Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 12

←  Insekter (fortsättning). Ordningen Lepidoptera.

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Sekundära könskarakterer hos foglarne  →

Tolfte kapitlet.

Sekundära könskarakterer hos fiskar, amfibier och reptilier.

Fiskar: Hanarnes frieri och strider. — Honornas mera betydande storlek. — Hanar: lysande färger och ornamentala bihang; andra egendomliga karakterer. — Färger och bihang erhållas af hanarne endast under fortplantningstiden. — Fiskar, hvilkas båda kön äro präktigt färgade. — Skyddande färger. — Honans mindre lysande färger kunna icke förklaras enligt principen om skydd. — Fiskhanar bygga nästen samt vårda sig om äggen och ungarna. — Amfibier: Skilnad i byggnad och färg mellan könen. — Ljudorganer. — Reptilier: Sköldpaddor. — Krokodiler.— Ormar: färgerna utgöra i några fall ett skydd. — Ödlor: deras strider. — Ornamentala bihang. — Egendomliga olikheter mellan de båda könens byggnad. — Färger. — Könsskilnaderna äro nästan så stora som hos foglarne.

Vi hafva nu kommit till vertebraternas stora provins och skola först gripa oss an med den lägsta klassen, nämligen fiskarne. Plagiostomernas (hajarnes, rockornas) hanar och Chimæridæ äro försedda med gripverktyg, hvilka tjena till att fasthålla honan, i likhet med de vexlande bildningar, som finnas hos så många lägre djur. Utom gripverktygen hafva många rockors hanar grupper af starka och skarpa taggar på sina hufvuden och åtskilliga rader längs “sina bröstfenors öfre yttre yta“. Dessa finnas hos hanarne af några arter, hvilka hafva de andra delarne af sin kropp släta. De äro endast tidtals utvecklade under fortplantningstiden, och dr Günther förmodar, att de användas som griporganer genom att vikas inåt och nedåt på ömse sidor af kroppen. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att honorna och icke hanarne af några arter, t. ex. af Raia clavata, hafva sina ryggar besatta med stora, hakformiga taggar.^[1] I anseende till det element, hvari fiskarne vistas, är föga kändt om deras frieri och icke mycket angående deras strider. Hanen af spiggen (Gasterosteus leiurus) beskrifves som “tokig af förtjusning“, då honan kommer fram från sitt gömställe och tager i betraktande det näste, hvilket han har tillredt för henne. “Han rusar rundtomkring henne i alla rigtningar, derefter till de byggnadsmaterialier, som han har samlat till nästet, och vidare tillbaka i ett ögonblick; om hon icke rör sig framåt, tager han sig före att stöta till henne med nosen och försöker derefter att med stjerten och sidotaggarne drifva henne till nästet“.^[2] Hanarne sägas vara polygamister;^[3] de äro ytterligt modiga och stridslystna, hvaremot “honorna äro fullkomligt fredliga“. De utkämpa stundom förtviflade strider, “ty dessa små kämpar haka sig fast vid hvarandra under flere sekunder och tumla flere gånger öfver ända, tills deras styrka synes fullkomligt uttömd“. Hos den sträfstjertade spiggen (Gasterosteus trachurus) simma hanarne, då de kämpa, rundtomkring hvarandra, hvarvid de bita och försöka genomborra hvarandra med sina uppresta sidotaggar. Samme skriftställare tillägger:^[4] “Dessa små furiers bett är ganska skarpt. De använda också sina sidotaggar med så olycksbringande verkan, att jag har sett ett exemplar under en strid fullkomligt slita upp sin motståndare, så att denne sjönk till botten och dog“. Då en fisk blir besegrad, “tager hans modiga uppförande slut, hans glada färger förblekna, och han döljer sin skam bland sina fridsamma kamrater, men blir någon tid bortåt föremål för sin besegrares förföljelser“.

Laxhanen är lika stridslysten som den lille spiggen, och så är förhållandet äfven med forellhanen, enligt hvad jag hör af dr Günther. Hr Shaw åsåg en häftig, hela dagen igenom varande strid mellan två laxhanar, och fiskeriöfverintendenten hr R. Buist underrättar mig, att han från bron i Perth ofta har iakttagit, att hanarne hafva drifvit bort sina rivaler, då honorna lade sin råm. Hanarne “bekämpa och sarga hvarandra beständigt på lekplatserna, och många skada hvarandra så, att det orsakar åtskilligas död; många ses simma nära flodstränderna i ett slags utmattning och tydligen på väg att dö“.^[5] Föreståndaren för kläckdammarne i Stormontfield besökte, såsom hr Buist meddelar mig, i Juni 1868 norra Tyne och fann der omkring 300 döda laxar, hvilka alla med undantag af en voro hanar, och han var öfvertygad, att de i strid hade förlorat lifvet.

Fig. 26. Hufvud af hanen till blanklaxen (Salmo salar) under fortplantningstiden.

Den märkvärdigaste omständigheten med laxhanen är, att under parningstiden, utom en ringa förändring i färgen, “underkäken förlänges och ett broskartadt utsprång, hvilket, då käkarne äro tillslutna, hvilar i en djup grop mellan öfverkäkens intermaxillarben, skjuter uppåt från spetsen“.^[6] (Fig. 26 och 27.) Hos vår lax räcker denna förändring i utseendet endast under fortplantningstiden; men hos Salmo lycaodon i nordvestra Amerika är förändringen, såsom hr J. K. Lord^[7] tror, beständig och bäst utmärkt hos de äldre hanarne, hvilka förut hafva stigit uppför floderna. Hos dessa gamla hanar utvecklas käkarne till ofantliga haklika utskott, och tänderna växa ut till ordentliga betar, ofta af mer än en half tums längd. Hos den europeiska laxen tjenar enligt hr Lloyd^[8] den tillfälliga haklika bildningen att förstärka och beskydda käkarne, då den ene hanen med underbar häftighet anfaller den andre; men de betydligt utvecklade tänderna hos den amerikanske laxens hane kunna jemföras med många däggdjurshanars huggtänder och antyda snarare ett offensivt än ett skyddande ändamål.

Laxen är icke den enda fisk, hvars tänder skilja sig hos de båda könen. Detsamma är händelsen med många rockor. Hos knaggrockan (Raia clavata) har den fullvuxne hanen skarpa, spetsiga, bakåtrigtade tänder, hvaremot honans äro breda och platta samt bilda en beläggning, så att dessa tänder skilja sig mera hos samma arts båda kön, än det är vanligt hos skilda slägten inom samma familj. Hanens tänder blifva skarpa först då, när han är fullvuxen; medan han är ung, äro de breda och platta liksom honans. Såsom händelsen så ofta är med sekundära könskarakterer, hafva båda könen af några arter bland rockor, t. ex. Raia batis, i fullvuxet tillstånd skarpa, spetsiga tänder, och här synes en karakter, som

Fig. 27. Hufvud af laxens hona.

är egendomlig för och ursprungligen förvärfvades af hanen, hafva öfverflyttats till afkomlingarna af båda könen. Tänderna äro likaledes spetsiga hos båda könen af Raia maculata, men endast då hon är fullt utvuxen; hanarne få dem i en tidigare ålder än honorna. Vi skola hädanefter påträffa analoga fall hos vissa foglar, hvilkas hanar erhålla den för båda könen i fullvuxet tillstånd gemensamma fjäderdrägten i en något tidigare ålder än honan. Hos andra arter af rockor ega hanarne aldrig, icke ens som gamla, skarpa tänder; följaktligen äro båda könen i fullvuxet tillstånd försedda med breda, platta tänder, hvilka likna ungarnes och de fullt utbildade honornas af de ofvannämnda arterna.^[9] Som rockorna äro modiga, starka och glupska fiskar, kunna vi förmoda, att hanarne behöfva sina skarpa tänder för att kämpa med sina rivaler; men som de hafva många delar förändrade och nyanserade för honans gripande, är det möjligt, att deras tänder kunna brukas till detta ändamål.

