Midlothians hjärta/Kapitel 40

←  Trettionionde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtionde kapitlet

Fyrtioförsta kapitlet  →

FYRTIONDE KAPITLET.

Säg, vill du gå med mig?
Lugnt havet är och månen klar.
Var stig vid stranden känner jag.
Du måste gå med mig.
Thalaba.

Oaktat hennes starka kroppskonstitution hade den trötthet och de sinnesrörelser, som voro en följd av dessa uppskakande uppträden, i så hög grad angripit Jeanie, att Archibald ansåg det nödvändigt, att hon en hel dag skulle vila ut i Longtown. Förgäves protesterade Jeanie själv mot varje uppskov. Hertigens av Argyle högtbetrodde man hyste naturligtvis en tämligen hög tanke om sin egen betydenhet, och som han i sin ungdom studerat läkarekonsten — åtminstone begagnade han detta uttryck för att antyda, att han för en trettio år tillbaka i sex månader stött i fältskärns i Greenwich, gamle Mungo Manglemans, mortel — var han obeveklig i fråga om allt som rörde hälsan.

I förevarande fall upptäckte han febersymtom, och sedan han en gång gjort en lycklig tillämpning av denna lärda fras på Jeanies förmenta illamående, vart allt vidare motstånd förgäves, och hon var rätt glad att få gå till sängs och dricka havresoppa för att ostörd kunna överlämna sig åt sina egna tankar.

Även i ett annat hänseende visade sig mr Archibald lika uppmärksam. Det hade ej undgått honom, att den gamla kvinnans avrättning och hennes dotters ömkliga öde tycktes hava gjort ett djupare intryck på Jeanies sinne, än blott och bart vanligt mänskligt deltagande kunnat föranleda. Hon var likväl ögonskenligt en förståndig ung kvinna, som ingalunda kunde räknas till det nervsvaga slaget, och som Archibald var okunnig om det särskilda samband, som förefanns mellan hans herres skyddsling och dessa olyckliga varelser, tillskrev han naturligtvis det häftiga intryck, dessa tilldragelser gjort på henne, den omständigheten, att de erinrat henne om de olyckliga förhållanden, vari hennes syster så nyligen varit försatt. Han sökte därför sorgfälligt undvika allt, som hos Jeanie kunde uppliva minnet av dessa sorgliga tilldragelser.

Archibald fick snart tillfälle att utöva denna försiktighet; en vandrande krämare, som samma afton anlände till Longtown, medförde nämligen bland annat kram ett stort plakat, vilket innehöll en ”Sannfärdig berättelse om Margareta Murdocksons sista Ord och Avrättning och det barbariska mord, som begåtts på hennes dotter Magdalena Murdockson, även Greta Löpeld kallad, samt besagda Magdalenas gudfruktiga Samtal med hans Högvördighet, Ärkedjäknen Fleming”, vilken trovärdiga skrift förmodligen utkommit samma dag de lämnade Carlisle. Som det var ganska sannolikt, att denna artikel skulle finna en god avgång bland allmogen i de närmaste omgivningarna, hade den kringvandrande krämaren i hast förvandlat sig till bokhandlare och till sitt övriga förråd bifogat ett stort antal exemplar av ifrågavarande flygskrift. Han fann en köpare förr än han väntat, ty mr Archibald, som var ytterst nöjd med sig själv för den försiktighet han ådagalagt, köpte hela förrådet för ett par riksdaler, och krämaren, som var förtjust över att hava gjort en så lycklig affär, återvände genast till Carlisle för att förse sig med mera av samma vara.

Den omtänksamme mr Archibald stod just i begrepp att överlämna hela sitt inköp åt lågorna, men det räddades av den ännu omtänksammare mejeriförestånderskan, som mycket visligt påstod, att det vore synd att förstöra så mycket papper, som kunde begagnas till papiljotter, foder i mössor och en hel mängd andra nyttiga ändamål. Hon lovade lägga bunten i sin egen kappsäck, så att miss Jeanie Deans aldrig skulle få se den, ehuru hon inte kunde förstå, hur man kunde vara så pjunkig. När man haft så lång tid på sig att tänka på galgen, behövde man väl inte göra så mycket väsen därav.

