Midlothians hjärta/Kapitel 36
| ← Trettiofemte kapitlet |
|
Trettiosjunde kapitlet → |
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
— — — — — Jag er beder,
och dessa tårar be, och dessa händer,
som hittills aldrig uppsträckts emot något,
som ej var heligt, som ni själv. — Ni är
så upphöjd över oss som Gud, därför
var ock som Gud förbarmande och nådig!
Den blodige brodern.
Huru mycket Jeanie än kände sitt mod styrkt genom det välvilliga beteende, hennes höge landsman iakttog mot henne, var det likväl ej utan en känsla snarlik bävan, som hon såg sig på ett efter allt utseende så ensamt ställe tillsammans med en man av så hög rang. Att det skulle tillåtas henne att besöka hertigen i hans eget hus och där hava ett enskilt samtal med honom var i och för sig en ovanlig och märkvärdig tilldragelse i en levnadshistoria så enkel som hennes, men att hava varit hans sällskap på en resa och sedan plötsligt befinna sig ensam med honom på ett så avsides beläget ställe innebar verkligen något eget och hemlighetsfullt. En romanhjältinna skulle kanske misstänkt och bävat för makten av sina behag, men Jeanie var för förståndig för att låta en så dåraktig tanke få insteg hos sig. Hon kände likväl en högst livlig önskan att få veta, var hon var och vilken hon skulle föreställas för.
Hon märkte, att hertigens dräkt, ehuru den angav en förnäm herre — ty att kläda sig som sina kuskar och lakejer var ej på den tiden brukligt bland personer av anseende — likväl var enklare än den, vari hon sett honom vid deras första sammanträffande, och i synnerhet att den saknade alla dessa yttre utmärkelsetecken, varpå man igenkänner en person av hög rang. Han var med ett ord så enkelt klädd, som en man av värld på förmiddagen kunde visa sig på Londons gator, och denna omständighet rubbade den tro Jeanie börjat hysa, att han kanske stod i begrepp att låta henne förorda sin sak inför själva majestätet. — Ty, sade hon till sig själv, om det varit hans avsikt att uppträda inför en kunglig person, skulle han säkert satt på sig sin präktiga stjärna och sitt ordensband, och dessutom ser det här mer ut som ett adligt herresäte än ett kungligt palats.
Detta var icke så illa resonerat av Jeanie, men hon kände för litet till hovetiketten eller de särskilda förhållanden, vari hertigen av Argyle stod till regeringen, för att kunna bilda sig något riktigt omdöme. Som vi redan nämnt, stod hertigen på den tiden i öppen opposition mot sir Robert Walpoles styrelse och ansågs fallen i onåd hos den kungliga familjen, vilken han gjort så viktiga tjänster. Men det var en grundsats hos drottning Carolina att uppföra sig med en sådan försiktighet mot sina politiska vänner, som om det funnes en möjlighet, att de en dag kunde varda hennes fiender, och mot sina politiska motståndare med samma varsamhet, som om de åter kunde varda hennes vänner. Alltsedan Margretas av Anjou tid hade ingen drottning utövat ett sådant inflytande på Englands politiska angelägenheter, och den personliga skicklighet, hon vid flera tillfällen ådagalade, bidrog i ej ringa mån att från deras politiska kätteri återkalla mer än en av dessa ståndaktiga tories, som, sedan stuartska huset med drottning Anna utslocknat på brittiska tronen, voro benägnare att giva hennes bror, riddaren av S:t Georg, sin undersåtliga hyllning, än tillåta kronans överflyttande på huset Hannover. Konungen, vars utmärktaste egenskap var hans mod på slagfältet, och som mottagit den engelska konungavärdigheten utan att någonsin vara i stånd att tillägna sig engelska vanor eller göra sig förtrogen med engelska tänkesätt, fann ett kraftigt bistånd i sin gemåls statsklokhet, och medan han ivrigt gav sig sken av att göra allt enligt sin egen vilja, var han i hemlighet klok nog att följa sin skickligare makas råd. Han anförtrodde henne det grannlaga uppdraget att bestämma de olika grader av ynnestbevisningar, som erfordrades för att fasthålla de vacklande, styrka de redan vänskapligt sinnade eller återvinna dem, vilkas bevågenhet gått förlorad.