Med afseende på storleken påstår hr Carbonnier,^[10] att honan af nästan alla fiskar är större än hanen, och dr Günther vet icke ett enda fall, då hanen verkligen är större än honan. Hos några cyprinodonter är hanen icke ens hälften så stor som honan. Som hanarne af många fiskarter vanligen kämpa med hvarandra, är det förvånande, att de icke genom könsurvalets verkningar allmänt hafva blifvit större och starkare än honorna. Hanarne lida i följd af sin mindre storlek, ty de äro enligt hr Carbonnier utsatta för att uppslukas af honorna af sin egen art, så snart de äro köttätande, och tvifvelsutan af andra arter. Förökad storlek måste på något sätt vara af större vigt för honorna, än styrka och storlek äro det för hanarne till att kämpa med andra hanar, och detta är kanhända för att möjliggöra ett ofantligt antal äggs alstrande.

Hos många arter är hanen ensam prydd med bjerta färger, eller äro dessa mycket bjertare hos hanen än hos honan. Hanen är äfvenledes stundom försedd med bihang, hvilka icke synas gagna honom något mera för lifvets vanliga uppgifter, än påfogelns stjertfjädrar göra. Jag har dr Günther’s stora vänlighet att tacka för det mesta af de följande fakta. Det finnes anledning till den förmodan, att många tropiska fiskar skilja sig till färg och bildning efter könet, och några träffande exempel finnas hos våra britiska fiskar. Hanen af Callionymus lyra har (af engelsmännen) blifvit benämnd the gemmeous dragonet “i följd af sina strålande, ädelstensartade färger“. Då han lefvande har blifvit tagen upp ur hafvet, är kroppen gul i åtskilliga schatteringar samt streckad och fläckad med en lifligt blå färg på hufvudet; ryggfenorna äro blekbruna med mörka, långsgående band; buk-, stjert- och analfenorna äro blåsvarta. Honan eller the sordid dragonet ansågs af Linné och många följande naturforskare som en skild art; hon är smutsigt rödbrun med brun ryggfena och de öfriga fenorna hvita. Könen skilja sig äfvenledes till hufvudets och munnens proportionela storlek och till ögonens läge;^[11] men den mest i ögonen fallande olikheten är den utomordentliga förlängningen af hanens ryggfena (fig. 28). De unga hanarne likna i skapnad och färg de fullvuxna honorna. Inom hela Callionymus-slägtet^[12] är hanen i allmänhet mycket bjertare färgad än honan, och hos åtskilliga arter är icke endast rygg-, utan äfven analfenan hos hanen mycket förlängd.

Hanen af Cottus scorpius eller rötsimpan är smärtare och mindre än honan. Äfven råder det stor skilnad mellan dem till

Fig. 28. Callionymus lyra. Den öfre figuren en hane, den undre en hona.

färgen. Såsom hr Lloyd^[13] anmärker, är det svårt “för hvar och en, som icke har sett denna fisk under råmläggningstiden, då dess färger äro mest lysande, att göra sig en föreställning om den blandning af strålande färger, hvarmed han, ehuru i andra hänseenden så vanlottad, under denna tid är prydd“. Båda könen af Labrus mixtus äro vackra, fastän mycket olika till färgen; hanen är orangefärgad med ljusblå strimmor och honan bjert röd med några svarta fläckar på ryggen.

Inom den ganska skiljaktiga familjen Cyprinodontidæ — invånare i främmande länders söta vatten — skilja könen sig stundom betydligt i åtskilliga karakterer. Hos hanen af Mollienesia petenensis^[14] är ryggfenan synnerligen utvecklad och tecknad med en rad af stora, runda, ögonformiga, bjert färgade fläckar, hvaremot samma fena hos honan är mindre, annorlunda formad och tecknad med oregelbundet böjda, bruna fläckar. Hos hanen är analfenans basalbrädd äfvenledes något utdragen och mörk till färgen. Hos hanen

Fig. 29. Xiphophorus Hellerii. Öfre figuren en hane, den undre en hona.

af en beslägtad form, Xiphophorus Hellerii (fig. 29), är analfenans nedre brädd utvecklad till en lång tråd, hvilken är streckad med bjerta färger, enligt hvad jag hör af dr Günther. Denna tråd innehåller icke några muskler och kan tydligen icke vara till någon nytta för fisken. Liksom förhållandet är med Callionymus, likna hanarne såsom ungar till färg och byggnad de fullvuxna honorna. Könsskilnader sådana som dessa kunna fullkomligt jemföras med dem, som äro så talrika hos hönsfoglarne^[15].

Fig. 30. Plecostomus barbatus. Öfre figuren framställer hanens och den nedre honans hufvud.

Hos en fisk af Siluridæ, hvilken bebor Södra Amerikas sötvatten, nämligen Plecostomus barbatus^[16] (fig. 30), har hanen sin mun och sitt interoperculum fransade med ett skägg af styfva hår, hvaraf honan knappast uppvisar ett spår. Dessa hår äro af samma beskaffenhet som fjäll. Hos en annan art af samma slägte utskjuta mjuka, böjliga känseltrådar från hufvudets främre del hos hanen, hvilka saknas hos honan. Dessa känseltrådar äro förlängningar af den verkliga huden och således icke homologa med den förra artens styfva hår; men det kan knappast betviflas, att båda tjena till samma ändamål. Hvilket detta ändamål kan vara, är svårt att gissa; att det är en prydnad, synes här icke sannolikt, men vi kunna knappast förmoda, att styfva hår och böjliga trådar kunna på något vanligt sätt vara till nytta för hanarne ensamma. Monacanthus scopas, hvilken utpekades för mig i British Museum af dr Günther, företer ett nära analogt fall. Hanen har en hop styfva, sträfva taggar, liknande tänderna i en kam, på stjertens sidor, och de voro hos ett sex tum långt exemplar nära en och half tum i längd; honan har på samma ställe en hop hår, hvilka kunna jemföras med dem, som finnas i en hårborste. Hos en annan art, Monacanthus peronii, har hanen en sådan borste, som fanns hos föregående arts hona, hvaremot stjertens sidor hos honan äro släta. Hos några andra arter kan man se, att samma del af stjerten är något litet ojemn hos hanen och fullkomligt slät hos honan; hos andra slutligen hafva båda könen släta sidor. Hos det egendomliga vidundret Chimæra monstrosa har hanen ofvanpå hufvudet ett hakformigt, framåtrigtadt ben, hvars rundade ända är betäckt med skarpa taggar; hos honan “saknas denna krona alldeles“; hvilket bruk göres af detsamma, är fullkomligt obekant.^[17]

De bildningar, hvilka nu hafva blifvit omnämnda, förefinnas beständigt hos hanen, sedan han har blifvit fullt utbildad; men hos några arter af Blennius och ett annat befryndadt slägte^[18] utvecklas en kam på hanens hufvud endast under fortplantningstiden, hvarjemte hans kropp samtidigt erhåller bjertare färger. Det kan knappast betviflas, att denna kam tjenar som en temporär könsprydnad, ty honan visar icke ett spår deraf. Hos en annan art i samma slägte ega båda könen en kam, och hos åtminstone en art är intetdera könet försedt dermed. I detta fall och hos Monacanthus hafva vi goda exempel, i huru hög grad könskaraktererna kunna skilja sig hos närbeslägtade former. Hos många chromider, t. ex. hos Geophagus och särskildt hos Cichla, hafva hanarne, enligt hvad jag hör af professor Agassiz^[19], på främre delen af hufvudet ett tydligt utskott, hvilket alldeles saknas hos honorna och de unga hanarne. Professor Agassiz tillägger: “Jag har ofta gifvit akt på dessa fiskar under råmläggningstiden, då utskottet är störst, och under andra årstider, då det helt och hållet saknas och båda könen icke visa något slags skilnad i konturen af hufvudets profil. Jag kunde aldrig förvissa mig om, att det har någon särskild förrättning, och indianerna vid Amazonfloden känna icke något om dess användande.“ Dessa utskott likna i sitt periodiska uppträdande de köttiga vårtorna på vissa foglars hufvuden; men för närvarande förblir det tvifvelaktigt, om de tjena som prydnader.

