Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 2

←  Bevis för menniskans härledning från någon lägre form

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter (Fortsättning)  →

Andra kapitlet.

Jemförelse mellan menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.

Skilnaden i själsförmögenheter mellan den högsta apan och den lägsta vilden är ofantlig. — Vissa instinkter gemensamma. — Själsrörelserna. — Nyfikenhet. — Efterhärmande. — Uppmärksamhet. — Minne. — Inbillning. — Förstånd. — Framåtskridande utveckling. — Verktyg och vapen, använda af djur. — Språk. — Sjelfmedvetande. — Skönhetssinne. — Tro på Gud, andliga krafter, villfarelser.

Vi hafva i föregående kapitel sett, att menniskan i sin kroppsbyggnad uppvisar tydliga spår af sin härledning från någon lägre form; men man torde påstå, att något misstag måste hafva insmugit sig i denna slutledning, alldenstund menniskan till sina själsegenskaper så synnerligen skiljer sig från alla andra djur. Tvifvelsutan är skilnaden i detta afseende ofantlig, äfven om vi med den högsta apans jemföra själsegenskaperna hos en af de lägsta vildarne, som icke eger ord för att uttrycka något högre tal än fyra, och som icke använder några abstrakta termer för de vanligaste föremålen eller intrycken^[1]. Skilnaden skulle utan tvifvel ännu förblifva omätlig, äfven om någon högre apa hade blifvit förädlad och civiliserad lika mycket, som händelsen har varit med en hund i jemförelse med dess stamform, vargen eller schakalen. Eldslandets invånare räknas bland de lägst stående barbarerna; men jag förvånade mig ständigt öfver, huru nära de tre infödingar, hvilka befunno sig ombord på Hans Maj:ts skepp “Beagle“, och som hade lefvat några år i England och kunde tala något litet engelska, liknade oss i sinnelag och till sina flesta själsförmögenheter. Om ingen organisk varelse, med undantag af menniskan, hade egt någon själsförmögenhet, eller om hennes förmögenheter till sin beskaffenhet hade varit helt olika med de lägre djurens, skulle vi aldrig hafva blifvit i stånd att öfvertyga oss sjelfva, att våra högre förmögenheter småningom hade utvecklats. Men det kan tydligen visas, att det icke gifves någon väsendtlig åtskilnad af detta slag. Vi måste alltså medgifva, att det finnes en mycket större åtskilnad i själsförmögenheter mellan någon af de lägsta fiskarne, t. ex. ett nejonöga eller en lancettfisk, och en af de högre aporna än mellan en apa och en menniska; dock fylles detta omätliga mellanrum af talrika utvecklingsstadier.

Icke heller är skilnaden obetydlig i moralisk beskaffenhet mellan en sådan vilde, som beskrefs af den gamle sjömannen Byron, och som slog sitt barn mot klipporna, emedan det tappade en korg med sjöborrar, och en Howard eller en Clarkson, och i intellektuelt hänseende mellan en vilde, som icke använder abstrakta termer, och en Newton eller en Shakspeare. Skilnader af detta slag mellan de högsta menniskorna af de högsta racerna och de lägsta vildarne äro förenade med de finaste gradationer. Härigenom är det möjligt, att de kunna öfvergå i och utvecklas till hvarandra.

Min afsigt i detta kapitel är endast att visa, att det icke finnes någon väsendtlig åtskilnad mellan menniskan och de högre däggdjuren i deras själsförmögenheter. Hvarje afdelning af ämnet kunde hafva utvidgats till en särskild uppsats, men måste här i korthet behandlas. Som icke någon klassifikation af själsförmögenheterna har blifvit allmänt antagen, skall jag framställa mina anmärkningar i den ordning, som bäst passar för min uppgift, och jag vill utvälja de företeelser, som hafva gjort djupaste intrycket på mig, i den förhoppningen, att de må i någon mån inverka äfven på läsaren.

Med hänseende till de ganska lågt stående djuren skall jag under könsurvalet tillägga några företeelser, hvilka visa, att deras själsförmögenheter äro högre, än man kunde hafva väntat sig. Förmögenheternas föränderlighet hos individer af samma slag är en vigtig omständighet för oss, och några få förklaringar skola här lemnas. Men det skulle vara öfverflödigt att inlåta sig i många detaljer angående denna sak, ty jag har genom talrika undersökningar funnit, att det är allas deras enhälliga åsigt, hvilka länge hafva aktgifvit på mångahanda slags djur, foglar inberäknade, att individerna skilja sig betydligt med hänsyn till hvarje utmärkande själsförmögenhet. På hvilket sätt själsförmögenheterna först utvecklades hos de lägsta organismerna, är lika lönlöst att söka utforska, som huru lifvet först uppkom. Detta är aflägsna framtidsproblem, om de någonsin kunna lösas af menniskan.

Alldenstund menniskan eger samma sinnen som de lägre djuren, måste hennes grundåskådningar vara desamma. Menniskan eger likaledes några få gemensamma instinkter, t. ex. sjelfbevarelsedrift, könskärlek, modrens kärlek till sin nyfödda afkomma, denna sistnämdas förmåga att dia, o. s. v. Men menniskan har kanske något färre instinkter än dem, som de djur ega, hvilka komma närmast henne i ordningsföljden. Orangen på de Ostindiska öarne och chimpansén i Afrika bygga plattformer, hvarpå de sofva, och som båda arterna följa samma vana, kunde man förmoda, att det berodde på instinkt, men vi kunna icke med säkerhet veta, att det icke är följden af, att båda djuren hafva likartade behof och ega lika omdömesförmåga. Dessa apor undvika, som vi kunna antaga, tropikernas många giftiga frukter, och menniskan har icke någon sådan insigt; men som våra husdjur, då de förflyttas till främmande länder, och då de först på våren drifvas ut, ofta förtära giftiga örter, hvilka de sedermera undvika, kunna vi icke med visshet veta, om icke aporna genom sin egen eller af sina föräldrars erfarenhet lära, hvilka frukter de böra utvälja. Såsom vi nu skola se, är det likväl säkert, att apor hafva en instinktlik fruktan för ormar och sannolikt för andra farliga djur.

Instinkternas ringa antal och proportionsvisa enkelhet hos de högre djuren äro anmärkningsvärda i jemförelse med de hos de lägre djuren befintliga. Cuvier förfäktade, att instinkt och förstånd stodo i ett omvändt förhållande till hvarandra, och några personer hafva ansett, att själsförmögenheterna hos de högre djuren hafva blifvit gradvis utvecklade från deras instinkter. Men Pouchet har i en intressant uppsats^[2] visat, att icke något sådant omvändt förhållande existerar. De insekter, hvilka ega de underbaraste instinkterna, äro säkerligen bäst utrustade, hvad förstånd beträffar. I vertebraternas afdelning ega de minst förståndiga medlemmarne, nämligen fiskar och amfibier, icke några utbildade instinkter, och bland däggdjuren är det för sina instinkter anmärkningsvärdaste djuret, bäfvern, högeligen förståndigt, hvilket hvar och en skall medgifva, som har läst hr Morgan’s utmärkta beskrifning på detta djur^[3].

Ehuru förståndets första ljusningar, enligt hr Herbert Spencer^[4], hafva utvecklats genom reflexhandlingarnes mångdubblande och koordinerande, och ehuru många af de simplare instinkterna småningom öfvergå i handlingar af detta slag och svårligen kunna skiljas från dem, t. ex. förhållandet med unga djurs diande, synas dock de mera utvecklade instinkterna hafva uppkommit oberoende af förståndet. Jag är dock långt ifrån att vilja förneka, det instinktlika handlingar kunna förlora sin bestämda och omedvetna beskaffenhet och ersättas af andra, med den fria viljans bistånd utförda. Å andra sidan blifva några handlingar af förståndet — t. ex. då foglar på i Oceanen belägna öar för första gången lära sig undvika menniskan — förbytta till instinkter och öfvergå i arf, sedan de under många generationer hafva utöfvats. De kunna alltså sägas vara degraderade till sin karakter, emedan de icke längre utföras med förståndets tillhjelp eller af erfarenhet. Men flertalet af de mera utbildade instinkterna synes hafva blifvit förvärfvadt på ett helt olika sätt, genom det naturliga urvalet af enklare instinktmessiga handlingars förändringar. Sådana förändringar synas uppstå från samma okända orsakers inverkan på hjernans organisation, hvilka föranleda obetydliga variationer eller individuela olikheter hos andra kroppsdelar, och dessa förändringar sägas ofta, i följd af vår okunnighet, uppkomma af sig sjelfva. Vi kunna, tänker jag, icke komma till någon annan slutsats med afseende på de mera sammansatta instinkternas ursprung, om vi betänka de märkvärdiga instinkterna hos sterila arbetsmyror och bin, hvilka icke efterlemna någon afföda att ärfva resultaten af erfarenhet och förändrade vanor.

