Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 16

←  Foglar (fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Sekundära könskarakterer hos däggdjur  →

Sextonde kapitlet.

Foglar (fortsättning).

Ungdrägten i förhållande till fjädrarnes beskaffenhet hos båda könen som fullvuxna. — Sex klasser af fall. — Könsolikheter mellan nära beslägtade eller hvarandra företrädande arters hanar. — Honan antager hanens karakterer. — Ungarnes fjäderdrägt i förhållande till de fullvuxnas sommar- och vinterdrägt. — Om skönhetens förökande hos jordens foglar. — Skyddande färgteckning. — Foglar med i ögonen fallande färger. — Nyhetens uppskattande. — Sammanfattning af de fyra om foglar handlande kapitlen.

Vi måste nu betrakta, huru karakterernas öfverflyttande är i förhållande till könsurvalet begränsadt genom åldern. Rigtigheten och betydelsen af grundsatsen om en förärfning i motsvarande åldrar behöfva här icke afhandlas, alldenstund tillräckligt redan har blifvit yttradt om detta ämne. Innan jag framställer de olika, något invecklade reglorna eller afdelningarna af fall, hvarunder alla olikheterna i fjäderdrägt mellan gamla och unga, så vidt som de äro mig bekanta, kunna innefattas, skall det vara lämpligt att framställa några få inledande anmärkningar.

Då ungarne skilja sig till färgen från de fullvuxna, och då de förres färger, så vidt som vi kunna se, icke äro af någon särskild nytta, kunna de, liksom åtskilliga embryologiska bildningar, hos alla slags djur i allmänhet tillskrifvas den omständigheten, att ungarne hafva bibehållit en tidig föregångares karakter. Denna åsigt kan dock endast då med säkerhet framställas, när åtskilliga arters ungar likna hvarandra och äfvenledes likna andra till samma grupp hörande, fullvuxna arter, ty de senare äro de lefvande bevisen för, att ett sådant sakernas förhållande fordom var möjligt. Unga lejon och pumas äro tecknade med svaga streck eller rader af fläckar, och alldenstund många beslägtade arter, både som unga och gamla, äro på samma sätt tecknade, skall ingen naturforskare, hvilken tror på arternas gradvisa utveckling, draga i tvifvelsmål, att lejonets och pumans stamfar var ett strimmigt djur, och att ungarne hafva bibehållit spår af dessa strimmor i likhet med ungarne af svarta kattor, hvilka såsom fullvuxna icke äro det minsta strimmiga. Många hjortarter, hvilka i fullvuxet tillstånd icke äro fläckiga, äro som ungar betäckta med hvita fläckar, såsom några få arter likaledes äro i sitt fullt utbildade tillstånd. Så äro ungarne inom hela svinfamiljen (Suidæ) och af vissa, temligen aflägset befryndade djur, t. ex. tapiren, tecknade med mörka långstrimmor; men här hafva vi en karakter, som tydligen härleder sig från en utdöd stamfar och nu bibehålles endast af ungarne. I alla sådana fall hafva de gamla fått sina färger förändrade under tidens lopp, hvaremot ungarne hafva förblifvit endast obetydligt förändrade, och detta har skett enligt principen om förärfning i motsvarande åldrar.

Denna samma princip gäller om många, till olika grupper hörande foglar, hvilkas ungar nära likna hvarandra och i betydande mån skilja sig från sina respektiva föräldrar i deras fullt utbildade tillstånd. Ungarne af nästan alla Gallinaceæ och af några aflägset befryndade foglar, t. ex. strutsarne, äro i sin dundrägt försedda med långsgående strimmor; men denna karakter visar tillbaka till ett så aflägset tingens tillstånd, att det knappast kommer oss vid. Unga korsnäbbar (Loxia) hafva till en början raka näbbar såsom andra finkars och likna i sin strimmiga ungdrägt den fullvuxna hämplingen och grönsiskhonan äfvensom steglitsens, grönfinkens och några andra beslägtade arters ungar. Ungarne af många sparfarter (Emberiza) likna hvarandra och äfvenledes den fullt utbildade kornsparfven, Emberiza miliaria. Inom nästan hela den stora trastgruppen hafva ungarne fläckiga bröst, hvilken karakter af många arter bibehålles hela lifvet igenom, men af andra alldeles förloras, t. ex. af Turdus migratorius. Vidare äro hos många trastar ryggfjädrarne fläckiga, innan de första gången hafva blifvit fälda, och denna karakter bibehålles hela lifvet igenom af vissa östliga arter. Ungarne af många törnskatearter (Lanius), af några hackspettar och af en indisk dufva (Chalcophaps indicus) äro på undre sidan försedda med tvärstrimmor, och vissa befryndade arter eller slägten äro på samma sätt tecknade. Arterna af några nära beslägtade och glänsande indiska gökar (Chrysococcyx) skilja sig i sitt fullt utbildade tillstånd betydligt från hvarandra till färgen, men ungarne kunna icke särskiljas. Ungarne af en indisk gås (Sarkidiornis melanonotus) likna med hänsyn till sin fjäderdrägt mycket ett befryndadt slägte, Dendrocygna, som fullt utbildadt.^[1] Liknande fakta skola längre fram anföras med hänsyn till vissa hägrar. Ungorrar (Tetrao tetrix) likna ungarne äfvensom de gamla af vissa andra arter, t. ex. af moripan eller Tetrao scoticus. Slutligen visa sig, såsom hr Blyth, hvilken noggrant har gifvit akt på detta ämne, med rätta har anmärkt, många arters naturliga frändskaper bäst i deras ungdrägt, och som alla organiska varelsers verkliga frändskaper bero på deras härledning från en gemensam stamfar, bekräftar denna anmärkning i hög grad det antagandet, att ungdrägten i det närmaste visar oss artens förra eller dess stamforms tillstånd.

Ehuru många, till olika ordningar hörande fogelungar sålunda låta oss kasta en blick på deras aflägsna föregångares fjäderdrägt, finnes det dock många andra foglar, både med mörka och bjerta färger, hvilkas ungar nära likna sina föräldrar. Bland sådana arter kunna de särskilda arternas ungar icke likna hvarandra i högre grad, än föräldrarne göra, ej heller kunna de uppvisa påtagliga likheter med beslägtade former i deras fullvuxna tillstånd. De gifva oss endast ringa upplysning om deras stamfäders fjäderdrägt, undantagandes så till vida som det är sannolikt, att, då ungarne och de gamla äro på samma allmänna sätt färgade inom en hel grupp af arter, deras stamfäder voro på lika sätt färgade.

Vi vilja nu betrakta de klasser af fall eller de reglor, hvarunder olikheterna och likheterna mellan drägten hos ungarne och de äldre foglarne af båda könen eller af endast ettdera kunna ordnas. Reglor af detta slag framstäldes först af Cuvier; men med vetenskapens framsteg kräfva de någon förändring och utvidgning. Detta har jag, såvidt som det ytterligt invecklade ämnet medgifver, försökt att åstadkomma efter upplysningar, hemtade ur åtskilliga källor; men en fullständig afhandling om detta ämne af någon kompetent ornitholog är af behofvet högeligen påkallad. I afsigt att förvissa mig om, till hvilken utsträckning hvarje regel gäller, har jag i tabeller ordnat de fakta, som anföras i fyra stora arbeten, nämligen af Macgillivray om Britanniens, Audubon om Norra Amerikas, Jerdon om Indiens och Gould om Australiens foglar. Jag vill här på förhand nämna för det första, att de olika fallen eller reglorna gradvis öfvergå i hvarandra, och för det andra att, då ungarne sägas likna sina föräldrar, dermed icke menas, att de äro identiskt lika, ty deras färger äro nästan alltid mindre lifliga samt fjädrarne mjukare och ofta olika till sin bildning.

Reglor eller klasser af fall.

I. Då den fullvuxna hanen är skönare eller mera i ögonen fallande än den fullvuxna honan, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt nära den fullvuxna honan, t. ex. hos vanliga hönset och påfogeln, eller äro de, såsom tillfälligtvis händer, mycket mera lika henne än den fullvuxne hanen.

II. Då den fullvuxna honan är lättare synlig än den fullvuxne hanen, såsom det någon gång, ehuru sällan, händer, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt den fullvuxne hanen.

III. Då den fullvuxne, hanen liknar den fullvuxna honan, hafva ungarne af båda könen en särskild, dem tillkommande första fjäderdrägt, t. ex. hos rödhakesångaren.

IV. Då den fullvuxne hanen liknar den fullvuxna honan, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt de fullvuxna, t. ex. hos kungsfiskaren, många papegojor, kråkor och jernsparfvar.

V. Då de fullvuxna af båda könen hafva en skiljaktig vinter- och sommardrägt, antingen hanen skiljer sig från honan eller icke, likna ungarne de fullvuxna af båda könen i deras vinterdrägt eller långt mera sällan i deras sommardrägt, eller likna de endast honorna, eller kunna ungarne ega en mellanliggande beskaffenhet, eller kunna de vidare i betydande grad skilja sig från de fullvuxna i deras båda årsdrägter.

VI. I några få fall skilja sig ungarne i sin första fjäderdrägt från hvarandra efter könet, i det att de unga hanarne mer eller mindre nära likna de fullvuxna hanarne och de unga honorna mer eller mindre nära de fullvuxna honorna.

Första klassen. — Inom denna klass likna ungarne af båda könen mer eller mindre nära den fullvuxna honan, under det att den fullvuxne hanen, ofta på det mest i ögonen fallande sätt, skiljer sig från den fullvuxna honan. Otaliga exempel kunna anföras inom alla ordningar; det skall vara tillräckligt att i minnet återkalla vanliga fasanen, anden och gråsparfven, De till denna klass hörande fallen öfvergå i hvarandra. Så kunna de båda könen såsom fullvuxna vara i så ringa grad olika och ungarne skilja sig så obetydligt från de fullvuxna, att det är tvifvel underkastadt, huruvida sådana fall borde hänföras till denna eller till tredje eller fjerde klasserna. Vidare kunna ungarne af båda könen, i stället för att vara alldeles lika, i ringa mån skilja sig från hvarandra såsom i vår sjette klass. Dessa öfvergångsfall äro dock få till antalet eller åtminstone icke skarpt utpräglade i jemförelse med dem, hvilka fullkomligt höra till denna klass.

Ifrågavarande lags kraft visar sig väl i de grupper, inom hvilka båda könen och ungarne enligt den allmänna regeln alla äro lika; ty då hanen i dessa grupper skiljer sig från honan, t. ex. hos vissa papegojor, kungsfiskare, dufvor o. s. v., likna ungarne af båda könen den fullvuxna honan.^[2] Vi se samma omständighet ännu tydligare framträda i vissa undantagsfall; så skiljer sig hanen af Heliothrix auriculata (en bland honingsfoglarne) i påfallande grad från honan, i det han har en praktfull strupe och sköna örontofsar; men honan är anmärkningsvärd, emedan hon eger en mycket längre stjert än hanens; ungarne af båda könen likna nu (undantagandes, att bröstet är försedt med bronsfärgade fläckar) den fullvuxna honan i alla hänseenden, längden af hennes stjert inbegripen, så att hanens stjert i sjelfva verket blir kortare, då han hinner till det fullt utbildade stadiet, hvilket är en synnerligen ovanlig omständighet.^[3] Vidare eger fjäderdrägten hos hanen af storskraken (Mergus merganser) mera i ögonen fallande färger, hvarjemte skulderfjädrarne och vingpennorna af andra ordningen äro mycket längre än hos honan; helt olika med det, som, så vidt till min kännedom har kommit, inträffar hos hvarje annan fogel, är den fullvuxne hanens tofs betydligt kortare, nämligen endast litet mera än en tum i längd, hvaremot honans tofs är två och en half tum lång. Nu likna ungarne af båda könen i alla hänseenden den fullvuxna honan, så att deras tofsar i sjelfva verket äro längre, men smalare än hos den fullvuxne hanen.^[4]

Då ungarne och honorna nära likna hvarandra och båda skilja sig från hanen, ligger den slutsatsen närmast till hands, att hanen ensam har varit underkastad förändring. Äfven i undantagsfallen med Heliothrix och Mergus är det sannolikt, att de båda fullvuxna könen ursprungligen voro försedda den ena arten med en mycket förlängd stjert och den andra med en mycket utdragen tofs, hvilka karakterer sedermera i följd af någon oförklarad orsak hafva till en del förlorats af de fullvuxna hanarne och i sitt förminskade tillstånd öfvergått till deras hanafkomlingar ensamma, då de hunno motsvarande mogenhetsålder. Den åsigten, att hanen ensam inom denna klass har undergått förändring, så vidt som olikheterna mellan hanen och honan tillsammans med hennes ungar afses, bestyrkes i hög grad genom några af hr Blyth^[5] meddelade, anmärkningsvärda fakta med hänsyn till beslägtade arter, hvilka representera hvarandra i skilda länder. Ty inom åtskilliga af dessa hvarandra ersättande arter hafva de fullvuxna hanarne undergått en viss grad af förändring och kunna särskiljas, hvaremot honorna och ungarne icke kunna särskiljas och alltså hafva blifvit fullkomligt oförändrade. Detta är händelsen med vissa indiska pladdrare (Thamnobia), med vissa honingssugare (Nectarinia), törnskator (Tephrodornis), vissa kungsfiskare (Tanysiptera), Kalij-fasaner (Gallophasis) och trädrapphönor (Arboricola).

