Myladys son/Del II/Kapitel 13
| ← Hämnaren |
|
Ädlingarne → |
XIII.
OLIVER CROMWELL.
KOMMA NI MED TILL GENERALEN? FRÅGADE Mordaunt d'Artagnan och Porthos. Ni veta ju att han ville tala med er efter striden.
— Först sätta vi våra fångar i säkerhet, svarade d'Artagnan. Vet ni, min herre, att dessa ädlingar äro väl värda sina modiga femtonhundra pistoler vardera.
— Åh, var lugn, sade Mordaunt, i det han såg på dem med en blick, vars vildhet han förgäves sökte tygla, mina ryttare skola bevaka dem noga, det ansvarar jag för.
— Men jag bevakar dem ännu bättre själv, genmälde d'Artagnan. Vad behövs väl för resten? Endast ett ordentligt rum med ett par vakter eller deras hedersord att inte försöka fly. Det där styr jag om själv, och sedan skola vi ha den äran att infinna oss hos generalen och anhålla om hans brev till hans eminens.
— Ni ämnar alltså resa snart? frågade Mordaunt.
— Vårt uppdrag är fullgjort, och ingenting kvarhåller oss i England annat än den store mans välbehag, till vilken vi skickats.
Den unge mannen bet sig i läppen och sade, i det han lutade sig intill sergeantens öra:
— Följ dessa män, släpp dem inte ur sikte, och när ni fått veta, var de bo, så kom tillbaka och vänta mig vid stadsporten.
Sergeanten gav tecken att befallningen skulle efterkommas.
I stället för att följa fångarna och deras eskort, tog Mordaunt vägen till kullen, varifrån Cromwell åsett striden, och på vilken han låtit uppresa sitt tält.
Cromwell hade förbjudit att man skulle släppa någon in till honom, men skiltvakten, som kände Mordaunt för att vara en av generalens närmaste förtrogna, ansåg, att förbudet ej gällde den unge mannen.
Mordaunt upplyfte således förhänget vid tältets ingång och såg Cromwell sitta vid ett bord, med huvudet dolt i sina händer och ryggen vänd åt honom.
Mordaunt förblev stående nära tältdörren.
Efter en liten stund upplyfte Cromwell sin av tankar nedtyngda panna och vände långsamt på huvudet.
— Jag hade sagt till, att jag ville vara ensam! utropade han vid åsynen av den unge mannen.
— Jag trodde inte, att detta förbud gällde mig, min herre, svarade Mordaunt, men om ni så befaller, skall jag genast gå.
— Ah, är det ni, Mordaunt? Nå, eftersom ni är här, så stanna!
— Jag kom för att lyckönska er.
— Lyckönska mig! Till vad då?
— Till Karl Stuarts tillfångatagande. Nu är ni Englands härskare.
— Jag var det mycket mer för två timmar sedan, svarade Cromwell.
— Hur så, general?
— Då behövde England mig för att infånga tyrannen. Nu är han i dess våld. Har ni sett honom?
— Ja, min herre, svarade Mordaunt.
— Vilken hållning hade han?
Mordaunt tvekade, men sanningen tycktes tvinga sig fram över hans läppar.
— Lugn och värdig, svarade han.
— Vad sade han?
— Blott några ord till avsked åt sina vänner.
— Åt sina vänner! mumlade Cromwell. Han har då vänner, han!
Ett ögonblicks tystnad uppstod.
— Översten för regementet, som eskorterade konung Karl dödades visst, eller hur? sade Cromwell därpå, i det han skarpt betraktade Mordaunt.
— Ja, min herre.
— Av vem då?
— Av mig.
— Vad hette han?
— Lord Winter.
— Er farbror! utbrast Cromwell.
— Ja, min farbror, svarade Mordaunt. Jag känner ingen släktskap med landsförrädare.
Cromwell förblev ett ögonblick tankfull, under det han betraktade den unge mannen, därpå sade han:
— Mordaunt, ni är en förfärlig tjänare.
— När Herren befaller, svarade Mordaunt, ha vi blott att följa hans vilja. Abraham lyfte kniven över Isak, och Isak var ändå hans son.
— Ja, återtog Cromwell, men Herren tillät inte, att offret fullbordades.