Ehuru en hög grad af förstånd visserligen är förenlig med utvecklade instinkters tillvaro, såsom vi se hos de nyssnämda insekterna och hos bäfvern, är det icke osannolikt, att de måste till en viss grad hindra hvarandras utveckling. Man känner föga till hjernans förrättningar, men vi kunna inse, att, då förståndsförmögenheterna högeligen utvecklas, hjernans olika delar måste vara förenade genom de mest invecklade kommunikationskanaler, och som en följd deraf skulle hvarje särskild del sträfva att blifva mindre lämplig till att på ett bestämdt och likformigt, d. v. s. instinktmessigt, sätt motsvara särskilda förnimmelser eller tankeförbindelser.

Jag har ansett det löna mödan att göra denna utflykt från ämnet, emedan vi lätt kunna underskatta de högre djurens och särskildt menniskans själsförmögenheter, då vi jemföra deras på hågkomsten af förflutna händelser, på förutseende, förstånd eller inbillning beroende handlingar med fullkomligt likartade handlingar, hvilka instinktmessigt utföras af de lägre djuren; i detta senare fall har förmågan att förrätta sådana handlingar blifvit steg för steg vunnen genom sinnesorganernas och det naturliga urvalets föränderlighet utan någon medveten insigt från djurets sida under hvarje successiv generation. Tvifvelsutan bör, som hr Wallace har visat^[5], en god del af menniskans förståndsarbete tillskrifvas efterhärmning och icke öfverläggning, men det är en stor åtskilnad mellan hennes handlingar och många af dem, som utföras af de lägre djuren, t. ex. att menniskan icke vid sitt första försök kan med tillhjelp af sin efterhärmningsförmåga förfärdiga en stenyxa eller en kanot. Hon måste lära sig sitt arbete genom öfning; en bäfver kan deremot redan vid första försöket göra sin dam eller sin kanal och en fogel sitt näste lika väl eller nästan lika väl, som då han är gammal och förfaren.

Men att nu återgå till vårt omedelbara ämne, så känna de lägre djuren i likhet med menniskan uppenbarligen fröjd och smärta, sällhet och elände. Sällhet märkes aldrig bättre än hos unga djur, t. ex. hundvalpar, kattungar, lam o. s. v., då de, liksom våra egna barn, leka med hvarandra. Äfven insekter leka tillsammans, såsom det har blifvit beskrifvet af den utmärkte observatorn P. Huber^[6], hvilken såg myror förfölja och låtsa bita hvarandra, liksom så många hundvalpar göra.

Det förhållandet, att de lägre djuren drifvas af samma sinnesrörelser som vi sjelfva, är så väl ådagalagdt, att det icke skall vara af nöden att trötta läsaren med många detaljer. Förskräckelse verkar på dem på samma sätt som på oss, i det att den förorsakar darrning i musklerna, hjertklappning, utvidgar de ringformiga slutmusklerna och reser håret på ända. Misstanke, förskräckelsens följd, är tydligen karakteristisk för de flesta vilda djur. Mod och räddhåga äro ytterst vexlande egenskaper hos individerna af samma art, såsom man tydligen kan se hos våra hundar. Några hundar och hästar hafva ett svårt sinnelag och blifva lätteligen vresiga, andra hafva ett godt sinnelag, och dessa egenskaper gå helt säkert i arf. Hvar och en känner, huru benägna djur äro till vildt raseri, och huru tydligt de visa det. Många, troligen sanna, anekdoter hafva blifvit offentliggjorda angående åtskilliga djurs länge uppskjutna och sinnrika hämd. Den noggranne Rengger och Brehm^[7] bekräfta, att de amerikanska och afrikanska apor, hvilka de höllo i tamt tillstånd, helt säkert hämnades. En hunds tillgifvenhet för sin herre är notorisk; i dödskampen har han observerats smeka sin herre, och hvar och en har hört talas om den hund, hvilken under vivisektionens plågor slickade prosektorns hand; denne man måste, så framt han icke hade ett hjerta af sten, hafva känt samvetsagg till sitt lifs sista stund. Som Whewell^[8] har anmärkt, “kan väl den, som läser de rörande exempel på moderlig tillgifvenhet, hvilka så ofta berättas om alla nationers qvinnor och om alla djurs honor, betvifla, att handlingens princip är densamma i båda händelserna?“

Vi se moderlig tillgifvenhet ådagaläggas i de obetydligaste omständigheter; så observerade Rengger en amerikansk apa (en Cebus), som omsorgsfullt bortdref flugorna, hvilka plågade hennes unge, och Duvaucel såg en Hylobates tvätta sin unges ansigte i en ström. Så häftig är ap-honors sorg öfver förlusten af deras ungar, att den beständigt förorsakade vissa arters död, hvilka höllos i fångenskap af Brehm i norra Afrika. Föräldralösa apor adopterades och vårdades alltid omsorgsfullt af de andra aporna, både hannar och honor. En babianhona hade ett så rymligt hjerta, att hon icke endast antog sig unga apor af andra arter, utan äfven stal unga hundar och kattor, hvilka hon ständigt bar omkring. Hennes ömhet gick dock icke så långt, att hon delade sin föda med sina adopterade barn, hvaröfver Brehm förvånades, enär hans apor alltjemt fullkomligt ärligt delade allting med sina egna ungar. En adopterad kattunge klöste den ofvannämda kärleksfulla apan, hvilken säkerligen egde ett skarpt förstånd, ty hon förvånades mycket öfver att blifva klöst och undersökte genast kattungens fot samt bet utan vidare omständigheter bort hans klor. I Zoological Gardens hörde jag af vaktaren, att en gammal babian (Cercopithecus chacma) hade adopterat en Rhesus-apa; men då en ung babian och en mandrill insläptes i hennes bur, tycktes hon märka, att dessa båda apor, ehuru tillhörande olika arter, voro hennes närmare slägtingar, ty hon försköt med ens Rhesus-exemplaret och antog sig båda. Rhesus-ungen var, som jag såg, högeligen missnöjd med att blifva på detta sätt förskjuten samt ville liksom ett elakt barn förfördela och angripa den unga babianen och mandrillen, då den trygt kunde så göra; detta uppförande uppväckte stor förbittring hos den gamla babianen. Apor skola äfven, enligt Brehm’s försäkran, försvara sin herre, då han angripes, på samma sätt som hundar försvara den, vid hvilken de äro fästade, mot andra hundars angrepp. Men vi inlåta oss här på sympathien, till hvilken jag skall återkomma. Några af Brehm’s apor funno mycket nöje i att på åtskilliga sinnrika sätt plåga en gammal hund, hvilken de icke tyckte om, äfvensom andra djur.

De flesta mera sammansatta själsrörelserna äro gemensamma för de högre djuren och för oss sjelfva. Hvar och en har sett, huru afundsjuk en hund är om sin herres tillgifvenhet, om den slösas på någon annan varelse, och jag har observerat samma förhållande med apor. Detta visar, att djuren icke endast älska, utan äfven önska att blifva älskade. Djur känna tydligen afund. De tycka om bifall eller beröm, och en hund, som åt sin herre bär en korg, visar sjelfbelåtenhet och stolthet i hög grad. Det kan, tänker jag, icke vara något tvifvel underkastadt, att en hund skämmes till skilnad från fruktan, och att han känner någonting liknande blygsel, då han för ofta tigger om mat. En stor hund föraktar en liten hunds morrande, och detta må kallas storsinthet. Åtskilliga iakttagare hafva bekräftat, att apor helt säkert icke tycka om, att man skrattar åt dem, och de upptänka stundom inbillade förolämpningar. I Zoological Gardens såg jag en babian, som alltid föll i vildt raseri, då hans vaktare tog fram ett bref eller en bok och läste högt deri för honom; hans raseri var så häftigt, att han, hvilket jag vid ett tillfälle åsåg, bet sig i benet, tills blodet flödade.

Vi vilja nu öfvergå till mera intellektuela själsrörelser och egenskaper, hvilka äro af mycken vigt, emedan de utgöra grundvalen för de högre själsförmögenheternas utveckling. Djur njuta synbarligen af omvexling och lida af ledsnad, såsom man är i tillfälle att se på hundar och, enligt Rengger’s uppgift, på apor. Alla djur känna förvåning, och många lägga nyfikenhet i dagen. De lida understundom i följd af denna senare egenskap, såsom då jägaren spelar dem spratt och derigenom lockar dem till sig; jag har observerat detta i afseende på rådjur, och förhållandet är detsamma med den försigtiga stengeten och med några slag af vildänder. Brehm lemnar en egendomlig beskrifning på den instinktartade rädsla, som hans apor visade för ormar; men deras nyfikenhet var så stor, att de icke kunde afstå från att då och då öka sin förskräckelse på ett fullkomligt menskligt sätt genom att lyfta upp locket till den kista, hvari ormarne förvarades. Jag blef så synnerligen öfverraskad af hans berättelse, att jag tog en uppstoppad och sammanrullad orm med mig in i apornas hus i Zoological Gardens, och den oro, som förorsakades, var en af de egendomligaste syner, som jag någonsin skådat. Tre arter af Cercopithecus blefvo mest förskräckta; de kastade sig hit och dit i sina burar och utstötte skarpa varningsskrik för fara, hvilka förstodos af de andra aporna. Några få unga apor och en gammal Anubis-babian voro de enda, som icke bekymrade sig om ormen. Jag lade då det uppstoppade exemplaret på golfvet i ett af de större rummen. Efter en stund samlades alla aporna i en stor cirkel omkring detsamma och erbjödo, under det de alltjemt stirrade, en synnerligen löjlig anblick. De blefvo utomordentligt nervösa, så att de alla ögonblickligen rusade bort, då en träkula, hvilken de väl kände till som en leksak, tillfälligtvis flyttades i halmen, hvarunder den till en del var dold. Dessa apor uppförde sig helt annorlunda, då en död fisk, en råtta och några andra nya föremål inlades i deras burar, ty, ehuru till en början förskräckta, kommo de snart närmare, vidrörde och undersökte dem. Jag insatte då en lefvande orm i en papperspåse, hvars öppning var löst hopviken, i ett af de större rummen. En af aporna närmade sig genast, öppnade försigtigt påsen till en liten del, tittade in i densamma och sprang genast sin väg. Då bevitnade jag, hvad Brehm hade beskrifvit, ty den ena apan efter den andra kunde, med sträckt hals och hufvudet lutadt åt ena sidan, icke afhålla sig från att titta in i den upprättstående påsen på det förskräckliga föremål, som låg stilla på dess botten. Det såg nästan ut, som hade apor någon kännedom om zoologisk slägtskap, ty de, som Brehm höll i fångenskap, visade en egendomlig, ehuru förvexlad, instinktmessig fruktan för oskadliga ödlor och grodor. Man har likaledes observerat, att en orang har blifvit mycket förskräckt vid första anblicken af en sköldpadda^[9].