Archibald erinrade härskarinnan över mjölkkammaren om hertigens uttryckliga befallning att de skulle vara uppmärksamma och hövliga mot Jeanie, ävensom därom, att de snart skulle skiljas från henne och följaktligen under återstoden av resan ej behövde göra avseende på någons hälsa och lynne, med vilket svar mrs Dolly Dutton måste låta sig nöjas.

Påföljande morgon begåvo de sig åter på väg och fortsatte lyckligt sin färd genom Dumfriesshire och en del av Lannarkshire, tills de anlände till den lilla staden Rutherglen, ungefär fyra mil från Glasgow. Här medförde en kurir brev till Archibald från hertigens intendent i Edinburgh.

Han nämnde samma afton ingenting för Jeanie om deras innehåll, men då de påföljande dagen sutto i vagnen, underrättade han henne, att han fått befallning av hertigens ombud att, om hon ej hade något däremot, föra henne en dagsresa eller två bortom Glasgow. Några tillfälliga anledningar till missnöje hade i nämnda stad och dess omgivningar framkallat oroligheter, vilka gjorde det mindre rådligt för miss Deans att ensamt och utan beskydd färdas mellan Glasgow och Edinburgh. Om de däremot foro ett stycke längre, skulle de möta en av hans höghets förvaltare, som jämte sin hustru var stadd på uppresa från högländerna till Edinburgh, och under hans beskydd kunde hon tryggt och bekvämt fortsätta sin färd.

Jeanie gjorde allvarsamma invändningar mot detta förslag. Hon hade varit länge hemifrån, sade hon, hennes far och syster måste vara mycket oroliga för hennes skull, och hon hade även andra vänner, som voro vid dålig hälsa, och för vilkas skull hon å sin sida vore bekymrad. Hon vore beredvillig att betala för häst och karl i Glasgow, och säkert skulle ingen vilja ofreda en så svag och oförarglig varelse som hon. — Hon var mycket tacksam för anbudet, men aldrig hade ett jagat rådjur innerligare längtat efer sin viloplats, än hon att komma till S:t Leonards.

Kammartjänaren utbytte härvid en så betydelsefull blick med sin kvinnliga reskamrat, att Jeanie högt skrek till: — Ack, mr Archibald, ack, mrs Dutton! Om ni vet någonting, som hänt på S:t Leonards, så för Guds skull — av barmhärtighet, säg mig det och låt mig ej sväva i ovisshet!

— Jag vet verkligen ingenting, miss Deans, sade kammartjänaren.

— Och jag — jag — jag kan försäkra, att jag vet lika litet, sade mejeriförestånderskan, medan något slags meddelande tycktes sväva på hennes läppar, vilket hon likväl vid en blick från mr Archibald tycktes nedsvälja, i det hon hopknep läpparna så hårt, som om hon fruktat, att det mot hennes vilja skulle undslippa henne.

Jeanie såg, att man dolde något för henne, och det var endast Archibalds upprepade försäkringar, att hennes far, hennes syster och alla hennes vänner, för så vitt han visste, befunno sig fullkomligt väl, som till någon del förmådde stilla hennes oro. Men ehuru hon ej kunde befara något ont av så aktningsvärda personer, som de hon hade till ressällskap, var detta oaktat hennes ängslan så ögonskenlig, att Archibald såsom sista utvägen framtog och räckte henne ett pappersblad, varpå följande ord voro skrivna:

”Jeanie Deans! Du gjorde mig en tjänst, om du följde med Archibald och min tjänarinna en dagsresa bortom Glasgow, och jag bleve dig därigenom särdeles förbunden,

din vän
Argyle & Greenwich.”

Denna lakoniska skrivelse från en adelsman, till vilken hon stod i en så outplånlig tacksamhetsskuld, tystade ner alla Jeanies invändningar mot den föreslagna färden, men ökade snarare än minskade hennes nyfikenhet. Hennes reskamrater tycktes nu ej längre bry sig om att fara till Glasgow, utan höllo sig på vänstra sidan om Clyde och reste genom tusentals härliga, växlande landskap längs efter denna ädla ström, som småningom alltmera vidgades och förvandlades till en stor, segelbar flod.

