Mumle Gåsägg (Lundquists översättning)

←  En tjäderlek i Holleia

Norska folksagor och huldre-sägner av Peter Christen Asbjørnsen Översättare: Ernst Lundquist Mumle Gåsägg

Den sjunde far i huset  →

Mumle Gåsägg.

Det var en gång fem käringar, som gingo på en åker och skuro; alla voro de barnlösa, och alla önskade de att få sig ett barn. Rätt som det var, fingo de se ett orimligt stort gåsägg, mest så stort som ett manshufvud. «Jag såg det först,» sade den ena. «Jag såg det lika fort som du,» skrek den andra. «Besitta, skall inte jag ha det, för jag var den första som såg det,» svor den tredje. Så gingo de på och blefvo så osams om ägget, att de nära på hade kommit i lufven på hvarandra. Men så kommo de öfverens om, att de skulle rå om det gemensamt alla fem, och så skulle de lägga sig på det, som gåsen

gör, och kläcka ut gåsungen. Den första blef liggande i åtta dagar och rufvade och latade sig och gjorde ingenting; under tiden måste de andra träla för födan både åt sig och henne. Det begynte en af dem att ge henne stickord för.

«Du kom inte ut ur ägget förr än du kunde pipa, du heller,» sade hon som låg och rufvade; men det här tror jag snarare det blir folk af, för jag tycker det mumlar: «Sill och välling och gröt och mjölk,» inuti ägget allt i ett,» sade hon; »nu kan du ligga i åtta dagar, så få vi tura om med att släpa födan till dig.» Då den femte också hade legat i åtta dagar, hörde hon tydligt att det var en unge i ägget, som skrek på «sill och välling och gröt och mjölk», och då pickade hon hål på det; men i stället för en gåsunge kom der ut en menniskounge, och gräsligt ful var han, med stort hufvud och liten kropp, och det första han skrek på, då han kom ut, var «sill och välling och gröt och mjölk». Derför kallade de honom Mumle Gåsägg.

Så ful han var, så tyckte de ändå om honom i förstone; men det dröjde inte länge, innan han blef så glupsk, att han åt upp all mat de hade. När de kokade ett vällingfat eller en grötgryta, som de tänkte de skulle ha nog af alla sex, så hvälfde han i sig det alltihop. Då ville de inte ha honom längre. «Jag har inte känt mig mätt något enda mål, allt sedan den här bytingen kröp ur äggskalet,» sade en af dem, och då Mumle Gåsägg hörde att de andra instämde häri, sade han att han skulle gerna resa sin väg, — «behöfde inte de honom, så inte behöfde han dem,» — och dermed gaf han sig bort ifrån gården. Sent omsider kom han till en bondgård, som låg i en stenbunden trakt, och frågade efter tjenst; de behöfde en arbetare, och husbonden satte honom till att rensa bort sten ur åkern. Ja, Mumle Gåsägg bar bort sten ur åkern och tog dem så stora, att det var många hästlass i dem, och antingen det var stort eller smått, så stack han det i fickan. Det dröjde inte länge förr än han var färdig med arbetet, och sedan ville han veta hvad han vidare skulle göra.

«Du skall plocka bort stenen ur åkern, hör du,» sade mannen, «du kan väl inte vara färdig, förr än du har börjat, vet jag.»

Men Mumle Gåsägg tömde sina fickor och kastade stenen i hög. Då fick husbonden se, att han var färdig med arbetet, och märkte att han måste vara försigtig med honom, som var så stark. Han skulle komma in och få mat, sade han. Det tyckte Mumle Gåsägg också, och han åt ensam upp det, som var lagadt åt både husbondfolk och tjenare, och ändå var han icke halfmätt.

Det var karlakarl till arbetare, men det var en faslig karl att äta också, för det var ingen botten i honom, tyckte hemmansegaren. «En sådan arbetare kunde äta en stackars bonde från gård och grund, innan en visste ordet af,» sade han. Han hade icke mera arbete åt honom; det var bäst han gick till kungsgården.

Mumle Gåsägg gick till kungsgården och fick tjenst genast; i kungsgården fans nog både med mat och arbete. Han skulle nu vara springgosse och hjelpa pigorna med att bära ved och vatten och göra annat småarbete. Så frågade han hvad han skulle göra först.

