Mumle Gåsägg (Hörners översättning)

←  Smågossarna, som träffade trollen på Hedalsskogen

Mumle Gåsägg av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe Översättare: Herman Hörner

Skrinet med det rara uti  →

Ur boken: Nio norska Folksagor och äfventyr

Mumle Gåsägg.

Det var en gång fem hustrur, som gingo på en åker och skuro; alla voro de barnlösa, och alla önskade de att få sig ett barn. Rätt som det var, fingo de se ett orimligt stort gåsägg, mest så stort som ett manshufvud. “Jag såg det först,“ sade den ena. “Jag såg det lika fort som du,“ skrek den andra. “Besitta, skall icke jag ha det, för jag var den första som såg det,“ svor den tredje. Så gingo de på och blefvo så osams om ägget, att de nära på hade kommit i lufven på hvarandra. Men så kommo de öfverens om, att de skulle rå om det gemensamt alla fem, och så skulle de lägga sig på det, som gåsen gör, och kläcka ut gåsungen. Den första blef liggande i åtta dagar och rufvade och latade sig och gjorde ingenting; under tiden måste de andra träla för födan både åt sig och henne. Det begynte en af dem att ge henne stickord för.

“Du kom inte ut ur ägget förrän du kunde pipa, du heller,“ sade hon som låg och rufvade; “men detta tror jag snarare det blir folk af, ty jag tycker det mumlar: “Sill och välling och gröt och mjölk, inuti ägget allt i ett,“ sade hon; “nu kan du ligga i åtta dagar, så få vi byta om med att släpa födan i dig.“ Då den femte också hade legat i åtta dagar, hörde hon tydligt att det var en unge i ägget, som skrek på “sill och välling och gröt och mjölk,“ och då pickade hon hål på det; men i stället för en gåsunge kom der ut en menniskounge, och gräsligt ful var den, med stort hufvud och liten kropp, och det första den skrek på, då den kom ut, var “sill och välling och gröt och mjölk.“ Så kallade de honom Mumle Gåsägg.

Så ful han var, så voro de ändå glada i honom i förstone; men det dröjde icke länge, innan han blef så glupsk, att han åt upp all den mat de hade. När de kokade ett vällingfat eller en grötgryta, som de tänkte de skulle ha nog af alla sex, så hvälfde han i sig det alltihop. Då ville de icke ha honom längre. “Jag har inte känt mig mätt något enda mål, allt sedan den här bytingen kröp ur äggskalet,“ sade en af dem, och då Mumle Gåsägg hörde att de andra instämde häri, sade han att han skulle gerna resa sin väg, — “behöfde icke de honom, så icke behöfde han dem,“ — och dermed drog han bort ifrån hemmet. Sent omsider kom han till en bondgård, som hade en stenbunden mark, och frågade efter tjenst; de hade starkt behof af en arbetare, och husbonden satte honom till att rensa bort sten ur åkern. Ja, Mumle Gåsägg bar bort sten från åkern och tog dem så stora, att det var många hästlass i dem, och antingen det var stort eller smått, så stack han det i fickan sin. Det drog icke långt om förrän han var färdig med arbetet, och sedan ville han veta hvad han vidare skulle göra.

“Du skall plocka bort stenen ur åkern, hör du,“ sade mannen, “du kan väl inte vara färdig förrän du har börjat, vet jag.“

Men Mumle Gåsägg tömde fickorna sina och kastade stenen i hög. Då fick husbonden se, att han var färdig med arbetet, och märkte att han fick vara varsam med honom, som var så stark. Han fick komma in och få mat, sade han. Det tyckte Mumle Gåsägg också, och han åt ensam upp det, som var lagadt åt både husbondfolk och tjenare, och ändå var han icke halfmätt.

Det var karlakarl till arbetare, men det var en farlig karl att äta också, ty det var ingen botten i honom, mente hemmansegaren. “Slik en arbetare kunde äta en stackars bonde från gård och grund, innan en visste ordet af,“ sade han. Han hade icke mera arbete åt honom; det var bäst han gick till kungsgården.

Mumle Gåsägg gick till kungsgården och fick tjenst genast; i kungsgården fans nog både med mat och arbete. Han skulle nu vara springgosse och hjelpa pigorna med att bära ved och vatten och göra annat småarbete. Så frågade han hvad han skulle göra först.

