Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 6

←  De intellektuela och moraliska förmögenheternas utveckling under förhistoriska och civiliserade tidrymder

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Menniskoracerna  →

Sjette kapitlet.

Om menniskans frändskaper och slägtledning.

Menniskans plats i djurens serie. — Det naturliga systemet hvilar på slägtledningen. — Adaptiva karakterer äro af ringa värde. — Åtskilliga små likheter mellan menniskan och de fyrhändta. — Menniskans rang i det naturliga systemet. — Menniskans uppkomstort och ålder. — Frånvaron af fossila sammanbindningslänkar. — Lägre grader i menniskans slägtledning orsakade i första rummet af hennes frändskaper och i det andra af hennes kroppsbyggnad. — Vertebraternas forntida androgyna tillstånd. — Slutsats.

Äfven om det medgifves, att skilnaden mellan menniskan och hennes närmaste slägtingar i kroppsbyggnad är så stor, som några naturforskare antaga, och ehuru vi måste erkänna, att skilnaden dem emellan i själsförmögenheter är ofantlig, så visa dock de i föregående kapitel framstälda fakta, efter hvad mig synes, på det tydligaste sätt, att menniskan härleder sig från någon lägre form, ehuru förbindande länkar hittills icke hafva blifvit anträffade.

Menniskan är underkastad talrika, obetydliga och olika beskaffade förändringar, hvilka föranledas af samma allmänna orsaker, anordnas och öfverflyttas i öfverensstämmelse med samma allmänna lagar som hos de lägre djuren. Menniskan tenderar att förökas i ett så hastigt förhållande, att hennes afkomma oundvikligen utsättes för en kamp för tillvaron och följaktligen för naturligt urval. Hon har frambringat många racer, af hvilka några äro så olika, att de af naturforskare ofta hafva blifvit uppstälda som skilda arter. Hennes kropp är bygd efter samma homologa plan som de andra däggdjurens, oberoende af de bruk, hvartill de särskilda delarne kunna användas. Hon genomgår samma embryonala utvecklingsstadier. Hon eger qvar många rudimentära och onyttiga bildningar, hvilka tvifvelsutan en gång voro användbara. Tillfälligtvis återuppträda hos henne karakterer, hvilka, såsom vi hafva alla skäl att tro, egdes af hennes äldsta förfäder. Om menniskans ursprung hade varit helt skiljaktigt från alla andra djurs, skulle dessa olika företeelser vara endast tomma bedrägerier; men ett sådant antagande är otroligt. Dessa företeelser kunna å andra sidan begripas, åtminstone i betydande utsträckning, om menniskan tillsammans med andra däggdjur härleder sig från någon okänd, lägre form.

Några naturforskare, på hvilka menniskans sinnes- och andliga förmögenheter hafva gjort ett djupt intryck, hafva delat hela den organiska verlden i trenne riken, menniskans, djurens och växternas, sålunda tilldelande menniskan ett särskildt rike.^[1] Andliga förmögenheter kunna icke jemföras eller klassificeras af naturforskaren; men han kan försöka att visa, såsom jag har gjort, att menniskans och de lägre djurens sinnesförmögenheter icke skilja sig till beskaffenheten, ehuru ofantligt till graden. En olikhet till graden berättigar, ehuru stor, oss icke att ställa menniskan i ett särskildt rike, hvilket bäst ådagalägges genom att jemföra själsförmögenheterna hos två insekter, nämligen en sköldlus eller skalbagge och en myra, hvilka otvifvelaktigt tillhöra samma klass. Skilnaden är här större, ehuru af något olika beskaffenhet, än mellan menniskan och det högsta däggdjuret. Sköldlusens hona fäster sig som ung medelst sin snabel vid en växt, suger dess saft, men flyttar sig icke vidare, befruktas och lägger ägg, och detta är hela hennes historia. Att å andra sidan beskrifva en myrhonas vanor och sinnesförmögenheter skulle, såsom Pierre Huber har visat, erfordra en hel volym; jag vill dock i korthet framställa några få punkter. Myror meddela hvarandra underrättelser, och flere förena sig om samma arbete eller till lekar. De igenkänna sina kamrater efter månaders frånvaro. De bygga stora byggnader, hålla dem rena, tillsluta dörrarne om aftnarne och utsätta skildtvakter. De anlägga vägar och äfven tunnelar under vattendrag. De samla föda för samhället, och då ett föremål, som är för stort att kunna komma in, föres till stacken, utvidga de dörröppningen och återställa den sedermera.^[2] De utvandra enligt en på förhand uppgjord plan. De göra slafvar. De hålla bladlöss som mjölkkor. De flytta äggen af sina bladlöss äfvensom sina egna ägg och puppor till varma delar af stacken, på det att de må blifva hastigt utkläckta; otaliga liknande fakta kunde framställas. Skilnaden i själsförmögenheter mellan en myra och en sköldlus är med ett ord ofantlig; dock har ingen någonsin drömt om att sätta dem i olika klasser, mycket mindre i skilda provinser. Tvifvelsutan fylles detta mellanrum genom många andra insekters mellanliggande själsförmögenheter, hvilket icke är händelsen med menniskan och de högre aporna. Men vi hafva hvarje skäl för den tron, att afbrotten i serien äro helt simpelt följden af många formers utdöende.

Professor Owen har, hufvudsakligen med afseende på hjernans byggnad, delat däggdjurens serie i fyra underklasser. En af dessa egnar han åt menniskan; i en annan ställer han både Marsupialia och Monotremata; han skiljer således menniskan lika mycket från alla andra däggdjur som dessa båda senare grupper tillsammans. Denna åsigt har icke blifvit antagen, så vidt som jag vet, af någon naturforskare, som är i stånd att bilda sig ett oberoende omdöme, och behöfver således icke vidare tagas i betraktande härstädes.

Vi kunna förstå, hvarför en klassifikation, som grundar sig på ett enstaka kännetecken eller organ — äfven om det är ett så underbart sammansatt och vigtigt organ som hjernan — eller på själsförmögenheternas höga utveckling, nästan säkert visar sig otillfredsställande. Denna princip har i sjelfva verket försökts i afseende på hymenoptererna; men då de ordnades efter sina vanor och instinkter, visade sig uppställningen vara fullkomligt artificiel.^[3] Klassifikationer kunna naturligtvis fotas på hvilken karakter som helst, t. ex. storlek, färg eller det element, hvari djuren lefva; men naturforskarne hafva länge varit djupt öfvertygade, att det gifves ett naturligt system. Det medgifves nu allmänt, att detta system, så vidt ske kan, bör vara genealogiskt till sin uppställning, — d. v. s. afkomlingarne af samma form måste sammanföras i en grupp, hvilken är skild från afkomlingarne af hvarje annan form; men om de ursprungliga formerna äro beslägtade, så skola deras afkomlingar vara det, och de båda grupperna skola tillsammans bilda en större grupp. Måttet af olikhet mellan de särskilda grupperna — d. v. s. summan af den modifikation, som hvar och en har undergått, — skall uttryckas genom sådana termer som slägten, familjer, ordningar och klasser. Som vi icke hafva något vitnesbörd om härstamningslederna, kunna dessa leder upptäckas endast genom att aktgifva på likhetsgraderna mellan de varelser, som skola klassificeras. För denna uppgift äro talrika likhetsförhållanden af mycket mera betydelse än graden af likhet eller olikhet i några få punkter. Om två språk befunnos likna hvarandra i en mängd ord och konstruktionsförhållanden, skulle de allmänt erkännas hafva utgått från en gemensam rot, ehuru de skilde sig betydligt i några få ord eller konstruktionsförhållanden. Men hos organiska varelser måste likhetspunkterna icke bestå i anpassningar efter lika lefnadsvanor; två djur kunna t. ex. hafva fått hela sin byggnad lämpad för att lefva i vatten och likväl icke föras i någon mån närmare hvarandra i det naturliga systemet. Häraf kunna vi se, hvaraf det kommer sig, att likheter i ovigtiga bildningar, i onyttiga och rudimentära organer samt i delar, som ännu icke äro fullt utbildade eller funktionsmessigt verksamma, äro de allra nyttigaste för klassifikationen, ty de kunna näppeligen tillskrifvas anpassningar under en föga aflägsen tid och angifva således de forna härstamningslinierna eller en verklig affinitet.