Han kunde ta sig till att spenta sönder litet ved så länge, sade de. Ja, Mumle Gåsägg till att spenta och hugga, så att flisorna sprakade omkring honom; det dröjde icke länge förr än han hade huggit upp allt hvad som fans der, både vedfång och timmer, både sågstockar och virkesved, och då han var färdig med det, kom han och frågade hvad han nu skulle göra.

«Du kan gerna hugga upp all veden med ens,» sade de.

«Det fins inte mer att hugga,» sade Mumle Gåsägg.

Det var omöjligt, menade gårdsrättaren och gjorde en titt ut på vedgården. Jo, Mumle Gåsägg hade huggit upp alltsammans; det hade blifvit ved både af sågstockar och långtimmer. Det var harmligt, tyckte han, och så sade han, att han inte skulle få smaka mat förr än han hade varit till skogs och huggit lika så mycket timmer, som det han hade flisat upp till ved.

Mumle Gåsägg begaf sig till smedjan och lät smeden hjelpa sig att smida en yxa af femton lispund jern; sedan gick han upp i timmerskogen och grep sig an med att fälla skog; der strök med både bjelkgranar och mastfuror, allt som han anträffade både på kungens egor och grannegorna; han hvarken qvistade eller toppade, så att det blef liggande som efter ett vindfälle. Så lade han ett duktigt lass på släden och spände alla hästarne för; men de kommo icke ur fläcken med det lasset, och då han tog dem i hufvudet och ville få det att gå, slet han af hufvudena; då kastade han undan hästarne bort i skogen och drog ensam hem lasset.

Då han kom fram till kungsgården, stodo kungen och hans skogvaktare på trappan och tänkte ta itu med honom, för att han hade farit så illa med skogen, det hade skogvaktaren varit borta och sett; — men då Mumle Gåsägg kom dragande hem med halfva timmerskogen, blef kungen både ond och rädd, och så tänkte han, att han måste väl fara varligt med honom, eftersom han var så stark.

«Det var mig en dunderhuggare att arbeta,» sade kungen, «men hur mycket äter du åt gången?» sade han, «ty nu är du väl hungrig?»

Skulle han ha en ordentlig gröt, så gick det åt tolf tunnor mjöl, sade Mumle Gåsägg; men när han hade fått dem till lifs, så kunde han också berga sig för en tid.

Det gick inte fort att få en sådan gröt kokt, och under tiden skulle han dra in litet ved åt köksan. Han lade hela vedhögen på en släde, men då han skulle genom dörren med den, var han oförsigtig igen. Huset kom så rent af i olag, att det gaf sig i alla fogningar, och nära var det att han hade dragit kungsgården öfver ända. Då det led derhän att maten var nära färdig, skickade de honom ut att ropa in folket från egorna. Han ropade, så att det svarade i alla berg och backar, men de kommo icke fort nog till honom; då blef han osams med dem och slog ihjäl tolf stycken.

«Han slog ihjäl tolf,» sade kungen, «och han äter för många gånger tolf, men huru många arbetar du för?»

«Det är för många gånger tolf, det också,» svarade Mumle.

Då han hade fått mat, skulle han på logen och tröska; så tog han takåsen och gjorde slaga af den, och då taket i följd deraf ville till att ramla, tog han en stor granbjelke, så qvistig som den var, och satte till takås, och så tröskade han loge och halm och hö om hvartannat. Det gick på tok, ty kornet och agnarne röko omkring tillsammans, och det stod som en sky öfver hela kungsgården.

Då han i det närmaste hade gjort ifrån sig tröskningen, kommo der fiender i landet, så det skulle bli krig. Då sade kungen till Mumle Gåsägg, att han skulle ta folk med sig, bege sig i väg och ta emot fienden och kriga, ty kungen tänkte, att fienden väl skulle slå ihjäl honom. Nej, han ville inte att folk skulle slås sönder, han ville slåss ensam, han, sade Mumle Gåsägg.

Dess bättre är det, dess förr blir jag honom qvitt, tänkte kungen. Men en duktig klubba måste han ha, sade Mumle.

De skickade bud på smeden; han smidde en på fem lispund. Den kunde vara bra nog till att knäcka nötter med, sade Mumle Gåsägg. Så smidde han en på femton lispund; den kunde vara bra nog till att pligga skor med, sade han. Ja, större kunde smeden icke smida den med sitt folk. Då gick han själf till smedjan, Mumle Gåsägg, och smidde sig en klubba om femton skeppund, och den behöfdes det hundra man för att vända på städet. Den tyckte Mumle Gåsägg kunde duga i nödfall. Så måste han ha en matsäcksrensel; den gjorde de af femton oxhudar och stoppade den full med mat, och så stöflade han ned utför backen med renseln på ryggen och klubban på axeln.