Han fick taga sig till att spenta sönder litet ved så länge, sade de. Ja, Mumle Gåsägg till att spenta och hugga, så att flisorna sprakade omkring honom; det dröjde icke länge förrän han hade huggit upp allt hvad som fanns der, både af vedfång och timmer, både sågstockar och virkesved, och då han var färdig med det, kom han och frågade hvad han nu skulle göra.

“Du kan gerna hugga upp all veden med ens,“ sade de.

“Det fins inte mer att hugga af,“ sade Mumle Gåsägg.

Det var omöjligt, menade gårdsrättaren och gjorde en titt ut på vedgården. Jo, Mumle Gåsägg hade huggit upp alltsammans; det hade blifvit ved både af sågstockar och långtimmer. Detta var harmligt, tyckte han, och så sade han, att han icke skulle få smaka mat förrän han hade varit till skogs och huggit lika så mycket timmer, som det han hade flisat upp till ved.

Mumle Gåsägg begaf sig till smedjan och lät smeden hjelpa sig att smida en yxa af femton lispund jern; så gick han upp i timmerskogen och grep sig an med att fälla skog; der strök med både bjelkgranar och mastfuror, allt som han anträffade både på kungens egor och på grannegorna; han hvarken qvistade eller toppade, så att det blef liggande som efter ett vindfälle. Så lade han ett dugtigt lass på släden och spände alla hästarna för; men de kommo icke ur fläcken med det lasset, och då han tog dem i hufvudet och ville få det att gå, slet han af hufvudena; så kastade han undan hästarna bort i skogen och drog ensam lasset hem.

Då han kom fram till kungsgården, stodo kungen och rättaren hans på trappan och tänkte taga itu med honom, för det han hade farit så illa med skogen; — men då Mumle Gåsägg kom dragande hem med halfva timmerskogen, blef kungen både arg och rädd, och så tänkte han, att han fick väl fara varligt med honom, eftersom han var så stark.

“Det var mig en dunderhuggare att arbeta,“ sade kungen, “men hur mycket äter du åt gången?“ sade han, “ty nu är du väl svulten?“

Skulle han ha en ordentlig gröt, så gick det åt tolf tunnor mjöl, sade Mumle Gåsägg; men när han hade fått dem till lifs, så kunde han också berga sig för en tid.

Det tog tid att få en sådan gröt kokt, och under tiden skulle han draga in litet ved åt köksan. Han lade hela vedhögen på en släde, men då han skulle genom dörren med den, var han oförsigtig igen. Huset kom så rent af i olag, att det gaf sig i alla fogningar, och nära var det att han hade dragit kungsgården öfver ända. Då det led derhän att maten var nära färdig, skickade de honom ut att ropa in folket från egorna. Han ropade, så att det svarade i alla berg och backar, men de kommo icke fort nog till honom; då blef han osams med dem och slog ihjäl tolf stycken.

“Han slog ihjäl tolf,“ sade kungen, “och han äter för många gånger tolf, men huru många arbetar du för?“

“Det är för många gånger tolf, det ock,“ svarade Mumle.

Då han hade fått mat, skulle han på logen och tröska; så tog han takåsen och gjorde slaga utaf, och då taket i följd deraf ville till att ramla, tog han en stor granbjelke, så qvistad som den var, och satte till takås, och så tröskade han loge och halm och hö om hvartannat. Det gick på tok, ty kornet och agnarna röko omkring i sällskap, och det stod som en sky öfver hela kungsgården.

Då han i det närmaste hade gjort ifrån sig tröskningen, kommo der fiender i landet, så det skulle bli krig. Så sade kungen till Mumle Gåsägg, att han fick taga folk med sig, begifva sig å väg och taga emot fienden och kriga, ty kungen tänkte, att fienden väl skulle slå ihjel honom. Nej, folk ville han icke ha med sig för att låta slå sönder, han ville slåss ensam, han, sade Mumle Gåsägg.

Dess bättre är det, dess förr blir jag honom qvitt, tänkte kungen. Men en dugtig klubba måste han ha, sade Mumle.

De skickade bud på smeden; han smidde en på fem lispund. Den kunde vara bra nog till att knäcka nötter med, sade Mumle Gåsägg. Så smidde han en på femton lispund; den kunde vara bra nog till att pligga skor med, sade han. Ja, större kunde smeden icke smida den med sitt folk. Då gick han sjelf till smedjan, Mumle Gåsägg, och smidde sig en klubba om femton skeppund, och den behöfdes det hundra man för att vända på städet. Den tyckte Mumle Gåsägg kunde nödtorftigt duga. Så måste han ha en matsäcksrensel; den gjorde de af femton oxhudar och stoppade den full med mat, och så stöflade han ned utför backen med renseln på ryggen och klubban på axeln.

