←  Introduktion
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Första kapitlet
Andra kapitlet  →


[ 24 ]

FÖRSTA KAPITLET.

Om Paris man besökt, man la Gréve torde sett,
de tappre olyckliges sista reträtt,
där ära och rättvisa samverka bara,
att hjältarna lisa med galge och snara;
där döden på våldsmaktens bojor gör slut,
där bödeln, vad domaren börjat, för ut.
Vägriddarn och samlarn av börsarna där
få slutligen lönen för allt besvär.
Prior.

London hade fordom sitt Tyburn, dit rättvisans till undergång invigda offer i högtidlig procession utfördes genom den nu så kallade Oxford-road. I Edinburgh begagnades en av höga hus omgiven bred gata, eller rättare en avlång fyrkant, kallad Grass-market, till samma bedrövliga ändamål. Som den var av betydlig utsträckning och därför lämpad att inrymma ett stort antal åskådare, som vanligen infinner sig vid dylika sorgliga skådespel, var den ej illa vald för ett sådant uppträde. Å andra sidan voro, även i forna tider, få av de omgivande husen bebodda av personer av de högre samhällsklasserna, så att de, som möjligen kunde känna sig pinsamt berörda eller djupt uppskakade av dessa obehagliga förevisningar, ej behövde befara, att deras lugn skulle störas därav. Husen omkring Grass-market äro nästan allasammans av det oansenliga slaget, men platsen är det oaktat ej utan sina storartade drag, emedan den på södra sidan behärskas av den väldiga klippa, varpå slottet reser sig, samt av denna uråldriga fästnings mossbelupna tinnar och tornbekrönta murar.

Ända till för trettio år sedan eller så där omkring plägade detta torg begagnas såsom skådeplats för de offentliga avrättningarna, och anblicken av en stor, svartmålad galge förkunnade för allmänheten den rysliga dagen. Detta olycksbådande föremål var mycket högt och [ 25 ]omgivet av en schavott, och på en mot detsamma upprest dubbelstege uppstego, då avrättningen skulle verkställas, bödeln och den olycklige brottslingen. Som denna ställning alltid uppfördes före dagningen, tycktes det, som om galgen, liksom frambragt av någon avgrundsande, uppvuxit ur jorden på en enda natt, och jag kommer ganska väl ihåg den förskräckelse, varmed skolpojkarna, då jag var en bland dem, plägade betrakta dessa dödsbebådande förberedelser. Natten efter avrättningen försvann galgen åter och fördes under mörker och tystnad ånyo till sitt vanliga förvaringsrum, vilket var ett av valven under parlamentshuset eller justitiekollegiet. Detta avrättningssätt är nu utbytt emot ett, som liknar det, vilket användes utanför Newgate,[1] men huruvida det nya förfarandet haft någon fördelaktig verkan lämnas därhän. Den livdömdes själskval äro visserligen förkortade. Han går ej längre genom större delen av staden emellan fångpredikanterna, klädd i sin dödsdräkt och snarare med utseendet av ett med rörelseförmåga begåvat lik, än av en invånare av denna värld, men då bestraffningens yttersta ändamål åsyftar att avskräcka från brott, torde man åtminstone kunna betvivla, huruvida vi ej genom den bedrövliga ceremoniens förkortande till någon del hava betagit den det förskräckliga intryck på åskådarna, som är det gagneliga slutet på alla dylika straff, och som, utom för vissa särskilda fall, är den enda synpunkt, varur dödsdomar på något sätt kunna försvaras.

Den 7 september 1736 varseblevos dessa olycksbådande anstalter på ovanbeskrivna plats, och redan tidigt på morgonen visade sig här och där på torget spridda grupper, vilka betraktade schavotten och galgen med blickar, som röjde en dyster och hämndlysten tillfredsställelse, vilket är ett alldeles ovanligt förhållande hos mängden, vars godsinthet i de flesta fall glömmer den dömdes för[ 26 ]brytelse för att endast fästa sig vid hans olyckliga belägenhet. Men den handling, varför den nu väntade brottslingen blivit dömd, var verkligen av ett slag, beräknat att på allt sätt reta och egga hopens hämndgiriga känslor. Historien är allmänt känd, men för att rätt fatta det följande, är det nödvändigt att i korthet upprepa dess huvudomständigheter, och ehuru berättelsen torde vara lång, hoppas jag, den ej skall bliva utan intresse även för dem, som redan känna till de väsentligaste sakförhållandena. I alla händelser är en utförligare skildring nödig för att göra de efterföljande tilldragelserna i vår berättelse begripliga.

