←  Trettiofjärde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Trettiofemte kapitlet
Trettiosjätte kapitlet  →


[ 459 ]

TRETTIOFEMTE KAPITLET.

— — — — — — — — bestig
din kulle, sköna Shene, när strålfull sol
sig visar i sin prakt! Här låt oss skåda
ut över gränslöst landskap.
Thomson.

Jeanie undergick ett mycket strängt förhör av sin vänliga och tjänstaktiga, men något pratsjuka väninna, mrs Glass, på deras väg till Strand, där den goda fruns Tistel blomstrade i full prakt och med sitt valspråk: Nemo me impune! utmärkte en bod, som på den tiden var väl känd av alla skottar, både av högre och lägre stånd.

— Och är ni säker på, att ni alltid sade ers höghet till honom? sade den goda frun, ty man måste göra en åtskillnad mellan Mac-Callummore och den söderländska knaperadeln, som de kalla lorder här — det är så gott om dem, Jeanie, att man nästan vore frestad att tro, att det inte är synnerligt svårt att göra dem — några av dem skulle jag inte vilja ge kredit för så mycket som tolv skilling svart rappe — och andra skulle jag inte vilja stiga upp för, sedan jag väl satt mig. Men jag hoppas, ni visat er belevenhet för hertigen av Argyle, ty vad slags folk skulle han väl tro era vänner i London vara, om ni helt simpelt kallat honom mylord, han som är en hertig?

— Han tycktes inte stort bry sig om det, sade Jeanie. Han såg nog, att jag var från landet.

— Nå, nå, svarade den goda frun, hans höghet känner mig tämligen bra, så att jag är mindre orolig för det. Jag fyller aldrig hans snusdosa, utan att han säger: ”Hur står det till, kära mrs Glass? — Hur må alla era vänner där uppe i norr?” Eller också: ”Har ni haft några nyheter norr ifrån nyligen?” Och ni kan vara viss på, att jag gör min djupaste nigning och svarar: ”Nådige hertig, [ 460 ]tackar som frågar; jag hoppas, att ers höghets höga fru hertiginna och ers höghets ädla fröknar må bra, och jag hoppas, att snuset fortfarande är ers höghet till nöjes.” Och då skulle ni se folket i boden få stora ögon, och om det är en skotte inne, och ibland kan det vara tre eller ett halvt dussin sådana, så flyga hattarna av, och många blicka då efter honom och ropa: ”Där går Skottlands furste, Gud signe honom!” Men ni har ännu inte omtalat för mig allt, vad han sade er.

Jeanie visade ingen lust att vara fullt så meddelsam. Som läsaren torde märkt, hade hon jämte sina landsmäns okonstlade öppenhet även något av deras slughet och försiktighet. Hon svarade i allmänhet, att hertigen åhört henne med mycket deltagande och lovat att lägga sig ut för hennes syster samt låta henne höra av sig under loppet av den påföljande eller nästpåföljande dagen. Hon brydde sig ej om att nämna något om hans tillsägelse, att hon skulle vara beredd att genast följa honom, och ännu mindre om hans vink, att hon ej skulle taga sin värdinna med sig. Den hederliga mrs Glass nödgades därför åtnöja sig med denna allmänna underrättelse, sedan hon på allt sätt bemödat sig om att få veta något mer.

Man inser lätt, att Jeanie påföljande dagen avböjde alla inbjudningar och övertalningar att gå ut för att bese staden och fortfor att inandas den instängda och med tobaksånga uppfyllda luften i mrs Glass' lilla vardagsrum. Tobakslukten härledde sig från ett litet skåp, som ibland en mängd andra artiklar innehöll några kanistrar äkta havanna, vilka mrs Glass antingen av vördnad för fabrikatet eller av fruktan för tullbetjäningen ej vågade förvara i den öppna boden, och som i rummet spredo en doft, vilken, huru angenäm den än torde varit för kännares näsborrar, likväl ingalunda var det för Jeanies.

