←  Sekundära könskarakterer hos menniskan
Menniskans härledning och könsurvalet
av Charles Darwin
Översättare: Rudolf Sundström
Allmän sammanfattning och slutanmärkningar  →


[ 258 ]

Tjugonde kapitlet.


Sekundära könskarakterer hos menniskan (fortsättning).


Om verkningarna af qvinnornas fortsatta utväljande enligt en olika måttstock för skönheten inom hvarje race. — Om de orsaker, hvilka lägga hinder i vägen för könsurvalet hos civiliserade och vilda nationer. — Gynsamma vilkor för könsurvalet under uråldriga tider. — Om könsurvalets verkningssätt hos menniskoslägtet. — Qvinnorna inom vilda stammar hafva någon makt att välja sig män. — Frånvaron af hår på kroppen och skäggets utveckling. — Hudens färg. — Sammanfattning.


Vi hafva i det föregående kapitlet sett, att prydnader, kläder och yttre utseende högeligen värderas bland alla vilda racer, och att karlarne bedöma sina qvinnors skönhet efter mycket olika måttstock. Vi böra närmast undersöka, om föredragandet och det derpå följande utväljandet många generationer bortåt af de qvinnor, hvilka för männen af hvarje race synas mest tilldragande, hafva förändrat antingen qvinnornas eller båda könens karakter. Hos däggdjuren synes det vara en allmän regel, att alla slags karakterer lika förärfvas till hanarne och honorna; vi kunde alltså vänta, att alla karakterer hos menniskoslägtet, hvilka genom naturligt urval erhöllos af qvinnorna, i allmänhet skulle öfverflyttas till afkomlingarne af båda könen. Om någon förändring har åstadkommits härigenom, är det nästan säkert, att de olika racerna hafva blifvit på olika sätt modifierade, alldenstund hvar och en har sin egen måttstock för skönhet.

Hos menniskoslägtet, särskildt hos vildar, stå många orsaker i vägen för könsurvalets verkan, så vidt som kroppsbyggnaden afses. Civiliserade menniskor lockas i hög grad af qvinnornas andliga behag, af deras förmögenhet öch i synnerhet af deras ställning i samhället, ty karlarne gifta sig sällan inom ett mycket lägre stånd. De män, för hvilka det lyckas att erhålla de skönare qvinnorna, skola icke hafva någon bättre utsigt att lemna efter [ 259 ]sig en lång följd af afkomlingar än andra män med simplare hustrur, undantagandes de få, som lemna sin förmögenhet i arf enligt förstfödslorätt. Med afseende på den motsatta formen för urvalet, nämligen de mera tilldragande männens utväljande af qvinnorna, så påverkas, ehuru qvinnorna bland civiliserade nationer hafva fritt eller nästan fritt val, hvilket icke är händelsen hos ociviliserade racer, deras val dock i betydande mån af männens samhällsställning och förmögenhet, och de senares framgång i lifvet beror synnerligen af deras intellektuela förmögenheter och ihärdighet eller på resultaten af samma förmögenheter hos deras förfäder.

Det gifves dock skäl för den tron, att könsurvalet har haft någon inverkan på vissa civiliserade och halfciviliserade racer. Många personer äro, såsom det synes mig, med rätta öfvertygade, att medlemmarne af vår aristokrati, hvarvid under denna benämning innefattas alla välmående familjer, inom hvilka förstfödslorätten länge har varit förherskande, alldenstund de under många generationer hafva från alla klasser valt de vackrare qvinnorna till hustrur, hafva i förhållande till den europeiska måttstocken för skönhet blifvit vackrare än medelklasserna; likväl befinna sig medelklasserna under lika gynsamma lefnadsförhållanden, hvad kroppens fulkomliga utveckling beträffar. Cook anmärker, att den öfverlägsenhet i personligt utseende, “hvilken kan iakttagas hos erees eller ädlingarne på alla de öfriga öarne (i Stilla hafvet), finnes på Sandwichsöarne“; detta må dock hufvudsakligen tillskrifvas deras bättre föda och lefnadssätt.

Den gamle resanden Chardin yttrar vid persernas beskrifvande, att “deras blod nu är högeligen förädladt genom täta beblandningar med georgier och cirkasser, hvilka båda nationer öfvergå alla andra i verlden i personlig skönhet. Det finnes knappast en man af rang i Persien, hvilken icke är född af en georgisk eller cirkassisk moder“. Han tillägger, att de ärfva sin skönhet “icke från sina förfäder, ty utan ofvannämnda blandning skulle männen af rang i Persien, hvilka äro tatarernas afkomlingar, vara ytterligt fula“.[1] Här följer ett egendomligare fall: de prestinnor, hvilka tjenade i Venus Erycinas tempel i San-Giuliano på Sicilien, utvaldes i hela Grekland för sin skönhet; de voro icke några vestaliska jungfrur, och Quatrefages,[2] hvilken meddelar denna uppgift, säger, att San-Giulianos qvinnor i denna stund äro [ 260 ]beryktade som de skönaste på ön och af konstnärer eftersökta till modeller. Det är dock tydligt, att beviset i de ofvannämnda fallen är tvifvelaktigt.

Ehuru följande fall hänför sig till vildar, är det väl värdt att omnämnas i följd af sin egendomlighet. Hr Winwood Reade underrättar mig, att jollofs, en negerstam på Afrikas vestkust, “äro märkvärdiga för sitt likformigt vackra utseende“. En af hans vänner frågade en af dessa män: “Hvaraf kommer det sig, att hvar och en, som jag möter, icke endast edra män, utan äfven edra qvinnor, ser så bra ut?“ Jollof-negern svarade: “Det kan mycket lätt förklaras; det har alltid varit vår sed att söka ut våra fulaste slafvar och sälja dem“. Man behöfver knappast tillägga, att slafvinnorna hos nästan alla vildar göra tjenst som konkubiner. Att denne neger, antingen med rätta eller origtigt, tillskref sin stams vackra utseende det länge fortsatta aflägsnandet af de fula qvinnorna, är icke så förvånande, som det till en början kan synas, ty jag har på annat ställe[3] visat, att negrer till fullo uppskatta urvalets vigt vid sina husdjurs uppfödande, och jag kunde från hr Reade hemta vidare bevis för denna sak.


Om de orsaker, hvilka hindra eller hämma könsurvalets verkan hos vildar. — De förnämsta orsakerna äro till en början så kallade kommunala giftermål eller blandadt umgänge, för det andra barnamord, särskildt på flickebarn, för det tredje tidiga förlofningar och slutligen det ringa värde, hvari qvinnor hållas såsom blotta slafvinnor. Dessa fyra punkter måste något utförligare afhandlas.

