Midlothians hjärta/Kapitel 20

←  Nittonde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjugonde kapitlet

Tjuguförsta kapitlet  →

TJUGONDE KAPITLET.

Och skulle man dig släpa än
till skymfligt träd med hån och spott,
ej saknas skall en trogen vän
att dela där din grymma lott.
Jemmy Dawson.

Efter att hava tillbragt större delen av morgonen i andaktsövningar — ty hans välvilliga grannar hade vänskapligt yrkat på att förrätta hans göromål för dagen — inträdde David Deans i vardagsrummet, då frukosten var i ordning. Han hade ofrivilligt nedslagit ögonen, ty han vågade icke se på Jeanie i den ovisshet, vari han svävade, huruvida hon denna dag med gott samvete ansåg sig kunna uppträda inför domstolen för att avgiva detta vittnesmål, varigenom hon, såsom han förmodade, skulle kunna utverka sin systers frikännande. Efter en minuts ängslig tvekan såg han slutligen på hennes dräkt för att därav sluta, huruvida hon ärnade gå ut på förmiddagen. Hennes klädsel var snygg och enkel, men ej av den beskaffenhet, att den bestämt antydde någon sådan avsikt. Hon hade utbytt sin vanliga vardagsklänning mot en, som var något sämre än hennes bästa, vilken hon plägade påtaga om söndagarna, då hon gick till kyrkan, eller vid något sällsyntare tillfälle, då hon skulle bort i sällskap. Hennes förstånd sade henne, att det var tillbörligt att gå anständigt klädd vid ett sådant tillfälle, medan en fin takt föranledde henne att avlägga de få och enkla prydnader, hon eljest tillät sig att bära. Det fanns således intet i hennes yttre utseende, varav hennes far med någon sannolikhet skulle kunnat gissa sig till hennes avsikter.

Anstalterna för deras tarvliga måltid voro denna morgon gjorda förgäves. Far och dotter sutto och låtsade äta, så snart någondera av dem riktade sina blickar på den andra, men de vämjdes vid maten och avstodo därför från sitt bemödande, då det kärleksfulla bedrägeriet ej längre tycktes vara nödigt.

Slutligen voro dessa pinsamma ögonblick förbi. Ljudet av S:t Giles' starka klockslag förkunnade timmen före rannsakningens början. Jeanie steg upp, och med en grad av fattning, varför hon ej kunde göra sig själv reda, påtog hon sin kappa samt gjorde några andra förberedelser till en längre vandring. Det var en sällsam motsats emellan fastheten i hennes beteende och vacklandet samt den kvalfulla obeslutsamhet, som röjde sig i alla hennes fars rörelser, och den, som ej kände båda, skulle svårligen hava trott, att den förra under vanliga förhållanden var en lydig, mild, saktmodig och till och med blyg lantflicka, medan fadern, med en av naturen stark och stolt själ och understödd av en sträng, stoisk och oböjlig religlös övertygelse, i sin tid hade utstått de svåraste vedermödor och de största faror, utan att hans mod kuvats eller hans ståndaktighet givit vika. Förklaringsgrunden till denna olikhet låg däri, att Jeanie redan var ense med sig själv om det förhållande, hon skulle iakttaga, och på förhand hade övervägt alla dess naturliga och nödvändiga följder, medan hennes far, som var okunnig om alla andra omständigheter, endast kvalde sig med att uttänka vad den ena systern skulle kunna säga eller besvärja, eller vad inflytande hennes vittnesmål kunde hava på förhörets utgång.

Han bevakade sin dotters rörelser med svävande och obeslutsamma blickar, tills hon med en blick av outsäglig ångest vände sig om till honom, i detsamma hon stod i begrepp att lämna rummet.

— Mitt kära barn, sade han, jag vill — Hans tunga förmådde ej säga mer, men hans ivriga och förvirrade letande efter sina stickade vantar och sin käpp antydde hans avsikt att åtfölja henne.