Då han kom så långt, att krigsfolket fick se honom, skickade de ut en som frågade, om han ville ta emot dem.

«Vänta bara tills jag har fått äta,» svarade Mumle Gåsägg, kastade sig ned på marken och började äta bakom den stora matrenseln.

Men de kunde inte vänta, de gåfvo sig till att skjuta på honom genast, så att det både regnade och haglade reffelkulor.

«De der krikonen vålar jag inte,» sade Mumle Gåsägg och tog till att äta ännu mera; det bet hvarken bly eller jern på honom, och matrenseln stod framför och skyddade mot kulorna som en hel vall.

Så togo de sig för att kasta bomber och skjuta med kanoner. Han grinade litet för hvar smäll han fick.

«Åh, det käns knapt,» sade han. Men så fick han en bomb i vrångstrupen.

«Tvi!» sade han och spottade ut den igen, och så kom der en granat och plöjde en fåra i smörasken, och en annan tog bort matbiten mellan fingrarne på honom.

Då blef han arg, reste sig, tog storklubban och slog i marken och frågade om de ville ta maten ur munnen på honom med blåbären, som de blåste ut ur de grofva blåsrören. Han slog några slag till, så att det dånade i berg och backar, och fienden skingrades som agnar, och så var det slut med det kriget.

Då han kom hem igen och ville ha mera arbete, blef kungen riktigt illa vid, ty nu hade han trott, att han skulle vara honom qvitt. Han visste sig ingen annan råd än att skicka honom till helvete.

«Du skall fara till Gamle-Erik och kräfva ut landskylden,» sade kungen. Mumle Gåsägg i väg med renseln på ryggen och klubban på axeln; han var icke länge på vägen, men då han kom fram, var Gamle-Erik borta på ransakning. Det var ingen annan hemma än mor hans, och hon sade, att hon aldrig hade hört talas om någon landskyld, han fick komma igen en annan gång.

»Komma igen en annan gång, ja!» sade han, — nej, det mente han tro på skulle inte ske; var han kommen dit, så skulle han stanna der, och landskylden skulle han ha med sig, han hade inte tid att vänta. Men då han hade ätit upp sin matsäck, blef tiden honom lång, och så kräfde han landskylden af Gamla-mor igen och sade, att nu skulle hon betala den.

«Nej, det gjorde hon visst inte; det stod fast som Gamlefuren,» mente hon, och den stod utanför porten till helvete och var så stor, att femton man knapt kunde famna den. Men Mumle for upp i toppen på den och snodde och vred den som en vidjeqvist och frågade, om hon inte ville betala landskylden nu.

Jo, då tordes hon inte annat och letade ihop så mycket pengar, som han trodde sig om att bära i renseln. Nu for han på hemvägen med landskylden, och strax som han var rest kom Gamle-Erik hem. Då han sporde, att Mumle hade dragit sin kos med renseln full med pengar, dängde han först på mor sin och satte sedan efter honom och skulle ta fatt honom. Och han kom inpå honom också, ty han gnodde lös och ledig och gjorde äfven ett vingslag ibland, medan Mumle måste hålla sig vid marken med den tunga renseln; men då Gamle-Erik var i hälarne på honom, tog han till att hoppa och springa det mesta han orkade och höll klubban bakom sig för att värja sig emot honom — så gick det undan: Mumle höll i skaftet, och Gamle-Erik famlade efter klubban, tills de kommo till en djup dal; der sprang Mumle från den ena bergstoppen öfver på den andra, och Gamle-Erik var så het och ifrig att sätta efter honom, att han rände rakt emot klubban, föll ned i dalen och bröt af sin ena fot, — der låg han.

«Här har du landskylden!» sade Mumle Gåsägg, då han kom till kungsgården och slängde penningrenseln till kungen, så att det brakade i förstugugolfvet.

Kungen tackade och sade honom vackra ord och lofvade honom både god lön och hempass, om han ville ha det; men Mumle ville bara ha mera arbete.

«Hvad skall jag göra nu?» sade han. Jo, då kungen fick fundera litet, sade han, att han skulle resa till bergstrollet, som hade tagit hans farfars svärd, på det slottet han hade vid sjön, dit ingen vågade sig.