Det är tydligt, att, sa länge som menniskans eller något annat djurs parning är öfverlemnad åt slumpen, utan att något val utöfvas af någotdera könet, intet könsurval kan finnas, och att ingen verkan skall frambringas på afkomman derigenom, att vissa individer hafva haft någon fördel framför andra i sitt frieri. Nu påstår man, att det i närvarande stund finnes stammar, hvilka utöfva, hvad Sir J. Lubbock af höflighet kallar kommunala giftermål, det vill säga, att alla karlar och qvinnor i stammen äro män och hustrur åt hvarandra. Många vildars lättsinne är tvifvelsutan förvånande stort, men det synes mig, att mera bevis erfordras, innan vi alldeles kunna medgifva, att deras könsumgänge är fullkomligt blandadt. Icke desto mindre tro alla,[4] hvilka [ 261 ]närmare hafva studerat detta ämne, och hvilkas omdöme är af mycket mera värde än mitt, att det kommunala giftermålet, med inbegrepp af giftermål mellan bröder och systrar, var den ursprungliga och allmänna formen på hela jorden. Det indirekta beviset för denna åsigt är synnerligen kraftigt och hvilar hufvudsakligen på de slägtskapsbeteckningar, hvilka användas mellan medlemmarne af samma stam, och som innebära ett sammanhang med stammen allena och icke med en af de båda föräldrarne. Men ämnet är för vidsträckt och inveckladt för att ens ett utdrag skulle kunna här meddelas; jag skall också inskränka mig till några få anmärkningar. Vid kommunala giftermål eller hvarest giftermålsbandet är ganska löst är det tydligt, att barnets slägtskap till sin fader icke kan vara kändt. Men det synes nästan otroligt, att barnets slägtskap till sin moder någonsin skulle hafva blifvit alldeles öfversedd, i synnerhet som qvinnorna i de flesta vilda stammar under en lång tid amma sina barn. Följaktligen spåras i många fall härstamningslinierna endast genom modern med utelemnande af fadern. I många andra fall uttrycka de använda termerna ett sammanhang med stammen allena med uteslutande äfven af modern. Det tyckes vara möjligt, att förbindelsen mellan de beslägtade medlemmarne af samma barbariska stam, hvilka äro utsatta för alla slags faror, måste genom behofvet af ömsesidigt skydd och hjelp vara af så mycket större betydelse än den mellan modern och hennes barn, att den leder till bruket af endast sådana termer, som uttrycka de förstnämnda slägtskapsförhållandena; men hr Morgan är öfvertygad, att denna åsigt om saken ingalunda är tillfredsställande.

De slägtskapsbeteckningar, som användas på olika ställen af jorden, kunna enligt den nyss citerade författaren delas i två stora klasser, den klassifikatoriska och den beskrifvande, hvilken senare användes af oss. Det är det klassifikatoriska systemet, hvilket så eftertryckligt bestyrker den åsigten, att kommunala och andra ytterst lösa former för giftermål ursprungligen voro allmänna. Men så vidt jag kan inse, är det i följd häraf icke nödvändigt att antaga ett [ 262 ]fullkomligt blandadt umgänge. Män och qvinnor kunna i likhet med många af de lägre djuren fordom hafva ingått fasta, ehuru endast för en tid gällande föreningar för hvarje födelse, och i detta fall skulle nästan lika mycken förvirring hafva uppkommit i slägtskapsbeteckningar, som i händelse blandadt umgänge hade egt rum. Så vidt som könsurval afses, erfordras endast, att val skall hafva utöfvats, innan föräldrarne ingå förening, och det gör föga till saken, om föreningarna räcka hela lifvet igenom eller endast för ett år.

Utom de bevis, som hemtas från slägtskapsbeteckningarna, angifva andra omständigheter det kommunala giftermålets fordom vidsträckta utbredning. Sir J. Lubbock förklarar[5] på ett snillrikt sätt den egendomliga och vidt utbredda plägseden af exogami, — d. v. s., att män, tillhörande en stam, alltid taga sig hustrur ur en skild stam — på så sätt, att kommunismen har varit den ursprungliga giftermålsformen, så att en man aldrig fick hafva en qvinna för sig sjelf, så framt han icke tillfångatog henne från en angränsande, fiendtlig stam, då hon naturligtvis borde hafva blifvit hans ensamma och värdefulla tillhörighet. Så torde plägseden att taga qvinnor till fånga hafva uppstått och i följd af den på så sätt vunna äran slutligen hafva blifvit den allmänna vanan. Vi kunna äfvenledes enligt Sir J. Lubbock[5] på så sätt inse “nödvändigheten af en försoning för giftermålet såsom en öfverträdelse af stammens lagar, alldenstund en man enligt de gamla åsigterna icke hade någon rättighet att tillegna sig det, som tillhörde hela stammen“. Sir J. Lubbock meddelar vidare en synnerligen märkvärdig samling af fakta, hvilka visa, att i forna, tider stor heder bevisades qvinnor, som voro ytterligt lättsinniga, och detta kan, som han påstår, förklaras, om vi antaga, att blandadt umgänge var stammens ursprungliga och derför länge hedrade bruk.[6]

Ehuru sättet för äktenskapsbandets utveckling är ett dunkelt ämne, såsom vi kunna sluta af de skiljaktiga meningarna om åtskilliga punkter hos de tre författare, hvilka noggrannast hafva studerat detsamma, nämligen hr Morgan, hr M’Lennan och Sir J. Lubbock, synes det dock af föregående och åtskilliga andra bevis vara säkert, att bruket af giftermål småningom har [ 263 ]utvecklats, och att nästan blandadt umgänge en gång var ytterst allmänt på hela jorden. Icke desto mindre kan jag icke, på grund af analogien med de lägre djuren, mera särskildt med dem, som i ordningsföljden komma närmast intill menniskan, tro, att denna vana herskade under en ytterst aflägsen tid, då menniskan näppeligen hade uppnått sin nuvarande plats i den zoologiska serien. Menniskan härleder sig, såsom jag har försökt visa, helt visst från någon ap-lik varelse. Bland de nu existerande Quadrumana lefva, så vidt som deras vanor äro kända, några arters hanar i engifte, men endast under en tid af året tillsammans med honorna, såsom händelsen synes vara med orangen. Åtskilliga arter, t. ex. några indiska och amerikanska arter, äro strängt monogama och lefva hela året igenom i sällskap med sina honor. Andra äro polygama, t. ex. gorillan och åtskilliga amerikanska arter, och hvar och en lefver skild från de öfriga. Äfven då detta inträffar, äro de familjer, hvilka bebo samma område, sannolikt till en viss grad sociala; så träffar man t. ex. chimpansen tillfälligtvis i stora skaror. Vidare äro andra arter polygama, men några hanar lefva, hvar och en med sina honor, förenade till en skara, såsom händelsen är med åtskilliga arter af babianerna.[7] Af hvad vi känna om alla däggdjurshanars svartsjuka, af hvilka många äro försedda med särskilda vapen för att bekämpa sina rivaler, kunna vi draga den slutsatsen, att blandadt umgänge är ytterst osannolikt i naturtillståndet. Förbindelsen torde icke vara för hela lifvet, utan endast för hvarje afvel; om dock de hanar, hvilka äro de starkaste och bäst i stånd att försvara eller på annat sätt bispringa sina honor och unga afkomlingar, kunde utvälja de mera tilldragande honorna, skulle detta vara tillräckligt för könsurvalets verksamhet.

Om vi alltså blicka tillräckligt lång tillbaka i tidens lopp, är det ytterst osannolikt, att de uräldsta männen och qvinnorna lefde i blandadt umgänge med hvarandra. Att döma af menniskans sociala varior, sådan hon nu existerar, och af den omständigheten, att de flesta vidar lefva i polygami, är den åsigten sannolikast, att den uräldsta menniskan ursprungligen lefde i små samhällen, hvarje man med så många qvinnor, som han kunde föda eller erhålla, och hvilka han svartsjukt försvarade mot alla andra män. Eller också kan han hafva lefvat för sig sjelf med några qvinnor i [ 264 ]likhet med gorillan; ty alla infödingar “förklara enhälligt, att endast en fullvuxen hane ses i en flock; då den unga hanen växer upp, inträffar en strid om herraväldet, och den starkaste sätter sig genom de öfrigas dödande och bortdrifvande i spetsen för sällskapet“.[8] De yngre hanar, som på så sätt förjagas och ströfva omkring, skola, då det slutligen lyckas dem att finna en maka, förhindra alltför nära inafvel inom samma familjs gränser.

