Midlothians hjärta/Kapitel 42

←  Fyrtioförsta kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtioandra kapitlet

Fyrtiotredje kapitlet  →

FYRTIOANDRA KAPITLET.

Du skall ej se din systers anlet mer;
din kyss du sista gången henne ger.
Elegi över mrs Anna Killigrew.

Samme välvillige häxmästare, som med sitt trollspö förflyttat Jeanies far från S:t Leonards Crags till Gare-Lochs stränder, hade även berett henne denna nya överraskning. Hertigen av Argyle var ej den man, som kunnat vara i stånd till att glömma den tacksamhetsskuld, hans far testamenterat honom till förmån för gamle Bibel-Butlers sonson, och han hade inom sig beslutat att giva honom Knocktarlities pastorat, vars innehavare nyligen avlidit. Hans ombud hade därför fått för detta ändamål erforderliga föreskrifter, likväl alltid under den förutsättning, att mr Butlers kunskaper och karaktär vore sådana, att de gjorde honom skicklig till ämbetet. Vid anställda förfrågningar befunnos dessa vara fullt ut lika tillfredsställande, som fallet varit med hänseende till David Deans.

Genom denna befordran gagnade hertigen av Argyle väsentligare än han själv anade sin skyddsling Jeanie, enär han bidrog till att i hennes fars sinne undanröja inkast mot detta giftermål, om vilkas tillvaro han aldrig haft någon aning.

Vi hava redan anmärkt, att Deans mot Butler hyste en viss fördom, vilken kanske till någon del härflöt från hans medvetande av, att den stackars underläraren med kärlekens ögon betraktade hans äldsta dotter. Detta var i Davids ögon en förmätenhetssynd, även om det ej skulle övergå till öppen handling eller verkligt giftermålsanbud. Men det livliga deltagande, som Butler visat honom i hans bekymmer, sedan Jeanie anträtt sin resa till London, och vilket han tillskrev dennes aktning för honom personligen, hade i hög grad mildrat den känsla av retlighet, varmed David ibland betraktat honom, och medan han befann sig i denna för Butler gynnsamma sinnesstämning, inträffade en annan tilldragelse, som hade stort inflytande på den gamle mannens sinne.

Så snart den häftigaste smärtan över Effies flykt förgått, vart det Deans' första omsorg att hopsamla och återbetala lairden av Dumbiedikes de pengar, denne utlagt till Effies rättegång och Jeanies reseomkostnader. Lairden, klipparen, den trekantiga hatten och tobakspipan hade ej på mången god dag varit synliga vid S:t Leonards Crags, så att David, för att betala sin skuld, personligen nödgades begiva sig till Dumbiedikes herrgård.

Där rådde för tillfället ett ovanligt stökande. Arbetare nedrevo de gamla tapeterna och uppsatte nya, förändrade, putsade, bonade, målade och vitlimmade. Man kunde ej känna igen det gamla huset, som så länge varit en tystnadens och håglöshetens boning. Lairden själv tycktes något förlägen, och det sätt, varpå han mottog David Deans, ehuru vänligt, saknade något av den vördnadsfulla hjärtlighet, varmed han eljest plägat välkomna den gamle mannen. Även med egendomsherrns yttre hade en förändring ägt rum, ehuru David Deans ej kunde göra sig riktigt reda för, vari den egentligen bestod — en förbättring i snitten på hans kläder och en prydlighet i sättet, varpå de buros, som båda voro något ovanligt. Även den gamla hatten var upputsad samt försedd med ny galon, och i stället för att som förr slinka bakåt eller framåt på lairdens huvud, satt den nu med en viss beräknad, käck elegans nedtryckt på sned över ena ögat.

David Deans sade sitt ärende och uppräknade pengarna. Dumbiedikes åhörde uppmärksamt det ena och genomräknade noggrant de andra, varvid han avbröt Davids ordande om Judas förlossning ur fångenskapen, för att fråga honom, om han icke tyckte, att ett par av guinéerna sågo underviktiga ut. Sedan han övertygat sig om, att allt ägde sin riktighet, stoppat på sig sina pengar och givit ett kvitto, frågade han David med någon liten tvekan: — Jeanie har väl skrivit något till er, kära far?

— Om pengarna? svarade David. Ja visst har hon det.

— Och sade hon inte något mer om mig? frågade lairden.