Efterhärmnings-elementet är starkt utveckladt hos menniskan och särdeles hos den i ett ohyfsadt tillstånd befintliga menniskan. Desor^[10] har anmärkt, att icke något djur frivilligt efterhärmar en handling, som en menniska har utfört, förrän vi i den uppstigande ordningsföljden komma till aporna, hvilka äro kända som löjliga efterhärmare. Djur härma dock understundom hvarandras handlingar; så lärde två stycken vargar, hvilka hade blifvit uppfostrade af hundar, att skälla, hvilket äfven schakalen^[11] stundom gör, men om detta kan benämnas frivillig efterhärmning är en annan fråga. Af en annan berättelse, som jag har läst, får man anledning att tro, att hundvalpar, som uppfödas af kattor, någon gång lära sig slicka sina fötter och likaledes att göra sig rena i ansigtet; det är åtminstone säkert, som jag erfar af en fullkomligt trovärdig vän, att några hundar göra på detta sätt. Foglar efterhärma sina föräldrars sång och någon gång andra foglars; papegojor äro välbekanta efterhärmare af hvarje ljud, som de ofta höra.

Näppeligen är någon egenskap af större vigt för menniskans intellektuela framåtskridande än förmågan att uppmärksamma. Djur lägga tydligen denna förmåga i dagen, t. ex. då en katt lurar vid ett hål och lagar sig i ordning att rusa på sitt byte. Vilda djur blifva stundom så upptagna, då de äro sysselsatta härmed, att man lätteligen kan närma sig dem. Hr Bartlett har lemnat mig ett egendomligt bevis på, huru omvexlande denna egenskap är hos apor. En person, som dresserade apor till att spela pjeser, plägade tillhandla sig allmänna arter från Zoological Gardens efter ett pris af fem pund stycket; men han erbjöd sig att betala dubbla priset, om han under några dagar skulle få behålla tre eller fyra af dem för att utvälja en. Då han tillfrågades, huru det var honom möjligt att så snart lära känna, om en viss apa skulle blifva en god skådespelare, svarade han, att alltsammans berodde på deras uppmärksamhetsförmåga. Om, då han talade och förklarade något för en apa, hennes uppmärksamhet lätteligen leddes bort åt annat håll, t. ex. af en fluga på väggen eller af något alldagligt föremål, var saken hopplös. Om han genom bestraffning sökte förmå en ouppmärksam apa att spela, blef hon vresig. Å andra sidan kunde en apa, som noggrant gaf akt på honom, alltid dresseras.

Det är nästan öfverflödigt att nämna, det djur hafva förträffliga hågkomster af personer och ställen. En babian vid Goda Hopps-udden, om hvilken jag har mottagit ett meddelande från Sir Andrew Smith, igenkände honom med glädje efter en frånvaro af nio månader. Jag hade en hund, som var ondsint och ovänlig mot alla främmande, och jag pröfvade med flit hans minne efter en bortovaro af fem år och två dagar. Jag gick intill kojan, hvari han bodde, och ropade till honom på mitt gamla sätt; han visade icke någon glädje, men följde mig genast ut på en promenad och lydde mig, alldeles som hade jag lemnat honom endast en half timma förut. En samling af gamla hågkomster, hvilka hade hvilat under fem år, hade alltså ögonblickligen uppvaknat i hans själ. Äfven myror igenkände, som P. Huber^[12] tydligen har visat, efter fyra månaders skilsmessa sina kamrater, som hörde till samma samhälle. Djur kunna helt säkert på något sätt bedöma tidsskilnaden mellan återkommande tilldragelser.

Inbillningen är en af menniskans största prerogativ. Medelst denna förmåga förenar hon, oberoende af viljan, äldre bilder och idéer och frambringar på så sätt lysande och nya resultat. En poet, “hvilken“, såsom Jean Paul Richter anmärker^[13], “måste öfvervaga, om han skall låta en person yttra sig så eller så — för tusan i våld med honom; han är endast en dum varelse“. Drömmandet lemnar oss bästa kännedomen om denna förmåga; såsom Jean Paul äfvenledes säger, “är drömmen ett ofrivilligt slag af poesi“. Värdet af vår inbillnings produkter beror naturligtvis på våra intrycks antal, noggranhet och tydlighet, på vårt omdöme och vår smak i att utvälja eller förkasta de ofrivilliga kombinationerna och till en viss grad på vår förmåga att efter behag kombinera dem. Som hundar, kattor, hästar och sannolikt alla högre djur, äfven foglar, hvilket bekräftas af en god auktoritet^[14], hafva lifliga drömmar, hvilket bevisas genom deras åtbörder och läten, måste vi medgifva, att de ega något slags inbillning.

Som jag förmodar, skall man väl medgifva, att förståndet står högst af menniskosjälens alla förmögenheter. Få personer bestrida numera, att djuren ega något slags förstånd. Djuren kunna alltjemt ses eftertänka, öfverlägga och besluta. Det är en betecknande omständighet, att ju mera något visst djurs vanor studeras af en naturforskare, desto mera skrifver han på förståndets räkning och desto mindre på omedvetna instinkter^[15]. I följande kapitel skola vi se, att några synnerligen lågt i ordningsföljden stående djur tydligen visa en viss grad af förstånd. Tvifvelsutan är det ofta svårt att skilja mellan förstånd och instinkt. Så anmärker dr Hayes flerfaldiga gånger i sitt arbete, The Open Polar Sea, att hans hundar, i stället för att i tätt sammansluten skara fortsätta med att draga slädarne, skilde sig åt och aflägsnade sig från hvarandra, då de kommo till tunn is, så att deras tyngd måtte blifva jemnare fördelad. Detta var ofta den första varning och tillkännagifvande, som de resande erhöllo, att isen blef tunn och farlig. Gjorde nu hundarne så i följd af hvarje individs erfarenhet eller af de äldre och förståndigare hundarnes exempel eller af en i arf mottagen vana, det är af instinkt? Denna instinkt kan möjligen hafva uppkommit sedan den långt aflägsna tid, då hundar först användes af infödingarne till att draga deras slädar, eller torde de nordiska vargarne, eskimåhundarnes stamfäder, hafva förvärfvat denna instinkt, som förmådde dem att icke i sluten skara angripa sitt byte, då det befann sig på tunn is. Frågor af detta slag äro synnerligen svåra att besvara.

I olika verk hafva så många fakta blifvit omnämnda, hvilka visa, att djuren ega något slags förstånd, att jag här endast vill anföra två eller tre af Rengger bestyrkta exempel angående amerikanska apor, hvilka stå lågt i sin ordning. Han nämner, att, då han först gaf sina apor ägg, de krossade dem och spilde derigenom bort mycket af deras innehåll; sedermera slogo de sakta ena ändan mot något hårdt föremål och plockade med fingrarne bort bitarne af skalet. Sedan de en gång hade skurit sig med något skarpt verktyg, ville de icke mera vidröra det, eller också handterade de det med den största varsamhet. De fingo ofta sockerbitar, inlindade i papper, och Rengger lade stundom en lefvande geting i papperet, så att de blefvo stuckna, då de hastigt veko upp det; sedan detta hade händt en gång, höllo de alltid först paketet till örat, om de skulle upptäcka någon rörelse deri. Den, som icke öfvertygas af sådana fakta och af de iakttagelser, som han kan anställa på sina egna hundar, att djuren kunna tänka, skulle ej öfvertygas af hvad helst, jag kunde tillägga. Icke desto mindre vill jag anföra en omständighet i afseende på hundar, hvilken stöder sig på tvenne olika observatörer, och som näppeligen kan bero på någon instinkts modifiering.

