Midlothians hjärta/Kapitel 02

←  Första kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Andra kapitlet

Tredje kapitlet  →

ANDRA KAPITLET.

Du, Aqua-vitæs gud, som här
i staden kungaspiran bär,
(som full ibland man galen är)
oss hult bevara
för packet, som oss gör besvär,
stadsvaktens skara!
Ferguson.

Kapten John Porteous, ett namn märkvardigt både i Edinburghs hävder och kriminallagfarenhetens annaler, var son till en skräddare i Edinburgh, som sökte uppfostra honom till sitt eget hantverk. Men gossen hade en oförbätterlig böjelse för ett utsvävande liv, som slutligen förde honom över till Holland, där han tog värvning vid det så kallade skotskt-högländska regementet, som länge stod i generalstaternas tjänst. Där lärde han sig krigstjänsten, och då han sedermera, efter ett ostadigt och kringirrande liv, återvände till sin fädernestad, tog Edinburghs magistrat under det oroliga året 1715 hans tjänster i anspråk för att inöva dess stadsvakt, vid vilken han kort därefter anställdes som kapten. Det var endast sin militäriska skicklighet och sin raska och beslutsamma karaktär såsom polistjänsteman, han hade att tacka för sin befordran, ty han uppgives för övrigt hava varit en man av tygellösa, utsvävande levnadsvanor, en onaturlig son och rå make. Han var likväl nyttig på sin plats, och hans vilda, våldsamma väsen gjorde honom fruktad av alla orolighetsstiftare och störare av det allmänna lugnet.

Den trupp, varöver han förde befälet, bestod av ungefär hundratjugu man, till större delen veteraner, som, fördelade i tre kompanier, voro väl klädda, beväpnade och besoldade och åtnjöto den förmånen att få sköta sina yrken, då de ej voro i tjänstgöring. Deras egentliga åliggande var att vidmakthålla ordning, hämma upplopp och stråtröverier — korteligen, uppträda som ett slags väpnad polis och vara tillstädes överallt, där några oroligheter voro att befara. Den stackars Ferguson, vars oordentliga liv ofta förde honom i obehaglig beröring med dessa den allmänna ordningens krigiska upprätthållare, och som omnämner dem så ofta, att han kan kallas deras lagerkrönte skald, varnar, sannolikt av egen erfarenhet, sina läsare sålunda:

”Gott folk, då ni från marknan dra,
gå denna hop ej nära! —
En skojarflock, som ej bort ha
rätt att kokarden bära.”

Då stadsvakten således, som vi redan nämnt, i allmänhet bestod av avskedade veteraner och högländare, som ännu hade tillräcklig styrka kvar för denna municipala tjänstgöring, så var den varken genom börd, uppfostran eller forna vanor ägnad att med synnerligt tålamod fördraga pöbelns skymford eller den retsamma kitslighet, som den var utsatt för av skolkande skolpojkar och liderliga lösdrivare, med vilka dess befattning oftast bragte den i beröring. Tvärtom förbittrades dessa gamla knektars lynne genom de okvädinsord, varmed pöbeln vid flera tillfällen hedrade dem, och torde ofta behövt den nyss citerade skaldens lugnande verser:

”För Skottlands skull, förskonen då
dess barn, soldater! Tänken på
de kakors land som ert också!
Er bössa god,
er hillebard ej färgas må
i landsmäns blod!”