— Inte annat än vanliga och kristliga välönskningar — vad skulle hon väl ha sagt? svarade David, i full förväntan att lairdens långa frieri — så framt hans efterhängsenhet med hänseende till Jeanie kunde förtjäna detta namn — nu skulle komma till ett resultat, och så gjorde det även, ehuru ej till det, som han hoppats eller väntat.

— Nå, nå, hon känner sig bäst själv, fader Deans. Jag har gjort rent hus, vad Jenny Balchristie och hennes systerdotter beträffar. De voro ett pack — stulo mat och malt och läto forbönderna plundra kolen. — Jag ärnar förlova mig i morgon och viga mig om söndag.

Vad David än kände, var han för stolt och ägde alltför mycken självbehärskning för att i sitt ansikte eller sitt skick röja någon oangenäm överraskning.

— Jag önskar er lycka, sir, genom honom som förlänar all lycka! — Äktenskapet är ett aktningsvärt stånd.

— Och jag ärnar gifta mig i en aktningsvärd familj, David — lairdens av Lickpeli yngsta dotter — hon sitter näst intill mig i kyrkan, och det var det som kom mig att tänka på saken.

Här var ingenting vidare att göra än att ännu en gång önska lairden lycka, dricka ett glas vin och återvända till S:t Leonards under betraktelser över de mänskliga tingens och de mänskliga beslutens obeständighet. Hoppet att Jeanie förr eller senare skulle varda lady Dumbiedikes hade, honom till trots, bemäktigat sig David Deans' själ starkare än han själv anat. Åtminstone hade det dittills tyckts vara en förening, vars förverkligande helt och hållet berott på Jeanie, så snart hon funnit för gott att giva sin tystlåtne älskare något slags uppmuntran, och nu var all utsikt försvunnen, att den någonsin skulle komma till stånd. David återvände därför i en för en så from man föga kristlig sinnesförfattning. Han var förargad på Jeanie, för det hon ej uppmuntrat lairden, han var förargad på lairden, för det han behövde uppmuntran, och han var förargad på sig själv, för det att han kunde vara förargad av en sådan anledning.

Vid sin hemkomst erfor han, att hertigens av Argyle intendent önskade tala med honom för att uppgöra det avtalade kontraktet, varför han, efter en kort stunds vila, ånyo nödgades bege sig till Edinburgh, så att gamla May Hettly förklarade, ”att allt det här komme väl att sluta med, att husbonden ginge benen av sig”.

Sedan David Deans' befattning med avelsgården avhandlats och affären uppgjorts, underrättade hertigens ombud honom, till svar på hans förfrågningar rörande den allmänna gudstjänstens tillstånd, att hertigen hade för avsikt att anförtro själavården i den församling, som skulle varda hans framtida hemvist, åt en utmärkt ung prästman vid namn Ruben Butler.

— Ruben Butler! utropade David. Ruben Butler, underläraren i Libberton?

— Just densamme, sade hertigens ombud. Hans höghet har hört honom vitsordas på det fördelaktigaste och står dessutom i några ärftliga förbindelser till honom — få präster torde vara i besittning av sådana förmåner, som jag är anbefalld att låta mr Butler komma i åtnjutande av.

— Förbindelser? — Hertigen? — Förbindelser till Ruben Butler? — Ruben Butler ordinerad präst i skotska kyrkan? utropade David i yttersta förvåning. Ty på ett eller annat sätt hade han av den motgång Butler dittills rönt i alla sina förehavanden, låtit förleda sig att anse honom som ett av dessa lyckans styvbarn, vilka den nyckfulla gudinnan behandlar med oupphörlig stränghet och till slut helt och hållet gör arvlösa.

I intet ögonblick äro vi kanske böjda att hysa en så hög tanke om en vän, som då vi finna honom stå högre i andras tanke än vi väntat. Då han var vorden förvissad om verkligheten av Butlers förändrade utsikter, uttryckte David sin stora tillfredsställelse över hans framgång i livet, vilken, anmärkte han, han helt och hållet hade honom — David — att tacka för. — Jag rådde hans farmor, som blott var en stackars enfaldig kvinna, att låta honom läsa till präst, och jag förespådde, att han, om himmeln välsignade hans bemödanden, en gång skulle varda en glänsande pelare i templet. Han torde vara litet för mycket stolt över sin världsliga lärdom, men är en bra gosse och hemma i sina stycken. Som prästerna nuförtiden äro, skall ni för en, som är bättre, finna tio, som äro sämre än Ruben Butler.