Ehuru vildar nu äro ytterst lättsinniga, och ehuru kommunala förbindelser fordom kunna hafva varit i hög grad rådande, så finnes dock hos många stammar något slags form för äktenskapet, men af en långt mera lös beskaffenhet än hos civiliserade nationer. Såsom nyss anfördes, hyllas månggifte nästan allmänt af de ledande personerna i hvarje stam. Likväl finnes det stammar, hvilka stå nästan nederst på skalan och äro strängt monogama. Detta är händelsen med veddahs på Ceylon, hvilka enligt Sir J. Lubbock[9] hafva ett ordspråk, “att döden allena kan skilja man och hustru“. En förståndig kandyanchef, följaktligen äfven en polygamist, “kände sig fullkomligt uppretad öfver den ytterliga barbarismen att lefva med blott en hustru och att aldrig skiljas från henne annat än genom döden“. Det var, sade han, “alldeles likt wandero-aporna“. Om vildar, som nu ingå något slags äktenskap, antingen poly- eller monogamt, hafva bibehållit denna vana från uråldriga tider, eller om de hafva återvändt till något slags äktenskap efter att hafva genomgått ett stadium af blandadt könsumgänge, vill jag icke försöka att gissa.


Barnamord. — Detta bruk är nu ganska allmänt i hela verlden, och det finnes skäl för den tron, att det under forna tider hade en mycket vidsträcktare utbredning.[10] Vildar finna det svårt att uppehålla sig sjelfva och sina barn, och det är en simpel sak att döda sina barn. I Södra Amerika dödade, enligt hvad Azara uppgifver, några stammar fordom så många barn af båda könen, att de voro nära att dö ut. På de polynesiska öarne hafva, som man känner, qvinnor dödat från fyra eller fem ända till tio af sina barn, och Ellis kunde icke finna en enda qvinna, som icke hade dödat åtminstone ett. Hvar helst barnamord är rådande, skall kampen för tillvaron så till vida vara mindre sträng, och alla medlemmarne af stammen skola hafva en [ 265 ]nästan lika god utsigt att uppföda sina få öfverlefvande barn. I de flesta fall förgöres ett större antal flicke- än gossebarn, ty det är tydligt, att de senare äro af största värdet för stammen, alldenstund de som fullvuxna hjelpa till att försvara densamma och kunna underhålla sig sjelfva. Men det besvär, som qvinnorna hafva af att uppföda barn, den deraf följande förlusten af deras skönhet, det högre värde, som sattes på dem, och deras lyckligare öde, om de äro få till antalet, uppgifvas af qvinnorna sjelfva och af åtskilliga iakttagare som vidare motiver för barnamord. I Australien, hvarest flickebarns dödande ännu är vanligt, uppskattade Sir G. Grey förhållandet mellan infödda qvinnor och karlar som en till tre; andra säga dock som två till tre. I en by vid Indiens östra gräns fann öfverste Macculloch icke ett enda flickebarn.[11]

Om i följd af flickebarnens dödande qvinnorna i en stam äro färre till antalet än karlarne, borde vanan att tillfångataga qvinnor från närboende stammar naturligtvis uppkomma. Sir J. Lubbock skrifver dock, såsom vi hafva sett, i hufvudsaklig mån denna vana på den forna tillvaron af kommunala giftermål och på den omständigheten, att männen i följd deraf hafva tagit sig qvinnor ur andra stammar för att behålla dem som sin enskilda egendom. Vidare orsaker kunde uppgifvas, t. ex. att samhällena voro ganska små, i hvilken händelse giftasvuxna qvinnor ofta borde hafva saknats. Att seden att bortröfva qvinnor var synnerligen i bruk under äldre tider, äfven hos civiliserade nationers föregångare, ådagalägges tydligen genom många egendomliga plägseders och ceremoniers bevarande, om hvilka hr M’Lennan har lemnat en synnerligen intressant berättelse. Vid våra egna giftermål synes marskalken hufvudsakligen hafva varit brudgummens förnämste hjelpare vid bortröfvandet. Så länge som männen i allmänhet förskaffade sig hustrur genom våld och list, är det icke sannolikt, att de skulle hafva utvalt de mera tilldragande qvinnorna; de borde hafva varit tillräckligt glada öfver att få fatt någon enda qvinna. Men så snart som seden att skaffa sig hustrur från en skild stam sattes i verket genom byte, hvilket nu inträffar på många ställen, borde de mera tilldragande qvinnorna i allmänhet hafva blifvit köpta. Den oupphörliga korsningen mellan stammarne, hvilken nödvändigt blir en följd af hvarje form för ett sådant bruk, borde hafva ledt derhän att hålla alla de i samma land boende folken nästan [ 266 ]likartade till sin beskaffenhet, och detta skulle storligen hafva hindrat könsurvalets verksamhet i afseende på stammarnes differentiering.

Qvinnornas fåtalighet, en följd af flickebarnens dödande, leder äfven till en annan vana, nämligen polyandri, som ännu är vanlig på åtskilliga ställen af jorden, och hvilken enligt hr M’Lennans åsigt fordom var nästan allmänt rådande; denna senare slutsats betviflas dock af hr Morgan och Sir J. Lubbock.[12] Hvar helst två eller flere män nödgas taga en qvinna till hustru, är det säkert, att alla qvinnorna i stammen skola blifva gifta, och att männen icke utvälja de mera tilldragande qvinnorna. Men under dessa omständigheter skola qvinnorna tvifvelsutan hafva utväg att välja och skola föredraga de mera tilldragande männen. Azara t. ex. beskrifver, huru omsorgsfullt en guanaqvinna köpslagar om alla slags privilegier, innan hon mottager en eller flere män, och männen vårda i följd deraf sitt utseende med ovanlig omsorg.[13] De mycket fula karlarne skulle kanske alldeles icke erhålla någon hustru eller få henne vid framskriden ålder, men de vackrare karlarne skulle icke, ehuru framgångsrikast i att erhålla hustrur, så vidt vi kunna se, lemna flere afkomlingar efter sig att ärfva deras skönhet än samma qvinnors mindre vackra män.


Tidiga förlofningar och qvinnornas slafveri. — Hos många vildar är det en sed att förlofva qvinnorna redan som barn, hvilket på ett verksamt sätt borde förhindra, att något företräde på någondera sidan utöfvades med afseende på det personliga utseendet. Detta borde dock icke hindra, att de mera tilldragande qvinnorna sedermera stulos eller med våld togos från sina män af starkare karlar, hvilket ofta händer i Australien, Amerika och på andra ställen af jorden. Samma följder med afseende på könsurvalet borde till en viss grad inträda, då qvinnorna värderas nästan uteslutande som slafvar eller lastdjur, såsom händelsen är hos de flesta vildar. Karlarne borde dock i alla tider föredraga de enligt deras mått på skönhet vackraste slafvinnorna.

Vi se alltså, att bland vildar åtskilliga vanor äro rådande, hvilka i betydande mån skulle hindra eller fullkomligt afbryta könsurvalets verksamhet. Å andra sidan äro de lefnadsförhållanden, för hvilka vildar äro utsatta, och några af deras plägseder gynsamma för naturligt urval, hvilket alltid träder i verksamhet tillsammans med könsurvalet. Man vet, att vildar svårt lida af [ 267 ]återkommande hungersnöd; de föröka icke sina födoämnen genom konstgjorda medel; de afhålla sig sällan från giftermål[14] och gifta sig i allmänhet unga. Följaktligen måste de vara underkastade hårda strider för tillvaron, och de gynnade individerna ensamma skola förblifva vid lif.