Mumle fick med sig några matsäcklass i renseln och drog åstad igen, och han vandrade både länge och väl öfver skog och fjell och vilda hedar, tills han kom till några höga berg, der trollet skulle bo, som hade tagit kungens farfars svärd.

Men trollet var icke under bar himmel, och berget var stängdt, så att Mumle Gåsägg icke var karl till att komma in.

Så gaf han sig i lag med några bergsprängare, som höllo till på en fjellgård och lågo och bröto sten uppe i bergen. Slik hjelp hade de aldrig haft, ty han bröt och slog i fjellet, så att berget remnade och storsten välte ned som hus; men då han skulle hvila middag och begynna på med det ena matlasset, så var det uppätet alltsammans.

«Jag plär ha god matlust sjelf,» sade Mumle, «men den, som har varit här, är värre till att äta, för han har ätit benen också,» sade han.

Så gick det den första dagen, och det gick icke bättre den andra. Tredje dagen begaf han sig åstad och skulle bryta berg igen, och tog med sig det tredje matlasset, men då lade han sig sjelf bakom det och låtsades sofva.

Rätt som det var, kom der ut ur berget ett troll med sju hufvud och gaf sig till att smaka och äta af maten hans.

«Nu är det dukadt, nu ska’ jäg äta,» sade trollet.

«Det ska’ vi bli två om,» sade Mumle och slog med klubban så att hufvudena trillade af trollet.

Så gick han in i berget, som trollet hade kommit ut ur, och derinne stod en häst och åt ur en tunna med glödande eldmörja, och bakom hästen stod en hafretunna.

«Hvarför äter du inte ur hafretunnan» sade Mumle Gåsägg.

«Derför att jag inte är god till att vända mig,» svarade hästen.

«Jag skall nog vända dig, jag,» sade Mumle.

«Slit hellre af mig hufvudet,» sade hästen.

Det gjorde han, och då blef hästen förvandlad till en vacker karl. Han sade, att han var bergtagen och omskapad till en häst af trollet och han hjelpte honom att finna svärdet, som trollet hade gömt på sängbottnen, och ofvanpå sängen låg trollets Gamlamor och storsnarkade.

Hem igen foro de till sjös, och då de voro komna ett stycke ut, kom Gamlakäringen efter; då hon inte kunde hinna dem, gaf hon sig till att dricka, och hon drack så att det minskades och vattnet sjönk; men hafvet rådde hon icke med att dricka ur — och så sprack hon.

Då de kommo i land, skickade Mumle Gåsägg bud, att kungen skulle komma och hemta svärdet. Han skickade fyra hästar, — nej, de fingo det ej ur fläcken; han skickade åtta, och han skickade tolf, — men svärdet blef der det var, de orkade icke flytta det från stället. Men då tog Mumle Gåsägg det ensam och bar det fram till kungsgården.

Kungen trodde icke sina ögon, då han återsåg Mumle, men han låtsades vara glad och lofvade honom både guld och gröna skogar; och då Mumle ville ha mera arbete, sade han, att han skulle resa ut till trollslottet han hade och som ingen tordes vara på, och der skulle han ligga, till dess han hade byggt bro öfver sundet, så att folk kunde komma fram dit; «var han god till det, skulle han löna honom väl, ja gerna ge honom dotter sin,» sade han.

«Ja, det skulle han nog vara karl till,» mente Mumle Gåsägg.

Det hade aldrig någon kommit derifrån med lifvet; de, som hunno så långt att de kommo fram, lågo der

både dräpte och hackade så små som gryn; och kungen

Mumle Gåsägg.
Teckning af O. Sinding.

(Sid. 123.)

tänkte, att han skulle slippa någonsin se honom mera,

om han fick honom dit.

Men Mumle begaf sig åstad; han tog med sig matsäcksrenseln och en riktigt knotig och qvistig furukubbe, en täljyxa, en kil och några torrvedsstickor samt den lilla springpojken i kungsgården.

Då han kom till sundet, gick elfven full af is och var så strid som en fors, men han tog fäste med fötterna i botten och vadade fram, så att han kom öfver till sist.

Då han hade värmt upp sig och fått sig litet till lifs, ville han sofva, men det dröjde icke länge, förr än der blef ett sådant brak och larm, som om de hade vändt upp och ned på hela slottet. Dörren for upp på vid gafvel, och han såg ingenting annat än en gapande käft, från tröskeln upp till dörrbjelken.