Vi kunna vidare se, hvarför en betydande modifikation hos en viss karakter icke bör förmå oss att långt särskilja ett par organiska varelser. En kroppsdel, som redan skiljer sig mycket från samma kroppsdel hos andra närslägtade former, har redan, enligt utvecklingstheorien, varierat mycket; följaktligen skulle den, så länge organismen förblefve utsatt för samma inverkande förhållanden, vara benägen för vidare variationer af samma slag, och dessa skulle, om de lände till gagn, bevaras och sålunda beständigt förökas. I många fall kunde den fortsatta utvecklingen af en kroppsdel, t. ex. af en fogels näbb eller af ett däggdjurs tänder, icke vara arten till gagn för födans förskaffande eller för något annat ändamål; men vi kunna icke i afseende på menniskan se någon bestämd gräns, så vidt som fördel afses, för hjernans och själsförmögenheternas fortsatta utveckling. Alltså får, vid bestämmandet af menniskans ställning i det naturliga eller genealogiska systemet, hennes hjernas ytterliga utveckling icke taga försteget framför en mängd likheter i andra mindre vigtiga eller fullkomligt betydelselösa punkter.

Största antalet af de naturforskare, som hafva sysselsatt sig med menniskans hela byggnad, själsförmögenheterna äfven inbegripna, hafva följt Blumenbach och Cuvier samt stält menniskan i en särskild ordning, med benämningen Bimana, och alltså i jemnbredd med ordningarna Quadrumana, Carnivora o. s. v. Nyligen hafva många af våra bästa naturforskare återvändt till den åsigt, som först framstäldes af den för sin skarpsinnighet så utmärkte Linné, och placerat menniskan i en och samma ordning med Quadrumana, under benämningen Primates. Rigtigheten af denna slutsats skall medgifvas, om vi för det första ihågkomma de anmärkningar, som nyss hafva blifvit gjorda öfver den jemförelsevis ringa betydelsen för klassifikationen af hjernans stora utveckling hos menniskan, och om vi likaledes bibehålla i minnet, att de skarpt markerade olikheterna mellan menniskans och de fyrhändtes kranier (hvilka senast hafva framhållits af Bischoff, Aeby och andra) tydligen följa af deras hjernors olika utveckling. För det andra måste vi ihågkomma, att nästan alla andra vigtigare skilnader mellan menniskan och de fyrhändte tydligen äro anpassade till sin natur och hufvudsakligen hänföra sig till menniskans uppräta ställning, t. ex. byggnaden af hennes hand, fot och bäcken, krökningen af hennes ryggrad och hennes hufvuds ställning. Skälarnes familj erbjuder ett godt exempel på anpassade karakterers ringa vigt för klassifikationen. Dessa djur skilja sig till kroppsformen och extremiteternas byggnad långt mera från alla andra Carnivora, än menniskan gör det från de högre aporna; dock äro skälarne i hvarje system, från det Cuvier’ska till det nyaste af hr Flower,^[4] stälda såsom blott en familj inom ordningen Carnivora. Om menniskan icke sjelf hade klassifiserat sig, skulle hon aldrig hafva tänkt på att uppställa en särskild ordning för att upptaga sig sjelf.

Det skulle ligga utom gränserna för min föresatta uppgift och fullkomligt öfverstiga mina kunskaper att nämna de otaliga bildningar, hvari menniskan öfverensstämmer med de öfriga Primates. Vår store anatom och filosof, professor Huxley, har fullständigt afhandlat detta ämne^[5] och har kommit till den slutsatsen, att menniskan i alla delar af sin organisation mindre skiljer sig från de högre aporna än dessa från de lägre medlemmarne af samma grupp. Följaktligen “gifves det icke något skäl att ställa menniskan i en särskild ordning“.

På ett föregående ställe i denna del anförde jag åtskilliga fakta, hvilka visade, huru nära menniskan till sin kroppsbyggnad öfverensstämmer med de högre däggdjuren, hvilken öfverensstämmelse tvifvelsutan beror på vår stora likhet i den fina byggnaden och i den kemiska sammansättningen. Jag anförde t. ex., att vi äro underkastade samma sjukdomar och angripas af beslägtade parasiter, att vi i allmänhet hafva smak för samma retmedel, och att verkningarna deraf, liksom af åtskilliga läkemedel, äro desamma, äfvensom andra dylika fakta.

Som små ovigtiga likhetspunkter mellan menniskan och de högre aporna i allmänhet icke omnämnas i systematiska verk, och emedan de, i händelse de äro talrika, uppenbara vårt slägtskapsförhållande, vill jag framställa några sådana punkter. Anletsdragens inbördes ställning är tydligen densamma hos menniskan och de fyrhändte; de olika själsrörelserna frambringas äfvenledes genom nästan likartade rörelser i musklerna och huden, förnämligast ofvan ögonbrynen och rundt omkring munnen. Några få uttryck äro i sanning nästan desamma, t. ex. vissa ap-arters gråt och det skrattande ljud, som frambringas af andra, hvarunder munvikarne dragas bakåt och de undre ögonlocken skrynklas. Ytteröronen äro äfvenledes lika. Hos menniskan är näsan mycket mera framstående än hos de flesta apor, men vi kunna spåra början till en örnlik krökning på näsan hos Hoolock-Gibbon, och denna krökning är hos Semnopithecus nasica drifven till en löjlig ytterlighet.

Många apors ansigten prydas af skägg, polisonger eller mustascher. Håret på hufvudet växer till en betydande längd hos några Semnopithecus-arter,^[6] och hos Möss-apan (Macacus radiatus) utgår det från en punkt af hjessan med en bena i midten liksom hos menniskan. Det uppgifves vanligen, att pannan förlänar menniskan hennes ädla och intellektuela utseende: men det tjocka hufvudhåret hos möss-apan slutar framåt helt tvärt och efterföljes af så kort och fint hår eller fjun, att pannan med undantag af ögonbrynen på litet afstånd synes helt naken. Man har felaktigt uppgifvit, att ögonbryn icke finnas hos någon apa. Hos den nyssnämnda arten är graden af nakenhet på pannan olika hos olika individer; och Eschricht uppgifver,^[7] att hos våra barn gränsen mellan den hårbevuxna hufvudsvålen och den nakna pannan stundom icke är väl utmärkt, så att vi här synas hafva ett obetydligt fall af återgång till en stamfar, hos hvilken pannan ännu icke hade blifvit alldeles naken.