Jämte all ett fint, och efter den tidens begrepp bildat fruntimmers intagande artighet ägde drottning Carolina det andra könets manliga själ. Hon var stolt av naturen, och även hennes statsklokhet kunde ej alltid återhålla utbrotten av hennes vrede, ehuru få voro beredvilligare att gottgöra varje falskt steg av detta slag, så snart hennes förstånd hunnit lägga band på hennes lidelse. Hon älskade mer maktens verkliga ägande än dess yttre sken, och vad helst hon än gjorde som var klokt eller omtyckt av folket, sökte hon alltid förskaffa konungen äran och nyttan därav, inseende att hon genom att höja hans anseende bäst befäste sitt eget. Och hon var så angelägen om att rätta sig efter hans tycken, att, då hon hotades med gikt, hon, för att kunna åtfölja konungen på hans promenader, ofta använde kalla bad för att häva anfallen, och därigenom blottställde sitt liv.
Det var ett utmärkande drag i drottning Carolinas karaktär, att hon underhöll en enskild brevväxling med dem, vilka hon offentligt visade sig obenägen eller som av enskilda skäl voro illa anskrivna vid hovet. Därigenom höll hon i sin hand trådarna till mången politisk intrig och kunde ofta, utan att utfästa sig till någonting, hindra missnöjet från att övergå till hat och motståndet från att utbryta i öppet uppror. Om hennes brevväxling med dylika personer händelsevis råkade varda bemärkt eller upptäckt, vilket hon på allt sätt bemödade sig att förekomma, framställdes den som en blott sällskaplig förbindelse, som ej hade något att göra med politiken, ett svar varmed även premiärministern sir Robert Walpole måste åtnöja sig, då han upptäckte att drottningen givit enskilt företräde åt Pulteney, sedermera greve av Bath, hans fruktansvärdaste och oförsonligaste fiende.
Då således drottning Carolina alltemellanåt underhöll en förbindelse med åtskilliga personer, som tycktes vara regeringen synnerligen obenägna, kan man lätt föreställa sig, att hon tog sig väl till vara för att helt och hållet bryta med hertigen av Argyle. Hans höga börd, hans utmärkta talanger, det anseende han åtnjöt i sitt eget land, och de stora tjänster han 1715[1] gjort huset Braunschweig, ställde honom främst bland de personer, som man ej obetänksamt finge se över axlarna. Nästan ensamt genom sin skicklighet hade han hämmat de högländska hövdingarnas uppror, och det var föga tvivel underkastat, att han med den ringaste uppmuntran kunde sätta dem alla i rörelse och sålunda förnya inbördeskriget. Det var även känt, att hovet i S:t Germain[2] gjort hertigen de mest smickrande anbud. Skottlands karaktär och sinnesstämning voro ännu föga kända, och det ansågs som en vulkan, vilken väl kunde vila under en följd av år, men också när som helst kunde bryta löst igen och anställa en fruktansvärd förödelse. Det var därför av största vikt att bibehålla något inflytande över en så viktig personlighet som hertigen av Argyle, och Carolina gjorde detta medelst ett fruntimmer, med vilket hon, såsom Georg II:s gemål, bort förmodas stå på mindre förtrolig fot.
Det var ej det minsta beviset på drottningens klokhet, att hon ställt till det så, att en av hennes förnämsta hovdamer, lady Suffolk, i sin person skulle förena de båda till utseendet oförenliga egenskaperna av hennes gemåls älskarinna och hennes egen lydiga och tjänstvilliga förtrogna. Genom denna skickliga anordning tryggade drottningen sin makt mot den fara, som mest hotade den — en ärelysten rivals inflytande, och om hon ock underkastade sig förödmjukelsen att nödgas blunda för sin gemåls otrohet, bevarades hon åtminstone för, vad hon torde ansett för dess farligaste verkningar, och kunde dessutom emellanåt få nöjet att giva ”sin gode Howard” några hövliga stickord, ehuru hon i allmänhet bemötte denna dam med mycken artighet. Av vissa orsaker, närmare angivna i Horace Walpoles memoarer över denna regering, stod lady Suffolk i en stor tacksamhetsskuld till hertigen av Argyle, och genom henne hade hertigen då och då kommit i beröring med drottningen, en beröring, som likväl betydligt minskades efter den andel han tagit i parlamentsförhandlingarna angående Porteousupploppet, vilket drottningen snarare betraktade som en avsiktlig, hennes person och myndighet visad ringaktning, än som ett plötsligt utbrott av folkhämnden. Förbindelsen dem emellan hade likväl ej helt och hållet upphört, ehuru på senare tiden en viss köld inträtt å ömse sidor. Det har funnits nödigt att förutsända dessa upplysningar, på det att läsaren må kunna fatta det uppträde, vi nu stå i begrepp att skildra.