— Herregud, sade hon för sig själv, det förundrar mig verkligen, att min kusin kan sätta ett sådant värde på sin sidenmantilj, och sitt guldur, eller på någonting i världen, att hon fördenskull sitter och nyser i det här lilla [ 461 ]kvava rummet, då hon kunde vandra fritt omkring på de gröna kullarna, om hon ville.

Mrs Glass å sin sida var lika förvånad över sin kusins obenägenhet att gå ut och hennes likgiltighet för alla de märkvärdiga skådespel, London hade att erbjuda. — Att ha något att se på, sade hon, hjälper alltid till att fördriva tiden, om man också är aldrig så bedrövad. Men det stod ej till att övertala Jeanie.

Dagen efter hennes samtal med hertigen tillbragtes under detta ”fördröjda hopp, som gör hjärtat sjukt”. Minuter framskredo efter minuter — den ena timmen avlöste den andra — det vart för sent att hysa någon rimlig förväntan att hertigen den dagen skulle låta höra av sig; likväl kunde hon ej alldeles avstå från allt hopp, och hennes hjärta klappade våldsamt vid varje buller där nere i boden. Allt förgäves. Dagen förflöt under spänd och sviken väntan.

Följande morgon började på samma sätt, men före middagstiden inträdde en välklädd herre i mrs Glass' bod och anhöll om att få tala med en ung flicka från Skottland.

— Det vill säga min kusin, Jeanie Deans, mr Archibald, sade mrs Glass nigande. Har ni något bud till henne från hans höghet hertigen av Argyle, mr Archibald? Jag skall genast framföra det.

— Jag tror, jag måste besvära henne att stiga ner, mrs Glass.

— Jeanie, Jeanie Deans! ropade mrs Glass vid foten av den lilla trappan, som från ett hörn av boden ledde till de högre regionerna. Jeanie — Jeanie Deans, hör ni inte? Kom ner på stund; hertigens av Argyle kammartjänare är här och vill genast tala med er. Detta yttrades i en högljudd ton, på det att alla, som råkade vara inom hörhåll, skulle varda delaktiga av den viktiga underrättelsen.

Man kan lätt föreställa sig, att Jeanie ej dröjde länge att kläda sig och efterkomma denna kallelse, ehuru hennes fötter knappast ville bära henne, då hon gick utför trappan.

[ 462 ]— Jag måste utbedja mig förmånen av ert sällskap ett litet stycke, sade Archibald artigt.

— Jag är när som helst färdig, sir, sade Jeanie.

— Skall min kusin gå ut, mr Archibald? Då skall jag naturligtvis gå med henne. — James Rasper! Se till boden, James! — Mr Archibald, hon sköt fram en burk till honom, ni begagnar ju hans höghets blandning, vill jag minnas? Var god och fyll er dosa för gammal bekantskaps skull, medan jag kastar på mig kläderna.

Mr Archibald överflyttade en blygsam portion snus från burken i sin dosa, men förklarade, att han måste avstå från nöjet av mrs Glass' sällskap, emedan hans ärende blott gällde det unga fruntimret.

— Blott det unga fruntimret! sade mrs Glass. Är det inte litet ovanligt, mr Archibald? Men hans höghet förstår det naturligtvis bäst, och ni, mr Archibald, är en stadgad man. Det är inte var och en som kommer från en förnäm mans hus, som jag skulle vilja anförtro min kusin åt. — Men Jeanie, ni får inte gå över gatorna med er rutiga — vad kallar ni det nu igen? — hängande över axlarna, liksom ni kommit upp med en drift höglandsoxar. Vänta tills jag gått efter min sidenkappa. Eljest får ni allt slöddret efter er!

— Jag har en hyrvagn i beredskap, mrs Glass, sade mr Archibald, sålunda förekommande alla vidare invändningar av den tjänstaktiga gamla frun, som Jeanie eljest skulle fått svårt nog att slippa ifrån, och jag tror ej vi ha tid att byta om dräkt.

Med dessa ord förde han Jeanie till vagnen, under det hon inom sig prisade och beundrade det otvungna sätt, varpå han undvikit mrs Glass' tjänstaktiga anbud och frågor, utan att nämna sin herres befallning eller ingå i något slags förklaring.

