Myladys son/Del I/Kapitel 37
| ← En middag förr i tiden |
|
Cromwells brev → |
XXXVII.
KARL I:S BREV.
VÅRA LÄSARE TORDE NU FÖLJA OSS ÖVER Seine till Karmeliterklostrets port vid Saint-Jacquesgatan.
Klockan är elva på förmiddagen, och de fromma systrarna ha nyss slutat en mässa för framgången av konung Karl I:s vapen. En dam och en ung flicka, båda svartklädda, den ena som en änka, den andra som en faderlös, ha nyss återvänt från kyrkan till sin cell.
Damen har knäfallit på en bönpall av målat trä; några steg från henne står den unga flickar lutad mot en stol och gråter. Den äldre kvinnan har varit vacker, men man ser, att hon åldrats av tårar. Den unga flickan är mycket intagande, och hennes tårar försköna henne blott ännu mer. Den förra tycks vara fyrtio år, den senare fjorton.
— Min Gud, sade den knäböjande bedjerskan, bevara min make, bevara min son, och tag i stället mitt eländiga liv!
— Min Gud, bad den unga flickan, bevara min mor åt mig!
— Din mor förmår ingenting mer för dig i denna världen, Henriette, sade den bedrövade bedjerskan, i det hon vände sig
om. Din mor har ingen tron mer, ingen make, ingen son, inga pengar, inga vänner. Din mor, mitt stackars barn, är övergiven av hela världen.
Och sjunkande i armarna på sin dotter, som skyndade fram för att stödja henne, gav hon fritt lopp åt sina snyftningar.
— Fatta mod, min mor! sade den unga flickan.
— Ack, konungarna äro olyckliga detta år, utropade modern, i det hon lutade sitt huvud mot dotterns axel, och ingen här i landet tänker på oss, alla tänka blott på sina egna angelägenheter. Så länge din bror var hos oss, understödde han oss, men din bror är nu borta; han kan varken meddela mig eller sin far några underrättelser om sig för närvarande. Jag har pantsatt mina sista juveler och sålt alla både dina och mina kläder för att kunna betala avlöningen åt de tjänare, som vägrade att åtfölja honom, om jag inte gjorde denna uppoffring. Nu äro vi nödsakade att leva på bekostnad av Herrens döttrar. Vi äro fattiga, som åtnjuta understöd av Gud.
— Men varför vänder ni er inte till er svägerska, drottningen? frågade den unga flickan.
— Ack, svarade den bedrövade, drottningen är inte längre drottning, mitt barn … en annan regerar i hennes namn. En gång kommer du att förstå det.
— Nå men vänd er då till er brorson, konungen. Vill ni, att jag skall tala med honom? Ni vet ju, att han tycker om mig, min mor?
— Ack, konungen är ännu inte konung, och du vet ju, vad Laporte väl tjugu gånger sagt oss, att han själv får lida brist på allt.
— Låt oss då vända oss till Gud, återtog den unga flickan.
Hon föll på knä vid moderns sida.
Dessa två kvinnor, vilka sålunda bådo på en och samma bönpall, voro Henrik IV:s dotter och dotterdotter, Karl I:s gemål och dotter.
De slutade sin gemensamma bön, då en nunna sakta knackade på dörren till cellen.
— Stig in, min syster, sade den äldre av de båda kvinnorna, i det hon reste sig upp och avtorkade sina tårar.
Nunnan öppnade vördnadsfullt dörren till hälften.
— Ers majestät täcktes ursäkta, att jag stör edra andaktsövningar, men i mottagningsrummet väntar en främmande herre, som kommer från England, och som anhåller om äran att få tillställa ers majestät ett brev.
— O, ett brev! Kanske ett brev från konungen! Utan tvivel underrättelser från din far! Hör du, Henriette?
— Ja, jag hör och hoppas.
— Men säg, vem är denne herre?
— En adelsman om fyrtiofem eller femtio år.
— Har han sagt sitt namn?
— Lord Winter.