Ehuru smyghandeln angriper en lagbunden styrelses grundvalar genom det ingrepp, den gör i dess inkomster — ehuru den skadar den ärlige handlanden och fördärvar deras grundsatser, som sysselsätta sig därmed — så betraktas den likväl sällan, vare sig av den råa hopen eller de bättre klasserna, i något särdeles förhatligt ljus. Tvärtom äro i de grevskap, där smuggleriet drives i stort, de dugligaste, djärvaste och förslagnaste av bondeståndet vanligtvis invecklade i dylika olovliga sysselsättningar, och det ganska ofta med förpaktarnas och den lägre adelns bifall. Under Georg I:s och Georg II:s regeringar var denna förbrytelse nästan allmän i Skottland, emedan folket, som var ovant vid pålagor och betraktade dem som orättvisa ingrepp i sina urgamla fri- och rättigheter, ej gjorde sig något samvete av att så ofta som möjligt kringgå dem.

Grevskapet Fife, som i norr och söder begränsas av tvenne vikar och i öster av havet samt äger en mängd små hamnar, var länge beryktat för sin med framgång drivna smyghandel, och som en mängd sjömän bodde där, vilka i sin ungdom varit sjörövare eller så kallade bukanierer, så saknades ej heller ett tillräckligt antal djärva och tilltagsna personer att driva den. Bland dessa stod en viss Anders Wilson, som förut varit bagare i byn Pathhead, särdeles illa anskriven hos tullbetjäningen. Han ägde en ovanlig kroppsstyrka, stort mod och mycken för[ 27 ]slagenhet, kände fullkomligt till kusten och var i stånd att utföra de djärvaste företag. Vid flera tillfällen hade det lyckats honom att undgå tulltjänstemännens förföljelser och efterspaningar, men han vart därigenom även så misstänkt och bevakad, att han till slut vart alldeles ruinerad genom flera på varandra följande beslag. Mannen råkade i förtvivlan. Efter sitt sätt att se saken ansåg han sig bestulen och rövad och fick i sitt huvud, att han var berättigad att öva repressalier, ifall tillfälle erbjöd sig. Där hjärtat är beslutet för det som är ont, låter tillfälle sällan länge vänta på sig. Denne Wilson fick veta, att tulluppbördsmannen i Kirkaldy under sin ämbetsresa kommit till Pittenweem och medförde en ansenlig summa allmänna medel. Som likväl beloppet betydligt understeg värdet av de varor, man under beslagsanspråk fråntagit honom, hyste Wilson inga betänkligheter vid att på uppbördsmannens och det allmännas bekostnad göra sig skadeslös för en del av sin förlust. Han sällade sig till en viss Robertson och två andra unga dagdrivare, som själva drivit samma olagliga yrke och lätt övertalades att betrakta hans förslag ur samma synpunkt, som han själv såg det. De bevakade alla uppbördsmannens steg, och bröto sig med våld in i det hus, han bebodde, i det Wilson jämte två av sina medhjälpare inträngde i uppbördsmannens rum, medan den tredje, Robertson, bevakade porten med en dragen huggare i handen. Tulltjänstemannen, som trodde, att hans liv var i fara, flydde i blotta linnet genom sitt sängkammarfönster, så att plundrarna i all maklighet bemäktigade sig en summa av tvåhundra pund allmänna medel. Detta röveri begicks på ett högst överdådigt sätt, ty flera personer gingo vid samma tid förbi på gatan, men på Robertsons utsago, att det buller, de hörde, förorsakades av en träta emellan uppbördsmannen och husfolket, kände de värda borgarna i Pittenweem ingen synnerlig kallelse att blanda sig i saken till förmån för den förhatlige tulltjänstemannen, utan gingo över till andra sidan av gatan, liksom leviten i liknelsen, nöjda med denna högst ytliga förklaring av saken. Slutligen gjordes alarm, [ 28 ]militär tilikallades, våldsverkarna eftersattes, rovet fråntogs dem, och Wilson och Robertson ställdes inför rätta samt dömdes till döden, huvudsakligen på en av de medbrottsligas vittnesmål.

