Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 17

←  Foglar (fortsättning)

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Sekundära könskarakterer hos däggdjur (fortsättning)  →

Sjuttonde kapitlet.

Sekundära könskarakterer hos däggdjur.

Stridslag. — Speciela vapen, förlänade åt hanarne. — Orsaken till bristen på vapen hos honorna. — Vapen, som äro gemensamma för båda könen, hafva dock först blifvit förvärfvade af hanen. — Andra sätt att använda dylika vapen. — Deras höga betydelse. — Hanens betydligare storlek. — Försvarsmedel. — Förkärlek, visad ettdera könet vid däggdjurs sammanparande.

Bland däggdjur synes hanen vinna honan långt mera enligt stridslagen än genom att utveckla sina behag. De räddaste djur, hvilka icke äro utrustade med några särskilda stridsvapen, inlåta sig under parningstiden i förtviflade strider. Man har sett två harhanar kämpa med hvarandra, tills en blef dödad; mullvadshanar slåss med hvarandra, ofta med olycksbringande påföljd; ekorrhanar “inlåta sig i många strider och såra hvarandra ofta allvarsamt“; detsamma göra också bäfverhanarne, “så att knappast ett enda skinn är utan skråmor.“^[1] Jag iakttog detsamma i Patagonien på hudar af guanacos, och vid ett tillfälle voro några dylika djur så upptagna med att kämpa, att de utan fruktan sprungo tätt förbi mig. Livingstone nämner, att hanarne af många djur i Södra Afrika nästan oföränderligt förete skråmor, som de hafva erhållit i föregående strider.

Stridslagen gäller såväl med hänsyn till de i vatten som de på land lefvande däggdjuren. Det är allmänt kändt, huru förtvifladt skälhanar kämpa både med tänder och med klor under fortplantningstiden, och deras skinn äro likaledes ofta betäckta med skråmor.^[2] Hanarne af spermacetihvalen äro ganska svartsjuka under denna årstid; i sina strider “fatta de ofta tag i hvarandras käkar, vältra sig på sidorna och rulla sig omkring“, så att några naturforskare tro, att deras underkäkars ofta vanstälda tillstånd orsakas genom dessa strider.

Alla djurhanar, som äro försedda med särskilda stridsvapen, inlåta sig, som man väl känner, i häftiga strider. Hjortars mod och förtviflade strider hafva ofta blifvit beskrifna; skeletter af dem hafva blifvit funna i åtskilliga trakter af jorden med hornen så inflätade i hvarandra, att de omöjligen hafva kunnat åtskiljas, hvilket har visat, huru ömkligt segraren och den besegrade hade omkommit.^[3] Intet djur i verlden är så farligt som en elefant under brunsttiden. Lord Tankerville har lemnat mig en liflig beskrifning på striderna mellan de vilda tjurarne i Chillingham Park, hvilka äro till storleken, men icke i mod degenererade afkomlingar af den jättelika Bos primigenius. År 1861 kämpade flere om herraväldet, och man iakttog, att två af de yngre tjurarne i förening anföllo hjordens gamle ledare, besegrade honom och gjorde honom oförmögen till strid, så att vaktarne trodde honom ligga dödligt sårad i en angränsande skog. Men få dagar efteråt närmade sig en af de unga tjurarne ensam till skogen, och härvid kom “jagtparkens herre“, hvilken hade hållit sig undan för att taga hämd, fram och dödade inom kort sin motståndare. Han slöt sig derefter helt lugnt till hjorden och behöll länge utan motsägelse väldet. Amiral Sir B. J. Sulivan meddelar mig, att han under sin vistelse på Falklandsöarne införskref en ung engelsk hingst, hvilken i sällskap med åtta ston uppehöll sig i bergen i närheten af Port William. På dessa berg fanns det två vilda hingstar, hvardera åtföljd af ett ringa antal ston, “och det är säkert, att dessa hingstar aldrig skulle hafva kommit i närheten af hvarandra utan att slåss. Båda hade hvar för sig försökt att kämpa med den engelska hästen och bortdrifva hans ston, men detta hade icke lyckats dem. En dag kommo de båda och angrepo honom. Detta åsågs af kaptenen, hvilken hade vård om hästarne, och som, efter att hafva ridit till stället, fann den ene hingsten i full strid med den engelska hästen, under det att den andre dref bort stona och redan hade skiljt fyra af dem från de öfriga. Kaptenen gjorde slut på saken genom att drifva hela sällskapet i corra’n, ty de vilda hingstarne ville icke lemna stona.“

Handjur, hvilka redan äro för lifvets vanliga behof utrustade med verksamma skärande eller sönderslitande tänder, t. ex. bland rofdjur, insektätare eller gnagare, äro sällan försedda med vapen, särskildt afpassade för kamp med deras rivaler. Förhållandet är ganska skiljaktigt hos olika djurs hanar. Vi se detta i afseende på hornen hos hjortar och vissa antiloparter, hvilkas honor sakna horn. Hos många djurs hanar äro hörntänderna i öfre eller nedre käken eller i båda mycket större än hos honorna, eller saknas de hos honorna någon gång med undantag af ett doldt rudiment. Vissa antiloper, myskdjuret, hästen, vildgalten, åtskilliga apor, skälar och hvalrossen visa exempel på de särskilda fallen. Hos hvalrossens honor saknas betarne någon gång fullkomligt.^[4] Hos den indiske elefantens och hos dugongens hane^[5] utgöra de öfre hörntänderna anfallsvapen. Hos narhvalens hane är blott en af de öfre tänderna utvecklad till ett väl bekant, spiralvridet s. k. horn, hvilket någon gång håller nio till tio fot i längd. Man tror, att hanarne begagna dessa horn för att kämpa med hvarandra, ty “ett oskadadt kan näppeligen anträffas, och understundom kan en sådan påträffas med spetsen af en annan instucken på det brutna stället“.^[6] Tanden på hufvudets motsatta sida hos hanen består af ett omkring tio tum långt rudiment, hvilket är inbäddadt i käken. Det är dock icke mycket ovanligt, att finna med två horn försedda narhvalar, hvilka hafva båda tänderna väl utvecklade. Hos honorna äro båda tänderna rudimentära. Kaskelothanen har större hufvud än honan, hvilket tvifvelsutan är en hjelp för dessa djur vid deras strider i vattnet, Slutligen är näbbdjurets hane försedd med en märkvärdig apparat, nämligen en sporre på frambenet, hvilken mycket liknar en giftig orms gifttand; dess bruk är icke kändt, men vi kunna misstänka, att den gör tjenst som ett anfallsvapen.^[7] Hos honan är den representerad endast af ett rudiment.

Då hanarne äro försedda med vapen, hvilka saknas hos honorna, kan det knappast vara något tvifvel om, att de användas vid strid med andra hanar, och att de hafva blifvit förvärfvade genom könsurval. Det är åtminstone i de flesta fall icke sannolikt, att honorna i sjelfva verket hafva blifvit undantagna från att erhålla sådana vapen, i följd af att de äro onyttiga eller öfverflödiga eller på något sätt skadliga. Som de tvärtom ofta användas af många djurs hanar till åtskilliga ändamål, mera särskildt som ett försvar mot deras fiender, är det en öfverraskande omständighet, att de äro så svagt utvecklade eller fullkomligt saknas hos honorna. Tvifvelsutan skulle utvecklingen under hvarje återinträdande sommar af stora förgrenade horn hos hinden och utbildandet af ofantliga huggtänder hos elefanthonan hafva varit en stor förlust af lifskraft, om man antager, att de icke skulle vara till någon nytta för honorna. Följaktligen skulle sådana variationer i dessa organers storlek, hvilka ledde till deras undertryckande, hafva kommit under det naturliga urvalets kontroll och icke stört deras utveckling genom könsurval hos hanarne, om de vid sitt öfverflyttande hade varit inskränkta till honafkomman. Men huru kunna vi enligt denna åsigt förklara förekomsten af horn hos vissa antilopers honor och hos många djurs honor af huggtänder, hvilka äro endast obetydligt mindre till storleken än hos hanarne? Förklaringen måste i nästan alla händelser, som jag tror, sökas i lagarne för förärfningen.