— Jag blickade omkring mig, genmälde Mordaunt, men jag såg varken vädur eller killing i buskarna på slätten.
— Ni är stark bland de starka, Mordaunt. Och de där fransmännen… hur uppförde de sig?
— Som behjärtade män, min herre.
— Ja, ja, mumlade Cromwell, fransmännen slåss bra, och om jag får tro min kikare, så voro de i främsta ledet.
— Ja, det är sant.
— Och skottarna?
— De höllo överenskommelsen… de rörde sig ej ur stället.
— Vilka uslingar! mumlade Cromwell.
— Deras officerare anhålla att få uppvakta er, min herre.
— Jag har inte tid. Ha de fått sin betalning?
— Ja, i går natt.
— Må de då begiva sig av… återvända till sina berg och där dölja sin vanära, om bergen äro nog höga att kunna dölja den. Jag har intet vidare att skaffa med dem, och inte heller de med mig. Gå nu, Mordaunt.
— Innan jag går, har jag några frågor att göra er, min mästare, och även en anhållan att framställa.
— Till mig?
Mordaunt bugade sig.
— Jag kommer till er, min hjälte, min beskyddare, min far och säger: Är ni nöjd med mig, min härskare?
Cromwell betraktade honom med förvåning.
— Ja, svarade han, ni har alltsedan jag lärt känna er, icke blott gjort er plikt utan mera än er plikt. Ni har varit en pålitlig vän, skicklig underhandlare och tapper krigare.
— Kommer ni ihåg, min herre, att det var jag, som först fick den idén att underhandla med skottarna om utlämnandet av deras konung?
— Ja, det är sant, den tanken kom från er. Jag hade då ännu inte hunnit så långt i människoförakt.
— Utförde jag inte tillfredsställande min beskickning till Frankrike?
— Jo, och ni utverkade av Mazarin, vad jag önskade.
— Har jag inte med brinnande nit kämpat för er ära och edra intressen?
— Kanske med alltför brinnande nit. Men vart syftar ni med alla dessa frågor?
— Jag vill säga er, mylord, att stunden nu är inne, då ni med ett enda ord kan belöna alla mina tjänster.
— Aha, svarade Oliver Cromwell med en lätt rörelse av förakt; det är sant, jag glömde, att alla tjänster böra belönas, och att jag ännu inte belönat er.
— Jag skall strax bli det, min herre. Jag har belöningen inom nära räckhåll.
— Vad är det för en belöning? Vill ni ha pengar? Önskar ni en grad, ett befäl?
— Min herre, man har denna morgon tillfångatagit två personer; jag anhåller nu om dessa fångar.
— Då ha de väl erbjudit en ansenlig lösepenning?
— Nej, jag tror, att de tvärtom äro fattiga.
— De måste väl vara era vänner då?
— Ja, min herre, svarade Mordaunt, de äro mina vänner, kära vänner, för vilka jag gärna gåve mitt liv.
— Gott, Mordaunt, sade Cromwell, vars ansikte ljusnade, ty han började nu få en bättre tanke om den unge mannen. Jag ger dig dem, jag vill inte ens veta, vilka de äro… gör vad ni vill med dem.
— Tack, min herre, tack! utropade Mordaunt. Mitt liv tillhör er från denna stund, ni har på ett lysande sätt vedergällt mina tjänster.
Han kastade sig på knä för Cromwell och kysste hans hand.
— Vad? frågade generalen. Begär ni ingenting annat? Intet guld, ingen tjänstegrad?
— Ni har givit mig allt, vad ni kunde ge mig, mylord, och från denna stund är ni mig ingenting skyldig.
Mordaunt störtade ut ur generalens tält med en glädje, som bräddade hans bröst och lyste i hans ögon.
Cromwells blick följde honom.
— Han har dödat sin farbror, mumlade han. Ah, vilka människor jag har i min tjänst! Den här, som ingenting fordrar av mig eller åtminstone icke synes fordra något, har kanske inför Guds öga begärt mer än de, som begära provinser, skatter och de fattigas bröd. Ingen tjänar mig för intet. Karl, som är min fånge, har kanske ännu vänner, men jag har inga.
Med en suck återsjönk han i de drömmar, Mordaunts inträde stört.