Det är en välbekant sak, att håret på våra armar sträfvar att konvergera ofvan- och nedifrån mot en punkt på armbågen. Denna egendomliga anordning, hvilken är så olika med förhållandet hos de lägre däggdjuren, är gemensam för gorillan, chimpanseen, orangen, några Hylobates-arter äfvensom för några amerikanska apor. Men hos Hylobates agilis är håret på underarmen rigtadt nedåt eller mot handleden på det vanliga sättet, och hos H. lar står det nästan rätt ut, endast med en mycket obetydlig lutning framåt, så att det hos den sistnämnda arten befinner sig på ett öfvergångsstadium. Det kan näppeligen betviflas, att hos de flesta däggdjur hårets tjocklek och rigtning på ryggen äro anpassade för att låta regnet halka af; äfven det på tvären stälda håret på en hunds framben tjenar till detta ändamål, då han har lagt sig i ring för att sofva. Hr Wallace anmärker, att hårets konvergens mot armbågen på orangens armar (hvars vanor han så omsorgsfullt har studerat) tjenar att låta regnet rinna bort, då armarne, såsom djurets plägsed är, hållas böjda med händerna knäpta rundtomkring en gren eller öfver djurets eget hufvud. Vi böra dock ihågkomma, att ett djurs ställning kanske till en del kan bestämmas af hårets rigtning, och icke hårets rigtning af ställningen. Om ofvanstående förklaring är rigtig med afseende på orangen, erbjuder håret på våra underarmar en egendomlig påminnelse om vårt förra tillstånd; ty ingen hyser den förmodan, att det nu är till någon nytta för regnets aflägsnande, ej heller har det vid vår nuvarande uppräta ställning en passande rigtning för detta ändamål.

Det skulle likväl vara obetänksamt att fästa sig alltför mycket vid principen om anpassning med afseende på hårets rigtning hos menniskan eller hennes äldsta förfäder; ty det är omöjligt att studera de af Eschricht gifva figurerna öfver hårets anordning hos menniskofostret (hvilken är densamma som hos den fullvuxne) och icke blifva ense med denna utmärkta iakttagare, att andra mera invecklade orsaker hafva mellankommit. Konvergenspunkterna synas stå i något förhållande till de ställen hos embryot, hvilka sist sluta sig under utvecklingen. Det synes äfvenledes existera ett visst förhållande mellan hårets anordning på extremiteterna och medullararternas gång.^[8]

Man bör icke antaga, att likheterna mellan menniskan och vissa apor i ofvannämnda och många andra punkter — t. ex. att de hafva pannan naken, långa hårlockar på hufvudet o. s. v. — alla nödvändigt äro resultatet af en oafbruten förärfning från en med sådana karakterer försedd stamfar eller af derpå följande återgång. Många af dessa likheter bero sannolikare på analog variation, hvilken, såsom jag annorstädes har försökt visa,^[9] är en följd af, att organismer med gemensamt ursprung hafva en likadan byggnad och hafva blifvit påverkade af lika orsaker, som framkalla föränderlighet. Hvad beträffar hårets enahanda rigtning på underarmen hos menniskan och vissa apor, kan denna egenskap, såsom varande gemensam för nästan alla anthropomorfa apor, sannolikt tillskrifvas förärfning, men icke med säkerhet, emedan några mycket distinkta amerikanska apor hafva denna karakter. Samma anmärkning kan göras om menniskans svanslösa tillstånd, ty svansen saknas hos alla anthropomorfa apor. Likväl kan denna karakter icke med visshet tillskrifvas förärfning, alldenstund svansen väl icke helt och hållet saknas, men dock är rudimentär hos några andra arter från Gamla verlden och hos några från Nya verlden samt alldeles saknas hos flere till lemuridernas närslägtade grupp hörande arter.

Ehuru, såsom vi nu hafva sett, menniskan icke har någon grundad rättighet att bilda en särskild ordning för att upptaga sig sjelf, bör hon kanske göra anspråk på en distinkt underordning eller familj. Professor Huxley delar i sitt senaste verk^[10] Primates i tre underordningar, nämligen Anthropidæ med menniskan ensam, Simiadæ, som innefattar alla slags apor, och Lemuridæ med pysslingarnes olika arter. Så vida som olikheter i vissa vigtiga byggnadsförhållanden afses, kan menniskan tvifvelsutan med skäl göra anspråk på att bilda en underordning, och denna plats är för låg, om vi hufvudsakligen fästa oss vid hennes själsförmögenheter. Icke desto mindre visar det sig ur genealogisk synpunkt, att denna ställning är för hög, och att menniskan bör bilda blott en familj eller möjligen äfven endast en underfamilj. Om vi tänka oss tre härledningslinier utgående från en gemensam källa, är det fullkomligt tänkbart, att två af dem efter långliga tiders förlopp kunna vara så litet förändrade, att de ännu förblifva arter af samma slägte, under det att den tredje linien kunde hafva blifvit så betydligt förändrad, att den förtjenar rang af en särskild underfamilj, familj eller till och med ordning. Men i denna händelse är det nästan säkert, att den tredje linien genom förärfning ännu skulle bibehålla en mängd likhetspunkter med de andra båda linierna. Här skulle då den för närvarande olösliga svårigheten möta, huru mycken vigt vi i våra klassifikationer böra tilldela skarpt markerade olikheter i några få punkter, d. ä. vidden af den försiggångna förändringen, och huru mycket afseende bör fästas vid talrika betydelselösa punkter, såsom angifvande härledningslinierna eller genealogien. Det förra alternativet är det allmännaste och kanske det säkraste, ehuru det senare synes vara rigtigast, emedan det lemnar en verkligen naturlig klassifikation.

För att bilda oss ett omdöme härom med afseende på menniskan, måste vi kasta en blick på klassifikationen af Simiadæ. Denna familj delas af nästan alla naturforskare i gruppen Catarhinæ eller Gamla verldens apor, hvilka alla (såsom deras namn angifver) utmärkas genom en egendomlig byggnad af näsborrarne och genom förekomsten af fyra falska kindtänder i hvardera käken, och i gruppen Platyrhinæ eller Nya verldens apor (innefattande två väl skilda undergrupper), hvilka alla karakteriseras genom annorlunda bildade näsborrar och genom förekomsten af sex falska kindtänder i hvardera käken. Några andra smärre olikheter kunde anföras. Nu hör menniskan genom sin tandbyggnad, genom bildningen af sina näsborrar och i några andra hänseenden ovedersägligen till Catarhinæ eller Gamla verldens afdelning; ej heller liknar hon mera Platyrhinæ än Catarhinæ i några karakterer, med undantag af några få af icke synnerligt värde och tydligen af adaptiv beskaffenhet. Derför skulle det strida mot all sannolikhet att förmoda, det någon forntida Nya verldens art har varierat och frambringat en menniskolik varelse med alla de utmärkande karakterer, som tillhöra Gamla verldens afdelning, under det att den samtidigt har förlorat alla sina egna utmärkande kännetecken. Det kan följaktligen knappast råda något tvifvel om, att menniskan är ett skott från Gamla verldens apstam, och att hon ur genealogisk synpunkt måste förenas med afdelningen Catarhinæ.^[11]

De anthropomorfa aporna, nämligen gorillan, chimpanseen, orangen och Hylobates, skiljas af de flesta naturforskare såsom en distinkt undergrupp från Gamla verldens öfriga apor. Jag vet, att Gratiolet med stöd af hjernans byggnad icke erkänner tillvaron af denna undergrupp, hvilken tvifvelsutan är bruten; så är orangen, enligt hvad hr St. G. Mivart anmärker,^[12] “en af de egendomligaste och mest afvikande former, som finnas inom ordningen“. De återstående, icke-anthropomorfa Gamla verldens apor delas i sin ordning af några naturforskare i två eller tre smärre undergrupper; för en af dessa är slägtet Semnopithecus med sin egendomligt säckformiga mage typ. Men det visar sig af hr Gaudry’s underbara upptäckter i Attica, att under miocenperioden en form existerade, hvilken sammanknöt Semnopithecus och Macacus, och detta lemnar sannolikt en förklaring öfver det sätt, hvarpå de öfriga högre grupperna en gång voro förenade.