Som renen är den enda art inom hela hjortfamiljen, hvars hona är försedd med horn, ehuru något smärre, tunnare och mindre förgrenade än hos hanen, kunde man naturligtvis förmoda, att de måste vara till något särskildt gagn för henne. Det finnes dock några omständigheter, som strida häremot. Honan bibehåller sina horn från den tid, då de äro fullt utvecklade, nämligen i September, hela vintern igenom till i Maj, då hon framföder sin unge, hvaremot hanen fäller sina horn mycket tidigare, mot slutet af November. Alldenstund båda könen hafva samma behof och följa samma lefnadsvanor, och emedan hanen fäller sina horn under vintern, är det ganska osannolikt, att de kunna vara till något synnerligt gagn för honan under denna årstid, hvilken omfattar större delen af den tid, hvarunder hon bär horn. Ej heller är det sannolikt, att hon kan hafva ärft horn från någon gammal stamfar till hela hjortfamiljen, ty vi kunna från den omständigheten, att endast hanarne af så många arter på alla ställen af jorden ega horn, sluta, att detta var gruppens ursprungliga karakter. Häraf synes det, att hornen måste hafva förärfvats från hanen till honan under en period, som följde på de olika arternas afskiljande från en gemensam stam, men att detta icke skedde för att bereda henne någon särskild fördel.^[8]

Vi veta, att hornen hos renen utvecklas i en mer än vanligt tidig ålder; men man känner icke, hvad orsaken härtill kan vara. Följden har dock tydligen varit hornens öfverflyttande till båda könen. Man kan enligt pangenesishypothesen inse, att en ganska ringa förändring i hanens konstitution, antingen i pannans väfnader eller i anlagen till hornen, bör leda till deras tidiga utveckling, och då ungarne af båda könen hafva nästan samma konstitution före fortplantningstiden, skulle hornen, om de i en tidig ålder utvecklades hos hanen, tendera att lika utbildas hos båda könen. Till stöd för denna åsigt borde vi ihågkomma, att hornen alltid öfverflyttas genom honan, och att hon eger en latent förmåga att utveckla dem, såsom vi se hos gamla eller sjuka honor.^[9] Dessutom förete några andra hjortarters honor antingen normalt eller tillfälligtvis rudiment af horn; så eger honan af Cervulus moschatus “borstartade, i en knapp slutande tofsar i stället för horn“, och “hos de flesta honexemplaren af wapiti’n (Cervus canadensis) finnes det ett skarpt benutskott på hornets plats“.^[10] Af dessa olika skäl kunna vi draga den slutsatsen, att förekomsten af ganska väl utvecklade horn hos renens hona beror på, att hanarne först hafva förvärfvat dem som vapen till strid med andra hanar, och för det andra på deras af någon okänd orsak beroende ovanligt tidiga utveckling hos hanarne samt deras derpå följande förärfning till båda könen.

Låtom oss nu öfvergå till de med hornslidor försedda idislarne; bland antiloperna kan man uppställa en gradvis gående serie från och med de arter, hvilkas honor fullkomligt sakna horn, förbi dem, hvilka hafva så små horn, att de äro nästan rudimentära, såsom Antilope americana, till dem, hvilka ega ganska väl utvecklade, men tydligen smärre och tunnare horn än hos hanen, någon gång också olika till utseendet,^[11] och ända fram till dem, hvilkas båda kön hafva lika stora horn. Liksom hos renen råder det hos antiloperna ett förhållande mellan hornens utvecklingsperiod och deras öfverflyttande till det ena eller till båda könen; det är således sannolikt, att deras förekomst eller frånvaro hos några arters honor och deras mer eller mindre fullkomliga beskaffenhet hos andra arters honor bero icke derpå, att de äro till något särskildt gagn, utan helt enkelt på det förärfningssätt, som har varit förherskande. Med denna åsigt öfverensstämmer, att till och med inom samma slägte båda könen af några arter och hanarne ensamma af andra arter äro så utrustade. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att, ehuru honorna af Antilope bezoartica normalt sakna horn, hr Blyth har sett icke mindre än tre honor försedda dermed, och något skäl fanns icke till den förmodan, att de voro gamla eller sjuka. Denna arts hanar ega långa, raka, spiralvridna horn, hvilka äro nästan parallela med hvarandra och rigtade bakåt. Då de förekomma hos honan, äro de ganska skiljaktiga till utseendet, ty de äro icke spiralvridna, utan vidt utbredda och omböjda, så att deras spetsar äro framåtrigtade. Det är en ännu anmärkningsvärdare omständighet, att den kastrerade hanens horn, enligt hvad hr Blyth meddelar mig, ega samma egendomliga skapnad som hos honan, men äro längre och tjockare. I alla händelser bero olikheterna mellan hornen hos hanar och honor samt hos kastrerade och oskadade hanar sannolikt på skilda orsaker — på de hanliga karakterernas mer eller mindre fullständiga öfverflyttande till honorna, på artens stamfäders föregående beskaffenhet och till en del kanske derpå, att hornen erhålla olika mycket näring, nästan på samma sätt som hustuppens sporrar, då de insättas i kammen eller i andra delar af kroppen, antaga åtskilliga abnorma former i följd af olikartad näring.

Hos alla vilda get- och fårarter äro hornen större hos hanen än hos honan och saknas någon gång helt och hållet hos den senare.^[12] Hos åtskilliga domesticerade får- och getracer äro hanarne ensamma försedda med horn, och det är en betecknande omständighet, att hornen, enligt hvad hr Winwood Reade underrättar mig, icke utvecklas hos den kastrerade hanen af en sådan fårrace på Guineakusten, så att de i detta hänseende påverkas liksom hornen hos hjortarne. Inom några racer, t. ex. den nordwalesiska, hvars båda kön egentligen äro försedda med horn, erhålla tackorna ganska ofta icke några horn. Hos dessa samma får äro, enligt hvad jag har erfarit af ett trovärdigt vitne, hvilket med flit undersökte en flock under lamningstiden, hornen vanligen fullständigare utvecklade hos hanen än hos honan vid födelsen. Hornen hos hanen af den fullvuxne myskoxen (Ovibos moschatus) äro större än hos honan, hos hvilken senare de icke vid basen nå intill hvarandra.^[13] Angående den vanliga boskapen anmärker hr Blyth: “Hos de flesta vilda djur af oxslägtet äro tjurens horn både längre och tjockare än kons; hos kon af banteng (Bos sondaicus) äro hornen märkvärdigt små och mycket bakåtböjda. Inom de tama boskapsracerna, såväl de med som de utan puckel, äro hornen korta och tjocka hos tjuren, längre och smalare hos kon och oxen; hos tjuren af den indiske buffeln äro de kortare och tjockare, men längre och smalare hos kon. Hos den vilda gaour’en (Bos gaurus) äro hornen mestadels både längre och tjockare hos tjuren än hos kon“.^[14] Således äro hanens horn hos de flesta med hornslidor försedda idislarne antingen längre eller starkare än honans. Jag vill här tillägga, att hornen hos honan af Rhinoceros simus i allmänhet äro längre, men mindre starka än hos hanen, och hos några andra noshörningarters honor sägas de vara kortare.^[15] Af dessa skilda omständigheter kunna vi sluta, att alla slags horn, äfven då de äro lika utvecklade hos båda könen, ursprungligen erhöllos af hanarne till andra hanars bekämpande och mer eller mindre fullständigt öfverflyttades till honan i förhållande till det likformiga förärfningssättets kraft.

Elefantens betar äro hos de särskilda arterna eller racerna olika efter könet nästan på samma sätt som idislarnes horn. I Indien och på Malacca äro hanarne ensamma försedda med väl utvecklade betar. Elefanten på Ceylon betraktas af de flesta naturforskare som en skild race, men af några som en skild art, och här “anträffas icke en bland hundra, som är försedd med betar, och de få, som ega sådana, äro uteslutande hanar“.^[16] Den afrikanska elefanten är tvifvelsutan en skild art, och honan har stora, väl utvecklade betar, ehuru icke så stora som hanens. Dessa olikheter i afseende på tänderna hos åtskilliga elefantracer och -arter, hornens stora föränderlighet hos hjortdjur, t. ex. i betydande grad hos vilda renen, det tillfälliga uppträdandet af horn hos honan af Antilope bezoartica, förekomsten af två betar hos några få narhvalshanar, huggtändernas fullkomliga frånvaro hos några hvalrosshonor — allt detta är exempel på de sekundära könskarakterernas ytterliga föränderlighet och på deras synnerliga benägenhet att afvika hos nära beslägtade former.