I några analoga fall, nämligen hos foglar, som ega en skiljaktig sommar- och vinterdrägt, men hvilkas båda kön äro nästan lika, kunna vissa nära beslägtade arter lätteligen särskiljas i sin sommar- eller parningsdrägt, ehuru de icke kunna särskiljas i sin vinter- äfvensom i sin ungdrägt. Detta är förhållandet med några af de nära beslägtade indiska ärlorna eller Motacillæ. Hr Swinhoe^[6] underrättar mig, att tre arter af Ardeola, ett hägerslägte, hvilka företräda hvarandra i skilda verldsdelar, äro “i högst förvånande grad olika“, då de äro prydda med sina sommarsmyckfjädrar, men knappast, om ens möjliga, att skilja under vintern. Dessa tre arters ungar likna äfvenledes i sin outbildade fjäderdrägt ganska mycket de fullvuxna i deras vinterdrägt. Detta fall är så mycket märkvärdigare, emedan båda könen af två andra Ardeola-arter vinter och sommar bibehålla nästan samma fjäderdrägt som den, hvilken de trenne första arterna egde under vintern och i sitt outbildade tillstånd, och denna fjäderdrägt, hvilken under skilda åldrar och årstider är gemensam för åtskilliga distinkta arter, visar oss sannolikt, huru slägtets stamfar var färgad. I alla dessa fall har den parningsdrägt, hvilken, enligt hvad vi kunna antaga, de fullvuxna hanarne ursprungligen erhöllo under fortplantningstiden och i motsvarande årstid förärfde till de fullvuxna af båda könen, blifvit modifierad, hvaremot vinter- och ungdrägterna hafva lemnats oförändrade.

Helt naturligt framträder nu den frågan: Hvaraf beror det, att båda könens vinterdrägt i dessa senare fall och i de förra fallen de fullvuxna honornas drägt äfvensom ungarnes outbildade drägt icke i ringaste mån hafva påverkats? De arter, hvilka representera hvarandra i skilda länder skola nästan alltid hafva varit utsatta för något olika förhållanden, men vi kunna näppeligen skrifva fjäderdrägtens förändring hos hanarne ensamma på denna inverkan, då vi se, att honorna och ungarne, ehuru på lika sätt utsatta, icke hafva rönt något inflytande deraf. Af huru underordnad vigt lefnadsvilkorens direkta inverkan är i jemförelse med obestämda förändringars hopande genom urval, visar oss knappast något faktum i naturen tydligare än den förvånande olikheten mellan många foglars kön, ty båda könen måste hafva förtärt samma föda och varit utsatta för samma klimat. Icke desto mindre äro vi icke förhindrade att tro, det nya förhållanden under tidens lopp kunna utöfva någon direkt verkan; vi se endast, att denna i betydelse är underordnad urvalets hopade resultat. Då emellertid en art flyttar till ett nytt land, hvilket måste föregå bildandet af hvarandra företrädande arter, skola de förändrade förhållanden, för hvilka de nästan alltid skola hafva varit utsatta, blifva orsak till, att de, för att döma af en vida utbredd analogi, underkastas en viss grad af vexlande föränderlighet. I denna händelse skall könsurvalet, hvilket beror på ett ytterst lätt föränderligt element, nämligen honans smak eller beundran, hafva haft nya färgskiftningar eller andra olikheter att inverka på och att föröka, och som könsurvalet alltid är verksamt, skulle det (att döma af hvad vi känna om verkningarna på husdjuren af menniskans oafsigtliga urval) vara en förvånande omständighet, om djur, som bebo skilda områden, och som aldrig kunna korsas och på så sätt hopblanda sina nyligen förvärfvade karakterer, icke vore på olika sätt förändrade efter en tillräcklig tids förlopp. Dessa anmärkningar hänföra sig likaledes till parnings- eller sommardrägten, antingen den är inskränkt till hanarne eller gemensam för båda könen.

Ehuru honorna af de ofvannämnda, nära beslägtade arterna äfvensom deras ungar näppeligen alls kunna särskiljas, äro dock honorna af de till samma slägte hörande arterna i de flesta fall tydligen olika hvarandra. Olikheterna äro dock sällan så stora som mellan hanarne. Vi se detta tydligen inom hönsfoglarnes hela familj; hönorna t. ex. af den vanliga och japanska fasanen, samt särskildt af guld- och Amherstfasanen — af silfverfasanen och vilda hönsen — likna hvarandra ganska nära till färgen, hvaremot tupparne skilja sig i utomordentlig grad. Så är det med honorna af de flesta Cotingidæ, Fringillidæ och af många andra familjer. Det kan i sjelfva verket icke råda något tvifvel om, att honorna såsom allmän regel hafva förändrats i mindre grad än hanarne. Några få foglar utgöra dock ett egendomligt och oförklarligt undantag; så skilja sig honorna af Paradisea apoda och Paradisea papuana mera från hvarandra, än deras respektive hanar göra;^[7] den senare artens hona har undre sidan rent hvit, hvaremot honan af Paradisea apoda undertill är djupt brun. Vidare skilja sig, enligt hvad jag erfar af professor Newton, hanarne af två Oxynotus-arter (törnskator), hvilka företräda hvarandra på öarne Mauritius och Bourbon,^[8] endast i ringa mån till färgen, hvaremot honorna äro mycket olika. Honan af den på Bourbon lefvande arten synes hafva delvis bibehållit sin fjäderdrägt i ett outveckladt tillstånd, ty vid första anblicken “kan hon tagas för ungen af arten på Mauritius“. Dessa olikheter kunna jemföras med dem, som, oberoende af menniskans urval och utan att af oss kunna förklaras, uppträda hos vissa underracer af stridstuppen, hvilkas hönor äro ganska olika, då tupparne deremot näppeligen kunna särskiljas.^[9]

Då jag till så vidsträckt omfång genom könsurvalet förklarar olikheterna mellan de beslägtade arternas hanar, huru kunna väl skilnaderna mellan honorna i alla vanliga fall förklaras? Vi behöfva här icke taga i betraktande de arter, hvilka höra till skilda slägten, ty hos dessa hafva anpassning efter olika lefnadsvanor och andra krafter kommit med i räkningen. Med hänsyn till olikheterna mellan samma slägtes honor synes det mig, efter att hafva genomforskat åtskilliga stora grupper, nästan säkert, att den förnämsta verkande kraften har varit de af hanarne genom könsurval förvärfvade karakterernas öfverflyttande i större eller mindre grad till honan. Hos åtskilliga britiska finkar skilja sig båda könen antingen i helt ringa eller i betydlig grad, och om vi jemföra honorna af grönfinken, bofinken, steglitsen, domherren, korsnäbben, gråsparfven o. s. v., skola vi finna, att de äro hvarandra olika förnämligast i de punkter, hvari de delvis likna sina respektive hanar, och hanarnes färger kunna vi tryggt tillskrifva könsurvalet. Könen af många hönsartade foglar skilja sig i ytterlig grad, t. ex. af påfogeln, fasanen och hönsen, hvaremot hos andra arter ett partielt eller också fullständigt karakterernas öfverflyttande från hanen till honan har egt rum. De olika Polyplectron-arternas honor visa i ett otydligt tillstånd och hufvudsakligen på stjerten sina hanars präktiga oceller. Rapphönshonan skiljer sig från tuppen endast derigenom, att den röda fläcken på hennes bröst är mindre, och den vilda kalkonhönan endast deri, att hennes färger äro mycket dunklare. Perlhönsens båda kön kunna icke särskiljas. Det ligger icke någon osannolikhet i, att denna sistnämnda fogels enkla, ehuru egendomligt fläckiga fjäderdrägt har genom könsurval förvärfvats af hanarne och derefter öfvergått till båda könen, ty den är icke väsentligen skild från den mycket skönfläckigare fjäderdrägt, som utmärker hanarne ensamma af Tragopan-fasanerna.

Man bör gifva akt på, att karakterernas öfverflyttande från hanen till honan i några fall tydligen har skett i en aflägsen period, och att hanen sedermera har undergått stora förändringar utan att till honan öfverflytta någon af sina sedermera erhållna karakterer. Hönan och ungarne t, ex. af orren (Tetrao tetrix) likna mycket nära båda könen och ungarne af moripan (Tetrao scoticus), och vi kunna följaktligen sluta till, att orren härleder sig från någon forntida art, hvars båda kön voro färgade nästan på samma sätt som moripan. Alldenstund denna senare arts båda kön ega tydligare strimmor under parningstiden än under någon annan tid, och som hanen obetydligt afviker från honan i sina starkare markerade röda och bruna färgteckningar,^[10] kunna vi draga den slutsatsen, att denna fjäderdrägt åtminstone till en viss utsträckning har påverkats af könsurvalet. Om så är händelsen, kunna vi vidare sluta, att orrhönans nästan lika drägt på lika sätt frambragtes under någon forntida period. Sedan denna tidrymd har orrtuppen dock bekommit sin vackra svarta drägt jemte sina gaffelklufna och utåtböjda stjertpennor; men dessa karakterer hafva knappast i någon mån öfverflyttats till hönan, undantagandes att hon i sin stjert visar ett spår af den böjda gaffeln.

Vi kunna alltså draga den slutsatsen, att drägten hos vissa, ehuru beslägtade arters honor ofta har blifvit mer eller mindre olika derigenom, att karakterer, hvilka både under aflägsna och nyare tider genom könsurval blifvit förvärfvade af hanarne, hafva i olika grad öfverflyttats. Men det förtjenar särskildt uppmärksammas, att lysande färger långt mera sällan än andra färgskiftningar hafva gått i arf. Hanen t. ex. af blåhakesångaren (Cyanecula suecica) har ett präktigt blått bröst med en subtriangulär röd fläck; teckningar af nästan samma utseende hafva nu öfverflyttats till honan, men midtfläcken är rödgul i stället för röd och omgifves af fläckiga i stället för blå fjädrar. Gallinaceæ erbjuda många analoga fall; ty ingen af de arter, t. ex. rapphöns, vaktlar, perlhöns o. s. v., hos hvilka fjäderdrägtens färger hafva blifvit i vidsträckt omfång öfverflyttade från hanen till honan, eger lysande färger. Goda exempel härpå erhåller man från fasanerna, hos hvilka hanen i allmänhet är så mycket mera lysande än honan, men hos öron- och Wallich’ska fasanerna (Crossoptilon auritum och Phasianus Wallichii) likna båda könen hvarandra nära och hafva dunkla färger. Vi kunna gå så långt som till det antagandet, att, om någon del af fjäderdrägten hos dessa båda fasaners hanar hade erhållit lysande färger, detta icke skulle hafva öfverflyttats till honorna. Dessa fakta bestyrka i hög grad hr Wallace’s åsigt, att de bjerta färgernas öfverflyttande från hanen till honan hos foglar, hvilka under rufningen äro utsatta för mycken fara, har förhindrats genom naturligt urval. Vi böra dock icke förgäta, att en annan, förut gifven förklaring är möjlig, nämligen att de hanar, hvilka varierade och bekommo bjerta färger, skulle hafva varit utsatta för mycken fara, medan de voro unga och oerfarna, och i allmänhet blifvit utrotade; de äldre och varsammare hanarne skulle å andra sidan, om de varierade på samma sätt, icke endast hafva varit i stånd att bibehålla sig vid lif, utan äfven gynnats i sin täflan med andra hanar. Variationer, som uppträda sent i lifvet, tendera nu att öfvergå uteslutande till samma kön, så att i denna händelse ytterst lysande färger icke skulle hafva öfverflyttats till honorna. Å andra sidan skulle variationer af en mindre i ögonen fallande beskaffenhet, t. ex. sådana, som egas af öron- och Wallich’ska fasanerna, icke hafva varit farliga, och om de uppträdde i den tidiga ungdomen, skulle de i allmänhet hafva öfverflyttats till båda könen.

Utom verkningarna af karakterernas delvisa öfverflyttande från hanarne till honorna kunna några af olikheterna mellan beslägtade arters honor tillskrifvas lefnadsförhållandenas direkta eller bestämda inverkan.^[11] Hos hanarne skulle hvarje sådan verkan i allmänhet hafva dolts af de genom könsurvalet erhållna, lysande färgerna, men icke så hos honorna. Hvar och en af de tallösa olikheter i fjäderdrägten, hvilka vi se hos våra tamda foglar, är naturligtvis följden af någon bestämd orsak, och under naturliga och mera likartade förhållanden skulle någon viss färgteckning, antaget att den icke vore på något sätt skadlig, helt säkert förr eller senare få öfverhand. Den fria korsningen af de många till samma art hörande individerna skulle slutligen tendera att göra hvarje så föranledd färgförändring likartad till sin beskaffenhet.

Ingen betviflar, att båda könen af många foglar hafva fått sina färger anpassade för beredande af ett skydd, och det är möjligt, att honorna ensamma af några arter kunna hafva blifvit på så sätt modifierade. Ehuru det skulle vara en svår och, såsom det visades i förra kapitlet, kanske omöjlig sak att genom urval förvandla en öfverflyttningsform i en annan, skulle det icke vara den minsta svårighet att, oberoende af de hos hanen befintliga, anpassa honans färger efter omgifvande föremål genom de variationers hopande, hvilka från första början voro i sitt öfverflyttande inskränkta till honkönet. Om variationerna icke voro på så sätt inskränkta, skulle hanens bjerta färger förminskas eller förstöras. Huruvida honorna ensamma af många arter hafva blifvit på så sätt särskildt modifierade, är för närvarande ganska tvifvelaktigt. Jag önskar, att jag skulle kunna följa hr Wallace så långt, som han går, ty detta medgifvande skulle undanrödja åtskilliga svårigheter. Alla variationer, hvilka icke voro till någon nytta för honan såsom skydd, skulle, i stället för att helt enkelt försvinna genom att icke utväljas, med ens utplånas antingen i följd af fri korsning, eller emedan de utplånades, om de öfverflyttades till hanen och på något sätt vore för honom skadliga. På så sätt skulle honans fjäderdrägt förblifva konstant till sin karakter. Det skulle äfvenledes blifva en lättnad, om vi kunde antaga, att de mörka färgerna hos många foglars båda kön hade förvärfvats och bevarats för beredande af skydd, t. ex. hos jernsparfven och gärdsmygen (Accentor modularis och Troglodytes vulgaris), angående hvilka vi icke hafva tillräckliga bevis på könsurvalets verksamhet. Vi borde dock vara försigtiga i att draga den slutsatsen, att färger, hvilka synas oss vara dystra, icke äro tilldragande för vissa arters honor; vi borde ihågkomma sådana fall som det med vanliga hussparfven, hvars hane mycket skiljer sig från honan, men icke företer några bjerta färger. Sannolikt skall ingen bestrida, att många hönsartade foglar, hvilka lefva på öppen mark, hafva åtminstone till en del förvärfvat sina nuvarande färger för skydds skull. Vi veta, huru väl de härigenom äro dolda; vi veta, att ripor lida mycket genom roffoglar, då de äro stadda i ombyte från vinter- till sommardrägten, hvilka båda förläna skydd. Men kunna vi tro, att de ganska obetydliga olikheterna i färg och teckning mellan t. ex. orrens och moripans honor tjena som ett skydd? Äro ripor med den färgteckning, som de nu ega, bättre skyddade, än om de liknade vaktlar? Tjena de obetydliga skilnaderna mellan hönorna af den vanliga, den japanska och guld-fasanen till skydd, eller kunde icke deras drägter hafva utan olägenhet ombytts? I följd af det, som hr Wallace har iakttagit om vissa hönsfoglars vanor i Orienten, anser han, att sådana små olikheter äro nyttiga. För min del vill jag endast säga, att jag icke är öfvertygad.