Om man låter de anthropomorfa aporna bilda en naturlig undergrupp, så kunna vi, emedan menniskan öfverensstämmer med dem icke endast i alla de karakterer, hvilka hon eger gemensamma med hela gruppen Catarhinæ utan äfven i andra egendomliga karakterer, t. ex. frånvaron af en svans och af valkar och i det allmänna utseendet, antaga, att någon forntida medlem af den anthropomorfa undergruppen gaf upphof åt menniskan. Det är icke sannolikt, att en medlem af den ena eller den andra lägre undergruppen kunde genom den analoga variationens lag hafva gifvit upphof till en menniskolik varelse, som i så många hänseenden liknar de högre anthropomorfa aporna. Tvifvelsutan har menniskan i jemförelse med de flesta af sina slägtingar varit underkastad en utomordentlig grad af förändring, hufvudsakligen i följd af hennes hjernas stora utveckling och den uppräta ställningen; icke desto mindre borde vi ihågkomma, att hon “är blott en bland flere undantagsformer af Primates“.^[13]

Hvarje naturforskare, som tror på utvecklingsprincipen, skall medgifva, att de båda hufvudafdelningarna bland Simiadæ, nämligen de smalnäsiga och de brednäsiga aporna, med sina undergrupper hafva allesammans utgått från någon i tiden ytterst aflägsen stamfader. Denne stamfaders äldre afkomlingar borde, innan de i någon betydande grad hade divergerat från hvarandra, ännu hafva bildat en enda naturlig grupp; men några af arterna eller af de börjande slägtena borde redan hafva begynt att genom sina divergerande karakterer angifva de blifvande särskiljande kännetecknen för afdelningarna Catarhinæ och Platyrhinæ. I följd häraf borde medlemmarne af denna förmodade forntida grupp i sin dentition eller i sina näsborrars byggnad icke hafva varit så likartad, som de nu lefvande Catarhinæ å ena sidan och Platyrhinæ å den andra sidan äro, utan de borde i detta hänseende hafva liknat de beslägtade Lemuridæ, hvilka högeligen skilja sig från hvarandra till nosens byggnad^[14] och i utomordentlig grad till sin dentition.

De smalnäsiga och brednäsiga aporna öfverensstämma i en mängd karakterer, hvilket synes deraf, att de ovedersägligen tillhöra en och samma ordning. De många karakterer, hvilka de ega gemensamma, kunna näppeligen hafva oberoende förvärfvats af så många skilda arter; således hafva dessa karakterer blifvit förärfda. Men en forntida form, som egde många för de smalnäsiga och de brednäsiga aporna gemensamma karakterer och andra på ett mellanstadium samt några få kanske olika med de i hvardera gruppen nu befintliga, skulle otvifvelaktigt, om den hade skådats af någon naturforskare, hafva uppstälts som en apa eller markatta. Och som menniskan ur genealogisk synpunkt tillhör Catarhinæ eller Gamla verldens stam, måste vi sluta till, huru mycket denna slutledning än må uppröra vår stolthet, att våra äldsta förfäder med rätta skulle hafva blifvit så betecknade.^[15] Men vi böra icke råka ut för den villfarelsen att antaga, det den äldsta stamfadren för hela apafdelningen, menniskan inbegripen, var identisk med eller ens nära liknade någon nu lefvande apa eller markatta.

Menniskans födelseort och ålder. — Vi föranledas naturligtvis att framställa den frågan, hvar menniskans födelseort var belägen under det stadium af hennes härledning, då våra förfäder skilde sig från de smalnäsiga apornas grupp. Den omständigheten, att de tillhörde denna afdelning, visar tydligt, att de bebodde Gamla verlden och icke Australien eller någon ö i verldshafvet, hvilket vi kunna sluta af lagarne för den geografiska fördelningen. I hvarje stor region af verlden äro de lefvande däggdjuren nära beslägtade med de utdöda arterna i samma region. Det är alltså sannolikt, att Afrika fordom beboddes af utdöda apor, som stodo gorillan och chimpanseen nära, och som dessa båda arter nu äro menniskans närmaste grannar, är det åtskilligt sannolikare, att våra äldsta förfäder lefde på det afrikanska fastlandet än annorstädes. Men det tjenar till intet att inlåta sig på spekulationer härom, ty en apa nästan af menniskans storlek, nämligen Lartet’s Dryopithecus, hvilken var nära beslägtad med den anthropomorfa Hylobates, lefde i Europa under den öfre miocenperioden; men sedan en så aflägsen tid har jorden säkerligen undergått många stora revolutioner, och god tid har funnits för vandringar i stor skala.

På den tid och ort, när helst och hvar helst det må hafva varit, då menniskan först förlorade sin hårbetäckning, bebodde hon sannolikt ett varmt land, hvilken omständighet borde hafva varit gynsam för en diet af frukter, hvaraf hon, att döma efter analogi, lefde. Vi äro långt ifrån att känna, för huru länge sedan menniskan först skilde sig från de smalnäsiga apornas grupp; men detta bör hafva skett under en så aflägsen tid som eocenperioden, ty de högre aporna hade afsöndrat sig från de lägre så tidigt som i den öfre miocenperioden, hvilket visar sig genom tillvaron af Dryopithecus. Vi sväfva likaledes i fullständig okunnighet om, huru hastigt organismer, stående antingen högt eller lågt i radföljden, kunna under gynsamma förhållanden modifieras; vi veta dock, att några hafva under en ofantlig tidrymd bevarat samma form. Af hvad vi se inträffa i det tama tillståndet lära vi, att under samma period några af en arts samtidiga afkomlingar kunna förblifva alldeles oförändrade, några undergå en liten förändring och några i hög grad förändras. Detta kan hafva varit händelsen med menniskan, hvilken i jemförelse med de högre aporna har undergått en storartad förändring i vissa karakterer.

Den stora luckan i den organiska kedjan mellan menniskan och hennes närmaste grannar, hvilken icke kan fyllas med någon utdöd eller lefvande art, har ofta blifvit framhållen såsom en allvarsam invändning mot det påståendet, att menniskan härleder sig från någon lägre form; men denna invändning skall icke synas vara af synnerlig vigt för dem, som, öfvertygade af allmänna grunder, tro på den allmänna utvecklingsprincipen. Afbrott möta oupphörligt i seriens alla delar, några af dem stora, skarpa och tydligt betecknade, andra i olika grader mindre i dessa hänseenden, t. ex. mellan orangen och hennes närmaste slägtingar, mellan Tarsius och de andra Lemuridæ, mellan elefanten och på ett ännu mera slående sätt mellan Ornithorhynchus eller Echidna och andra däggdjur. Men alla dessa luckor bero endast på det antal af beslägtade former, som hafva dött ut. I någon kommande, icke mycket aflägsen tid, emedan den mätes med århundraden, skola de civiliserade menniskoracerna nästan säkert utrota och efterträda de vilda racerna i verlden. På samma tid skola de anthropomorfa aporna, såsom professor Schaaffhausen har anmärkt,^[16] tvifvelsutan vara utrotade. Klyftan skall då hafva blifvit vidare, ty den skall finnas mellan menniskan på ett, såsom vi böra hoppas, mera civiliseradt stadium än den caucasiska racen och någon så lågt stående apa som babianen i stället för som i närvarande stund mellan negern eller australiensern och gorillan.