Ifrån den smala allé de genomgått, vek hertigen av inåt en annan dylik, som likväl var bredare och ännu längre. Här varseblev Jeanie för första gången ett par personer, som närmade sig dem sedan deras inträde i parken.
Det var två fruntimmer, av vilka det ena gick litet bakefter det andra, men likväl ej på längre avstånd än att hon kunde höra vad den, som gick främst, sade och svara därpå, utan att denna behövde besvära sig med att vända sig om. Som de närmade sig mycket långsamt, hade Jeanie tillfälle att granska deras anletsdrag och utseende. Hertigen saktade även sin gång, liksom för att giva henne tid att hämta sig, och bad henne flera gånger icke vara rädd. Den dam, som tycktes vara huvudpersonen, hade utmärkt vackra drag, ehuru de voro något vanställda av kopporna, denna ohyggliga landsplåga, vilken, tack vare Jenner, varje lantlig eskulap numera kan tämja lika lätt, som hans skyddsgud kuvade Python. Damen hade strålande ögon, vackra tänder och ett ansikte, danat att efter behag antaga ett majestätiskt eller förbindligt uttryck. Hennes något för fylliga figur var likväl behaglig, och spänstigheten samt fastheten i hennes gång gav ej anledning att misstänka, vad som verkligen var fallet, att hon ibland led av en åkomma, som är synnerligen hinderlig för fotgängare. Hennes dräkt var mera dyrbar än lysande och hennes hållning befallande och ädel.
Hennes följeslagerska var av längre växt, med ljusbrunt hår och talande blå ögon samt ansiktsdrag som, utan att egentligen vara regelbundna, kanske voro behagligare, än om de varit bildsköna. Då hon teg, hade hennes ansikte för det mesta ett svårmodigt eller åtminstone tankfullt uttryck, som hennes ställning gjorde blott alltför förklarligt, men detta gav vika för ett intagande, välvilligt leende, då hon talade med någon.
Då de nalkats de båda fruntimren på en femton stegs avstånd, gav hertigen Jeanie ett tecken att stanna och steg själv fram, i det han med det honom egna behag gjorde en djup bugning, som på ett formligt, men likväl värdigt sätt besvarades av damen, vilken han närmade sig.
— Jag hoppas, sade hon med ett förbindligt och nedlåtande småleende, att jag ser en så sällsynt gäst vid hovet, som hertigen av Argyle på senare tiden varit, vid så god hälsa, som hans vänner både där och annorstädes kunna önska.
Hertigen svarade, att han mått fullkomligt väl, och att endast hans plikter som parlamentsledamot och en nyligen företagen resa till Skottland kunnat avhålla honom från att vara så trägen i sin uppvaktning vid levern och i audienssalen, som han skulle önskat.
— När ers härlighet kan finna tid för en så obetydlig plikt, svarade drottningen, så vet ni, att ni kan göra anspråk på att bli väl mottagen. Jag hoppas, att min beredvillighet att villfara den önskan, ni i går framställde för lady Suffolk, är ett tillräckligt bevis på, att åtminstone en av den kungliga familjen ej, i harmen över att på senare tider finna sig försummad, glömt gamla och viktiga tjänster. Detta sades synbarligen med mycken godlynthet och i en ton, som antydde att hon önskade en försoning.