Ehuru betar och horn i alla händelser synas hafva ursprungligen utvecklats som sexuela vapen, göra de ofta tjenst för andra ändamål. Elefanten begagnar sina betar för att anfalla tigern; enligt Bruce’s uppgift skär han med dem i trädstammar, tills de lätt kunna kastas omkull, och han drager med dem äfvenledes ut palmernas mjölartade märg; i Afrika använder han ofta en bete, detta alltid densamma, för att undersöka marken och derigenom förvissa sig, om hon skall bära hans tyngd. Vanliga tjuren försvarar hjorden med sina horn, och enligt Lloyd har man i Sverige iakttagit, att elgen med en enda stöt af sina stora horn har dödat en varg. Många liknande exempel kunde nämnas. Ett af de egendomligaste sekundära bruk, hvartill något djurs horn tillfälligtvis användas, är det, som har iakttagits af kapten Hutton^[17] hos den vilda geten (Capra ægagrus) på Himalaya, och som äfven uppgifves om stenbocken, nämligen att hanen, då han händelsevis störtar ned från en höjd, böjer sitt hufvud framåt och förminskar stötens verkan genom att falla på sina massiva horn. Honan kan icke så begagna sina horn, hvilka äro mindre, men hon behöfver i följd af sin lugnare sinnesbeskaffenhet icke detta egendomliga slags sköld.

Hvarje handjur använder sina vapen på sitt eget egendomliga sätt. Vanliga gumsen gör ett angrepp och stöter så kraftigt till med roten af sina horn, att jag har sett en stark karl knuffas omkull lika lätt som ett barn. Getter och vissa fårarter, t. ex. Ovis cycloceros i Afghanistan,^[18] resa sig på sina bakfötter och stöta då icke endast till, utan “gifva en knuff nedåt och en stöt uppåt med den med tvärribbor försedda kanten af sina svärdformiga horn liksom med en sabel. Då Ovis cycloceros anföll en stor tamgumse, hvilken var en känd slagskämpe, besegrade han honom genom blotta nyheten i sitt sätt att kämpa, i det han alltid med ens närmade sig sin motståndare och träffade honom tvärt öfver ansigtet och nosen med ett skarpt tagande hugg och derefter hoppade åt sidan, innan slaget kunde återgäldas“. I Pembrokeshire har man haft reda på en bock, som var herre öfver en sedan flera generationer vild hjord, och hvilken i envigeskamp hade dödat åtskilliga andra hanar; denne bock egde ofantliga horn, hvilka i rät linia från spets till spets mätte 39 (engelska) tum. Som hvar och en känner, stöter och knuffar vanliga tjuren sin motståndare; men den italienske buffeln säges aldrig använda sina horn, han utdelar en förskräcklig stöt med sin konvexa panna och trampar derpå med sina knän på sin fallna fiende, hvilken instinkt den vanliga tjuren icke eger.^[19] I följd häraf blir en hund, som söker hålla fast en buffel i nosen, genast krossad. Vi böra dock påminna oss, att den italienske buffeln länge har varit tamd, och det är på intet vis säkert, att den vilda stamformen har lika bildade horn. Hr Bartlett underrättar mig, att, då en ko af Cap-buffeln (Bubulus caffer) inspärrades i en inhägnad tillsammans med en tjur af samma race, hon anföll honom och han i sin ordning med stor våldsamhet knuffade denne hit och dit. Men hr Bartlett fann tydligen, att om tjuren icke hade visat en värdig fördragsamhet, skulle han lätteligen med en enda stöt af sina ofantliga horn i sidan hafva kunnat döda henne. Giraffen använder sina korta, hårbetäckta horn, hvilka äro något längre hos hanen än hos honan, på ett egendomligt sätt, ty medelst tillhjelp af sin långa hals svänger han sitt hufvud i nästan omvänd ställning åt ömse sidor och med sådan styrka, att jag har sett en hård planka af ett enda slag erhålla djupa märken.

Hos antiloper är det någon gång svårt att föreställa sig, huru de på något möjligt sätt kunna använda sina egendomligt bildade horn; så har springbocken (Antilope euchore) temligen korta, upräta horn, hvilkas skarpa spetsar äro böjda inåt nästan i rät vinkel, så att de vända sig mot hvarandra; hr Bartlett vet icke, huru de begagnas, men förmodar, att de skulle förorsaka ett fruktansvärdt sår utför hvardera sidan af en motståndares ansigte. De obetydligt böjda hornen hos Oryx leucoryx (fig. 61) äro rigtade bakåt och så långa, att deras spetsar räcka bakom ryggens midt, öfver hvilken de stå i en nästan parallel linie. Således synas de vara på egendomligt sätt illa afpassade för strid; men hr Bartlett meddelar mig, att då två af dessa djur rusta sig till kamp, böja de sig ned med hufvudena mellan sina framben, i hvilken ställning hornen äro nästan parallela och befinna sig nära intill marken med spetsarne rigtade framåt och något litet uppåt. De stridande närma sig derefter småningom hvarandra och försöka att sticka de uppåtvända spetsarne under hvarandras kropp; om det lyckas den ene att göra detta, reser han sig plötsligt, kastar samtidigt sitt hufvud uppåt och kan på så sätt såra eller kanske till och med genomborra sin motståndare. Båda djuren falla alltid på knä för att, så vidt som möjligt, skydda sig mot denna manöver. Man har berättat, att en sådan antilop har med framgång användt sina horn äfven mot ett lejon; dock skulle han, såsom nödsakad att sticka sitt hufvud mellan frambenen för att kunna rigta hornspetsarne framåt, i allmänhet vara underkastad en stor olägenhet, då han anfölles af något annat djur. Det är således icke sannolikt, att hornen hafva blifvit förändrade till sin nuvarande betydliga längd och egendomliga ställning såsom ett skydd mot rofdjur. Vi

Fig. 61. Oryx leucoryx, hane (från Knowsley-menageriet).

kunna dock inse, att, så snart som någon forntida hanlig stamfar till Oryx erhöll måttligt långa horn, han skulle i sina strider med täflande hanar tvingas att böja sitt hufvud något nedåt eller bakåt, såsom vissa hjortar nu göra; det är också icke osannolikt, att han torde hafva förvärfvat den vanan att i början tillfälligtvis och sedermera regelbundet falla på knä. I denna händelse är det nästan säkert, att de hanar, hvilka egde de längsta hornen, skulle hafva haft en stor fördel öfver andra med kortare horn, och då skulle hornen i följd af könsurval småningom hafva blifvit allt längre, tills de erhöllo sin nuvarande utomordentliga längd och ställning.