Fordom, då jag var benägen för att lägga mycken vigt på skyddsprincipen såsom en förklaring af fogelhonors mindre bjerta färger, förekom det mig, som båda könen möjligtvis kunde ursprungligen hafva i lika grad egt bjerta färger, men att honorna sedermera i följd af den fara, som de lupo under rufningen, och ungarne med hänsyn till sin oerfarenhet hade blifvit mörka för att erhålla skydd. Denna åsigt understödes dock icke af något bevis och är icke sannolik, ty derigenom utsätta vi i inbillningen honorna och ungarne under förflutna tider för fara, för hvilken det sedermera har varit nödvändigt att skydda deras förändrade afkomlingar. Vi hafva äfven att genom en gradvis fortgående utvecklingsprocess återföra honorna till nästan fullkomligt samma färger och teckningar samt att öfverflytta dessa till motsvarande kön och lefnadsperiod. Det är likaledes en något egendomlig omständighet, — om man antager, att honorna och ungarne under hvarje stadium af modifikationsprocessen hafva egt en tendens att blifva så bjert färgade som hanarne — att honorna aldrig hafva erhållit dunklare färger, utan att ungarne hafva undergått samma förändring, ty det finnes, så vidt som jag kan upptäcka, icke något exempel på arter, hvilkas honor ega mörka och ungar bjerta färger. Dock utgöra vissa hackspettars ungar till en del ett undantag, ty de hafva “hufvudets hela öfre sida af röd färg“, hvilken sedermera antingen aftager till en blott kretsformig röd linie hos de fullvuxna af båda könen eller fullkomligt försvinner hos de fullvuxna honorna.^[12]

Slutligen synes den sannolikaste åsigten med afseende på vår förevarande klass af fall vara den, att successiva variationer i färgernas bjerthet eller i andra ornamentala karakterer, hvilka hos hanarne uppträda i en framskriden lefnadsålder, ensamma hafva blifvit bevarade, och att de flesta eller alla af dessa variationer i följd af den framskridna lefnadsålder, hvari de uppträdde, hafva från första början öfverflyttats endast till de fullvuxna hanafkomlingarne. Inga variationer i färgernas klarhet, hvilka uppträdde hos honorna eller hos ungarne, borde hafva varit af någon nytta för dem, och de skulle derför icke hafva blifvit utvalda; om de hade varit farliga, borde de dessutom hafva blifvit utplånade. Båda könen hafva kanske direkt påverkats af de lefnadsvilkor, för hvilka de länge hafva varit utsatta; men honorna skola bäst visa alla sådana verkningar, emedan de icke på annat sätt hafva blifvit mycket förändrade. Dessa och alla andra förändringar hafva bibehållits likartade genom många individers fria korsning. I några fall, särskildt hos foglar, som lefva på marken, kunna honorna och ungarne, oberoende af hanarne, möjligen hafva, till beredande af ett skydd, blifvit förändrade på så sätt, att de hafva erhållit samma dunkelt färgade drägt.

Andra klassen. Då den fullvuxna honan är lättare synlig än den fullvuxne hanen, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt den fullvuxne hanen. — Denna klass bildar en fullkomlig motsats till den föregående, ty honorna ega här bjertare eller mera i ögonen fallande färger än hanarne, och ungarne likna, så vidt som de äro kända, de fullvuxna hanarne i stället för de fullvuxna honorna. Men skilnaden mellan könen är nästan aldrig så stor, som förhållandet är hos många foglar i den första klassen, och fallen äro jemförelsevis sällsynta. Hr Wallace, hvilken först rigtade uppmärksamheten på det egendomliga förhållande, som förefinnes mellan hanarnes mindre bjerta färger och den omständigheten, att de uppfylla rufningens pligter, tillägger denna punkt^[13] stor vigt såsom ett afgörande bevis på, att dunkla färger hafva förvärfvats för att under rufningstiden förläna skydd. En annan åsigt synes mig sannolikare. Som fallen äro egendomliga och icke talrika, vill jag i korthet anföra alla, som jag har varit i stånd att påträffa.

Inom en afdelning af slägtet Turnix, vaktelartade foglar, är honan oföränderligen större än hanen (af en australiensisk art är hon nästan två gånger så stor), hvilket är en ovanlig omständighet bland Gallinaceæ. Hos de flesta arterna är honan försedd med tydligare och bjertare färger än hanen,^[14] men af några få arter äro könen lika. Hanen af Turnix taigoor från Indien “saknar det svarta på strupen och halsen, och fjäderdrägtens hela färgton är ljusare än hos honan och mindre utpräglad“. Honan synes vara mera högröstad och är förvisso mycket stridslystnare än hanen, så att honorna och icke hanarne ofta underhållas af infödingarne till kamp såsom stridstuppar. På samma sätt, som fogelhanar af de engelska fogelfängarne utsättas till lockfoglar i närheten af en fälla för att fånga andra hanar genom upptändande af deras rivalitet, användas honorna af denna Turnix i Indien. Då honorna på detta vis utsättas, börja de snart utstöta sitt “högljudda, knarrande lockrop, hvilket är hörbart på långt afstånd, och alla honor, som befinna sig inom hörhåll, springa hastigt till stället och börja att slåss med den fångne fogeln“. På detta sätt kunna tolf till tjugo foglar, alla häckande honor, fångas under loppet af en enda dag. Infödingarne försäkra, att honorna församla sig i flockar efter att hafva lagt sina ägg, hvilka de öfverlåta åt hanarne att rufva. Det finnes intet skäl att betvifla sanningen af denna uppgift, hvilken bekräftas genom några i China af hr Swinhoe^[15] gjorda iakttagelser. Hr Blyth tror, att ungarne af båda könen likna den fullvuxne hanen.

Honorna af de trenne Rhynchæa-arterna “äro icke endast större, utan mycket rikare färgade än hanarne“.^[16] Hos alla andra foglar, hvilkas luftstrupe är till sin byggnad olika hos de båda könen, är han mera utvecklad och sammansatt hos hanen än hos honan; men hos Rhynchæa australis är han enkel hos hanen, hvaremot han hos honan bildar fyra tydliga lyngor före inträdet i lungorna.^[17] Honan af denna art har således förvärfvat en framstående hanlig karakter. Genom att undersöka många exemplar försäkrade hr Blyth sig om, att luftstrupen icke går i bugter hos någotdera könet af Rhynchæa bengalensis, hvilken art så mycket liknar Rhynchæa australis, att den knappast kan särskiljas på annat än sina kortare tår. Detta faktum är ett annat slående exempel på den lagen, att sekundära könskarakterer ofta äro synnerligen

Fig. 60. Rhynchæa capensis (efter Brehm).

olika hos nära beslägtade former, ehuru det är en ganska sällsynt omständighet, då sådana olikheter hänföra sig till honkönet. Ungarne af båda könen af Rhynchæa bengalensis sägas i sin första fjäderdrägt likna den fullvuxne hanen.^[18] Alltså gifves det skäl till den förmodan, att hanen åtager sig skyldigheten att rufva, ty hr Swinhoe^[19] fann före slutet af sommaren honorna flockvis församlade, såsom förhållandet är med honorna af Turnix.

Honorna af Phalaropus fulicarius och Phalaropus hyperboreus äro större och i sin sommardrägt “prydda med gladare färger än hanarne“. Men färgolikheten mellan könen är långt ifrån framträdande. Hanen ensam af Phalaropus fulicarius åtager sig, enligt professor Steenstrup, skyldigheten att rufva, hvilket också synes af hans bröstfjädrars beskaffenhet under häcktiden. Honan af fjellpiparen (Eudromias morinellus) är större än hanen samt har de röda och svarta färgerna på undre sidan, den hvita halfmånen på bröstet och strimmorna ofvanför ögonen starkare markerade. Också tager hanen åtminstone del i äggens rufvande, men äfvenledes honan sörjer för ungarne.^[20] Jag har icke varit i stånd att upptäcka, huruvida ungarne hos dessa arter närmare likna de fullvuxna hanarne än de fullvuxna honorna, ty jemförelsen är något svår att anställa på grund af den dubbla ruggningen.

Låtom oss nu vända oss till strutsarnes ordning. Hvar och en skulle tro, att hanen af den vanliga kasuaren (Casuarius galeatus) vore honan, i följd af hans mindre storlek samt emedan bihangen och det nakna skinnet på hans hufvud äro långt mindre bjerta till färgen; hr Bartlett har också meddelat mig, att det i Zoological Gardens säkerligen är hanen ensam, som rufvar äggen och vårdar sig om ungarne.^[21] Hr T. W. Wood^[22] uppgifver, att honan under parningstiden visar ett mycket stridslystet temperament, och hennes köttflikar svälla då och blifva mycket mera lysande till färgen. Vidare är honan af en emuart (Dromæus irroratus) betydligt större än hanen och eger en liten fjädertofs, men kan annars icke skiljas på drägten. Hon synes dock “hafva större förmåga att som ond eller på annat sätt uppeggad i likhet med en kalkontupp uppresa fjädrarne på halsen och bröstet. Hon är vanligen modigare och stridslystnare. Hon frambringar i synnerhet om natten ett djupt, ihåligt strupljud, hvilket låter som en liten gongong. Hanen är smärtare bygd och läraktigare samt har intet läte, undantagandes ett undertryckt hväsande, då han är ond, eller ett kraxande.“ Han utför icke allenast hela bestyret med rufningen, utan måste äfven försvara ungarne mot deras moder, “ty så snart som hon får sina afkomlingar i sigte, blir hon häftigt upprörd och synes oaktadt faderns motstånd af yttersta förmåga anstränga sig att förgöra dem. Sedermera är det månader bortåt osäkert att släppa föräldrarne tillsammans, emedan häftiga strider, hvarur honan vanligen går såsom segrare, äro det oundvikliga resultatet.“^[23] Hos denna emu hafva vi således en fullständig ömvändning icke allenast af föräldra- och rufningsinstinkterna, utan äfven af de båda könens vanliga moraliska egenskaper, i det att honorna äro vilda, grällystna och bullersamma, hanarne deremot milda och goda. Förhållandet är ganska olika med den afrikanska strutsen, ty hanen är något större än honan och har vackrare fjädrar med skarpare kontrasterande färger; icke desto mindre öfvertager han hela rufningsskyldigheten.^[24]

Jag vill anföra de två öfriga för mig bekanta fall, då honan eger mera i ögonen fallande färger än hanen, ehuru ingenting är kändt om deras rufningssätt. Jag öfverraskades mycket att hos Falklandsöarnes asglada (Milvago leucurus) genom dissektion finna, att de individer, hvilka hade alla sina färger starkt framträdande samt vaxhuden och benen orangegula, voro fullvuxna honor, hvaremot de med dunklare fjäderdrägt och grå ben voro hanar eller ungar. Honan af en australiensisk trädkrypare (Climacteris erythrops) skiljer sig från hanen derigenom, “att hon är prydd med sköna, strålformiga, röda teckningar på strupen, hvilken kroppsdel hos hanen är fullkomligt enfärgad.“ Slutligen öfverträffar honan “af en australiensisk nattskärra“ alltid hanen i storlek och i sina färgers glans; å andra sidan ega hanarne på första ordningens vingpennor två hvita fläckar, hvilka äro tydligare än hos honan.^[25]

Vi se alltså, att de fall, då fogelhonor äro tydligare färgade än hanarne och ungarne i sin outbildade drägt lika de fullvuxna hanarne i stället för som i föregående klass de fullvuxna honorna, icke äro talrika, ehuru de äro fördelade på åtskilliga ordningar. Äfvenledes är olikheten mellan könen ojemförligt mindre, än förhållandet ofta är inom den förra klassen, så att olikhetens orsak, hvilken den än må vara, har verkat på honorna inom den här förevarande klassen antingen mindre kraftigt eller mindre ihållande än på hanarne inom den förra klassen. Hr Wallace tror, att hanarnes färger hafva blifvit mindre i ögonen fallande för beredande af skydd under rufningstiden; men olikheten mellan könen synes knappast i något af de föregående fallen tillräckligt stor, för att denna åsigt med säkerhet skall kunna antagas. I några fall äro honans bjertare färger nästan inskränkta till den undre sidan, och hanarne skulle, om på så sätt färgade, icke hafva varit utsatta för fara, då de rufvade äggen. Man borde likaledes ihågkomma, att hanarne icke endast hafva något mindre framträdande färger, utan äfven äro af ringare kroppsstorlek och hafva obetydligare styrka. De hafva dessutom icke endast erhållit den moderliga instinkten att rufva, utan äro äfven mindre stridslystna och högljudda än honorna samt hafva i ett fall enklare röstorganer. Sålunda har ett nästan fullständigt ombyte af instinkter, vanor, disposition, färg, storlek och åtskilliga egendomligheter i byggnaden försiggått mellan de båda könen.