— Ni ärnar således inte fara till Glasgow? sade Jeanie, då hon märkte, att postiljonerna ej gjorde min av att vända hästarnas huvud till den gamla bron, dåförtiden den enda väg, som gav tillträde till S:t Mungos huvudstad.

— Nej, svarade Archibald, det är några folkoroligheter där, och som vår hertig är i opposition mot hovet, så bleve vi kanske för väl mottagna, eller också kunde det falla dem in att ihågkomma, att kapten Campbell av Carrick och hans högländare kommo över dem 1725 vid Shawfieldsupploppet, och då bleve vi alltför illa mottagna.^[1] I alla händelser är det bäst för oss och för mig i synnerhet, som, skulle jag tro, känner hans höghets vilja i flera avseenden, att låta de goda glasgowarna följa sina egna ingivelser, utan att varken reta eller uppmuntra dem genom min närvaro.

Mot ett så högviktigt och i en sådan ton framställt förnuftsskäl, hade Jeanie ingenting att invända. Han kunde väl ha rätt, tänkte hon, men hans yttrande röjde dock en hög grad av inbilskhet.

Vagnen rullade emellertid framåt, floden vidgade sig och antog efter hand värdigheten av en fjord eller havsvik. Ebb och flod började allt märkbarare visa sitt inflytande, och för att anföra den lagerkrönte skaldens härliga ord, vart strömmen

”En bredare och bredare ström.
— — — —
På dess klippiga grund havstjädern står
och öppnar för vinden halvt
sina svarta, drypande vingar.”

— Åt vilket håll ligger Inverary? sade Jeanie, i det hon blickade på den mörka, oändliga sträckan av höglandsberg, som nu, uppstaplade ovanpå varandra och genomskurna av mången sjö, utbredde sig norr ut på andra sidan om floden. Tillhör det hertigen, det där höga slottet där borta?

— Det där, miss Deans? svarade Archibald. Bevare oss väl, det är ju det gamla slottet Dumbarton, den starkaste fästning i Europa, den andra må vara vilken som helst! Sir William Wallace var kommendant där fordomdags under krigen med engelsmännen, och hans höghet är kommendant där nu. Det är alltid anförtrott åt den förnämste mannen i Skottland.

— Och bor hertigen på den där höga klippan? frågade Jeanie.

— Nej, nej, han har sin vicekommendant, som för befälet under hans frånvaro och bor i det vita huset, ni ser vid foten av berget. Hans höghet bor inte där själv.

— Det vill jag väl tro, sade mrs Dutton, på vilken vägen ej gjort något synnerligt gynnsamt intryck, alltsedan de lämnat Dumfries, ty om han gjorde det, finge han se sig om efter någon deja, om han också vore den ende hertigen i England. Jag lämnade inte min plats och mina vänner för att komma hit och se kor svälta ihjäl på sådana här bergknallar, mr Archibald, eller bli uppspetad på spetsen av en klippa, lik en ekorre i en bur, som blivit uthängd från ett fönster i tredje våningen.

Skrattande i mjugg över att dessa tecken till uppstudsighet ej visat sig förr, än han, såsom han sade för sig själv, ”hade den missnöjda sköna under sin tumme”, svarade Archibald med köld, att han inte gjort bergen, inte heller visste han, huru de skulle kunna förbättras, men vad bostad beträffade, skulle de snart komma till ett lantställe, som hertigen hade på en mycket vacker ö, kallad Roseneath, dit de skulle begiva sig för att invänta sjölägenhet till Inverary och råka de personer, i vilkas sällskap Jeanie skulle återvända till Edinburgh.

