Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 5

←  Sättet för menniskans utveckling från någon lägre form

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Om menniskans frändskaper och slägtledning  →

Femte kapitlet.

De intellektuela och moraliska förmögenheternas utveckling under
förhistoriska och civiliserade tidrymder.

De intellektuela förmögenheternas förkofran genom naturligt urval. — Efterhärmningens betydelse. — Sociala och moraliska förmögenheter. — Deras utveckling inom samma stams gränser. — Naturligt urval såsom inverkande på civiliserade nationer. — Bevis för, att civiliserade nationer en gång hafva varit obildade.

De ämnen, som i detta kapitel skola afhandlas, äro af det största intresse, men behandlas af mig på ett mycket ofullkomligt och fragmentariskt sätt. Herr Wallace påstår i en utmärkt uppsats,^[1] till hvilken jag redan förut har hänvisat, att menniskan skulle hafva varit endast obetydligt tillgänglig för modifikationer i kroppsligt hänseende genom naturligt urval eller några andra medel, sedan hon till en del hade erhållit de intellektuela och moraliska förmögenheter, hvilka skilja henne från de lägre djuren. Menniskan är nämligen genom sina sjelsförmögenheter i stånd “att med en oförändrad kropp hålla sig i harmoni med den förändringar undergående verlden“. Hon eger stor förmåga att anpassa sina vanor eller nya lefnadsvilkor. Hon uppfinner vapen, verktyg och åtskilliga planer, hvarigenom hon förskaffar sig sitt uppehälle och försvarar sig sjelf. Då hon flyttar till ett kallare klimat, begagnar hon kläder, bygger hus, upptänder eld och kokar medelst eldens tillhjelp födoämnen, som annars vore onjutbara. Hon hjelper sina medmenniskor på mångahanda sätt och sluter till kommande händelser. Äfven under en aflägsen period utöfvade hon något slags arbetsfördelning.

De lägre djuren måste deremot hafva sin kroppsbyggnad förändrad för att kunna bibehålla sig vid lif under högeligen förändrade förhållanden. De måste blifva starkare och erhålla verksammare tänder och klor för att försvara sig mot nya fiender, eller måste de förminskas till storleken för att derigenom undvika att upptäckas och att råka ut för fara. Då de flytta till ett kallare luftstreck, måste de erhålla tjockare pels eller få sin kroppskonstitution förändrad. Om de icke underginge denna förändring, skulle de upphöra att finnas till.

Förhållandet är dock helt olika, såsom herr Wallace med rätta har påstått, i afseende på menniskans intellektuela och moraliska förmögenheter. Dessa förmögenheter äro underkastade förändring, och vi hafva all anledning till den tron, att förändringarna tendera att förärfvas. Om de fordom voro af stor betydelse för den ursprungliga menniskan och hennes aplika stamfäder, skulle de alltså hafva fullkomnats och förkofrats genom naturligt urval. Det kan icke råda något tvifvel om de intellektuela förmögenheternas stora betydelse, ty menniskan har hufvudsakligen dem att tacka för sin höga ställning i verlden. Vi kunna se, att under det råaste samhällstillstånd de individer, hvilka voro skarpsinnigast, hvilka uppfunno och använde de bästa vapen eller giller, och hvilka voro bäst i stånd att försvara sig sjelfva, skulle uppfostra den talrikaste affödan. De stammar, hvilka innefattade det största antalet af på så sätt utrustade menniskor, skulle tillväxa i antal och uttränga andra stammar. Antal beror i första rummet på försörjningsmedlen och dessa till en del på landets fysiska beskaffenhet, men i mycket högre grad på de konster, hvilka der utöfvas. Då en stam tillväxer och är segerrik, förökas den ofta ännu mera genom andra stammars införlifvande.^[2] Kroppsstorleken och styrkan hos medlemmarne af en stam äro likaledes af någon betydelse för dess framgång, och dessa bero till en del på beskaffenheten och mängden af den föda, som kan erhållas. I Europa utträngdes bronsperiodens menniskor af en mäktigare och, att döma af dess svärdfästen, med bredare händer försedd race;^[3] men dess framgång berodde sannolikt i mycket högre grad på dess högre konstfärdighet.

Allt, som vi veta om vildar eller kunna sluta af deras traditioner och från gamla minnesmärken, hvilkas historia är fullkomligt glömd af de nuvarande invånarne, visar, att från de aflägsnaste tider framgångsrika stammar hafva utträngt andra stammar. Qvarlefvor af utslocknade eller glömda stammar hafva blifvit upptäckta i alla civiliserade trakterna jorden, på Amerikas vilda slätter och på de enstaka öarne i Stilla Oceanen. I närvarande stund undantränga civiliserade nationer öfver allt vilda folkslag, utom der klimatet sätter ett dödande hinder deremot, och deras framgång beror oftast, ehuru icke uteslutande, på deras konstfärdigheter, hvilka äro produkter af förståndet. Det är alltså högeligen sannolikt, att de intellektuela förmögenheterna hos menniskan gradvis hafva fullkomnats genom naturligt urval, hvilken slutsats är tillräcklig för vår uppgift. Tvifvelsutan skulle det hafva varit ganska intressant att hafva följt hvarje särskild förmögenhets utveckling från det tillstånd, hvari den nu befinner sig hos de lägre djuren, till det, hvari den nu förefinnes hos menniskan; men hvarken min förmåga eller mina kunskaper tillåta mig att försöka detta.

Det förtjenar uppmärksammas, att så snart som menniskans stamfäder bildade samhällen, hvilket sannolikt skedde i en ganska aflägsen tidrymd, borde förkofrandet af hennes intellektuela förmögenheter hafva understödts och modifierats på ett vigtigt sätt, hvaraf vi endast hos de lägre djuren se spår, nämligen genom efterhärmning tillika med förstånd och erfarenhet. Apor äro mycket begifna på efterhärmning, såsom förhållandet äfven är med de lägsta vildarne, och den simpla, förut omnämnda omständigheten, att efter en tids förlopp icke något djur kan fångas på samma ställe och med samma slags giller, visar, att djur lära af erfarenhet och efterhärma hvarandras försigtighet. Om nu i en stam någon enda person, som vore skarpsinnigare än de andra, uppfunne en ny snara eller ett nytt vapen eller andra medel till anfall eller försvar, skulle den simplaste egennytta, utan bistånd af mycken öfverläggning, uppmuntra de andra medlemmarne att efterlikna honom, och alla skulle på så sätt hafva fördel. Det till vana blifna utöfvandet af hvarje ny konst måste likaledes i någon ringa grad stärka förståndet. Om den nya uppfinningen vore af vigt, skulle stammen tillväxa i antal, utbreda sig och undantränga andra stammar. I en stam, som på så sätt blefve talrikare, skulle det alltid vara något bättre utsigt för andra öfverlägsna och uppfinningsrika medlemmars födande. Om sådana personer efterlemnade barn till förärfvande af deras öfverlägsna själsförmögenheter, skulle utsigten blifva något större till ännu uppfinningsrikare medlemmars födande och i en liten stam bestämdt bättre. Äfven om de icke efterlemnade några barn, skulle stammen ändock innefatta deras blodsförvandter, och det har försäkrats af åkerbrukare,^[4] att den åstundade egenskapen har uppnåtts genom att behålla och taga afvel från slägtingarne till ett djur, som, då det slagtades, befanns vara värdefullt.