Vid alla tillfällen, då en helgdag ursäktade något oväsen eller några oordningar, utgjorde en skärmytsling med dessa veteraner ett favoritnöje för Edinburghs pöbel. Dessa sidor torde kanske se dagen, då många ännu hava i friskt minne sådana angrepp som de, varpå vi här hänsyfta, men den hedervärda corps, med vilken striden hölls, kan nu anses såsom fullkomligt utgången. Den på senare tider småningom verkställda indragningen av dessa borgerliga soldater erinrar om förminskningen av kung Lears hundra riddare. De förordningar, som utfärdats av varje ny magistratscorps, hava, liksom Gonerils och Regans, förminskat denna vördnadsvärda hop medelst samma slags frågor som i ”Kung Lear”: ”vartill behövas väl de fem och tjugu? — tio? — eller fem?” Och det har nu nära nog kommit därhän: ”vartill behövs väl en?” Ännu kan man väl här och där få se en vålnad av en gammal gråhårig och gråskäggig högländare, krökt av ålder och med ett av ärr fårat ansikte, utstyrd i en gammaldags, uppfäst och med ett vitt snöre i stället för silvergalon försedd hatt, samt iklädd en smutsröd uniform och bärande i sin vissnade hand en gammal rostig Lochaber-yxa, bestående av en lång stör, med en yxa på ena ändan och en krok på baksidan av yxan. Jag har hört sägas, att en dylik gengångare från forna dagar ännu smyger sig omkring Karl II:s staty på Parlamentstorget, liksom om en Stuarts bild vore den sista tillflyktsorten för varje minnesmärke av våra gamla seder, och en eller två till förmodas skrida utanför dörren till den kasern, som anvisades dem vid Luckenbooths, då deras gamla fristad på High-street nedrevs. Men hur det kan gå med de handskrifter, som anförtrotts åt vänner och testamentsexekutorer, är så osäkert, att den berättelse, som innehåller dessa knapphändiga anteckningar om Edinburghs gamla stadsvakt — vilken jämte sin bistre och tappre korpral, John Dhu, i mina pojkår var ett mål för de påflugna skolpojkarnas fruktan och åtlöje — kanske först torde komma i dagen, sedan varje hågkomst av detta samfund förbleknat, och då tjäna såsom en förklaring till Kays karikatyrer, vilka förevigat dragen av några bland dess hjältar. Under den föregående generationen, då man svävade i en oupphörlig fruktan för jakobitiska stämplingar, vinnlade sig Edinburghs magistrat om att hålla corpsen, alltid sammansatt av sådana beståndsdelar, som vi nu nämnt, i ett mera tjänstbart skick, än som ansetts nödigt sedermera, då dess farligaste tjänstgöring bestod i att skärmytsla med pöbeln på konungens födelsedag. Vid tidpunkten för vår berättelse voro dessa soldater därför mera hatade och mindre hånade, än som sedermera varit fallet.

För kapten John Porteous tyckes hans befäls och hans trupps ära varit en sak av högsta vikt. Han var utomordentligt uppbragt på Wilson för den skymf, han ansåg honom hava tillfogat hans soldater genom det sätt, varpå han underlättat Robertsons befrielse, och fällde de häftigaste yttranden därom. Ännu mera förbitttad vart han, då han erfor ryktet, att det var fråga om att befria själva Wilson från galgen, och han lät med anledning därav undfalla sig många hotelser och förbannelser, som man sedermera erinrade sig till hans fördärv. Men om en god del beslutsamhet och hurtighet i ett hänseende gjorde Porteous passande att föra befälet över en beväpnad styrka, som var ämnad att undertrycka folkrörelser, så tyckes han å andra sidan varit olämplig för ett så grannlaga uppdrag genom ett hetsigt och vresigt lynne, som alltid var alltför beredvilligt att skrida till hugg och slag, en grundsatslös karaktär och en benägenhet att anse pöbeln, vilken sällan underlät att undfägna honom och hans soldater med bevis av sitt missnöje, såsom en förklarad fiende, på vilken det var både naturligt och tillbörligt, att han skulle söka tillfällen att hämnas. Men som han var den mest nitiske och pålitligaste bland stadsvaktens kaptener, så uppdrog magistraten honom befälet över den trupp, som var bestämd att upprätthålla lugnet vid Wilsons avrättning. Han befalldes bevaka galgen och schavotten med ungefär åttio man, vilket var hela den styrka, varöver man kunde förfoga till denna tjänstgöring.

Magistraten vidtog dock även andra försiktighetsmått, som djupt sårade Porteous' stolthet. Den inkallade en division av ett infanteriregemente, vilket likväl ej skulle bilda spetsgård vid avrättsplatsen utan uppställas på stadens förnämsta gata, medan avrättningen försiggick, för att genom anblicken av en styrka, som ej utan den ursinnigaste oförvägenhet kunde motstås, injaga skräck hos folkmassan, ifall den skulle hava något ont i sinnet. Då man besinnar det förfall, vari detta gamla borgargarde nu är statt, torde det låta löjligt för våra öron, att dess anförare kunde känna sig nogräknad om dess heder. Men detta var verkligen fallet. Kapten Porteous ansåg sig djupt skymfad av, att walesiska skarpskyttar skulle inkommenderas till staden och uppställas på den gata, där, utan magistratens särskilda tillåtelse, inga andra trummor fingo ljuda än hans egna. Men som han ej kunde låta sitt missnöje utbryta emot sina gynnare i magistraten, ökade det hans förtrytelse och hans begär att hämnas på den olycklige brottslingen Wilson och alla, som höllo med honom. Denna inre kamp av avundsjuka och raseri åstadkom en förändring i mannens utseende och hållning, som var synbar för var och en, som såg honom den olyckliga morgonen, då Wilson skulle avrättas. Porteous' utseende var eljest i sig självt snarare behagligt än obehagligt. Han var av medelmåttig längd, stark och väl växt, med ett mörklagt och koppärrigt ansikte, och ögon, som snarare kunde kallas matta än skarpa och stränga, samt ett militäriskt utseende, som likväl ej saknade en viss välvilja och mildhet. Men vid ifrågavarande tillfälle föreföll det likväl dem, som sågo honom, som om han varit besatt av någon ond ande. Hans gång var ojämn, hans röst ihålig och bruten, hans ansikte blekt, hans blickar stirrande och vilda, hans tal osammanhängande och oredigt, och hela hans utseende så förvirrat, att det föranledde många till den anmärkningen, att han tycktes vara fey, vilket är ett skotskt uttryck för det tillstånd, vari en person genom någon oemotståndlig nödvändighet drives emot sitt förestående öde.