Hertigen svarade, att han skulle anse sig som den olyckligaste bland människor, om man kunde tro honom vara i stånd till någon försummelse av sin plikt under förhållanden, då den varit väntad och skulle varit angenäm. Han kände sig djupt förbunden för den ära, som hennes majestät nu lät honom personligen vederfaras och hoppades, att hon snart skulle finna, att det var i en för hans majestät viktig angelägenhet, som han varit nog dristig att förorsaka henne detta besvär.
— Ni kan ej göra mig er mera förbunden, mylord hertig, svarade drottningen, än genom att skänka mig fördelen av era insikter och er erfarenhet i vad helst det vara må, som rör konungens tjänst. Ers härlighet vet, att jag endast kan vara den mellanlänk, varigenom saken underställes hans majestäts högre vishet, men ifall det är en anhållan, som rör ers härlighet personligen, så skall jag, då jag framför den, göra allt som står i min makt för att den måtte beviljas.
— Det är ej någon personlig anhållan, madame, svarade hertigen, jag har ingenting att utbedja mig för min egen person, ehuru jag djupt känner den förbindelse, vari jag står hos ers majestät. Det är en sak, som rör hans majestät såsom en vän av rättvisa och nåd, en sak, vilken, jag är övertygad därom, högeligen skall bidraga att stilla den olyckliga jäsning, som för närvarande råder bland hans majestäts trogna undersåtar i Skottland.
Detta tal misshagade drottningen av två skäl. Först emedan det tillintetgjorde den smickrande föreställning, hon gjort sig, att hertigen av Argyle hade för avsikt att använda hennes personliga bemedling för att ingå förlikning med styrelsen och varda återinsatt i de ämbeten, som fråntagits honom, och sedan, emedan han talade om missnöjet i Skottland som en jäsning, vilken borde stillas med fredliga medel i stället för att med våld undertryckas.
Under inflytandet av dessa känslor svarade hon hastigt: — Att hans majestät har trogna undersåtar i England, mylord hertig, därför bör han tacka Gud och lagarna. Att han har undersåtar i Skottland, det, tror jag, har han Gud och sitt svärd att tacka för.
Ehuru hovman, rodnade hertigen likväl lindrigt, och drottningen, som genast insåg sin överilning, tillade utan att förändra en min och liksom orden utgjort en ursprunglig del av meningen: — samt de trogna, mot det braunschweigska huset vänligt sinnade skottarnas svärd, bland dem i främsta rummet hans härlighets av Argyle.
— Mitt svärd, madame, svarade hertigen, har liksom mina förfäders alltid stått till min rättmätige konungs och mitt fosterlands förfogande — jag hoppas det är omöjligt att åtskilja bådas sanna rättigheter och fördelar. Men den sak, som det nu är fråga om, är av en mera enskild natur och rör blott en obetydlig person.
— Varom är det då fråga, mylord? sade drottningen. Låt oss få veta, vad vi tala om, så att vi ej misstyda och missförstå varandra.
— Saken, madame, svarade hertigen av Argyle, angår en olycklig ung skotsk flickas öde. Hon är dömd till döden för ett brott, som jag anser det högst sannolikt att hon är oskyldig till, och min ödmjuka anhållan hos ers majestät är att erhålla ert mäktiga förord för att hos konungen utverka hennes benådning.
Nu var det drottningen som i sin ordning rodnade; en purpurglöd spred sig över panna och kinder, hals och barm. Hon teg ett ögonblick, liksom hon fruktat för att förivra sig, om hon genast gåve luft åt sitt missnöje, och svarade slutligen med en min av värdighet och sträng självbehärskning: — Mylord hertig, jag vill ej fråga er om, vad ni kan ha för bevekelsegrunder för att vända er till mig med en anhållan, som omständigheterna gjort så högst besynnerlig. Som ni är pär och medlem av hemliga rådet, står vägen till konungens kabinett er öppen, och ni hade följaktligen kunnat bespara mig obehaget av detta samtal. Jag åtminstone har haft nog av skotska benådningar.