Låtom oss nu återgå till de sociala och moraliska förmögenheterna. För att urmenniskorna eller menniskans aplika förfäder skulle hafva bildat samhällen, måste de hafva förvärfvat samma instinktlika känslor, som drifva andra djur till att lefva i ett samhälle, och de visade tvifvelsutan samma allmänna benägenhet. De kunde hafva känt sig oförnöjda, då de voro skilda från sina kamrater, för hvilka de kunde hafva hyst något slags tillgifvenhet; de kunde hafva varnat hvarandra för fara och ömsesidigt hjelpt hvarandra vid anfall och försvar. Allt detta innefattar en viss grad af tillgifvenhet, trohet och mod. Sådana sociala egenskaper, hvilkas synnerliga vigt för de lägre djuren ingen förnekar, förvärfvades tvifvelsutan af menniskans stamfäder på ett liknande sätt, nämligen genom naturligt urval, underhjelpt af förärfd vana. Om tvenne forntida menniskostammar, hvilka lefde i samma land, kommo att täfla, och om dervid den ena stammen — under för öfrigt lika omständigheter — innefattade ett större antal modiga, tillgifna och trofasta medlemmar, hvilka alltid voro färdiga att varna hvarandra för fara, att hjelpa och att försvara hvarandra, skulle denna stam tvifvelsutan hafva haft bästa framgången och besegrat den andra. Må man ihågkomma, huru öfver allting annat maktpåliggande trohet och mod måste vara i vildarnes aldrig upphörande krig. Den fördel, hvilken disciplinerade soldater hafva öfver odisciplinerade skaror, härflyter förnämligast från det förtroende, som hvarje person hyser till sina kamrater. Lydnad är, såsom hr Bagehot tydligen har visat,^[5] af det största värde, ty något slags styrelse är bättre än intet. Egennyttiga och trätgiriga menniskor skola icke hålla tillhopa, och utan detta kan ingenting uträttas. En stam, som i hög grad egde ofvannämnda egenskaper, skulle utbreda sig och segra öfver andra stammar, men i tidens längd, att döma af all förfluten historia, i sin ordning öfverväldigas af någon annan, ännu högre begåfvad stam. Så skulle de sociala och moraliska egenskaperna småningom sträfva att utveckla och sprida sig öfver verlden.

Man kunde likväl fråga, huru ett större antal medlemmar inom samma stams gränser först blef utrustadt med dessa sociala och moraliska egenskaper, och huru måttet af förträfflighet kom att förstoras. Det är synnerligen tvifvelaktigt, om tillgifnare och välvilligare eller mot sina kamrater mest trogna föräldrars afkomlingar skulle uppfostras i större antal än barn af egennyttiga och svekfulla föräldrar inom samma stam. Den, som var redo att hellre offra sitt lif, såsom händelsen har varit med mången vilde, än han bedrog sina kamrater, skulle ofta icke efterlemna afkomlingar, som kunde ärfva hans ädla natur. De tappraste män, hvilka alltid voro färdiga att i krig ställa sig främst, och som frivilligt vågade lifvet för andra, borde i allmänhet omkomma i större antal än andra män. Derför synes det knappast möjligt (då man ihågkommer, att vi icke här tala om en stam, som var segerrik öfver en annan), att antalet af män, begåfvade med sådana dygder, eller måttet af deras företräde kunde förökas genom naturligt urval, det vill säga genom de bäst utrustades förblifvande vid lif.

Ehuru de omständigheter, hvilka föranleda en tillväxt i antalet af så begåfvade menniskor inom samma stam, äro för invecklade att tydligen kunna följas, kunna vi spåra något af den sannolika gången. Först af allt skulle, då medlemmarnes eftertanke och försigtighet uppodlades, hvarje menniska genom erfarenhet snart lära sig, att, i händelse hon hjelpte sina medmenniskor, hon vanligen skulle mottaga hjelp igen. Af denna låga bevekelsegrund måste hon få en vana att hjelpa sina kamrater, och vanan att handla af välvilja stärker helt visst sympathikänslan, hvilken gifver första impulsen till välgerningar. Dessutom tendera vanor, som hafva blifvit följda under många generationer, att förärfvas.

Men det finnes en annan, mycket mäktigare eggelse till de sociala dygdernas utveckling, nämligen våra medmenniskors beröm och tadel. Kärleken till gillande och fruktan för vanära äfvensom utdelandet af beröm eller tadel bero i första rummet, såsom vi hafva sett i tredje kapitlet, på sympathidriften, och denna drift förvärfvades i likhet med alla andra sociala drifter ursprungligen genom naturligt urval. För huru lång tid tillbaka menniskans stamfäder under gången af sin utveckling blefvo i stånd att känna och påverkas genom beröm eller tadel af sina medmenniskor, kunna vi naturligtvis icke säga. Men det tyckes, som uppskattade äfven hundar uppmuntran, beröm och tadel. De råaste vildar äro förtrogna med känslan af ära, hvilket de tydligen visa genom att gömma segertecknen af sin tapperhet, genom sin vana att skryta utomordentligt samt äfven genom den ytterliga omsorg, som de hafva om sin kropps utseende och sina prydnader, ty om de icke fäste sig vid sina kamraters mening, skulle sådana plägseder vara utan mening.

De känna säkerligen blygsel vid öfverträdandet af några af sina obetydligare vanor; men det är tvifvel underkastadt, om de erfara samvetsagg. Jag öfverraskades till en början öfver att icke kunna erinra mig några antecknade exempel på denna känsla hos vildar, och Sir J. Lubbock^[6] påstår, att han icke känner till något. Men om vi ur vårt minne bannlysa alla i romaner och lustspel framstälda fall och på dödsbädden till prester gjorda bekännelser, tviflar jag på, om många af oss verkligen hafva bevitnat samvetsagg, ehuru vi ofta kunna hafva sett blygsel och ånger för små förbrytelser. Samvetsagg är en djupt dold känsla. Det är otroligt, att en vilde, hvilken förr vill offra sitt lif än förråda sin stam, eller en, som hellre vill lemna sig som fånge än bryta sitt ord,^[7] icke skulle i djupet af sin själ känna samvetsagg, fastän han kunde dölja det, om han hade brutit mot en pligt, som han ansåg helig.

