←  Vad fader Marteaus efterträdares pastejer innehöll
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Marie Michons äventyr
Abbé Scarron  →


[ 211 ]

XXI.
MARIE MICHONS ÄVENTYR.

VID SAMMA TID, DÅ DESSA RYMNINGSPLANER uppgjordes mellan hertig de Beaufort och Grimaud, anlände tvenne ryttare, på några stegs avstånd följda av en lakej, till Paris genom Rue du Faubourg-Saint-Marcel. Dessa två män voro greve de La Fère och vicomte de Bragelonne.

Det var första gången den unge mannen kom till Paris. Athos, som var sin kamrats ledsagare i denna labyrint, styrde kosan in på Ferougatan, och då de hunnit halvvägs framåt gatan, blickade Athos småleende upp och sade, i det han visade ynglingen ett hus av borgerligt utseende:

— Se där, Raoul, ett hus, där jag tillbringat sju av de på en gång angenämaste och bittraste åren i mitt liv.

Ynglingen smålog nu i sin tur och hälsade huset. Raouls vördnad för sin beskyddare röjde sig vid alla möjliga tillfällen.

De båda resande stannade på Vieux-Colombiergatan vid skylten Gröna Räven. Athos kände till detta värdshus sedan [ 212 ]förr i tiden. Väl hundrade gånger hade han varit där med sina vänner.

Resenärerna lämnade sina hästar åt stallbetjäningen, och som hästarna voro av ädel ras, tillsades den att sköta dem med största omsorg, att icke giva dem annat än halm och havre samt att tvätta deras ben och bringor med ljumt vin. De hade ridit tjugu lieues på dagen. Sedan de, som det anstår verkliga ryttare, först sett till sina hästar, begärde de två rum åt sig själva.

— Nu skall du göra toalett, Raoul, sade Athos. Jag skall presentera dig för någon.

— I dag, herr greve? frågade ynglingen.

— Ja, om en halvtimme.

Den unge mannen bugade sig.

Mindre outtröttlig än Athos, som tycktes vara av järn, hade han hellre önskat att få taga sig ett bad i Seinefloden, varom han hört talas så mycket, och som han föresatt sig att finna obetydligare än Loire, samt sedan gå och lägga sig, men greve de La Fère hade talat och han lydde blint.

— Apropå, kläd dig omsorgsfullt, Raoul, sade Athos, jag önskar, att man finner dig vacker.

— Jag hoppas, svarade den unge mannen småleende, att det inte är fråga om giftermål. Ni känner till min förbindelse med Louise, min herre.

Athos smålog nu i sin tur.

— Åh nej, var lugn, svarade han, ehuru det visserligen är en dam, jag skall presentera dig för.

— En dam? upprepade Raoul.

— Ja, och jag önskar också, att du måtte tycka om henne.

Den unge mannen såg på greven med en viss oro, men då Athos alltjämt smålog, lugnade han sig snart.

— Hur gammal är hon? frågade vicomte de Bragelonne.

— Käre Raoul, låt mig säga dig en gång för alla, att det är en fråga, som man aldrig får göra. Kan man läsa en kvinnas ålder i hennes ansikte, är det överflödigt att fråga därefter, kan man det inte, så är det ogrannlaga.

— Är hon vacker då?

[ 213 ]— För sexton år sedan gällde hon för att vara icke blott den vackraste utan även den mest intagande kvinnan i Frankrike.

Detta svar tillfredsställde fullkomligt den unge vicomten. Greven kunde ju icke ha någon giftermålsplan i sikte för honom med en dam, som gällt för att vara den vackraste och mest intagande i landet redan ett år innan han föddes.

Han gick därför in på sitt rum, och med den behagsjuka, som anstår ungdomen, bemödade han sig om att följa Athos föreskrift, det vill säga att göra sig så vacker som möjligt. Och detta var lätt nog, eftersom naturen själv gjort så mycket för honom.

Då han återkom, emottog Athos honom med det faderliga leende, varmed han fordom välkomnat d'Artagnan, men som nu för Raoul uttryckte en ännu innerligare ömhet.