Hvad frånvaron af fossila qvarlefvor, tjenande att sammanknyta menniskan med hennes aplika förfäder, beträffar, skall ingen, som har läst Sir C. Lyell’s framställning,^[17] hvari han visar, att inom alla vertebratklasser upptäckten af fossila lemningar har försiggått ytterst långsamt och berott på slump, fästa stor vigt vid denna omständighet. Ej heller bör man glömma, att de trakter, hvarest man har mesta utsigten att finna lemningar, hvilka förena menniskan med någon utdöd aplik varelse, ännu icke hafva blifvit utforskade af geologer.

Lägre afdelningar af menniskans genealogi. — Vi hafva sett, att menniskan tyckes hafva afsöndrat sig från Catarhinæ eller Gamla verldens afdelning bland Simiadæ, sedan dessa hafva skilt sig från Nya verldens afdelning. Vi skola nu försöka att följa de aflägsnare spåren af hennes genealogi, litande i främsta rummet på de ömsesidiga affiniteterna mellan de olika klasserna och ordningarna med någon ringa hjelp från perioderna, så vidt de äro kända, för deras successiva uppträdande på jorden. Lemuridæ stå under och nära intill Simiadæ samt bilda en mycket distinkt familj af Primates eller, enligt Häckel, en särskild ordning. Denna grupp vexlar om och är sönderbruten till en ytterlig grad samt innefattar många afvikande former. Den har i följd deraf sannolikt mångenstädes dött ut. De flesta återstående formerna qvarlefva på öar, nämligen på Madagaskar och på öarne i den malajiska archipelagen, hvarest de icke hafva varit utsatta för en så stark täflan, som de skulle hafva varit på talrikt befolkade kontinenter. Denna grupp uppvisar likaledes många gradationer, hvilka, såsom Huxley anmärker,^[18] leda “omärkligt från djurverldens krona och spets ned till varelser, från hvilka det tyckes vara endast ett steg till de lägsta, minsta och minst intelligenta bland de med placenta försedda däggdjuren“. Af dessa olika grunder kan man draga den sannolika slutsatsen, att Simiadæ ursprungligen utvecklades från förfädren till de nu lefvande Lemuridæ och dessa i sin ordning från former, hvilka stodo ganska lågt i däggdjursserien.

Marsupialierna stå i många vigtiga karakterer under de med placenta försedda däggdjuren. De uppträdde under en tidigare geologisk period, och deras afdelning var förut långt större, än den nu är. I följd häraf anses Placentata allmänt hafva härledt sig från Implacentata eller Marsupialia, likväl icke från former, som nära likna de nu lefvande Marsupialia, utan från deras äldsta förfäder. Monotremata äro tydligen beslägtade med Marsupialia och bilda en tredje, ännu lägre afdelning i den stora däggdjursserien. De representeras i närvarande stund endast af Ornithorhynchus och Echidna, hvilka båda former säkerligen kunna betraktas såsom qvarlefvor af en mycket större grupp, och som hafva blifvit bevarade i Australien genom ett gynsamt sammanträffande af omständigheter. Monotremata äro synnerligen intressanta, emedan de i åtskilliga vigtiga punkter af sin byggnad närma sig reptiliernas klass.

Vid försöken att spåra däggdjurens och alltså äfven menniskans genealogi längre ned i serien råka vi ut för allt djupare dunkel. Den, som önskar att se, hvad skarpsinnighet och kunskaper kunna uträtta, bör rådfråga professor Häckel’s arbeten.^[19] Jag skall åtnöja mig med några få allmänna anmärkningar. Hvarje anhängare af utvecklingsläran skall medgifva, att de fem stora vertebratklasserna, nämligen däggdjuren, foglarne, reptilierna, amfibierna och fiskarne, alla härstamma från en enda prototyp, ty de hafva mycket gemensamt, synnerligen under sitt embryonaltillstånd. Emedan fiskarnes klass är den lägst organiserade och uppträdde före de andra, kunna vi sluta till, att alla medlemmarne af vertebraternas provins härleda sig från något fisklikt djur, hvilket har varit mindre högt organiseradt än något i de lägsta kända formationerna hittills anträffadt. Den åsigten, att så skilda djur som en apa eller elefant och en honungsfogel, en orm, groda och fisk o. s. v. kunde alla hafva utvecklat sig från samma föräldrar, skall synas egendomlig för dem, som icke hafva aktgifvit på naturalhistoriens senaste framsteg. Ty denna åsigt innefattar i sig föruttillvaron af leder, som nära hafva förenat alla dessa nu så ytterst olika former.

Icke desto mindre är det visst, att djurgrupper hafva existerat eller nu existera, hvilka tjena att mer eller mindre nära förena de särskilda stora vertebratklasserna. Vi hafva sett, att Ornithorhynchus lutar åt reptilierna, och professor Huxley har gjort den märkvärdiga upptäckten, hvilken har blifvit bekräftad af hr Cope och andra, att de forntida dinosaurierna i många vigtiga afseenden bilda mellanlänkar mellan vissa reptilier och vissa foglar — de senare bestående af strutsarnes afdelning (sjelf tydligen en vida spridd återstod af en större grupp) och af Archæoptheryx, denna egendomliga fogel från sekundärperioden, hvilken var försedd med en lång svans, lik en ödlas. Vidare visa, enligt professor Owen,^[20] ichthyosaurierna — stora hafsödlor, försedda med fenor — många öfverensstämmelser med fiskarne eller snarare, enligt Huxley, med amfibierna. Denna senare klass, som i sin högsta afdelning innefattar grodor och paddor, är tydligen beslägtad med ganoidfiskarne. Dessa sistnämnda fiskar voro ytterst talrika under de tidigare geologiska perioderna och voro bygda efter, hvad man kallar, en högeligen generaliserad typ, d. v. s. de visade mångfaldiga öfverensstämmelser med andra grupper af organismer. Amfibierna och fiskarne äro likaledes så nära förenade genom Lepidosiren, att naturforskare länge tvistade, i hvilkendera af dessa två klasser den borde ställas. Lepidosiren och några få ganoidfiskar hafva blifvit bevarade från fullständigt utdöende, i följd af att de bebo våra floder, som äro tillflyktshamnar, hvilka stå i samma förhållande till oceanens stora vatten som öarne till fastlanden.