Vi kunna alltså sluta till, att den ursprungliga menniskan på en mycket aflägsen tid borde hafva påverkats af sina kamraters beröm och tadel. Det är tydligt, att medlemmarne af samma stam skulle gilla ett handlingssätt, som syntes dem lända till det allmänna bästa, och ogilla det, som syntes dem dåligt. Att göra andra godt — att göra andra, hvad I viljen, att de skola göra eder — är moralitetens hörnsten. Det är således knappast möjligt att öfverskatta betydelsen under dessa hårda tider af kärleken till beröm och fruktan för tadel. En man, som icke af någon djup, instinktlik känsla förmåddes att offra sitt lif för andras bästa, men dock uppmuntrades till sådana handlingar genom en känsla af ära, kunde genom sitt exempel uppväcka samma lystnad efter ära hos andra menniskor och skulle genom öfning befästa den ädla känslan af beundran. Han kunde sålunda göra sin stam mera godt än genom att föda afkomlingar, hvilka hade ett anlag att ärfva hans egen upphöjda karakter.

Vid förökad erfarenhet och klokhet varseblifver menniskan de aflägsnare följderna af sina handlingar, hvarjemte de individen beträffande dygderna, t. ex. måttlighet, kyskhet m. m., hvilka under aflägsna tider, såsom vi förut hafva sett, alldeles föraktades, blifva högt uppskattade och äfven ansedda för heliga. Jag behöfver dock icke upprepa, hvad jag har sagt angående detta ämne i tredje kapitlet. En högeligen sammansatt förnimmelse, som har sitt första ursprung i sociala instinkter, som i betydande mån ledes af våra medmenniskors bifall, som beherskas af förståndet, af egennyttan och längre fram af djupa religiösa känslor, som befästas genom uppfostran och vana, allt detta i förening bildar slutligen vår moraliska känsla eller samvete.

Man bör icke glömma, att, ehuru en hög grad af moralitet skänker hvarje enskild person eller hans barn endast en ringa eller ingen fördel öfver de andra personerna i samma stam, ett framåtskridande i moralitet och ett förökande af de välbegåfvade personernas antal dock säkerligen skola gifva en stam en stor fördel öfver en annan. Det kan icke vara något tvifvel underkastadt, att en stam, som innefattade många medlemmar, hvilka i hög grad voro begåfvade med fosterlandskärlek, trohet, lydaktighet, mod och sympathi samt i följd deraf alltid redo att bispringa hvarandra och att uppoffra sig för det allmänna bästa, skulle segra öfver de flesta andra stammar; detta skulle vara naturligt urval. I alla tider har den ena stammen undanträngt den andra här i verlden, och som moralitet är en faktor i deras framgång, skola moralitetsgraden och antalet af väl begåfvade personer alltså allestädes sträfva att stiga och förökas.

Det är dock ganska svårt att bilda sig något omdöme, hvarför en särskild stam och icke en annan har haft framgång och höjt sig i civilisation. Många vildar befinna sig på samma ståndpunkt, som då de för flere hundra år sedan först upptäcktes. Såsom hr Bagehot har anmärkt, äro vi benägna att anse framåtskridande för något normalt inom menskligheten; historien vederlägger likväl denna mening. Forntidens folk hyste aldrig denna åsigt, hvilket de orientaliska nationerna ännu i dag icke göra. Enligt en annan hög auktoritet, hr Maine,^[8] “har största delen af menniskoslägtet aldrig lagt i dagen den ringaste önskan att få sina civila inrättningar förbättrade“. Framåtskridande synes bero på många sammanträffande gynsamma omständigheter, hvilka äro alltför invecklade att kunna utredas. Men den anmärkningen har ofta blifvit gjord, att emedan ett kallt klimat drifver till industri och åtskilliga konstfärdigheter, har det varit högeligen gynsamt eller till och med oundgängligt för detta ändamål. Eskimåerna, som ansättas af den hårda nödvändigheten, hafva haft framgång i många sinnrika uppfinningar, men deras klimat har varit för strängt för fortsatt framåtskridande. Nomadiskt lefnadssätt, antingen på vidsträckta slätter eller i tropikernas täta skogar eller längs med hafskusterna, har i alla händelser verkat högeligen menligt. Då jag gaf akt på Eldslandets barbariska invånare, kom jag till den åsigten, att besittandet af någon egendom, en fast boningsplats och många familjers förening under en chef voro de oundgängliga fordringarna för civilisation. Ett sådant lefnadssätt gör jordens odlande nästan nödvändigt, och de första odlingsförsöken skulle sannolikt, såsom jag annorstädes har visat,^[9] härleda sig från någon sådan händelse, som att ett fruktträds kärnor hafva fallit på en hög afskräde och frambringat en ovanligt präktig varietet. Problemet om vildarnes första framåtskridande mot civilisation är dock i närvarande stund alltför svårt att kunna lösas.

Naturligt urval såsom inverkande på civiliserade nationer. — I det förra och i detta kapitel har jag afhandlat menniskans framåtskridande från ett föregående halfmenskligt stadium till hennes närvarande tillstånd som en barbarisk varelse. Men några anmärkningar om det naturliga urvalets inverkan på civiliserade nationer kunde det vara skäl att här tillägga. Detta ämne har med skicklighet afhandlats af hr W. R. Greg^[10] och förut af hr Wallace och hr Galton^[11]. De flesta af mina anmärkningar äro hemtade från dessa tre författare. Bland vildar utgallras snart de, som äro sjuka till kropp och själ, och de öfverlefvande visa vanligen ett kraftfullt helsotillstånd. Vi civiliserade menniskor göra å andra sidan vårt yttersta för att hindra utgallringen, vi bygga asyler för de orkeslösa, de lytta och de sjuka, vi stifta fattiglagar, och våra läkare anstränga sin yttersta skicklighet att till sista ögonblicket rädda hvars och ens lif. Det finnes skäl att tro, att vaccinering har räddat tusentals menniskor, hvilka fordom skulle i följd af svag kroppsbyggnad hafva dukat under för kopporna. Alltså fortplanta de civiliserade samhällenas sjukliga medlemmar sitt slägte. Ingen, som har gifvit akt på de tama djurens afvel, skall betvifla, att detta måste vara högeligen skadligt för menniskan. Det är öfverraskande, huru snart brist på omvårdnad eller origtigt använd omsorg försämrar en tam race; men, förhållandet med menniskan sjelf undantaget, är knappast någon så okunnig, att han tillåter sina sämsta djur frambringa afföda.