Till en del var hans uppförande också verkligen djävulskt, såvida ej vad historien därom har att förmäla överdrivits till följd av den allmänna ovilja, man hyste emot hans minne. Då den olycklige fången Wilson av fångvaktaren överlämnades till honom för att föras till avrättsplatsen, befallde Porteous, ej nöjd med de vanliga försiktighetsmåtten, att handklovar skulle påsättas för att förekomma delinkventens flykt. Detta kunde försvaras, om man besinnar såväl missdådarens karaktär och personliga styrka som de farhågor, vilka så allmänt hystes, att han skulle undanryckas rättvisans arm. Men då handklovarna, som framtogos, befunnos för trånga för handlovarna på en så grovlemmad karl som Wilson, började Porteous med egna händer och stor kraftansträngning tvinga dem att sluta ihop, vilket förorsakade delinkventen ett olidligt kval. Wilson gjorde invändningar emot denna grymma behandling, under förklaring att smärtan hindrade honom från att hålla sina tankar fästa på sådana betraktelseämnen, som hans olyckliga belägenhet fordrade.

— Det gör ingenting, svarade kapten Porteous, din smärta skall snart vara över.

— Ni är mycket grym, svarade delinkventen, ni kan ej veta, huru snart ni själv kanhända behöver bedja om det förbarmande, ni nu vägrar en av era medmänniskor. Må Gud förlåta er!

Dessa ord, som anfördes och ihågkommos långt efteråt, voro allt, som föreföll emellan Porteous och hans fånge, men då de utspredos och blevo bekanta bland folket, ökade de högligen det allmänna medlidandet för Wilson och väckte en motsvarande grad av ovilja mot Porteous, mot vilken det sämre folket, till följd av den ända till våldsamhet gränsande stränghet, varmed han utövade sitt kall, hade några verkliga och många inbillade anledningar till missnöje.

Då den obarmhärtiga proceduren var avslutad och Wilson jämte eskorten anlänt till schavotten på Grass-market, röjdes inga tecken till något sådant försök att befria honom, som givit anledning till dessa försiktighetsmått. Hopen åskådade visserligen i allmänhet uppträdet med större deltagande än vanligt, och man kunde i många ansikten läsa en dyster ovilja, liknande den, varmed man kan antaga att de forna cameronianerna^[1] åskådade sina trosbröders avrättning, då dessa på samma ställe förhärligade sitt religionsförbund. Men allt förblev lugnt. Wilson själv tycktes önska påskynda det ögonblick, som för honom utgjorde gränsen mellan tid och evighet. De vid dylika tillfällen övliga bönerna voro ej förr lästa, innan han underkastade sig sitt öde och lagens dom gick i verkställighet.

Han hade hängt så länge i galgen, att varje gnista till liv var utslocknad, då plötsligt och liksom av någon ny anledning ett tumult uppstod bland folkhopen. Flera stenar kastades på Porteous och hans soldater, en och annan skadades, och pöbeln fortfor att tränga sig fram under hurrningar, rop, skrän och förbannelser. En ung karl med en sjömanshatt, som slokade ned över ansiktet, sprang upp på schavotten och avskar repet, varvid brottslingen var upphängd. Andra närmade sig för att bära bort kroppen, antingen för att förskaffa den en anständig grav, eller kanske för att försöka återkalla den till livet. Kapten Porteous råkade i ett så ursinnigt raseri över denna ögonskenliga uppresning mot hans myndighet, att han alldeles glömde, att det ålåg honom att efter verkställd dom ej inlåta sig i några fientligheter med den missledda hopen, utan så fort som möjligt avlägsna sig med sitt folk. Han sprang ned från schavotten, ryckte geväret från en soldat, befallde sin trupp giva eld och — enligt flera ögonvittnens edliga utsago — föregick den med sitt exempel, i det han avlossade sin musköt och sköt ihjäl en man på fläcken. Flera av soldaterna lydde hans befallning eller följde hans exempel; sex eller sju personer blevo ihjälskjutna och en stor mängd sårades och skadades.