— Lord Winter! utropade drottningen. Min gemåls vän! Åh, låt honom genast stiga in.
Drottningen gick emot sändebudet och fattade ivrigt hans hand. Då lord Winter inträdde i cellen, knäböjde han och räckte drottningen ett brev, sammanrullat i ett guldfodral.
— Ah, mylord, utropade drottningen, ni bringar oss tre ting, som vi inte sett på länge: guld, en tillgiven vän och ett brev från konungen, vår herre och gemål.
Winter bugade sig åter, men var för djupt rörd för att kunna svara.
— Mylord, återtog drottningen, i det hon visade brevet, ni inser väl, att jag är angelägen att se, vad det innehåller.
— Jag avlägsnar mig, madame, svarade Winter.
— Nej, stanna kvar, sade drottningen; vi läsa det i er närvaro; ni förstår väl, att jag har tusen frågor att göra er.
Winter drog sig några steg tillbaka och stannade sedan under tystnad.
Mor och dotter ställde sig i fönsternischen; dottern stödde sig på moderns arm, och de läste med största uppmärksamhet | följande brev:
»Madame och älskade gemål!
Vi ha nu kommit till slutet. Alla de hjälpmedel, Gud lämnat mig övriga, äro samlade här i lägret vid Naseby, varifrån jag i största hast skriver till eder. Här väntar jag mina upproriska undersåtars armé och skall mot den utkämpa min sista strid. Segrare, fullföljer jag kampen … besegrad, är jag helt och hållet förlorad.
— I det senare fallet (ack, när man kommit så långt som jag, bör man vara beredd på allt!) ämnar jag försöka uppnå franska kusten. Men kan och vill man där emottaga en olycklig konung, som ger ett så bedrövligt exempel åt ett av inbördes strider redan oroat land? Er klokhet och tillgivenhet skola bli mina vägledare. Överbringaren av detta brev skall meddela er, Madame, vad jag ej vågat utsätta för möjligheten av en olyckshändelse. Han skall förklara, vilka åtgärder jag väntar av er. Jag uppdrager även åt honom att överföra min välsignelse till mina barn och att tolka mitt hjärtas alla känslor för er, Madame och älskade gemål.»
Brevet var undertecknat i stället för Karl, konung, med
Karl, ännu konung.
Denna sorgliga skrivelse, vars intryck Winter läste i drottningens ansikte, tände icke desto mindre en stråle av hopp i hennes ögon.
— Må han icke längre vara konung! utropade hon, må han bli besegrad, landsförvist, fredlös, blott han får behålla livet! Ack, tronen är nu för tiden en alltför farlig plats, att jag skulle önska honom kvar därpå. Men säg mig allt, mylord, dölj ingenting för mig. Hur står det till för konungen? Är hans belägenhet verkligen så förtvivlad som han själv tror?
— Ack, madame, ännu mer förtvivlad, än han själv föreställer sig! Hans majestät har ett så ädelt hjärta, att det inte kan fatta hatet, så rättrådigt, att det inte misstänker förräderiet. England har gripits av en yrsel, som jag fruktar blott kan stillas med blod.
— Men lord Montrose? återtog drottningen. Jag har hört talas om de stora och hastiga framgångar, han haft, om fältslag, som vunnits vid Inverlochy, vid Auldone, vid Alfort och vid Kilsyth. Jag har hört sägas, att han marscherade mot gränsen för att förena sig med sin konung.
— Ja, madame, men vid gränsen mötte han Lesly. Han hade genom många övermänskliga företag uttröttat segern, som därför övergav honom. Montrose, som blev slagen vid Philiphaugh, måste avskeda återstoden av sin armé och förklädd till lakej gripa till flykten. Han är nu i Bergen i Norge.
— Gud skydde honom! sade drottningen. Det är åtminstone en tröst att veta, att de, som så ofta blottställt sina liv för oss, äro i säkerhet. Och nu, mylord, då jag ser konungens ställning, sådan den verkligen är, det vill säga förtvivlad, så säg, vad ni har att meddela mig å min kunglige gemåls vägnar.
