Midlothians hjärta/Kapitel 18
| ← Sjuttonde kapitlet |
|
Nittonde kapitlet → |
ADERTONDE KAPITLET.
Den förmån dock oss skänkts, att, när,
bland vreda böljors vimmel,
vi ha förlist på livets skär
få ankra i Guds himmel.
Watts' andliga sånger.
Med fasta steg gick Deans till sin dotters rum, besluten att överlämna henne åt hennes eget samvetes ledning i den ovisshet, vari han med hänseende till lösningen av denna samvetsfråga trodde henne vara försatt.
Det lilla rummet hade varit båda systrarnas sängkammare, och den lilla säng stod ännu kvar, som ditsatts åt Effie, då hon vid sitt sista besök klagat över illamående och vägrat att, såsom i lyckligare dagar, dela sin systers huvudgärd. Vid sitt inträde i rummet fäste Deans ofrivilligt ögonen på den lilla bädden med dess grova gröna omhängen, och de tankar, som stodo i samband därmed, trängde sig så våldsamt på hans själ, att han nästan var urståndsatt att meddela sin dotter, vad han hade att säga henne. Hennes sysselsättning bröt isen. Han fann henne stirrande på ett papper, vilket innehöll en stämning, varigenom hon ålades att, den dag Effies mål förekom, inställa sig som vittne för den anklagade, ty den värdige mr Middleburgh, som föresatt sig att ej försumma något tillfälle att förskaffa Effie rättvisa och ej ville lämna hennes syster någon förevändning att undandraga sig avläggandet av det vittnesmål, hon ansågs kunna avgiva, hade under sitt samtal med David av en rättstjänare låtit tillställa henne den skotska kriminalrättens stämning.
Detta försiktighetsmått kom den gamle Deans såtillvida till pass, som det besparade honom smärtan att ingå i en formlig förklaring. med sin dotter. Han sade endast med ihålig och darrande röst: — Jag ser, du vet, vad det är fråga om.
— O, fader, vi äro grymt ställda mellan Guds lagar och människors lagar. Vad skola vi göra? Vad kunna vi göra?
Det måste anmärkas, att uppträdandet inför en domstol ej vållade Jeanie något slags betänklighet. Hon torde mer än en gång hava hört denna fråga avhandlas av sin far, men vi hava redan antytt, att hon var van att med vördnad lyssna till mycket, som hon var ur stånd att begripa, och att spetsfundiga samvetsfrågor i henne visserligen funno en tålig åhörarinna, men någon uppbyggelse hade hon ej hämtat av dem. Då hon därför erhöll stämningen, riktades ej hennes tankar på de chimäriska samvetsskrupler, som oroade hennes far, utan på det språk, som förts till henne av den okände vid Muschats Cairn. Hon betvivlade med ett ord ej det ringaste, att hon drogs inför rätta för att bringas i den grymma belägenheten att antingen uppoffra sin syster genom att säga sanningen, eller begå mened för att rädda hennes liv, och så livligt gingo hennes tankar i denna riktning, att hon tillämpade sin fars ord, ”du vet vad det är fråga om”, på hans kännedom av det råd, som på ett så förfärligt sätt påtvungits henne. Hon såg upp med en ängslig överraskning, som ej var utan en anstrykning av förskräckelse, vilken hans nästa ord, såsom hon uttydde och tillämpade dem, ej voro ägnade att skingra.
— Dotter, sade David, det har alltid varit min tanke, att, i saker av tvivelaktig eller tvistig natur, en kristen endast bör låta leda sig av sitt samvete. Rannsaka ditt hjärta, pröva ditt sinne av alla din själs krafter och vad du slutligen finner dig berättigad att göra — gör det!
— Men, fader, sade Jeanie, vars själ upprördes av den tydning, hon naturligtvis måste giva hans ord, kan detta — detta vara en tvivelaktig och tvistig sak? Kom ihåg åttonde budet, fader: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa!”
David Deans teg, ty som han fortfarande trodde, att hennes ord hade avseende på de svårigheter, som förut utgjort föremålet för hans begrundande, föreföll det honom, som om hon, såsom kvinna och syster knappt vore berättigad att hysa några betänkligheter vid detta tillfälle, då han, en man som var övad i denna vittnesbärande tids vittnesbörd, på visst sätt hade uppmanat henne att följa, vad som bort varit hennes egna känslors naturliga ingivelser. Men han vidblev sin föresats, till dess hans blickar ånyo ofrivilligt föllo på den lilla tältsängen och för honom återkallade bilden av hans ålderdoms barn, då hon satt på den, blek, tärd och förkrossad. Då denna bild föresvävade honom, trängde sig nya skäl till försvar för det handlingssätt, som sannolikt skulle rädda hans barns liv, på hans sinne och uttalades ofrivilligt av hans tunga, men ack, den ton, vari han talade, var ej mer så tvärsäker som förr!