Efter denna våldsbragd började Porteous avtåga med sin trupp till kasernen på High-street. Hopen, som snarare blivit uppretad än förskräckt av vad som förefallit, förföljde soldaterna med förbannelser och stenkastning, varvid de eftersta vände sig om och sköto på nytt med dödande sikte och påföljd. Det är ej med visshet känt, huruvida även denna nya våldsamhet skedde på Porteous' befallning, men naturligvis tillskrevs honom ensam allt det förhatliga av denna olyckliga dags tilldragelser. Han anlände till kasernen, avtackade sina soldater och gick att för magistraten avgiva rapport om vad som före fallit.

Sannolikt hade några tvivelsmål rörande behörigheten av hans förfarande redan börjat uppstå hos kapten Porteous, och det emottagande, han rönte av herrarna i rådet, var sådant, att det gjorde honom ännu angelägnare att överskyla det. Han nekade till att hava befallt manskapet att giva eld; han nekade att själv hava skjutit och uppvisade till och med det gevär, han såsom officer burit; det befanns ännu laddat. Av tre patroner, som han samma morgon setts lägga i sitt patronkök, funnos två ännu i behåll, och en vit näsduk, som instacks i gevärspipan, utdrogs utan att vara svärtad. Emot detta försvar invändes, att Porteous ej begagnat sitt eget gevär, utan tagit ett från soldaterna. Bland de många, som dödats eller sårats av den olyckliga salvan, voro flera av de bättre klasserna, ty själva den mänsklighet, som förmådde flera av soldaterna att skjuta över den kring schavotten församlade folkmassans huvuden, vart i några fall olycklig för dem, som stodo i fönstren eller på avstånd betraktade det bedrövliga skådespelet. Oviljan mot kapten Porteous var högljudd och allmän, och innan sinnena ännu hunnit lugna sig, anhängiggjordes hans sak inför hovrätten. Efter ett långt och tålamodet prövande förhör hade juryn det svåra åliggandet att, då flera och däribland ganska aktningsvärda personer påstodo, att fången befallt sitt manskap giva eld och själv avskjutit sitt gevär, och somliga av dem gingo ed på, att de varseblivit elden och röken och sett den man falla, på vilken han skjutit, jämföra deras intyg med det förnekande vittnesbördet av andra, som, ehuru de stått bra till för att se vad som föregick, likväl varken hört Porteous giva befallning om att skjuta eller sett honom själv giva eld, utan tvärtom påstodo, att det första skottet avskjutits av en soldat, som stod tätt bredvid honom. En stor del av hans försvar grundades även på pöbelns uppror, vilket vittnena framställde olika, alltefter sina känslor och tycken samt det tillfälle de haft att giva akt på vad som föregick, i det somliga skildrade som ett fruktansvärt upplopp, vad andra framställde som ett blott obetydligt tumult, vilket vanligtvis alltid intraffade vid dylika tillfällen, då lagens verkställare och de, som voro anbefallda att beskydda honom i hans kall, gemenligen voro blottställda för åtskilligt ofog. Juryns utslag utvisar tillräckligt, vilken del av vittnesmålen hade övervikten i dess sinnen. Det förklarade, att John Porteous avskjutit ett gevär bland den vid avrättningen församlade folkmassan och att han befallt sitt manskap giva eld, varigenom flera personer dödades och sårades, men nämnde tillika, att fången och hans trupp blivit sårade och slagna av stenar, vilka kastats på dem av folkhopen. Till följd av detta juryns utlåtande dömde domstolen kapten John Porteous att mista livet genom hängning i en galge på den allmänna avrättsplatsen, tisdagen den 8 september 1736; det tillades därjämte, att, enligt skotska lagens stadgande i fråga om med berått mod begånget mord, all hans lösa egendom skulle hemfalla till kronan.

1. En svärmisk puritansk sekt.