— Far, sade Jeanie, i det hon snarare svarade på hans åtbörder än på hans ord, det vore bäst att ni lät bli.

— Med Guds bistånd vill jag begiva mig på väg, svarade Deans med tillkämpat lugn.

Därpå tog han sin dotters arm under sin och började strax, som han kom utom dörren, gå så hastigt, att hon nästan var ur stånd att följa honom. En obetydlig omständighet, men som förrådde hans upprörda själstillstånd, hejdade honom likväl snart. — Er mössa, far? sade Jeanie som märkte, att han gått ut med sitt grå hår obetäckt. Med en svag rodnad, liksom om han blygts för en glömska, som antydde en så stor sinnesförvirring, vände han om och påtog sin stora blå skotska mössa, och liksom om omständigheterna nödgat honom att frambesvärja all sin beslutsamhet och samla sina skingrade tankar, lade han åter sin dotters arm i sin och begav sig med långsåmmare och lugnare steg på väg till Edinburgh.

Domstolarna höllo även den tiden sina sessioner vid parlamentsgården eller, som den numera kallas, parlamentsplatsen, och i den byggnad, som ursprungligen varit bestämd för de skotska ständerna. Ehuru denna byggnad var uppförd i en felaktig och smaklös stil, hade den likväl dåförtiden ett allvarligt och så att säga domstolsmässigt utseende, som åtminstone var vördnadsbjudande till följd av sin ålder. Jag har likväl vid mitt senaste besök i huvudstaden märkt, att den moderna smaken, synbarligen med mycken kostnad, förvandlat denna vördnadsvärda framsida till en med alla de omgivande fornminnena så fullkomligt oförenlig och tillika så klumpig och underlig tegelstensmassa, att den kan jämföras med bäraren Tom Errands prydnader, uti Farquhars Tur till Jubelfesten, när han uppträdde utstyrd med sprätten Clinchers pråliga glitter. Sed transeat cum cæteris erroribus.

På den lilla fyrkanten eller gården, om vi ännu våga giva den denna passande, ehuru föråldrade benämning, föregingo redan uppträden, som kunde sägas utgöra en inledning till dagens ödesdigra tilldragelse. Stadsvaktens soldater voro på sina poster, än framsläppande och än med muskötkolvarna undanstötande den brokiga mängden, som trängdes och skuffades för att få se en skymt av det olyckliga föremålet för dagens förhandlingar, då hon från det närbelägna fängelset skulle gå till domstolen, där hennes öde skulle avgöras. Var och en har troligen någon gång med avsky märkt den likgiltighet, varmed den råa hopen betraktar dylika uppträden, och huru sällan den, utom då dess medlidande framkallas av några ovanliga och utomordentliga omständigheter, visar något djupare deltagande än ett tanklöst larm och en rå nyfikenhet. Människorna skratta, skämta, gräla och skuffa varandra hit och dit med en så känslolös likgiltighet, som om de voro församlade till någon lustbarhet eller för att gapa på någon tom ståt. Detta för den råa pöbeln i en stor stad så naturliga beteende förbytes likväl stundom till en övergående känsla av mänskligt deltagande, och så var även händelsen vid ifrågavarande tillfälle.

Då Deans och hans dotter inkommo på gården och sökte tränga fram till domstolens port, blevo de inklämda bland pöbeln och naturligtvis föremål för dess oförskämdhet. Deans avvärjde med tämlig kraft de knuffar, han fick från alla sidor, men detta hade till följd, att hopen, som ofta visar en instinktlik skarpsinnighet att av det yttre utseendet gissa sig till den verkliga karaktären, kom att fästa sin uppmärksamhet på hans gestalt och gammalmodiga dräkt.

“Välkomna Whigs, välkomna igen
från Bothwellbron^[1], nog känna ni den”,

sjöng en karl (ty pöbeln i Edinburgh var på den tiden jakobitiskt sinnad, sannolikt emedan detta tänkesätt var raka motsatsen till den bestående styrelsens).