Om vi vända oss till uråldriga tider, då menniskorna ännu icke med visshet hade uppnått rangen af mensklighet, borde de sannolikt, såsom redan har blifvit anfördt, hafva lefvat antingen som polygamister eller tidtals i engifte. Deras könsumgänge borde, att döma af analogi, då icke hafva varit blandadt. De borde tvifvelsutan efter bästa förmåga hafva försvarat sina qvinnor mot alla slags fiender och jagat för deras äfvensom för sina afkomlingars uppehälle. De kraftigaste och skickligaste karlarne borde hafva haft bästa framgången i kampen för tillvaron och i att erhålla tilldragande qvinnor. I denna tidiga period borde menniskans urfäder, alldenstund de egde endast svaga förståndsförmögenheter, icke hafva blickat framåt mot aflägsna möjligheter. De borde mera hafva styrts af sina instinkter äfvensom mindre af sitt förstånd, än förhållandet nu för tiden är med vildar. På denna tid borde de icke hafva till en del förlorat en af de starkaste instinkter, hvilken är gemensam för alla lägre djur, nämligen kärleken till sina unga afkomlingar, och de borde följaktligen icke hafva utöfvat barnamord. Ingen genom eget åtgörande orsakad brist på qvinnor borde då hafva förefunnits, och polyandri skulle icke hafva varit följden; inga tidiga förlofningar borde då hafva förekommit; qvinnorna borde icke hafva värderats som blotta slafvinnor; om qvinnorna lika väl som karlarne tillätos utöfva något val, borde båda könen hafva valt sina gemåler icke i följd af själens behag eller rikedom eller samhällsställningen, utan nästan enbart i anledning af det yttre utseendet. Alla fullvuxna borde hafva gift sig eller idkat könsumgänge, och alla afkomlingar borde, så vidt som detta var möjligt, hafva blifvit uppfödda, så att kampen för tillvaron tidtals borde hafva varit i ytterlig grad svår. Alltså skulle under dessa urtider alla vilkor för könsurvalet hafva varit mycket gynsammare än i en senare period, då menniskan hade framskridit i sina intellektuela förmögenheter, men gått tillbaka med hänsyn till sina instinkter. Hvilket inflytande könsurvalet än må hafva haft på frambringandet [ 268 ]af olikheterna mellan menniskoracerna samt mellan menniskan och de högre Quadrumana, så borde detta inflytande hafva varit mycket kraftigare under en aflägsen period än i närvarande stund.


Sättet för könsurvalets inverkan på menniskan. — Hos urmenniskorna under nyss nämnda gynsamma förhållanden och hos de vildar, hvilka nu för tiden ingå något slags äktenskaplig förbindelse (dessa dock utsatta för större och mindre hinder, allt efter som vanan att döda flickebarnen, tidiga förlofningar o. s. v. mer eller mindre äro i bruk), skall könsurvalet sannolikt hafva verkat på följande sätt. De starkaste och kraftigaste männen, de, hvilka bäst kunde försvara och jaga för sina familjer, och under senare tider cheferna eller ledarne, de, hvilka voro försedda med de bästa vapen, och som egde mesta egendomen, t. ex. ett större antal hundar eller andra djur, borde hafva varit framgångsrika i att öfver hufvud taget uppföda ett större antal afkomlingar, än förhållandet skulle hafva varit med de svagare, fattigare och lägre medlemmarne af samma stam. Det kan också icke betviflas, att sådana män i allmänhet borde hafva varit i stånd att utvälja de mera tilldragande qvinnorna. För närvarande kunna höfdingarne för nästan hvarje stam på hela jorden erhålla mer än en hustru. Såsom jag hör af hr Mantell, var på Nya Zeeland ända till helt nyligen nästan hvarje flicka, som hade eller lofvade att få ett vackert utseende, tapu för någon höfding. Enligt hvad hr C. Hamilton uppgifver,[15] “hafva höfdingarne“ bland kaffrerna “valet bland qvinnorna på flere mils omkrets och äro mycket ifriga att hålla på och stadfästa sitt privilegium“. Vi hafva sett, att hvarje race har sitt eget begrepp om skönhet, och vi veta, att det är naturligt för menniskan att beundra hvarje karakteristisk omständighet hos sina husdjur, sin drägt, sina prydnader och sitt personliga utseende, då den något litet öfvergår det allmänna, måttet. Om således de särskilda föregående påståendena godkännas, — och jag kan icke inse, att de äro tvifvelaktiga — skulle det vara en oförklarlig omständighet, om de mera tilldragande qvinnornas utväljande af de kraftfullare männen i hvarje stam, hvilka i medeltal skulle uppföda ett större antal barn, icke efter många generationers förlopp till en viss grad modifierade stammens karakter.

Då en främmande race af våra husdjur införes i ett nytt land, eller då en inhemsk race länge och omsorgsfullt vårdas antingen [ 269 ]för nyttan eller som prydnad, har man, när helst utvägar till jemförelse förefinnas, funnit, att den efter åtskilliga generationer har undergått en större eller mindre grad af förändring. Detta följer af det under en lång serie af generationer utöfvade omedvetna urvalet, d. v. s. de mest omtyckta individernas bibehållande, utan någon önskan eller afbidan af ett sådant resultat från boskapsuppfödarens sida. Om vidare två omsorgsfulla boskapsaflare under många år uppföda djur af samma familj och icke jemföra dem med hvarandra eller med en gemensam måttstock, befinnas djuren till sina egares förvåning efter en tid hafva blifvit i ringa mån olika.[16] Hvarje boskapsaflare har, som von Nathusius väl betecknar saken, påtryckt sin egen själs karakter — sin egen smak och sitt eget omdöme — på sina djur. Hvilket skäl kan då angifvas, hvarför liknande resultat icke skulle följa af de mest beundrade qvinnornas långvariga utväljande af de män inom samma stam, hvilka vore i stånd att till könsmognad uppföda ett större antal barn? Detta skulle vara omedvetet urval, ty en verkan skulle frambringas oberoende af någon önskan eller afbidan från de mäns sida, hvilka föredrogo vissa qvinnor framför andra.

Låtom oss antaga, att medlemmarne af en stam, inom hvilken något slags form för giftermål vore i bruk, spriddes öfver en obebodd kontinent; de skulle snart splittras i skilda horder, hvilka skulle afsöndras från hvarandra genom åtskilliga skrankor och ännu verksammare genom de oupphörliga krigen mellan alla barbariska nationer. Horderna skulle blifva utsatta för något litet olika lefnadsförhållanden och vanor samt förr eller senare komma att i ringa mån skilja sig åt. Så snart som detta inträffade, skulle hvarje afsöndrad stam för sig sjelf skapa en något olika måttstock på skönhet,[17] hvarefter omedvetet urval skulle blifva verksamt derigenom, att de mäktigare och ledande vildarne föredrogo vissa qvinnor framför andra. På så sätt skulle de till en början obetydliga skiljaktigheterna mellan stammarne gradvis och oundvikligen förökas i allt högre grad.

Af djur i naturtillståndet hafva många för hanarne egendomliga karakterer, t. ex. storlek, styrka, särskilda vapen, mod och stridslystnad, förvärfvats enligt stridslagen. Menniskans halfmenskliga [ 270 ]förfäder hafva i likhet med sina slägtingar, de fyrhändte, nästan säkert blifvit på så sätt modifierade, och en liknande urvalsprocess har sannolikt pågått i större eller mindre grad ända till närvarande stund, emedan vildar ännu kämpa om sina qvinnors egande. Andra för de lägre djurens hanar utmärkande karakterer, t. ex. lysande färger och åtskilliga prydnader, hafva blifvit förvärfvade derigenom, att de mera tilldragande hanarne hafva föredragits af honorna. Det gifves dock undantagsfall, då hanarne, i stället för att hafva blifvit utvalda, hafva varit de väljande. Vi igenkänna sådana fall derpå, att honorna hafva blifvit prydligare än hanarne, hvarvid deras ornamentala karakterer hafva öfverflyttats uteslutande eller hufvudsakligen på deras honliga afkomlingar. Ett sådant fall har blifvit beskrifvet inom den ordning, till hvilken menniskan hör, nämligen hos Rhesus-apan.