Många tyckte att rättvisan, i betraktande av gärningsmännens felaktiga föreställning om beskaffenheten av deras brott, kunnat nöja sig med mindre, än uppoffrandet av tvenne liv, men å andra sidan ansågs dådets djärvhet påkalla ett avskräckande exempel, och detta var regeringens åsikt. Då man ej längre kunde betvivla, att dödsdomen skulle gå i verkställighet, erhöllo förbrytarna av en vän i hemlighet filar och andra till deras flykt nödiga redskap. Förmedelst dessa avsågade de ett galler i ett av fängelsefönstren och skulle även hava lyckats att fly, om ej Wilson, vilken var lika envis som djärv och beslutsam, så halsstarrigt vidhållit sin åsikt. Hans kamrat Robertson, som var en ung, smärt karl, ville först göra försöket att tränga sig igenom den gjorda öppningen, och sedan, om så påfordrades, vidga den utifrån, så att Wilson kunde komma igenom. Men Wilson yrkade på att själv göra det första försöket, och som han var en grovlemmad och fetlagd karl, fann han det ej allenast omöjligt att tränga sig mellan järnstängerna, utan klämde så fast sig genom sina ansträngningar, att han ej kunde komma lös igen. Under sådana omständigheter vart en upptäckt oundviklig, och tillräckliga försiktighetsmått vidtogos därefter av fångvaktaren för att förekomma ett upprepande av försöket. Robertson yttrade ej en enda förebråelse till sin kamrat över följderna av hans halsstarrighet, men av det följande synes det, att Wilson var djupt gripen av den föreställningen, att, om han ej varit, Robertson, över vars sinne han utövade ett betydligt inflytande, ej skulle hava inlåtit sig i det brottsliga företag, som avlupit så olyckligt, samt att han nu för andra gången varit orsaken till Robertsons fördärv, enär denne, om hans medbrottsling ej varit så halsstarrig, säkert skulle lyckats undkomma. Sinnen sådana som Wilsons bibehålla ofta förmågan att tänka och handla med svärmiskt ädelmod, även [ 29 ]då de länge sysselsatt sig med en dålig hantering. Hans tankegång var nu uteslutande riktad på möjligheten att rädda Robertsons liv, utan ringaste avseende på hans eget. Det beslut, han härvid fattade, och det sätt, varpå han utförde det, voro lika överraskande som ovanliga. En av de tre kyrkor, vari S:t Giles' domkyrka nu är delad, ligger strax invid the Tolbooth eller stadsfängelset och kallas Tolboothskyrkan. Det var den tiden brukligt, att dödsfångarna, söndagen före den till deras avrättning utsatta dagen, under en tillräcklig bevakning fördes till denna kyrka för att deltaga i den allmänna gudstjänsten, under den förutsättning, att dessa olyckligas hjärtan, huru förhärdade de än förut varit mot alla andäktiga känslor, likväl ej kunde annat än vara tillgängliga därför, då de för sista gången tillsammans med sina medmänniskor lyfte sina tankar och hjärtan till sin Skapare. Även på den övriga församlingen ansågs det ej kunna undgå att göra ett djupt och skakande intryck att se dessa, av en jordisk domstols utslag inför den evige domarens tron kallade och liksom på evighetens gräns stående varelser deltaga i deras andakt. Huru uppbygglig denna sed än var, har den likväl blivit avskaffad till följd av den tilldragelse, vi nu gå att skildra.