Han tog avsked av notarien och gick hemåt, glömmande sin trötthet för de olikartade funderingar, vartill denna märkvärdiga nyhet gav anledning. Ärlige David hade nu, liksom andra stora män, besväret att förlika sina spekulativa grundsatser med de befintliga förhållandena, och liksom andra stora män, då de taga itu med saken på allvar, kröntes hans bemödanden med tämlig framgång.

— Kunde Ruben Butler med gott samvete mottaga denna befordran inom skotska kyrkan, oaktat de erastianska ingrepp å den borgerliga maktens sida, David ansåg detta samfund för det närvarande vara underkastat? Detta var huvudfrågan, och han övervägde den sorgfälligt. — Den skotska kyrkan var berövad sin gloria och sin forna makt, men ännu ägde den nitiska och dugliga herdar, uppmärksamma åhörare och, oaktat alla hennes fel och lyten, fanns ej maken till denna kyrka på hela jorden.

Davids trostvivel hade varit alltför många och alltför grannlaga för att någonsin hava tillåtit honom att oinskränkt ansluta sig till någon av de sekter, som av flera skäl fullkomligt skilt sig från nationalkyrkan, men han hade ofta trätt i gemenskap med dem bland statskyrkans prästerskap, som mest närmade sig de gammalpresbyterianska grundsatserna från 1640, och ehuru det fanns mycket, som behövde förbättras i detta trossystem, så ihågkom han likväl, att han, David Deans, själv alltid varit den gamla goda sakens ödmjuke försvarare i en laglig väg, utan att rusa in i de till höger befintliga överdrifterna, splittringarna och meningsstriderna. Men som en fiende till alla söndringar kunde han i vänskaplig endräkt vandra hand i hand med en präst av skotska kyrkan i dess nuvarande form. Ergo kunde Ruben Butler mottaga Knocktarlities pastorat utan att varda förlustig hans vänskap och bevågenhet. — Q. E. D. Men därefter kom den kinkiga frågan om patronatsrätten, vilken David Deans alltid påstått vara ett inkommande genom fönstret och över muren, ett bedragande och uthungrande av en hel församlings själar för att föda och göda innehavaren.

Huru högaktad och ansedd hertigen av Argyle än var, var likväl denne adelsmans utövande av sin patronatsrätt i Davids ögon en lem av den gyllne kalven — någonting rent sataniskt, och han kunde ej utan att handla mot sina egna grundsatser förmå sig att godkänna en dylik åtgärd. Men ifall församlingsborna förenade sig i en enhällig kallelse till Ruben Butler att varda deras pastor, så tycktes det ej fullt avgjort, att tillvaron av denna olyckliga patronatsrätt vore ett skäl, varför han skulle vägra dem hugnaden av sin lära, och om kyrkans äldste antogo honom till kyrkoherde, snarare till följd av hertigens val än församlingens enhälliga kallelse, så vore detta deras fel, och David medgav, att det vore ett ganska svårt. Men om Ruben Butler mottog uppdraget, såsom erbjudet honom av dem, vilka han var kallad att undervisa, så — till den slutsatsen kom David, efter många och långa överläggningar, förmedelst den stora kraften hos det lilla ordet om — kunde han med tryggt samvete mottaga befattningen.

Ännu en tredje stötesten återstod — nämligen den ed till styrelsen, som avfordrades det statskyrkliga prästerskapet, och medelst vilken det erkände en erastiansk kung och parlament samt den mellan England och Skottland upprättade, införlivande föreningsakten, varigenom det senare konungariket var vordet en del av det förra, vari påvedömets syster, biskopsdömet, uppbyggt sin tron och upplyft hornen av sin mitra. Dessa voro tecken till avfall, vilka ofta kommit David att utropa: — Mina inälvor — mina inälvor! Mitt hjärta kväljes inom mig! Och han ihågkom, att en from matrona avsvimmad utburits ur Tolboothskyrkan, utan att kunna återkallas till sans av brännvin och bränd fjäder, blott för det hon hört de fruktansvärda orden: ”det är förordnat av den andliga och världsliga överheten”, uttalade från en skotsk predikstol såsom en inledning till Porteousproklamationen. Att avlägga dessa eder var därför en skamlig eftergivenhet och en gruvlig styggelse — en synd och en snara, och en fara, och ett avfall, men uttalandet av detta ”schibbolet” ålades ej alltid vederbörande. Prästerna hyste aktning för sina egna och sina medbröders ömtåliga samveten, och det var först vid en senare tidpunkt, som generalförsamlingar och kyrkoråd började hårdare tilldraga kyrkotuktens tyglar. Den fredsstiftande partikeln kom åter till Deans' hjälp. Om en prästman ej uppfordrades att göra dylika medgivanden, och om han på riktig väg samt genom vederbörlig ordination kom till lägenheten, utan att varda församlingen påtvungen, så stannade David Deans vid den åsikten, att sagde präst lagligen kunde mottaga själavården vid Knocktarlitie med ty åtföljande världsliga förmåner och inkomster.