— En ö? sade Jeanie, som under loppet av sina äventyrliga färder aldrig lämnat fasta landet. Då måste vi fara i en av de där båtarna, men de se mycket små ut, och det går en förskräckligt hög sjö, och —

— Mr Archibald, sade mrs Dutton, jag går aldrig in därpå. Jag har inte blivit antagen för att lämna landet, och jag får be er tillsäga postiljonerna att köra omkring andra vägen till hertigens hus.

— Ni behöver inte vara det minsta rädd, mrs Dutton, svarade Archibald. Strax härinvid ligger en säker segelbåt, som tillhör hans höghet.

— Men jag är rädd, sade mrs Dutton, och jag yrkar på att få fara omkring till lands, mr Archibald, om det också vore tio mils krok.

— Det gör mig ont att jag ej kan göra er till viljes eftersom Roseneath råkar vara en ö.

— Om det också tio gånger vore en ö, sade den uppbragta damen, så ser jag intet skäl, varför jag skall låta dränka mig för att fara dit över sjön.

— Nej, visst intet skäl, varför ni skulle gå och dränka er, svarade den obeveklige kammartjänaren, men ett högst förträffligt, varför ni inte kan komma dit till lands. Och fast besluten att fullgöra sin herres befallningar, pekade han med handen åt postiljonerna, som veko av från stora vägen och körde till ett litet fiskläge, där en med ett par sjömän och lika många högländare bemannad slup väntade på dem. Denna farkost var prydligare utsirad än någon, de förut sett, och förde en flagga, på vilken syntes ett vildsvinshuvud, krönt med en hertiglig krona.

Vagnen stannade, och postiljonerna spände ifrån hästarna, medan mr Archibald med en viktig min övervakade sakernas flyttning från åkdonet till den lilla farkosten.

— Är det längesen Carolina kom hit? sade Archibald till en av matroserna.

— Hon kom för fem dar sen från Liverpool och ligger nu nere vid Greenock, svarade karlen.

— Far då ned till Greenock med vagnen och hästarna också, sade Archibald, och gå ombord för att fara till Inverary, så fort jag skickar tillsägelse därom. Hästarna kunna emellertid stå i min kusins, Duncan Archibalds, stall. Mina damer, fortfor han, jag får anhålla, att ni snart göra er i ordning att gå ombord, ty vi få ej försumma flodtiden.

— Miss Deans, sade smörblomman från Inverary, ni kan göra vad ni behagar, men jag sitter förr här hela natten, än jag går i det där målade äggskalet. — Karl — karl! — detta yttrades till en högländare, som höll på att lyfta upp en kappsäck — det där är min kappsäck, och den där nattsäcken och den där hattasken och de där sju knytena tillhöra mig, och Gud nåde er, om ni vågar röra vid ett enda av dem!

Högländaren stirrade på den talande och riktade sedan blicken på Archibald, och då denne ej gav någon kontraorder, kastade han kappsäcken på axeln, och utan att vidare bekymra sig om den bedrövade mamsellen eller ägna någon uppmärksamhet åt föreställningar, vilka han sannolikt ej förstod och som han säkert lika litet skulle brytt sig om, antingen han förstått dem eller ej, marscherade han av med mrs Duttons pick och pack och nedlade alltsammans alldeles oskadat i båten.

Sedan alla packsakerna voro förda ombord, hjälpte mr Archibald Jeanie ur vagnen, varpå hon, ej utan en liten bävan å hennes sida, bars genom strandsvallet och sattes i båten. Han erbjöd därefter mrs Dutton samma tjänst, men hon stod fast vid sin vägran att lämna vagnen, vari hon nu ensam tronade, hotande alla vederbörande och icke vederbörande med stämning för kost och lön, skadeersättning och rättegångskostnader samt uppräknande på sina fingrar de klänningar och andra klädespersedlar, vilka det såg ut som om hon skulle nödgas taga farväl av för alltid. Mr Archibald besvärade sig ej med att göra många föreställningar, vilka blott tycktes stegra damens vrede, utan sade endast ett par ord på gaeliska till högländarna, varpå de illpariga bergsborna försiktigt närmade sig vagnen och, utan att giva den ringaste antydning om sin avsikt, på en gång grepo den motsträviga mamsellen, så att hon ej kunde spjärna emot eller göra motstånd, och, upplyftande henne på sina axlar i en nästan horisontell ställning, rusade ned med henne till stranden och genom vågsvallet samt nedsatte henne i båten utan någon annan olägenhet, än att hennes kläder blevo litet tillskrynklade, men i ett tillstånd av häpnad, harm och förskräckelse över sin plötsliga förflyttning, som för ett par minuter berövade henne målet. Sjömännen hoppade därpå själva ombord, utom en lång karl, som stannade kvar tills han skjutit ut båten, och därefter kastade sig i efter sina kamrater. De fattade därpå årorna och började ro från stranden, varefter de hissade segel och hurtigt ilade över fjorden.