Hertigen var beredd på detta utbrott av förtrytelse och lät ej avskräcka sig därav, utan bibehöll samma lugna, vördnadsfulla ställning, som han antagit under detta samtal, utan något försök till svar, så länge drottningens första förbittring ännu fortfor. Drottningen, som genom sin ställning var van vid självbehärskning, märkte genast den fördel, hon skulle giva hertigen över sig, om hon gåve vika för sin lidelse, och tillade i samma nedlåtande och förbindliga ton, varmed hon börjat samtalet: — Ni måste tillåta mig att göra bruk av några av mitt köns företrädesrättigheter, mylord, och ej döma för omilt om mig, om jag skulle vara litet upprörd vid hågkomsten av den grova skymf, som i er huvudstad tillfogats den kungliga myndigheten vid just samma tid, då den utövades av min ovärdiga person. Ers härlighet kan ej vara förundrad över, att jag både harmades över den då och ihågkommer den nu.
— Det är onekligen en sak, som ej så lätt kan glömmas, svarade hertigen. Ers majestät har redan länge känt mina egna oförgripliga tankar om den, och jag måtte uttrycka mig mycket illa, om jag ej ådagalagt min avsky för ett mord, som begåtts under så utomordentliga omständigheter. Jag torde möjligen vara nog olycklig att vara av olika åsikter med hans majestäts rådgivare med hänseende till, i vad mån det är rättvist eller politiskt att straffa de oskyldiga i stället för den skyldige. Men jag hoppas ers majestät täckes tillåta mig att iakttaga tystnad över ett ämne, angående vilket jag ej är nog lycklig att vara av samma åsikt som män, vilkas talanger äro överlägsna mina.
— Vi vilja ej vidare inlåta oss i ett ämne, vari våra åsikter möjligen torde vara skiljaktiga, sade drottningen. Ett ord kan jag likväl säga i förtroende — som ni vet, är vår goda lady Suffolk litet döv —: om hertigen av Argyle är böjd att förnya bekantskapen med sin konung och drottning, skall han näppeligen finna många ämnen, vari vi ej skola stämma överens.
— Låt mig hoppas, sade hertigen, i det han med en djup bugning besvarade en så smickrande vink, att jag ej skall vara nog olycklig att vid närvarande tillfälle hava råkat på ett sådant.
— Jag måste först ålägga ers härlighet biktens plikt, sade drottningen, innan jag meddelar er avlösning. Vad är orsaken till det synnerliga deltagande, ni hyser för denna unga kvinna? Hon tyckes ej — härvid betraktade hon Jeanie med en kännarinnas öga — särdeles ägnad att väcka min väninnas, hertiginnans, svartsjuka.
— Jag hoppas ers majestät vill låta min goda smak vara min borgen i detta fall, svarade hertigen småleende.
— Ehuru hon ej ser mig synnerligen ut som une grande dame, förmodar jag då, att hon är någon kusin i trettionde led i de skotska stamtavlornas förfärligt långa släktregister?
— Nej, madame, sade hertigen, men jag önskar, att några av mina närmare anhöriga hade hälften av hennes värde, redlighet och uppoffrande tillgivenhet.
— Hennes namn är väl åtminstone Campbell? sade drottning Carolina.
— Nej, madame, hennes namn är ej fullt så utmärkt, om jag får ta mig den friheten att säga så, svarade hertigen.
— Nå, men då kommer hon väl från Inverary eller Argyleshire? sade drottningen. i
— Hon har aldrig i sitt liv varit längre norr ut än till Edinburgh, madame.
— Då har jag uttömt mitt förråd av gissningar, sade drottningen, och ers härlighet får själv åtaga sig att förklara sin skyddslings sak.
Med den redighet och korthet, som endast förvärvas genom vanan att umgås i de högre sällskapskretsarna och som är raka motsatsen till den långtrådiga avhandlande stil,
"som visst folk kallar pladder och andra kalla prosa”,
förklarade hertigen den besynnerliga lag, i kraft varav Effie Deans blivit dömd till döden, och skildrade de käreksfulla bemödanden Jeanie gjort för sin systers räddning, för vars skull hon var färdig att uppoffra allt, utom sanning och samvete.
Drottning Carolina hörde honom med uppmärksamhet, men man bör ihågkomma, att hon tyckte om att disputera, och i hertigens anförande fann hon snart åtskilligt, som gav henne anledning att göra svårigheter vid hans anhållan.