Om vi nu kunde antaga, att hanarne i förevarande klass hafva förlorat något af den häftighet, hvilken är vanlig för deras kön, så att de icke längre ifrigt söka efter honorna, eller om vi kunde antaga, att honorna hafva blifvit mycket talrikare än hanarne, — och om en indisk Turnix uppgifves, att honorna “mycket vanligare anträffas än hanarne“^[26] — är det icke osannolikt, att honorna hafva bragts derhän att uppvakta hanarne i stället för att af dem uppvaktas. Detta är i sjelfva verket till en viss grad förhållandet med några foglar, såsom vi hafva sett med påfogelhönan, vilda kalkonen och vissa skogshönsarter. Om vi som ledning taga de flesta fogelhanars vanor, så måste honornas betydligare storlek och styrka samt utomordentliga stridslystnad hos Turnix och emun innebära, att de försöka att drifva bort täflande honor för att komma i besittning af hanen, och enligt denna åsigt blifva alla fakta tydliga, ty hanarne skulle sannolikt blifva i hög grad förtjusta i eller uppeggade af de honor, hvilka genom sina bjertare färger, andra prydnader eller röstresurser voro mest tilldragande för dem. Könsurvalet skulle då snart förrätta sitt verk och städse föröka honornas tilldragande behag, under det att hanarne och ungarne lemnades alldeles icke eller endast obetydligt förändrade.

Tredje klassen. Då den fullvuxne hanen liknar den fullvuxna honan, hafva ungarne af båda könen en särskild, dem tillkommande första fjäderdrägt. — Inom denna klass likna båda könen i fullvuxet tillstånd hvarandra och skilja sig från ungarne. Detta inträffar med många foglar af många slag. Rödhakesångarens hane kan näppeligen skiljas från honan, men ungarne äro vida skilda med sin fläckiga, dunkelt olivfärgade och bruna fjäderdrägt. Hanen och honan af den präktiga skarlakansfärgade ibisen äro lika, hvaremot ungarne äro bruna; och skarlakansfärgen är, ehuru gemensam för båda könen, tydligen en könskarakter, ty den utvecklas icke väl hos fångna foglar, på samma sätt som händelsen ofta är med präktigt färgade fogelhanar. Ungarne af många hägerarter skilja sig i betydande grad från de fullvuxna, och dessas sommardrägt har, ehuru gemensam för båda könen, tydligen en högtidskarakter. Unga svanor äro skifferfärgade, under det att de fullvuxna foglarne äro rent hvita; men det skulle vara öfverflödigt att anföra ytterligare exempel. Dessa olikheter mellan ungarne och de gamla bero synbarligen såsom i de båda senaste klasserna derpå, att ungarne hafva bibehållit en föregående eller urgammal beskaffenhet hos fjäderdrägten, hvilken af de gamla af båda könen har blifvit utbytt mot en ny drägt. Då de fullvuxna ega bjerta färger, kunna vi från de anmärkningar, som nyss hafva blifvit framstälda med afseende på den skarlakansröda ibisen och många hägrar, och från analogien med första klassens arter draga den slutsatsen, att sådana färger genom naturligt urval hafva förvärfvats af de nästan fortplantningsskickliga hanarne, men att, i olikhet med förhållandet inom de båda första klasserna, öfverlemnandet, ehuru inskränkt till samma ålder, icke har varit inskränkt till samma kön. Följaktligen likna båda könen såsom fullt utbildade hvarandra och afvika från ungarne.

Fjerde klassen. Då den fullvuxne hanen liknar den fullvuxna honan, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt de fullvuxna. — Inom denna klass likna ungarne och de fullvuxna af båda könen hvarandra, antingen de ega lysande eller mörka färger. Sådana fall äro, tror jag, allmännare än de inom näst föregående klass. Vi hafva i England exempel hos kungsfiskaren, några hackspettar, nötskrikan, skatan, kråkan och många små, mörkt färgade foglar, t. ex. jernsparfven eller gärdsmygen. Men likheten i fjäderdrägt mellan ungarne och de gamla är aldrig fullkomligt fullständig och aftager gradvis ända till olikhet. Sålunda äro ungarne af några medlemmar i kungsfiskarnes familj icke endast mindre lifligt färgade än de fullvuxna, utan många af fjädrarne på undre sidan äro kantade med brunt^[27] — sannolikt ett spår af en forntida beskaffenhet hos fjäderdrägten. Inom samma fogelgrupp, äfven inom samma slägte, t. ex. i ett australiensiskt papegojslägte (Platycercus), likna ungarne af samma art mycket, men ungarne af en annan art äro deremot betydligt olika sina föräldrar af båda könen, hvilka äro lika.^[28] Båda könen af den vanliga nötskrikans ungar äro mycket lika; men hos den canadensiska skrikan (Perisoreus canadensis) skilja ungarne sig så mycket från sina föräldrar, att de fordom beskrefvos som skilda arter.^[29]

Innan jag går vidare, måste jag anmärka, att företeelserna inom förevarande och de båda nästa klasserna äro så invecklade och slutsatserna så tvifvelaktiga, att hvar och en, som icke hyser särskildt intresse för ämnet, gjorde bättre i att gå dem förbi.

De lysande eller i ögonen fallande färger, hvilka utmärka många foglar inom förevarande klass, kunna sällan eller aldrig vara till något gagn för dem såsom ett skydd, så att de sannolikt hafva genom könsurval bekommits af hanarne samt derefter öfverflyttats till honorna och ungarne. Det är dock möjligt, att hanarne kunna hafva utvalt de mera tilldragande honorna, och om de förärfde sina karakterer till sina afkomlingar af båda könen, skulle resultaten blifva desamma som af de mera tilldragande hanarnes utväljande af honorna. Men det finnes några bevis för, att denna händelse sällan, om ens någonsin har inträffat inom någon af de grupper af foglar, hvilkas kön vanligen äro lika; ty om äfven några få af de hvarandra efterträdande variationerna icke hade blifvit öfverflyttade till båda könen, skulle honorna i obetydlig grad hafva öfverträffat hanarne i skönhet. Den fullkomliga motsatsen inträffar i naturtillståndet, ty inom nästan hvarje stor grupp, inom hvilken könen i allmänhet likna hvarandra, ega några få arters hanar färger, som äro i ringa mån bjertare än honornas. Det är vidare möjligt, att honorna kunna hafva utvalt de skönare hanarne, och att dessa hanar omvändt hafva utvalt de skönare honorna; men det är tvifvelaktigt, huruvida denna dubbla urvalsprocess, i betraktande af att det ena könet är ifrigare än det andra, lätteligen skulle inträffa, och huruvida den skulle vara verksammare än urval på endast en sida. Det är alltså den sannolikaste åsigten, att könsurvalet har, så vidt som ornamentala karakterer afses, i förevarande klass verkat i enlighet med den i hela djurriket gällande regeln, d. v. s. på hanarne, och att dessa hafva öfverflyttat sina gradvis förvärfvade färger antingen i lika eller nästan lika grad till sina afkomlingar af båda könen.

En annan punkt är mera tvifvel underkastad, nämligen huruvida de på hvarandra följande variationerna visade sig hos hanarne först, sedan de hade blifvit nästan fortplantningsskickliga, eller medan de ännu voro unga. I hvilketdera fallet som helst måste könsurvalet hafva verkat på hanen, då han hade att täfla med rivaler om honans egande, och i båda fallen hafva de sålunda förvärfvade karaktererna öfverflyttats till båda könen och alla åldrar. Men om dessa karakterer förvärfvades af hanarne såsom fullvuxna, kunde de till en början hafva öfverflyttats endast till de fullvuxna och i någon följande period öfvergått till ungarne. Ty det är kändt, att, då förärfningslagen felslår i motsvarande åldrar, afkomlingarne ofta ärfva karakterer i en tidigare ålder än den, hvari de först visade sig hos deras föräldrar.^[30] Fall, hvilka tydligen äro af detta slag, hafva iakttagits hos foglar i naturtillståndet. Så har t. ex. hr Blyth sett exemplar af Lanius rufus och af Colymbus glacialis, hvilka såsom ungar på ett fullkomligt afvikande sätt hade antagit sina föräldrars fullt utbildade drägt.^[31] Vidare fälla icke ungarne af tama svanen (Cygnus olor) sina mörka fjädrar och blifva hvita, förrän de äro aderton månader eller två år gamla; men dr F. Forel har beskrifvit ett fall, då tre kraftiga ungfoglar ur en kull på fyra föddes rent hvita. Dessa unga foglar voro icke albinos, såsom det visade sig af färgen på deras näbbar och ben, hvilka nära öfverensstämde med samma delar hos de fullvuxna.^[32]

Det kan vara mödan värdt att genom det märkvärdiga fallet med slägtet Passer^[33] belysa de ofvannämnda tre sätt, hvarpå båda könen och ungarne inom förevarande klass hafva kommit att likna hvarandra. Hanen af gråsparfven (Passer domesticus) skiljer sig mycket från honan och från ungarne. Dessa likna hvarandra och äfvenledes i vidsträckt mån båda könen och ungarne af Palestinas gråsparf (Passer brachydactylus) äfvensom af några beslägtade arter. Vi kunna alltså antaga, att gråsparfvens hona och ungar i det närmaste visa oss fjäderdrägten hos slägtets stamform. Nu likna båda könen och ungarne af pilfinken (Passer montanus) ganska mycket gråsparfvens hane, så att de alla hafva blifvit modifierade på samma sätt och alla afvika från sin tidiga stamforms typiska färgteckning. Detta kan hafva kommit att ske derigenom, att en hanlig föregångare till pilfinken för det första såsom nära fortplantningsskicklig eller för det andra såsom helt ung har varierat och i båda fallen förärfvat sin förändrade drägt till honorna och ungarne, eller kan han för det tredje hafva varierat som fullvuxen och förärfvat sin drägt till de båda fullt utbildade könen och, i följd af förärfningslagens felslående i motsvarande åldrar, i någon senare period till sina ungar.

Det är omöjligt att afgöra, hvilket af dessa tre sätt i allmänhet har varit förherskande genom den förevarande klassen af fall. Den åsigten, att hanarne varierade såsom ungar och öfverlemnade sina förändringar till sina afkomlingar af båda könen, är kanske den sannolikaste. Jag må här tillägga, att jag med ringa framgång genom åtskilliga verks rådfrågande har försökt att afgöra, till hvilken utsträckning perioden för förändringen i allmänhet har hos foglarne bestämt karakterernas öfverflyttande till det ena könet eller till båda. De båda reglor, hvartill hänvisning ofta har skett (nämligen att variationer, som uppträda i en framskriden ålder, förärfvas till samma kön, hvaremot de, som uppstå i en tidig ålder, öfverflyttas till båda könen), gälla, som det synes, inom första,^[34] andra och fjerde klassen af fall, men felslå hos lika många, nämligen inom den tredje, ofta i den femte^[35] och hos den sjette lilla klassen. De hålla dock streck, så vidt jag kan döma, hos en betydligt öfvervägande mängd fogelarter. Antingen det så är förhållandet eller icke, kunna vi af de i åttonde kapitlet anförda fakta draga den slutsatsen, att perioden för förändringen har varit ett vigtigt element vid bestämmandet af förärfningens form.

Det är svårt att med hänsyn till foglar afgöra, enligt hvilken måttstock vi böra döma, om perioden för förändringen inträder tidigt eller sent, om efter åldern i förhållande till lifslängden eller till fortplantningsförmågan eller till antalet ruggningar, som arten genomgår. Foglarnes ruggning skiljer sig till och med inom samma familj betydligt utan någon uppvislig orsak. Några foglar rugga så tidigt, att nästan alla kroppsfjädrarne fällas, innan de första vingpennorna äro fullt utvuxna, och vi kunna icke tro, att detta var det ursprungliga förhållandet. Om ruggningsperioden har påskyndats, skulle den ålder, hvari den fullt utbildade fjäderdrägtens färger först utvecklades, origtigt synas oss hafva varit tidigare, än den verkligen var. Detta kan belysas genom det förfaringssätt, som följes af några fogeluppfödare, hvilka rycka bort några få fjädrar från bröstet på de i boet liggande domherreungarne och från hufvudet eller halsen på de unga guldfasanerna i afsigt att förvissa sig om deras kön, ty dessa fjädrar ersättas hos hanarne omedelbart af färgade.^[36] Den verkliga lifslängden är känd hos endast få foglar, så att vi knappast kunna döma efter denna måttstock. Med hänsyn till den period, hvari fortplantningsförmågan erhålles, är det en anmärkningsvärd omständighet, att åtskilliga foglar tillfälligtvis häcka, medan de hafva sin outbildade fjäderdrägt i behåll.^[37]

Den omständigheten, att foglar häcka i sin outbildade fjäderdrägt, synes strida mot det antagandet, att könsurvalet har spelat en så vigtig roll, som jag håller för troligt, vid förlänandet af prydliga färger, fjädrar o. s. v. åt hanarne och genom lika förärfning åt många arters honor. Invändningen skulle vara kraftig, om de yngre och mindre prydda hanarne hade sådan framgång som de äldre och skönare hanarne i att erhålla honor och fortplanta sin art. Men vi hafva icke skäl för det antagandet, att detta är händelsen. Audubon nämner såsom en sällsynthet, att outvecklade hanar af Ibis tantalus hafva parat sig, hvilket äfven hr Swinhoe gör med afseende på de outbildade hanarne af Oriolus.^[38] Om någon arts ungar i sin outbildade fjäderdrägt hade större framgång än de fullvuxna i att vinna gemåler, skulle den utbildade fjäderdrägten sannolikt snart gå förlorad, emedan de hanar, hvilka längst bibehöllo sin outbildade drägt, skulle blifva förherskande och artens karakter på så sätt slutligen förändrad.^[39] Om det å andra sidan aldrig lyckades för ungarne att erhålla en hona, skulle vanan att tidigt fortplanta sig kanske förr eller senare fullkomligt utplånas, emedan den vore öfverflödig och förde med sig en förlust af kraft.