Sedan de stigit upp i vagnen, satte mr Archibald sig på baksätet mittemot vår hjältinna, varefter de foro av under tystnad. Sedan de åkt ungefär en halv timme utan att ett ord yttrats å någondera sidan, föreföll det Jeanie, som om en längre tid åtgått och en större vägsträcka [ 463 ]tillryggalagts på denna färd, än då hon första gången for till och ifrån hertigens av Argyle boning. Slutligen kunde hon ej avhålla sig från att fråga sin tystlåtne följeslagare vart de foro.

— Hertigen skall själv underrätta er därom, mamsell, svarade Archibald med samma avmätta artighet, som utmärkte hela hans beteende. Nästan i detsamma han yttrade dessa ord stannade vagnen, och kusken steg av och öppnade dörren. Archibald steg ur och hjälpte Jeanie att göra detsamma. Hon fann sig utom London, på en bred, med en slagbom spärrad landsväg, på andra sidan om vilken syntes en enkel, med fyra hästar förspänd vagn utan vapen på dörrarna och med betjäning utan livréer.

— Jag ser, att ni varit punktlig, Jeanie, sade hertigen av Argyle, då Archibald öppnade vagnsdörren. Ni måste göra mig sällskap under återstoden av vägen. Archibald blir kvar här med hyrvagnen tills ni kommer igen.

Innan Jeanie hann svara, fann hon sig till sin ej ringa förvåning sittande vid hertigens sida i en vagn, som rullade framåt med en snabb, men jämn fart och i båda dessa avseenden var ofantligt olika det guppande och skakande fordon, hon nyss lämnat, och vilket, guppigt och stötande som det var, likväl ingivit henne, som aldrig förut suttit i någon vagn, en viss känsla av betydenhet och värdighet.

— Min flicka, sade hertigen, sedan jag så noga det varit mig möjligt övertänkt din systers sak, har den övertygelsen stadgats hos mig, att en stor orättvisa torde komma att begås genom verkställandet av hennes dom, och av samma åsikt äro även ett par frisinnade och upplysta lagkarlar från båda rikena, med vilka jag talat om saken. — Nej, hör mig först till slut, innan du tackar mig! — Jag har redan nämnt för dig, att min personliga övertygelse är av föga vikt, såvida jag ej kan få andra att dela den. Jag har nu gjort för dig, vad jag bestämt ej skulle gjort för att främja något av mina egna syften. — Jag har begärt företräde hos ett fruntimmer, som hos konungen åtnjuter ett högt och välförtjänt inflytande. [ 464 ]Det har beviljats mig, och jag önskar, att du skall råka henne och tala för dig själv. Du behöver alls inte vara rädd; berätta blott din historia rätt fram, såsom du berättat den för mig.

— Jag är ers höghet mycket förbunden, sade Jeanie, ihågkommande mrs Glass' förmaning, och jag är säker på, att jag, sen jag haft mod att tala till ers höghet i stackars Effies sak, har mindre skäl att vara blyg för att tala till ett fruntimmer. Men, mylord, jag skulle gärna vilja veta, vad jag skall kalla henne, höghet eller ers härlighet eller mylady, såsom vi i Skottland säga till förnäma herrar och damer, och jag skall söka lägga det på minnet, ty jag vet, att fruntimmer äro mera nogräknade med sina hederstitlar än herrar.

— Du behöver inte kalla henne någonting annat än nådig fru. Säg bara, vad du tror kan göra bästa intryck. — Se litet emellanåt på mig, och om jag för handen till min halsduk, så här — han gjorde härvid denna åtbörd — så skall du tiga, men jag skall blott göra detta, när du säger någonting, som möjligen kan misshaga.

— Men, ers höghet, sade Jeanie, om det inte gjorde er alltför mycken möda, vore det då inte bättre att tala om för mig, vad jag skall säga, så kunde jag lära det utantill?