Athos kastade en blick på hans fötter, hans händer och hans hår, dessa tre kännetecken på fin börd. Hans mörka hår var benat mitt i huvudet, såsom det brukades på den tiden, och nedföll i lockar omkring hans bleklagda ansikte, handskar av gråaktigt hjortskinn, vars färg överensstämde med hatten, avtecknade en fin och vacker hand, medan hans stövlar av samma färg som handskarna och hatten omslöto en fot, som tycktes tillhöra ett tio års barn.

— Seså, mumlade Athos, om hon nu inte känner sig stolt över honom, så är hon alltför kinkig!

Klockan var tre på eftermiddagen, det vill säga den passande tiden för besök. De båda resande begåvo sig till Grenellegatan, gingo sedan rue des Rosiers, därifrån in på Saint-Dominiquegatan och stannade framför ett präktigt hus; mitt emot Jacobinklostret och prytt med familjen Luynes vapen.

— Här är det, sade Athos.

Han gick in i huset med den bestämda och trygga gång, som för portvakten tillkännagiver, att den som inträder, har rätt därtill. Han steg uppför trappan, vände sig till en lakej i ståtligt livré och frågade, om hertiginnan de Chevreuse tog emot, samt bad honom anmäla greve de La Fère.

Ett ögonblick därefter kom lakejen tillbaka och svarade, [ 214 ]att ehuru hertiginnan icke hade äran att känna greve de La Fère, bad hon honom likväl stiga in.

Athos följde lakejen, som förde honom genom en lång rad av rum och slutligen stannade framför en stängd dörr. De befunno sig i en salong. Athos tecknade åt Raoul att vänta här. Lakejen öppnade och anmälde greve de La Fère.

Fru de Chevreuse, om vilken vi så ofta talat i vår berättelse De tre musketörerna, utan att vi haft tillfälle att framställa henne på scenen, ansågs ännu vara en mycket vacker kvinna. Ehuru hon vid denna tid redan var fyrtiofyra eller fyrtiofem år, tycktes hon knappt vara mer än trettiofem; hon hade ännu sitt vackra, blonda hår, sina stora, livliga och kloka ögon, vilka intrigen så ofta öppnat och kärleken så ofta tillslutit, hon hade ännu denna sylfidiska figur, som gjorde, att då man såg henne bakifrån, tycktes hon ännu vara samma unga flicka, som tillsammans med Anna av Österrike hoppade över det dike vid Tuilerierna, vilket år 1623 berövade franska kronan en arvinge.

För övrigt var hon ännu alltjämt samma dåraktiga varelse, vars kärleksäventyr buro en sådan prägel av originalitet, att de nästan givit hennes släkt en viss glans.

Hon befann sig nu i en liten budoar, vars fönster vette åt trädgården. Denna budoar var, enligt det mod fru de Rambouillet låtit införa, då hon byggde sitt palats, tapetserat med ett slags blå damast med rosenröda blommor och guldblad. Det röjde mycket koketteri hos en dam vid fru de Chevreuses ålder att mottaga ett besök i en sådan budoar, synnerligast i den ställning hon nu befann sig, liggande på en schäslong, med huvudet lutat mot damasten.

Hon höll i handen en halvöppen bok, och hade en dyna under armen. Då lakejen anmälde greven, reste hon sig något upp och sköt nyfiket fram huvudet.

Athos visade sig nu.

Han var klädd i violett sammet med snörmakeri av samma färg. Aiguiletterna voro av förgyllt silver, hans kappa var utan guldbroderi, och en enkel, violett plym omgav hans svarta hatt.

På fötterna bar han svarta stövlar, och i hans lackerade värjgehäng hängde den präktiga värja, vilken Porthos så ofta

[ 215 ]
Hon gav honom behagfullt ett tecken att taga plats bredvid henne." (Sid. 216.)

[ 216 ]beundrat vid Férougatan, men som Athos aldrig velat låna honom. Kostbara spetsar bildade den nedvikta skjortkragen, och spetsar nedföllo även över kanten på hans stövlar.