Hos många hjortarter företer hornens förgrening ett egendomligt slags svårighet, ty en enda rak spets skulle helt säkert förorsaka ett mycket allvarsammare sår än åtskilliga divergerande spetsar. I Sir Philip Egerton’s museum finnes ett horn af kronhjorten (Cervus elaphus), fyratio (engelska) tum långt och försedt med “icke färre än femton spetsar eller grenar“, och på Moritzburg förvaras ännu ett par horn af en år 1699 af Fredrik I skjuten kronhjort, af hvilka hvartdera uppvisar det förvånande antalet af trettiotre grenar. Richardson afbildar ett par horn af den vilda renen, hvilka egde tjugonio spetsar.^[20] Från det sätt, hvarpå hornen äro förgrenade, och ännu mera från den omständigheten, att hjortar, såsom man vet, tillfälligtvis bekämpa hvarandra genom att utdela stötar med sina framfötter,^[21] kom hr Bailly i sjelfva verket till den slutsatsen, att deras horn äro för dem mera skadliga än nyttiga. Men denne författare förbiser de regelmessiga striderna mellan rivaliserande hanar. Som jag befann mig i stor förlägenhet angående grenarnes användande eller nytta, vände jag mig till hr M’Neill i Colinsay, hvilken länge och omsorgsfullt har gifvit akt på kronhjorten; han underrättar mig, att han aldrig har sett någon af grenarne användas, men att ögontaggarne i följd af sin rigtning nedåt utgöra ett stort skydd för pannan, och att deras spetsar likaledes begagnas vid anfall. Sir Philip Egerton meddelar mig både i afseende på kronhjorten och dofhjorten, att de plötsligt rusa mot hvarandra, då de skola kämpa, och, med hornen tryckta mot hvarandras kroppar, börja en förtviflad strid. Då den ene slutligen nödgas gifva vika och vänder sig omkring, försöker segraren att stöta sina ögontaggar i sin slagne motståndare. Det synes alltså, som de öfre grenarne hufvudsakligen eller uteslutande användas till stötars utdelande eller till försvar. Icke desto mindre begagnas af några arter de öfre grenarne såsom anfallsvapen; då en karl anfölls af en wapitihjort (Cervus canadensis) i Judge Caton’s park i Ottawa, och åtskilliga personer sökte att befria honom, höjde hjorten “aldrig sitt hufvud från marken; han höll i sjelfva verket sitt ansigte nästan platt mot marken med nosen nästan mellan sina framben, undantagandes då han vände sitt hufvud åt ena sidan för att göra en ny iakttagelse såsom förberedande till ett anfall.“ I denna ställning voro hornens yttersta spetsar rigtade mot hans motståndare. “Då han vände på hufvudet, lyfte han nödvändigt något upp det, emedan hans horn voro så långa, att han icke kunde vrida sitt hufvud, utan att höja dem något på ena sidan, under det att de på den andra vidrörde marken.“ Hjorten dref på detta sätt det till undsättning komna sällskapet 150 à 200 fot tillbaka, och den anfallna karlen blef dödad.^[22]

Fig. 62. Strepsiceros kudu (ur Andrew Smith’s Zoology of South Africa).

Ehuru hjortens horn äro verksamma vapen, kan det, som jag tror, icke betviflas, att en enda spets skulle hafva varit mycket farligare än ett grenigt horn, och Judge Caton, hvilken har samlat stor erfarenhet i afseende på hjortar, instämmer fullkomligt i denna slutsats. Ej heller synas de greniga hornen, ehuru högeligen vigtiga som försvarsmedel mot rivaliserande hjortar, fullkomligt väl anpassade till detta ändamål, emedan de äro utsatta för att fastna i hvarandra. Den förmodan har således uppstått hos mig, att de till en del kunde göra tjenst som prydnader. Att hjortarnes greniga horn, liksom vissa antilopers eleganta, lyrformiga horn med deras behagliga dubbla böjning (fig. 62), för våra ögon utgöra en prydnad, skall ingen bestrida. Om således hornen, liksom de forntida riddarnes lysande rustningar, förhöja hjortarnes och antilopernas ädla utseende, kunna de till en del hafva blifvit förändrade för detta ändamål, ehuru hufvudsakligen för verksamt användande i strid; men jag eger inga bevis för detta påstående.

Ett intressant exempel har nyligen blifvit offentliggjordt, hvaraf det synes, att hornen hos en hjort i en del af Förenta Staterna nu äro underkastade förändring genom sexuelt och naturligt urval. En författare i en utmärkt amerikansk tidskrift^[23] säger, att han under de senaste tjugoett åren har jagat i Adirondacks, hvarest Cervus virginianus förekommer i mängd. För fjorton år sedan hörde han för första gången talas om spetshornhjortar (spike-horn bucks). Dessa blefvo för hvarje år allmännare; för omkring fem år tillbaka sköt han en, sedermera en annan, och nu fällas de ofta. “Spetshornet afviker i betydande grad från de vanliga hornen hos Cervus virginianus. De utgöras af en enda spets, smalare än stammen och knappast hälften så lång, hvilken sträcker sig framåt från pannan och slutar i en ganska skarp udd. De gifva sin egare en betydande fördel öfver den vanliga hjorten. Utom att de sätta honom i stånd att hastigare springa genom täta skogar och snår (hvarje jägare vet, att hindar och enåriga hjortar springa mycket snabbare än de stora hjortarne, då de äro försedda med sina hindersamma horn), är spetshornet ett verksammare vapen än de vanliga hornen. Genom denna fördel vinna spetshornhjortarne på de vanliga hjortarne och torde i tidens längd helt och hållet uttränga dem i Adirondacks. Tvifvelsutan var den första spetshornhjorten blott en tillfällig lek af naturen. Men hans spetshorn gåfvo honom en fördel och satte honom i stånd att fortplanta sin egendomlighet. Hans afkomlingar, som egde en likadan fördel, hafva fortplantat denna egendomlighet i ett beständigt tillväxande förhållande, tills de småningom fördrifva de med hornkronor försedda hjortarne från det område, som de bebo.“

Däggdjurshanar, hvilka äro försedda med huggtänder, begagna dem på åtskilliga sätt, såsom händelsen är med hornen. Vildgalten hugger åt sidorna och uppåt, myskdjuret med allvarsam verkan nedåt.^[24] Ehuru hvalrossen har så kort hals och så otymplig kropp, “kan han dock med lika färdighet hugga antingen uppåt eller nedåt eller åt sidorna“.^[25] Den indiske elefanten kämpar, enligt hvad aflidne dr Falconer har meddelat mig, på olika sätt allt efter sina huggtänders läge och böjning. Då de äro rigtade framåt och uppåt, är han i stånd att slunga en tiger ett godt stycke bort, som det säges, ända till fyratio fot; då de äro korta och nedåt böjda, försöker han att plötsligen fastnagla tigern vid marken och är följaktligen farlig för ryttaren, hvilken utsättes för att blifva kastad ur sin hoodah^[26].

Ganska få däggdjurshanar ega två slags vapen, särskildt anpassade till kamp med rivaliserande hanar. Hanen af muntjachjorten (Cervulus) utgör dock ett undantag, emedan han är försedd med horn och utskjutande hörntänder. Men ett slags vapen har under tidernas lopp ofta blifvit ersatt genom ett annat slag, såsom vi kunna sluta af det följande. Hos idislarne står hornens utveckling ofta i ett omvändt förhållande till de endast måttligt utvecklade hörntänderna. Så sakna kameler, guanacos, dverghjortar och myskdjur horn och användbara hörntänder, hvilka “alltid äro mindre till storleken hos honorna än hanarne“. Kameldjuren hafva i öfverkäken utom sina verkliga hörntänder ett par hörntandslika framtänder.^[27] Hjortars och antilopers hanar ega deremot horn, men sällan hörntänder; då sådana finnas, äro de alltid af ringa storlek, så att det är tvifvel underkastadt, om de göra någon nytta i deras strider. Hos den unge hanen af Antilope montana förefinnas de endast som rudiment och försvinna, då han blir äldre; hos honan saknas de under alla åldrar, men vissa andra antilopers och hjortars honor hafva, som man vet, understundom visat rudiment af dessa tänder.^[28] Hingstar hafva små hörntänder, hvilka antingen fullkomligt saknas eller äro rudimentära hos stoet; men de tyckas icke användas i strid, ty hingstar bita med sina framtänder och öppna i likhet med kameler och guanacos icke mycket sina munnar. När helst som den fullvuxne hanen eger hörntänder i ett oanvändbart tillstånd, under det att honan antingen saknar sådana eller eger endast rudiment deraf, kunna vi draga den slutsatsen, att artens forntida stamform var försedd med brukbara hörntänder, hvilka delvis hafva blifvit öfverflyttade till honorna. Dessa tänders reducerande hos hanarne synes hafva följt af någon förändring i deras sätt att kämpa, hvilken ofta har förorsakats (dock icke hos hästen) genom nya vapens utvecklande.