Vissa foglars fjäderdrägt tilltager alltjemt i skönhet under många år bortåt, sedan de hunnit till fullkomlig könsmognad; detta är händelsen med påfogelns stjert samt med vissa hägrars tofs och plymer, t. ex. hos Ardea ludoviciana;^[40] men det är ganska tvifvelaktigt, om sådana fjädrars fortsatta utveckling är resultatet af hvarandra efterföljande, gagneliga förändringars utväljande eller endast af fortsatt tillväxt. De flesta fiskar tilltaga alltjemt i storlek, så länge som de äro vid god helsa och hafva fullt upp med föda, och en på visst sätt liknande lag kan gälla i afseende på foglarnes smyckfjädrar.

Femte klassen. Då de fullvuxna af båda könen hafva en skiljaktig vinter- och sommardrägt, antingen hanen skiljer sig från honan eller icke, likna ungarne de fullvuxna af båda könen i deras vinterdrägt eller långt mera sällan i deras sommardrägt, eller likna de endast honorna, eller kunna ungarne hafva en mellanliggande karakter, eller kunna de vidare i betydande grad skilja sig från de fullvuxna i deras båda årsdrägter. — Fallen i denna klass äro egendomligt invecklade, hvilket icke heller är öfverraskande, emedan de bero på förärfning, som i större eller mindre grad är inskränkt på trenne olika sätt, nämligen genom kön, ålder och årstid. I några fall genomgå individerna af samma art åtminstone fem olika stadier i sin fjäderdrägt. Hos de arter, af hvilka hanen skiljer sig från honan endast under sommaren eller under båda årstiderna,<refname="MHKII-158-2"/> hvilket är sällsyntare, likna ungarne i allmänhet honorna, t. ex. hos Norra Amerikas så kallade steglits och, som det synes, hos Australiens lysande Maluri.^[41] Hos de arter, hvilkas kön äro lika både vinter och sommar, kunna ungarne likna de fullvuxna för det första i deras vinterdrägt, för det andra, hvilket mera sällan inträffar, i deras sommardrägt, för det tredje kunna de stå midt emellan dessa båda stadier, och för det fjerde kunna de i hög grad skilja sig från de fullvuxna under alla årstider. Vi hafva ett exempel på det första af dessa fyra fall hos^[42] en egretthäger (Buphus coromandus) i Indien, hvars ungar och fullvuxna individer af båda könen äro hvita om vintern, under det att de fullvuxna om sommaren blifva rödgula. Hos Anastomus oscitans från Indien hafva vi ett liknande fall, men färgerna äro förbytta, ty ungarne och de fullvuxna af båda könen äro om vintern grå och svarta, hvaremot de fullvuxna blifva hvita under sommaren.^[43] Ett exempel på det andra fallet lemnar tordmulen (Alca torda, Linn.), hvars ungar i sin första fjäderdrägt hafva samma färg som de fullvuxna under sommaren, äfvensom ungarne af den hvitkronade sparfven i Norra Amerika (Fringilla leucophrys), hvilka, så snart de erhållit flygförmågan, hafva vackra hvita strimmor på sina hufvuden, hvilka förloras af ungarne och de gamla under vintern.^[44] Med hänsyn till det tredje fallet, nämligen att ungarne ega en mellanliggande karakter mellan den fullt utbildade sommar- och vinterdrägten, framhåller Yarrell,^[45] att detta inträffar hos många vadare. Hvad det beträffar, att ungarne i betydande grad skilja sig från båda könen i sin fullt utbildade sommar- och vinterdrägt, så förekommer detta hos några hägrar och silfverhägrar i Norra Amerika och Indien, hvilkas ungar ensamna äro hvita.

Jag skall framställa endast några få anmärkningar angående dessa invecklade fall. Då ungarne likna honan i hennes sommardrägt eller de fullvuxna af båda könen i deras vinterdrägt, skilja sig fallen från dem, som äro framstälda under första och tredje klasserna, endast deri, att de karakterer, hvilka ursprungligen förvärfvades af hanarne under fortplantningstiden, hafva vid sin förärfning blifvit begränsade till motsvarande årstid. Då de fullvuxna hafva en skiljaktig sommar- och vinterdrägt, och ungarne skilja sig från båda, är fallet svårbegripligare. Vi kunna som sannolikt antaga, att ungarne hafva bibehållit ett forntida tillstånd hos fjäderdrägten; vi kunna genom könsurvalet förklara de fullvuxnes sommar- eller parningsdrägt, men huru kunna vi förklara deras skilda vinterdrägt? Om vi kunde antaga, att denna drägt i alla händelser tjenar som ett skydd, skulle dess förvärfvande vara en simpel sak; men det tyckes icke finnas något godt skäl för detta antagande. Man kunde förmoda, att de under vintern och sommaren betydligt olika lefnadsförhållandena hafva direkt inverkat på fjäderdrägten; detta kan hafva haft någon påföljd, men jag tror icke mycket på, att en så stor olikhet, som vi stundom se, har på så sätt uppkommit mellan de båda drägterna. En sannolikare förklaring är den, att en forntida, genom några karakterers öfverflyttande från sommardrägten delvis förändrad stil i drägten har af de fullvuxna bibehållits under vintern. Slutligen bero, som det synes, alla fallen i vår här förevarande klass på, att karakterer, som hafva förvärfvats af de fullvuxna hanarne, hafva blifvit i sitt öfverflyttande inskränkta efter ålder, årstid och kön; men det skulle icke löna mödan att söka att undersöka dessa invecklade förhållanden.

Sjette klassen. Ungarne skilja sig i sin första fjäderdrägt från hvarandra efter könet, i det att de unga hanarne mer eller mindre nära likna de fullvuxna hanarne och de unga honorna mer eller mindre nära de fullvuxna honorna. — Fallen inom denna klass äro, ehuru förekommande i åtskilliga grupper, icke talrika; om erfarenheten icke hade lärt oss motsatsen, skulle det dock synas oss vara den naturligaste sak, att ungarne till en början alltid borde till en viss grad likna och småningom blifva allt mera lika de fullvuxna af samma kön. Den fullvuxne hanen af svarthufvade sångaren (Sylvia atricapilla) har svart hufvud, hvaremot honans är rödbrunaktigt, och hr Blyth meddelar mig, att ungarne af båda könen, äfven då de ännu ligga i boet, kunna skiljas på denna karakter. Inom trastarnes familj har ett ovanligt antal af liknande fall blifvit iakttaget; hanen af koltrasten (Turdus merula) kan i nästet skiljas från honan, emedan de största vingfjädrarne, hvilka icke fällas så snart som kroppens fjädrar, bibehålla en brunaktig antrykning till den andra allmänna ruggningen.^[46] Båda könen af spottfogeln (Turdus polyglottus, Linn.) skilja sig helt obetydligt från hvarandra, ehuru hanarne i en ganska tidig ålder kunna igenkännas från honorna derpå, att de förete mera rent hvitt.^[47] Hanarne af en skogstrast och af en klipptrast (nämligen Orocetes erythrogastra och Petrocincla cyanea) hafva en stor del af sin fjäderdrägt vackert blå, hvaremot honorna äro bruna; de i nästet liggande hanarne af båda arterna hafva sina största ving- och stjertpennor kantade med blått, under det att honans äro kantade med brunt,^[48] så att fullkomligt samma fjädrar, som hos koltrast-ungen senare än de öfriga antaga sin fullt utbildade karakter och blifva svarta, hos dessa båda arter erhålla denna karakter och blifva blå före de andra. Den sannolikaste åsigten med hänsyn till dessa fall är, att hanarne, i olikhet med förhållandet inom första klassen, hafva till sina hanafkomlingar förärfvat sina färger i en tidigare ålder än den, hvari de sjelfva först erhöllo dem, ty om de hade varierat såsom synnerligen unga, skulle de sannolikt hafva till sina afkomlingar af båda könen öfverlemnat alla sina karakterer.^[49]

Hanen af Aïthurus polytmus (en bland honingsfoglarne) är präktigt färgad med svart och grönt samt har två stjertfjädrar ofantligt förlängda; honan eger en vanlig stjert och otydliga färger; i stället för att likna den fullvuxna honan antaga de unga hanarne, i öfverensstämmelse med den allmänna regeln, från första början de för deras kön egendomliga färgerna, och deras stjertpennor blifva snart förlängda. För denna underrättelse har jag att tacka hr Gould, hvilken har meddelat mig följande, mera öfverraskande och hittills icke offentliggjorda fall. Två honingsfoglar, hörande till slägtet Eustephanus och båda utrustade med sköna färger, bebo den lilla ön Juan Fernandez; de hafva blifvit uppstälda som skilda arter. Men det har nyligen ådagalagts, att den ena, hvilken är vackert kastanjebrun till färgen med gulrödt hufvud, är hanen, hvaremot den andre, som är präktigt fläckad med grönt och hvitt och har metallgrönt hufvud, är honan. Nu likna ungarne från första början i viss grad de fullvuxna af motsatta könet, och likheten blir småningom allt mera fullständig.

Om vi såsom förut taga ungarnes drägt till ledning, borde det i betraktande af detta senare fall synas, som hade båda könen oberoende af hvarandra blifvit sköna, och icke att det ena könet delvis har öfverflyttat sin skönhet till det andra. Hanen har, som det synes, genom könsurvalet erhållit sina bjerta färger på samma sätt som t. ex. påfogeln eller fasanen inom vår första klass af fall, och honan på samma sätt som honan af Rhynchæa eller Turnix inom vår andra klass af fall. Men det är mycket svårt att inse, huru detta samtidigt kunde hafva försiggått med samma arts båda kön. Hr Salvin uppgifver, såsom vi hafva sett i åttonde kapitlet, att vissa honingsfoglars hanar betydligt öfverträffa honorna till antalet, hvaremot af andra arter, som bebo samma land, honorna äro mycket talrikare än hanarne. Om vi då kunde antaga, att Juan Fernandez-artens hanar under någon föregående, långvarig period i betydande grad hafva öfverträffat honorna till antalet, men att honorna under en annan, långvarig tidrymd hafva varit betydligt talrikare än hanarne, kunde vi inse, huru hanarne under en tid och honorna under en annan kunde hafva blifvit sköna genom de bjertare färgade individernas utväljande inom ettdera könet, i det att båda könen i en tidigare ålder än vanligt förärfde sina karakterer till sina ungar. Huruvida detta är den rigtiga förklaringen, vill jag icke tillmäta mig att säga; men fallet är för anmärkningsvärdt att förbigås, utan att påpekas.

Vi hafva nu af talrika exempel inom alla sex klasserna sett, att ett innerligt förhållande råder mellan fjäderdrägten hos ungarne och de fullvuxne, antingen af det ena eller af båda könen. Dessa förhållanden förklaras ganska väl enligt den principen, att det ena könet — detta är i det stora flertalet fall hanen — genom förändring och könsurval först erhöll bjerta färger eller andra prydnader och på olika sätt förärfde dem i öfverensstämmelse med förärfningens erkända lagar. Hvarför variationer hafva uppträdt i olika lefnadsåldrar, någon gång äfven hos arter inom samma grupp, känna vi icke; men med hänsyn till förärfningens form synes den ålder, hvari variationerna först visade sig, hafva varit en vigtig, bestämmande orsak.

Af grundsatsen om en förärfning i motsvarande åldrar och från den omständigheten, att alla färgförändringar, hvilka hos hanarne uppträdde i en tidig ålder, då icke utvaldes, utan tvärtom ofta aflägsnades såsom farliga, hvaremot lika variationer, som uppträdde vid eller nära fortplantningsperioden, hafva bevarats, följer det, att ungarnes drägt ofta har lemnats oförändrad eller endast obetydligt förändrats. Vi erhålla på detta sätt något begrepp om färgerna hos våra nu lefvande arters stamformer. Hos ett stort antal arter inom fem af våra sex klasser äro de fullvuxna af ettdera eller båda könen bjert färgade åtminstone under häcktiden, hvaremot ungarne oföränderligen ega mindre bjerta färger än de fullvuxna eller äro fullkomligt mörkfärgade, ty så vidt jag kan upptäcka, är intet exempel kändt på, att mörkfärgade arters ungar förete lysande färger, eller att bjert färgade arters ungar ega mera lysande färger än sina föräldrar. Inom fjerde klassen, hvari ungarne och de gamla likna hvarandra, äro dock många (ehuru ingalunda alla) arter bjert färgade, och då de bilda hela grupper, kunna vi draga den slutsatsen, att deras äldsta stamformer likaledes egde bjerta färger. Om vi afse verldens foglar, så synes med detta undantag deras skönhet i betydande grad hafva förökats sedan den tidrymd, hvarifrån vi ega en partiel underrättelse i deras outbildade drägt.

Fjäderdrägtens färg med hänsyn till skydd. — Man har sett, att jag icke kan instämma med hr Wallace i den åsigten, att, då mörka färger äro inskränkta till honorna, de i de flesta fall hafva särskildt erhållits för beredande af ett skydd. Dock kan det, såsom förut har blifvit anmärkt, icke råda något tvifvel om, att båda könen af många foglar hafva för detta ändamål fått sina fjädrar så modifierade, att de undgå sina fienders uppmärksamhet, eller i några fall så, att de utan att varseblifvas kunna närma sig sitt byte, på samma sätt som ugglornas fjäder har blifvit mjukare, för att deras flygt icke må höras. Hr Wallace^[50] anmärker, att “det är endast inom tropikerna i skogar, hvilka aldrig mista sitt löfverk som vi finna hela fogelgrupper, hvilkas hufvudsakliga färg är grönt.“ Hvar och en, som någon gång har försökt det, skall erkänna, huru svårt det är att urskilja papegojor i ett löfklädt träd. Likväl måste vi ihågkomma, att många papegojor äro prydda med karmosinröda, blå och orange-färger, hvilket näppeligen kan förläna något skydd. Hackspettar lefva förnämligast i träd, men det finnes utom gröna många svarta samt svarta och hvita arter, ehuru alla arterna, såsom det synes, äro utsatta för nästan samma faror. Det är alltså sannolikt, att starkt markerade färger hafva af foglar, som lefva på träd, blifvit förvärfvade genom könsurval, men att gröna färger genom naturligt urval hafva för skyddets skull haft en fördel framför andra färger.