Dessa fiskars hanar, hvilka beständigt skilja sig från honorna till färgen, blifva ofta mera lysande under fortplantningstiden, enligt hvad jag hör af professor Agassiz och dr Günther. Detta är likaledes händelsen med en mängd fiskar, hvilkas kön under alla andra årstider öfverensstämma till färgen. Sutaren, mörten och aborren kunna anföras som exempel. Laxhanen är under denna tid “tecknad på kinderna med orangefärgade streck, hvilka gifva honom utseende af en Labrus, och kroppen stöter i guld och orangefärg. Honorna äro mörkare till färgen och kallas vanligen svartfiskar.“^[20] En analog och till och med ännu större förändring försiggår med Salmo eriox eller grålaxen; hanarne af Salmo umbla äro likaledes under denna årstid något ljusare till färgen än honorna.^[21] Färgerna hos Förenta Staternas gädda (Esox reticulatus) blifva, i synnerhet hos hanen, utomordentligt intensiva, strålande och regnbågsskimrande.^[22] Ett annat slående exempel bland många lemnas af hanen till spiggen (Gasterosteus leiurus), hvilken af hr Warington beskrifves^[23] såsom “öfver all beskrifning skön“. Honans rygg och ögon äro enfärgadt bruna och buken hvit. Hanens ögon äro deremot “af en ytterst lysande grön färg och hafva en metallglans i likhet med några honingsfoglars gröna fjädrar. Strupen och buken äro bjert karmosinröda, ryggen grågrön, och hela fisken ser ut, som vore han i någon mån genomskinlig och glödande af en inre eld.“ Efter parningstiden förändras alla färgerna, strupen och buken blifva mera blekröda, ryggen grönare, och de glödande färgerna aftaga.

Att det hos fiskar finnes något nära förhållande mellan deras färger och deras könsförrättningar, kunna vi tydligen se: för det första, emedan de fullvuxna hanarne af vissa arter äro olika honorna till färgen och ofta mycket mera lysande, för det andra, emedan samma hanar såsom ännu icke fullt utbildade likna de fortplantningsskickliga honorna, och slutligen, emedan hanarne äfven af de arter, som under alla andra årstider öfverensstämma med honorna till färgen, ofta erhålla lysande färgteckningar under äggläggningstiden. Vi veta, att hanarne äro häftiga i sitt frieri och någon gång utkämpa förtviflade strider med hvarandra. Om vi få antaga, att honorna ega förmåga att utöfva ett val och att utkora de med förnämligare prydnader försedda hanarne, blifva alla de förut nämnda företeelserna begripliga enligt principen om könsurvalet. Om å andra sidan honorna vanligen lade och lemnade sina ägg att befruktas af den förste hane, som råkade komma i närheten, skulle denna omständighet vara olycksbringande för könsurvalets verksamhet, ty något val af make kunde icke förekomma. Så vidt som det är kändt, afsätter honan aldrig frivilligt sin råm annat än nära invid en hane, och hanen befruktar aldrig äggen utom tätt invid en hona. Det är tydligen svårt att erhålla direkta bevis med afseende på fiskhonors val af sina makar. En utmärkt observator, hvilken omsorgsfullt gaf akt på råmläggningen hos alkufvan (Leuciscus phoxinus), anmärker,^[24] att han, i anseende till att hanarne, hvilka voro tio gånger så talrika som honorna, skockade sig omkring dem, kan “orda endast osäkert om deras operationer. Då en hona råkade komma in bland ett antal hanar, förföljde de henne genast; om hon icke var färdig att släppa sin råm, skyndade hon sig hastigt undan; men om hon var redo, kom hon djerft in bland dem och inneslöts omedelbart af en hane på hvardera sidan; då dessa en stund bortåt hade befunnit sig i denna ställning, aflöstes de af två andra, hvilka trängde sig in mellan dem och honan, hvilken syntes behandla alla sina älskare med samma ömhet.“ Oaktadt denna sista uppgift kan jag, i följd af åtskilliga äldre skäl, icke öfvergifva den åsigten, att de hanar, hvilka i följd af sina bjertare färger och andra prydnader, äro mest tilldragande för honorna, i allmänhet föredragas af dem, och att hanarne under tidernas längd derigenom hafva blifvit skönare.

Vi böra näst härefter undersöka, om denna åsigt på grund af lagen om karakterernas lika öfverflyttande till båda könen kan utsträckas till de grupper, inom hvilka hanarne och honorna äro på samma eller nästan samma grad och sätt lysande. Hos ett sådant slägte som Labrus, hvilket innefattar några af de mest lysande fiskar i verlden, t. ex. Labrus pavo, som med förlåtlig öfverdrift beskrifves^[25] såsom bildad af polerade guldfjäll, belagda med lapis lazuli, rubiner, safirer, smaragder och amethyster, kunna vi med mycken sannolikhet omfatta denna åsigt, ty vi hafva sett, att könen hos åtminstone en art skilja sig betydligt till färgen. Hos några fiskar, liksom hos många af de lägsta djuren, kunna lysande färger vara det direkta resultatet af deras väfnaders och af de omgifvande förhållandenas beskaffenhet utan någon hjelp af ett urval. Guldfisken (Cyprinus auratus) är kanske, att döma af analogien med den vanliga karpens guldfärgade varietet, ett exempel härpå, alldenstund han för sina lysande färger kan hafva att tacka en enstaka plötslig variation, hvilken berodde på de förhållanden, för hvilka fisken blifvit utsatt i fångenskapen. Det är likväl mera sannolikt, att dessa färger hafva blifvit intensivare genom konstmessigt urval, emedan denna art har blifvit omsorgsfullt fortplantad i China sedan en aflägsen tid tillbaka.^[26] Under naturliga förhållanden synes det icke sannolikt, att så högt organiserade varelser som fiskar, hvilka lefva under så komplicerade förhållanden, skulle erhålla lysande färger utan att, i följd af en så stor förändring, blifva underkastade någon olägenhet eller fördel och följaktligen utan det naturliga urvalets mellankomst.

Hvilken slutsats måste vi då draga med afseende på många fiskar, hvilkas båda kön ega lysande färger? Hr Wallace^[27] anser, att de arter, hvilka vistas vid klippref, hvarest koraller och andra bjert färgade organismer öfverflöda, ega bjerta färger för att undkomma sina fiender; men enligt min mening skulle de härigenom blifva i hög grad synliga. I de tropiska ländernas söta vatten finnas inga bjertfärgade koraller eller andra organismer, hvilka fiskarne kunna efterlikna; dock ega många arter i Amazonfloden sköna färger, och många af de köttätande Cyprinidæ i Indien äro prydda med “bjerta, långsgående linier af åtskilliga färger.“^[28] Hr M’Clelland går vid dessa fiskars beskrifning så långt, att han förmodar, det “deras färgers egendomliga glans“ gör tjenst “som ett bättre mål för isfoglar, tärnor och andra foglar, hvilka äro bestämda att hålla dessa fiskars antal inom vissa skrankor“; men nu för tiden skola få naturforskare medgifva, att något djur har blifvit lätt synligt, för att dess egen förstöring skall underlättas. Det är möjligt, att vissa fiskar kunna hafva blifvit lätt synliga för att (hvilket visades, då det var fråga om larver) underrätta foglar och rofdjur, att de äro onjutbara; men det är, som jag tror, icke kändt, att någon fisk, åtminstone icke någon i sött vatten lefvande, försmås af den grund, att han är osmaklig för fiskätande djur. I det hela taget är den sannolikaste åsigten i afseende på fiskar, hvilkas båda kön ega lysande färger, att deras färger hafva förvärfvats af hanarne som en könsprydnad samt i lika eller nästan lika grad hafva blifvit förärfvade till det andra könet.