Betar och horn äro tydligen af stor vigt för sina egare, ty deras utveckling förbrukar mycket organisk substans. En enda bete af den asiatiska elefanten — en af de utdöda, ullbeklädda arterna — och af den afrikanska elefanten har, som man varit i tillfälle att erfara, vägt respektive 150, 160 och 180 (engelska) skålpund, och äfven större vigt har blifvit antecknad af några författare.^[29] Hos hjortar, hvilkas horn nybildas på bestämda tider, måste inflytandet på konstitutionen vara större; så väga t. ex. den amerikanska elgens horn från femtio till sextio (engelska) skålpund och den utdöda irländske jättehjortens från sextio till sjuttio skålpund, under det att den senares skalle i medeltal väger endast fem och ett fjerdedels skålpund. Ehuru hornen hos får icke förnyas på bestämda tider, medför dock deras utveckling enligt många åkerbrukares mening en betydande förlust för fåraflaren. Hjortdjuren äro dessutom vid sin flykt undan rofdjur belastade med en extravigt i kapplöpningen och uppehållas ganska betydligt, då de genomlöpa en skogbevuxen landsträcka. Amerikanska elgen t. ex., hvars horn hålla fem och en half fot mellan spetsarne, kan icke, ehuru han är så öfvad i deras användande, att han icke skall vidröra eller afbryta någon död gren, då han vandrar sakta fram, sköta sig lika väl, då han flyr för en skock vargar. “Under språnget håller han nosen uppåt, så att han lägger hornen i horisontal rigtning bakåt, och i denna ställning kan han icke tydligt se marken“.^[30] Den stora irländska jättehjortens hornspetsar befunno sig i sjelfva verket på åtta fots afstånd! Så länge hornen äro betäckta med hårbevuxen hud, hvilket hos kronhjorten räcker omkring tolf veckor, äro de ytterst känsliga för ett slag, så att hjortdjuren i Tyskland under denna tid förändra sina vanor till en viss grad och undvika täta skogar samt uppsöka ungskog och låga snår.^[31] Dessa fakta erinra oss om, att fogelhanar hafva erhållit flygförmågan försämrande smyckfjädrar och andra prydnader på bekostnad af en viss förlust af kraft i striderna med täflande hanar.

Då könen hos däggdjur skilja sig till storleken, såsom ofta är händelsen, äro hanarne, såsom jag tror, alltid större och starkare. Detta gäller, enligt hvad hr Gould meddelar mig, tydligen om Australiens pungdjur, hvilkas hanar synas växa ända till en ovanligt sen ålder. Men det egendomligaste exemplet hemtas från en skäl (Callorhinus ursinus), hvars fullvuxna hona väger mindre än en sjettedel af den fullvuxne hanen.^[32] Hanens mera betydande styrka utvecklas, såsom Hunter redan för längesedan anmärkte,^[33] oföränderligen i delar af kroppen, hvilka användas i kamp med hanliga medtäflare, t. ex. i tjurens massiva nacke. Däggdjurshanar äro likaledes modigare och stridslystnare än honorna. Det kan endast vara föga tvifvel underkastadt, att dessa karakterer hafva förvärfvats dels genom könsurval i följd af en lång rad af segrar, hvilka de starkare och modigare hanarne hafva vunnit öfver de svagare, och dels genom vanans förärfda verkningar. Det är sannolikt, att de hvarandra efterträdande variationerna i styrka, storlek och mod, antingen de nu bero på den så kallade spontana föränderligheten eller på vanans verkningar, genom hvilkas hopande däggdjurshanar hafva förvärfvat dessa karakteristiska egenskaper, visade sig i en temligen sen ålder och följaktligen i betydande mån inskränktes i sitt öfverflyttande till det andra könet.

Från denna synpunkt bemödade jag mig att erhålla meddelanden med afseende på den skotska hjorthunden, hvars kön skilja sig mera till storleken (ehuru blodhundar äro betydligt olika) än någon annan race eller någon för mig bekant vild hundart. Jag vände mig alltså till hr Cupples, en välbekant uppfödare af sådana hundar, hvilken har mätt och vägt många af sina egna hundar, och som med stor beredvillighet har ur olika källor för min räkning samlat följande fakta. Utmärkta hundar äro, mätta vid bogen, från tjugoåtta, hvilket tal är lågt, till trettiotre eller till och med trettiofyra tum höga samt i vigt från åttatio, hvilket är litet, till etthundratjugo eller äfven flere skålpund. Hyndorna äro från tjugotre till tjugosju eller till och med tjugoåtta tum höga samt hålla i vigt från femtio till sjuttio eller äfven åttatio skålpund.^[34] Hr Cupples drager den slutsatsen, att nittiofem till etthundra skålpund för hunden och sjuttio för hyndan skulle vara ett säkert medeltal; men anledning finnes till den förmodan, att båda könen förr hafva hunnit en större vigt. Hr Cupples har vägt valpar, då de voro fjorton dagar gamla; i en kull öfversteg medelvigten af fyra hundar två hyndors med sex och ett hälft uns; i en annan kull var fyra hundars medelvigt mindre än ett uns högre än en hyndas; samma hundar vägde, då de voro tre veckor gamla, sju och ett halft uns och vid sex veckors ålder nära fjorton uns mer än hyndan. Hr Wrigth på Yeldersley House säger i ett bref till hr Cupples: “Jag har upptecknat storleken och vigten af valparne i många kullar, och hanvalparne skilja sig, så långt min erfarenhet räcker, enligt regeln ganska litet från hyndorna, tills de hinna omkring fem eller sex månaders ålder; då börja hundarne att växa till, i det att de både i vigt och storlek vinna på hyndorna. Vid födelsen och åtskilliga veckor derefter kan en honvalp tillfälligtvis vara större än någon bland hundarne, men de öfverträffas sedermera oföränderligen af dem.“ Hr M’Neill i Colinsay sluter till, att “hundarne icke uppnå sin fulla storlek, förrän de äro två år gamla, ehuru hyndorna hinna den tidigare“. Enligt hr Cupples’ erfarenhet växa hundar fortfarande på storleken, tills de blifva tolf à aderton månader gamla, hvaremot hyndorna upphöra att tilltaga i storlek i en ålder af nio till fjorton eller femton månader samt i vigt i en ålder af tolf till femton månader. Af dessa olika uppgifter är det tydligt, att den fullständiga olikheten i storlek mellan hanen och honan af den skotska hjorthunden icke uppnås förrän i en temligen sen lefnadsperiod. Nästan endast hundar användas till jagt, hyndorna hafva, såsom hr M’Neill meddelar mig, icke tillräcklig styrka och tyngd att slå omkull en fullvuxen hjort. Af de namn, som användas i gamla berättelser, synes det, som jag erfar af hr Cupples, att hundarne i en ganska aflägsen tid voro de berömdaste, och att hyndorna nämndes endast som mödrar till ryktbara hundar. I följd häraf är det under många generationer hanen, hvilken hufvudsakligen har blifvit pröfvad till styrka, storlek, snabbhet och mod, och af de bästa har afvel blifvit tagen. Som hundarne dock icke erhålla sina fullkomliga dimensioner förrän i en temligen sen lefnadsperiod, skola de hafva tenderat att, i öfverensstämmelse med den ofta angifna lagen, förärfva sina karakterer ensamt på sin hanliga afkomma, och så kan den betydande olikheten i storlek mellan den skotska hjorthundens kön sannolikt förklaras.

Fig. 63. Hufvud af den vanliga vildgalten i hans bästa ålder (enligt Brehm).

Några däggdjurshanar ega organer eller kroppsdelar, hvilka äro utvecklade endast som ett försvarsmedel mot andra hanars anfall. Några hjortarter använda, såsom vi hafva sett, de öfre grenarne af sina horn hufvudsakligen eller uteslutande till sjelfförsvar, och Oryx-antilopen fäktar, såsom hr Bartlett meddelar mig, synnerligen skickligt med sina långa, lindrigt böjda horn, men dessa begagnas äfven som anfallsvapen. Enligt hvad samme iakttagare anmärker, parera noshörningar, då de kämpa, hvarandras från sidan anbringade stötar med sina horn, hvilka högt dåna mot hvarandra, såsom händelsen är med galtarnes betar. Ehuru vildgaltar förtvifladt kämpa med hvarandra, erhålla de, enligt Brehm’s uppgift, sällan några dödliga hugg, emedan dessa träffa motståndarens betar eller det lager af broskartad hud, hvilket betäcker skuldran, och som af tyska jägare benämnes skölden; här hafva vi en kroppsdel särskildt modifierad till skydd. Galtar i sin bästa ålder (se fig. 63) använda betarne i underkäken till strid, men dessa blifva vid framskriden ålder, såsom Brehm uppgifver, så betydligt krökta inåt och uppåt öfver trynet, att de icke längre kunna på detta sätt begagnas. Till ersättning för förlusten af de nedre betarne såsom anfallsvapen tillväxa de i den öfre käken befintliga, hvilka alltid skjuta ut något litet åt sidan, så mycket i längd under den framskridna åldern och kröka sig så mycket uppåt, att de kunna användas som ett anfallsmedel. Icke desto mindre är en gammal galt icke så farlig för menniskan som en sådan vid sex eller sju års ålder.^[35]