De förhandenvarande omständigheterna inverka så ofta även på de bästa och rättsinnigaste män, att det skulle vara litet grymt att alltför noggrant utforska, vilken vikt den faderliga kärleken gav åt dessa fintliga förnuftsgrunder. Låt oss närmare betrakta David Deans' ställning! Han var nyligen vorden berövad en dotter, och hans äldsta, vilken han hade att tacka för så mycket, var genom Dumbiedikes' plötsliga beslut vorden förlustig den höga förhoppning, David hyst, att hon en dag skulle varda härskarinna på nämnda vackra herrgård. Just då denna missräkning vilade tungt på hans sinne, frambesvärjer hans inbillningskraft bilden av Butler — ej längre den till hälften utsvultne, luggslitne underläraren, utan välmående och fin, såsom pastor i Knocktarlitie, avhållen av sin församling, exemplarisk i sin vandel, kraftig i sin lära, fullgörande sitt prästerliga kall så, som aldrig förr någon höglandspräst gjort, omvändande syndare, som en vallhund driver får, en gunstling hos hertigen av Argyle med en årlig inkomst av åttahundra pund skotskt och tjugu skeppund livsförnödenheter. Detta var ett parti, som i Davids tanke tiofaldigt uppvägde hans missräkning i fråga om Dumbiedikes, enär hedersmannen från S:t Leonards satte vida högre värde på en kraftfull predikant än på en blott godsägare. Det föll honom aldrig in, att ett ytterligare skäl för detta giftermål kunde ligga däri, att det torde överensstämma med Jeanies egna önskningar, ty han tänkte lika litet på att rådfråga hennes känslor, som på möjligheten att hennes böjelse kunde avvika från hans egen.

Resultatet av hans betraktelser var, att han ansåg sig kallad att taga ledningen av hela saken i sin egen hand och, om det skulle befinnas verkställbart utan syndig eftergivenhet eller avfall av vad slag som helst, giva en värdig pastor åt Knocktarlities församling. Följaktligen kallade han Ruben Butler till sig medelst en hederlig kärnmjölkshandlande, som bodde i Libberton, och för vilken han så föga kunde dölja vissa pösande känslor av värdighet, att formannen, då han meddelat sitt budskap till underläraren, tillade, att ”gubben från S:t Leonards säkert hade några stora nyheter att meddela honom, ty han var så krävstinn som en tupp på en gödselhög”.

Man kan lätt tänka sig, att Butler genast hörsammade kallelsen, och ehuru öppenhet, rättskaffenhet och sunt förstånd utgjorde huvuddragen i hans karaktär, ingav kärleken honom likväl vid detta tillfälle en viss grad av slughet. Han hade redan fått en vink om det ynnestbevis hertigen av Argyle hade för avsikt att giva honom, med vilka känslor kunna endast de fatta, för vilka plötsligt öppnats en utsikt att från torftighet och bekymmer lyftas till oberoende och anseende. Han beslöt likväl, att den gamle mannen skulle få behålla allt anseende av att, såsom han själv trodde, vara den förste, som meddelade den viktiga nyheten. På samma gång beslöt han även att vid det väntade samtalet låta David Deans utbreda sig över förslaget till alla dess delar, utan att reta honom genom avbrott eller motsägelse. Det sistnämnda beslutet var det klokaste han kunnat fatta, emedan, fastän det fanns många tvivel, vilka David Deans själv kunde lösa till sin egen belåtenhet, han likväl ingalunda torde befunnits böjd för att gilla någon annans lösning, och att med förnuftsskäl söka övertyga honom skulle varit detsamma som att med ens och för alltid stadfästa honom i den åsikt, som Butler råkade bestrida.