Vi hafva nu att undersöka, om hanen, då han på ett utprägladt sätt skiljer sig från honan till färgen eller i afseende på prydnader, ensam har undergått förändring, och om variationerna hafva öfvergått i arf endast på hans hanliga afkomma, eller om honan särskildt har blifvit förändrad och föga synlig för att derigenom erhålla ett skydd, och om sådana förändringar dervid hafva förärfvats endast af honorna. Det är omöjligt att betvifla, att färgen har erhållits af många fiskar till ett skydd; ingen kan skåda en flundras spräckliga öfre yta och förbise dess likhet med den sandiga hafsbotten, hvarpå hon lefver. Ett af de mest slående exempel, som någonsin har blifvit antecknadt, på ett genom sin färg (så vidt som man döma efter exemplar i samlingar) och genom sin form skyddadt djur är det af dr Günther^[29] meddelade om en hafsnål, hvilken med sina rödaktiga, hit och dit svängande, trådlika bihang knappast kan skiljas från den alg, vid hvilken den klänger sig fast med sin gripsvans. Men den fråga, som nu skall afhandlas, är, huruvida honorna ensamma hafva blifvit modifierade för detta ändamål. Fiskar erbjuda värdefulla upplysningar om denna sak. Vi kunna inse, att det ena könet icke mera än det andra skall genom naturligt urval förändras för vinnande af skydd, förutsatt att båda variera, så framt icke det ena könet under en längre tid är utsatt för fara eller har mindre förmåga än det andra könet att undgå sådan fara; och hos fiskarne synas könen icke skilja sig i dessa hänseenden. Så vida som ens någon skilnad finnes, äro hanarne, emedan de vanligen äro mindre till storleken och mera ströfva omkring, utsatta för större fara än honorna; likväl äro hanarne, då könen skilja sig åt, nästan alltid försedda med de mest i ögonen fallande färgerna. Råmkornen befruktas omedelbart efter, sedan de hafva blifvit lagda, och då denna förrättning, såsom händelsen är med laxen,^[30] fortgår under flere dagar, uppvaktas honan under hela denna tid af hanen. Sedan äggen hafva blifvit befruktade, lemnas de i de flesta fall af båda föräldrarne utan något skydd, så att hanar och honor, hvad råmläggningen beträffar, äro lika utsatta för fara och båda af lika betydelse för kläckningsdugliga råmkorns frambringande; följaktligen skola de mer eller mindre bjert färgade individerna af hvartdera könet vara lika utsatta för att gå under eller bevaras, och båda skola hafva ett lika inflytande på sin afkommas eller på racens färger.

Vissa fiskar, som höra till åtskilliga familjer, förfärdiga bon, och några af dessa fiskar vårda sig om sina ungar, då de hafva blifvit utkläckta. Båda könen af de bjert färgade Crenilabrus massa och melops arbeta samfäldt på att bygga sig nästen af tång, snäckor o. d.^[31] Men vissa fiskars hanar förrätta allt arbetet och taga sedermera uteslutande vård om ungarne. Detta är händelsen med de mörkfärgade Gobius-arterna,^[32] hvilkas kön icke, så vidt man vet, skilja sig till färgen, och likaledes med spiggarne (Gasterosteus), hvilkas hanar blifva lysande färgade under äggläggningstiden. Hanen af den med slät stjert försedda spiggen (Gasterosteus leiurus) förrättar under lång tid med exemplarisk omsorg och vaksamhet en barnpigas skyldigheter och är ständigt sysselsatt att mildt återföra ungarne till boet,^[33] då de sväfva ut för långt. Han bortdrifver modigt alla fiender, honorna af sin egen art äfven inbegripna. Det skulle i sanning icke vara någon ringa lindring för hanen, om honan, sedan hon hade lagt sina ägg, omedelbart uppslukades af någon fiende, ty han nödgas oupphörligt drifva henne bort från nästet.

Hanarne af vissa andra fiskar, som bebo Södra Amerika och Ceylon samt tillhöra två skilda ordningar, hafva den egendomliga vanan att i sina munnar eller gälkaviteter utkläcka de af honorna lagda äggen.^[34] Hos de i Amazonfloden lefvande arter, hvilka ega denna vana, äro hanarne, såsom professor Agassiz godhetsfullt meddelar mig, “icke endast i allmänhet bjertare än honorna, utan skilnaden är större under äggläggningstiden än under någon annan tid“. Geophagus-arterna göra så, och hos detta slägte utvecklas under fortplantningstiden en tydlig upphöjning på pannan hos hanarne. Hos åtskilliga arter af Chromidæ kunna, såsom professor Agassiz likaledes meddelar mig, skilnader mellan könen till färgen iakttagas, “antingen de lägga sina ägg i vattnet bland vattenväxter eller lägga dem i hålor, lemnande dem att utkläckas utan någon vidare omsorg, eller i flodslammet bygga flata bon, på hvilka de taga plats, såsom vår Promotis gör. Det bör likaledes beaktas, att dessa nästvaktare höra till de bjertaste arterna i sina respektiva familjer; Hygrogonus t. ex. är klart grön med stora svarta oceller, hvilka omgifvas af den mest lysande röda färg.“ Huruvida det hos alla arter af Chromidæ är hanen ensam, som håller vakt vid äggen, är icke kändt. Det är likväl tydligt, att den omständigheten, huruvida äggen skyddas eller icke, har haft litet eller intet inflytande på färgskilnaderna mellan könen. Det är vidare uppenbart i alla de fall, då hanarne ensamma vårda sig om nästena och ungarne, att de bjertare färgade hanarnes utödande skulle långt mera inverka på racens beskaffenhet än de bjertare färgade honornas utrotande, ty hanens död under den tid, då han vårdar äggen eller ungarne, skulle medföra ungarnes död, så att dessa icke kunde ärfva hans egendomligheter; dock ega hanarne just i många af dessa fall tydligare färger än honorna.

Hos de flesta Lophobranchii (hafsnålar, sjöhästar m. fl.) hafva hanarne på bakre delen af kroppen antingen marsupialpungar eller halfklotformiga fördjupningar, hvari de af honorna lagda äggen utkläckas. Hanarne visa äfvenledes stor tillgifvenhet för sina ungar.^[35] Könen skilja sig vanligen icke mycket till färgen; men dr Günther tror, att Hippocampus-hanarne äro något bjertare färgade än honorna. Slägtet Solenostoma uppvisar dock ett ganska egendomligt undantagsförhållande,^[36] ty honan har mycket lifligare färger och fläckar än hanen, och hon ensam eger en marsupialpung samt utkläcker äggen, så att honan af Solenostoma i detta hänseende skiljer sig från alla andra Lophobranchii och från nästan alla andra fiskar deri, att hon är bjertare färgad än hanen. Det är osannolikt, att denna anmärkningsvärda dubbla förändring i honans karakter skulle vara ett tillfälligt sammanträffande. Som hanarne af åtskilliga fiskar, hvilka ensamma vårda sig om äggen och ungarne, äro bjertare färgade än honorna, och som Solenostoma-honan här öfvertager samma omsorg och eger bjertare färger än hanen, kan man draga den slutsatsen, att de i ögonen fallande färgerna hos det kön, hvilket är af största betydelse för afkommans välfärd, måste på något sätt göra tjenst som ett skydd. Denna åsigt kan dock knappast försvaras i betraktande af den mängd fiskar, hvilkas hanar antingen beständigt eller periodiskt äro bjertare färgade än honorna, men hvilkas lif alls icke är af större betydelse än honans för artens välfärd. Då vi komma att afhandla foglarne, skola vi träffa på analoga fall, i hvilka en fullständig ömvändning af de båda könens vanliga attributer har inträdt, och vi skola då lemna den, som det synes, sannolika förklaringen, nämligen att hanarne hafva valt de mera tilldragande honorna, i stället för de senare i öfverensstämmelse med den i hela djurriket vanliga regeln hafva valt de mera tilldragande hanarne.

