildt hos rofdjuren, finnes nära nedre ändan af öfverarmen en öppning, hvilken kallas foramen supra-condyloideum, och hvarigenom främre extremitetens stora nerv samt äfven den stora arteren gå fram. Nu finnes vanligen å menniskans öfverarmsben, enligt hvad dr Struthers[37] och andra hafva visat, ett spår af denna öppning, hvilket stundom är synnerligen väl utveckladt och bildadt af en nedåt rigtad hakelik benprocess samt fullständigadt af ett senband. Då denna öppning finnes, går den stora nerven utan undantag fram derigenom, hvilket tydligen bevisar, att den motsvarar och är ett rudiment af de lägre djurens foramen supra-condyloideum. Professor Turner antager, efter hvad han meddelar mig, att den träffas hos ungefär ett bland hundra nya skelett, hvaremot det under äldre tider synes hafva varit mycket allmännare. Hr Busk[38] har samlat följande bevis för denna sak: Professor Broca “observerade genomborrningen hos fyra och en half procent af de öfverarmsben, som samlades på Cimetière du Sud i Paris, och i Orrony-grottan, hvars lemningar hänföras till bronsperioden, voro åtta öfverarmsben af trettiotvå genomborrade; men detta ovanliga förhållande torde, enligt hans mening, böra tillskrifvas den omständigheten, att hålan har varit ett slags “familjegraf“. Deremot fann hr Dupont trettio procent genomborrade ben i Lessedalens hålor, hvilka höra till ren-perioden, under det att hr Leguay [ 22 ]i ett slags dolmen vid Argenteuil observerade tjugofem procent genomborrade, och hr Pruner-Bey tjugosex procent af samma beskaffenhet bland ben från Vauréal. Ej heller bör det lemnas oanmärkt, att hr Pruner-Bey bekräftar, att detta förhållande är allmänt hos guanchoskelett. Den omständigheten, att forntida racer i detta och flera andra fall oftare än yngre racer uppvisa bildningar, som likna de lägre djurens, är anmärkningsvärd. En hufvudorsak härtill synes vara, att forntida racer i den långa härkomstföljden stodo något närmare sina aflägsna djurlika förfäder, än yngre göra det.

Os coccygis hos menniskan motsvarar, ehuru oanvändbart som svans, fullkomligt denna kroppsdel hos andra vertebrerade djur. I en tidigare utvecklingsperiod är det fritt och sträcker sig, såsom vi hafva sett, utom de bakre extremiteterna. I vissa sällsynta och afvikande fall har man, enligt Isidore Geoffroy S:t Hilaire och andra[39], iakttagit, att det bildar ett litet yttre rudiment af en svans. Os coccygis är kort och består vanligen endast af fyra kotor, hvilka äro i ett rudimentärt tillstånd, alldenstund de, med undantag af basalkotan, bildas endast af kotkroppen[40]. De äro försedda med några små muskler, af hvilka en, såsom professor Turner meddelar mig, har blifvit uttryckligen beskrifven af Theile såsom en rudimentär återstod af svansens sträckmuskel, hvilken är så betydligt utbildad hos många däggdjur.

Ryggmärgen sträcker sig hos menniskan endast till sista dorsal- eller första lumbarkotan, men en trådlik bildning (filum terminale) sträcker sig utefter ryggmärgskanalens sacraldels axel äfvensom längs bakre sidan af svanskotorna. Öfre delen af denna tråd är, enligt professor Turners uppgift, tvifvelsutan homolog med ryggmärgen, men den nedre delen bildas tydligen endast af pia mater eller den omgifvande kärlhinnan. Äfven i denna händelse kan os coccygis sägas vara försedt med ett spår af en så vigtig bildning som ryggmärgen, ehuru det icke längre är inneslutet i någon benkanal. Följande faktum, för hvilket jag också har att, tacka professor Turner, visar, huru nära os coccygis motsvarar de lägre djurens verkliga svans: Luschka har vid yttersta ändan af svanskotorna nyligen upptäckt en ganska egendomlig hoprullad kropp, hvilken sammanhänger med den mellersta sacralarteren, och denna upptäckt har föranledt Krause och Meyer att [ 23 ]undersöka svansen hos en apa (Macacus) och hos en katt, hvarvid de hos båda, ehuru icke vid yttersta ändan, funno en dylik hoprullad kropp.