Med hänsyn till foglar, hvilka lefva på marken, medgifver en och hvar, att de ega sådana färger, att de likna den omgifvande ytan. Huru svårt är det icke att se en rapphöna, en beckasin, en morkulla, vissa pipare, lärkor och nattskärror, då de trycka på marken! Djur, som bebo öknar, förete de mest slående exempel, ty den nakna ytan erbjuder intet gömställe, och alla smärre fyrfotadjur, kräldjur och foglar bero till sin säkerhet på sina färger. Hr Tristram har med afseende på Saharas inbyggare anmärkt,^[51] att alla skyddas af sin “isabell- eller sandfärg“. Då jag i minnet återkallade de öckenfoglar, som jag hade sett i Södra Amerika, äfvensom de flesta i Södra Storbritannien på marken lefvande foglar, förekom det mig, som vore båda könen i sådana fall vanligen nästan lika till färgen. I följd häraf vände jag mig till hr Tristram angående Saharas foglar, och har han vänskapsfullt lemnat mig följande upplysning. Det finnes tjugosex arter, hörande till femton slägten, hvilka tydligen hafva fått sin fjäderdrägt färgad på ett skyddande sätt, och denna färgteckning är ännu mera förvånande, som den hos de flesta af dessa foglar är olika med den hos deras samslägtingar. Båda könen hos tretton af de tjugosex arterna äro färgade på samma sätt; men dessa höra till slägten, inom hvilka denna regel vanligen gäller, så att de icke säga oss någonting om, att de skyddande färgerna äro desamma hos öckenfoglarnes båda kön. Af de tretton andra arterna höra tre till slägten, hvilkas kön vanligen skilja sig från hvarandra, men de hafva dock könen olika. Inom de återstående tio arterna skiljer hanen sig från honan, men skilnaden är hufvudsakligast inskränkt till drägtens undre yta, hvilken är dold, då fogeln trycker på marken; hufvudet och ryggen ega samma sandfärgade anstrykning hos båda könen. Hos dessa tio arter har öfre sidan hos båda könen påverkats genom naturligt urval och blifvit lika för beredande af skydd, hvaremot undersidan hos hanarne ensamma hafva genom könsurval blifvit olika för prydlighetens skull. Alldenstund båda könen äro lika väl skyddade, se vi här tydligen, att honorna icke genom naturligt urval hafva förhindrats att ärfva sina hanliga föregångares färger; vi måste, såsom förut har blifvit förklaradt, aktgifva på lagen om till könet inskränkt förärfning.

I alla delar af jorden äro båda könen af många mjuknäbbade foglar, särskildt sådana, som lefva i rör och vass, mörkt färgade. Om deras färger hade varit lysande, skulle de otvifvelaktigt hafva varit långt mera synliga för sina fiender; men det synes, så vidt jag kan döma, temligen tvifvelaktigt, om deras mörka färger hafva erhållits särskildt till beredande af skydd. Det är ännu mera tvifvel underkastadt, om sådana mörka färger kunna hafva erhållits för prydlighetens skull. Vi måste dock ihågkomma, att fogelhanar, ehuru mörka till färgen, ofta skilja sig mycket från sina honor, hvilket är förhållandet t. ex. med gråsparfven, och detta leder till den åsigten, att sådana färger hafva erhållits genom könsurval, emedan de äro tilldragande. Många bland de mjuknäbbade foglarne äro sångare, och man borde icke förgäta ett ställe i ett föregående kapitel, hvarest det visades, att de bästa sångarne sällan äro prydda med bjerta färger. Det kunde tyckas, att fogelhonor såsom en allmän regel hafva utvalt sina makar antingen för deras behagliga stämma eller glada färger, men icke för båda behagen i förening. Några arter, hvilka tydligen ega skyddande färger, t. ex. beckasinen, morkullan och nattskärran, äro likaledes enligt vår åsigt om smak tecknade och schatterade med ytterlig elegans. I sådana fall kunna vi draga den slutsatsen, att både naturligt och köns-urval samfäldt hafva verkat för åstadkommande af skydd och prydlighet. Huruvida någon fogel finnes, hvilken icke eger något specielt tilldragande, hvarigenom han kan behaga det motsatta könet, må betviflas. Då båda könen äro så mörka till färgen, att det skulle vara förhastadt att antaga könsurvalets inverkan, och då icke något direkt bevis kan framställas, hvilket ådagalägger, att sådana färger tjena till skydd, är det bäst att tillstå en fullkomlig okunnighet om saken eller, hvilket kommer nästan på ett ut, att skrifva resultatet på lefnadsförhållandenas direkta inverkan.

Det gifves många foglar, hvilkas båda kön ega i ögonen fallande, ehuru icke bjerta färger, t. ex. de talrika svarta, hvita eller skäckiga arterna, och dessa färger äro sannolikt resultatet af könsurvalet. Hos vanliga koltrasten, tjädern, orren, hafsorren (Oidemia) och äfven hos en paradisfogel (Lophorina atra) äro endast hanarne svarta, hvaremot honorna äro bruna eller fläckiga, och det kan näppeligen råda något tvifvel om, att den svarta färgen i dessa fall har varit en med hänsyn till könet utvald karakter. Det är alltså i någon mån sannolikt, att båda könens fullständigt eller delvis svarta färgteckning hos sådana foglar som kråkor, vissa kakadus, storkar och svanor samt många hafsfoglar likaledes är resultatet af könsurval, åtföljdt af lika förärfning till båda könen, ty svart färg kan näppeligen i något fall tjena till skydd. Hos åtskilliga foglar, af hvilka hanen ensam är svart, och hos andra, hvilkas båda kön äro svarta, är näbben eller skinnet omkring hufvudet af bjert färg, och den på så sätt orsakade kontrasten förökar i hög grad deras skönhet; vi se detta på koltrasthanens höggula näbb, på den karmosinröda huden ofvanför orrens och tjäderns ögon, på den olika och bjert färgade näbben hos hafsorren (Oidemia), på den röda näbben hos eldkråkan (Corvus graculus, Linn.), hos svarta svanen och röda storken. Detta föranleder mig till den anmärkningen, att det alldeles icke är osannolikt, att tukanerna kunna hafva att för sina näbbars oerhörda storlek tacka könsurvalet, på det att de skulle kunna förevisa de omvexlande och lifliga färgstrimmor, hvarmed dessa delar äro prydda.^[52] Den nakna huden vid näbbroten och omkring ögonen är äfvenledes ofta präktigt färgad, och hr Gould säger vid tal om en art,^[53] att näbbens färger “otvifvelaktigt äro skönast och mest lysande under parningstiden“. Det är icke osannolikare, att tukaner hafva belastats med så ofantliga, ehuru genom sin svampartade beskaffenhet så lätta näbbar som möjligt för ett ändamål, som falskeligen synes oss icke vara af någon vigt, nämligen vackra färgers förevisande, än att Argus-fasanens hane och några andra foglar skulle betungas med så långa fjädrar, att de hindra deras flygt.

På samma sätt som hanarne ensamma af åtskilliga arter äro svarta, under det att honorna ega mörka färger, så äro endast hanarne i några få fall antingen helt och hållet eller till en del hvita, t. ex. af åtskilliga klockfoglar i Södra Amerika (Chasmorlhynchus), den antarktiska gåsen (Bernicla antarctica), silverfasanen o. s. v., hvaremot honorna äro bruna eller mörkfläckiga. Alltså är det enligt samma grundsats som förut sannolikt, att båda könen af många fåglar, t. ex. hvita kakadus, åtskilliga silfverhägrar med deras sköna fjädrar, vissa ibisar, måsar, tärnor m. fl., hafva genom könsurval erhållit sin mer eller mindre fullständigt hvita fjäderdrägt. De arter, hvilka bebo snöbetäckta trakter, komma naturligtvis under en annan afdelning. Den hvita drägten hos några af de ofvannämnda foglarne framträder hos båda könen, endast då de äro fortplantningsskickliga. Detta är likaledes händelsen med vissa hafssulor, tropikfoglar o. s. v. samt med snögåsen (Anser hyperboreus). Som den sistnämnda häckar på ofruktbara, icke snöbetäckta ställen, och som hon flyttar söderut under vintern, finnes det icke något skäl till den förmodan, att dess snöhvita, fullt utbildade drägt gör tjenst som något skydd. I det förut omnämnda fallet med Anastomus oscitans hafva vi ett ännu bättre bevis för, att den hvita drägten står i sammanhang med parningen, ty den utvecklas endast under sommaren, hvaremot ungarne i sitt outbildade tillstånd och de fullvuxna i sin vinterdrägt äro grå och svarta. Hos många arter af måsar (Larus) blifva hufvudet och halsen rent hvita under sommaren, hvaremot de äro grå eller fläckiga under vintern och i ungstadiet. Å andra sidan förekommer den fullkomliga motsatsen hos de smärre måsarne (Gavia) och hos några tärnor (Sterna), ty ungfoglarnes hufvuden äro under första året och de fullvuxnes under vintern antingen rent hvita eller mycket blekare till färgen än under häcktiden. Dessa senare fall erbjuda ett annat exempel på det godtyckliga sätt, hvarpå könsurvalet ofta synes hafva verkat.^[54]

Orsaken till, att vattenfoglar så mycket oftare än landfoglar hafva erhållit en hvit drägt, beror sannolikt på deras betydande storlek och starka flygförmåga, hvarigenom de lätteligen kunna försvara sig sjelfva eller undkomma roffoglar, för hvilka de dessutom icke äro mycket utsatta. Könsurval har följaktligen här icke varit verksamt eller ledt till beredande af skydd. Bland foglar, som ströfva omkring på öppna hafvet, kunde hanarne och honorna tvifvelsutan mycket lättare finna hvarandra, då de hade blifvit synligare antingen genom att vara fullkomligt hvita eller djupt svarta, så att dessa färger möjligen kunna tjena till samma ändamål som många landfoglars locktoner. En hvit eller svart fogel, hvilken upptäcker och slår ned på en död kropp, som flyter på öppna hafvet eller är uppkastad på stranden, skall vara synlig på långt håll och visa andra foglar af samma och af skilda arter på bytet; men som detta skulle vara ofördelaktigt för dem, som först funno det, borde de individer, hvilka voro de hvitaste eller svartaste, icke på så sätt hafva erhållit mera föda än de mindre skarpt färgade individerna. I följd häraf kunna icke i ögonen fallande färger genom naturligt urval småningom hafva förvärfvats för detta ändamål.^[55]

Som könsurvalet beror på ett så vexlande element som smaken, kunna vi inse, hvarpå det beror, att det inom samma grupp af foglar, hvilkas lefnadsvanor äro nästan desamma, skulle finnas hvita eller nästan hvita såväl som svarta eller nästan svarta arter, t. ex. hvita och svarta kakadus, storkar, ibisar, svanor, tärnor och stormfoglar. Skäckiga foglar förekomma likaledes inom samma grupper, t. ex. den svarthalsade svanen, vissa tärnor och vanliga skatan. Att en stark färgkontrast är angenäm för foglarne, kunna vi sluta, då vi genomse en stor samling af exemplar eller en serie kolorerade plancher, ty könen skilja sig ofta från hvarandra derigenom, att hanen har de bleka delarne renare hvita och de på åtskilliga sätt färgade mörka delarne ännu mörkare än honan.

Det kunde till och med synas, att blotta nyheten eller förändringen för sin egen skull någon gång har verkat liksom ett tjusningskraft på fogelhonorna på samma sätt som förändringar i moderna på oss. Hertigen af Argyll säger^[56] — och jag är glad att hafva den ovanliga tillfredställelsen att om blott ett stycke väg vandra i hans fotspår —: “Jag är alltmer öfvertygad, att föränderligheten, blotta föränderligheten, måste erkännas vara ett mål och ett syfte i naturen“. Jag önskar, att hertigen hade förklarat, hvad han här menar med natur. Menar han, att Skaparen af universum har anordnat olika resultat för sin egen eller för menniskans tillfredsställelse? Den förra åsigten synes mig lika mycket fela i skyldig vördnad som den senare i sannolikhet. Godtycklighet i smak hos foglarne sjelfva synes vara en mera passande förklaring. Se här ett exempel: några papegojors hanar kunna näppeligen sägas vara skönare, åtminstone efter vår smak, än honorna, men de skilja sig från dem i sådana saker, som att hanen har ett rosenfärgadt halsband i stället för “ett bjert smaragdfärgadt, smalt, grönt halsband“ liksom honan, eller att hanen har ett svart halsband i stället för “ett hälft gult band framtill“ med ett blekt rosenrödt i stället för blått hufvud.^[57] Alldenstund så många fogelhanar till sin förnämsta prydnad hafva förlängda stjertfjädrar eller förlängda fjädertofsar, synas den förut beskrifna förkortade stjerten hos en kolibrihane och den förkortade tofsen hos skrakhanen nästan likna en af de många motsatta modeförändringar, hvilka vi beundra hos våra egna drägter.