I det hela taget kunna vi draga den slutsatsen, att hos de flesta fiskar, hvilkas kön skilja sig till färgen eller i afseende på andra ornamentala kännetecken, hanarne ursprungligen varierade, hvarvid deras variationer öfverflyttades till samma kön och, i följd af könsurval, genom honornas tilldragande eller uppeggande förökades. I många fall hafva dock sådana karakterer blifvit antingen delvis eller fullständigt öfverflyttade till honorna. I andra fall hafva båda könen deremot erhållit lika färger för beredande af ett skydd; men intet exempel synes förefinnas på, att honan ensam har fått sina färger eller andra karakterer särskildt förändrade för detta ändamål.

Den sista sak, som behöfver anmärkas, är, att man från många ställen i verlden känner fiskar, som frambringa egendomliga ljud, hvilka i några fall beskrifvas som musikaliska. Ganska litet har uppdagats med afseende på de medel, hvarigenom sådana ljud åstadkommas, och ännu mindre om deras ändamål. Det trummande ljudet hos de europeiska hafvens Umbrina uppgifves vara hörbart från tjugu famnars djup. Fiskarena från Rochelle försäkra, “att hanarne ensamma frambringa ljudet under fortplantningstiden, och att det går för sig att genom dess härmande taga dem utan bete“.^[37] Om denna uppgift är trovärdig, hafva vi inom denna klass, den lägsta bland vertebraterna, ett exempel på det, som vi skola finna förherskande inom alla de andra vertebratklasserna, och som, efter hvad vi redan hafva sett, gäller om insekter och spindlar, nämligen att vokala och instrumentala ljud så allmänt tjena som ett kärleksrop eller en kärleksuppmaning, att förmågan af deras frambringande sannolikt först utvecklades i förbindelse med artens fortplantning.

Amfibier. — Urodela. Låtom oss börja med de med svans försedda amfibierna. Salamandrarnes eller vattenödlornas kön skilja

Fig. 34. Triton cristatus (i half naturlig storlek efter Bell’s British Reptiles). Öfre figuren en hane under fortplantningstiden; den undre en hona.

sig ofta betydligt både till färg och skapnad. Hos några arter utvecklas under fortplantningstiden gripklor på hanarnes framfötter, och under denna årstid äro de bakre fötterna hos hanen af Triton palmipes försedda med en simhud, hvilken nästan fullkomligt försvinner under vintern, så att hans fötter då nästan likna honans.^[38] Denna bildning hjelper tvifvelsutan hanen, då han ifrigt söker efter och förföljer honan. Hos våra vanliga vattenödlor (Triton punctatus och cristatus) utvecklas en hög, mycket tandad kam på hanens rygg och stjert under fortplantningstiden, men försvinner under vintern. Enligt hvad hr St. George Mivart meddelar mig, är den icke försedd med muskler och kan alltså icke användas för ställflyttning. Som den under fortplantningstiden blir i kanten försedd med bjerta färger, kan det knappast vara något tvifvel underkastadt, att den tjenar som en prydnad för hanen. Hos många arter visar kroppen synnerligen kontrasterande, ehuru smutsiga färger, hvilka blifva lifligare under fortplantningstiden. Hanen t. ex. af vår vanliga mindre vattenödla (Triton punctatus) är “ofvan brungrå, hvilket nedåt öfvergår i gult, som under våren förvandlas till en rik, klar orangefärg, öfver allt tecknad med runda mörka fläckar“. Kammen är då likaledes i kanten tecknad med klarrödt eller violett. Honan är vanligen gulbrun till färgen med spridda bruna punkter; hennes undre sida är ofta fullkomligt enfärgad.^[39] Ungarne äro mörka till färgen. Äggen befruktas vid läggningen och vårdas sedermera hvarken af fadren eller modren. Vi kunna således sluta, att hanarne genom könsurval erhöllo sina tydligt framträdande färger och prydliga bihang, och att dessa öfverflyttas antingen till hanafkomman ensam eller till båda könen.

Anura eller Batrachia. — Hos många grodor och paddor tjena färgerna tydligen som ett skydd, t. ex. löfgrodornas klart gröna färger och många på marken lefvande arters mörkfläckiga teckningar. Den med de mest i ögonen fallande färger försedda padda, som jag någonsin har sett, nämligen Phryniscus nigricans,^[40] hade hela öfre kroppsytan svart som bläck och fotsulorna samt delar af bakkroppen fläckiga af den bjertaste karmosinröda färg. Hon kröp omkring på La Platas nakna, sandiga eller öppna grässlätter under en brännande sol och kunde icke annat än draga till sig hvarje förbigående varelses blickar. Dessa färger kunna vara nyttiga genom att göra denna padda känd för alla roffoglar som en vämjelig munsbit, ty det är välbekant för en och hvar, att dessa djur afsöndra en giftig vätska, hvilken bringar en hunds mun att fradgas, som vore han angripen af vattuskräck. Jag förvånades desto mera öfver denna paddas tydliga färger, som jag nära intill fann en ödla (Proctotretus multimaculatus), hvilken, efter att hafva blifvit skrämd, tillplattade sin kropp, tillslöt ögonen och då i följd af sin fläckiga färgteckning knappast kunde urskiljas från den omgifvande sanden.

Med afseende på färgskilnader mellan könen känner dr Günther icke något tydligt exempel hos grodor eller paddor; dock kan han ofta skilja hanen från honan derigenom, att den förres färger äro litet intensivare. Ej heller har dr Günther sig bekant någon påtaglig skilnad i den yttre skapnaden mellan könen med undantag af de knölar, hvilka under fortplantningstiden utvecklas på hanens framben, och medelst hvilka han kan fasthålla honan. Megalophrys montana^[41] (fig. 32) utgör det bästa exemplet på en viss grad af olikhet mellan könen i byggnad, ty hos hanen äro nosspetsen och ögonlocken utdragna i trekantiga skinnflikar, hvarjemte en liten svart knöl finnes på ryggen, hvilka karakterer saknas eller endast äro obetydligt utvecklade hos honorna. Det är

Fig. 32. Megalophrys montana. De båda figurerna till venster af hanen och de båda till höger af honan.

förvånande, att grodor och paddor icke skulle hafva erhållit tydligare utmärkta könsskilnader, ty, ehuru kallblodiga, hafva de starka passioner. Dr Günther meddelar mig, att han flere gånger har träffat på en stackars död paddhona, som har blifvit qväfd i följd af tre eller fyra hanars alltför häftiga omfamningar.