Det bistånd, hvilket vi känna oss föranledda att skänka den hjelplöse, är mången gång ett tillfälligt resultat af sympathidriften, hvilken ursprungligen förvärfvades såsom en del af de sociala instinkterna, men som sedermera, på det förut angifna sättet, blef ömmare och fick större utbredning. Ej heller kunde vi, utan att försämras till vår naturs ädlaste del, undertrycka vår sympathi, om så yrkades af det stränga förståndet. Läkaren kan förhärda sig vid utförandet af en operation, emedan han vet, att han arbetar för sin patients bästa; men om vi med flit skulle försumma de sjukliga och hjelplösa, kunde det endast ske för en oviss fördel samt till en säker och stor skada i närvarande stund. I följd häraf måste vi utan klagan fördraga de tvifvelsutan dåliga följderna af, att sjuklingar förblifva vid lif och fortplanta sitt slägte; men ett hinder synes åtminstone ständigt vara verksamt, nämligen att de sjukligare och underlägsnare samhällsmedlemmarne icke gifta sig så hinderfritt som de friska, och detta hinder kunde i oändlighet förökas, ehuru detta är mera att hoppas än att vänta, om de till kroppen eller själen lidande afhölle sig från giftermål.

Bland alla civiliserade nationer samlar mannen egendom och lemnar den i arf till sina barn, så att barnen i samma land ingalunda äro lika väl lottade i täflingen om framgång. Men detta är långt ifrån ett oblandadt ondt, ty utan kapitalets hopande kunde icke konsterna gå framåt; det är också hufvudsakligen genom deras makt, som de civiliserade racerna hafva utvidgat och nu allestädes utvidga sitt område, så att de intaga de lägre racernas plats. Ej heller råkar det måttliga samlandet af egendom i strid med urvalets fortgång. Då en fattig man blir rik, egna sig hans barn åt yrken eller sysselsättningar, hvari tillräcklig täflan förefinnes, så att de till kropp och själ dugliga hafva bästa framgången. Tillvaron af en hop väl undervisade personer, hvilka icke behöfva arbeta för sitt dagliga bröd, är till den grad vigtig, att den icke kan öfverskattas, emedan allt svårt intellektuelt arbete uppdrages åt dem, och som på sådant arbete materiel framgång, att nu icke nämna andra högre fördelar, är beroende. Utan tvifvel kan mycket stor förmögenhet förvandla menniskor till onyttiga drönare, men dessas antal är aldrig stort, och utgallring inträder här i en viss grad, emedan vi dagligen se rika män, hvilka händelsevis äro dåraktiga eller lastfulla, förslösa all sin egendom.

Förstfödslorätt med fideikommisser är ett mera framträdande ondt, ehuru det förr kan hafva varit en stor fördel genom skapandet af en förherskande klass; något slags styrelse är bättre än intet. De äldsta sönerna gifta sig i allmänhet, ehuru de kunna vara sjukliga till kropp och själ, hvaremot de yngre sönerna, fastän öfverlägsna i detta hänseende, icke så allmänt ingå äktenskap. Ej heller kunna odugliga äldste söner, som innehafva fideikommisser, förslösa sin egendom. Men här som annorstädes äro det civiliserade lifvets förhållanden så invecklade, att några ersättande hinder mellankomma. De män, som genom förstfödslorätt besitta rikedom, äro i tillfälle att generation efter generation utvälja de skönaste och mest förtjusande qvinnor, och dessa måste vanligen vara friska till kroppen och lifliga till själen. De skadliga följder, som kunna uppstå af samma härledningslinies fortsatta bevarande utan något urval, undanrödjas af högt stående personer, som alltjemt önska att föröka sitt välstånd och sin makt, och detta åstadkomma de genom att gifta sig med arftagerskor. Men döttrar af föräldrar, hvilka endast hafva fått ett barn, äro sjelfva, såsom hr Galton har visat,^[12] utsatta för att blifva ofruktsamma, hvarigenom adelsfamiljer beständigt dö ut i rakt nedstigande linie och deras förmögenhet flyter in i någon sidokanal; olyckligtvis bestämmes denna kanal dock icke genom något slags öfverlägsenhet.

Ehuru civilisation således på många sätt hindrar det naturliga urvalets verkan, gynnar den tydligen genom förbättrad föda och fritagandet från tillfälligt betryck kroppens bättre utveckling. Detta kan slutas deraf, att civiliserade menniskor, hvarhelst jemförelse har anstälts, hafva i fysiskt hänseende befunnits starkare än vildar. De synas äfvenledes hafva lika förmåga att härda ut, såsom det har visat sig under många farliga expeditioner. Äfven den rikes stora lyx kan endast vara föga skadlig, ty vår aristokratis förmodade lifslängd är i alla åldrar och för båda könen ganska litet underlägsen de friska engelsmännens inom de lägre klasserna.^[13]

Vi skola nu taga de intellektuela förmögenheterna ensamma i betraktande. Om på hvarje ståndpunkt inom samhället medlemmarne voro delade i två lika afdelningar, af hvilka den ena innefattade de i intellektuelt hänseende öfverlägsna och den andra de underlägsna, kan det icke vara mycket tvifvel underkastadt, att de förre skulle hafva bästa framgången i alla sysselsättningar och uppfostra ett större antal barn. Äfven i de lägsta lefnadsförhållanden måste färdighet och skicklighet vara till någon fördel, ehuru i många sysselsättningar till endast en helt liten i följd af den storartade arbetsfördelningen. I följd häraf skall det hos civiliserade nationer finnas en viss tendens till ett förökande både i antalet af och i måttet på de genom intelligens utmärkte. Men jag vill icke påstå, att denna tendens icke kan på andra sätt mer än uppvägas, t. ex. genom de sorglöses och oförsigtiges mångdubblande i antal; men äfven för sådana som dessa måste skicklighet vara till något gagn.

Mot sådana åsigter som de föregående har man ofta gjort den invändningen, att de utmärktaste män, som någonsin hafva lefvat, icke efterlemnat någon afkomma att ärfva deras stora förståndsgåfvor. Hr Galton säger^[14]: “Jag är ledsen öfver att icke kunna besvara den enkla frågan, om och till hvilken grad män och qvinnor, som äro underverk af snille, äro ofruktsamma. Jag har dock visat, att framstående män ingalunda äro det“. Stora lagstiftare, välgörande religioners stiftare, stora filosofer och upptäckare på vetenskapernas område befordra i långt högre grad menniskoslägtets framåtskridande genom sina arbeten än genom att lemna efter sig en talrik afkomma. Med hänsyn till kroppsbyggnad är det de i någon liten mån bättre begåfvades utväljande och de något mindre väl utrustades utgallrande, men icke bibehållandet af synnerligen framträdande och sällsynta undantag, som leda till en arts förbättrande^[15]. Så skall det vara med de intellektuela förmögenheterna, i synnerhet i följd deraf att de något dugligare menniskorna inom hvarje samhällsklass hafva bättre framgång än de mindre skickliga och följaktligen tilltaga i antal, om de icke på annat sätt hindras derifrån. Då inom en nation måttet af förståndskraft och antalet af intellektuela personer hafva förökats, kunna vi, såsom hr Galton har visat, af lagen om afvikelsen från ett medeltal vänta, att underverk af snille skola uppträda något oftare än förut.