Den person, man nyss anmält under ett för fru de Chevreuse alldeles okänt namn, förde sig med så förnäm hållning, att hon genast reste sig till hälften och behagfullt gav honom tecken att taga plats bredvid henne.

Athos bugade sig och hörsammade. Lakejen ämnade avlägsna sig, då Athos gav honom en vink att stanna.

— Min fru, sade han till hertiginnan, jag har haft den djärvheten att infinna mig i ert hus utan att vara känd av er; denna djärvhet har lyckats, eftersom ni täcks emottaga mig. Nu är jag nog djärv att anhålla om en halvtimmes samtal med eder.

— Jag beviljar det, min herre, svarade fru de Chevreuse med sitt mest behagliga leende.

— Men detta är ännu inte allt, min fru. Jag tillstår, att jag är mycket förmäten. Det samtal, varom jag anhåller, måste hållas mellan fyra ögon, och jag önskar på det livligaste, att det inte må bli avbrutet.

— Jag är inte hemma för någon, sade hertiginnan till lakejen: Gå nu!

Betjänten gick ut.

Ett ögonblicks tystnad uppstod, varunder dessa båda personer, vilka redan vid första anblicken funnit varandra vara av förnäm börd, ömsesidigt betraktade varandra utan minsta förlägenhet.

Hertiginnan de Chevreuse bröt först tystnaden.

— Nåväl, greve, sade hon småleende, ser ni inte, att jag väntar med otålighet.

— Och jag, min fru, svarade Athos, betraktar er med beundran.

— Min herre, återtog fru de Chevreuse, ni fär ursäkta, men jag längtar att få veta, med vem jag talar. Ni är en hovman, det är otvivelaktigt, och ändå har jag aldrig sett er vid hovet. Skulle ni till äventyrs nyligen ha sluppit ut från Bastiljen?

[ 217 ]— Nej, hertiginna, svarade Athos småleende, men jag är måhända nu på en väg, som leder dit.

— Ah! I så fall säg mig strax vem ni är, och gå er väg, sade hertiginnan i den glättiga ton, som gav henne ett så hänförande behag, för jag är redan tillräckligt illa anskriven utan att bli ännu mer komprometterad.

— Vem jag är? Man har sagt er mitt namn: greve de La Fère. Förr i tiden bar jag ett annat namn, som ni kanske kände till men troligen glömt. Jag kallade mig Athos.

Fru de Chevreuse öppnade förvånad sina stora ögon.

— Athos? upprepade hon. Vänta litet …

Hon lade båda händerna på pannan, liksom för att tvinga de olika minnen och föreställningar, som rörde sig där inne, att hejda sig ett ögonblick, så att hon kunde skåda klarare i deras lysande och brokiga skara.

— Vill ni att jag skall hjälpa er, min fru? frågade Athos småleende.

— Ja gärna, svarade hertiginnan, redan trött på att söka, ni skulle göra mig en tjänst därmed.

— Den där Athos stod i ett nära vänskapsförhållande till tre andra unga musketörer, som hette d'Artagnan, Porthos och …

— Och Aramis, inföll hertiginnan livligt.

— Och Aramis … just så! återtog Athos. Ni har således inte alldeles glömt detta namn?

— Nej, svarade hon, det har jag inte. Stackars Aramis! Han var en intagande ädling, fin och grannlaga och skrev ganska vacker vers. Jag tror att han kom på villovägar sedan …

— Ja, på de allra värsta … han blev abbé!

— Ack, vilken skada! sade fru de Chevreuse, i det hon vårdslöst lekte med sin solfjäder. Jag tackar er, herr greve.

— För vad då, min fru?

— För att ni återuppväckt detta minne, som är ett av de angenämaste från mina unga dagar.

— Tillåter ni mig att även återväcka ett annat?

— Som har någon gemenskap med detta?

— Ja och nej.

[ 218 ]— Gott, säg ut bara! Med en man sådan som ni vågar jag allt.

Athos bugade sig.

— Aramis, fortfor han, hade en förbindelse med en ung sömmerska i Tours.

— En ung sömmerska i Tours? upprepade fru de Chevreuse.

— Ja, en kusin till honom, och som hette Marie Michon.