— Nej, Jeanie, det skulle inte göra samma verkan, svarade hertigen. Det vore detsamma som att läsa upp en predikan, vilket, som du vet, vi äkta presbyterianer inte anse för lika salvelsefullt, som när den uttalas utan förberedelse. Tala bara lika dristigt och rentut till denna dam, som du i förrgår gjorde till mig, och om du kan vinna hennes bifall, så vill jag våga en plåt, som vi säga där uppe i Skottland, att kungen benådar din syster.

Med dessa ord framtog han en ströskrift ur fickan och begynte läsa. Jeanie ägde denna takt och detta förstånd, som tillsammantagna utgöra vad man kallar naturlig belevenhet. Hon uttydde hertigens manöver som en vink, att hon ej skulle göra några vidare frågor, och förblev följaktligen tyst.

[ 465 ]Vagnen rullade snabbt framåt genom bördiga ängar, prydda med praktfulla gamla ekar, mellan vilka då och då den majestätiska vattenspegeln av en bred och lugn ström framskymtade. Sedan de farit igenom en vacker by, höll vagnen på en höjd, varifrån skönheten av ett engelskt landskap visade sig i sin största prakt. Hertigen steg ur här och bad Jeanie följa sig. De stannade ett ögonblick på toppen av en kulle för att betrakta det ojämförliga landskap, som låg utbrett framför dem. Ett väldigt hav av grönska, med holmar och utskjutande uddar av täta, lummiga lövdungar, innehades av tallösa får- och boskapshjordar, vilka tycktes i oinskränkt frihet vandra omkring på dessa rika betesmarker. Themsen, än bekrönt av lantgårdar, än omkransad av skogar, flöt långsamt och stilla framåt, liksom han varit detta landskaps mäktige behärskare, i jämförelse med vilken alla dess övriga storheter voro av underordnad rang, och på sin barm bar han hundratals skepp och farkoster, vilkas vita segel och fladdrande vimplar gåvo liv åt det hela.

Hertigen av Argyle var naturligtvis förtrogen med denna anblick, men för en man med smak och känsla måste den alltid vara ny, och då han betraktade detta ojämförliga landskap med den hänryckning, som det måste väcka hos varje beundrare av naturens skönheter, återvände hans tankar helt naturligt till hans eget mera storartade och föga mindre sköna gods Inverary. — Detta är en härlig anblick, sade han till sin följeslagerska, kanske nyfiken att få höra hennes tanke. Vi ha ingenting jamförligt i Skottland.

— Det är förträffligt bete för kor, och de ha en vacker boskapsavel här, svarade Jeanie, men jag tycker rätt så mycket om att se på klipporna vid Arthurs Seat och havet bortom dem, som på alla de här många träden.

Hertigen log åt detta svar, som var lika fosterländskt som betecknande för den sfär, kring vilken lantflickans idéer välvde sig, och gav ett tecken åt vagnen att stanna, där den var, varefter han valde en föga trampad gångstig och förde Jeanie genom flera labyrintiska gångar till [ 466 ]en bakport i en hög tegelstensmur. Den var tillstängd, men då hertigen sakta bultade på, insläpptes de av en innanför på vakt stående person, som upplåste porten, efter att först hava tittat genom ett för detta ändamål anbragt litet järngaller för att förvissa sig om, vilka de voro. De inträdde, varpå porten genast tillslöts och igenlåstes efter dem. Allt detta skedde mycket fort, och personen, som öppnat för dem, försvann så hastigt, att Jeanie ej ens hann uppfånga en skymt av hans utseende.

De befunno sig nu vid yttersta ändan av en lång, smal allé, där marken var betäckt med en grön, jämnt avmejad gräsmatta, vilken kändes som sammet under deras fötter och skyddades mot solen genom grenarna av de höga almar, vilka slöto sig tillsammans över gångstigen och, såväl genom det högtidliga dunklet av den dager, de insläppte, som genom den långa raden av sina pelarlika stammar och den invecklade föreningen av sina valvbågformiga grenar kommo den att likna en av de smala pelargångarna i en gammal götisk domkyrka.