Några medlemmar af hägerfamiljen förete ett ännu egendomligare exempel på, att nyhet i färgteckning, enligt hvad det synes, har blifvit uppskattad för sin egen skull. Ungarne af Ardea asha äro hvita, hvaremot de fullvuxna äro mörkt silfverfärgade, och icke endast ungarne, utan äfven de fullvuxna af den beslägtade Buphus coromandus i sin vinterdrägt äro hvita, hvilken färg under häcktiden förbytes till rikt guldrödt. Det är otroligt, att ungarne af dessa båda arter såväl som af några andra medlemmar af samma familj^[58] skulle särskildt hafva blifvit rent hvita och sålunda lätt synliga för sina fiender, eller att de fullvuxna af en bland dessa båda arter skulle särskildt under vintern hafva blifvit hvita i ett land, som aldrig är täckt med snö. Å andra sidan hafva vi skäl för den åsigten, att den hvita färgen har af många foglar erhållits som en könsprydnad. Vi kunna alltså draga den slutsatsen, att en äldre stamform till Ardea asha och Buphus för parningsändamål förvärfvade en hvit fjäderdrägt och öfverlemnade denna färg till sina afkomlingar, så att ungarne blefvo hvita i likhet med vissa nu lefvande silfverhägrar, och att den hvita färgen sedermera har bibehållits af ungarne, då den af de fullvuxna utbyttes mot starkare markerade färger. Men om vi kunde blicka ännu längre tillbaka i tiden till dessa båda arters ännu aflägsnare förfäder, skulle vi sannolikt få se de fullvuxna försedda, med mörka färger. Att detta skulle vara händelsen, sluter jag från analogien med många andra foglar, hvilka som ungar äro mörka och som fullvuxna hvita, samt mera specielt från fallet med Ardea gularis, hvars färger äro motsatsen till dem hos Ardea asha, ty ungarne äro mörka till färgen och de fullvuxna hvita, hvarvid ungarne hafva bibehållit ett föregående stadium hos fjäderdrägten. Det ser alltså ut, som förfäderna till Ardea asha och Buphus samt till några beslägtade former hafva i sitt fullt utbildade tillstånd under en lång härledningsföljd bekommit följande färgförändringar: först en mörk schattering, för det andra rent hvitt och för det tredje, enligt en annan förändring i modet (om jag så må uttrycka mig), deras nuvarande skifferfärgade, rödaktiga eller guldröda färgskiftningar. Dessa på hvarandra följande förändringar kunna blott förklaras enligt den grundsatsen, att nyheten har af foglarne beundrats för sin egen skull.

Sammanfattning af de fyra om foglar handlande kapitlen. — De flesta fogelhanar äro högeligen stridslystna under häcktiden, och några ega vapen, särskildt anpassade för kamp med rivaler. Men de stridslystnaste och de bäst väpnade hanarne bero, hvad framgången beträffar, sällan eller aldrig på sin förmåga att drifva bort eller döda sina rivaler, utan ega särskilda medel att behaga honan. Hos några är det förmågan att sjunga eller att utstöta egendomliga skrik eller att frambringa instrumentalmusik, och hanarne skilja sig följaktligen från honorna i sina röstorganer eller i vissa fjädrars byggnad. Af de på egendomligt sätt omvexlande medlen att frambringa olika ljud erhålla vi en hög tanke om dessa medels betydelse vid frieriet. Många foglar försöka att behaga honorna genom kärleksdansar eller åtbörder, hvilka utföras på marken eller i luften och någon gång på iordningstälda platser. Men prydnader af många slag, de mest lysande färger, kammar och köttlappar, sköna pennor, förlängda fjädrar, fjäderbuskar o. s. v. äro långt mera de vanligaste medlen. I några fall synes blotta nyheten hafva verkat som ett behag. Hanarnes prydnader måste vara af stor betydelse för dem, ty de hafva i icke få fall erhållits på bekostnad af förökad fara genom fiender äfvensom af någon förminskning i förmågan att kämpa med rivaler. Ganska många arters hanar antaga icke sin prydliga drägt, förrän de hafva hunnit sitt fullt utbildade tillstånd, eller anlägga de den endast under häcktiden, eller ock blifva färgerna då lifligare. Vissa som prydnader tjenande bihang förstoras, svälla upp och erhålla bjerta färger under sjelfva frieriet. Hanarne förevisa sina behag med utsökt omsorg och till den bästa verkan, och detta sker i honornas närvaro. Frieriet är någon gång en långvarig angelägenhet, och många hanar och honor församla sig på en bestämd plats. Att förmoda, det honorna icke uppskatta hanarnes skönhet, är att antaga, att deras lysande prydnader, all deras ståt och förevisande äro till intet gagn, och detta är otroligt. Foglarne hafva skarpa urskiljningsförmögenheter, och i några få fall kan man visa, att de hafva sinne för det sköna. Man känner dessutom, att honorna tillfälligtvis ådagalägga en tydlig förkärlek eller motvilja för vissa hanindivider.

Om det medgifves, att honorna föredraga eller omedvetet uppeggas af de skönare hanarne, så skulle hanarne långsamt, men säkert, genom naturligt urval blifva alltmera tilldragande. Att det är detta kön, som förnämligast har förändrats, kunna vi sluta af det faktum, att inom nästan hvarje slägte, hvars kön äro olika, hanarne skilja sig mycket mera från hvarandra, än honorna göra; detta synes ganska väl hos vissa nära beslägtade, hvarandra företrädande arter, hvilkas honor knappast kunna särskiljas, under det att hanarne äro fullkomligt olika. Foglar i naturtillståndet visa individuela olikheter, hvilka borde vara fullt tillräckliga för könsurvalets verksamhet; men vi hafva sett, att de tillfälligtvis förete starkare uttryckta förändringar, hvilka så ofta återkomma, att de omedelbart borde inpräglas, om de tjenade att behaga honan. Lagarne för variationen skola hafva bestämt de i början uppträdande förändringarnas beskaffenhet och i vidsträckt mån inverkat på slutresultatet. De gradationer, hvilka kunna iakttagas mellan beslägtade arters hanar, angifva beskaffenheten af de grader, hvilka hafva blifvit genomgångna, och förklara på det intressantaste sätt vissa karakterer, t. ex. de tandade ocellerna hos påfogelns stjertfjädrar och de underbart schatterade ögonfläckarne på Argus-fasanens vingfjädrar. Det är tydligt, att många fogelhanars lysande färger, fjädertofsar, vackra smyckfjädrar o. s. v. icke kunna hafva förvärfvats som ett skydd; de medföra i sjelfva verket stundom fara. Att de icke bero på lefnadsförhållandenas direkta och bestämda inverkan, derom kunna vi känna oss förvissade, emedan honorna hafva varit utsatta för samma förhållanden och likväl ofta i ytterlig grad skilja sig från hanarne. Ehuru det är sannolikt, att förändrade förhållanden, som verka under en långvarig tidrymd, hafva utöfvat något bestämdt inflytande på båda könen, skall det vigtigare resultatet hafva varit en förökad tendens till omvexlande föränderlighet eller till förökade individuela olikheter, och sådana olikheter skola hafva erbjudit en förträfflig grundval för könsurvalets verksamhet.

Lagarne för förärfningen synas, oberoende af urvalet, hafva afgjort, huruvida karakterer, som hanarne hafva förvärfvat för prydlighetens skull, för vissa ljuds frambringande eller för att bekämpa hvarandra, hafva öfverflyttats till hanarne ensamma eller till båda könen antingen för beständigt eller periodiskt under vissa årstider. Hvarför åtskilliga karakterer stundom skulle hafva öfverlemnats på ett och stundom på ett annat sätt, är i de flesta fall icke kändt; men perioden för förändringen synes ofta hafva varit den bestämmande orsaken. Då båda könen gemensamt hafva ärft alla karakterer, likna de nödvändigtvis hvarandra, men som de hvarandra efterföljande variationerna kunna särskildt öfverflyttas, kan man till och med inom samma slägte finna hvarje möjlig gradation från den största likhet till den vidsträcktaste olikhet mellan könen. Af många nära beslägtade arter, som följa nästan samma lefnadsvanor, hafva hanarne hufvudsakligen genom könsurvalets verksamhet kommit att skilja sig från hvarandra, hvaremot honorna hafva blifvit olika hufvudsakligen derigenom, att de i större eller mindre grad hafva bekommit de af hanarne på så sätt förvärfvade karaktererna. För öfrigt skola icke resultaten af lefnadsförhållandenas bestämda inverkan hafva hos honorna såsom hos hanarna fördolts af starkt framträdande färgers och andra prydnaders hopande genom naturligt urval. På hvad sätt individerna af båda könen än hafva varit utsatta för inverkan, skola de under hvarje successiv period hafva genom många individers fria korsning bibehållits nästan likartade.

Hos de arter, hvilkas kön skilja sig till färgen, kunde möjligen i första början en tendens hafva förefunnits att till båda könen lika förärfva de hvarandra efterträdande förändringarna, hvarjemte honorna hindrades att bekomma hanarnes bjerta färger på grund af den fara, för hvilken de skulle hafva blifvit utsatta under rufningen. Så vidt som jag kan se, skulle det vara ett ytterst svårt företag att genom naturligt urval förvandla en förärfningsform i en annan. Å andra sidan skulle det icke vara den minsta svårighet att, medan hanen ännu förblef bjert färgad, göra en hona mörk till färgen genom utväljande af sådana på hvarandra följande variationer, som vid sitt öfverflyttande voro från första början inskränkta till samma kön. Huruvida många arters honor verkligen hafva på så sätt modifierats, måste i närvarande stund förblifva tvifvelaktigt. Då honorna enligt lagen om karakterernas lika förärfning till båda könen hafva erhållit så i ögonen fallande färger som hanarne, hafva deras instinkter ofta förändrats, och de hafva blifvit bragta derhän att bygga hvälfda eller undandolda nästen.

Inom en liten, egendomlig klass af fall hafva de båda könens karakterer och vanor blifvit fullständigt omflyttade, ty honorna äro större, starkare, mera högröstade och bjertare färgade än hanarne. De hafva äfvenledes blifvit så grällystna, att de ofta kämpa med hvarandra liksom de mest stridslystna arternas hanar. Om de, hvilket synes sannolikt, vanligen drifva bort rivaliserande honor och genom sina bjerta färgers eller andra behags förevisande söka att ådraga sig hanarnes uppmärksamhet, kunna vi förstå, huru det kommer sig, att de genom könsurval och till könet inskränkt förärfning småningom hafva blifvit skönare än hanarne, under det att de senare hafva bibehållits oförändrade eller endast obetydligt förändrats.

Så snart lagen om förärfning i motsvarande åldrar, men icke den om öfverflyttande, inskränkt till könet, är gällande, skola ungarne lemnas orörda, om föräldrarne variera i en framskriden lefnadsålder, — och vi veta, att detta beständigt inträffar med våra tama hönsfoglar och tillfälligtvis med andra foglar — hvaremot de fullvuxna af båda könen undergå förändring. Om båda dessa förärfningslagar gälla och ettdera könet varierar i en framskriden ålder, skall endast detta kön förändras, hvaremot det andra könet och ungarne lemnas orörda. Då variationer i färgernas klarhet eller i andra framträdande karakterer inträffa i en framskriden ålder, hvilket tvifvelsutan ofta händer, skola dessa icke påverkas af könsurvalet, förrän fortplantningstiden kommer; följaktligen skola de tendera att gå förlorade genom ungarnes tillfälliga död och skola aflägsnas genom naturligt urval, om de äro farliga. Häraf kunna vi inse, hvaraf det beror, att variationer, som uppträda i en framskriden ålder, hafva bibehållits för hanarnes prydande och beväpnande, under det att honorna och ungarne hafva förblifvit nästan orörda och i följd deraf likna hvarandra. Hos arter, som ega en skiljaktig sommar- och vinterdrägt, och hvilkas hanar antingen likna eller skilja sig från honorna under båda årstiderna eller endast om sommaren, äro graderna eller slagen af likhet mellan ungarne och de gamla ytterst komplicerade, hvilket synbarligen beror på, att karakterer, som först förvärfvades af hanarne, förärfdes på olika vägar och i olika grader såsom inskränkta af ålder, kön och årstid.