Hos den fullvuxne hanen af babirussasvinet på Celebes (fig. 64) utgöra de nedre betarne fruktansvärda vapen, liknande dem hos den europeiske vildgalten i hans bästa ålder, hvaremot de öfre betarne äro så långa och hafva sina spetsar så mycket inåtböjda, stundom äfven vidrörande pannan, att de äro alldeles oanvändbara som anfallsvapen. De likna närmare horn än tänder, och det är så tydligt, att de äro oanvändbara som tänder, att djuret fordom troddes hvila sitt hufvud genom att haka dem fast vid en gren. Deras utbugtiga ytor skulle dock tjena som ett utmärkt försvarsmedel, om hufvudet hölles något åt sidan, och häraf torde det komma sig, att de hos gamla djur “allmänt äro afbrutna, som hade det skett i strid“.^[36] Här hafva vi då den egendomliga företeelsen, att de öfre betarne hos babirussasvinet i dess bästa år regelbundet antaga en form, som tydligen gör dem användbara endast till försvar, hvaremot hos den europeiske vildgalten de undre och motsatta betarne i mindre grad och endast vid framskriden ålder erhålla samma form och då på lika sätt endast tjena till försvar.

Hos vårtsvinet (Phacochoerus æthiopicus, fig. 65) kröka sig tänderna i den öfre käken uppåt hos hanen i hans bästa ålder och

Fig. 64. Skalle af babirussasvinet (ur Wallace’s The Malay Archipelago).

bilda, alldenstund de äro spetsiga, fruktansvärda vapen. Betarne i undre käken äro skarpare än de i den öfre, men i följd af deras ringa längd synes det knappast möjligt, att de kunna begagnas som anfallsvapen. De måste dock i betydande mån förstärka de i öfre käken befintliga, emedan de äro afslipade, så att de lägga sig tätt intill deras bas. Hvarken de öfre eller de nedre betarne synas hafva blifvit särskildt modifierade för att göra tjenst som försvarsmedel, ehuru de tvifvelsutan i viss mån så användas. Men vårtsvinet saknar icke andra särskilda skyddsmedel, ty på ansigtets båda sidor finnes under ögonen en temligen fast, dock böjlig, broskartad, aflång dyna (fig. 65), hvilken skjuter ut två eller tre tum, och det syntes hr Bartlett och mig sjelf, då vi sågo djuret lefvande, att dessa dynor, då de nedifrån träffades af en motståndares betar, borde vända sig uppåt och sålunda på ett beundransvärdt sätt skydda de något framstående ögonen. Dessa vildgaltar stå, hvilket jag kan tillägga på hr Bartlett’s auktoritet, med ansigtena vända mot hvarandra, då de kämpa.

Slutligen eger det afrikanska flodsvinet (Potamochoerus penicillatus) en hård, broskartad knöl på ömse sidor af ansigtet nedanför ögonen, hvilken motsvarar vårtsvinets böjliga dyna; det har

Fig. 65. Hufvud af det æthiopiska vårtsvinet efter Proceedings of the Zoological Society för 1869. (Jag finner nu, att denna teckning föreställer hufvudet af en sugga, men den tjenar till att i förminskad skala visa galtens karakterer.)

äfvenledes två benartade utskott på öfverkäken ofvanom näsborrarne. En galt af denna art bröt sig nyligen i Zoological Gardens in i ett vårtsvins bur. De kämpade hela natten igenom och befunnos på morgonen vara mycket utmattade, men icke allvarsamt sårade. Det är en betecknande omständighet, alldenstund den visar afsigten med de ofvanför beskrifna upphöjningarna och utväxterna, att dessa voro betäckta med blod samt i utomordentlig grad sönderskrapade och rifna.

Lejonets man utgör ett godt försvar mot den enda fara, hvarför det är utsatt, nämligen anfall af rivaliserande lejon, ty hanarne inlåta sig, såsom Sir A. Smith meddelar mig, i förskräckliga strider, och ett ungt lejon vågar icke nalkas ett gammalt. År 1857 bröt sig i Bromwich en tiger in i ett lejons bur, och en förskräcklig scen följde nu: “Lejonets man skyddade dess hals och hufvud från att blifva mycket skadade, men det lyckades slutligen för tigern att slita upp dess buk, och inom få minuter var det dödt“.^[37] Den breda kragen omkring det canadensiska lodjurets (Felis canadensis) hals och haka är mycket längre hos hanen än hos honan; men jag vet ej, om den tjenar till försvar eller icke. Det är väl bekant, att skälarnes hanar förtvifladt kämpa med hvarandra, och hanarne af vissa arter (Otaria jubata)^[38] hafva stora manar, under det att dessa hos honorna äro små eller alldeles saknas. Hanen af Goda Hoppsuddens babian (Cynocephalus porcarius) har en mycket längre man och större hörntänder än honan, och manen gör troligen tjenst som ett skydd, ty på min fråga till uppsyningsmännen i Zoological Gardens, hvarvid jag icke gaf dem någon antydan om min afsigt, om någon apa särskildt angrepe den andra i nacken, erhöll jag det svaret, att detta icke var händelsen, undantagandes med den ofvannämnda babianen. Hos Hamadryas-babianen jemför Ehrenberg den fullvuxne hanens man med ett ungt lejons, hvaremot manen nästan saknas hos ungarne af båda könen och hos honan.

Det syntes mig sannolikt, att den amerikanska bisonoxens ofantliga ulliga man, hvilken räcker nästan till marken och är mycket mera utvecklad hos hanarne än hos honorna, tjenade dem till ett skydd i deras förskräckliga strider; men en erfaren jägare uppgaf för Judge Caton, att han aldrig hade gjort någon iakttagelse, som bestyrkte denna åsigt. Hingsten eger en tjockare och rikare man än stoet, och jag har särskildt förfrågat mig hos två stora trainerare och hästaflare, hvilka hafva haft vård om många äkta hästar, och erhöll af dem den uppgiften, att dessa “utan undantag söka fatta hvarandra i halsen“. Dock följer icke af föregående uppgifter, att, då håret på halsen gör tjenst som ett försvarsmedel, det ursprungligen utvecklades för detta ändamål, ehuru detta i några fall, t. ex. hos lejonet, är sannolikt. Af hr M’Neill har jag erhållit den uppgiften, att de långa håren på strupen hos hjorten (Cervus elaphus) göra tjenst som ett vigtigt skyddsmedel för honom, då han jagas, ty hundarne försöka vanligen att fatta honom i strupen; men det är icke sannolikt, att dessa hår särskildt utvecklades för detta ändamål; i annat fall skulle ungarne och honorna — derom kunna vi känna oss förvissade — hafva blifvit på lika sätt skyddade.

Om företräde eller val vid parning, sådant det visar sig hos däggdjurens båda kön. — Innan jag i nästa kapitel beskrifver olikheterna mellan könen i stämma, afsöndrad lukt och prydnader, skall det vara på sin plats att här undersöka, om könen vid sina föreningar utöfva något val. Föredrager honan någon särskild hane, antingen förrän eller sedan hanarne kunna hafva kämpat med hvarandra om öfverväldet, eller utväljer hanen, då han icke lefver i polygami, någon särskild hona? Det allmänna intrycket bland djuruppfödare synes vara, att hanen mottager hvilken hona som helst, och detta är i anseende till hans begär sannolikt verkliga förhållandet i de flesta fall. Om honan enligt den allmänna regeln utan urskilning antager hvilken hane som helst, är mycket tvifvelaktigare. I fjortonde kapitlet, om foglarne, framstäldes en betydande mängd direkta och indirekta bevis för, att honan väljer sin make, och det skulle vara en egendomlig afvikelse, om däggdjurshonor, hvilka stå högre i de organiska varelsernas ordningsföljd och ega högre själsförmögenheter, icke i allmänhet eller åtminstone ofta utöfvade något slags val. Honan kunde i de flesta fall komma undan, om en hane, hvilken icke behagade eller uppeggade henne, sökte vinna henne, och då hon, såsom det oupphörligt inträffar, förföljdes af flere hanar, skulle hon, medan de kämpa, ofta vara i tillfälle att undkomma tillsammans med eller åtminstone för en tid para sig med någon viss hane. Denna senare omständighet har ofta iakttagits i Skotland i afseende på hinden, enligt hvad Sir Philip Egerton meddelar mig.^[39]