— Det tyckes även mig, mylord, sade hon, som om denna lag vore väl sträng, men som den nu en gång är landets lag, är jag förpliktad att tro den vara antagen på goda grunder, och flickan har blivit överbevisad om att hava överträtt den. Just de förutsättningar, vilka lagen tyder såsom bestämda bevis på brottslighet, förefinnas i hennes fall, och allt vad ers härlighet sagt rörande möjligheten av hennes oskuld, torde vara ett ganska gott skäl för att upphäva parlamentsakten, men kan ej, så länge den äger gällande kraft, andragas till förmån för någon, som blivit sakfälld enligt den på grund därav utfärdade förordningen.
Hertigen såg och undvek snaran, ty han fattade, att han, genom att inlåta sig i en diskussion, oundvikligen måste inledas i förklaringar, varunder drottningen sannolikt alltmera envist skulle försvara sina åsikter, tills hon slutligen, för att ej synas avvika från sina grundsatser, skulle nödgas överlämna brottslingen åt sitt öde. — Om ers majestät, sade han, värdigas höra min stackars landsmaninna, så torde hon möjligen i ert eget hjärta finna en sakförare, som bättre än jag är i stånd att bekämpa de tvivel ert förstånd ingivit er.
Drottningen tycktes samtycka, varpå hertigen gav Jeanie ett tecken att träda fram från den plats, där hon dittills stått och givit akt på ansikten, vilka voro alltför vana att dölja varje märkbar sinnesrörelse, för att deras drag skulle kunnat lämna henne några upplysningar. Drottningen kunde ej hålla sig från att le åt den vördnadsfulla skygghet, varmed den lilla skotskans lugna, allvarliga gestalt närmade sig henne, och ännu mer åt de första ljuden av hennes breda, nordiska dialekt. Men Jeanie ägde en mild, välljudande röst, vilket är en beundransvärd egenskap hos en kvinna, och bad så innerligt, att hennes härlighet måtte ha medlidande med en stackars vilseförd varelse, att, liksom vid några av hennes hemlands folkvisor, det alldagliga i uttrycket försvann för det rörande i tonen.
— Stig upp, unga kvinna, sade drottningen vänligt, och säg mig, vad för ett barbariskt folk era landsmän äro, eftersom barnamord blivit så vanliga, att det fordras så hårda lagar som era för att hämma dem.
— Med ers härlighets förlov, svarade Jeanie, det finns många ställen utom Skottland, där mödrar äro hårda mot sitt eget kött och blod.
Vi anmärka har till upplysning för läsaren, att osämjan mellan Georg II och Fredrik, prins av Wales, vid denna tid nått sin höjdpunkt, samt att den godsintare delen av allmänheten sköt skulden därför på drottningen. Hon rodnade starkt och kastade en genomträngande blick först på hertigen och sedan på Jeanie. Båda uthärdade den med orubbad fattning; Jeanie, emedan hon ej hade den ringaste aning om att hava sagt något sårande, och hertigen till följd av sin vanliga självbehärskning. Men inom sig tänkte han: — Min stackars skyddsling har med detta olyckliga svar genom ett slags slumpskott dödat sitt enda hopp om framgång.
I denna pinsamma kris trädde lady Suffolk välvilligt och skickligt emellan. — Ni skall säga denna dam, sade hon till Jeanie, de orsaker, vilka göra denna förbrytelse så allmän i ert land.
— Somliga tro att det är kyrkstraffet — det — det vill säga skampallen, med ers härlighets förlov, sade Jeanie, i det hon slog ned ögonen och neg.
— Vad för slag? sade lady Suffolk, som sannolikt aldrig hört detta uttryck och dessutom var litet döv.
— Botgöringspallen, madame, med ers härlighets förlov, svarade Jeanie, kyrkstraffet, som ådömes dem, som fört lättfärdig vandel och brutit mot sjätte budet. I detsamma lyfte hon upp ögonen till hertigen och såg honom hålla handen vid hakan, och som hon var fullkomligt ur stånd att fatta, vad det kunnat vara för opassande i det hon yttrat, gav hon denna ofrivilliga hänsyftning ett dubbelt eftertryck, genom att hon tvärtystnade och såg förlägen ut.