Mannen är starkare än qvinnan till kropp och själ, och i det vilda tillståndet håller han henne i ett mycket hårdare träldomstillstånd, än något annat djurs hanar göra; alltså är det icke öfverraskande, att han skulle hafva erhållit förmågan att välja. Qvinnorna äro allestädes medvetna om värdet af sin skönhet, och då de hafva utvägar, finna de större nöje i att smycka sig med allehanda slags prydnader, än förhållandet är med karlarne. De låna fogelhanars fjädrar, med hvilka naturen prydde detta kön för att behaga honorna. Som qvinnor länge hafva blifvit utvalda för skönhetens skull, är det icke förvånande, att några af de hvarandra efterträdande variationerna skulle hafva förärfvats på ett begränsadt sätt, och att qvinnorna i följd deraf borde i något högre grad hafva förärfvat sin skönhet till sina qvinliga än till sina manliga afkomlingar. I följd häraf hafva qvinnorna, hvilket de flesta personer skola medgifva, blifvit vackrare än karlarne. Qvinnorna förärfva dock helt säkert sina flesta karakterer, skönheten inbegripen, till sina afkomlingar af båda könen, så att det fortgående företräde, som männen i hvarje race, allt efter sin måttstock på skönhet, visa de mera tjusande qvinnorna, borde tendera till att på samma sätt modifiera alla de till racen hörande individerna af båda könen.

Med afseende på den andra formen för könsurvalet (hvilken är den allra vanligaste bland de lägre djuren), nämligen att honorna välja och antaga endast de hanar, som mest uppegga eller behaga dem, hafva vi skäl för den åsigten, att den fordom inverkade på menniskans förfäder. För sitt skägg och kanske för några andra karakterer har mannen efter all sannolikhet att tacka förärfning från en forntida stamfar, som på detta sätt erhöll sina prydnader. [ 271 ]Denna form för urvalet kan dock tillfälligtvis hafva varit verksam under senare tider, ty qvinnorna hafva i ytterst barbariska stammar mera makt att välja, förkasta och att pröfva sina älskare, än man kunde hafva väntat. Som denna omständighet är af en viss betydelse, skall jag i detalj anföra de bevis, som jag har varit i stånd att samla.

Hearne beskrifver, huru en qvinna i en af Norra Amerikas stammar upprepade gånger sprang bort från sin man och slöt sig till en karl, som hon älskade, och hos charruas i Södra Amerika är enligt Azara’s uppgift rättigheten att skiljas fullkomligt obehindrad. Då en man bland abiponerna väljer sig en hustru, köpslår han med föräldrarne om priset. Men “det händer ofta, att flickan gör om intet det, som har blifvit uppgjordt mellan föräldrarne och brudgummen, och envist förkastar blotta omnämnandet af giftermålet“. Hon springer ofta bort, döljer sig och gäckar på så sätt brudgummen. På Fiji-öarne griper mannen med verkligt eller låtsadt våld den qvinna, som han önskar till hustru; men “om hon vid ankomsten till sin bortröfvares hem icke skulle gilla saken, skyndar hon till någon annan, som kan beskydda henne; om hon deremot är belåten, är saken genast uppgjord“. På Eldslandet erhåller en ung man föräldrarnes bifall genom att bevisa dem någon tjenst och försöker derefter att bortföra flickan; “men om hon är motvillig, döljer hon sig i skogarna, tills hennes beundrare blir alldeles uttröttad att speja efter henne och afstår från förföljandet, hvilket dock sällan händer“. Hos kalmuckerna hålles en regelmessig kapplöpning mellan bruden och brudgummen, hvarvid den förra har ett billigt förspång, och “man försäkrade“ Clarke, “att intet exempel förekommer på, att en flicka blir tagen, så vida hon icke hyser tillgifvenhet för förföljaren“. Så gifves det en liknande täflan bland Malayiska archipelagens vilda stammar, och det visar sig, såsom Sir J. Lubbock anmärker, af hr Bourien’s berättelse, att “kapplöpningen“ icke utfaller till förmån för den snabbe eller striden för den starke, “utan för den unge man, hvilken haft den lyckan att behaga sin tillämnade brud“.

Låtom oss nu öfvergå till Afrika. Kaffrerna köpa sina hustrur, och flickorna blifva allvarsamt afstraffade af sina fäder, om de icke vilja antaga en utsedd man; dock är det genom många af hr Shooter meddelade uppgifter tydligt, att de hafva ett temligen fritt val. Så hafva, som man vet, mycket fula, ehuru rika karlar, icke kunnat erhålla hustrur. Innan flickorna gifva sitt bifall till förlofningen, förmå de karlarne att framställa sig först framifrån och sedan bakifrån samt “visa sitt sätt att gå“. [ 272 ]Man känner, att de hafva lofvat sig åt en man och icke sällan sprungit bort med en gynnad älskare. Hos södra Afrikas degraderade bushmän “måste älskaren, då en flicka har vuxit upp till manbarhet, utan att hafva blifvit förlofvad, hvilket dock icke ofta händer, förskaffa sig hennes äfvensom hennes föräldrars samtycke“.[18] Hr Winwood Reade anstälde för min räkning forskningar angående negrerna i vestra Afrika, och han har meddelat mig, att “qvinnorna, åtminstone bland de intelligentare hedniska stammarne, icke hafva någon svårighet att erhålla de män, hvilka de kunna önska, ehuru det anses oqvinligt att uppmana en karl att gifta sig med dem. De äro fullkomligt i stånd att förälska sig och att hysa öm, passionerad och trogen tillgifvenhet.“

Vi se alltså, att hos vildar qvinnorna icke befinna sig i en så ytterligt låg ställning i afseende på giftermål, som man ofta har förmodat. De kunna locka de män, hvilka de föredraga, och någon gång antingen före eller efter giftermålet försmå dem, hvilka de icke tycka om. Ett föredragande å qvinnornas sida, hvilket alltjemt vore verksamt i en viss rigtning, borde slutligen inverka på stammens karakter, ty qvinnorna skulle i allmänhet efter sin måttstock på skönhet välja icke endast de vackrare karlarne, utan dem, som på samma gång vore bäst i stånd att försvara dem och sörja för deras uppehälle. Sådana väl begåfvade par borde i allmänhet uppföda ett större antal afkomlingar än de mindre väl utrustade. Samma resultat skulle tydligen på ett bättre uttryckt sätt uppstå, om urval egde rum på båda sidor, d. v. s. om de mera tilldragande och derjemte kraftigare karlarne föredroge och föredroges af de mera tilldragande qvinnorna. Dessa båda former för urvalet synas i sjelfva verket, antingen samtidigt eller icke, hafva förekommit hos menniskoslägtet under vår långvariga historias tidigare perioder.

Vi vilja nu något mera i detalj med afseende på könsurvalet betrakta några af de karakterer, hvilka skilja de olika menniskoracerna från hvarandra och från de lägre djuren, nämligen den mer eller mindre fullständiga frånvaron af hår på kroppen och [ 273 ]hudens färg. Vi behöfva icke säga något om den stora skiljaktigheten i ansigtdragens och skallens form hos de olika racerna, emedan vi i det föregående kapitlet hafva sett, huru olika måttstocken på skönhet är i detta hänseende. Dessa karakterer skola alltså sannolikt hafva blifvit påverkade af könsurvalet; men vi hafva, så vidt jag kan se, icke några utvägar att afgöra om de förnämligast hafva påverkats från mannens eller qvinnans sida. Menniskans musikaliska förmögenheter hafva likaledes redan blifvit afhandlade.