Då han kom så långt, att krigsfolket fick se honom, skickade de ut en som frågade, om han ville taga emot dem.

“Bi’ bara tills jag fått äta,“ svarade Mumle Gåsägg, kastade ned sig på marken och tog till att äta bakom den stora matrenseln.

Men de kunde icke bida, de gåfvo sig till att skjuta på honom genast, så att det både regnade och haglade med reffelkulor.

“De der krikonen vålar jag inte,“ sade Mumle Gåsägg och tog till att äta ännu mera; det bet hvarken bly eller jern på honom, och matrenseln stod framför och skyddade mot kulorna som en hel vall.

Så togo de sig för att kasta bomber och skjuta med kanoner. Han grinade litet för hvar smäll han fick.

“Åh, det käns knappt,“ sade han. Men så fick han en bomb i vrångstrupen.

“Tvi!“ sade han och spottade ut den igen, och så kom der en granat och plöjde en fåra i smörasken, och en annan tog bort matbiten mellan fingrarna på honom.

Då blef han arg, reste sig, tog storklubban och slog i marken och frågade, om de ville ta maten ur munnen på honom med blåsbären, som de blåste ut ur de grofva blåsrören. Han slog några slag till, så att det dånade i berg och backar, och fienden förströdde sig som agnar, och så var det slut med det kriget.

Då han kom hem igen och ville ha mera arbete, blef kungen riktigt illa vid, ty nu hade han trott, att han skulle vara honom qvitt. Han visste sig ingen annan råd än att skicka honom till helvete.

“Du får fara till gamle Erik och kräfva ut landskylden,“ sade kungen. Mumle Gåsägg i väg med renseln på ryggen och klubban på axeln; han var icke länge på vägen, men då han kom fram, var Gamle-Erik borta på ransakning. Det var ingen annan hemma än mor hans, och hon sade, att hon aldrig hade hört talas om någon landskyld, han fick komma igen en annan gång.

“Komma igen en annan gång, ja!“ sade han, — nej, det mente han skulle bli puder; var han kommen dit, så skulle han stanna der, och landskylden skulle han ha med sig, han hade inte tid att vänta. Men då han hade ätit upp matsäcken sin, blef tiden honom lång, och så kräfde han landskylden af Gamle-Mor igen och sade, att nu skulle hon betala den.

“Nej, det gjorde hon visst icke; det stod fast som Gamlefuren,“ mente hon, och den stod utanför porten till helvete och var så stor, att femton man knapt kunde famna den. Men Mumle for upp i toppen på den och snodde och vred den som en vidjeqvist och frågade, om hon icke ville betala landskylden nu.

Jo, då tordes hon icke annat och letade ihop så mycket pengar, som han trodde sig till att bära i renseln. Nu for han på hemvägen med landskylden, och straxt som han var rest, kom Gamle-Erik hem. Då han sporde, att Mumle hade dragit sin kos med renseln full med pengar, dängde han först på mor sin och satte sedan efter honom och skulle taga fatt honom. Och han kom inpå honom också, ty han gnodde lös och ledig och kastade äfven på sig ett vingslag ibland, medan Mumle måste hålla sig vid marken med den tunga renseln; men då Gamle-Erik var i hälarna på honom, tog han till att hoppa och springa det mesta han orkade, och då höll han klubban bakom sig för att värja sig emot honom, — så gick det undan: Mumle höll i skaftet, och Gamle-Erik famlade efter klubban, tills de kommo i en djup dal; der sprang Mumle från den ena bergstoppen öfver på den andra, och Gamle-Erik var så het och ifrig att sätta efter honom, att han rände rakt emot klubban, föll ned i dalen och bröt af den ena foten sin, — der låg han.

“Här har du landskylden!“ sade Mumle Gåsägg, då han kom till kungsgården och slängde penningrenseln till kungen, så att det brakade i förstugugolfvet.

Kungen tackade och lofprisade honom, och lofvade honom både god lön och hempass, om han ville ha det; men Mumle ville bara ha mera arbete.

“Hvad skall jag göra nu?“ sade han. Jo, då kungen fick fundera litet sade han, att han fick resa till bergstrollet, som hade tagit farfarssvärdet hans, på det slottet han hade vid sjön, dit ingen vågade sig.