Det är knappast möjligt att hafva mycket reda på, om däggdjurshonor i naturtillståndet utöfva något val vid sina parningsförbindelser. Följande ganska egendomliga detaljer, om en af öronskälarnes (Callorhinus ursinus) frieri meddelas^[40] på kapten Bryant’s auktoritet, hvilken har haft tillfälle att anställa iakttagelser. Han säger: “Många honor synas vid återkomsten till den ö, hvarest de yngla, ifriga att återvända till någon särskild hane och krypa ofta upp på de ytterst liggande klipporna för att öfverblicka fortplantningsplatserna, vråla högt och lyssna liksom efter någon bekant stämma. Derpå förflytta de sig till en annan plats och göra ånyo på samma sätt. Så snart som en hona kommer till stranden, går den närmaste hanen ned för att möta henne och frambringar under tiden ett buller, likt en hönas kacklande till sina ungar. Han är uppmärksam mot henne och smeker henne, tills han kommer mellan henne och vattnet, så att hon icke kan undslippa honom. Då förändras hans uppförande, och med hårdt brummande drifver han henne till en plats i sitt harem. Detta upprepas, tills den nedre raden i harems är fyld. Då passa de högre upp varande hanarne på att stjäla honorna från sina lyckligare grannar, när dessa icke äro på sin vakt. Detta utföra de genom att taga dem i sina munnar, lyfta dem öfver de andra honornas hufvuden och varsamt lägga dem i sitt eget harem, hvarvid de bära dem, som kattor göra med sina ungar. De ännu högre upp göra på samma sätt, tills hela platsen är fyld. Ofta uppstår en strid mellan två hanar om samma honas egande; båda fatta samtidigt tag i henne och slita henne itu eller sarga henne förskräckligt med sina tänder. Då platsen är fullkomligt fyld, vandrar den gamla hanen omkring och öfverser belåtet sin familj, straffande dem, som tränga eller oroa de öfriga, och modigt drifvande bort alla inkräktare. Detta öfvervakande håller honom alltid i full sysselsättning.“

Alldenstund så litet är kändt om djurens frieri i naturtillståndet, har jag försökt att uppdaga, till hvilket omfång våra tama däggdjur utöfva något val i sina förbindelser. Hundar erbjuda bästa tillfället till iakttagelse, emedan de noga uppmärksammas och väl förstås. Många hundaflare hafva uttalat en bestämd mening angående denna sak. Så anmärker hr Mayhew: “Hyndorna kunna gifva sina böjelser tillkänna, och ömma hågkomster ega lika mycket inflytande på dem, som man vet dem hafva i andra fall, då högre djur afses. Hyndor äro icke alltid förståndiga i sin kärlek, utan äro benägna för att uppoffra sig för simpla hundar. Om de uppfostras med en kamrat af vanligt utseende, så uppstår ofta mellan de två en tillgifvenhet, som ingen tid sedermera kan undertrycka. Passionen — ty en sådan är det i sjelfva verket — blir till sin varaktighet mer än romantisk“. Hr Mayhew, hvilken hufvudsakligen gaf akt på de smärre racerna, är öfvertygad, att hyndorna känna en stark dragningskraft till stora hanar.^[41] Den välbekante veterinärläkaren Blaine uppgifver^[42], att hans mopshynda så fäste sig vid en spaniel och en fogelhynda vid en simpel hund, att ingendera ville para sig med en hund af deras egen race, förrän flere veckor hade gått förbi. Två liknande och trovärdiga uppgifter hafva blifvit mig lemnade om en apportörhynda och en spaniel, hvilka båda förälskade sig i gräfsvinshundar.

Hr Cupples meddelade mig, att han personligen kan intyga noggrannheten af följande anmärkningsvärdare fall, då en värderik och underbart förståndig gräfsvinshynda i så hög grad älskade en apportör, hvilken tillhörde en granne, att hon ofta måste bortföras från honom. Sedan de för beständigt hade blifvit skilda, ville hon, ehuru mjölk upprepade gånger visade sig i hennes spenar, aldrig gifva efter för någon annan hunds frieri och födde till sin egares ledsnad aldrig några valpar. Hr Cupples uppgifver likaledes, att en hynda af hjorthundsrace i hans hundgård nu (1868) tre gånger har födt valpar och för hvarje gång visat en märkbar förkärlek för en af de största och vackraste, men icke den ifrigaste, af fyra hjorthundar, alla i sin kraftfullaste ålder, som lefva tillsammans med henne. Hr Cupples har iakttagit, att hyndan vanligen gynnar en hund, med hvilken hon håller sig tillsammans, och hvilken hon känner; hennes skygghet och räddsla ingifva henne till en början motvilja mot en främmande hund. Deremot synes hunden snarare hysa benägenhet för främmande hyndor. Det tyckes sällan inträffa, att hunden försmår någon särskild hynda; men hr Wright på Yeldersley House, hvilken uppföder en mängd hundar, meddelar mig, att han känner till några exempel härpå; han nämner ett exempel från en af sina egna hjorthundar, hvilken icke ville befatta sig med en viss dogghynda, så att en annan hjorthund måste användas. Det skulle vara öfverflödigt att anföra andra exempel, och jag vill endast tillägga, att hr Barr, hvilken omsorgsfullt har uppfödt många blodhundar, uppgifver, att i nästan hvarje fall vissa individer af motsatt kön visa en afgjord benägenhet för hvarandra. Slutligen har hr Cupples, efter att ännu ett år bortåt hafva gifvit akt på denna sak, nyligen skrifvit till mig: “Jag har funnit min förra uppgift fullkomligt bekräftad, att hundar vid parning visa afgjordt företräde för hvarandra, hvarvid de ofta påverkas af storlek, vackra färger och individuela egenskaper såväl som genom vidden af sin föregående förtrolighet.“

Med afseende på hästar meddelar hr Blenkiron, den störste uppfödare i verlden af kapplöpningshästar, att hingstar ofta äro så nyckfulla i sitt val, i det de försmå ett sto och utan någon synbar anledning mottaga ett annat, att åtskilliga konstgrepp vanligen behöfva användas. Så ville den beryktade Monarque aldrig med vetskap se åt stoet Gladiateur, och en list måste användas. Vi kunna till en del inse skälet, hvarför värdefulla kapplöpningshingstar, hvilka äro så efterfrågade, äro så egna i sitt val. Hr Blenkiron vet icke exempel på, att något sto har förskjutit en hingst; men detta inträffade i hr Wrigth’s stall, så att stoet måste bedragas. Prosper Lucas^[43] anför åtskilliga uppgifter af franska auktoriteter och bifogar följande anmärkning: “On voit des étalons qui s’éprennent d’une jument et négligent toutes les autres.“ Han nämner på Baëlen’s auktoritet liknande fakta i afseende på tjurar. Hoffberg yttrar i beskrifningen öfver tama renen i Lappland: “Feminæ majores et fortiores mares præ ceteris admittunt, ad eos confugiunt, a junioribus agitatæ, qui hos in fugam eonjiciunt.“^[44] En prest, som har uppfödt en mängd svin, försäkrar mig, att suggor ofta försmå en galt och omedelbart derefter mottaga en annan.

På grund af dessa fakta kan det icke råda något tvifvel om, att stark individuel motvilja och förkärlek ofta läggas i dagen af våra tama däggdjur och mycket allmännare af honan än af hanen. Alldenstund detta är förhållandet, är det osannolikt, att däggdjurens parning i naturtillståndet skulle vara öfverlemnad åt blotta slumpen. Det är mycket sannolikare, att honorna lockas eller uppeggas af särskilda hanar, hvilka ega vissa karakterer i högre grad än andra hanar; men huru dessa karakterer äro beskaffade, kunna vi sällan med säkerhet upptäcka.