Dessa djur förete dock en intressant olikhet mellan könen, nämligen den musikaliska förmåga, som hanarne ega; men att tala om musik, då detta uttryck tillämpas på de oharmoniska och döfvande ljud, som frambringas af oxgrodornas hanar och några andra arter, synes enligt vår smak vara ett synnerligen olämpligt uttryck. Icke desto mindre sjunga vissa grodor på ett helt säkert behagligt sätt. I närheten af Rio de Janeiro plägade jag ofta om aftnarne sitta och lyssna på ett antal små Hylæ, hvilka suto på gräsens blad invid vattnet och utstötte behagliga harmoniska, qvittrande toner. De olika ljuden frambringas hufvudsakligen af hanarne under fortplantningstiden, såsom händelsen är med vår vanliga grodas qväkande.^[42] I öfverensstämmelse med detta förhållande äro hanens ljudorganer i högre grad utvecklade än honornas. Inom några slägten äro hanarne ensamma försedda med säckar, hvilka öppna sig i struphufvudet.^[43] Hos ätliga grodan (Rana esculenta) t. ex. “äro säckarne utmärkande för hanarne och förvandlas, då de under qväkandet äro fylda med luft, till stora klotformiga blåsor, hvilka framträda en på hvardera sidan om hufvudet nära munvinklarne“. Hanens qväkande blir härigenom ytterst starkt, hvaremot honans endast är ett svagt knorrande ljud.^[44] Ljudorganerna skilja sig i betydande mån till sin byggnad hos de olika slägtena inom familjen, och deras utveckling kan i alla händelser tillskrifvas könsurvalet.

Reptilier. — Chelonia. Hafs- och landsköldpaddorna förete icke några väl betecknade könsskilnader. Hos några arter är hanens svans längre än honans. Hos några är plastron eller skalets undre yta hos hanen obetydligt konkav med hänsyn till honans rygg. Hanen af Förenta Staternas slamsköldpadda (Chrysemys picta) har på sina framfötter dubbelt så långa klor som honans, och de användas vid könens parning.^[45] Hanarne af den stora sköldpaddan på Galapagos-öarne (Testudo nigra) sägas hinna till en mera betydande storlek än honorna; under parningstiden, men aldrig annars, utstöter hanen ett hest, skällande ljud, som kan höras på ett afstånd af mera än hundra yards; honan gör deremot aldrig bruk af sin stämma.^[46]

Crocodilia. — Könen skilja sig, som det synes, icke till färgen, ej heller känner jag, att hanarne kämpa med hvarandra, ehuru detta är sannolikt, emedan många arter uppföra ett ovanligt skådespel inför honorna. Bartram beskrifver,^[47] huru alligatorhanen söker vinna honan genom att plaska och ryta midt i en lagun; “uppblåst, så att han kan spricka, med hufvudet och svansen upplyftade, snurrar och rullar han omkring på vattenytan liksom en indianhöfding, som förtäljer sina krigsbedrifter“. Under parningstiden afgifva krokodilens i underkäken belägna körtlar en mysklukt, som sprider sig på hans vistelseort.^[48]

Ophidia. — Jag har obetydligt att säga om ormar. Dr Günther underrättar mig, att hanarne alltid äro mindre än honorna samt i allmänhet hafva längre och smalare stjertar; men han känner icke till någon annan skilnad i den yttre gestalten. Hvad färgen beträffar, kan dr Günther nästan alltid skilja hanen från honan genom hans mera tydligt framträdande färger; så är det svarta, zigzagformiga bandet på ryggen hos den engelska huggormens hane tydligare begränsadt än hos honan. Skilnaden är mycket tydligare hos Nord-Amerikas skallerorm, hvars hane, såsom uppsyningsmännen i Zoological-Gardens visade mig, ögonblickligen kan skiljas från honan derigenom, att han har mera smutsgult öfver hela kroppen. I södra Afrika visar Bucephalus capensis en analog skilnad, ty honan “är aldrig så mycket spräcklig af gult på sidorna som hanen“.^[49] Hanen af den indiska Dipsas cynodon är deremot svartbrun med delvis svart buk, hvaremot honan är rödaktig eller gulaktigt olivfärgad med buken antingen enfärgadt gulaktig eller marmorerad med svart. Hanen af Tragops dispar från samma land är bjert grön och honan bronsfärgad.^[50] Några ormars färger göra otvifvelaktigt tjenst som ett skydd, t. ex. de i träd lefvande ormarnes gröna färgteckningar och de vexlande fläckiga schatteringarna hos de arter, som lefva på sandiga ställen; men det är tvifvel underkastadt, om färgerna hos många arter, t. ex. hos den vanliga engelska huggormen, tjena till att dölja dem, och detta är ännu tvifvelaktigare i afseende på de många främmande arter, hvilka äro ytterst präktigt färgade.

Under fortplantningstiden äro deras analkörtlar i full verksamhet;^[51] så är förhållandet äfven med samma körtlar hos ödlorna och, såsom vi hafva sett, med krokodilernas i underkäken belägna körtlar. Emedan de flesta djurs hanar uppsöka honorna, tjena dessa luktafsöndrande körtlar sannolikt att uppegga eller behaga honan snarare än till att leda henne till det ställe, der hanen är att finna.^[52] Ormhanar äro, ehuru till utseende så lata, dock ganska kärliga af sig, ty man har sett många sådana trängas omkring samma hona och äfven omkring en honas döda kropp. Man känner icke, om de kämpa med hvarandra af rivalitet. Deras intellektuela förmögenheter äro högre, än man kunde hafva förmodat. En utmärkt iakttagare på Ceylon, hr E. Layard,^[53] såg en glasögonorm sticka sitt hufvud genom ett hål och sluka en padda. “Hindrad af henne, kunde han icke draga sig tillbaka; då han fann detta, uppkastade han motvilligt den dyrbara munsbiten, hvilken började förfoga sig bort; detta var för mycket för en orms filosofi att fördraga, hvarför paddan ånyo greps, och ännu en gång nödgades ormen, efter häftiga bemödanden att komma lös, skilja sig från sitt byte. Denna gång hade han dock lärt sig något, och paddan greps nu i ena benet, drogs fram och slukades i triumf“.

Deraf, att ormarne hafva något slags omdömesförmåga och starka passioner, följer dock icke, att de äfvenledes skulle vara begåfvade med så tillräcklig smak att beundra lysande färger hos sina gemåler, att det skulle leda till artens förskönande genom könsurval. Likväl är det svårt att på något annat sätt förklara vissa arters ytterliga skönhet, t. ex. korallormarnes i Södra Amerika, hvilka äro präktigt röda med svarta och gula tvärband. Jag kommer väl ihåg, huru mycken förvåning jag kände öfver skönheten hos den första korallorm, som jag såg glida tvärt öfver en gångstig i Brasilien. På detta egendomliga sätt färgade ormar finnas, såsom hr Wallace uppgifver på dr Günther’s auktoritet,^[54] ingenstädes i verlden utom i Södra Amerika, och här förekomma icke mindre än fyra slägten. Ett af dem, Elaps, är giftigt; ett annat vida skildt slägtes giftighet är omtvistad, och de två återstående äro fullkomligt oskadliga. De arter, som tillhöra dessa skilda slägten, bebo samma områden och äro så lika hvarandra, att ingen annan än “en naturforskare skulle skilja de oskadliga från de giftiga slagen“. Således hafva, som hr Wallace tror, de oskadliga arterna sannolikt erhållit sina färger som ett skydd enligt principen om efterhärmning; ty de skulle naturligtvis af sina fiender hållas för skadliga. Dock återstår det att förklara de bjerta färgerna hos den giftige Elaps, och orsaken härtill torde kanske vara könsurvalet.

Lacertilia. — Några, sannolikt äfven många, ödlearters hanar kämpa med hvarandra af afundsjuka. Så är den i träd lefvande Anolis cristatellus i Södra Amerika ytterst stridslysten: “Under våren och försommaren träffas sällan två fullvuxna hanar, utan att strid uppstår. Då de först blifva hvarandra varse, nicka de tre eller fyra gånger med hufvudet och utspänna samtidigt kråset eller säcken under strupen; deras ögon glimma af raseri, och de störta, efter att under några få sekunder hafva svängt sina stjertar hit och dit liksom för att hemta mod, rasande på hvarandra, rulla öfver hvarandra och hålla hvarandra fast med sina tänder. Striden slutar vanligen dermed, att en af kämparne förlorar sin svans, hvilken ofta uppslukas af segraren“. Denna arts hane är betydligt större än honan,^[55] hvilket, så vidt som dr Günther har varit i stånd att erfara, är den allmänna regeln med ödlor af alla slag.