Slutligen är en medlem af fiskarnes ofantliga och mycket omvexlande grupp, nämligen lancettfisken eller Amphioxus, så olik alla andra fiskar, att Häckel påstår, det den borde bilda en särskild klass i vertebraternas provins. Denna fisk är märkvärdig för sina negativa karakterer; den kan knappast sägas hafva hjerna, ryggrad eller hjerta m. m., hvarför den af de äldre naturforskarne stäldes bland maskarne. För många år sedan observerade professor Goodsir, att lancettfisken egde några öfverensstämmelser med ascidierna, som äro evertebrerade, hermaphroditiska, i hafvet lefvande varelser, hvilka ständigt äro fästade vid något stöd. De likna knappast djur och bestå af en enkel, seg, läderartad säck med två små, utskjutande öppningar. De höra till Huxley’s Molluscoidea — en lägre afdelning af molluskernas stora provins; men de hafva nyligen af några naturforskare blifvit stälda bland Vermes eller maskarne. Deras larver likna något grodlarver till skapnaden^[21] och kunna fritt simma omkring. Några af hr Kowalevsky^[22] nyligen gjorda iakttagelser, hvilka sedermera hafva blifvit bekräftade af professor Kuppfer, skola bilda en upptäckt af utomordentligt intresse, om de ännu vidare utsträckas, såsom jag erfar från hr Kowalevsky, att han nu har gjort i Neapel. Upptäckten består deri, att ascidiernas larver äro beslägtade med vertebraterna i sitt utvecklingssätt, i sitt nervsystems relativa läge och genom förekomsten af en bildning, som nära öfverensstämmer med vertebraternas chorda dorsalis. Det tyckes således, om vi kunna lita på embryologien, hvilken alltid har visat sig vara den säkraste vägvisaren vid klassifikation, att vi slutligen hafva vunnit en ledtråd till den källa, hvarifrån vertebraterna hafva utgått. Vi skulle således hafva skäl för den åsigten, att under en ytterst aflägsen period en grupp af djur, i många hänseenden liknande våra nu lefvande ascidiers larver, existerade, hvilken delade sig i två stora grenar — den ena gående tillbaka i utveckling och alstrande ascidiernas nu lefvande klass, den andra uppstigande till djurrikets krona och spets genom att gifva upphof åt vertebraterna.

Vi hafva således försökt att ytligt framställa vertebraternas genealogi medelst tillhjelp af deras inbördes frändskaper. Vi skola nu betrakta menniskan, sådan hon i närvarande stund är beskaffad, och vi skola, tänker jag, vara i stånd att under successiva perioder, men icke i rigtig tidsföljd, delvis återgifva hennes aflägsna förfäders byggnad. Detta kan utföras med tillhjelp af de rudiment, hvilka menniskan ännu bibehåller, genom de karakterer, hvilka tillfälligtvis uppträda hos henne genom återgång, samt medelst morfologiens och embryologiens karakterer. De särskilda fakta, på hvilka jag här skall göra hänsyftningar, hafva blifvit framstälda i de föregående kapitlen. Menniskans aflägsna förfäder voro tvifvelsutan en gång hårbetäckta och båda könen försedda med skägg; deras öron voro spetsiga och rörliga, och deras kropp var försedd med en svans, hvilken egde sina egna muskler. På deras lemmar och kroppar inverkade också många muskler, hvilka nu endast tillfälligtvis återuppträda, men äro normalt tillstädes hos Quadrumana. Öfverarmens stora pulsåder och nerv gingo genom ett foramen supracondyloideum. Under denna eller någon tidigare period utsände tjocktarmen en mycket större gren eller blindtarm än den nu befintliga. Foten var då prehensil, att döma af stortåns läge hos fostret, och våra förfäder lefde tvifvelsutan i träd samt bebodde något varmt, skogbevuxet land. Hanarne voro utrustade med stora hörntänder, hvilka tjenade dem som fruktansvärda vapen.

I en mycket tidigare period var uterus dubbel; exkrementen uttömdes genom en kloak, och ögat skyddades af ett tredje ögonlock eller blinkhinna. Under en ännu aflägsnare period måste menniskans förfäder hafva lefvat i vatten, ty morfologien lär oss tydligen, att våra lungor utgöras af en modifierad simblåsa, hvilken en gång gjorde tjenst som ett flöte. Sprickorna på det menskliga embryots hals visa, hvarest gälarne en gång funnos. Ungefär vid samma tid ersattes de verkliga njurarne af corpora Wolffiana. Hjertat fanns till som ett enkelt pulserande kärl, och chorda dorsalis intog ryggradens plats. Dessa menniskans forntida föregångare, sålunda sedda i tidens aflägsna dunkel, måste hafva varit så lågt organiserade som lancettfisken eller Amphioxus eller ännu lägre.

Det finnes en annan omständighet, som förtjenar att fullständigare uppmärksammas. Man har länge känt, att inom vertebraternas provins det ena könet eger rudiment af åtskilliga accessoriska delar, tillhörande det reproduktiva systemet, hvilka ursprungligen tillkomma det andra könet, och det har nu blifvit bekräftadt, att båda könen under en ganska tidig period af embryonalstadiet ega verkliga hanliga och honliga körtlar. I öfverensstämmelse härmed synes någon ytterst aflägsen stamfar för hela vertebratprovinsen hafva varit hermafroditisk eller androgyn^[23]. Men här råka vi ut för en egendomlig svårighet. Inom däggdjurens klass ega hanarne i sina vesiculæ prostaticæ rudiment af en uterus med tillhörande kanal; de hafva likaledes rudiment af spenar, och några hanar bland Marsupialia ega rudiment af ett marsupium^[24]. Andra analoga fakta kunde tilläggas. Kunna vi då förmoda, att något i tiden ytterst aflägset däggdjur egde för båda könen egendomliga organer, d. v. s. fortfor att vara androgynt, sedan det hade erhållit de förnämsta utmärkande egenskaperna för sin egen klass, och alltså sedan det hade afsöndrat sig från djurrikets lägre klasser? Detta synes i högsta grad osannolikt, ty hade det varit händelsen, kunde vi hafva väntat, att några få medlemmar af de båda lägre klasserna, nämligen af fiskarne^[25] och amfibierna, ännu skulle hafva förblifvit androgyna. Vi måste tvärtom tro, att könen redan hade blifvit skilda, då de fem vertebratklasserna divergerade från sin gemensamme stamfar. För att förklara, hvarför däggdjurshanar hafva rudiment af accessoriska qvinliga organer och däggdjurshonor rudiment af hanliga organer, behöfva vi dock icke antaga, att deras aflägsna förfäder ännu voro androgyna, sedan de hade erhållit sina förnämsta däggdjurskarakterer. Det är ganska möjligt, att, då det ena könet småningom förvärfvade sina egendomliga accessoriska organer, några af de följande graderna eller modifikationerna öfverflyttades till det motsatta könet. Då vi afhandla könsurvalet, skola vi stöta på otaliga exempel af detta slags öfverflyttning — t. ex. sporrar, fjädrar och lysande färger, hvilka af fogelhanar hafva blifvit förvärfvade för strid eller som prydnad och i ett ofullständigt eller rudimentärt tillstånd öfverflyttats till honorna.