— Ni skotska kanalje, sade den ursinniga sköna till Archibald, hur vågar ni att behandla en person som mig på det sättet?

— Mrs Dutton, sade Archibald med den största köld, det är hög tid, att ni får veta, att ni är i hertigens land, och att det icke är en enda av dessa karlar, som ej lika beredvilligt skulle kasta er ur båten som i den, ifall det vore hans höghets vilja.

— Må då Gud ha förbarmande med mig! sade mrs Dutton. Hade jag hyst något med mig själv, skulle jag aldrig inlåtit mig med er.

— Det är nästan väl sent att tänka på det nu, mrs Dutton, sade Archibald, men jag kan försäkra er, att ni skall finna, att högländerna också ha sina behag. Ni får ett dussin ladugårdspigor under er vid Inverary, och ni kan få kasta vilken som helst av dem i sjön, om ni har lust, ty hertigens förnämsta tjänare äro nästan lika mäktiga som han själv.

— Det här är bra besynnerligt, det är då visst och sant, mr Archibald, sade damen, men jag får väl lov att göra god min i elakt spel, kan jag tro. — Är ni säker på att båten inte sjunker? Den lutar i mitt tycke förskräckligt åt ena sidan.

— Var inte rädd, sade mr Archibald, i det han med en högviktig min tog sig en pris snus, det här färjstället i Clyde känner oss tämligen bra eller vi känna det, vilket kan komma på ett ut. Ingen fara för, att någon av vårt folk kan råka ut för någon olyckshändelse. Vi skulle egentligen farit över från motsatta stranden, om inte oroligheterna i Glasgow varit, som gjorde det opassande för hans höghets folk att resa genom staden.

— Är ni inte rädd, miss Deans, sade mjölkkammarvestalen, i det hon vände sig till Jeanie, som i den ej allra behagligaste sinnesförfattning satt bredvid Archibald, vilken skötte rodret, är ni inte rädd för de där vilda karlarna med de nakna knäna och för det här nötskalet, som guppar upp och ner som en skumslev i en mjölkbytta?

— Nej — nej, svarade Jeanie litet tveksamt, jag är inte rädd, för jag har sett högländare förr, fast inte så nära, och vad faran på det djupa vattnet beträffar, så hoppas jag, det finns en försyn såväl på havet som på landet.

— Det är ändå en skön sak, sade mrs Dutton, att ha lärt läsa och skriva, ty man kan alltid ha sådana där vackra ord i beredskap, vad helst som än må hända en.

Archibald, som fägnade sig åt det intryck hans kraftåtgärder gjort på den oregerliga dejan, bemödade sig nu, som en förståndig och godsint man, att genom milda medel betrygga det inflytande han förvärvat genom hälsosamt våld, och han lyckades så väl i att bevisa henne dårskapen av hennes fruktan och omöjligheten av att lämna henne på stranden, tronande i en tom vagn, att det goda förståndet mellan sällskapet var fullkomligt återställt, innan de landade vid Roseneath.

1. Hänsyftar på ett upplopp i Glasgow, som var riktat mot stadens dåvarande provost, Daniel Campbell av Shawfield, och till vars undertryckande, bland andra trupper, även användes ett av de i Argyleshire värvade högländska kompanierna, som i ett av den tidens paskiller omnämnes såsom ”Campbell av Carrick och hans höglandstjuvar”.