Med hänsyn till de moraliska egenskaperna pågår, äfven hos de mest civiliserade nationerna, ständigt något slags utrotande af de sämsta anlagen. Förbrytare aflifvas eller inspärras för långliga tider, så att de icke lätt kunna öfverflytta sina dåliga egenskaper. Svårmodiga och galna personer afsöndras eller begå sjelfmord. Häftiga och trätlystna personer erhålla ofta ett blodigt slut. Oroliga menniskor, som icke vilja egna sig åt någon bestämd sysselsättning, — och denna qvarlefva från ett vildt tillstånd är ofta ett stort hinder för civilisation^[16] — utvandra till nyligen koloniserade länder, der de blifva nyttiga föregångare för civilisationen. Omåttlighet är i så hög grad förstörande, att en omåttlig persons sannolika lifslängd vid en ålder af trettio år är endast 13,8 år, under det att den för arbetarne af samma ålder på landsbygden i England är 40,59 år^[17]. Lastfulla qvinnor föda få barn, och lättsinniga karlar gifta sig sällan; båda lida af sjuklighet. Vid husdjursafvel är utgallrandet af sådana, om än till antalet färre, djur, som på något märkbart sätt äro underlägsna, en ingalunda ovigtig omständighet för att vinna framgång. Detta håller i synnerhet streck med skadliga karakterer, hvilka sträfva att återuppträda genom återgång, t. ex. svart färg hos får; hos menniskoslägtet kunna några af de sämsta anlagen, hvilka tillfälligtvis utan någon uppvislig orsak uppträda i familjer, möjligen vara återgång till ett vildt tillstånd, från hvilket vi icke äro skilda genom synnerligen många generationer. Denna åsigt synes i sanning vara erkänd i det gamla uttrycket, att sådana menniskor äro familjens svarta får.

Bland civiliserade nationer uträttar naturligt urval endast obetydligt, så vidt som ett framskridet moralitetstillstånd och ett förökadt antal af synnerligen väl begåfvade menniskor afses, ehuru de fundamentala sällskaplighetsdrifterna ursprungligen så förvärfvades. Men jag har redan vid behandlingen af de lägre racerna yttrat tillräckligt om de orsaker, som leda till moralitetens förbättrande, nämligen våra medmenniskors gillande, våra sympathiers befästande genom vana, exempel och efterhärmning, förstånd, erfarenhet och äfven egennytta, undervisning i ungdomen och religiösa känslor.

Ett i civiliserade länder synnerligen betydande hinder för en tillväxt i antalet af menniskor, som tillhöra en högre klass, har kraftigt framhållits af hr Grey och hr Galton^[18], nämligen den omständigheten att de mycket fattiga och sorglösa, hvilka ofta äro degraderade genom laster, nästan beständigt gifta sig tidigt, under det att de flitiga och sparsamma, hvilka vanligen äro i annat hänseende dygdiga, gifta sig vid framskriden ålder, på det att de måtte kunna i lugn försörja sig sjelfva och sina barn. De, som gifta sig tidigt, alstra inom en gifven tidrymd icke endast ett större antal generationer, utan afla många flere barn, såsom dr Duncan har ådagalagt^[19]. Dessutom äro de barn, som födas af mödrar i lifvets vår, tyngre och större och derför sannolikt kraftfullare än de, som födas på andra tider. Alltså hafva samhällets sorglösa, degraderade och ofta lastfulla medlemmar en benägenhet att förökas hastigare än de förutseende och i allmänhet dygdiga medlemmarne. Eller såsom hr Grey framställer saken: “Den sorglöse, osnygge, ingenting eftersträfvande irländaren förökas som kaniner i antal; den sparsamme, förutseende, sig sjelf högaktande, ärelystne skotten, hvilken är sträng till sin moral och högeligen trofast, hvilkens förstånd är skarpt och uppöfvadt, tillbringar sina bästa år under mödor och i celibat, gifter sig sent och efterlemnar få afkomlingar. Antag, att en landsträcka ursprungligen vore befolkad af ett tusen saxare och ett tusen celter; inom ett dussin generationer skulle fem sjettedelar af befolkningen vara celtisk, men fem sjettedelar af egendomen, af makten, af intelligensen, skulle tillhöra den återstående sjettedelen af saxare. I den eviga “striden för tillvaron“ skulle det vara den lägre och mindre gynnade racen, som hade fått öfverhand — och fått öfverhand icke i kraft af sina goda egenskaper utan medelst sina fel.“

Det gifves dock några hinder för denna benägenhet till försämring. Vi hafva sett, att den oåterhållsamme är underkastad en hög grad af mortalitet, och att den ytterligt lastfulle efterlemnar få afkomlingar. De fattigaste klasserna tränga sig tillhopa i städer, och det har af dr Stark bevisats från tioåriga statistiska uppgifter om Skotland^[20], att mortalitetsprocenten under alla åldrar är högre i städer än i landdistrikt, “och att under de fem första lefnadsåren mortalitetsprocenten i städerna är nästan jemt dubbelt så hög som i landdistrikten.“ Som dessa uppgifter omfatta både de rika och de fattiga, kan man icke hysa några tvifvelsmål om, att dubbelt så många barn skulle behöfva födas för att hålla de mycket fattiga stadsinvånarnes antal uppe lika högt som de på landsbygden boendes. För qvinnor är giftermål i en alltför tidig ålder högeligen skadliga, ty man har i Frankrike funnit, att årligen “två gånger så många hustrur under tjugo år dö, som förhållandet är bland samma antal ogifta qvinnor.“ Dödligheten bland gifta män under tjugo år är “ytterligt hög“^[21], men orsaken härtill synes vara tvifvel underkastad. Slutligen skulle tillväxtprocenten inom de bättre klasserna blifva endast obetydligt förminskad, om de män, som förståndigt dröja att gifta sig, tills de utan bekymmer kunna underhålla sina familjer, vore i tillfälle att, såsom de ofta göra, välja qvinnor i lifvets vår.