— Dotter, sade han, jag sade ej, att din stig var fri från stapplande — och otvivelaktigt torde denna handling i mångas tanke vara en överträdelse, då den, som olagligt och mot sitt samvete bär vittnesbörd, på sätt och vis bär falskt vittnesbörd mot sin nästa. Men om man försyndar sig genom eftergivenhet så ligger detta ej så mycket i själva eftergivandet, som i den eftergivandes sinnelag och samvete, och därför, ehuru jag ej sparat mitt vittnesbörd vid offentliga avfall, har jag ej ansett mig berättigad att skilja mig från umgänget med dem, som ansett sig oförhindrade av sitt samvete att höra de präster, vilka hyllat den olycksaliga fördragsamheten, enär de ju kunde inhämta något gott av dem, fastän jag ej kunnat det.
Då David hunnit så långt, förebrådde honom hans samvete, att han möjligen medelbart undergrävde renheten av sin dotters tro och jämnade vägen för hennes avfall från dess strängare grundsatser. Han hejdade sig därför plötsligt och fortfor med förändrad ton: — Jeanie, jag märker att vår låga kärlek till våra anhöriga — låg kallar jag den med avseende därpå, att den så ofta hindrar oss att göra vår Faders vilja — alltför envist fastlåder vid mig i denna bedrövelsens prövostund, för att tillåta mig att tydligt se min egen plikt eller leda dig till din. Jag vill ej säga något mer om denna alltför tunga prövning. — Jeanie, om du med gott samvete och utan att försynda dig mot Gud kan det; så tala till förmån för denna arma olyckliga! Hans röst vart nu svävande. Hon är din syster i köttet — ovärdig och förtappad som hon är, är hon likväl dotter till ett helgon i himmelen, som var en mor för dig, Jeanie, i stället för din egen — men om du ej är oförhindrad av ditt samvete att tala inför domstolen, så följ ditt samvete, Jeanie, och ske Guds vilja! Efter denna uppmaning avlägsnade han sig och lämnade sin dotter i ett tillstånd av djup ångest och villrådighet.
Huru djupt bedrövad David Deans än var, skulle det i ej ringa mån hava ökat hans smärta, om han kunnat ana, att hans dotter tydde hans försvarsgrunder, ej såsom en tillåtelse för henne att följa sin egen övertygelse i fråga om en tvivelaktig och tvistig samvetssak, utan som en uppmaning att överträda ett av de budord, vilka alla kristna utan undantag enstämmigt anse mest heliga.
— Är detta möjligt? sade Jeanie, då dörren tillslöts efter hennes far. Kan det väl vara hans ord, jag hört, eller har den onde fienden antagit hans röst och anletsdrag för att giva vikt åt rådslag, som leda till fördärv? — En systers liv, och en far, som antyder, huru det skall räddas! — O, min Gud, beskydda mig! Detta är en ryslig frestelse.
Irrande från tanke till tanke, inbillade hon sig ett ögonblick, att hennes far uppfattade åttonde budet bokstavligt, såsom förbjudande falskt vittnesbörd emot vår nästa, utan att utsträcka förbudet till lögn, yttrat till förmån för brottslingen. Men hennes sunda och oförvillade förmåga att skilja mellan gott och ont förkastade genast en så ensidig och lagens gudomliga upphov så ovärdig tolkning. Hon förblev i ett tillstånd av den gruvligaste ångest och ovisshet, rädd för att öppet meddela sin far sina tankar, för att ej därigenom framkalla en meningsyttring, som hon ej kunde gilla — för sin systers skull kvald av bekymmer, vilka blevo så mycket bittrare, då hon besinnade, att medlen till dennas räddning lågo i hennes händer, ehuru de voro sådana, att hennes samvete förbjöd henne att begagna dem — med ett ord, kastad hit och dit liksom ett skepp på en öppen redd under en storm, men, liksom detta skepp, stödjande sig på en enda säker kabel, ett enda säkert ankare — förtröstan till Försynen och en fast föresats att fullgöra sin plikt.