Frånvaron af hår på kroppen och dess utveckling i ansigtet och på hufvudet. — Vi kunna från förekomsten af det ullika håret eller lanugo hos menniskofostret och af de rudimentära hår, som i det fullt utbildade stadiet äro spridda öfver kroppen, draga den slutsatsen, att menniskan härleder sig från något djur, hvilket föddes hårbeklädt och förblef så lifvet igenom. Hårets förlust är en olägenhet och länder sannolikt till mehn för menniskan äfven i ett hett klimat, ty hon utsättes härigenom för plötsliga förkylningar, särdeles vid fuktig väderlek. Såsom hr Wallace anmärker, äro infödingarne i alla länder glada att skydda sina nakna ryggar och skuldror med någon obetydlig betäckning. Ingen antager, att hudens nakenhet är till någon direkt nytta för menniskan, så att hennes kropp kan hafva förlorat håret genom naturligt urval.[19] Ej heller hafva vi, såsom i föregående kapitlet blifvit visadt, något skäl för det antagandet, att detta kan bero på den direkta inverkan af de förhållanden, för hvilka menniskan länge har varit utsatt, eller att det är följden af korrelativ utveckling.

[ 274 ]Frånvaron af hår på kroppen är till en viss grad en sekundär könskarakter, ty qvinnorna äro i alla delar af verlden mindre håriga än karlarne. Vi kunna således förståndsenligt förmoda, att detta är en karakter, som har förvärfvats genom könsurval. Vi veta, att åtskilliga ap-arters ansigten och stora fläckar i kroppens bakre ända hos andra arter hafva blifvit blottade på hår, och detta kunna vi med trygghet tillskrifva könsurvalet, ty dessa fläckar äro icke endast lifligt färgade, utan hafva någon gång, t. ex. hos mandrillens hane och Rhesus-apans hona, mycket lifligare färger hos det ena könet än hos det andra. Allt efter som dessa djur småningom hinna könsmognad, blifva, enligt hvad hr Bartlett meddelar mig, dessa nakna fläckar större i förhållande till deras kroppsstorlek. Håret synes dock i dessa fall hafva försvunnit icke för att frambringa nakenhet, utan för att skinnets färg skulle blifva fullkomligare synlig. Så hafva vidare hos många foglar hufvudet och halsen genom könsurval blifvit beröfvade sina fjädrar för att låta det bjert färgade skinnet synas.

Som qvinnans kropp är mindre hårig än mannens, och då denna karakter är gemensam för alla racer, kunna vi draga den slutsatsen, att våra halfmenskliga stammödrar först delvis blottades på hår, och att detta inträffade i en ytterst aflägsen period, innan de olika racerna hade divergerat från en gemensam stam. Som våra stammödrar småningom erhöllo denna nya karakter af nakenhet, måste de hafva i nästan lika grad öfverflyttat den till sina unga afkomlingar af båda könen, så att dess förärfvande icke har varit begränsadt hvarken af ålder eller kön, hvilket är förhållandet med många prydnader hos däggdjuren och foglarne. Det ligger ingenting öfverraskande i, att en partiel förlust af hår har uppskattats som en prydnad af menniskans ap-lika stamfäder, ty vi hafva sett, att hos djur af alla slag oräkneliga egendomliga karakterer hafva så ansetts och följaktligen blifvit förändrade genom naturligt urval. Ej heller är det förvånande, att en i ringa mån skadlig karakter på så sätt skulle hafva förvärfvats, ty vi veta, att detta är händelsen med några foglars fjädrar och med somliga hjortars horn.

Vissa anthropoida apors honor äro såsom det har blifvit anfördt i förra kapitlet, undertill något mindre håriga än hanarne, och här hafva vi en omständighet, som väl kunde hafva tjenat som en början till denudationsprocessen. Med afseende på denna företeelses fulländning genom könsurval är det lämpligt att minnas det nyzeeländska ordspråket: “Det finnes ingen hustru för en hårig karl“. Alla, som hafva sett fotografier af den hårbevuxna [ 275 ]siamesiska familjen, skola medgifva, huru löjligt förskräcklig den motsatta ytterligheten af öfverdrifven hårighet är. Konungen af Siam måste i följd deraf muta en karl att gifta sig med den första hårbevuxna qvinnan i familjen, hvilken förärfde denna karakter till sina unga afkomlingar af båda könen.[20]

Några racer äro mycket mera hårbevuxna än andra, särdeles hvad karlarne beträffar, men man bör icke antaga, att de hårigare racerna, t. ex. europeerna, hafva i fullständigare grad än de nakna racerna, t. ex. kalmuckerna och amerikanerna, bevarat ett ursprungligt tillstånd. Det är mera sannolikt, att de förres hårighet beror på en partiel återgång, ty karakterer, som länge hafva förärfvats, äro nästan alltid benägna att återuppträda. Det synes icke, som hade ett kallt klimat föranledt detta slags återgång, kanske med undantag af de negrer, hvilka under åtskilliga generationer hafva blifvit uppfödda i Förenta Staterna,[21] och möjligen af ainos, hvilka bebo de nordliga öarne i Japanska archipelagen. Men förärfningens lagar äro så invecklade, att vi sällan kunna begripa deras verkan. Om vissa racers större hårighet är en följd af återgång utan hämmande genom något slags urval, upphör denna karakters ytterliga föränderlighet, äfven inom gränserna för samma race, att vara märkvärdig.

Om vi, hvad skägget beträffar, ånyo vända oss till våra bästa ledare, nämligen Qvadrumana, finna vi skäggen lika väl utvecklade hos båda könen af många arter, hos andra deremot inskränkta till hanarne eller mera utvecklade hos dem än hos honorna. Från denna omständighet och från den egendomliga anordningen af äfven som de lysande färgerna hos håret på många apors hufvuden är det, såsom förut har blifvit utveckladt, högeligen sannolikt, att hanarne genom naturligt urval först erhöllo sina skägg till en prydnad och i de flesta fall i lika eller nästan lika grad förärfde [ 276 ]dem till sina afkomlingar af båda könen. Vi veta genom Eschricht,[22] att såväl det qvinliga som det manliga fostret hos menniskan är försedt med mycket hår i ansigtet, i synnerhet omkring munnen, hvilket antyder, att vi härleda oss från en stamform, hvars båda kön voro försedda med skägg. Det tyckes alltså vid första anblicken sannolikt, att mannen har bibehållit sitt skägg från en ganska tidig period, hvaremot qvinnan förlorade sitt skägg på samma tid, som hennes kropp nästan fullständigt förlorade sitt hår. Äfven skäggets färg hos menniskan synes hafva förärfvats från någon ap-lik stamfar, ty då någon olikhet i färgtonen finnes mellan hufvudhåret och skägget, är det senare ljusare färgadt hos alla apor och hos mannen. Det är mindre osannolikt, att karlarne af de skäggiga racerna hafva bibehållit sina skägg från uråldriga tider, än hvad håret på kroppen beträffar, ty hos de Quadrumana, hvilkas hanar hafva större skägg än honorna, når det sin fulla utveckling först vid könsmognaden, och de senare utvecklingsstadierna kunna hafva förärfvats uteslutande till menniskan. Vi borde alltså se, hvilket verkligen är förhållandet, att våra gossar, innan de hinna könsmognad, likasom våra flickor sakna skägg. Å andra sidan angifver skäggets stora föränderlighet inom gränserna för samma race och inom skilda racer, att återgång har kommit till stånd. Huru härmed än må förhålla sig, böra vi icke förbise den rôle, hvilken könsurvalet kan hafva spelat äfven under senare tider, ty vi veta, att bland vildar de skägglösa racernas män göra sig oändlig möda att med roten upprycka hvarje hår i sina ansigten såsom någonting förhatligt, hvaremot männen i de skäggiga racerna känna den största stolthet öfver sina skägg. Qvinnorna dela utan tvifvel dessa känslor, och om så är, kan könsurvalet knappast annat än hafva medfört någon verkan under senare tider.[23]