Genom en ofantlig mängd statistiska uppgifter, hvilka samlades under året 1853, ådagalades det, att i Frankrike af de ogifta männen mellan tjugo och åttatio år ett mycket större antal aflider än af de gifta; så är den årliga dödsprocenten bland hvarje tusental af ogifta män mellan tjugo och åttatio år 11,3, under det att den är endast 6,5 bland de gifta^[22]. En liknande lag visades, under åren 1863 och 1864, hålla streck bland hela befolkningen öfver tjugo år i Skotland; så dogo årligen af hvarje tusental ogifta män mellan tjugo och trettio är 14,97, hvaremot af de gifta endast 7,24, d. v. s. mindre än hälften, afledo^[23]. Dr Stark anmärker i anledning häraf: “Ungkarlsståndet är förderfligare för lifvet än de mest ohelsosamma sysselsättningar eller vistelsen i en ohelsosam bostad eller trakt, der aldrig det aflägsnaste försök till en förbättring i sanitärt hänseende har skett.“ Han anser, att mortalitetens förminskande är det direkta resultatet af “giftermål och de ordentligare husliga vanor, hvilka åtfölja detta stånd.“ Dock medgifver han, att de oåterhållsamma, lastfulla och brottsliga klasserna, hvilkas lefnadsålder är kort, i allmänhet icke gifta sig; likaledes måste det medgifvas, att personer med svag kroppsbyggnad, dålig helsa eller någon betydande sjuklighet till kropp och själ, ofta icke hysa någon böjelse att gifta sig, eller att de få afslag. Dr Stark synes hafva kommit till den slutsatsen, att giftermål i och för sig sjelft är en hufvudorsak till lifvets förlängande, emedan han har funnit, att gamla gifta män ännu hafva en betydande fördel i detta hänseende öfver de ogifta i samma framskridna ålder; men hvar och en bör känna exempel på män, hvilka hafva haft dålig helsa i ungdomen och icke gift sig, men dock hafva lefvat till hög ålder, ehuru alltjemt svaga och derför ständigt med förminskad utsigt att förblifva vid lif. Det gifves en annan anmärkningsvärd omständighet, hvilken synes bekräfta dr Stark’s slutsats, nämligen att enkor och enklingar i Frankrike äro underkastade en mycket hög mortalitetsgrad i jemförelse med de gifta; men dr Farr tillskrifver detta fattigdom och dåliga seder, som åtfölja familjens upplösande, samt bekymmer. Öfver hufvud taget kunna vi med dr Farr draga den slutsatsen, att den mindre dödligheten bland gifta än bland ogifta män, hvilken synes vara en allmän lag, “hufvudsakligen beror på ofullkomliga typers beständiga aflägsnande och på det noggranna urvalet af de vackraste individerna i hvarje påföljande generation“; urvalet hänför sig endast till det gifta ståndet samt inverkar på alla kroppsliga, intellektuela och moraliska egenskaper. Vi kunna derför sluta till, att friska och dugtiga män, hvilka af klokhet en tid bortåt förblifva ogifta, icke äro underkastade någon hög mortalitetsgrad.

Om de olika hinder, som hafva blifvit framstälda i de båda senaste paragraferna, och kanske andra hittills okända icke hindra de sorglösa, lastfulla och i annat hänseende underlägsna samhällsmedlemmarne att förökas hastigare än de bättre menniskoklasserna, så skall nationen gå tillbaka, såsom det alltför ofta händt i verldshistorien. Vi måste ihågkomma, att framåtskridande icke är någon oföränderlig regel. Det är synnerligen svårt att säga, hvarför en civiliserad nation höjer sig, blir mäktigare och sprider sig vidare omkring än en annan, eller hvarför samma nation går mera framåt under en tid än under en annan. Vi kunna endast säga, att detta beror på en tillväxt i befolkningens verkliga antal, på mängden af personer, begåfvade med höga intellektuela och moraliska förmögenheter, äfvensom på måttet af deras förträfflighet. Kroppsbildningen synes utöfva obetydligt inflytande, med undantag af att styrka till kroppen äfven åstadkommer styrka till själen.

Åtskilliga skriftställare hafva påstått, att då upphöjda själsförmögenheter äro fördelaktiga för en nation, borde de gamle grekerna, hvilka i intellektuelt hänseende stodo några grader högre än hvarje annan någonsin existerande race^[24], hafva stigit ännu högre på skalan, tillväxt i antal och befolkat hela Europa, om det naturliga urvalets makt vore verklig. Här hafva vi det tysta, med afseende på kroppsbildningen så ofta gjorda antagandet, att det gifves en viss inneboende tendens till fortsatt utveckling till själ och kropp. Men utveckling af alla slag beror på många samverkande gynsamma omständigheter. Naturligt urval verkar endast på försök. Individer och racer kunna hafva förvärfvat vissa ovedersägliga fördelar och det oaktadt förgåtts af brist på andra karakterer. Grekerna kunna hafva gått tillbaka i följd af bristande samhållighet mellan de många små staterna, i följd af det obetydliga omfånget af hela deras land, genom bruket att hålla slafvar eller genom ytterlig sinlighet, ty de dukade icke under, förrän “de voro enerverade och förderfvade i sitt innersta“^[25]. Europas vestra nationer, hvilka nu så omätligt öfverträffa sina forntida vilda förfäder och stå på civilisationens höjdpunkt, hafva direkt härstammande från de gamla grekerna att tacka för litet eller intet af sin öfverlägsenhet, ehuru de äro detta underbara folks skrifna verk mycken tack skyldiga.

Hvem kan bestämdt säga, hvarför spanska folket, som en tid var så mäktigt, har blifvit öfverträffadt i kapplöpningen? De europeiska nationernas uppvaknande från de mörka tiderna är ett ännu mera förvånande problem. Under denna aflägsna period hade, såsom hr Galton^[26] har anmärkt, nästan alla män af saktmodig natur, och som voro benägna för betraktelse eller för själens odlande, ingen annan tillflykt än kyrkans sköte; denna fordrade celibat, hvilket knappast kunde underlåta att hafva ett försämrande inflytande på hvarje efterföljande generation. Under samma tidrymd utvalde den heliga inqvisitionen med yttersta omsorg de friaste och oförskräcktaste männen för att bränna eller inspärra dem i fängelse. Ensamt i Spanien utrotades under tre sekel några af de bästa männen — de, hvilka tviflade och framstälde frågor, och utan tvifvel kan intet framåtskridande ske — till ett antal af ett tusen om året. Det onda, som katholska kyrkan härigenom har uträttat, är oberäkneligt, ehuru det tvifvelsutan till en viss, kanske stor, utsträckning, uppväges på annat vis; icke desto mindre har Europa gått framåt på ett exempellöst sätt.

Engelsmännens anmärkningsvärda företräde såsom kolonister framför andra europeiska nationer, hvilket väl ådagalägges genom att jemföra framstegen hos canadierna af engelsk och af fransk härkomst, har tillskrifvits deras “oförskräckta och uthållande kraft“; men hvem kan säga, huru engelsmännen hafva förvärfvat denna kraft. Det ligger tydligen mycken sanning i den tron, att Förenta Staternas underbara framåtgående äfvensom folkets karakter äro resultatet af naturligt urval, emedan de mera energiska, oroliga och modiga personerna från Europas alla delar under de senaste tio eller tolf generationerna hafva utvandrat till detta stora land och der haft bästa framgången.^[27] Då jag blickar hän till den aflägsna framtiden, tror jag icke, att hr Zincke framställer en öfverdrifven åsigt, då han säger:^[28] “Alla andra serier af händelser — såväl de, som medförde själsodling i Grekland, och de, som föranledde Roms herravälde — synas hafva ändamål och värde, endast då de skådas i förbindelse med eller snarare såsom medverkande till... den anglo-saxiska emigrationens stora ström mot vester.“ Ehuru problemet om civilisationens framåtskridande är dunkelt, kunna vi åtminstone se, att en nation, som under en lång tidrymd frambringade det största antalet af synnerligen intellektuela, energiska, oförskräckta, patriotiska och välvilliga män, i allmänhet skulle hafva öfverhand öfver mindre gynnade nationer.