— Aha, Marie Michon! Ja, jag känner henne, det var till henne han skrev under la Rochelles belägring för att varsko henne om mordanslaget mot den stackars Buckingham.

— Alldeles så, sade Athos. Tillåter ni, att jag talar om henne?

Fru de Chevreuse betraktade honom.

— Ja, svarade hon, bara ni inte talar alltför illa om henne.

— Då skulle jag vara otacksam, genmälde Athos, och otacksamhet anser jag inte som ett fel eller ett brott utan som en last, vilket är ännu värre.

— Ni tacksam eller otacksam mot Marie Michon? sade fru de Chevreuse, i det hon försökte läsa i Athos ögon. Hur kunde ni vara det? Ni har ju aldrig känt henne personligen?

— Åh, vem vet, min fru? återtog Athos. Det finns ett gammalt ordspråk, som säger att det är endast bergen, som icke kunna råkas, och gamla ordspråk innehålla ofta mycken sanning.

— Vidare, greve, vidare, sade fru de Chevreuse ivrigt, för ni kan inte föreställa er hur mycket detta samtal roar mig.

— Ni uppmuntrar mig, svarade Athos. Jag vill alltså fortsätta. Den där kusinen till Aramis, den där Marie Michon, med ett ord denna sömmerska ägde, trots sitt ringa stånd, de förnämsta bekantskaper; hon räknade bland sina vänner hovets mest lysiunde damer, och drottningen, så stolt hon än är i sin dubbla egenskap av österrikiska och spanjorska, kallade henne sin syster.

— Ack, sade fru de Chevreuse med en lätt suck, sedan den tiden ha saker och ting förändrats mycket!

[ 219 ]— Och drottningen hade rätt, fortfor Athos, ty hon var henne mycket tillgiven, så tillgiven, att hon tjänade som mellanhand mellan henne och hennes bror, konungen av Spanien …

— Vilket man numera, inföll hertiginnan, tillräknar henne som ett stort brott.

— Så tillgiven, fortfor Athos, att kardinalen, den andre, verklige kardinalen, en vacker dag beslöt att arrestera den stackars Marie Michon och föra henne till slottet Loches. Lyckligtvis kunde saken inte ske alldeles hemligt; händelsen var förutsedd, och om Marie Michon hotades av någon fara, skulle drottningen låta tillställa henne en bönbok, bunden i grön sammet.

— Mycket rätt, min herre. Ni är väl underrättad.

— En morgon anlände också den gröna boken, som tillställdes henne av prins de Marsillac. Det var ingen tid att förlora. Lyckligtvis kunde Marie Michon och hennes kammarjungfru Ketty föra sig mycket väl i herrkläder. Prinsen försåg Marie Michon med en kavaljersdräkt och Ketty med betjäntlivré, skaffade dem två goda hästar, och de båda flyktingarna lämnade skyndsamt Tours, tog vägen åt Spanien, darrade vid minsta buller, redo endast bivägar och anlitade gästfriheten, då de inte påträffade något värdshus.

— Ja, så var det verkligen! utropade fru de Chevreuse, i det hon klappade händerna. Det vore sannerligen högst märkvärdigt …

— Om jag skulle följa de båda flyktingarna ända till målet för deras färd? inföll Athos. Nej så vill jag inte missbruka er tid; vi skola blott följa dem till en liten by i Limousin, som ligger mellan Tulle och Angoulême, en liten by, som kallas Roche-l'Abeille.

Fru de Chevreuse uppgav ett rop av förvåning och betraktade Athos med ett uttryck av häpnad, som kom den gamle musketören att småle.

— Vänta, min fru, fortfor Athos, ty det som återstår att säga är ännu märkvärdigare än det jag sagt.

— Min herre, sade hertiginnan, ni måtte visst vara en trolkarl; jag är beredd på allt … fortsätt bara!

[ 220 ]— Denna gång hade de haft en lång och besvärlig dagsresa. Det var mycket kallt, det var den 11 oktober. Det fanns varken värdshus eller slott i byn, och bondgårdarna voro torftiga och osnygga. Marie Michon var en mycket aristokratisk dam, liksom sin syster, drottningen, var hon van vid vällukter och fint linne. Hon beslöt därför att begära natthärbärge i prästgården.