Hr Colquhoun^[16] vingsköt två vildänder, som föllo på andra sidan af en ström; hans apportör försökte bära dem öfver på samma gång, men lyckades icke häri; då dödade han, som aldrig förut var känd för att rubba en fjäder, med flit den ena, bar den andra öfver och återvände efter den döda fogeln. Öfverste Hutchinson berättar, att två rapphönor skötos på samma gång, hvarvid den ena dödades och den andra sårades; den senare sprang sin väg och fasttogs af apportören, hvilken på sin återväg stötte på den döda fogeln; “han stannade, synbarligen mycket brydd, och då han efter två eller tre försök fann, att han icke kunde taga upp den utan att låta den vingskjutna fogeln undkomma, öfverlade han ett ögonblick, dödade den med flit genom att gifva den ett skarpt bett och bar derefter bort båda på en gång. Detta var det enda kända exempel på, att han med flit hade skadat något vildbråd“. Här hafva vi förstånd, ehuru icke alldeles fullkomligt, ty apportören borde först hafva burit den sårade fogeln och derpå återvändt efter den döda, såsom det skedde med de båda vildänderna.

Mulåsnedrifvarne i Södra Amerika säga: “Jag vill icke gifva er den mulåsna, som har lättaste gången, utan la mas racional — den eftertänksammaste“; och Humboldt^[17] tillägger: “Detta populära uttryck, som har dikterats genom en lång erfarenhet, vederlägger kanske bättre än den spekulativa filosofiens alla argument antagandet af med lif begåfvade machiner.“

Det har nu, som jag tror, blifvit ådagalagdt, att menniskan och de högre djuren, särskildt Primates, hafva några få instinkter gemensamma. Alla hafva samma sinnen, åskådningar och förnimmelser — likartade passioner, böjelser och själsrörelser, hvilket gäller äfven om de mera sammansatta; de känna förvåning och nyfikenhet; de ega samma egenskaper af efterhärmning, uppmärksamhet, minne, inbillning och förstånd, ehuru i ganska olika grad. Icke desto mindre hafva många författare påstått, att menniskan i följd af sina själsförmögenheter är genom en oöfverstiglig gräns skild från alla de lägre djuren. Jag gjorde fordom en samling af mer än ett tjog sådana aforismer, men det lönar icke mödan att anföra dem, då deras stora olikhet och antal visa svårigheten, om icke omöjligheten, af detta försök. Det har försäkrats, att menniskan ensam är i stånd till progressiv utveckling, att hon ensam använder verktyg eller eld, tämjer andra djur, besitter egendom eller begagnar sig af språk, att icke något annat djur eger sjelfmedvetande, begriper sig sjelft, har förmåga att abstrahera eller eger allmänna ideer, att menniskan ensam har skönhetssinne, är underkastad nycker, eger tacksamhetskänsla, kännedom af mysterier o. s. v., tror på Gud eller är begåfvad med ett samvete. Jag vill äfventyra ett par anmärkningar om de mera betydande och intressantare bland dessa omständigheter.

Erkebiskop Sumner^[18] påstod fordom, att menniskan ensam är i stånd till en progressiv utveckling. Hvad djuren beträffar, och då man först ser på individen, vet hvar och en, som har haft någon erfarenhet i att utsätta giller, att unga djur mycket lättare kunna fångas än äldre, och att en fiende mycket lättare kan närma sig dem. Äfven är det, med afseende på gamla djur, omöjligt att taga många på samma ställe och i samma slags giller eller att förgöra dem genom samma slags gift; det är likväl osannolikt, att alla skulle hafva smakat på giftet, och omöjligt, att alla skulle hafva fastnat i gillret. De måste lära sig varsamhet vid att se sina slägtingar fångas eller förgiftas. I Norra Amerika, der de pelsbärande djuren sedan lång tid tillbaka hafva varit utsatta för förföljelser, visa de, enligt alla iakttagares öfverensstämmande vitnesbörd, en nästan otrolig grad af skarpsinnighet, försigtighet och list; men fångst med giller har så länge bedrifvits, att förärfning bör hafva kommit till stånd.

Om vi afse på hvarandra följande generationer eller racer, så är det icke underkastadt något tvifvel, att foglar och andra djur både förvärfva och förlora varsamhet i förhållandet till menniskan eller andra djur^[19], och denna varsamhet är säkerligen till det mesta en ärfd vana eller instinkt, men också till en del resultatet af individuel erfarenhet. En god iakttagare, Leroy^[20], bekräftar, att i trakter, der räfvarne mycket jagas, ungarne, då de lemna sina kulor, obestridligen äro mycket varsammare än de gamla på ställen, der de icke mycket oroas.

Våra tama hundar härstamma från vargar och schakaler^[21], och ehuru de icke böra hafva gått framåt i list, utan försämrats i varsamhet och misstänksamhet, hafva de dock gått framåt i vissa moraliska egenskaper, t. ex. i tillgifvenhet, pålitlighet, foglighet och sannolikt i allmän intelligens. Vanliga råttan (Mus decumanus) har besegrat och öfvervunnit åtskilliga andra arter i hela Europa, i vissa delar af Norra Amerika, på Nya Zeeland och helt nyligen på Formosa äfvensom på Kinas fastland. Hr Swinhoe^[22], hvilken omnämner dessa senare fall, skrifver den vanliga råttans seger öfver den stora Mus coninga på dess öfverlägsna förslagenhet; denna senare egenskap måste anses bero deraf, att hon beständigt uppöfvar alla sina förmögenheter för att undgå att blifva utrotad af menniskan, äfvensom att nästan alla mindre förslagna och mindre djerfva råttarter småningom hafva blifvit af henne utrotade. Att utan något direkt bevis påstå, det icke något djur under tidernas längd fortskridit i intellektuela eller andra själsförmögenheter, är att afgöra frågan om arternas utveckling. Längre fram skola vi se, att nu lefvande däggdjur, hvilka höra till olika ordningar, enligt Lartet hafva större hjernor än deras forntida prototyper under tertiärperioden.

Man har ofta sagt, att djuren icke begagna sig af något slags verktyg; men chimpansén krossar i naturtillståndet en vild frukt, som något liknar en valnöt, med en sten^[23]. Rengger^[24] lärde med lätthet en amerikansk apa att på detta sätt krossa hårda palmnötter, och sedermera använde hon af egen tillskyndelse stenar för att öppna andra slags nötter äfvensom lådor. Hon borttog på detta sätt äfvenledes fruktens mjuka skal, hvilket hade en obehaglig lukt. En annan apa lärdes att öppna en stor kista med en käpp, och sedermera använde hon käppen som en häfstång att upplyfta tunga kroppar; sjelf har jag sett en ung orang sätta en käpp i en spricka, med handen fatta i käppens andra ända och bruka den alldeles som en häfstång. I de nyssnämnda fallen användes stenar och käppar som verktyg, men de begagnades äfvenledes som vapen. Brehm^[25] omnämner med den välkände resanden Schimper’s auktoritet, att, då i Abyssinien babianer, tillhörande en art (Cercopithecus gelada), truppvis nedstiga från bergen för att plundra fälten, de stundom möta skaror af ett annat species (Cercopithecus hamadryas), hvarvid strid uppstår. Gelada-babianerna rulla ned stora stenar, hvilka Hamadryas-aporna söka undvika, hvarefter båda slagen under vildt oväsen i raseri störta mot hvarandra. Då Brehm åtföljde hertigen af Coburg-Gotha, deltog han i ett anfall med eldvapen på en trupp babianer i Mensa-passet i Abyssinien. Babianerna rullade under sitt återtåg så många stenar, somliga så stora som ett karlhufvud, utför berget, att angriparne helt hastigt måste slå till reträtt, och passet var i sjelfva verket för en stund spärradt för karavanen. Det förtjenar uppmärksammas, att babianerna på nämnda sätt handlade gemensamt. Hr Wallace^[26] såg vid tre tillfällen oranghonor, hvilka, åtföljda af sina ungar, “med alla tecken till raseri bröto af grenar och den stora, taggiga frukten på Durian-trädet; de sände en sådan skur af kastvapen, att den i sjelfva verket hindrade oss att nalkas trädet.“

I Zoological Gardens plägade en apa, som hade dåliga tänder, öppna nötter med en sten, och det försäkrades mig af vaktarne, att detta djur, efter att hafva användt stenen, gömde den i halmen och icke tillät någon annan apa vidröra den. Här hafva vi då idén om egendom; men denna idé finnes hos hvarje hund, som har ett ben, och hos de flesta eller alla foglar, hvilka hafva bon.