Fig 33. Sitana minor. Hane med utspänd strupsäck (efter Günther’s Reptiles of India).

Könen skilja sig ofta betydligt till åtskilliga yttre karakterer. Hanen af den ofvannämnda Anolis är försedd med en kam, hvilken sträcker sig utefter ryggen och stjerten samt efter behag kan uppresas; af denna kam företer honan icke ett enda spår. Honan af den indiska Cophotis ceylanica eger en ryggkam, ehuru den är mycket mindre utvecklad än hos hanen; så är det, efter hvad dr Günther meddelar mig, äfven med honorna af många leguaner, kameleonter och andra ödlor. Hos några arter är kammen dock lika utvecklad hos båda könen, t. ex. hos Iguana tuberculata. Hos slägtet Sitana äro hanarne ensamma försedda med en stor strupsäck (fig. 33), hvilken kan utspännas som en solfjäder och är blå, svart och röd till färgen; dessa lysande färger förekomma dock endast under fortplantningstiden. Honan eger icke ens ett rudiment af detta bihang. Hos honan af Anolis cristatellus finnes enligt hr Austen strupsäcken, hvilken är bjert röd och marmorerad med gult, tillstädes, om än i ett rudimentärt tillstånd. Deremot äro båda könen af vissa andra ödlor lika väl utrustade med strupsäckar. Här, liksom i så många föregående fall, se vi hos arter, tillhörande samma grupp, samma karakter inskränkt till hanarne eller i högre grad utvecklad hos hanarne än hos honorna eller lika utvecklad hos båda könen. De små ödlorna af Draco-slägtet, hvilka glida genom luften på sina af refben understödda fallskärmar, och som i afseende på sina färgers skönhet trotsa hvarje beskrifning, äro på strupen försedda med hudbihang “liknande hönsfoglarnes köttlappar“. Dessa uppresas, då djuret blir retadt. De förefinnas hos båda könen, men äro bäst utvecklade hos hanen, då han hinner till könsmognad, i hvilken ålder det mellersta bihanget stundom är två gånger så långt som hufvudet. De flesta arterna hafva likaledes en låg kam utefter halsen, och denna är mycket mera utvecklad hos de fullvuxna hanarne än hos honorna eller de unga hanarne.^[56]

Fig. 34. Ceratophora Stoddartii. Öfre figuren en hane, den nedre en hona.

Det finnes andra, mycket anmärkningsvärdare olikheter mellan könen af vissa ödlor. Hanen af Ceratophora aspera har på nosspetsen ett bihang, som är hälften så långt som hufvudet. Det är cylindriskt, betäckt med fjäll, böjligt och kan, efter hvad det synes, resas upp; hos honan är det fullkomligt rudimentärt. Hos en annan art af samma slägte bildar ett längst ut beläget fjäll ett litet horn i det rörliga bihangets spets, och hos en tredje art (Ceratophora Stoddartii, fig. 34) är hela bihanget förvandladt till ett horn, hvilket vanligen är hvitt till färgen, men antager en purpurartad skiftning, då djuret retas. Hos den fullvuxne hanen af denna senare art är hornet en half tum långt, men af ytterst ringa storlek hos honan och ungarne. Dessa bihang kunna, såsom dr Günther har anmärkt till mig, jemföras med hönsfoglarnes kammar och göra, efter hvad det tyckes, tjenst som prydnader.

Fig. 35. Chamæleon bifurcus. Öfre figuren en hane, den nedre en hona.

Fig. 36. Chamæleon Owenii. Öfre figuren en hane, den nedre en hona.

Hos Chamæleon-slägtet komma vi till höjdpunkten af skilnad mellan könen. Den öfre delen af skallen är hos hanen af den på Madagascar lefvande Chamæleon bifurcus (fig. 35) utdragen i två stora, solida benutskott, hvilka i likhet med det öfriga af hufvudet äro fjällbetäckta; af denna underbara modifikation i byggnad visar honan blott ett rudiment. Vidare bär hanen af Chamæleon Owenii (fig. 36) från Afrikas vestra kust på nosen och pannan tre egendomliga horn, hvaraf honan icke eger ett enda spår. Dessa horn utgöras af ett benutskott, betäckt med en slät skida, hvilken bildar en del af det allmänna kroppshöljet, så att de till sin struktur äro identiska med hornen hos en oxe, en get eller någon annan med hornslidor försedd idislare. Ehuru de trenne hornen till sitt utseende skilja sig så mycket från de båda utskotten på skallen hos Chamæleon bifurcus, kunna vi knappast betvifla, att de tjena till samma uppgift i dessa båda djurs lefnadssätt. Den första förmodan, som skall uppkomma hos hvar och en, är den, att de begagnas af hanarne i deras strider med hvarandra; men dr Günther, som jag har att tacka för de föregående detaljerna, tror icke, att så fredliga varelser någonsin skulle blifva stridslystna. I följd häraf drifvas vi till det antagandet, att dessa nästan monströsa afvikelser i byggnad tjena som prydnader för hanarne.

Hos många slags ödlor skilja könen sig något litet till färgen, i det att hanarnes schatteringar och strimmor äro bjertare och tydligare begränsade än honornas. Detta är händelsen t. ex. hos den förutnämnda Cophotes och hos södra Afrikas Acanthodactylus capensis. Hos en Cordylus från sistnämnda land är hanen antingen mycket rödare eller grönare än honan. Hos den indiske Calotes nigrilabris finnes det en större färgskilnad mellan könen; så äro hanens läppar svarta, hvaremot honans äro gröna. Hos vår vanliga lilla skogsödla (Zootoca vivipara) “äro kroppens undre sidor och stjertroten hos hanen bjert orangefärgade och svartfläckiga; hos honan äro dessa delar blekt grågröna utan fläckar“.^[57] Vi hafva sett, att hanarne ensamma af Sitana ega en strupsäck, hvilken är präktigt färgadt med blått, svart och rödt. Hos Proctotretus tenuis från Chile är hanen ensam tecknad med blå, gröna och kopparröda fläckar.^[58] Jag samlade i Södra Amerika fjorton arter af detta slägte, och ehuru jag försummade att anteckna könen, iakttog jag, att endast vissa individer voro försedda med smaragdgröna fläckar, hvaremot andra hade strupen orangefärgad, och dessa voro i båda fallen tvifvelsutan hanar.

Hos de föregående arterna äro hanarne bjertare färgade än honorna, men hos många ödlor äro båda könen färgade på samma vackra eller till och med präktiga sätt, och det finnes intet skäl till den förmodan, att sådana i ögonen fallande färger förläna något skydd. Hos några ödlor tjena dock de gröna färgerna att dölja dem, och ett exempel har redan blifvit anfördt på en art af Proctotretus, hvilken mycket liknar den sand, hvarpå han lefver. I det hela taget kunna vi med temlig säkerhet draga den slutsatsen, att många ödlors vackra färger äfvensom olikartade bihang och andra egendomliga modifikationer i byggnad hafva af hanarne erhållits genom könsurval såsom prydnader och blifvit öfverflyttade antingen endast till deras afkomlingar af hankönet eller till båda könen. Könsurvalet synes i sanning hafva spelat en nästan lika vigtig rol hos kräldjuren som hos foglarne. Men honornas mindre tydliga färger i jemförelse med hanarnes kunna icke, såsom hr Wallace anser händelsen vara hos foglarne, förklaras derigenom, att honorna under rufningen mera än hanarne äro utsatta för faror.