Mumle fick med sig några matsäckslass i renseln och drog åstad igen, och han vandrade både länge och väl öfver skog och fjell och vilda hedar, till han kom till några höga berg, der trollet skulle bo, som hade tagit farfarssvärdet kungens.

Men trollet var icke under bar himmel, och berget var stängt, så att Mumle Gåsägg icke var karl till att komma in.

Så gaf han sig i lag med några bergsprängare, som höllo till på en fjellgård och lågo och bröto sten uppe i dessa bergen. Slik hjelp hade de aldrig haft, ty han bröt och slog i fjellet, så att berget remnade och storsten vältade ned som hus; men då han skulle hvila middag och begynna på med det ena matlasset, så var det uppätet alltsammans.

“Jag plär ha god mathug sjelf,“ sade Mumle, “men den som har varit här, är värre till att äta, ty han har ätit benen också,“ sade han.

Så gick det den första dagen, och det gick icke bättre den andra. Tredje dagen begaf han sig åstad och skulle bryta berg igen, och tog med sig det tredje matlasset, men då lade han sig sjelf bakom det, som om han sof.

Rätt som det var, så kom der ut ur berget ett troll med sju hufvuden och gaf sig till att smaka och äta af maten hans.

“Nu är det dukadt, nu skall jag äta,“ sade trollet.

“Det ska vi bli två om,“ sade Mumle och slog med klubban, så att hufvudena trillade af trollet.

Så gick han in i berget, som trollet hade kommit ut ur, och derinne stod en häst och åt ur en tunna med glödande eldmörja, och bakom hästen stod en hafretunna.

“Hvarför äter du inte ur hafretunnan?“ sade Mumle Gåsägg.

“Emedan jag inte är god till att vända mig,“ svarade hästen.

“Jag skall nog vända dig, jag,“ sade Mumle.

“Slit heldre af mig hufvudet,“ sade hästen.

Så gjorde han det, och då blef hästen förvandlad till en vacker karl. Han sade, att han var bergtagen och omskapad till en häst af trollet och han hjelpte honom att finna svärdet, som trollet hade gömt på sängbottnen, och ofvanpå sängen låg trollets Gamlemor och storsnarkade.

Hem igen foro de till sjös, och då de voro komne ett stycke ut, kom Gamlekäringen efter; då hon icke kunde hinna dem, så gaf hon sig till att dricka, och hon drack så att det minskades och vattnet sjönk; men hafvet rådde hon icke med att dricka ur, — och så sprack hon.

Då de kommo i land, sände Mumle Gåsägg bud, att kungen skulle komma och hemta svärdet. Han skickade fyra hästar, — nej de fingo det ej ur fläcken; han skickade åtta, och han skickade tolf, — men svärdet blef der det var, de orkade icke flytta det från stället. Men då tog Mumle Gåsägg det ensam och bar det fram till kungsgården.

Kungen trodde icke sina ögon, då han återsåg Mumle, men han låtsade vara glad och lofvade honom både guld och gröna skogar; och då Mumle ville ha mera arbete, sade han, att han fick resa ut till trollslottet han hade, och som ingen tordes vara på, och der fick han ligga, till dess han hade byggt bro öfver sundet, så att folk kunde komma fram dit; “var han god till det, skulle han löna honom väl, ja gerna gifva honom dotter sin,“ sade han.

“Ja, det skulle han nog vara karl till,“ mente Mumle Gåsägg.

Det var aldrig någon kommen derifrån med lifvet; de, som hunno så långt att de kommo fram, lågo der både dräpte och plockade så små som gryn; och kungen tänkte, att han skulle slippa någonsin se honom mera om han fick honom dit.

Men Mumle begaf sig åstad; han tog med sig matsäcksrenseln och en riktigt knotig och qvistig furukubbe, en täljyxa, en kil och några torrvedsstickor samt den lilla springpojken i kungsgården.

Då han kom till sundet, gick elfven full af is och var så strid som en fors, men han tog fäste med fötterna i botten och vadade fram, så att han kom öfver till sist.

Då han hade värmt upp sig och fått sig litet till lifs, ville han sofva, men det dröjde icke länge, förrän der blef ett sådant brak och larm, som om de hade vändt upp och ned på hela slottet. Dörren for upp på vid gafvel, och han såg ingenting annat än en gapande käft, från tröskeln upp till dörrbjelken.