Hertigen af Argyll^[27] anmärker, att förfärdigandet af ett verktyg för något särskildt ändamål är alldeles egendomligt för menniskan, och han anser, att denna omständighet bildar ett omätligt svalg mellan henne och djuren. Detta är tvifvelsutan en ganska vigtig åtskilnad, men det synes mig ligga mycken sanning i Sir J. Lubbock’s förmodan^[28], att, då de äldsta menniskorna först brukade flintstenar för något ändamål, de tillfälligtvis borde hafva kommit att klyfva dem och derefter användt de skarpa fragmenten. Härifrån borde det vara ett litet steg till att afsigtligt slå sönder flintan och ett icke synnerligen långt till att groft forma den. Detta senare framsteg bör dock hafva erfordrat långa tidrymder, om vi må döma af den ofantliga mellantid, som förflöt, innan den neolithiska periodens menniska företog sig att hvässa och polera sina stenverktyg. Vid flintans sönderslående borde, som Sir J. Lubbock äfvenledes anmärker, gnistor hafva uppstått, och vid dess hvässande eld framkallats; “på så sätt torde de båda vanliga sätten att erhålla eld hafva uppkommit“. Eldens natur borde hafva varit känd i de många vulkaniska regioner, der lava tillfälligtvis flyter fram genom skogar. De anthropomorfa aporna uppföra, sannolikt ledda af sin instinkt, åt sig temporära liggplatser; men som många instinkter i betydlig grad äro underkastade förståndets kontroll, torde de simplare, t. ex. inrättandet af en liggplats, lätteligen öfvergå till en frivillig och medveten handling. Orangen är bekant för att om nätterna betäcka sig med Pandanus-blad, och Brehm berättar, att en af hans babianer plägade skydda sig sjelf mot solhettan genom att kasta en halmmatta öfver sitt hufvud. I dessa sistnämnda vanor se vi sannolikt de första stegen mot några af de simplare konsterna, särskildt mot rå architektur och klädsel, såsom de uppstodo bland menniskans äldsta stamfäder.

Språk. — Denna egenskap har med rätta betraktats som en af de hufvudsakliga skilnaderna mellan menniskan och de lägre djuren. Menniskan är dock, som en synnerligen kompetent domare, erkebiskop Whately, anmärker, “icke det enda djur, som kan begagna sig af språk för att gifva uttryck åt det, som försiggår i hennes själ, och som i större eller mindre mån kan förstå det, som så uttryckes af en annan“^[29]. Cebus azaræ i Paraguay utstöter, då den retas, åtminstone sex olika ljud, hvilka hos andra apor framkalla liknande själsrörelser^[30]. Apornas ansigtsrörelser och åtbörder begripas af oss, och de förstå till en del våra, såsom Rengger och andra förklara. Det är en anmärkningsvärdare omständighet, att hunden efter sitt tämjande har lärt att skälla^[31] i åtminstone fyra eller fem distinkta tonarter. Ehuru skällandet är en ny konst, uttryckte tvifvelsutan de vilda arterna, hundens stamfäder, sina känslor genom olikartade skrik. Hos tama hunden hafva vi skällande af ifver, såsom under jagt, och af vrede, skrikande eller tjutande af förtviflan och då han inspärras, skällande af glädje, t. ex. då han får gå ut och promenera med sin herre, eller det ganska olika skällandet för en begäran eller en bön, såsom då han önskar, att en dörr eller ett fönster skall öppnas.

Ett i ord uttryckt språk är likväl egendomligt för menniskan; men hon eger gemensamt med de lägre djuren oartikulerade skrik för att uttrycka sin mening, hvilket underlättas genom åtbörder och rörelser med ansigtsmusklerna^[32]. Detta gäller isynnerhet om de enklare och lifligare känslorna, hvilka ega endast obetydligt sammanhang med vår högre intelligens. Våra skrik af smärta, fruktan, öfverraskning, vrede, tillika med de dermed förenade handlingarna, och en moders hviskande till sitt älskade barn äro uttrycksfullare än några ord. Det är icke blotta förmågan att kunna utsäga ord, som skiljer menniskan från andra djur, ty papegojor kunna tala, som hvar man vet, utan det är hennes stora förmåga att kunna förbinda bestämda ljud med bestämda idéer, och detta beror tydligen på själsförmögenheternas utveckling.

Som Horne Tooke, en af den ädla filologiska vetenskapens grundläggare, anmärker, är språket en konst lika väl som att brygga och baka; men skrifning skulle hafva varit ett långt mera passande exempel. Det är säkerligen icke en verklig instinkt, emedan hvarje språk behöfver läras. Det skiljer sig dock vida från alla vanliga konster, ty menniskan har en instinktmessig böjelse att tala, såsom vi se af våra barns sladder, hvaremot intet enda barn har en instinktartad benägenhet att brygga, baka eller skrifva. Dessutom antager icke någon filolog numera, att något språk har blifvit med flit uppfunnet; hvart och ett har långsamt och omedvetet utvecklats genom många framsteg. De ljud, som frambringas af foglar, erbjuda i åtskilliga hänseenden den närmaste analogien med språket, ty alla medlemmarne af samma art frambringa samma instinktlika skrik som uttryck för sina själsrörelser; men den verkliga sången och äfven locktonerna lära de från sina föräldrar eller fosterföräldrar. Dessa ljud äro, som Daines Barrington^[33] har bevisat, “icke mera medfödda, än språket är hos menniskan“. Första försöken att sjunga “böra jemföras med ett barns ofullkomliga försök att framstamma ord“. De unga hanarne öfva sig eller, som fogelfängare säga, repetera under tio eller elfva månader. Deras första försök utgöra knappast en tillstymmelse till den blifvande sången, men då de blifva äldre, kunna vi märka hvaråt de syfta, och till sist sägas de “sjunga sin sång alltigenom“. Fogelungar, som hafva lärt sig en särskild arts sång, t ex. de i Tyrolen uppfödda canariefoglarne, lära och meddela sin nya sång åt sin afkomma. De små naturliga olikheterna i sång hos samma art, som bebor olika distrikt, kunna lämpligen jemföras, som Barrington anmärker, “med provinsialdialekter“, och beslägtade, ehuru skilda arters sånger kunna jemföras med skilda menniskoracers språk. Jag har meddelat ofvannämnda detaljer för att visa, att en instinktartad benägenhet att tillegna sig en konst icke är en uteslutande tillhörighet för menniskan.

Med afseende på det i ord uttryckta språkets uppkomst kan jag, efter att hafva läst å ena sidan hr Hensleigh Wedgwood’s, hr F. Farrar’s och professor Schleicher’s^[34] högeligen intressanta verk samt å andra sidan professor Max Müller’s beryktade föreläsningar, icke draga i tvifvelsmål, att språket leder sitt ursprung från ett genom tecken och åtbörder underhjelpt efterhärmande och förändrande af åtskilliga naturljud, andra djurs läten och menniskans egna instinktmessiga skrik. Då vi komma att behandla könsurvalet, skola vi se, att den äldsta tidens menniska, eller snarare någon af menniskans äldre stamfäder, troligen flitigt använde sin röst till att frambringa verkliga musikaliska tonfall, d. v. s. till att sjunga, såsom en af gibbon-aporna ännu i dag gör; vi kunna från en mycket vanlig analogi sluta till, att denna förmåga borde hafva särskildt utöfvats under könens frieri för att uttrycka hvarjehanda själsrörelser, t. ex. kärlek, svartsjuka, triumf, och såsom en utmaning till deras rivaler. Efterhärmandet medelst artikulerade ljud af musikaliska läten kunde hafva gifvit upphof till ord, som uttryckte hvarjehanda sammansatta själsrörelser. Såsom hörande till frågan om efterhärmning förtjenar nämnas den synnerliga benägenheten hos våra närmaste grannar, aporna, hos microcephala idioter^[35] och hos barbariska menniskoracer att härma allt, som de se. Som apor sannolikt förstå mycket, som yttras till dem af menniskor, och då de i naturtillståndet utstöta signalskrik till sina kamrater^[36] vid hotande fara, synes det icke osannolikt, att något ovanligt förståndigt aplikt djur skulle hafva fallit på den tanken att efterhärma ett rofdjurs tjut för att derigenom för sina apkamrater angifva beskaffenheten af den motsedda faran. Och detta skulle hafva varit första steget till bildandet af ett språk.

Allt eftersom rösten allt mera begagnades, borde de organer, hvilka frambringa densamma, hafva blifvit stärkta och fullkomnade i följd af grundsatsen om de genom användandet frambragta verkningarnas förärfning, och detta borde hafva återinverkat på förmågan att tala. Men förhållandet mellan språkets fortsatta användande och hjernans utveckling har utan tvifvel varit af långt större betydelse. Själsförmögenheterna hos någon af menniskans äldre stamfäder måste hafva varit högre utvecklade än hos någon nu lefvande apa, innan äfven den ofullkomligaste form för ett språk kunde hafva kommit i bruk; men vi måste dristigt antaga, att denna förmågas fortsatta användande och utbildande kunde hafva återverkat på själen genom att iståndsätta och uppmuntra honom till att sysselsätta sig med långa tankeföljder. En lång och invecklad tankeföljd kan icke mera fullföljas utan tillhjelp af ord, antingen uttalade eller tysta, än en lång beräkning utan användandet af figurer eller algebra. Det ser likaledes ut, som skulle äfven vanliga tankeföljder erfordra något slags språk, ty den stumma, döfva och blinda flickan Laura Bridgman observerades begagna sina fingrar, då hon drömde^[37]. Icke desto mindre kan en lång följd af lifliga och med hvarandra förenade ideer passera genom själen utan hjelp af något slags språk, såsom vi kunna sluta af hundarnes långvariga drömmar. Vi hafva äfvenledes sett, att apportörhundar kunna öfverlägga till en viss grad, och detta måste de tydligen göra utan hjelp af något språk. Den innerliga förbindelsen mellan hjernan, sådan den nu är utvecklad hos oss, och talförmågan ådagalägges tydligt genom dessa egendomliga fall af hjernsjukdomar, då talförmågan isynnerhet förändras, t. ex. då förmågan att ihogkomma substantiver har gått förlorad, under det att andra ord kunna rätt användas^[38]. Det är icke osannolikare, att de genom tal- och själsorganernas fortsatta bruk frambringade verkningarna gå i arf, än att så är förhållandet med handstilen, hvilken beror dels på handens byggnad och dels på själsanlaget; men handstil går helt visst i arf^[39].