Förekomsten hos däggdjurshanar af otjenstbara digifningsorganer är i några hänseenden synnerligen egendomlig. Monotremata hafva de egentliga mjölkafsöndrande körtlarne försedda med mynningar, men icke med vårtor, och som dessa djur stå allra nederst i däggdjursserien, är det sannolikt, att klassens stamfäder på lika sätt egde mjölkafsöndrande körtlar, men inga vårtor. Denna slutsats understödes af det, som man känner om deras utvecklingssätt, ty professor Turner underrättar mig på Kölliker’s och Langer’s auktoritet, att mjölkkörtlarne kunna tydligt urskiljas hos embryot, innan vårtorna äro det minsta synliga, och man borde ihågkomma, att de hvarandra efterföljande delarnes utveckling hos individen i allmänhet synes motsvara och öfverensstämma med de på hvarandra i samma härledningslinie följande varelsernas utveckling. Marsupialia skilja sig från Monotremata genom förekomsten af vårtor, så att dessa organer sannolikt förvärfvades af Marsupialia, först sedan de hade divergerat från eller höjt sig öfver Monotremata, och derpå öfvergingo till de med moderkaka försedda däggdjuren. Ingen skall förmoda, att, sedan marsupialierna hade i det närmaste antagit sitt nuvarande utseende, således i en snarare sen period af däggdjursseriens utveckling, någon af dess medlemmar ännu förblef androgyn. Vi synas alltså nödgade att återvända till den föregående åsigten och att draga den slutsatsen, det vårtorna först utvecklades hos honorna af någon ganska aflägsen marsupialform och derefter, i öfverensstämmelse med en allmän förärfningslag, i ett otjenstbart tillstånd öfverflyttades till hanarne.

Icke desto mindre har en förmodan stundom uppstått i min själ, att båda könen torde hafva afgifvit mjölk och sålunda uppfödt sina ungar långt efter, sedan däggdjursklassen har upphört att vara androgyn, och att, hvad marsupialierna beträffar, båda könen torde hafva burit sina ungar i marsupialsäckar. Detta skall icke synas vara synnerligen otroligt, om vi betänka, att hanarne af Syngnathidæ i sina abdominalfickor mottaga honornas råmkorn, utkläcka dem och, såsom några mena, derefter uppföda ungarne^[26], att vissa andra fiskhanar utkläcka råmkornen i sina munnar eller gälkaviteter, att vissa paddhanar mottaga äggsnörena från honorna och linda dem omkring sina egna lår och hafva dem qvar derstädes, tills larverna hafva blifvit utkläckta, att vissa fogelhanar åtaga sig hela kläckningsbestyret, och att dufhanar likaväl som honorna föda sina i nästet liggande ungar med en afsöndring ur sina egna kräfvor. Men ofvannämnda förmodan uppstod hos mig först derifrån, att mjölkkörtlarne hos däggdjurshanarne äro så mycket fullständigare utvecklade än rudimenten af de andra accessoriska organer af reproduktionssystemet, hvilka, ehuru egendomliga för det ena könet, anträffas hos det andra. Mjölkkörtlarne och vårtorna kunna, sådana de förefinnas hos däggdjurshanarne, i sanning knappast kallas rudimentära; de äro helt enkelt icke fullt utvecklade och icke funktionsmessiga. De påverkas, i likhet med samma organer hos honan, sympathetiskt genom vissa sjukdomars inflytande. Vid födelsen afsöndra de ofta några få droppar mjölk, och de hafva hos menniskan och andra däggdjur tillfälligtvis befunnits vara väl utvecklade och lemna ett godt förråd af mjölk. Om vi nu antaga, att däggdjurshanarne under en föregående långvarig tidrymd hjelpte honorna att uppföda afkomman, och att sedermera af någon orsak, t. ex. att ett mindre antal ungar alstrades, hanarne upphörde att hjelpa till, skulle bristande användande af organerna under mogenhetstillståndet föranleda deras otjenstbarhet, och på grund af två välbekanta förärfningsprinciper borde detta otjenstbarhetstillstånd sannolikt i motsvarande mogenhetsålder öfverflyttas på hanarne. Men i alla tidigare åldrar skulle dessa organer lemnas oberörda, så att de skulle vara lika väl utvecklade hos ungarne af båda könen.

Slutsats. — Den bästa definition, som någonsin har blifvit gifven på förkofran eller framåtskridande inom den organiska skalan, är von Baer’s, och denna hvilar på vidden af differentieringen och specialisationen af de olika delarne hos samma varelse, då den, såsom jag skulle vara benägen att tillägga, hinner till sin fulla utveckling. Nu, då organismerna genom naturligt urval hafva blifvit långsamt anpassade för olika lefnadsförhållanden, skola deras kroppsdelar i följd af den fördel, som har vunnits genom det fysiologiska arbetets delning, hafva blifvit allt mera differentierade och specialiserade för olika förrättningar. Samma kroppsdel synes ofta hafva blifvit först modifierad för ett ändamål och derpå långt efteråt för någon annan, helt skiljaktig uppgift, och på så sätt hafva alla kroppsdelarne blifvit mer och mer sammansatta. Men hvarje organism skall ännu bibehålla den allmänna byggnadstypen hos den stamfader, från hvilken han ursprungligen härledde sig. I öfverensstämmelse med denna åsigt synes det, om vi öfvergå till geologisk bevisning, att organisationen i det hela taget har gått framåt i verlden med långsamma och afbrutna steg. I vertebraternas stora provins har den nått sin höjdpunkt med menniskan. Man bör dock icke antaga, att grupper af organiska varelser alltid öfverväldigas och försvinna, så snart som de hafva gifvit upphof till andra, fullkomligare grupper. De senare kunna, ehuru segrande öfver sina företrädare, icke hafva blifvit bättre anpassade för alla ställen i naturens hushållning. Några gamla former synas hafva qvarlefvat, emedan de hafva bebott skyddade platser, hvarest de icke hafva varit utsatta för mycket allvarsam täflan, och dessa hjelpa oss ofta att uppställa våra genealogier genom att gifva oss en god ide om forna och utdöda befolkningar. Men vi böra icke råka ut för det misstaget att betrakta de nu lefvande medlemmarne af någon lågt organiserad grupp som fullkomliga representanter af sina forna föregångare.

De äldsta stamfädren i vertebraternas provins, af hvilka vi äro i stånd att erhålla en dunkel bild, utgjordes tydligen af en grupp af hafsdjur^[27], hvilka liknade de nu lefvande ascidiernas larver. Dessa djur hafva sannolikt gifvit upphof till en grupp af fiskar, så lågt organiserade som lancettfiskarne, och från dessa måste ganoiderna och andra Lepidosiren liknande fiskar hafva blifvit utvecklade. Från en sådan fisk skulle ett ringa framåtskridande föra oss till amfibierna. Vi hafva sett, att foglar och reptilier en gång voro innerligt förbundna, och Monotremata sammanbinda nu i ringa mån däggdjuren med reptilierna. Men ingen kan för närvarande säga, i hvilken härledningslinie de trenne högre, beslägtade klasserna, nämligen däggdjuren, foglarne och reptilierna, afsöndrades från de båda lägre vertebratklasserna, nämligen amfibierna och fiskarne. Inom däggdjurens klass äro de från de forna Monotremata till de forna Marsupialia ledande spåren icke svåra att finna, ej heller från dessa till de med moderkaka försedda däggdjurens aflägsna stamfäder. Vi kunna på så sätt uppstiga till Lemuridæ, och från dessa är mellanrummet icke stort till Simiadæ. Derefter delade sig Simiadæ i två stora stammar, Nya verldens och Gamla verldens apor, och från de senare utgick i en aflägsen period menniskan, universums under och ära.

Vi hafva sålunda gifvit menniskan ett stamträd af underbar längd, men icke, kan man säga, af någon ädel beskaffenhet. Det har ofta blifvit anmärkt, att verlden synes, som hade den länge varit beredd för menniskans ankomst, och detta är i en mening fullkomligt sannt, ty hon har en lång följd af förfäder att tacka för sin födelse. Om en enda länk i denna kedja aldrig hade funnits till, skulle menniskan icke fullkomligt hafva varit, hvad hon nu är. Så vida vi icke med flit tillsluta våra ögon, kunna vi med vår nuvarande kunskap approximativt igenkänna vår slägt; ej heller behöfva vi skämmas för densamma. Den lägsta organismen är någonting mycket högre än det oorganiska stoftet under våra fötter, och ingen kan med fördomsfritt sinne studera någon lefvande varelse utan att känna sig gripen af hänförelse öfver dess märkvärdiga byggnad och förmögenheter.