Naturligt urval följer af kampen för tillvaron, och denna från ett hastigt tilltagande i antal. Det är omöjligt att icke bittert beklaga (men om det är klokt, är en annan fråga) det sätt, hvarpå menniskan tenderar att förökas i antal, ty det föranleder under barbariska tider barnamord och mycket annat ondt samt hos civiliserade nationer föraktlig fattigdom, celibat och den förståndiges sena giftermål. Men som menniskan lider af samma fysiska olyckor som de lägre djuren, har hon ingen rätt att vänta ett fritagande från de olägenheter, som äro en följd af kampen för tillvaron. Hade hon icke varit underkastad naturligt urval, skulle hon säkerligen aldrig hafva uppnått rangen af menniska. Då vi i många delar af verlden se ofantliga sträckor af det bördigaste land befolkade endast af några få vandrande vildar, men i stånd att föda talrika lyckliga menniskor, kan man påstå, att kampen för tillvaron icke har varit nog allvarsam för att tvinga menniskan uppåt till den högsta ståndpunkt. Att döma af allt, som vi känna om menniskan och de lägre djuren, har det alltid funnits en tillräcklig föränderlighet hos de intellektuela och moraliska förmögenheterna till deras beständiga förkofran genom naturligt urval. Tvifvelsutan kräfver ett sådant framåtskridande många gynsamma och samverkande omständigheter; men det kan väl betviflas, om den mest gynsamma skulle hafva varit tillräcklig, så vida icke tillväxten hade varit snabb och den deraf följande kampen för tillvaron i ytterlig grad allvarsam.

Bevis för, att alla civiliserade nationer en gång hafva befunnit sig i barbariskt tillstånd. — Som vi hafva haft att afhandla de stadier, hvarigenom en halfmensklig varelse har blifvit gradvis upphöjd till rang af menniska i hennes fullkomligaste tillstånd, kan ifrågavande ämne icke alldeles förbigås. Men det har på ett så fullständigt och beundransvärdt sätt afhandlats af Sir J. Lubbock,^[29] hr Tylor, hr M’Lennan och andra, att jag här endast behöfver lemna det kortaste sammandrag af deras slutsatser. De skäl, som nyligen hafva blifvit framstälda af hertigen af Argyll^[30] och förut af erkebiskop Whately för den åsigten, att menniskan kom till verlden som en civiliserad varelse, och att alla vildar sedermera hafva undergått en degradering, synas mig allt för svaga i jemförelse med dem, som hafva blifvit framstälda från motsatta sidan. Många nationer hafva tvifvelsutan aftagit i civilisation, och några kunna hafva försjunkit i ytterlig barbarism, ehuru jag ännu icke har påträffat något bevis för den senare saken. Eldsländarne drefvos sannolikt af andra eröfrande horder att nedsätta sig i sitt ogästvänliga land och kunna i följd deraf hafva blifvit i någon mån mera degraderade; men det skulle blifva svårt att visa, att de hafva sjunkit mycket under botokudos, som bebo Brasiliens vackraste trakter.

Beviset för, att alla civiliserade nationer äro afkomlingar från vilda menniskor, utgöres å ena sidan af tydliga spår från deras förra lägre ståndpunkt i ännu rådande vanor, åsigter, språk o. s. v. och å den andra af exempel på, att vildar äro i stånd att af sig sjelfva höja sig och verkligen hafva höjt sig några få steg på civilisationens skala. Beviset för det förra påståendet är ytterst förträffligt, men kan icke här framställas; jag hänvisar till sådana saker som, t. ex., räknekonsten, hvilken, efter hvad hr Tylor tydligen visar af ord, som ännu brukas på åtskilliga ställen, uppkom genom att räkna fingrarne först på den ena och sedan på den andra handen samt till sist tårna. Vi ega spår häraf i vårt eget decimalsystem och i de romerska siffrorna, hvilka, efter att hafva hunnit till talet V, vexla till VI o. s. v., hvarvid tvifvelsutan den andra handen användes. Deremot “då vi (d. v. s. engelsmännen) tala om tre tjog och tio, räkna vi efter tjugotalssystemet, hvarvid hvarje i tanken så bildadt tjog gäller för 20 — för “en menniska“, som en mexicanare eller caraib skulle uttrycka det“.^[31] Enligt en stor och tillväxande skola af filologer bär hvarje språk spår af sin långsamma och gradvisa utveckling. Så är det med skrifkonsten, emedan bokstäfver äro rudiment af målade framställningar. Det är knappast möjligt att läsa hr M’Lennans verk^[32] och icke medgifva, att nästan alla civiliserade nationer ännu bibehålla några spår af sådana råa plägseder som hustrurs tagande med våld. Samme författare frågar, hvilken forntida nation kan nämnas, som ursprungligen hyllade engifte. Den primitiva åsigten om rättvisa var likaledes synnerligen rå, hvilket synes af lagarne om strid och andra plägseder, af hvilka spår ännu återstå. Många existerande villfarelser äro återstoder af föregående falska religiösa åsigter. Religionens högsta form — den stora ideen om en Gud, som hatar synd och älskar rättrådighet — var okänd under uråldriga tider.

Om man öfvergår till det andra slaget af bevis, så har Sir J. Lubbock ådagalagt, att somliga vildar nyligen hafva något litet förkofrats i åtskilliga af sina simplare konster. Af den ytterst förträffliga redogörelse, som han lemnar för vapen, verktyg och konster, hvilka begagnas eller utöfvas af vildar i olika trakter af verlden, kan det icke betviflas, att nästan alla dessa hafva varit sjelfständiga uppfinningar, kanske med undantag af konsten att upptända eld.^[33] Den australiensiske boomerangen är ett godt exempel på en sådan sjelfständig uppfinning. Då man först besökte invånarne på Tahiti, hade de i många hänseenden kommit före de flesta andra polynesiska öarnes inbyggare. Det finnes inga giltiga grunder för den åsigten, att de ursprungliga peruvianarnes och mexicanarnes höga kultur härledde sig från någon främmande källa;^[34] många inhemska växter odlades då, och några få inhemska djur höllos tama. Vi böra ihågkomma, att en vandrande folkhop, som från något half-civiliseradt land hade blifvit drifven till Amerikas kuster, att döma af de flesta missionärers ringa inflytande, icke skulle hafva frambringat någon märkbar verkan på infödingarne, så vida de icke redan hade i någon mån gått framåt. Då vi blicka hän till en ganska aflägsen period i verldens historia, finna vi — att begagna Sir J. Lubbock’s välbekanta uttryck — en palæolithisk och en neolithisk period, och ingen skall påstå, att konsten att slipa råa flintverktyg har blifvit lånad. I alla delar af Europa, så långt österut som Grekland, i Palestina, Indien, Japan, på Nya Zeeland, i Afrika, Egypten inbegripet, hafva flintverktyg i mängd blifvit anträffade, och de nuvarande invånarne ega ingen tradition om deras användande. Det finnes också indirekt bevis för deras forntida bruk hos chineserna och de gamla judarne. I följd häraf kan det knappast råda något tvifvel om, att inbyggarne i de många länder, som innefatta nästan hela den civiliserade verlden, en gång befunno sig i ett barbariskt tillstånd. Att tro, det menniskan ursprungligen var civiliserad och sedermera på så många trakter undergick en ytterlig degradation, är att hysa en ömkligt låg åsigt om menniskonaturen. Det är tydligen en sannare och mera uppmuntrande åsigt, att framåtskridande har varit mycket allmännare än återgång, att menniskan, ehuru långsamt och med afbrott, har höjt sig från en låg ståndpunkt till det högsta mått, som hittills af henne har uppnåtts i kunskap, sedlighet och religion.