Han mottog sin vän med ett utseende av allvarlig viktighet, som verkliga olyckor för en lång tid tvungit honom att bortlägga och vilket erinrade om de dagar, då han med oinskränkt myndighet härskade över änkan Butler och föreskrev, huru Beershebas åker skulle skötas. Med stor vidlyftighet underrättade han Ruben om sin avsikt att flytta från sin närvarande bostad för att taga hand om hertigens av Argyle avelsgård i Dumbartonshire och uppräknade med märkbar självbelåtenhet de många förmåner, som medföljde befattningen, men försäkrade den tålige åhöraren, att ingenting så mycket förmått honom att antaga detta förslag, som övertygelsen, att han genom sin skicklighet i boskapsskötseln kunde göra de viktigaste tjänster åt hans höghet hertigen av Argyle, hos vilken han råkat i så stor förbindelse ”genom de sista olyckliga förhållandena”. En tår fördunklade härvid den gnista av stolthet, som glimmat i den gamle mannens öga.

— Om man satte en okunnig högländare till en sådan befattning, fortfor han, vad kunde man väl då vänta sig annat än att han skulle bli en sådan överherde, som den skändlige edomeern Doeg? Däremot skall det, så länge detta grå huvud står uppe, ej finnas en klöv ibland dem, som ej skall bli lika väl tillsedd, som om den vore en av Faraos gödda kor. — Och nu, Ruben, min gosse, då vi måste förflytta våra tält till ett främmande land, lär ni väl kasta en sorgsen blick efter oss och tänka på, med vem ni nu skall rådpläga rörande ert förhållande i dessa vanskliga och avfälliga tider, och säkert ihågkomma, att den gamle mannen, David Deans, var det redskap, som bragte er ur den irrlärighetens och kätteriets dy, vari er fars hus tyckt om att vältra sig. Och säkert, då ni hemsökes av snärjande prövningar och frestelser och hjärtångest, skall ni, som är lik en ung rekryt, vilken första gången marscherar efter trumman, även ofta sakna den gamle, djärve och erfarne veteranen, som känt mången svår dags hetta och hört kulorna vina lika ofta, som han har hår kvar på sin gamla hjässa.

Det är mycket möjligt, att Butler inom sig torde varit av den tanken, att betraktelsen över hans förfäders enskilda trosövertygelse kunnat utelämnas, eller att han kanske var nog egenkär att vid sina år och med sina insikter anse sig i stånd att själv bestämma sitt handlingssätt, utan att behöva hederlige Davids ledning. Men han svarade blott med att uttrycka sin ledsnad över, att någonting skulle åtskilja honom från en så gammal, beprövad och kär vän.

— Men hur kan det hjälpas, min gosse? sade David, i det han förvred sina drag till ett slags leende. Hur skall ni kunna hjälpa det? — Det har ni säkert svårt att svara på — det får ni lämna åt annat folk — åt hertigen av Argyle och mig, Ruben. Det är en god sak att ha vänner här i världen — hur mycket bättre måste det då icke vara att ha en förespråkare bortom den!

Härvid blickade David, vars gudsfruktan, om också ej alltid fullt förnuftig, likväl var lika oskrymtad som innerlig, vördnadsfullt uppåt och tystnade. Men på Butlers förklaring, att han i ett så viktigt ämne med nöje skulle mottaga en värderad väns råd, återtog han: — Nå, vad säger ni, Ruben, om ett pastorat, ett ordentligt pastorat under den nuvarande kyrkoordningen? — Om ett sådant erbjödes er, skulle ni anse er berättigad att mottaga det, och på vilka villkor? — Om, säger jag blott, väl till märkandes.

Butler svarade, att han, om en sådan utsikt erbjödes honom, sannolikt först skulle eftersinna, huruvida han kunde gagna den församling, till vilken han kallades, och om han funne detta vara fallet, så måste hans vän väl inse, att det i alla andra hänseenden skulle vara högst fördelaktigt för honom.