1. Yarrell’s History of British Fishes, vol. II, 1836, sid. 417, 425, 436. Dr Günther underrättar mig, att taggarne hos Raia clavata äro egendomliga för honan.
2. Se hr R. Warington’s intressanta artiklar i Annals and Mag. of Nat. Hist., Oktober 1852 och November 1855.
3. Noel Humphreys, River Gardens, 1857.
4. Loudon’s Mag. of Natural History, vol. III, 1830, sid. 331.
5. The Field, den 29 Juni 1867. Se angående hr Shaw’s uppgift Edinburgh Review, 1843. En annan skicklig observator (Scrope’s Days of Salmon Fishing, sid. 60) anmärker, att hanen skulle, om han förmådde, i likhet med hjorten bortdrifva alla andra hanar.
6. Yarrell, History of British Fishes, vol. II, 1836, sid. 10.
7. The Naturalist in Vancouver’s Island, vol. I, 1866, sid. 54.
8. Scandinavian Adventures, vol. I, 1854, sid. 100, 104.
9. Se Yarrell’s skildring af rockorna i hans History of British Fishes, vol. II, 1836, sid. 416, med en utmärkt figur, och sid. 422, 432.
10. Citerad i The Farmer, 1868, sid. 369.
11. Jag har satt upp denna beskrifning efter Yarrell’s British Fishes, vol. I, 1836, sid. 261 och 266.
12. Catalogue of Acanthopterygian Fishes in British Museum af dr Günther, 1861, sid. 138—151.
13. Game Birds of Sweden o. s. v., 1867, sid 466.
14. Med afseende på denna och de följande arterna har jag dr Günther att tacka för upplysningar; se äfvenledes hans uppsats om Central-Amerikas fiskar i Transactions of the Zoological Society, vol. VI, 1868, sid. 485.
15. Dr Günther framställer denna anmärkning i Catalogue of Fishes in the British Museum, vol. III, 1861, sid. 141.
16. Se dr Günther angående detta slägte i Proc. Zoolog. Soc., 1868, sid. 232.
17. F. Buckland, Land and Water, Juli 1868, sid. 377 (med en figur).
18. Dr Günther, Catalogue of Fishes, vol. III, sid. 221 och 240.
19. Se äfvenledes A Journey in Brazil af professor och fru Agassiz, 1868, sid. 220.
20. Yarrell, British Fishes, vol. II, 1836, sid. 10, 12, 35.
21. W. Thompson, Annals and Mag. of Nat. History, vol. VI, 1841, sid. 440.
22. The American Agriculturist, 1868, sid. 100.
23. Annals and Mag. of Nat. Hist., Oktober 1852.
24. Loudon’s Mag. of Nat. Hist., vol. V, 1832, sid. 681.
25. Bory de Saint Vincent, Dict. Class. d’Hist. Nat., tomen IX, 1826, sid. 151.
26. I anledning af några i min On the Variation of Animals and Plants under Domestication framstälda anmärkningar i detta ämne har hr W. F. Mayers (Chinese Notes and Queries, Augusti 1868, sid. 123) genomsökt de gamla chinesiska encyklopedierna. Han finner, att guldfiskar började uppfödas i fångenskap först under Sung-dynastien, hvilken kom till makten år 960 efter Christi födelse. År 1129 voro dessa fiskar mycket talrika. På ett annat ställe säges det, att sedan år 1548 »i Hongchow en varietet har blifvit frambringad, hvilken har kallats eldfisken i följd af sin bjert röda färg. Den beundras allmänt, och det finnes icke något hushåll, hvarest den icke underhålles för täflan i anseende till dess färg och som en inkomstkälla.»
27. Westminster Review, Juli 1867, sid. 7.
28. Indian Cyprinidæ af hr J. M’Clelland i Asiatic Researches, vol. XIX, delen II, 1839, sid. 230.
29. Proceedings of the Zoological Society, 1865, sid. 327, planscherna XIV och XV.
30. Yarrell, British Fishes, vol. II, sid. 11.
31. Enligt hr Gerbe’s iakttagelser; se Günther’s Record of Zoolog. Literature, 1865, sid. 194.
32. Cuvier, Regne Animal, vol. II, 1829, sid. 242.
33. Se hr Warington’s högst intressanta beskrifning i Annals and Mag. of Nat. Hist., November 1855, om de vanor, som utmärka Gasterosteus leiurus.
34. Professor Wyman i Proc. Boston Soc. of Nat. Hist., den 15 September 1847. Äfven W. Turner i Journal of Anatomy and Physiology, den 1 November 1866, sid. 78. Dr Günther har äfvenledes beskrifvit andra fall.
35. Yarrell, History of British Fishes, vol. II, 1836, sid. 329, 338.
36. Efter offentliggörandet af en beskrifning på denna art i The Fishes of Zanzibar af Plaifair, 1866, sid. 137, har dr Günther ånyo undersökt exemplaren och lemnat mig ofvanstående underrättelse.
37. Hr C. Kingsley i Nature, Maj 1870, sid. 40.
38. Bell, History of British Reptiles, andra upplagan, 1849, sid. 156—159.
39. Bell, ibidem, sid. 146, 151.
40. Zoology of the Voyage of the »Beagle», 1843: Reptiles, af hr Bell, sid. 49.
41. The Reptiles of India af dr A. Günther, Ray Soc, 1864, sid. 413.
42. Bell, History of British Reptiles, 1849, sid. 93.
43. J. Bishop i Todd’s Cyclop. of Anat. and Phys., vol. IV, sid. 1503.
44. Bell, ibidem, sid. 112—114.
45. Hr C. J. Maynard, The American Naturalist, December 1869, sid. 555.
46. Se min Journal of Researches during the Voyage of the »Beagle», 1845, sid. 384.
47. Travels through Carolina o. s. v., 1791, sid. 128.
48. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. I, 1866, sid. 615.
49. Sir Andrew Smith, Zoology of South Africa: Reptilia, 1849, pl. X.
50. Dr A. Günther, Reptiles of British India, Ray Soc., 1864, sid. 304, 308.
51. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. I, 1866, sid. 615.
52. Den ryktbare botanisten Schleiden anmärker tillfälligtvis (Ueber den Darwinismus i Unsere Zeit, 1869, sid. 269), att skallerormar använda sina skallror till frambringande af en lockton, hvarigenom de båda könen finna rätt på hvarandra. Jag känner icke, om detta påstående hvilar på några direkta iakttagelser. Dessa ormar para sig i Zoological Gardens, men uppsyningsmännen hafva aldrig iakttagit, att de mera begagna sina skallror under denna årstid än under någon annan.
53. Rambles in Ceylon i Annals and Mag. of Nat. Hist., andra serien, vol. IX, 1852, sid. 333.
54. Westminster Review, den 1 Juli 1867, sid. 32.
55. Hr N. L. Austen har en lång tid bortåt haft dessa djur i lefvande tillstånd. Se Land and Water, Juli 1867, sid. 9.
56. Alla dessa uppgifter och citater angående Cophotis, Sitana och Draco äfvensom de följande fakta med afseende på Ceratophora äro hemtade från dr Günther’s praktfulla verk om Reptiles of British India, Ray Soc. 1864, sid. 122, 180, 135.
57. Bell, History of British Reptiles, andra upplagan, 1849, sid. 40.
58. Om Proctotretus se Zoology of the Voyage of the »Beagle»: Reptiles, af hr Bell, sid. 8. Se om södra Afrikas ödlor Zoology of South Africa: Reptiles, af Sir Andrew Smith, pl. 25 och 39. Om den indiske Calotes se Reptiles of British India af dr Günther, sid. 143.