[ 277 ]Det är temligen svårt att bilda sig en åsigt om, huru det långa håret på våra hufvuden har utvecklats. Eschricht[24] uppgifver, att håret i menniskofostrets ansigte under femte månaden är längre än det på hufvudet befintliga, och detta antyder, att våra halfmenskliga förfäder icke voro försedda med långa hårpiskor, hvilka följaktligen måste vara en senare acqvisition. Detta antydes likaledes genom den utomordentliga olikheten i hårets längd hos de skilda racerna; hos negern bildar håret blott en krusig betäckning; hos oss är det längre och räcker hos de amerikanska infödingarne icke sällan till marken. Några Semnopithecus-arter hafva sina hufvuden betäckta med måttligt långt hår, hvilket sannolikt tjenar som prydnad och förvärfvades genom könsurval. Samma åsigt kan utsträckas till menniskan, ty vi veta, att långa flätor nu äro och fordom voro mycket beundrade, hvilket man kan se i nästan hvarje skalds arbeten; den helige Paulus säger: “Om en qvinna har långt hår, är det en heder för henne;“ vi hafva också sett, att en höfding utvaldes i Norra Amerika endast för längden af sitt hår.


Hudens färg. — Det bästa slaget af bevis för, att hudens färg har blifvit förändrad genom könsurval, saknas med afseende på menniskoslägtet, ty könen skilja sig icke eller endast obetydligt och tvifvelaktigt i detta hänseende. Å andra sidan veta vi af många redan anförda fakta, att hudens färg hos alla racers menniskor betraktas som ett högeligen vigtigt element af deras skönhet, så att det är en karakter, som skulle kunna vara underkastad förändringar genom urval, hvilket också i otaliga fall har inträffat med de lägre djuren. Det synes vid första anblicken vara en vidunderlig förmodan, att negerns agatsvarta färg har erhållits genom könsurval; men denna åsigt understödes af åtskilliga analogier, och vi veta, att negrer beundra sin egen svarta färg. Då båda könen bland däggdjur skilja sig till färgen, är hanen ofta svart eller mycket mörkare än honan, och det beror endast på formen för förärfningen, om denna eller någon annan färg skall öfverflyttas till båda könen eller till endast det ena. Likheten mellan Pithecia satanas, med dess agatsvarta skinn, dess hvita, rullande ögonklot och dess ofvanpå hufvudet delade hår, och en neger i miniatyr är nästan löjlig.

[ 278 ]Ansigtsfärgen skiljer sig långt mera hos de olika ap-arterna, än det gör hos menniskoracerna, och vi hafva goda skäl för den tron, att de röda, blå, orangefärgade, nästan hvita och svarta färgteckningarna på deras skinn, äfven då de äro gemensamma för båda könen, och de lysande färgerna på deras pels äfvensom de som prydnad tjenande hårtofsarne omkring hufvudet hafva alla erhållits genom naturligt urval. Som de mest skilda racernas nyfödda barn icke äro fullt så olika till färgen, som händelsen är med de fullvuxna, ehuru deras kroppar fullständigt sakna hår, hafva vi en ringa antydan, att de skilda racernas färger erhöllos efter hårets försvinnande, hvilket, enligt hvad förut har blifvit anfördt, måste hafva inträffat i en ganska tidig period.


Sammanfattning. — Vi kunna draga den slutsatsen, att mannens betydligare storlek, styrka, mod, stridslystnad äfvensom energi i jemförelse med samma egenskaper hos qvinnan förvärfvades under uråldriga tider och sedermera hafva förökats, hufvudsakligen genom rivaliserande hanars strider om honornas egande. Mannens större intellektuela kraft och uppfinningsförmåga bero sannolikt på naturligt urval i förening med vanans förärfda verkningar, ty de skickligaste män skola hafva haft bästa framgången i att försvara och sörja för sig sjelfva, sina hustrur och barn. Så vidt som det ytterst invecklade ämnet tillåter oss att döma, synes det, som hade våra ap-lika stamfäder erhållit sina skägg till en prydnad för att behaga eller uppegga det andra könet och förärft dem till menniskan, sådan hon nu existerar. Som det tyckes, voro qvinnorna de första, som på lika sätt blottades på hår för vinnande af en könsprydnad; men de förärfde denna karakter nästan lika till båda könen. Det är icke osannolikt, att qvinnorna modifierades i andra hänseenden för samma ändamål och genom samma medel, så att qvinnorna hafva erhållit behagligare röst och blifvit vackrare än männen.

Det förtjenar särskildt uppmärksammas, att alla vilkoren för könsurvalet voro mycket gynsammare hos menniskoslägtet under en ganska tidig period, då menniskan just nyss hade hunnit värdigheten af mensklighet, än under senare tider. Ty då skulle hon, såsom vi säkert kunna antaga, mera hafva blifvit ledd genom sina instinktmessiga passioner och mindre genom förutseende eller förstånd. Hon borde då icke hafva varit så ytterligt lättsinnig, som många vildar nu äro, och hvarje man borde svartsjukt hafva vaktat sin hustru eller sina hustrur. Hon borde då icke hafva utöfvat barnamord eller uppskattat sina hustrur endast som nyttiga slafvinnor eller hafva förlofvat dem i barndomen. Häraf kunna vi [ 279 ]draga den slutsatsen, att menniskoracerna, så vidt som könsurvalet afses, i hufvudsaklig mån voro differentierade under en ganska aflägsen tid, och denna slutsats sprider ljus öfver den anmärkningsvärda omständigheten, att menniskoracerna under den äldsta period, hvarom vi nu hafva erhållit någon underrättelse, redan hade skilt sig nästan eller fullkomligt så mycket, som de i närvarande stund göra.

De här framstälda åsigterna om den rôle, som könsurvalet har spelat i menniskans historia, sakna vetenskaplig noggrannhet. Den, som icke medgifver dess verkan med afseende på de lägre djuren, skall naturligtvis förakta allt, som jag i de senaste kapitlen har skrifvit om menniskan. Vi kunna icke bestämdt säga, att den här karakteren, men icke den der, har blifvit på så sätt modifierad; dock har det visats, att menniskoracerna skilja sig från hvarandra och från sina närmaste slägtingar bland de lägre djuren i vissa karakterer, som icke äro till någon nytta för dem i deras vanliga lefnadsförhållanden, och hvilka, såsom det är ytterst sannolikt, borde hafva blifvit modifierade genom könsurval. Vi hafva sett, att bland de lägsta vildar hvarje stams medlemmar beundra sina egna utmärkande egenskaper, hufvudet och ansigtets form, kindkotornas fyrkantiga bildning, den utskjutande eller intryckta näsan, hudens färg, hufvudhårets längd, frånvaron af hår i ansigtet och på kroppen eller förekomsten af ett stort skägg och mera sådant. I följd häraf kunna dessa och andra förhållanden näppeligen hafva undgått att småningom och gradvis förökas derigenom, att de kraftigare och skickligare männen inom hvarje stam, hvilka borde hafva haft framgång i att uppföda det största antalet afkomlingar, under många generationer hafva till hustrur utvalt de med de skarpast utpräglade karaktererna försedda och derför mest tilldragande qvinnorna. För min egen del drager jag den slutsatsen, att af alla de orsaker, hvilka hafva ledt till olikhet i yttre utseende mellan menniskoracerna och till en viss grad mellan menniskan och de lägre djuren, könsurvalet har varit det allra verksammaste.