Prästmannen, vars åliggande det var att hålla gudstjänsten i Tolboothskyrkan, hade nyss slutat ett rörande tal, till en del ställt till de båda delinkventerna, Wilson och Robertson, som på den söndag, vilken var ämnad att bliva deras sista, sutto i den för personer i deras olyckliga belägenhet bestämda bänken, vardera bevakad av tvenne stadsvakter. Han hade erinrat dem, att nästa församling, med vilken de komme att förena sig, måste bliva de rättfärdigas eller orättfärdigas, att de psalmer, de nu hörde, inom loppet av två korta dagar måste utbytas mot eviga lovsånger eller eviga klagoljud, samt att detta fruk tansvärda val komme att bero på det tillstånd, vari de kunde försätta sina själar före det förfärliga ögonblick, då de skulle utstrykas från de levandes antal, att de ej borde förtvivla, därför att kallelsen var så plötslig, utan [ 30 ]snarare kanna den trösten i sitt elände, att, ehuru alla, som nu i förening med dem upplyfte sina stämmor eller böjde sina knän, voro hemfallna under samma oundvikliga dödsdom, blott de hade den fördelen att känna det bestämda ögonblicket, då den skulle gå i verkställighet över dem. — Därför, o, mina olyckliga bröder, slöt den värdige mannen med av rörelse darrande stämma, använden den tid, som ännu återstår, och besinnen att I, även under det korta uppskov, som edert lands lagar förunnar er, kunnen förvärva er saligheten genom Hans nåd, för vilken tid och rum försvinna till ett intet!

Robertson brast i gråt vid dessa ord, men Wilson såg ut såsom en människa, vilken ej riktigt begripit, vad som sagts honom, eller vars tankar äro helt och hållet upptagna av något annat ämne — en omständighet, som var så naturlig för en person i hans belägenhet, att den varken väckte förvåning eller misstanke.

Välsignelsen lästes som vanligt, och församlingen upplöstes, men många kvardröjde för att tillfredsställa sin nyfikenhet och närmare betrakta fångarna, vilka nu jämte sin bevakning uppstego, liksom de ärnat gå, så snart trängseln tilläte det. Ett sorl av medlidande, som troligen var så mycket allmännare till följd av de med förbrytelsen förknippade mildrande omständigheterna, uppstod bland åskådarna då Wilson, vilken, som vi förut nämnt, var en ovanligt stark karl, plötsligt med vardera handen grep en av soldaterna och, i det han ropade till sin kamrat: ”spring, Georg, spring!” kastade sig på den tredje och högg fast sina tänder i hans rockkrage. Robertson stod ett ögonblick som slagen av åskan och ur stånd att begagna detta tillfälle till flykt, men då skriket: ”spring, spring!” upprepades av flera bland de kringstående; vilkas känslor ofrivilligt avtvungo dem detta utrop av deltagande, slet han sig lös från den återstående stadsvakten, hoppade ur bänken, blandade sig med den bortgående församlingen, bland vilken ingen kände sig böjd att fasttaga en stackars olycklig varelse, som gjorde detta sista [ 31 ]försök att rädda livet, uppnådde kyrkdörren och lyckades, fastän ivrigt eftersatt, att undkomma.

Den ädelmodiga djärvhet, som Wilson vid detta tillfälle ådagalade, ökade den känsla av medlidande som hans öde ingav. Hopen, som, där dess egna fördomar ej äro med i spelet, är mycket benägen för att ställa sig på oegennyttans och mänsklighetens sida, beundrade Wilsons uppförande och gladde sig åt Robertsons räddning. Dessa känslor voro så starka och så allmänna, att de gåvo anledning till ett obestämt rykte, att Wilson på själva avrättsplatsen skulle befrias, antingen av pöbeln eller någon av sina forna stallbröder, eller också genom någon ny utomordentlig och oväntad kraftansträngning å hans egen sida. Magistraten ansåg det därför för sin plikt att förebygga en dylik möjlighet och utkommenderade till betryggande av domens verkställighet hela stadsvakten under befäl av kapten Porteous, en man vars namn sedermera, tyvärr, vart alltför märkvärdigt genom dagens beklagansvärda händelser och därmed i samband stående efterföljande tilldragelser. Det torde därför bliva nödvändigt, att, innan vi fortgå med vår berättelse, yttra några ord om denna personlighet och den corps, varöver han förde befälet, vilket ämne är av tillräcklig vikt för att förtjäna ett nytt kapitel.


  1. En schavott är upprest mot murarna av fängelset vid Newgate, utanför ett fönster, varigenom fången utkommer med snaran om halsen. Ena ändan av snaran fästes därefter vid galgen, och på ett givet tecken öppnas en fallucka under den olyckliges fötter, som således blir hängande.