Emedan så många arters ungar hafva endast obetydligt blifvit förändrade till färgen och till andra prydnader, äro vi i stånd att bilda oss ett omdöme med afseende på deras äldsta förfäders drägt, och vi kunna sluta till, att skönheten hos våra nu lefvande arter, om vi afse hela klassen, i betydande grad har förökats sedan den tidrymd, hvarom den outbildade drägten lemnar oss en indirekt underrättelse. Många foglar, särskildt sådana, som mycket vistas på marken, hafva otvifvelaktigt bekommit dunkla färger för att erhålla ett skydd. I några fall har drägtens öfre, utsatta sida blifvit så färgad hos båda könen, under det att den undre sidan hos hanarne ensamma har genom könsurval erhållit olikartade prydnader. Slutligen kunna vi af de i dessa fyra kapitel anförda fakta draga den slutsatsen, att vapen för strid, organer för ljuds frambringande, prydnader af många slag, bjerta och framträdande färger i allmänhet hafva af hanarne förvärfvats genom variation och könsurval samt på olika vägar öfverflyttats i enlighet med förärfningens olika lagar, hvaremot honorna och ungarne jemförelsevis hafva förblifvit endast obetydligt förändrade.^[59]

1. Se angående trastar, törnskator och hackspettar hr Blyth i Charlesworth’s Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1837, sid. 304, äfvensom anmärkningen på sid. 159 i hans öfversättning af Cuvier’s Règne Animal. Jag anför exemplet från Loxia efter hr Blyth’s meddelande. Se om trastar äfvenledes Audubon, Ornithological Biography, vol. II, sid. 195. Om Chrysococcyx och Chalcophaps Blyth såsom citerad i Jerdon’s Birds of India, vol. III, sid. 485. Om Sarkidiornis Blyth i Ibis, 1867, sid. 175.
2. Se t. ex. Gould’s beskrifning (Handbook to the Birds of Australia, vol. I, sid. 133) på Cyanalcyon (en bland kungsfiskarne), hvars unga hane, ehuru liknande den fullvuxna honan, dock eger mindre lysande färger. Af några Dacelo-arter hafva hanarne blå stjertar och honorna bruna, och hr R. B. Sharpe underrättar mig, att stjerten hos den unge hanen af Dacelo Gaudichaudi till en början är brun. Hr Gould har beskrifvit (ibidem, vol. II, sid. 14, 20, 37) könen och ungarne af vissa svarta kakadus och af kungslorin, hos hvilka samma regel gäller. Se äfvenledes Jerdon (Birds of India, vol. I, sid. 260) om Palæornis rosa, hvars ungar mera likna honan än hanen. Se Audubon (Ornithological Biography, vol. II, sid. 475) om båda könen och ungarne af Columba passerina.
3. För denna upplysning har jag att tacka hr Gould, som visade mig exemplaren; se äfvenledes hans Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 120.
4. Macgillivray, History of British Birds, vol. V, sid. 207—214.
5. Se hans beundransvärda uppsats i Journal of the Asiatic Society of Bengal, vol. XIX, 1850, sid. 223; se äfvenledes Jerdon, Birds of India, vol. I, inledningen, sid. XXIX. Med afseende på Tanysiptera uppgaf professor Schlegel för hr Blyth, att han kunde särskilja åtskilliga distinkta racer endast genom att jemföra de fullvuxna hanarne.
6. Se äfvenledes hr Swinhoe i Ibis, Juli 1863, sid. 131, och en föregående uppsats, med ett utdrag ur en uppgift af hr Blyth, i Ibis, Januari 1861, sid. 52.
7. Wallace, The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 394.
8. På dessa arter lemnar M. F. Pollen en med figurer försedd beskrifning i Ibis, 1866, sid. 275.
9. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 251.
10. Macgillivray, History of British Birds, vol. I, sid. 172—174.
11. Se angående detta ämne kap. XXIII i min Variation of Animals and Plants under Domestication.
12. Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 193. Macgillivray, History of British Birds, vol. III, sid. 85. Se äfvenledes det förut anförda exemplet från Indopicus carlotta.
13. Westminster Review, Juli 1867, och A. Murray, Journal of Travel, 1868, sid. 83.
14. Se angående de australiensiska arterna Gould’s Handbook o. s. v., vol. II, sid. 178, 180, 186 och 188. I British Museum kunna exemplar ses af den australiensiske Pedionomus torquatus, hvilka förete liknande könsskilnader.
15. Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 596. Hr Swinhoe i Ibis, 1865, sid. 542; 1866, sid. 131 och 405.
16. Jerdon, ibidem, vol. III, sid. 677.
17. Gould’s Handbook to the Birds of Australia, vol. II, sid. 275.
18. The Indian Field, September 1858, sid. 3.
19. Ibis, 1866, sid. 298.
20. Se med afseende på dessa olika uppgifter hr Gould’s Birds of Great Britain. Professor Newton underrättar mig, att han i följd af sina egna och andras iakttagelser länge har hyst den åsigten, att de ofvannämnda arternas hanar antingen helt och hållet eller till en stor del åtaga sig rufningsskyldigheten, och att de »i händelse af fara visa mycket större tillgifvenhet för sina ungar, än honorna göra». Enligt hvad han meddelar mig, är förhållandet detsamma med Limosa lapponica och några få andra vadare, hvilkas honor äro större och hafva starkare utpräglade färger än hanarne.
21. Infödingarne på Ceram (Wallace, Malay Archipelago, vol. II, sid. 150) uppgifva, att hanen och honan omvexlande rufva äggen; men denna uppgift kan enligt hr Bartlett’s åsigt förklaras derigenom, att honan besöker boet för att lägga sina ägg.
22. The Student, April 1870, sid. 124.
23. Se den utmärkta redogörelsen för denne fogels vanor under fångenskapen af hr A. W. Bennett i Land and Water, Maj 1868, sid. 233.
24. Hr Sclater om rufningen hos strutsfoglarne, Proceedings of the Zoological Society, den 9 Juni 1863.
25. Se om Milvago i Zoology of the Voyage of the Beagle, Birds, 1841, sid. 16. Om Climacteris och nattskärran (Eurostopodus) Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 602 och 97. Nya Zeelands grafand (Tadorna variegata) företer ett fullkomligt anomalt fall: honans hufvud är rent hvitt och hennes rygg rödare än hanens; hanens hufvud eger en rik, mörk bronsfärg, och hans rygg är klädd med skönt strimmiga, skifferfärgade fjädrar, så att han i alla händelser kan betraktas som den skönaste af dem båda. Han är större och stridslystnare än honan och rufvar icke äggen, så att denna art i alla dessa hänseenden tillhör vår första klass af fall; men hr Sclater (Proceedings of the Zoological Society, 1866, sid. 150) blef mycket öfverraskad af den iakttagelsen, att ungarne af båda könen vid ungefär tre månaders ålder till sina mörka hufvuden och halsar liknade de fullvuxna hanarne i stället för de fullvuxna honorna, så att det i detta fall kunde synas, som hade honorna blifvit modifierade, hvaremot hanarne och ungarne hafva bibehållit en äldre beskaffenhet hos fjäderdrägten.
26. Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 598.
27. Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 222, 228. Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 124, 130.
28. Gould, ibidem, vol. II, sid. 37, 46, 56.
29. Audubon, Ornithological Biography, vol. II, sid. 55.
30. Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 79.
31. Charlesworth, Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1837, sid. 305, 306.
32. Bulletin de la Société Vaudoise des Sciences Naturelles, vol. X, 1869, sid. 132. Ungarne af polska svanen, Cygnus immutabilis, Yarrell, äro alltid hvita; men denna art anses, enligt hvad hr Sclater meddelar mig, icke vara något annat än en varietet af tama svanen (Cygnus olor).
33. Jag har hr Blyth att tacka för uppgifter angående detta slägte. Palestinas sparf hör till underslägtet Petronia.
34. Hanarne t. ex. af Tanagra æstiva och Fringilla cyanea behöfva tre och hanen af Fringilla ciris fyra år för att fullständiga sin sköna fjäderdrägt (se Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 233, 280, 378). Strömandens hane behöfver tre år (ibidem, vol. III, sid. 614). Guldfasanens hane kan icke, såsom jag hör af hr J. Jenner Weir, skiljas från honan, då han är vid pass tre månader gammal, utan han erhåller icke sin fulla prakt förrän i slutet af September följande år.
35. Så behöfva Ibis tantalus och Grus americanus fyra, flamingon åtskilliga och Ardea ludoviciana två år, innan de erhålla sin fullkomliga fjäderdrägt. Se Audubon, ibidem, vol. I, sid. 221; vol. III, sid. 133, 139, 211.
36. Hr Blyth i Charlesworth’s Magazine of Natural History, vol. I, 1837, sid. 300. Hr Bartlett har lemnat mig uppgiften om guldfasanerna.
37. Jag har i Audubon’s Ornithological Biography funnit följande fall. Rödstjerten i Amerika (Muscicapa ruticilla) vol. I, sid. 203. Ibis tantalus behöfver fyra år för att blifva fullt utvecklad, men häckar stundom i andra året (vol. III, sid. 133). Grus americanus behöfver lika lång tid, men häckar, innan hon har bekommit sin fullt utbildade fjäderdrägt (vol. III, sid. 211). De fullvuxna individerna af Ardea cærulea äro blå och ungarne hvita; hvita, fläckiga samt fullt utbildade blå foglar kunna alla ses häcka tillsammans (vol. IV, sid. 58); men hr Blyth underrättar mig, att vissa hägrar, som det synes, äro dimorfa, ty man kan få se hvita och färgade individer i samma ålder. Strömanden (Anas histrionica, Linn.) kräfver tre år för att få sin fullt utbildade fjäderdrägt, ehuru många foglar häcka i sitt andra år (vol. III, sid. 614). Hvithöfdade örnen (Falco leucocephalus, vol. III, sid. 210) häckar äfvenledes, som man känner, i sitt outvecklade tillstånd. Några Oriolus-arter häcka också (enligt hr Blyth och hr Swinhoe i Ibis, Juli 1863, sid. 68), innan de erhålla sin fullständiga fjäderdrägt.
38. Se föregående not.
39. Andra djur, hörande till fullkomligt skilda klasser, äro antingen vanligen eller tillfälligtvis i stånd att fortplanta sig, innan de fullständigt hafva erhållit sina utbildade karakterer. Detta är händelsen med de unga laxhanarne. Åtskilliga amfibier hafva, enligt hvad man känner, fortplantat sig, medan de hafva bibehållit sitt larvtillstånd. Fritz Müller har visat (Facts and Arguments for Darwin, engelska öfversättningen, 1869, sid. 79), att åtskilliga amfipodkrustaceers hanar såsom ungar hinna till könsmognad, och jag sluter, att detta är ett fall af förtidig fortplantning, emedan de ännu icke hafva erhållit sina fullt utbildade griporganer. Alla sådana fakta äro högeligen intressanta såsom hänförande sig till ett medel, hvarigenom arter kunna undergå stora modifikationer till karakteren i öfverensstämmelse med hr Cope’s åsigter, hvilka han uttrycker med termerna: »de generiska karakterernas fördröjande och påskyndande»; men jag kan icke godkänna denne utmärkte naturforskares åsigter i deras fulla utsträckning. Se hr Cope, On the Origin of Genera i Proceed. of Acad. Nat. Science of Philadelphia, Oktober 1868.
40. Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 507, om påfogeln. Audubon, ibidem, vol. III, sid. 139, om Ardea.
41. Se om Nord-Amerikas steglits, Fringilla tristis, Linn., Ornithological Biography af Audubon, vol. I, sid. 172. Om Maluri Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 318.
42. Se om upplysande exempel vol. IV af Macgillivray’s History of British Birds: om Tringa o. s. v. sid. 229, 271; om Machetes sid. 172; om Charadrius hiaticula sid. 118; om Charadrius pluvialis sid. 94.
43. Jag har Blyth att tacka för uppgiften angående Buphus; se äfvenledes Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 749. Se om Anastomus Blyth i Ibis, 1867, sid. 173.
44. Se om Alca Macgillivray History of British Birds, vol. V, sid. 347. Om Fringilla leucophrys Audubon, ibidem, vol. II, sid. 89. Jag skall längre fram hänvisa till, att vissa hägrars och silfverhägrars ungar äro hvita.
45. History of British Birds, vol. I, 1839, sid. 159.
46. Blyth i Charlesworth’s Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1837, sid. 362, och efter uppgifter, som han har lemnat mig.
47. Audubon, Ornithological Biography, vol. I, sid. 113.
48. Hr C. A. Wright i Ibis, vol. IV, 1864, sid. 65. Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 515.
49. Vidare kunna följande fall nämnas: de unga hanarne af Tanagra rubra kunna skiljas från de unga honorna (Audubon, Ornithological Biography, vol. IV sid. 392), och så är förhållandet äfven med de i boet liggande ungarne af en blå nötväcka, Dendrophila frontalis, i Indien (Jerdon, Birds of India. vol. I, sid. 389). Hr Blyth underrättar mig likaledes, att könen af svarthakade stensqvättan Saxicola rubicola, kunna särskiljas i en ganska tidig ålder.
50. Westminster Review, Juli 1867, sid. 5.
51. Ibis, 1859, vol. I, sid. 429 och följande.
52. Ingen tillfredsställande förklaring har någonsin lemnats öfver den ofantliga storleken och ännu mindre öfver de bjerta färgerna hos tukanernas näbb. Hr Bates (The Naturalist on the Amazons, vol. II, 1863, sid. 341) uppgifver, att de använda sina näbbar för att nå frukten i grenarnes yttersta ändar och likaledes, hvilket uppgifves af andra författare, för att draga fram ägg och unga foglar ur andra foglars nästen. Men näbben «kan,» såsom hr Bates medgifver, «knappast betraktas som ett för den uppgift, hvartill han användes, ganska fullkomligt bildadt organ». Näbbens betydande massa, hvilken visar sig genom dess bredd och höjd äfvensom dess längd, kan icke förklaras enligt den åsigten, att han endast gör tjenst som ett griporgan.
53. Ramphastos carinatus, Gould’s Monograph of Ramphastidæ.
54. Se om Larus, Gavia och Sterna Macgillivray, History of British Birds, vol. V, sid. 515, 584 och 626. Om Anser hyperboreus Audubon, Ornithological Biography, vol. IV, sid. 562. Om Anastomus hr Blyth i Ibis, 1867, sid. 173.
55. Det må nämnas, att bland gamarne, hvilka stryka vidt omkring i luftkretsens högre trakter liksom hafsfoglarne öfver oceanen, tre eller fyra arter äro nästan helt och hållet eller i betydande mån hvita, och att många andra arter äro svarta. Detta faktum bestyrker den förmodan, att dessa i ögonen fallande färger kunna hjelpa könen att finna rätt på hvarandra under häcktiden.
56. The Journal of Travel, utgifven af A. Murray, vol. I, 1868 sid. 286.
57. Se Jerdon om slägtet Palæornis i Birds of India, vol. I, sid. 258—260.
58. Ungarne af Ardea rufescens och Ardea coerulea i Förenta Staterna äro äfvenledes hvita, hvaremot de fullvuxna äro färgade i öfverensstämmelse med sina artnamn. Audubon (Ornithological Biography, vol. III, sid. 416, vol. IV, sid. 58) synes mycket road åt den tanken, att denna anmärkningsvärda förändring i fjäderdrägten skall i hög grad «förbrylla systematici.»
59. Jag är hr Sclater högeligen förbunden, emedan han har haft den godheten att genomse dessa fyra kapitel om foglarne och de båda följande om däggdjuren. Härigenom har jag fritagits från att begå misstag i afseende på artnamnen och från att anföra några fakta, hvilka denne utmärkte naturforskare verkligen vet vara felaktiga. Men han är naturligtvis alldeles icke ansvarig för de uppgifters noggrannhet, hvilka jag har anfört efter åtskilliga auktoriteter.