”Mässar-David Williamson,
med hjärta utan vank i,
upp på predikstolen sprang
och sjöng om Killiecrankie”,

sjöng en siren, vars yttre angav hennes yrke. En trasig springpojke, som David Deans knuffat till under sina bemödanden att komma från dessa bespottare, utropade med en stark nordländsk brytning: — Må fan klösa era cameronianska ögon ur huvudet på er! Vem ger er lov att knuffa en gentleman? — Ge rum för den styrande äldste! sade en annan. Han kommer för att se en kärälskelig syster prisa Gud på Grassmarket.

— Tyst, ni borde blygas, folk! sade en högljudd mansröst, vilken strax därpå sänktes för att i en låg, men tydlig ton tillägga: det är hennes far och syster.

Alla veko genast åt sidan för att giva rum åt dem, och även de råaste och lastbaraste slogos av blygsel och tystnade. På den öppna plats, som sålunda lämnats dem av pöbeln, stod Deans hållande sin dotter vid handen och sade till henne med ett ansiktsuttryck, som på det starkaste förrådde hans häftiga sinnesrörelse: — Du hör nu med egna öron och ser med egna ögon, vilken bespottarna tillskriva bekännares felsteg och avfall. Ej blott dem själva, utan även den kyrka, varav de äro medlemmar, samt dess välsignade och osynliga Överhuvud. Därför skola vi med tålamod bära vår andel i smädelserna och hånet.

Mannen, som talat, var ingen annan än vår gamle vän Dumbiedikes, vilken, liksom profetens åsna, av stundens krav funnit sig föranlåten att öppna sin mun och nu med sin vanliga tystlåtenhet ledsagade dem till domsalen. Varken portar eller dörrvaktare lade något hinder i vägen för deras inträde, och det påstods till och med, att en av de senare avslog en shilling i drickspengar, som erbjöds honom av lairden av Dumbiedikes, vilken var av den åsikten att ”pengar undanröja alla hinder”. Men denna uppgift tarvar likväl bekräftelse.

Sedan de inträtt i domsalen, funno de därstädes det vanliga antalet av brådskande ämbetsmän och sysslolösa dagdrivare, som av plikt eller böjelse infinna sig, där dylika saker försiggå. Borgare gapade och stirrade, unga jurister drevo omkring, skrattande och gycklande, liksom på en teaterparterr, medan andra sutto avsides på en bänk och högljutt samtalade om lagens tillämpning på förevarande fall och förordningens rätta tolkning. Domsätet stod i ordning i avvaktan på domarnas ankomst; de edsvurna voro redan samlade. Kronoåklagarna, som voro sysselsatta att genomse sina memorialer och anteckningar, sågo allvarliga ut och viskade sinsemellan. De intogo ena sidan av ett stort bord, som var ställt nedanför domsätet; på andra sidan sutto de advokater, vilka den skotska lagens mänsklighet — som i detta fall är ädelmodigare än systerrikets — ej blott tillåter, utan även ålägger att biträda varje anklagad med sina råd och sina kunskaper. Mr Nichil Novit var ivrigt sysselsatt med att giva den anklagades sakförare nödiga upplysningar. Då de inträdde i domsalen, frågade Deans lairden med låg, skälvande stämma: — Var skall hon sitta?

Dumbiedikes viskade till Novit, som pekade på en tom plats invid skranket, mittemot domarna, och ville ledsaga Deans dit.

— Nej, sade han, jag kan inte sitta bredvid henne, jag kan inte erkänna henne som min dotter — åtminstone inte ännu. Jag vill undvika att se henne och vill vända mina ögon åt ett annat håll — det är bäst för oss båda.