1. Se Waterton’s berättelse om två harars strid, Zoologist, vol. I, 1843, sid. 211. Om mullvadar, Bell, Hist. of British Quadrupeds, första upplagan, sid. 100. Angående ekorrar Audubon och Bachman, Viviparous Quadrupeds of North America, 1846, sid. 269. Om bäfrar hr A. H. Green i Journal of Lin. Soc. Zoolog., vol. X, 1869, sid. 362.
2. Se angående skälarnes strider kapten C. Abbott i Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 191, äfvensom hr R. Brown, ibidem, 1869, sid. 436; likaledes L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 412, och Pennant. Se om spermacetihvalen hr J. H. Thompson i Proc. Zool. Soc., 1867, sid. 246.
3. Se Scrope (Art of Deer-stalking, sid. 17) angående hornens sammanflätande hos Cervus elaphus. Richardson säger i Fauna Borealis Americana, 1829. sid. 252, att vapiti’n, orignal’n och renen hafva anträffats på så sätt hopfästade. Sir A. Smith fann vid Goda Hoppsudden skeletten af två genus i samma ställning.
4. Hr Lamont i Seasons with the Sea-Horses, 1861, sid. 143, säger, att en dugtig tand af hvalrosshanen väger fyra skålpund och är längre än honans tand, hvilken väger tre skålpund. Hanarne kämpa enligt uppgift vildt med hvarandra. Se angående tändernas tillfälliga frånvaro hos honan hr R. Brown, Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 429.
5. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 283.
6. Hr R. Brown i Proc. Zool. Soc., 1869, sid. 553.
7. Owen angående kaskeloten och näbbdjuret, ibidem, vol. III, sid. 638, 641.
8. Se angående hornens struktur och fällning hos renen Hoffberg, Amoenitates Academicæ, vol. IV, 1788, sid. 149. Se Richardson, Fauna Borealis Americana sid. 241, angående den amerikanska varieteten eller arten; äfvenledes major W. Ross King, The Sportsman of Canada, 1866, sid. 80.
9. Isidore Geoffroy Saint-Hilaire, Essais de Zoologie Générale, 1841, sid. 513. Andra hanliga karakterer utom horn öfverflyttas likaledes någon gång till honan; så säger hr Boner vid tal om en gammal stengetshona (Chamois Hunting in the Mountains of Bavaria, 1860, andra upplagan, sid. 363), att »hufvudet icke endast var ganska likt en hanes, utan det fanns äfven längs ryggen en kam af långa hår, som vanligen träffas endast hos hanen».
10. Angående Cervulus dr Gray, Catalogue of the Mammalia in British Museum, tredje delen, sid. 220. Se om Cervus canadensis eller wapiti’n hr J. D. Caton, Ottawa Acad. of Nat. Sciences, Maj 1868, sid. 9.
11. Hornen t. ex. hos honan af Antilope euchore likna dem hos en skild art, nämligen Antilope dorcas, var. Corine; se Desmarest, Mammalogie, sid. 455.
12. Gray, Catalogue Mamm. Brit. Mus., tredje delen, 1852, sid. 160.
13. Richardson, Fauna Bor. Americana, sid. 278.
14. Land and Water, 1867, sid. 346.
15. Sir Andrew Smith, Zoology of South Africa, pl. XIX. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 624.
16. Sir J. Emerson Tennant, Ceylon, 1859, vol. II, sid. 274. Angående Malacca Journal of Indian Archipelago, vol. IV, sid. 357.
17. Calcutta Journal of Natural History, vol. II, 1842, sid. 526.
18. Hr Blyth i Land and Water, Mars 1867, sid. 134, enligt kapten Hutton’s och andras uppgift. Se angående de vilda Pembrokeshire-getterna Field, 1869, sid. 150.
19. Hr E. M. Bailly, Sur l’usage des Cornes o. s. v. i Annales des Sciences Naturelles, tomen II, 1824, sid. 369.
20. Owen angående kronhjortens horn, British Fossil Mammals, 1846, sid. 478; Forest Creatures af Charles Boner, 1861, sid. 76, 62. Richardson om renens horn, Fauna Borealis Americana, 1829, sid. 240.
21. Hr J. D. Caton (Ottawa Acad. of Nat. Science, Maj 1868, sid. 9) säger, att den amerikanska hjorten kämpar med framfötterna, sedan »frågan om öfverlägsenheten en gång har blifvit afgjord och erkänd inom hjorden». Bailly, Sur l’usage des Cornes i Annales des Sciences Naturelles, tomen II, 1824, sid. 371.
22. Se en mycket intressant uppgift i bihanget till J. D. Caton’s uppsats, hvilken förut har blifvit citerad.
23. The American Naturalist, December 1869, sid. 552.
24. Pallas, Spicilegia Zoologica, trettonde fascikeln, 1779, sid. 18.
25. Lamont, Seasons with the Sea-Horses, 1861, sid. 141.
26. Se äfven Corse (Philosophical Transactions, 1799, sid. 212) angående det sätt, hvarpå den med korta betar försedda Mookna-varieteten af elefanten angriper andra elefanter.
27. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 349.
28. Se Rüppell i Proceedings of the Zoological Society, den 12 Januari 1836, sid. 3, angående hörntänderna hos hjortar och antiloper, jemte en not af hr Martin om en amerikansk hind. Se äfvenledes Falconer, Palæont Memoirs and Notes, vol. I, 1868, sid. 576, angående hörntänder hos en fullvuxen hind. Hos gamla hanar af myskdjuret växa hörntänderna (Pallas, Spicil. Zoolog., trettonde fascikeln, 1779, sid. 18) stundom ut till tre tums längd, hvaremot hos gamla honor ett rudiment framsticker knappast en half tum utom tandköttet.
29. Emerson Tennent, Ceylon, 1859, vol. II, sid. 275; Owen, British Fossil Mammals, 1846, sid. 245.
30. Richardson, Fauna Borealis Americana, om amerikanska elgen, Alces palmata, sid. 236, 237, äfvensom angående hornens utbredning Land and Water, 1869, sid. 143. Se också Owen, British Fossil Mammals, om den irländska jättehjorten, sid. 447, 455.
31. Forest Creatures af C. Boner, 1861, sid. 60.
32. Se den ganska intressanta uppsatsen af J. A. Allen i Bullet. Mus. Comp. Zoolog. of Cambridge, United States, vol. II, n:o 1, sid. 82. Vigterna pröfvades af en noggrann observatör, kapten Bryant.
33. Animal Economy, sid. 45.
34. Se äfvenledes Richardson’s Manual on the Dog, sid. 59. Många värdefulla underrättelser hafva blifvit lemnade om den skotska hjorthunden af hr M’Neill, hvilken först rigtade uppmärksamheten på könens olika storlek i Scrope’s Art of deer Stalking. Jag hoppas, att hr Cupples skall fullfölja sin afsigt att offentliggöra en fullständig redogörelse och historik öfver denna ryktbara race.
35. Brehm, Thierleben, andra bandet, sid. 729, 732.
36. Se hr Wallace’s intressanta beskrifning på detta djur i The Malay Archipelago, 1869, vol. I, sid. 435.
37. The Times för den 10 November 1857. Se angående Canadas lodjur Audubon och Bachman, Quadrupeds of North America, 1846, sid. 139.
38. Dr Murie om Otaria i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 109. Hr J. A. Allen drager i den ofvannämnda uppsatsen (sid. 75) i tvifvelsmål, om håret, hvilket är längre på hanens än på honans hals, förtjenar benämningen af man.
39. Hr Boner säger i sin utmärkta beskrifning om kronhjortens lefnadsvanor i Tyskland (Forest Creatures, 1861, sid. 81): »Under det att hjorten försvarar sina rättigheter mot en inkräktare, intränger en annan i hans harems helgedom och bortför den ena troféen efter den andra». Fullkomligt samma sak eger rum i afseende på skälar; se hr J. A. Allen, ibidem, sid. 100.
40. ​ Hr J. A. Allen i Bull. Mus. Comp. Zoolog. of Cambridge, United States, vol. II, n:o 1, sid. 99.
41. Dogs: their Management, af E. Mayhew, M. R. C. V. S., andra upplagan, 1864, sid. 187—192.
42. Citerad af Alex. Walker, On Intermarriage, 1838, sid. 276; se äfvenledes sid. 244.
43. Traité de l’Héréd. Nat., tomen II, 1850, sid. 296.
44. Amoenitates Academicæ, vol. IV, 1788, sid. 160.