Reproduktionssystemet uppvisar olika rudimentära bildningar, men dessa skilja sig i ett vigtigt hänseende från de föregående exemplen. Vi hafva icke här att skaffa med spår af någon kroppsdel, som icke tillhör arten i dess utbildade tillstånd, utan med en kroppsdel, hvilken ständigt finnes och användes hos det ena könet, under det att den hos det andra blott representeras af ett rudiment. Icke desto mindre är sådana rudiments förekomst lika svår att förklara vid antagandet af hvarje arts särskilda skapelse som i föregående fall. Framdeles skall jag återkomma till dessa rudiment och visa, att deras tillstädesvaro i allmänhet endast beror på förärfning, isynnerhet då det är fråga om delar, hvilka hafva förvärfvats af ena könet och till en del öfverflyttats på det andra. Här vill jag endast anföra några exempel på sådana rudiment. Det är väl bekant, att rudimentära spenar finnas hos alla däggdjurs hanar, menniskan inberäknad. Dessa hafva i flera fall väl utvecklats och lemnat en riklig qvantitet mjölk. Deras verkliga identitet hos de båda könen ådagalägges likaledes genom deras tillfälliga sympathetiska utvidgning hos båda under ett anfall af messling. Vesicula prostatica, hvilken har iakttagits hos många däggdjurshanar, erkännes nu allmänt som en motsvarande bildning till honans uterus jemte den dermed i förbindelse stående öppningen. Det är omöjligt att läsa Leuckart’s väl affattade beskrifning på detta organ och hans resonnement utan att erkänna det rigtiga i hans slutsats. Detta är framför allt tydligt i afseende på de däggdjur, hos hvilka den rätta honliga uterus har delat sig itu, ty hos dessa hannar är vesicula’n också tvåklufven[41]. Några tillkommande rudimentära organer, som höra till reproduktionssystemet, kunde här hafva anförts[42].

Betydelsen af dessa tre stora klasser af faktiska företeelser, hvilka här hafva blifvit omnämnda, är omisskänlig. Men det skulle vara öfverflödigt att här fullständigt upprepa den bevisningsföljd, som jag i detalj har framstält i min Origin of Species. Den homologa anordningen i hela organisationen hos medlemmarne af samma klass är begriplig, om vi antaga deras härkomst från en [ 24 ]gemensam stamform äfvensom deras derpå följande anpassning (adaptation) efter förändrade förhållanden. Enligt någon annan åsigt kan likheten i konstruktion mellan en menniskas eller apas hand, en hästs fot, en skäls simfena, en fladdermus’ vinge o. s. v. alldeles icke förklaras. Det är icke någon vetenskaplig förklaring att säga, det de alla hafva blifvit bildade efter samma idealplan. Med afseende på utvecklingen kunna vi på grund af variationer, som tillkomma i en temligen sen embryonalperiod och förärfvas i en motsvarande period, tydligen inse, hvarpå det beror, att underbart skilda formers embryon ännu bibehålla sina gemensamma stamföräldrars organisation i mer eller mindre fullständig grad. Ingen annan förklaring har någonsin gifvits öfver det märkvärdiga förhållandet, att en menniskas, en hunds, en skäls, en fladdermus’, ett kräldjurs m. fl. embryon till en början knappast kunna skiljas från hvarandra. För att kunna förstå tillvaron af rudimentära organer behöfva vi endast antaga, att en föregående stamform egde de ifrågavarande delarne i ett fullt utbildadt tillstånd, och att de under förändrade lefnadsförhållanden högeligen reducerades, antingen endast i följd af att de icke begagnades eller genom det naturliga utväljandet af sådana individer, som voro minst besvärade af en öfverflödig del, hvarjemte äfven andra förut angifna omständigheter hjelpte till.