Athos gjorde ett uppehåll.

— Fortfar, sade hertiginnan, jag har ju redan sagt er, att jag är beredd på allt.

— De båda resande klappade på dörren. Det var sent: prästen, som redan gått till sängs, ropade åt dem, att stiga in. De gjorde så, ty dörren var olåst. I byarna litar man på folks ärlighet. En lampa brann i rummet, där prästen låg. Marie Michon, som var den mest förtjusande kavaljer i världen, stack in huvudet och bad om gästfrihet.

— Gärna, min unge herre, svarade prästen, om ni vill åtnöja er med återstoden av min supé och hälften av mitt rum.

De båda resande överlade ett ögonblick; prästen hörde dem brista i skratt. Därpå svarade kavaljeren, eller rättare sagt damen:

— Tack, herr pastor, jag går in därpå.

— Nåväl, sätt er då till bords, men var goda och gör så litet buller som möjligt, ty jag har också färdats hela dagen och skulle gärna vilja sova i natt.

Fru de Chevreuse övergick synbarligen från förvåning till häpnad och från häpnad till bestörtning; under det hon betraktade Athos antog hennes ansikte ett obeskrivligt uttryck — man såg, att hon velat säga något, men ändå teg av fruktan att förlora ett enda av berättarens ord.

— Och sedan? sade hon blott.

— Sedan? upprepade Athos. Ja, nu kommer just det svåraste.

— Berätta bara! Mig kan man säga allt. För övrigt rör det ju inte mig utan bara den där mamsell Marie Michon.

— Ja visst, svarade Athos. Nåväl, Marie Michon superade tillsammans med sin följeslagerska och inträdde därefter, en[ 221 ]ligt den tillåtelse hon fått, i det rum, där hennes värd låg, under det att Ketty slog sig ned i en fåtölj, i det yttre rummet, där de supérat.

— Sannerligen, min herre, sade fru de Chevreuse, såvida ni inte är den onde själv förstår jag inte, hur ni kan känna till alla de där omständigheterna.

— Denna Marie Michon var en mycket intagande kvinna, återtog Athos, en av dessa ystra varelser, hos vilka de mest skälmaktiga infall oupphörligt följa på varandra, ett av dessa väsen, som kommit till världen för att bringa oss män på fall. Vid tanken på att hennes värd var präst, fick den behagsjuka det infallet att det på hennes gamla dagar skulle bli ett angenämt minne bland alla andra glada minnen, som hon redan ägde, att även ha förlett en präst.

— Greve! utropade hertiginnan, ni förskräcker mig på min ära!

— Ack, den stackars abbén var ingen Ambrosius, och jag säger än en gång att Marie Michon var en bedårande varelse.

— Min herre, sade hertiginnan, i det hon fattade Athos båda händer, säg mig genast, hur ni kan känna alla dessa omständigheter, annars skickar jag efter en munk från Vieux-Augustins-klostret och låter besvärja er som en ond ande.

Athos skrattade.

— Ingenting är lättare, min fru. En kavaljer, som själv fått en viktig beskickning i uppdrag, anlitade en timme förut gästfriheten i prästgården, och det i samma stund som prästen, bortkallad till en döende, lämnade icke blott sitt hus utan även byn för hela natten. Den andlige mannen avstod då med oinskränkt förtroende för sin gäst, som för övrigt var adelsman, åt honom sitt hus, sin måltid och sitt rum. Det var således av den gode abbéns gäst och inte av prästen själv som Marie Michon begärt natthärbärge.

— Och den där kavaljeren, den där gästen, den där adelsmannen, som kommit före henne …

— Var jag, greve de La Fère, sade Athos, i det han steg upp och vördsamt bugade sig för hertiginnan.

[ 222 ]Fru de Chevreuse satt ett ögonblick förstummad av häpnad och brast därpå i skratt.

— Sannerligen, sade hon, är inte det här lustigt, så det förslår, och den tokiga Marie Michon fann något bättre än hon hoppats. Sitt ned, bäste greve, och fortsätt er berättelse!