Hvarför de organer, som nu användas för ords frambringande, ursprungligen skulle förr än andra organer hafva blifvit fullkomnade till detta ändamål, är icke svårt att inse. Myror ega en betydlig förmåga att medelst sina antenner meddela sig med hvarandra, såsom det har blifvit bevisadt af Huber, hvilken har egnat ett helt kapitel åt deras språk. Vi torde hafva begagnat våra fingrar som verksamma redskap, ty en van person kan meddela en döf menniska hvarje ord i ett tal, som hastigt framställes på en allmän sammankomst; men förlusten af våra händer skulle, medan de så användes, hafva varit en allvarsam olägenhet. Som alla de högre däggdjuren ega organer för ljuds frambringande, bygda efter samma allmänna plan som våra, och hvilka användas som en utväg att meddela sig med andra, var det ögonskenligen sannolikt, att dessa samma organer borde hafva blifvit ännu vidare utvecklade, om förmågan att meddela sig skulle förökas, och detta har åstadkommits medelst tillhjelp af närbelägna och väl anpassade kroppsdelar, nämligen tungan och läpparne^[40]. Den omständigheten, att de högre aporna icke använda sina ljudorganer till ords frambringande, beror tvifvelsutan på, att deras förstånd icke har blifvit tillräckligt utveckladt.

Förekomsten hos dem af organer, hvilka genom en långvarig öfning kunde hafva begagnats för att tala, ehuru de nu icke så användas, eger en motsvarighet i förhållandet med många foglar, hvilka ega organer lämpade för sång, ehuru de aldrig sjunga. Så hafva näktergalen och kråkan ljudorganerna lika bygda, ehuru de af den förre begagnas till omvexlande sång och af den senare endast till kraxande^[41].

De olika språkens och de särskilda arternas uppkomst och bevisen för, att båda hafva utvecklats genom ett fortgående framåtskridande, äro egendomligt nog desamma^[42]. Men vi kunna spåra många ords ursprung längre tillbaka, än händelsen är med arterna, ty vi kunna märka, att de hafva uppkommit från efterhärmandet af olika ljud såsom i alliterationspoesi. Vi finna i olika språk öfverraskande homologier, hvilka bero på gemensam härledning, och analogier, som härleda sig från ett lika förfaringssätt vid uppkomsten. Det sätt, hvarpå vissa bokstäfver och ljud förändras, då andra ombytas, liknar ganska mycket en i inbördes sammanhang stående utveckling. Vi hafva i båda fallen delarnes fördubblande, verkningarna af ett långvarigt användande, o. s. v. Den talrika förekomsten af rudiment, både i språk och hos arter, är ännu anmärkningsvärdare. Bokstafven m i ordet am betyder I, så att i uttrycket I am ett öfverflödigt och onyttigt rudiment har blifvit bibehållet. I ordens stafning hafva äfvenledes bokstäfver ofta qvarstannat som rudiment af gamla uttalsformer. Språken kunna, i likhet med de organiska varelserna, klassificeras i hvarandra underordnade grupper, och de kunna klassificeras antingen på naturligt vis enligt sin härledning eller på konstgjordt sätt efter andra karakterer. Förherskande språk och dialekter sprida sig vida omkring och föranleda andra tungomåls långsamma bortdöende. Ett språk uppträder, såsom Sir C. Lyell anmärker, i likhet med en art aldrig ånyo, sedan det en gång har dött ut. Samma språk uppstår aldrig på två ställen. Skilda språk kunna korsas och sammansmälta^[43]. Vi se föränderlighet i hvarje tungomål, och nya ord upptagas beständigt; men som det gifves en gräns för minnesförmågan, dö enstaka ord liksom hela språk småningom bort. Max Müller^[44] har också passande anmärkt: “En kamp för lifvet pågår beständigt bland orden och de grammatikaliska formerna i hvarje språk. De bättre, kortare och lättare formerna vinna beständigt öfverhand, och de hafva sin egen inneboende kraft att tacka för sin framgång.“ Till dessa vigtigare orsaker till vissa ords fortlefvande bör, menar jag, blotta nyheten läggas, ty i menniskans själ ligger en stark böjelse för små förändringar i allting. Vissa gynnade ords fortlefvande eller bibehållande i kampen för tillvaron är naturligt urval.

Den fullkomligt regelbundna och underbara sammansättningen af många vilda folkslags språk har ofta anförts som ett bevis antingen för dessa språks gudomliga ursprung eller för deras grundläggares stora skicklighet och forntida civilisation. Så skrifver F. von Schlegel: “Hos de språk, som tyckas befinna sig på den intellektuela odlingens lägsta trappsteg, iakttaga vi ofta en ganska hög och utvecklad konstmessighet i deras grammatikaliska byggnad. Detta är särskildt händelsen med baskiskan och lappskan och många amerikanska språk“^[45]. Men det är helt säkert en villfarelse att tala om ett språk som en konst i den mening, att det har blifvit bildadt med omsorg och efter en viss method. Filologer medgifva nu, att konjugationer, deklinationer o. s. v. ursprungligen funnos till som skilda ord, hvilka sedermera hafva blifvit förenade, och då sådana ord uttrycka de mest motsatta förhållanden mellan föremål och personer, är det icke förvånande, att de hafva i de äldsta tider blifvit begagnade af de flesta racers menniskor. Med afseende på fullkomning skall följande exempel bäst visa, huru vi kunna misstaga oss: en crinoidé består någon gång af icke färre än 150,000 små skal^[46], hvilka alla äro fullkomligt symmetriskt ordnade i radierande linier; men en naturforskare håller icke ett sådant djur för fullkomligare än ett bilateralt, som eger jemförelsevis få delar och icke har någon af dem lika, med undantag dock af de på kroppens motsatta sidor. Han betraktar med rätta organernas differentiering och specialisering som beviset på fullkomning. Så borde i afseende på språken de mest likformiga och de sammansattaste icke ställas öfver oregelbundna, förkortade och genom sammansmältning uppkomna språk, hvilka hafva lånat betecknande ord och användbara konstruktionsformer från åtskilliga eröfrande, underkufvade eller invandrade racer.

Från dessa få och ofullständiga anmärkningar sluter jag, att många barbariska språks ytterst sammansatta och regelbundna byggnad icke utgör något bevis på, att de hafva någon särskild skapelseakt att tacka för sin uppkomst^[47]. Ej heller utgör, som vi hafva sett, förmågan till ett artikuleradt språk i och för sig sjelf någon oöfvervinnelig invändning mot den åsigten, att menniskan har utvecklats från någon lägre form.

Sjelfmedvetande, individualitet, abstraktion, allmänna ideer o. s. v. — Det skulle icke tjena till någonting att försöka diskutera dessa höga egenskaper, hvilka enligt åtskilliga nya skriftställare utgöra den enda och fullständiga skilnaden mellan menniskan och djuren, ty knappast två författare öfverensstämma i sina definitioner. Sådana egenskaper kunde icke hafva blifvit fullkomligt utvecklade hos menniskan, innan hennes själsförmögenheter hade framskridit till en hög ståndpunkt, och detta innebär användandet af ett fulländadt språk. Ingen menniska antager, att något lägre djur reflekterar öfver, hvarifrån det kommer, eller hvart det går, hvad döden och hvad lifvet är, o. s. v. Men kunna vi vara säkra på, att en gammal hund med ett utmärkt minne och någon inbillningsförmåga, såsom man ser af drömmar, aldrig reflekterar öfver sina senaste nöjen på jagten? Detta skulle vara en form af sjelfmedvetande. Huru litet kan å andra sidan, som Büchner har anmärkt^[48], en degraderad australiensisk vildes hårdt ansträngda hustru, hvilken knappast använder några abstrakta ord och icke kan räkna längre än till fyra, uppöfva sitt sjelfmedvetande eller reflektera öfver beskaffenheten af sin egen tillvaro.

Att djuren bibehålla sin själsindividualitet, är ovedersägligt. Som min röst uppväckte en samling af gamla tankeförbindelser i den förutnämnda hundens själ, måste han hafva bevarat sin själsindividualitet, ehuru hvarje atom af hans hjerna sannolikt hade förändrats mer än en gång under den femåriga mellantiden. Denna hund kunde hafva anfört det argument, som nyligen har blifvit framstäldt för att krossa alla anhängare af en utveckling, och sagt: “Jag förblifver densamme under alla själstillstånd och alla materiela förändringar ... Läran, att atomer lemna sina intryck som testamentariska skänker till andra atomer, som intaga de platser, hvilka de förra hafva lemnat, strider mot medvetandets utsago och är alltså falskt; men det är den genom antagandet af en utveckling nödvändiggjorda läran, och följaktligen är hypothesen falsk“^[49].