Saddletree, som genom upprepad påflugenhet mot Effies advokat ådragit sig ett par skarpa tillrättavisningar av domarna jämte en särskild uppmaning att endast befatta sig med sina egna angelägenheter, såg nu med nöje ett tillfälle yppa sig att spela den viktige. Han skyndade beställsamt fram till den stackars gubben och började ådagalägga sin betydenhet genom att medelst sitt inflytande hos vaktmästare och pedeller förskaffa en plats åt Deans, där han genom ett utskjutande hörn av domsätet var dold för de församlades blickar.

— Det är bra att ha en vän vid rätten, sade han, i det han fortfor med sitt hjärtlösa pladder, vilket David varken hörde eller besvarade. Få andra än jag skulle kunnat skaffa er en sådan plats som denna. Lorderna komma ofördröjligen hit och skola instanter företaga rannsakningen. — De skola inte påbjuda rättegångsfrid nu, som de göra vid tingsresorna. — Högsta domstolen är alltid fridlyst. — Men för Guds skull, vad är det? — Jeanie, ni är ju kallad som vittne! — Pedell, den här flickan är ett vittne — hon måste träda inom skranket — hon får på inga villkor vistas bland allmänheten! — Mr Novit, måste inte Jeanie Deans träda inom skranket?

Novit svarade jakande och erbjöd sig att ledsaga Jeanie till det rum, där enligt skotska domstolarnas samvetsgranna plägsed vittnena vänta, tills de förekallas för att avgiva sitt vittnesmål, och tillika äro avskilda från allt, som skulle kunna inverka därpå eller upplysa dem om, vad som kan förefalla under förhöret.

— Är detta nödvändigt? sade Jeanie, som motvilligt släppte faderns hand.

— Det är alldeles nödvändigt, sade Saddletree. Vem har väl någonsin hört talas om vittnen, som inte varit instängda?

— Det är verkligen nödvändigt, sade den yngre av de båda advokaterna, som blivit antagna för att föra hennes systers talan, varpå Jeanie motvilligt följde rättspedellen till det angivna rummet.

— Detta kallas att taga eit vittne i kvarstad, mr Deans, sade Saddletree, men det är något helt annat — vilket ni kanske inte skulle funnit ut av er själv — än att lägga kvarstad på en persons gods eller lösegendom, såsom det sker i konkurssaker. Jag har ofta blivit tagen i kvarstad som vittne, ty sheriffen plägar ibland kalla in mig för att bevittna förklaringar och förberedande förhör, och det gör mr Sharpitlaw också, men jag har aldrig mer än en gång varit ute för att få gods och ägodelar belagda med kvarstad, och det var längesen, innan jag blev gift. Men tyst, tyst! Här komma domarna.

Just som han sade detta, inträdde, föregångna av sina pedeller, de fem kriminaldomarna i sina långa scharlakansmantlar och intogo med vanliga formaliteter sina platser på domarsätet.

Åhörarna stego upp för att hälsa på dem, och det larm, som förorsakats av deras inträde, hade knappt lagt sig, förrän ett häftigt buller och oväsen av personer, som med våld sökte tränga sig in genom dörrarna till domsalen och läktarna, förkunnade, att fången skulle föras inom skranket. Detta larm uppstår, då de först blott för de till inträde berättigade eller de bättre klasserna öppnade dörrarna slås upp för alla, vilka ditlockats av nyfikenheten. Med flammande ansikten och i oordning bragta kläder, kämpande med varandra och ibland även stupande över varandra, inrusade de råa människorna, medan några få soldater, vilka liksom bildade medelpunkten av strömmen, knappt, oaktat alla bemödanden, kunde skaffa en fri genomgång för den fångna till den plats, hon skulle intaga. Genom rättens myndighet och dess tjänares ansträngningar stillades slutligen larmet bland åskådarna, och den olyckliga flickan framfördes och ställdes mellan två skiltvakter med påskruvade bajonetter såsom en fånge inför skranket för att där avbida sin slutliga dom, antingen den utfölle till väl eller ve.

1. Skottarna blevo 1689 där slagna av Stuartarnas anhängare.