— Nu återstår endast att anklaga mig själv, min fru. Jag har redan sagt, att jag reste i en viktig beskickning. I daggryningen gick jag helt tyst ur rummet och lämnade mitt förtjusande sällskap i sin ljuva sömn. I det yttre rummet sov hennes följeslagerska med huvudet lutat mot en länstol, i allt sin matmor värdig. Hennes täcka ansikte tilldrog sig min uppmärksamhet, jag närmade mig och igenkände lilla Ketty, som vår vän Aramis anställt hos henne. På det sättet fick jag veta, att den vackra resande var …

— Marie Michon, inföll fru de Chevreuse livligt.

— Alldeles … Marie Michon, åtértog Athos. Jag lämnade huset, gick ned i stallet, fann min häst sadlad och min betjänt färdig, och vi begåvo oss av.

— Och ni har aldrig sedan varit i den där byn? frågade fru de Chevreuse ivrigt.

— Jo, ett år senare.

— Nåväl?

— Jag ville återse den gode pastorn. Jag fann honom grubblande på en händelse, som han inte kunde förstå. Åtta dagar förut hade han i en liten vagga fått sig tillskickad en liten förtjusande gosse om tre månader, tillika med en börs full med guldmynt och en biljett, som endast innehöll dessa ord: Den 11 Oktober 1633.

— Det var den dagen, då det märkvärdiga äventyret inträffade, inföll fru de Chevreuse.

— Ja visst, men prästen förstod naturligtvis inte ett dyft därav. Han hade tillbringat den natten hos en döende, och Marie Michon hade lämnat prästgården, innan han kom tillbaka hem.

— Ni vet kanske också, min herre, att Marie Michon, då hon år 1643 återkom till Frankrike, genast begärde underrättel[ 223 ]ser om detta barn, ty under sin landsflykt hade hon ju inte kunnat behålla det, men då hon återkom till Paris, ville hon låta uppfostra det i sin närhet.

— Och Vad svarade abbén henne då? frågade Athos.

— Att en herre, som han inte kände, åtagit sig att draga försorg om barnet, ansvarat för dess framtid och tagit det med sig.

— Det var sant.

— Ah, då förstår jag! Den där herrn var ni … det var gossens far.

— Tyst, tala inte så högt, min fru, han är där ute.

— Han är här! utbrast fru de Chevreuse, i det hon sprang upp. Han är där ute, min son, Marie Michons son är här! O, låt mig genast få se honom!

— Kom ihåg, min fru, att han varken känner sin far eller sin mor.

— Ni har förtegat hemligheten, och nu för ni honom till mig i tanke att därmed göra mig lycklig. O tack, tack, min herre! utropade hertiginnan, i det hon fattade hans hand och ville föra den till sina läppar. Ni har ett ädelt hjärta.

— Jag för honom till er, sade Athos, i det han drog tillbaka sin hand, för att även ni i er tur må göra något för honom, min fru. Ända tills nu har jag vakat över hans uppfostran, och jag tror, att jag danat honom till en fulländad adelsman, men den stunden har inträffat, då jag finner mig nödsakad att återtaga en partimans irrande och farliga liv. Från och med morgondagen kastar jag mig in i en mycket äventyrlig affär, i vilken jag kan bli dödad. Då äger han ingen annan än er, som kan beskydda honom i en värld, där han är berättigad att intaga en plats.

— Var lugn! utropade hertiginnan. Olyckligtvis har jag numera endast ringa inflytande, men vad som återstår mig tillhör honom. Vad förmögenhet och titel beträffar …

— Oroa er inte för det, min fru. Jag har insatt honom till arvinge av egendomen Bragelonne, som jag själv fått i arv, [ 224 ]och som ger honom titeln vicomte samt tiotusen livres årlig ränta.

— På min ära, greve, är ni inte en sann ädling! Men jag längtar att få se vår unge vicomte. Var är han?

— Där ute i salongen. Jag skall ropa in honom, om ni så önskar.

Athos gjorde en rörelse mot dörren, fru de Chevreuse hejdade honom ett ögonblick.