«Der har du en munsbit, smaka på den!» sade Mumle och kastade springpojken in i gapet. «Låt mig nu se hvad du är för en, — kanske det är en gammal bekant?»

Så var det också; ty det var Gamle-Erik som var ute. De togo sig för att spela kort, han ville väl försöka att förtjena igen något af landskylden, som Mumle hade pockat sig till af mor hans, då han var ute på kraf för kungens räkning; men hur det gick, så var Mumle den som vann, för han satte kors på de bästa korten, och då han hade vunnit af honom allt hvad han hade på sig, måste Gamle-Erik ge Mumle af det guld och silfver som fans på slottet.

Rätt som det var, så slocknade elden för dem, så att de icke kunde skilja korten från hvarandra.

«Nu ska’ vi väl hugga ved,» sade Mumle och högg täljyxan i furukubben och dref in kilen; men klumpen var knotig och ville icke låta klyfva sig strax, hur än Mumle bände och bröt med yxan. «Di säger att du ska’ vara stark,» sade han till Gamle-Erik; «spotta i näfven, hugg i med klorna, bänd och bryt, och låt mig se hvad du duger till,» sade han.

Erik gjorde så och högg med bägge näfvarne i sprickan och bände och bröt allt hvad han orkade, men med detsamma ryckte Mumle Gåsägg ut kilen, så att Gamle-Erik satt i klämman; sedan pröfvade han yxhammaren på ryggen hans. Gamle-Erik bad så vackert att han skulle slippa lös, men det örat ville Mumle Gåsägg icke höra på, förr än han lofvade att han aldrig skulle komma dit och ställa till spektakel mera; och så måste han lofva, att han skulle bygga bro öfver sundet, så att folk kunde fara öfver på alla årstider, och den skulle vara färdig, när isen var gången.

Det var hårdt, tyckte Gamle-Erik, men det fans ingen annan råd, ville han komma lös, så måste han lofva det; men han tingade på, att han skulle ha den första själen som for öfver bron; den skulle vara sundstullen.

Den skulle han få, lofvade Mumle. Så slapp han lös och for hem igen. Men Mumle Gåsägg lade sig att sofva på saken, och han sof till långt fram på dagen.

Då kungen kom och skulle se, om han var sönderhackad eller om de bara hade småplockat honom, måste han vada i pengar, innan han kom fram till sängen; de lågo i påsar och säckar till långt upp på väggen, och i sängen låg Mumle och storsnarkade.

«Gud hjelpe både mig och dotter min,» sade kungen, då han fann att Mumle var lifslefvande. Ja, allting var godt och väl gjordt, det kunde ingen neka, men det var inte värdt att tala om bröllop förr än bron var färdig, sade han.

En vacker dag stod bron der fullfärdig, och Gamle-Erik stod på den och skulle taga tullen, som han hade betingat sig.

Mumle Gåsägg ville ha kungen med sig och pröfva bron, men det hade han ingen lust till. Så satte han sig sjelf upp på en häst och slängde den feta kungsgårdsdejan upp på sadelknappen framför sig, — hon såg nästan ut som en grof furukubbe, — och så red han öfver, så att det dånade i bron.

«Hvar är sundstullen? Hvar har du själen?» skrek Gamle-Erik.

«Hon sitter inuti den här kubben; vill du ha den, så spotta i näfven och ta den,» sade Mumle Gåsägg.

«Nej, stor tack, — tar inte hon mig, så inte tar jag henne,» sade Gamle-Erik; «en klämma har du fått mig i, du skall inte få mig i en till,» sade han, och dermed gnodde han ginaste vägen hem till Gamlamor sin, och sedan har han aldrig varit sedd eller spord der.

Men Mumle Gåsägg for hem till kungsgården och ville ha lönen, som kungen hade lofvat honom, och då kungen drog sig för att ge honom den och ville komma ifrån hvad han hade lofvat, så sade Mumle att det var bäst han lagade i ordning åt honom en dugtig matsäcksrensel, så skulle han sjelf taga lön. Ja, det gjorde kungen, och då den var färdig, tog Mumle kungen med sig ut på gården och gaf honom en ordentlig knuff, så att han for till väders. Matsäcksrenseln kastade han efter honom för att han icke skulle vara utan mat, och är han inte nedkommen igen, så sväfvar han mellan himmel och jord med matrenseln än i dag.