Skönhetssinne. — Man har förklarat, att detta sinne tillkommer menniskan allena. Men då vi se hanar bland foglarne med flit utbreda sina fjädrar och sina lysande färger inför honorna, under det att andra foglar, som icke hafva så prydliga färger, icke göra någon sådan exposé, är det icke möjligt att betvifla, det honorna beundra sina hanars skönhet. Som qvinnor allestädes smycka sig med dessa fjädrar, kan man icke betvifla sådana prydnaders skönhet. Kragfoglarne (Chlamydera) som smakfullt pryda sina lekplatser med i glada färger prålande föremål, hvilket äfven vissa honingsfoglar göra med sina nästen, lemna nya bevis för, att de ega ett skönhetssinne. Om man afser foglarnes sång, så beundras de behagliga toner, som under parningstiden frambringas af hanarne, helt säkert af honorna, för hvilken omständighet beviset längre fram skall lemnas. Om fogelhonor icke hade egt förmåga att uppskatta sina makars vackra färger, prydnader och läten, skulle all den möda och omsorg, som de visa i att lägga sina behag i dagen, hafva varit bortkastade, hvilket man omöjligen kan antaga. Hvarför vissa lysande färger och vissa ljud skulle uppväcka nöje, då de äro harmoniska, kan, som jag förmodar, icke mera förklaras, än hvarför vissa smakförnimmelser och lukter äro angenäma; men samma färger och samma ljud beundras helt säkert af oss och af många bland de lägre djuren.

Sinnet för det sköna, åtminstone så långt som qvinlig skönhet afses, är icke någon särskild egenskap hos menniskosjälen, ty det är synnerligen olika hos olika menniskoracer, och är icke alldeles detsamma ens hos olika folkslag af samma race. Att döma af de förskräckliga prydnader och den lika förskräckliga musik, som beundras af de flesta vildar, kunde man påstå, att deras ästhetiska förmåga icke vore så högt utvecklad som hos vissa djur, t. ex. hos foglar. Deremot skulle icke något djur vara i stånd att beundra sådana scener som den nattliga himlen, ett vackert landskap eller en förfinad musik; men sådana upphöjda egenskaper, beroende som dessa på odling och sammansatta tankeförbindelser, besittas icke af vildar eller af personer, hvilka sakna uppfostran.

Många af de egenskaper, hvilka hafva varit till ovärderlig nytta för menniskan i hennes progressiva utveckling, t. ex. inbillningen, beundran, nyfikenheten, ett obestämdt skönhetssinne, ett efterhärmningsbegär och kärleken till retelser eller nyheter, kunde icke annat än leda till de nyckfullaste förändringar af vanor och bruk. Jag har alluderat härpå, emedan en skriftställare^[50] nyligen egendomligt nog har förklarat nyckfullheten “som en af de anmärkningsvärdaste och typiska åtskilnaderna mellan vildarne och djuren“. Men vi kunna icke endast finna, huru det kommer sig, att menniskan är nyckfull, utan vi skola längre fram se, att de lägre djuren äro nyckfulla i sin tillgifvenhet, sin motvilja och sitt skönhetssinne. Alltså gifves det goda skäl till att misstänka, att de tycka om nya förhållanden för dessas egen skull.

Tro på Gud, religion. — Inga bevis finnas för, att menniskan ursprungligen var begåfvad med den förädlande tron på en allsmäktig Guds existens. Deremot gifves det rikliga vitnesbörd, ingalunda hemtade från flyktiga resande, utan från personer, som länge hafva lefvat tillsammans med vildar, att många racer hafva existerat och ännu existera, hvilka icke hafva någon idé om en eller flere gudar, och som i sitt språk icke ega några ord för uttryckande af en sådan idé^[51]. Frågan är således fullkomligt skild från den högre, om det finnes en verldsskapare och styresman, hvilken har blifvit jakande besvarad af de största snillen, som någonsin hafva funnits till.

Om vi likväl under termen “religion“ innefatta tron på osynliga och andliga krafter, så är saken helt olika, ty denna tro synes vara tillstädes hos nästan alla mindre civiliserade racer. Icke heller är det svårt att inse, huru den har uppkommit. Så snart som inbillningen, beundran och nyfikenheten jemte någon omdömesförmåga hafva blifvit delvis utvecklade, har menniskan naturligtvis längtat att begripa det, som försiggick omkring henne, och har osäkert reflekterat öfver sin egen tillvaro. Som hr M’Lennan^[52] har anmärkt, “måste en menniska uppdikta för sig sjelf någon förklaring af lifvets företeelser; och att döma af dess allmänna spridning tyckes den enklaste och den hos menniskan först framträdande hypothesen hafva varit den, att naturföreteelserna böra tillskrifvas förekomsten hos djur, växter och liflösa föremål samt i naturkrafterna af sådana andar, som drifva dem till verksamhet, liksom menniskorna äro medvetna om, att de ega liknande“. Det är sannolikt, såsom hr Tylor tydligen har visat, att drömmar allra först hafva gifvit upphof till tanken på andar, ty vildar skilja icke lätt mellan subjektiva och objektiva intryck. Då en vilde drömmer, tror han, att de bilder, som visa sig för honom, hafva kommit från en annan ort, och att de stå framför honom, eller att “drömmarens själ går ut på sina resor och kommer hem med en hågkomst af det, som den har sett“^[53]. Men innan de här ofvan nämnda egenskaperna: inbillningskraft, nyfikenhet, förstånd o. s. v., hade blifvit fullkomligt utvecklade i menniskans själ, kunde hennes drömmar icke i något afseende mera hafva ledt henne till att tro på andar, än förhållandet skulle hafva varit med en hund.

Den hos vildar rådande benägenheten att inbilla sig, att naturföremål och naturföreteelser besjälas af andliga eller lefvande varelser, förklaras kanske genom en obetydlig tilldragelse, som jag en gång uppmärksammade: min hund, ett fullvuxet och ganska förståndigt djur, låg på gräsplanen under en het och lugn dag; men ett litet stycke derifrån satte en sakta vindfläkt då och då en uppspänd parasoll i rörelse, hvarvid hunden icke skulle hafva fästat det ringaste afseende, om någon person befunnit sig i närheten af densamma. Såsom förhållandet nu var, morrade hunden ilsket och skälde hvarje gång, som parasollen sakta rörde sig. Han måste, tänker jag, hafva på ett hastigt och omedvetet sätt tänkt för sig sjelf, att rörelsen utan någon synbar orsak angaf närvaron af någon främmande lefvande kraft, och att ingen främling egde rätt att vara på hans område.

Tron på andliga krafter kunde lätt öfvergå till tron på en eller flere gudars tillvaro. Ty vildar skulle naturligtvis tillägga andar samma passioner, samma kärlek, till hämd eller simplaste form af rättvisa och samma böjelser, hvilka de sjelfva erforo. Eldsländarne synas i detta hänseende befinna sig på ett mellanstadium, ty då läkaren ombord på “Beagle“ sköt några unga änder för samlingarna, förklarade York Minster på det högtidligaste sätt: “Ack, hr Bynoe, mycket regn, mycket snö, blåsa mycket“; detta var tydligen ett vedergällningsstraff för bortslösande af menniskoföda. Så berättade han äfvenledes, att stormen länge rasade, samt att mycket snö och regn föllo, då hans broder dödade “en vild menniska“. Dock kunde vi aldrig upptäcka, att eldsländarne trodde på, hvad vi skulle kalla en Gud, eller utöfvade några religionsbruk, och Jemmy Button påstod med ursäktlig stolthet, att det icke fanns någon djefvul i hans land. Detta senare påstående är desto anmärkningsvärdare, som hos vildar tron på onda andar är långt allmännare än tron på goda andar.

Den religiösa tillgifvenhetskänslan är högeligen sammansatt, alldenstund hon bildas af kärlek, fullkomlig undergifvenhet för en upphöjd och hemlighetsfull öfverherre, en stark känsla af beroende^[54], fruktan, vördnad, tacksamhet, förhoppning för framtiden och kanske af andra beståndsdelar. Ingen varelse kunde känna en så sammansatt sinnesrörelse, förrän han i sina intellektuela och moraliska förmögenheter hade framskridit till åtminstone en jemförelsevis hög ståndpunkt. Icke desto mindre se vi ett aflägset närmande till detta själstillstånd i en hunds utomordentliga tillgifvenhet för sin herre, hvilken tillgifvenhet är förbunden med fullkomlig undergifvenhet, någon fruktan och kanske andra känslor. En hunds uppförande, då han efter en bortovaro återvänder till sin herre, och — som jag må tillägga — en apas mot sin afhållne vaktare är mycket olika mot det, som de visa mot sina kamrater. I senare fallet synas glädjeutbrotten vara något mindre, och jemlikhetskänslan ådagalägges i hvarje handling. Professor Braubach^[55] går så långt som att påstå, det en hund blickar upp till sin herre som till en gud.