— Rätt, Ruben, mycket rätt, min gosse, svarade David Deans, ert eget samvete är vad ni först och främst bör tillfredsställa — ty hur skall den kunna lära andra, som själv så illa lärt Skriften, att han griper efter smutsig jordisk vinning, såsom tionde och penningar, vilka ej i andlig mening tillhöra honom — eller som gör sin kyrka till en skjutko, bakom vilken han kan taga sikte på sina inkomster? Men jag väntar mig något bättre av er, och i synnerhet måste ni vakta er för att ej helt och hållet lita på ert eget omdöme, ty därav uppkomma svåra misstag, villfarelser och avfall både till höger och vänster. Om en sådan prövningens dag förestod er, Ruben, som är en ung gosse, ehuru ni kan vara begåvad med världslig vältalighet och mäktig det tungomål, som taltes i Rom, vilket nu är den purpurröda styggelsens säte, och det som taltes bland grekerna, för vilka evangelium var idel flärd, så torde icke desto mindre alla de, som önska er välgång, ha skäl att uppmana er, det ni måtte rådföra er med dessa visa, beslutsamma och prövade trosförvanter, som ha känt vad det vill säga att smyga omkring på mossar och kärr, i skogar och hålor, och hellre vedervåga sitt huvud än avstå från hjärtats rättfärdighet.

Butler svarade, att han, då han ägde en sådan vän, som han hoppades och trodde sig hava i David Deans själv, som sett så många förändringar i det föregående århundradet, visserligen vore mycket att klandra, om han ej begagnade sig av hans erfarenhet och vänskapliga råd.

— Nog sagt, Ruben, nog! sade David Deans med inre fröjd, och antaget, att ni vore i det predikament, jag nämnt, så säger jag förvisst, att jag skulle anse det som min plikt att gå till bottnen av saken och med hög röst och utan skonsamhet blotta för er denna vår tids frätsår, bölder och spetälska.

David Deans var nu i sitt element. Han började sin undersökning av den kristna kyrkans läror och trossatser med själva kaldéerna,^[1] ifrån vilka han övergick till John Knox, ifrån John Knox till sekteristerna under Jakob den sjättes tid — Bruce, Black, Blair, Livingstone — från dem till den korta och slutligen segerkrönta tidrymden av den presbyterianska kyrkans glans, tills den slutligen överändakastades av de engelska independenterna. Därefter följde biskopsdömets bedrövliga tider med dess många skuggsidor, tills han kom till konung Jakob den andres regering, varunder han själv, i sin egen tanke, ej var någon obetydlig handlande person. Därefter dömdes Butler att åhöra den omständligaste skildring av, vad han hört så många gånger förut — nämligen David Deans fångenskap i järnburen i Tolbooth samt orsaken därtill.

Vi skulle vara mycket orättvisa mot vår vän David Deans, om vi, för att begagna hans eget uttryck, skulle ”förbigå” en berättelse, som han ansåg så väsentlig för sitt rykte. En försupen ryttare vid den kungliga livvakten, en viss Francis Gordon, hade förföljt fem eller sex kringsmygande whigs, bland vilka var vår vän David, och sedan han tvungit dem att stanna och just stod i begrepp att inlåta sig i handgemäng med dem, framtog en av dem en fickpistol och nedsköt honom. David plägade skaka på huvudet med ett eget leende, då någon frågade honom, om han varit ett redskap att befria jorden från denne ogudaktige förföljare, och det var verkligen även oavgjort, huruvida han eller hans vän, krämaren Patrik Walker, vars arbeten han så gärna anförde, kunde tillägna sig förtjänsten av denna handling. Ingendera av dem var angelägen om att bestämt göra anspråk på förtjänsten att hava bragt livvakten mr Francis Gordon till evig tystnad, emedan han hade några vilda kusiner i trakten av Edinburgh, som ännu torde varit böjda för hämnd. Men ingendera hade likväl lust att förneka eller åt den andre överlämna förtjänsten av detta kraftiga försvar av deras religionsövning. David sade, att om han avskjutit en pistol då, så var det vad han aldrig gjort varken förr eller senare. Och vad mr Patrik Walker beträffade, så har han efterlämnat i tryck, att han på det högsta förundrat sig över, att en så liten pistol kunde döda en så stor karl. Denne vördnadsvärde biograf, vars yrke ej lärt honom, att en tum kan vara lika god som en aln, yttrar sig härom i följande ordalag: — Han (Francis Gordon) fick ett skott i sitt huvud av en fickpistol, som snarare passade till leksak åt en pojke än att döda en sådan ursinnig, oförvägen karl, och likväl kom den honom att bita i gräset!