Butlers tillgivenhet och strängt religiösa känsla skulle varit hennes bästa stöd under dessa bedrövliga förhållanden, men han var ännu i fängsligt förvar och kunde ej komma till S:t Leonards Crags, och hennes bekymmer voro av ett slag, som hon, med sin ringa underbyggnad, fann sig ur stånd att uttrycka i skrift. Hon måste därför förlita sig på sin egen känsla av rätt och orätt och låta denna tjäna till ledning för sitt handlingssätt.
Det var ej det minsta bland Jeanies bekymmer, att hon, ehuru hon hoppades och trodde på sin systers oskuld, ej hade någon utväg att erhålla en bekräftelse därpå genom hennes egen mun.
Ratcliffes tvetydiga beteende i affären med Robertson hade, såsom ofta är fallet med dem, som bära kappan på båda axlarna, ej hindrat honom att vinna ynnest och befordran. Sharpitlaw, som i honom igenkände en själsfrände, hade lagt sig ut för honom hos magistraten, och den omständigheten att han frivilligt kvarstannat i fängelset, då dörrarna sprängdes av pöbeln, skulle gjort det till en hård åtgärd att taga det liv, som han haft ett så lätt tillfälle att rädda. Han erhöll full förlåtelse, och kort därefter vart Jakob Ratcliffe, den störste inbrottstjuv i Skottland, kanske på grund av ett gammalt ordspråk,[1] ombetrodd bevakningen över andra förbrytare.
Sedan Ratcliffe blivit insatt i denna förtroendepost, lågo den vise Saddletree och några andra, som hyste deltagande för Deans' familj, över honom, att han skulle förskaffa de båda systrarna ett tillfälle att samtala med varandra, men magistraten, som var ytterst angelägen om Robertsons gripande, hade strängt förbjudit det, i hopp att, genom att hålla dem åtskilda, kunna avlocka den ena eller andra någon upplysning rörande flyktingen. Jeanie hade ingenting att meddela dem därom. Hon underrättade mr Middleburgh, att hon ej hade någon vidare kännedom om Robertson, än att hon en natt efter avtal mött honom för att erhålla några råd rörande systern, men vad dessa innehöllo vore något, som måste förbliva mellan Gud och hennes samvete. Om hans förflutna, närvarande eller tillkommande planer, förehavanden eller avsikter hade hon sig ingenting bekant och kunde således ingenting meddela.
Effie var lika förtegen, ehuru av andra skäl. Förgäves lovade man henne förvandling av straffet eller mildring däri, ja, till och med full benådning, om hon ville säga allt, vad hon visste om sin älskare. Hon svarade endast med tårar, utom när hon ibland genom vederbörandes oupphörliga frågor drevs till vresig snarstuckenhet, då hon gav dem häftiga och vanvördiga svar.
Sedan rannsakningen blivit uppskjuten i flera veckor, emedan man alltjämt hoppades, att hon skulle förmås att yppa vad hon visste rörande ett ämne, som var av oändligt mycket större vikt för magistraten än hennes egen skuld eller oskuld, uttröttades slutligen vederbörandes tålamod, och då även mr Middleburgh ej längre fann något öra, som var böjt för vidare undseende med henne, utsattes dagen, då hennes sak skulle företagas.
Nu och ej förr var det, som mr Sharpitlaw, erinrande sig sitt löfte till Effie Deans, eller snarare tvungen till eftergivenhet genom de föreställningar, som oupphörligt tutades honom i örat av hans närmaste granne, mrs Saddletree, vilken förklarade det vara en hednisk grymhet att hålla de båda förkrossade varelserna åtskilda, utfärdade den viktiga befallningen, till följd varav de båda systrarna fingo tillstånd att se varandra.
Aftonen före den betydelsefulla dag, som skulle avgöra Effies öde, erhöll Jeanie tillåtelse att besöka sin syster — ett fruktansvärt och vid en högst olycksbådande vändpunkt inträffande möte. Detta utgjorde likväl en del av den bittra kalk hon var dömd att tömma, för att försona brott och dårskaper, vari hon ej hade någon delaktighet, och klockan tolv på middagen, vilket var den för hennes insläppande i fängelset utsatta tiden, gick hon att för första gången på flera månader återse sin brottsliga, vilseförda och djupt olyckliga syster i detta brottets, förvillelsernas och eländets hemvist.
- ↑ Därmed hänsyftas på det engelska ordspråket: set a thief to catch a thief = sätt en tjuv till att vakta en tjuv.