Samma upphöjda själsegenskaper, hvilka först förmådde menniskan att tro på osynliga andliga krafter, derefter på fetischism, polytheism och slutligen på monotheism, skulle ofelbart, så länge som hennes förståndsförmögenheter förblefvo på en låg utvecklingsgrad, drifva henne till åtskilliga egendomliga villfarelser och vanor. Många af dessa äro förskräckliga att tänka på — t. ex. offrandet af menskliga varelser till en blodälskande gud, oskyldiga personers pröfvande genom oskuldsprof medelst gift och eld, trolleri o. s. v.; — dock är det nyttigt att då och då reflektera öfver dessa villfarelser, ty de visa oss, hvilken oändlig tacksamhet vi äro skyldiga vårt förstånds utveckling, vetenskapen och vår förökade kunskaper^[56]. Såsom Sir J. Lubbock rigtigt har anmärkt, “är det icke för mycket att säga, att den rysliga förskräckelsen för okändt ondt hänger likt ett tjockt moln öfver vildens lif och förbittrar alla hans nöjen“. Dessa olyckliga och indirekta konseqvenser af våra högsta egenskaper kunna jemföras med instinkternas tillfälliga samt då och då återkommande misstag hos de lägre djuren.

1. Se beviset härför i Lubbock’s Prehistoric Times (öfversatt på svenska under titel “Menniskans Urtillstånd“, 1869), sid. 354 o. s. v.
2. L’Instinct chez les Insectes i Revue des deux Mondes för Februari 1870, sid. 690.
3. The American Beaver and his Works, 1868.
4. The Principles of Psychology, andra upplagan, 1870, sid. 418—443.
5. Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 212.
6. Recherches sur les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 173.
7. Alla följande uppgifter, hvilka äro anförda på dessa båda naturforskares auktoritet, hafva blifvit hemtade från Rengger’s Naturgeschichte der Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 41—57, och från Brehm’s Thierleben, band I, sid. 10—87.
8. Bridgewater Treatise, sid. 263.
9. W. C. L. Martin, Natural History of Mammalia, 1841, sid. 405.
10. Citerad af Vogt i Mémoire sur les Microcéphales, 1867, sid. 168.
11. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 27.
12. Les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 150.
13. Citerad i dr Maudsley’s Physiology and Pathology of Mind, 1868, sid. 19 och 220.
14. Dr Jerdon, Birds of India, vol. I, 1862, sid. XXI.
15. Hr L. H. Morgan’s arbete om The American Beaver, 1868, lemnar ett godt exempel på denna anmärkning. Jag kan dock icke underlåta att tänka, det han går för långt i att uppskatta instinktens makt.
16. The Moor and the Loch, sid. 45. Öfverste Hutchinson om Dog Breaking, 1850, sid. 46.
17. Personal Narrative, engelska öfversättningen, vol. III, sid. 106.
18. Citerad af Sir C. Lyell, Antiquity of Man, sid. 497.
19. Journal of Researches during the Voyage of the “Beagle“, 1845, sid. 398. Origin of Species, femte upplagan, sid. 260. “Om arternas uppkomst“, 1871, sid. 187.
20. Lettres Phil. sur l’Intelligence des Animaux, nya upplagan, 1802, sid. 86.
21. Se beviset härpå i första volymens första kapitel af förf:s arbete “The Variation of Animals and Plants under Domestication.“
22. Proceedings of the Zoological Society, 1864, sid. 186.
23. Savage och Wyman i Boston Journal of Natural History, vol. IV, 1833—44, sid. 383.
24. Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 51—56.
25. Thierleben, band I, sid. 79 och 82.
26. The Malay Archipelago, vol. I, 1869, sid. 87.
27. Primeval Man, 1869, sid. 145 och 147.
28. Prehistoric Times, 1865, sid. 473 o. f. Sv. öfvers. sid. 358 o. f.
29. Citerad i Anthropological Review, 1864, sid. 158.
30. Rengger, ibidem, sid. 45.
31. Se min Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 27.
32. Se en afhandling härom i hr E. B. Tylor’s mycket intressanta verk, Researches into the History of Mankind, 1865, kap. II till IV.
33. Daines Barrington i Philosophical Transactions, 1773, sid. 262. Se äfven Dureau de la Malle i Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, zoologi, tomen X, sid. 119.
34. On the Origin of Language af H. Wedgwood, 1866, och Chapters on Language af F. W. Farrar, 1865. Dessa verk äro de intressantaste. Se äfven De la Phys. et de la Parole af Albert Lemoine, 1865, sid. 190. Den aflidne professor Aug. Schleicher’s arbete om detta ämne har af dr Bikkers blifvit öfverflyttadt till engelskan under titeln: Darwinism tested by the Science of Language, 1869.
35. Vogt, Mémoire sur les Microcéphales, 1867, sid. 169. Angående vildar har jag anfört några fakta i min Journal of Researches, 1845, sid. 206.
36. Se tydliga bevis härför i Brehm’s och Rengger’s så ofta citerade arbeten.
37. Se anmärkningar härom af dr Maudsley i The Physiology and Pathology of Mind, andra upplagan, 1868, sid. 199.
38. Många egendomliga fall hafva blifvit upptecknade. Se t. ex. Inquiries concerning the Intellectual Powers af dr Abercrombie, 1838, sid. 150.
39. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 6.
40. Se ofvanstående not 37.
41. Macgillivray, History of British Birds, vol. II, 1839, sid. 29. En utmärkt observator, hr Blackwall, anmärker, att skatan lär sig att frambringa enstaka ord och äfven korta meningar lättare än nästan alla andra engelska foglar; dock har han, som han tillägger, ehuru han länge och noggrant utforskat hennes vanor, aldrig i naturtillståndet funnit henne visa någon ovanlig benägenhet till efterhärmning. Researches in Zoology, 1834, sid. 158.
42. Se den ganska intressanta jemförelsen mellan arternas och språkens utveckling, lemnad af sir C. Lyell i The Geological Evidences of the Antiquity of Man, 1863, kap. XXIII.
43. Se anmärkningar härom af F. W. Farrar i en intressant artikel, benämnd Philology and Darwinism i Nature för den 24 Mars 1870, sid. 528.
44. Nature för den 6 Januari 1870, sid. 257.
45. Citerad af C. S. Wake i Chapters on Man, 1868, sid. 101.
46. Buckland, Bridgewater Treatise, sid. 411.
47. Se några goda anmärkningar om språkens förenkling af Sir J. Lubbock i Origin of Civilisation, 1870, sid. 278.
48. Conférences sur la Théorie Darwinienne, franska öfversättningen, 1869, sid. 132.
49. Dr J. M’Cann, Anti-Darwinism, 1869, sid. 13.
50. The Spectator för den 4 December 1869, sid. 1430.
51. Se en förträfflig artikel härom af F. W. Farrar i Anthropological Review, Augusti 1864, sid. CCXVII. För ytterligare fakta se Sir J. Lubbock, Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, sid. 564, och särskildt kapitlen om Religion i hans Origin of Civilisation, 1870.
52. The Worship of Animals and Plants i Fortnigthly Review för den 1 Oktober 1869, sid. 422.
53. Tylor, Early History of Mankind, 1865, sid. 6. Se äfven de tre anmärkningsvärda kapitlen om Religionens utveckling i Lubbock’s Origin of Civilisation, 1870. På samma sätt förklarar hr Herbert Spencer i sin snillrika uppsats i Forthnightly Review för den 1 Maj 1870, sid. 535, den religiösa trons äldsta former i verlden på så sätt, att menniskan af drömmar, skuggor och andra orsaker har bringats derhän att betrakta sig sjelf som en dubbelvarelse, nämligen en kroppslig och en andlig. Emedan den andliga varelsen tros fortlefva efter döden och vara mäktig, blidkas den genom åtskilliga gåfvor och ceremonier, hvarjemte dess bistånd åkallas. Han visar vidare, att namn och öknamn, som efter något djur eller annat föremål hafva gifvits åt en stams förfäder eller grundläggare, efter en lång tids mellanrum anses representera stammens verkliga stamfader; ett sådant djur eller föremål anses då naturligtvis ännu existera som en ande, hålles för heligt och vördas som en gud. Icke desto mindre kan jag icke annat än förmoda, att det gifves ett ännu tidigare och råare stadium, då allt, som visar kraft eller rörelse, tänkes utrustadt med lif under någon form och med själsegenskaper, hvilka äro analoga med våra egna.
54. Se en god uppsats om Religionens psychiska Element af hr L. Owen Pike i Anthropological Review för April 1870, sid. LXIII.
55. Religion, Moral o. s. v., der Darwin’schen Art-Lehre, 1869, sid. 53.
56. Prehistoric Times, andra upplagan, sid. 571, (sv. öfvers.: «Menniskans urtillstånd eller den förhistoriska tiden», sid. 372). I samma verk (sid. 553, sv. öfvers. sid. 347 o. f.) skall man finna en utmärkt redogörelse för vildarnes många egendomliga och nyckfulla vanor.