1. Anthropological Review, Maj 1864, sid. CLVIII.
2. Efter en tid antaga, såsom hr Maine anmärker (Ancient Law, 1861, sid. 131), de medlemmar eller stammar, hvilka hafva införlifvats med en annan stam, att de äfven härstamma från samma förfäder.
3. Morlot, Soc. Vand. Sc. Nat., 1860, sid. 294.
4. Jag har anfört exempel i min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 196.
5. Se en anmärkningsvärd serie af artiklar On Physics and Politics i Fortnightly Review, Nov. 1867, den 1 April 1868 och den 1 Juli 1869.
6. Origin of Civilisation, 1870, sid. 265.
7. Hr Wallace anför exempel i sina Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 354.
8. Ancient Law, 1861, sid. 22. Hvad hr Bagehot’s anmärkningar beträffar, se Fortnightly Review, den 1 April 1868, sid. 452.
9. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 309.
10. Fraser’s Magazine, September 1868, sid. 353. Denna artikel synes hafva öfverraskat många personer och har framkallat två anmärkningsvärda uppsatser och en duplik i Spectator för den 3 och den 17 Oktober 1868. Den har äfven behandlats i Q. Journal of Science, 1869, sid. 152, och af hr Lawson Tait i Dublin Q. Journal of Medical Science, Februari 1869, samt af hr E. Ray Lankester i hans Comparative Longevity, 1870, sid. 128. Liknande åsigter framträdde förut i Australasian, den 13 Juli 1867. Jag har lånat tankar från åtskilliga af dessa författare.
11. Se, hvad hr Wallace beträffar, Anthropological Review, såsom den förut har blifvit citerad, och hr Galton i Macmillan’s Magazine, Augusti 1865, sid. 318, äfvensom hans stora verk, Hereditary Genius, 1870.
12. Hereditary Genius, 1870, sid. 132—140.
13. Se femte och sjette (efter goda auktoriteter utarbetade) kolumnerna af den i hr E. R. Lankester’s Comparative Longevity, 1870, sid. 115, meddelade tabellen.
14. Hereditary Genius, 1870, sid. 330.
15. Origin of Species, femte upplagan, 1869, sid. 104. («Om arternas uppkomst», sid. 76).
16. Hereditary Genius, 1870, sid. 347.
17. E. Ray Lankester, Comparative Longevity, 1870, sid. 115. Tabellen öfver de omåttliga är från Neison’s Vital Statistics. Se i afseende på liderlighet dr Farr, Influence of Marriage on Mortality i Nat. Assoc. for the Promotion of Social Science, 1858.
18. Fraser’s Magazine, September 1868, sid. 353. Macmillans Magazine, Augusti 1865, sid. 318. Hr F. W. Farrar hyser en annan åsigt (Fraser’s Magazine, Augusti 1870, sid. 264).
19. On the Laws of the Fertility of Women i Transactions of the Royal Society in Edinburgh, vol. XXIV, sid. 287. Se äfven hr Galton, Hereditary Genius, sid. 352—367, angående iakttagelser i ofvannämnda hänseende.
20. Tenth Annual Report of Births, Deaths etc. in Scotland, 1867, sid. XXIX.
21. Dessa citationer äro hemtade från vår högsta auktoritet i sådant hänseende, nämligen dr Farr i hans uppsats : On the Influence of Marriage on the Mortality of the French People, hvilken upplästes i The Nat. Assoc. for the Promotion of Social Science, 1858.
22. Dr Farr, ibidem. Efterföljande citationer äro tagna från samma märkvärdiga uppsats.
23. Jag har tagit medeltalet af femårs medeluppgifterna, hvilka meddelas i The Tenth Annual Report of Births, Deaths etc. in Scotland, 1867. Anförandet från dr Stark är hemtadt från en artikel i Daily News för den 17 Oktober 1868, hvilken dr Farr anser vara särdeles omsorgsfullt skrifven.
24. Se det snillrika och originela argumentet angående detta ämne af hr Galton i Hereditary Genius, sid. 340—342.
25. Hr Grey, Fraser’s Magazine, September 1868, sid. 357.
26. Hereditary Genius, 1870, sid. 357—359. Hr F. H. Farrar (Fraser’s Magazine, Augusti 1870, sid. 257) framställer motskäl. Sir C. Lyell har redan (Principles of Geology, vol. II, 1868, sid. 489) i ett märkvärdigt stycke fästat uppmärksamheten på den heliga inkvisitionens inflytande, hvilken genom urval har försämrat det allmänna måttet af intelligens i Europa.
27. Hr Galton: Macmillan’s Magazine, Augusti 1865, sid. 325. Se äfven i Nature för December 1869, sid. 184, en uppsats On Darwinism and National Life.
28. Last Winter in the United States, 1868, sid. 29.
29. On the Origin of Civilisation i Proc. Ethnological Society för den 26 November 1867.
30. Primeval Man, 1869.
31. Royal Institution of Great Britain, den 15 Mars 1867. — Äfven Researches into the Early History of Mankind, 1865.
32. Primitive Marriage, 1865. Se äfvenledes en utmärkt artikel, tydligen af samme författare, i North British Review för Juli 1869. Äfven hr L. H. Morgan, A Conjectural Solution of the Origin of the Class. System of Relationship, i Proc. American Academy of Sciences, vol. VII, Februari 1868. Professor Schaafhausen (Anthropological Review för Oktober 1869, sid. 373) framställer anmärkningar om «the vestiges of human sacrifices found both in Homer and the Old Testament«.
33. Sir J. Lubbock, Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, kap. XV och XVI et passim.
34. Dr F. Müller har framställt några goda anmärkningar i detta hänseende i Reise der Novara: Anthropolog. Theil, tredje afdelningen, 1868, sid. 127.