1. Isidore Geoffroy Saint-Hilaire lemnar i Hist. Nat. Gén., tom II, 1859, sid. 170—189, en detaljerad redogörelse för den ställning, som af olika naturforskare i deras klassifikationer hafva tilldelats menniskan.
2. Se den ganska intressanta artikeln, L’Instinct chez les Insectes, af hr George Pouchet i Revue des Deux Mondes för Februari 1870, sid. 682.
3. Westwood, Modern Class. of Insects, vol. II, 1840, sid. 87.
4. Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 4.
5. Evidence as to Man’s Place in Nature, 1863, sid. 70, et passim.
6. Isidore Geoffroy, Hist. Nat. Gén., tom. II, 1859, sid. 217.
7. Ueber die Richtung der Haare o. s. v. i Müller’s Archiv für Anat. und Phys., 1837, sid. 51.
8. Angående håret hos Hylobates se Nat. Hist. of Mammals af C. L. Martin, 1841, sid. 415. Äfvenledes Isidore Geoffroy angående de amerikanska aporna och andra arter, Hist. Nat. Gén., vol. II, 1859, sid. 216, 243. Eschricht ibidem sid. 46, 55, 61. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 619. Wallace, Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 344.
9. Origin of Species, femte upplagan, 1869, sid. 194 (»Om arternas uppkomst», sid. 140). The Variation of Animal and Plants under Domestication, vol. II, 1868, sid. 348.
10. An Introduction to the Classification of Animals, 1869, sid. 99.
11. Detta är nästan samma klassifikation som den af hr St. George Mivart (Transact. Philosoph. Soc. 1867, sid. 300) provisionelt antagna; efter att hafva frånskilt Lemuridæ, delar han de återstående Primates i Hominidæ, Simiadæ (motsvarande Catarhinæ), Cebidæ och Hapalidæ, — dessa två sistnämnda grupper motsvarande Platyrhinæ.
12. Transact. Zoolog. Soc., vol. VI, 1867, sid. 214.
13. Hr St. G. Mivart, Transact. Phil. Soc., 1867, sid. 410.
14. Herrar Murie och Mivart om Lemuroidea i Transact. Zoolog. Soc., vol. VII, 1869, sid. 5.
15. Häckel har kommit till samma slutsats. Se Ueber die Entstehung des Menschengeschlechts i Virchow’s Samlung. gemein. wissen. Vorträge, 1868, sid. 61. Äfvenledes hans Natürliche Schöpfungsgeschichte, 1868, hvari han i detalj framställer sina åsigter om menniskans genealogi.
16. Anthropological Review, April 1867, sid. 236.
17. Elements of Geology, 1865, sid. 583—585. Antiquity of Man, 1863, sid. 145.
18. Man’s Place in Nature, sid. 105.
19. Utförliga tablåer äro lemnade i hans Generelle Morphologie (andra bandet sid. CLIII och sid. 425) och särskildt med mera afseende på menniskan i hans Natürliche Schöpfungsgeschichte, 1868. Professor Huxley yttrar vid redogörelsen för detta senare verk (The Academy, 1869, sid. 42), att han anser vertebraternas phylum eller härledningslinier vara beundransvärdt framstälda af Häckel, ehuru han i några punkter är af olika mening. Han uttalar likaledes sin stora högaktning för värdet af hela verkets hållning och anda.
20. Palæontology, 1860, sid. 199.
21. Jag hade den tillfredsställelsen att i April 1833, således några år före alla andra naturforskare, vid Falklandsöarne se de rörliga larverna af en sammansatt ascidie, nära beslägtad med, dock tydligen generiskt skild från Synoicum. Svansen var ungefär fem gånger så lång som det aflånga hufvudet och slutade med en ganska fin tråd. Den var, efter en af mig under ett enkelt mikroskop gjord teckning, tydligen delad af tvärgående mörka skiljeväggar, hvilka jag förmodar motsvara de stora, af Kowalevsky afbildade cellerna. I ett tidigt utvecklingsstadium var svansen böjd rundtomkring larvens hufvud.
22. Memoires de l’Acad. des Sciences de St. Petersbourg, tom. X n:o 15, 1866.
23. Detta är en af de högsta auktoriteters i komparativ anatomi, nämligen professor Gegenbauer’s, slutsats i Grundzüge der vergleich. Anat., 1870, sid. 876. Till detta resultat har han kommit hufvudsakligen genom amfibiernas studium; men det visar sig genom Waldeyer’s undersökningar (citerade i Humphry’s Journal of Anat. and Phys., 1869, sid. 161), att de sexuela organerna äfven hos »de högre vertebraterna i deras tidigare stadium äro hermafroditiska». Liknande åsigter hafva länge hyllats af några författare, ehuru de icke förr än nyligen hafva blifvit väl bestyrkta.
24. Hanen af Thylacinus erbjuder det bästa exemplet härpå. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 771.
25. Serranus träffas, som kändt är, ofta i ett hermafroditiskt tillstånd; men dr Günther underrättar mig, det han är öfvertygad, att detta icke är dess normala beskaffenhet. Härledning från en forntida androgyn prototyp skulle dock naturligtvis till en viss grad gynna och förklara detta tillstånds återvändande hos dessa fiskar.
26. Hr Lochwood (citerad i Quart. Journal of Science, April 1868, sid. 269) anser, efter hvad han har iakttagit angående utvecklingen hos Hippocampus, att väggarne i hanens abdominalpung på visst sätt lemna näring. Se angående fiskar, som utkläcka råmmen i sina munnar, en mycket intressant uppsats af professor Wyman i Proc. Boston Soc. of Nat. Hist., den 15 September 1857, och professor Turner i Journal of Anat. and Phys., den 1 Nov. 1866, sid. 78. Dr Günther har äfvenledes beskrifvit liknande fall.
27. Alla vitala funktioner sträfva att försiggå under bestämda och återkommande perioder, och hos djur, som äro utsatta för ebb och flod, skulle perioderna sannolikt blifva lunära, ty sådana djur måste hafva blifvit lemnade på det torra eller betäckts med djupt vatten, försetts med öfverflöd på föda eller satts på förknappning under ändlösa generationer med regelbundna lunära mellantider. Om vertebraterna då härleda sig från ett med de nu lefvande, för ebb och flod utsatta ascidierna beslägtadt djur, blir den hemlighetsfulla omständigheten begriplig, att hos de högre och nu på land lefvande vertebraterna, att icke nämna andra klasser, många normala och abnorma vitala processer försiggå i öfverensstämmelse med lunära perioder. En återkommande period, om den vore af ungefärligen rigtig varaktighet, skulle, då den en gång hade hunnits, icke vara mottaglig för förändring, så vidt som vi kunna döma; följaktligen borde den så öfverflyttas under nästan hvarje antal af generationer. Om denna slutsats kunde bevisas vara rigtig, skulle den vara egendomlig, ty vi skulle då se, att hvarje däggdjurs drägtighetsperiod och rufningen af hvarje fogels ägg samt många andra vitala processer ännu röja dessa djurs ursprungliga födelseort.