— Är han vacker? frågade hon.

Athos smålog.

— Han liknar sin mor, svarade han. Därpå öppnade han dörren och vinkade åt Raoul, som genast visade sig på tröskeln.

Fru de Chevreuse kunde icke avhålla sig från att uppgiva ett glädjerop, då hon såg den intagande ynglingen, som överträffade alla de förhoppningar, hennes fåfänga någonsin kunnat göra sig.

— Kom närmare, vicomte, sade Athos. Hertiginnan de Chevreuse tillåter er att kyssa hennes hand.

Den unge mannen närmade sig med sitt behagliga leende; med blottat huvud böjde han ett knä till golvet och kysste hertiginnans hand.

— Herr greve, sade han, i det han vände sig till Athos, var det inte för att skona min blyghet, som ni sade, att denna dam var hertiginnan de Chevreuse? Är hon inte snarare drottningen själv?

— Nej, vicomte, svarade fru de Chevreuse, i det hon fattade hans hand, lät honom taga plats bredvid henne och betraktade honom med ögon, som lyste av glädje. Nej, tyvärr är jag inte drottningen, för om jag vore det, skulle jag genast göra för er allt vad ni förtjänar, men ehuru så inte är, tillade hon, i det hon knappt kunde avhålla sig från att trycka sina läppar mot hans klara panna, ber jag er ändå säga mig, vilken bana ni önskar beträda.

Athos betraktade dem båda med ett uttryck av obeskrivlig lycka.

[ 225 ]— Min fru, sade den unge mannen med sin på en gång veka och klingande röst, jag anser, att för en ädling finns det blott en bana … krigarens. Greven har, som jag tror, uppfostrat mig med avsikt att göra mig till soldat och låtit mig hoppas, att han skulle presentera mig för någon i Paris, som kanske kunde rekommendera mig hos hans höghet prinsen.

— Ja, jag förstår, att en ung soldat som ni gärna vill tjänstgöra under en sådan general som han. Låt se … personligen står jag inte på god fot med honom till följd av min svärmors, fru de Montbazons osämja med fru de Longueville … men genom prins de Marsillac … ja, greve, på det sättet måste det gå. Prins de Marsillac är en gammal vän till mig. Han rekommenderar vår unge vän för fru de Longueville, som ger honom ett rekommendationsbrev till sin bror prinsen, vilken älskar henne alltför högt, för att inte genast göra allt vad hon begär av honom.

— Ja, det blir utmärkt, sade greven. Skulle jag nu också våga be er om den största skyndsamhet? Jag har mina skäl att önska att vicomten i morgon kväll inte mer finns i Paris.

— Vill ni, att man får veta, att ni intresserar er för honom, herr greve?

— För hans framtid vore det kanske bättre, att man inte finge veta, att han känner mig.

— Åh, herr greve! utropade den unge mannen.

— Du vet, Raoul, att jag aldrig handlar utan skäl.

— Ja, svarade ynglingen, jag vet, att den största visdom finns hos er, och jag lyder er som jag är van att göra.

— Gott, greve, lämna honom åt mig, sade hertiginnan. Jag skall skicka efter prins de Marsillac, som lyckligtvis är i Paris nu, och jag släpper honom inte förrän saken är avgjord.

— Det är bra, min fru, tusen tack! Jag har själv flera besök att avlägga i dag, och då jag kommer tillbaka, det vill säga, vid sextiden, väntar jag vicomten på hotellet.

— Vad gör ni i kväll?

— Vi ska besöka abbé Scarron, till vilken jag har ett brev, och hos vilken jag träffar en av mina vänner.

[ 226 ]— Det är bra, sade hertiginnan, jag skall själv dit på en stund, lämna då inte hans salong förrän ni träffat mig.

Athos bugade sig för fru de Chevreuse och ämnade gå.

— Nå, min bäste greve, återtog hertiginnan leende, skall man skiljas så högtidligt från sina gamla vänner?

— Ah, mumlade Athos, i det han kysste hennes hand, om jag förr vetat, att Marie Michon var en så intagande varelse!