På detta sätt kunna vi inse, huru det har kommit sig, att menniskan och alla andra vertebrater hafva blifvit bygda efter samma allmänna modell, hvarför de genomgå samma tidiga utvecklingsstadier, och hvarför de i allmänhet bibehålla vissa rudiment. Följaktligen måste vi öppet erkänna deras gemensamma ursprung; att omfatta någon annan åsigt, är att antaga, det vår egen och alla oss omgifvande djurs organisation endast är en snara, som har blifvit utlagd för att missleda vårt omdöme. Denna slutsats får en synnerlig bekräftelse, då vi betrakta alla medlemmarne i djurserien och begrunda de bevis, som hemtas från deras frändskaper och klassifikation, deras geografiska fördelning och deras geologiska ordningsföljd. Det är endast vår naturliga fördom och den förmätenhet, hvilken dref våra förfäder att förklara sig härstamma från halfgudar, som förmå oss att betvifla denna slutsats. Men den tid skall inom kort inträffa, då man skall finna det underligt, att naturforskare, hvilka voro väl förtrogna med menniskans och andra däggdjurs komparativa organisation, kunde hafva trott, att hvardera var produkten af en särskild skapelseakt.


  1. Grosshirnwindungen des Menschen, 1868, sid. 96.
  2. Leçons sur la Physiologie, 1866, sid. 890, citerad af hr Dally, L’Ordre des Primates et le Transformisme, 1868, sid. 29.
  3. Naturgeschichte der Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 50.
  4. Brehm, Thierleben, Erstes Band, 1864, sid. 75 och 86. — Om Ateles sid. 105. Angående andra analoga uppgifter se sid. 25 och 107.
  5. I afseende på insekter se dr Laycock, On a General Law of Vital Periodicity, British Association, 1842. Dr Macculloch (Silliman’s North American Journal of Science, vol. XVII, sid. 305) har sett en hund lida af tredjedagsfrossa.
  6. Jag har lemnat beviset härför i min Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 15.
  7. Mares e diversis generibus Quadrumanorum sine dubio dignoscunt feminas humanas a maribus. Primum, credo, odoratu, postea aspectu. Mr Youatt, qui diu in Hortis Zoologicis (Bestiariis) medicus animalium erat, vir in rebus observandis cautus et sagax, hoc mihi certissime probavit, et curatores ejusdem loci et alii e ministris confirmaverunt. Sir Andrew Smith ei Brehm notabant idem in Cynocephalo. Illustrissimus Cuvier etiam narrat multa de hac re, qua ut opinor nihil turpius potest indicari inter omnia hominibus et Quadrumanis communia. Narrat enim Cynocephalum quendam in furorem incidere aspectu feminarum aliquarum, sed nequaquam accendi tanto furore ab omnibus. Semper eligebat juniores et dignoscebat in turba et advocabat voce gestuque.
  8. Denna anmärkning framställes med afseende på Cynocephalus och de anthropomorfa aporna af Geoffroy Saint-Hilaire och F. Cuvier i Histoire Naturelle des Mammifères, tomen I, 1824.
  9. Huxley, Man’s Place in Nature, 1863, sid. 34.
  10. Man’s Place in Nature, 1868, sid. 67.
  11. Menniskoembryot (den öfre figuren) är hemtadt från Ecker, Icones Physiologicæ 1851—1859, planchen XXX, fig. 2. Detta embryo var tio linier långt, så att teckningen är mycket förstorad. Hundens embryo är efter Bischoff, Entwickelungsgeschichte des Hunde-Eies, 1845, planchen XI, fig. 42 B. Teckningen är fem gånger förstorad; embryot var 25 dagar gammalt. Inelfvorna hafva blifvit utelemnade och lifmoderbihangen borttagna på båda teckningarna. Jag hänvisades till dessa figurer af professor Huxley, från hvilkens arbete, Man’s Place in Nature, idéen att bifoga dem hemtades. Äfven Häckel har i sin Schöpfungsgeschichte lemnat motsvarande teckningar.
  12. Professor Wyman i Proceedings of American Academy of Sciences, vol. IV, 1860, sid. 17.
  13. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. I, sid. 533.
  14. Die Grosshirnwindungen des Menschen, 1868, sid. 95.
  15. Anatomy of Vertebrates, vol. II, sid. 553.
  16. Proceedings Soc. Nat. Hist., Boston 1863, vol. IX. sid. 185.
  17. Man’s Place in Nature, sid. 65.