Vad lady Suffolk beträffade, så drog hon sig tillbaka liksom en trupp, som kastat sig mellan fienden och sina retirerande vänner och oförmodat råkat ut för en oväntad, svår eld.
— Anamma den flickan, tänkte hertigen av Argyle för sig själv, där gick ett nytt skott, och hon har träffat med båda piporna, både till höger och vänster!
Även hertigen kände sig förlägen, ty alldenstund han i egenskap av ceremonimästare infört en person, som, ehuru i allsköns oskuld, gjorde sig skyldig till sådana överträdelser av decorum, befann han sig i ungefär samma belägenhet som en lantjunkare, vilken tagit med sig sin rapphönshund i en elegant salong och nödgas bevittna, hur djuret i sin otidiga uppsluppenhet gör höga språng, som förorsaka en fruktansvärd förstörelse bland porslinet och damernas sidenklänningar. Jeanies sista slumpträff utplånade likväl det dåliga intrycket av den första, ty hos hennes majestät hade ej makans känslor så helt och hållet kvävts av drottningens härsklystnad, att hon ej kunde fägna sig åt ett infall på ”sin goda Suffolks” bekostnad. Hon vände sig till hertigen av Argyle med ett leende, som förrådde hennes triumf, och anmärkte, ”att skottarna äro ett strängt moraliskt folk”. Därefter vände hon sig ånyo till Jeanie och frågade, på vad sätt hon färdats till London från Skottland.
— För det mesta till fots, madame, lydde svaret.
— Vad? Hela denna ofantliga väg till fots? Hur långt kan du gå på en dag?
— Tjugufem mil och ett vägstycke.
— Och vad? sade drottningen och såg på hertigen av Argyle.
— Och ungefär fem mil till, svarade hertigen.
— Jag trodde mig vara en god fotgängerska, sade drottningen, men detta kommer mig riktigt på skam.
— Må ers härlighet aldrig ha ett så bedrövat hjärta, att ni ej känner tröttheten i era ben! sade Jeanie.
— Det kom bättre fram, tänkte hertigen. Det var då det första ändamålsenliga ord hon hittills sagt.
— Och jag gick just inte hela vägen heller, ty ibland fick jag åka i en forvagn, och ifrån Ferrybridge hade jag en häst — och flera andra lättnader, sade Jeanie, men tystnade åter plötsligt, då hon såg hertigen göra det avtalta tecknet.
— Oaktat alla dessa bekvämligheter måste du haft en besvärlig resa, sade drottningen, och jag fruktar, att det är förspilld möda, ty om konungen också skulle benåda din syster, skulle det efter all sannolikhet föga hjälpa henne. Dina landsmän i Edinburgh skulle säkerligen hänga henne, honom till trots.
— Nu kommer hon att i grund fördärva sin sak, tänkte hertigen.
Men han misstog sig. De blindskär, Jeanie dittills stött på under detta kinkiga samtal, hade legat på djupet och voro alldeles obekanta för henne, men detta var en klippa, som höjde sig över vattnet, och hon undvek den.
Hon vore övertygad, sade hon, att både stad och land skulle glädja sig åt, att hans majestät förbarmade sig över en stackars hjälplös varelse.
— Hans majestät har på senare tiden ej funnit detta, sade drottningen, men jag förmodar att mylord hertigen skulle råda honom att låta pöbeln avgöra, vilken som skall hängas och vilken benådas.
— Nej, madame, sade hertigen, men jag skulle råda hans majestät att låta leda sig av sina och sin kunglige gemåls känslor, och då är jag förvissad om, att straffet endast skall drabba brottet och även då varsamt och blott i yttersta nödfall.
— Gott, mylord, sade hennes majestät, men alla dessa vackra fraser övertyga mig ej om lämpligheten av att så snart visa er — jag får väl ej säga upproriska? — men åtminstone er mycket motspänstiga och obändiga huvudstad något ynnestprov. Hela nationen har ju sammanrotat sig för att skydda denne olycklige mans vilda, avskyvärda mördare. Huru skulle det väl eljest kunna vara möjligt, att bland så många, som under en så lång tid deltagit i en så öppet begången handling, ej en enda blivit upptäckt? Även denna flicka kan, för så vitt jag vet, vara delaktig i hemligheten. — Hör ni, unga kvinna, har ni några vänner, som varit invecklade i Porteousupploppet?