På den vidsträckta grundval, som den presbyterianska kyrkans historia erbjöd under dess kortlivade triumf och långa förföljelse, fortfor David, med en omständlighet och vidlyftighet, som skulle bragt varje annan än hans dotters älskare i förtvivlan, att framlägga sina egna grundsatser för ledningen av sin väns samvete, för den händelse att denne skulle uppträda som kandidat till prästämbetet. — Den gode mannen genomgick därvid en sådan mängd spetsfundiga trospunkter, förutsatte så många ytterligheter, gjorde så många hårfina åtskillnader mellan det tillbörliga och otillbörliga, mellan eftergivenhet och avfall, halkande och stapplande, snaror och villfarelser, att han slutligen, efter att hava inskränkt sanningens väg till en matematisk linje, bragtes till det öppna medgivandet, att så snart man vunnit en viss insikt i den svåra segling, som förestode genom livet, vore varje människas samvete hennes bästa lots. Med mycket större opartiskhet än han varit i stånd att göra för sig själv, framställde han för Butler skälen för och emot hans mottagande av ett pastorat under närvarande olyckliga förhållanden och slutade med att förklara, att hans unge vän borde besinna dessa saker och låta sitt eget samvetes röst avgöra, huruvida han kunde åtaga sig ett så fruktansvärt ansvar som själavården, utan att kränka sin egen inre övertygelse om, vad som var rätt eller orätt.

Då David slutat detta långa tal, som å Butlers sida endast avbröts av föga mer än enstaviga yttranden, vart talaren själv högligen förvånad över att finna sig vida längre skild från den slutsats, vartill han önskat komma, än då han för sig själv begrundat saken.

Olikheten mellan Davids sätt att tänka och tala i detta fall bevisar blott på ett slående sätt, huru rätt de hava, som prisa nyttan av offentliga överläggningar, ty säkert är, att de flesta människor, under inflytandet av någon partisk känsla, lättare kunna bestämma sig för en med deras egen böjelse överensstämmande åtgärd, då de överväga den i sitt eget sinne, än om de nödgas framställa dess förtjänster för tredje person, då, till följd av nödvändigheten att synas opartisk, motskälen komma att framställas på ett mycket gynnsammare sätt, än som är fallet vid ett tyst eftersinnande. Sedan David yttrat allt, vad han hade att säga, ansåg han sig förbunden att vara tydligare i fråga om sakförhållandet och förklara, att detta ej var något förutsatt fall, utan ett, varöver Ruben Butler (tack vare hans eget och hertigens av Argyle inflytande) snart skulle uppmanas att fälla sitt utlåtande.

Det var nästan med ett slags farhåga, David Deans hörde Butler till svar på hans meddelande säga, att han skulle taga hans välvilliga yttrande i övervägande och påföljande morgon låta honom veta sitt beslut. Faderskänslan överväldigade David vid detta tillfälle. Han nödgade Butler att stanna kvar till aftonen och, vilket var något högst ovanligt, framtog en, ja, två buteljer gammalt öl. Han talade om sin dotter, om hennes förtjänster, hennes hushållsaktighet, hennes arbetsamhet, hennes ömhet, och förledde Butler till en så bestämd förklaring rörande sina känslor för Jeanie, att de innan aftonen voro fullkomligt ense om, att hon skulle varda Ruben Butlers maka. Och om än de funno det mindre grannlaga att förkorta den besinningstid, Ruben bestämt, kunde det likväl anses som fullkomligt avgjort dem emellan, att det vore mycken sannolikhet för, att han skulle varda pastor i Knocktarlitie, förutsatt att församlingen vore lika hågad att antaga honom, som hertigen att giva honom kallelse. Vad eden beträffade, så voro de ense om, att det vore tids nog att tala därom, då densamma avfordrades.

Denna afton avtalades många anordningar, som sedermera förverkligades genom brevväxling med hertigens av Argyle ombud, vilken meddelade dem hans höghets välvilliga önskan, att de, då Jeanie återkom från England, samtligen skulle möta henne vid hertigens jaktslott Roseneath.

Vad det ytterligare förloppet av Jeanie Deans' och Ruben Butlers fridfulla kärlek beträffar, utgör således denna återblick en tillfyllestgörande förklaring av föregående berättelse ända till deras förutnämnda sammanträffande på ön.

1. Skotska munkar.