  18. Jag hade skrifvit ett flygtigt utkast till detta kapitel, redan innan jag läste en värdefull afhandling, Caratteri rudimentali in ordine all’ origine del uomo (Annuario della Soc. d. Nat., Modena 1867, sid. 81), af G. Canestrini, hvilken afhandling jag har att tacka för mycket. Häckel har lemnat beundransvärda uppsatser öfver hela detta ämne under titel af Dysteleologie i sin Generelle Morphologie och sin Schöpfungsgeschichte.
  19. Några goda anmärkningar angående detta ämne hafva blifvit framstälda af hrr Murie och Mivart i Transactions of the Zoological Society, 1869, vol. VII, sid. 92.
  20. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 317 och 397. Se äfven Origin of Species, femte upplagan, sid. 535[Öfvers. anm. 1].
  21. Hr Richard t, ex. beskrifver och afbildar (Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, Zoologi, 1852, tomen XVIII, sid. 13) rudiment, af hvad han benämner “le muscle pédieux de la main“, hvilken han uppgifver någon gång vara “infiniment petit“. En annan muskel, benämnd “le tibial postérieur“, saknas vanligen hos handen, men uppträder stundom i ett mer eller mindre rudimentärt tillstånd.
  22. Professor W. Turner, Proceedings of the Royal Society in Edinburgh, 1866—1867, sid. 65.
  23. Canestrini citerar (Annuario della Soc. dei Naturalisti, Modena 1867, sid. 97) Hyrtl angående samma sak.
  24. The Diseases of the Ear af J. Toynbee, 1860, sid. 12.
  25. Se äfven några anmärkningar om och teckningar af Lemuridernas öron i herrar Murie’s och Mivart’s ypperliga afhandling i Transactions of the Zoological Society, vol. VII, 1869, sid. 6 och 90.
  26. Müller’s Elements of Physiology, engelska öfversättningen, 1842, vol. II, sid. 1117. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 260; densamme om hvalrossen i Proceedings of the Royal Society, November 1854. Se äfven R. Knox, Great Artists and Anatomists, sid. 106. Detta rudiment är, som det synes, något större hos negrerna och australiensarne än hos europeerna; se Carl Vogt, Lectures on Man, engelska öfversättningen, sid. 129.
  27. The Physiology and Pathology of Mind, andra upplagan, 1868, sid. 134.
  28. Eschricht, Ueber die Richtung der Haare am menschlichen Körper i Müller’s Archiv für Anatomie und Physiologie, 1837, sid. 47. Jag skall ofta hänvisa till denna sorgfälligt utarbetade afhandling.
  29. Paget, Lectures on Surgical Pathology, 1853, vol. I, sid. 71.
  30. Eschricht, ibid. sid. 40, 47.
  31. Dr Webb, Teeth in Man and the Anthropoid Apes, citerad af dr C. Carter Blake i Anthropological Review, Juli 1867, sid. 229.
  32. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 320, 321 och 325.
  33. On the Primitive form of the Skull, engelska öfversättningen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 426.
  34. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 416, 434 och 441.
  35. Annuario della Soc. d. Nat., Modena 1867, sid. 94.
  36. M. C. Martins (De l’Unité Organique i Revue des Deux Mondes för den 15 Juni 1862, sid. 16) och Häckel (Generelle Morphologie, andra bandet, sid. 278) hafva båda iakttagit det egendomliga förhållandet, att detta rudiment någon gång blir en orsak till menniskors död.
  37. The Lancet för den 24 Januari 1863, sid. 83. Dr Knox, Great Artists and Anatomists, sid. 63. Se äfven en vigtig uppsats angående denna process af dr Grube i Bulletin de l’Académie Impériale de S:t Petersbourg, tomen XII, sid. 448.
  38. On the Caves of Gibraltar i Transactions of the International Congress of Prehistoric Archœology, tredje sessionen, 1869, sid. 54.
  39. Quatrefages har senast samlat bevis härför. Se Revue des Cours Scientifiques, 1867—1868, sid. 625.
  40. Owen, On the Nature of Limbs, 1849, sid. 114.
  41. Leuckart i Todd’s Cyclopædia of Anatomy, 1849—1852, vol. IV, sid. 1415. Hos mannen är detta organ endast tre till sex linier långt, men i likhet med så många andra rudimentära delar varierar det i sin utveckling liksom i andra karakterer.
  42. Se härom Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 675, 676 och 706.


Öfversättarens anmärkningar:

  1. Om arternas uppkomst genom naturligt urval“ o. s. v., sid. 376. Öfvers. anm.