“Der har du en munsbit, smaka på den!“ sade Mumle och kastade springpojken in i gapet. “Låt mig nu se hvad du är för en, — kanske det är en gammal bekant?“

Så var det ock; ty det var Gamle-Erik som var ute. De togo sig för att spela kort, han ville väl försöka att tjena igen något af den landskylden, Mumle hade pockat sig till af mor hans, då han var ute på kraf för kungens räkning; men hur det gick, så var Mumle den som vann, ty han satte kors på de bästa korten, och då han hade vunnit af honom allt hvad han hade på sig, måste Gamle-Erik gifva Mumle af det guldet och silfret som fans på slottet.

Rätt som det var, så slocknade elden för dem, så att de icke kunde skilja korten från hvarandra.

“Nu få vi hugga ved,“ sade Mumle och högg täljyxan i furukubben och dref in kilen; men klumpen var knotig och ville icke låta klyfva sig straxt, hur än Mumle bände och bröt med yxan. “De säga att du skall vara stark,“ sade han till Gamle-Erik; “spotta i näfven, hugg i med klorna, bänd och bryt, och låt mig se hvad du duger till,“ sade han.

Erik gjorde så och högg med begge näfvarna i sprickan och bände och bröt allt hvad han orkade, men med detsamma ryckte Mumle Gåsägg ut kilen, så att Gamle-Erik satt i klämman; sedan pröfvade han yxhammaren på ryggen hans. Gamle-Erik bad så vackert och rörande att han skulle slippa lös, men det örat ville Mumle Gåsägg icke höra på, förrän han lofvade att han aldrig skulle komma dit och ställa till spektakel mera; och så måste han lofva, att han skulle bygga bro öfver sundet, så att folk kunde fara öfver på alla årsens tider, och den skulle vara färdig när isen var gången.

Det var hårdt, tyckte Gamle-Erik, men det fans ingen annan råd, ville han komma lös, så måste han lofva det; men han tingade på, att han skulle ha den första själen som for öfver bron; den skulle vara sundstullen.

Den skulle han få, lofvade Mumle. Så slapp han lös och for hem igen. Men Mumle Gåsägg lade sig att sofva på saken, och han sof till långt fram på dagen.

Då kungen kom och skulle se, om han var sönderhackad eller om de bara hade småplockat honom, måste han vada i pengar, innan han kom fram till sängen; de lågo i påsar och säckar till långt upp på väggen, och i sängen låg Mumle och storsnarkade.

“Gud hjelpe både mig och dotter min,“ sade kungen, då han fann att Mumle var lifslefvande. Ja, allting var godt och väl gjordt, det kunde ingen neka, men det var icke värdt att tala om bröllop förrän bron var färdig, sade han.

En vacker dag stod bron der fullfärdig, och Gamle-Erik stod på den och skulle taga tullen, som han hade betingat sig.

Mumle Gåsägg ville ha kungen med sig och pröfva bron, men det hade han ingen lust till. Så satte han sig sjelf upp på en häst och slängde den feta kungsgårdsdejan upp på sadelknappen framför sig, — hon såg mest ut som en grof furukubbe, — och så red han öfver, så att det dånade i bron.

“Hvar är sundstullen? Hvar har du själen?“ skrek Gamle-Erik.

“Hon sitter inuti den här kubben; vill du ha den, så får du spotta i näfven och ta den,“ sade Mumle Gåsägg.

“Nej, stor tack, — tar inte hon mig, så inte tar jag henne,“ sade Gamle-Erik; “en klämma har du fått mig i, du skall inte få mig i en till,“ sade han, och dermed gnodde han ginaste vägen hem till Gamle-Mor sin, och sedan har han aldrig varit sedd eller spord der.

Men Mumle Gåsägg for hem till kungsgården och ville ha lönen, som kungen hade lofvat honom, och då kungen drog sig för att gifva honom den och ville komma ifrån hvad han hade lofvat, så sade Mumle att det var bäst han lagade i ordning åt honom en dugtig matsäcksrensel, så skulle han sjelf taga lön. Ja, det gjorde kungen, och då den var färdig, tog Mumle kungen med sig ut på gården och gaf honom en ordentlig knuff, så att han for till väders. Matsäcksrenseln kastade han efter honom för att han icke skulle vara modlös, och är han icke nedkommen igen, så sväfvar han mellan himmel och jord med matrenseln sin ännu den dag som i dag är.