  1. Dessa citater äro hemtade från Lawrence (Lectures on Physiology o. s. v., 1822, sid. 398), hvilken skrifver de högre klassernas i England skönhet på den omständigheten, att männen länge hafva utvalt de vackrare qvinnorna.
  2. Anthropologie, Revue des Cours Scientifiques, Oktober 1868, sid. 721.
  3. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 207.
  4. Sir J. Lubbock, The Origin of Civilisation, 1870, kap. III, särskildt sid. 60—67. Hr M’Lennan talar i sitt synnerligen värdefulla verk, Primitive Marriage, 1865, sid. 163, om könens förening »såsom obunden, öfvergående och i viss grad blandad». Hr M’Lennan och Sir J. Lubbock hafva samlat många bevis på vildars ytterliga lättsinnighet under närvarande tid. Hr L. H. Morgan drager i sin intressanta afhandling om slägtskapens klassifikatoriska system (Proceedings of the American Academy of Sciences, vol. III, Februari 1868, sid. 475) den slutsatsen, att månggifte och alla former för giftermål voro okända i uråldriga tider. Det synes äfven af Sir J. Lubbock’s arbete, att Bachofen likaledes hyllar den åsigten, att kommunalt umgänge mellan könen ursprungligen varit rådande.
  5. 5,0 5,1 Adress till British Association, On the Social and Religious Condition of the Lower Races of Man, 1870, sid. 20.
  6. Origin of Civilisation, 1870, sid. 86. I de särskilda ofvannämnda arbetena skall man finna talrika bevis på slägtskap endast genom qvinnorna eller med stammen ensam.
  7. Brehm (Illustrirtes Thierleben, första bandet, sid. 77) säger, att Cynocephalus hamadryas lefver i stora flockar, som innehålla två gånger så många fullvuxna honor som fullvuxna hanar. Se Rengger om amerikanska polygama arter och Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 746) om amerikanska monogama arter. Andra hänvisningar kunde äfven tilläggas.
  8. Dr Savage i Boston Journal of Nat. Hist., vol. V, 1845—47, sid. 423.
  9. Prehistoric Times, 1869, sid. 424.
  10. Hr M’Lennan, Primitive Marriage, 1865. Se särskildt om exogami och barnamord sid. 130, 138, 165.
  11. Dr Gerland (Ueber das Austerben der Naturvölker, 1868) har samlat många uppgifter om barnamord; se särskildt sid. 27, 51, 54. Azara (Voyages o. s. v., tomen II, sid. 94, 116) ingår i detalj angående motiven. Se äfven M’Lennan (ibidem, sid. 139) om exempel i Indien.
  12. Primitive Marriage, sid. 208; Sir J. Lubbock, Origin of Civilisation, sid. 100. Se äfven hr C. Morgan, loco citato, om polyandriens forna förherskande.
  13. Voyages o. s. v., tomen II, sid. 92—95.
  14. Burchell säger (Travels in South Africa, vol. II, 1824, sid. 58), att hvarken karlarne eller qvinnorna bland södra Afrikas vilda nationer någonsin tillbringa sitt lif i celibat. Azara (Voyages dans l’Amérique Meridionale, tomen II, 1809, sid. 21) gör fullkomligt samma anmärkning med afseende på de vilda indianerna i Södra Amerika.
  15. Anthropological Review, Januari 1870, sid. XVI.
  16. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 210—217.
  17. En snillrik skriftställare påstår i anledning af en jemförelse mellan Raphael’s, Rubens’ och de nyare franska konstnärernas målningar, att skönhetsidéen icke är fullkomligt densamma i hela Europa: se Lives of Haydn and Mozart af M. Bombet, engelska öfversättningen, sid. 278.
  18. Azara, Voyages o. s. v., tomen II, sid. 23. Dobrizhoffer, An Account of the Abipones, vol. II, 1822, sid. 207. Williams, citerad angående Fiji-öarnes invånare af Lubbock, Origin of Civilisation, 1870, sid. 79. Se om eldsländarne King och Fitz-Roy, Voyages of the Adventure and Beagle, vol. II, 1839, sid. 182. Om kalmuckerna citatet af M’Lennan, Primitive Marriage, 1865, sid. 32. Om malayerna Lubbock, ibidem, sid. 76. Hr J. Shooter, On the Kafirs of Natal, 1857, sid. 52—60. Om Bushmanstammens qvinnor Burchell, Travels in South Africa, vol. II, 1824, sid. 59.
  19. Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 346. Hr Wallace tror (sid. 350), »att någon intelligent kraft har ledt eller bestämt menniskans utveckling», och han betraktar hudens hårlösa beskaffenhet som hörande under denna synpunkt. Hr T. R. Stebbing anmärker vid denna åsigts omnämnande (Transactions of Devonshire Association for Science, 1870), att hade hr Wallace »användt sin vanliga, skarpsinnighet på frågan om hudens hårlösa beskaffenhet hos menniskan, skulle han hafva insett möjligheten af, att den har varit underkastad urval i följd af sin öfverlägsna skönhet eller den med större renlighet förbundna helsan. I alla händelser är det förvånande, att han kunde föreställa sig en högre intelligens, som plockade bort håret från ryggen på vildarne (för hvilka det enligt hans egen berättelse borde hafva varit nyttigt och välgörande), på det att de stackars rakade kräkens efterkommande efter många dödsfall af köld och fuktighet under många generationers lopp måtte» blifva nödsakade att genom utöfvande af åtskilliga konster höja sig på civilisationens skala på det af hr Wallace angifna sättet.
  20. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, 1868, sid. 327.
  21. Investigations into Military and Anthropological Statistics of American Soldiers af B. A. Gould, 1869, sid. 568. Noggranna iakttagelser anstäldes öfver 2,129 svarta och färgade soldaters hårighet, då de badade, och »det är vid första ögonkastet tydligt», då man ser på den offentliggjorda tabellen, »att det finnes endast obetydlig, om ens någon, skilnad i detta hänseende mellan den hvita och den svarta racen». Det är dock säkert, att negrer i sitt så mycket varmare hemland Afrika hafva märkvärdigt glatta kroppar. Man bör särskildt gifva akt på, att rena svarta och mulatter voro inbegripna i ofvanstående uppräkning, hvilket är en olycklig omständighet, emedan korsade racer i enlighet med den princip, hvars sanning jag annorstädes har ådagalagt, äro ytterst benägna att återvända till sina forna ap-lika stamfäders ursprungliga hårbevuxna beskaffenhet.
  22. Ueber die Richtung der Haare am menschlichen Körper i Müller’s Archiv für Anatomie und Physiologie, 1837, sid. 40.
  23. Hr Sproat (Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 25) uttalar med afseende på de skägglösa infödingarne på Vancouver’s ö den förmodan, att vanan att rycka ut ansigtshåren, »fortsatt från en generation till en annan, sannolikt skulle till slut frambringa en race, som utmärkte sig genom en tunn och gles skäggväxt». Men vanan borde icke hafva uppstått, innan skägget genom någon oberoende orsak hade i betydande grad förminskats. Ej heller ega vi något direkt bevis för, att hårets fortsatta uppryckande skulle leda till någon förärfd verkan. I följd af denna anledning till tvifvel har jag hittills icke hänsyftat på den åsigt, som hyses af några framstående ethnologer, t. ex. hr Gosse i Genève, att artificiela förändringar af hufvudskålen tendera att förärfvas. Jag hyser icke någon önskan att bestrida denna slutsats, och vi veta nu af dr Brown-Séquard’s märkvärdiga iakttagelser, särskildt af dem, som nyligen (1870) meddelades British Association, att verkningarna af operationer förärfvas hos marsvin.
  24. Ueber die Richtung der Haare, ibidem, sid. 40.