— Nej, madame, svarade Jeanie, glad över att frågan var så ställd, att hon med gott samvete kunde giva ett nekande svar.
— Men om du visste av en sådan hemlighet, fortfor drottningen, skulle du förmodligen anse det som en samvetssak att behålla den för dig själv?
— Jag skulle bedja Gud visa och ledsaga mig på pliktens väg, madame, svarade Jeanie.
— Ja, och välja den, som bäst överensstämde med dina egna böjelser, svarade drottningen.
— Om förlåtelse, ers härlighet, sade Jeanie, jag skulle ha gått till världens ända för att rädda John Porteous, eller vilken annan olyckligs liv som helst, som befunnit sig i hans belägenhet, men jag torde med skäl betvivla, huruvida det tillkommer mig att vara hans blodshämnerska. Han är död och gången till sitt rum, och de, som hava mördat honom, få ansvara för sin egen gärning. Men min syster, min stackars syster Effie lever än, fastän hennes dagar och timmar äro räknade! — Hon lever än, och ett ord från konungens mun skulle kunna återskänka henne åt en gammal förkrossad man, som ännu aldrig glömt att vid sin morgon- och aftonandakt bönfalla, att hans majestät måtte välsignas med en lång och lyckosam regering och att hans och hans efterkommandes tron måtte varda beståndande i rättfärdighet. Ack, madame, om ni nånsin känt, vad det vill säga att sörja över och med en syndig och lidande varelse, vars sinne är så skakat, att hon varken kan kallas beredd att leva eller dö, hav förbarmande med vårt elände! — Rädda en hederlig familj från smälek och en olycklig, knappt adertonårig flicka från en förtidig och ryslig död! Ack, det är ej då vi själva sova sött och vakna glatt, som vi tänka på andras lidanden! Våra hjärtan fröjda sig då inom oss, och vi tänka blott på att hämnas våra egna oförrätter och utkämpa våra egna strider. Men när bedrövelsens stund kommer över själen eller kroppen — må den sällan hemsöka ers härlighet — och när dödens timme slår, som förestår både den fattige och den rike — och må den ännu dröja länge för ers härlighet — o, mylady, då är det ej vad vi gjort för oss själva, utan vad vi gjort för andra, som är angenämast för våra tankar. Och tanken på, att ni medverkat att rädda den stackars varelsens liv, skall i denna stund — den må komma när den vill — vara ljuvare, än om ett ord av er mun kunde hänga alla Porteous' mördare vid ett enda rep.
Tårarna tillrade utför Jeanies kinder, hennes ansikte glödde, och hon darrade av sinnesrörelse, då hon med en på en gång okonstlad och gripande vältalighet försvarade sin systers sak.
— Detta kan kallas vältalighet, sade drottningen till hertigen av Argyle. Mitt barn, fortfor hon, vändande sig till Jeanie, jag kan ej benåda din syster — men du skall ej sakna mitt varma förord hos hans majestät. Emottag den här, fortfor hon, i det hon stack en liten broderad syväska i Jeanies hand. Öppna den ej nu, men vid lägligt tillfälle skall du finna något däri, som skall påminna dig om, att du talat med drottning Carolina.
Då Jeanie sålunda såg sina misstankar bekräftade, föll hon på knä och skulle hava utbrutit i högljudda tacksägelser, om ej hertigen, vilken stod som på nålar av oro för, att hon skulle säga mer eller mindre än som var tillbörligt, åter fört handen till hakan.
— Jag tror, att vårt göromål är slut för det närvarande, herr hertig, sade drottningen, och, som jag förmodar, till er belåtenhet. Hädanefter hoppas jag få se ers härlighet litet oftare både i Richmond och i S:t James. — Kom, lady Suffolk, vi måste önska hans härlighet god morgon.
Därpå följde de vanliga avskedsbugningarna, och så snart de båda damerna vänt ryggen till, hjälpte hertigen Jeanie att stiga upp från marken och förde henne tillbaka genom allén, samma väg de kommit, och på vilken hon nu återvände med känslan av en person, som vandrar i sömnen.