— Nåväl, madame, svarade Winter, konungen önskar, att ni söker utforska franske konungens och drottningens tänkesätt i avseende på honom.
— Ack, genmälde drottningen, ni vet ju, att franske konungen ännu är ett barn, och drottningen är en svag till och med en mycket svag kvinna. Mazarin är allt.
— Skulle han då i Frankrike vilja spela samma roll som Cromwell i England?
— Åhnej, han är blott en smidig och slipad italienare, som kanske kan tänka på ett brott, men aldrig vågar begå det. I motsats till Cromwell, som befaller över parlamentet, äger Mazarin i sin strid däremot ej annat stöd än drottningen.
— Då bör han ha så mycket mer skäl att beskydda en konung, som parlamentet förföljer.
Drottningen skakade med djup smärta på huvudet.
— Om jag skall döma efter vad jag redan erfarit, mylord, så gör kardinalen ingenting … han uppträder kanske till och med emot oss. Min och min dotters vistelse i Frankrike misshagar honom redan den; konungens vistelse här skulle följaktligen misshaga honom ännu mer. Mylord, tillade Henriette med ett vemodigt leende, det är bedrövligt, ja nästan skamligt att omtala, men vi ha i Louvre tillbragt vintern utan pengar, utan linne, nästan utan bröd och ofta kunde vi, av brist på bränsle, inte lämna vår säng.
— Förskräckligt! utropade Winter. Henrik IV:s dotter, konung Karls gemål! Varför vände ni er då inte till vilken som helst av oss?
— Sådan är den gästfrihet, en drottning åtnjuter av den minister, hos vilken även konungen nu vill anhålla därom.
— Men jag har hört talas om en förmälning mellan hans höghet prinsen av Wales och mademoiselle d'Orléans.
— Ja, jag hoppades också ett ögonblick därpå. De unga älskade varandra, men drottningen, som först var benägen därför, förbjöd sedan sin dotter att tänka vidare på denna förening. Ack, mylord, bättre är då att kämpa som konungen gjort, och att dö, som han kanske skall göra, än att leva likt en tiggare som jag.
— Mod, madame! sade Winter; mod! Förtvivla inte! Franska kronans intressen, som i denna stund äro så hotade, kräva, att man söker bekämpa uppresningen hos grannfolket. Mazarin är statsman och skall inse nödvändigheten därav.
— Men är ni säker på, att ni inte förekommits? sade drottningen i tvivlande ton.
— Av vem då? frågade Winter.
— Av en Joyce, Pridge eller Cromwell.
— Av en skräddare, en åkare, en bryggare! Ah, madame, jag hoppas, att kardinalen inte träder i förbund med sådana män.
— Åh, vad är han väl själv? frågade Henriette.
— Men för konungens, för drottningens ära …
— Nåväl, låt oss hoppas, att han gör något för deras ära. En väns ord äro så vältaliga, mylord, att ni verkligen lugnar mig. Räck mig er hand, och låt oss besöka ministern.
— Madame, svarade Winter, i det han bugade sig, jag känner mig helt förvirrad av denna ära.
— Men om han avslår vår anhållan och konungen förlorar slaget?
— Då skall hans majestät fly till Holland, där jag hört, att hans höghet prinsen av Wales uppehåller sig.
— Och skulle hans majestät i och för sin flykt kunna påräkna många sådana tjänare som ni?
— Ack nej, madame, men vi ha förutsett detta fall, och jag kom till Frankrike för att söka vinna bundsförvanter.
— Bundsförvanter! upprepade drottningen, i det hon skakade på huvudet.
— Ja, madame, återtog Winter, om jag återfinner några gamla vänner, som jag förr hade här, så ansvarar jag för allt.
— Gott, mylord, sade drottningen med det plågsamma tvivlet hos den, som länge varit olycklig, låt oss gå, och må Gud bistå eder!
Drottningen steg upp i sin vagn och Winter, åtföljd av två lakejer, red bredvid vagnsdörren.