Myladys son/Del II/Kapitel 12
| ← För en penningpung sålde skotten sin kung |
|
Oliver Cromwell → |
XII.
HÄMNAREN.
ALLA FYRA GINGO IN I TÄLTET. DE HADE ännu ingen plan; det var därför nödvändigt att överlägga om en sådan.
Konungen kastade sig ned i en länstol.
— Jag är förlorad! sade han.
— Nej, sire, genmälde Athos, ni är endast förråd.
Konungen suckade djupt.
— Förrådd, förrådd av skottarna, i vilkas land jag är född, och som jag alltid föredragit framför engelsmännen! O de uslingarna!
— Sire, återtog Athos, här är ingen tid att spilla på anklagelser! Stunden är inne att visa, att ni är konung och adelsman. Stig upp, sire, stig upp! Här har ni åtminstone tre män, som inte skola förråda er… därom kan ni vara förvissad. Ah, om vi i stället voro fem! mumlade Athos, i det han tänkte på d'Artagnan och Porthos.
— Vad vill ni då, att jag skall göra? frågade Karl, i det han steg upp.
— Det finns endast en utväg, sire. Lord Winter ansvarar för sitt regemente, åtminstone i det närmaste. Han sätter sig i spetsen för sina män, vi taga plats vid ers majestäts sida, vi bryta oss igenom Cromwells armé och komma in i Skottland.
— Det finns även ett annat sätt, inföll Aramis, nämligen att en av oss tar konungens dräkt och häst. Medan man förföljer denne, kan konungen komma undan.
— Rådet är gott, sade Athos, och om ers majestät vill förunna en av oss denna heder, känna vi oss mycket tacksamma därför.
— Vad säger ni om det rådet, Winter? frågade konungen, med en beundrande blick på dessa två män, vilkas enda strävan var att över sina egna huvuden välva de faror, som hotade honom.
— Jag tror, sire, att om det finns något sätt att rädda ers majestät, så måste det vara det, som herr d'Herblay föreslagit. Jag ber därför i största underdånighet att ers majestät ofördröjligen gör sitt val, ty vi ha ingen tid att förlora.
— Men om jag antar detta ädelmodiga erbjudande, så drabbar döden eller åtminstone fängelse den, som intar min plats.
— Det blir en ära att ha räddat sin konung! utropade Winter.
Med tårfyllda ögon såg konungen på sin gamle vän, tog Saint-Espritorden, vilken han bar av artighet mot de två fransmän, som ledsagade honom, och hängde den kring halsen på lorden, som på knä mottog detta förskräckliga vedermäle av sin furstes vänskap och förtroende.
— Det är rätt, sade Athos, han har tjänat längre än vi.
Konungen hörde dessa ord och vände sig om med fuktiga ögon.
— Mina herrar, sade han, vänta ett ögonblick; jag har ett ordensband åt er också.
Han gick bort till ett skåp, vari hans egna ordnar förvarades och tog fram två strumpebandsdekorationer.
— Dessa ordnar tillkomma blott furstliga personer, och vi äro blott adelsmän, sade Athos.
— Uppräkna för mig all världens troner, återtog konungen, och säg mig, om de kunna uppvisa ädelmodigare hjärtan än edra. Nej, ni göra er inte rättvisa, mina herrar… men jag skall göra er den. På knä, herr greve!
Athos knäböjde, konungen påsatte honom ordensbandet, från vänster till höger, som bruket är, höjde sin värja, och i stället för den vanliga formeln: Jag dubbar er till riddare, var värdig, trofast och rättrådig, sade han: Ni är värdig, trofast och rättrådig, jag dubbar er till riddare, herr greve!
Därpå vände han sig till Aramis.
— Nu är det er tur, chevalier, sade han.
Medan han förnyade samma ceremoni och upprepade samma ord, avtog Winter sin kopparkyrass för att säkrare bli tagen för konungen.
Då Karl även dubbat Aramis, tog han de båda riddarna i sin famn.
— Sire, sade Winter, som vid tanken på sin förestående ädla självuppoffring återvunnit hela sin styrka och sitt mod, vi äro färdiga.
— Jag skall åtminstone dö med svärdet i hand, sade Karl. Mina herrar, om jag någonsin åter kommer på tronen…
— Sire, ni har redan hedrat oss mer än vad som anstår blotta adelsmän, tacksamhetsskulden är således på vår sida. Men låt oss inte förlora tiden, vi ha redan dröjt alltför länge.
Konungen räckte för sista gången handen åt dem alla tre, utbytte sin huvudbonad mot Winters och gick ut.
Winters regemente stod uppställt på en upphöjd plan, som behärskade lägret. Konungen begav sig nu dit, åtföljd av sina tre vänner.
Skotska lägret tycktes omsider ha vaknat; manskapet hade lämnat sina tält och ställt upp sig i led liksom till strid.
— Ser ni, sade konungen, kanske de ångra sig och äro redo att rycka ut.
Den lilla gruppen riktade nu sina blickar på den linje, som man i gryningen tagit för dimma, och som de första solstrålarna nu visade vara en i slagordning uppställd armé. Luften var ren och klar; man kunde tydligt urskilja regemenlena, fanorna, till och med färgerna på uniformerna och hästarna.
Nu visade sig även en liten, undersätsig och klumpig man på en liten kulle, något framom den fientliga fronfen; denne man var omgiven av några officerare. Han riktade en kikare på den grupp, i vilken konungen befann sig.
— Känner denne man ers majestät personligen? frågade Aramis.
Karl smålog.
— Denne man är Cromwell, svarade han.
— Tryck då ned er hatt, sire, så att han inte märker förväxlingen.
— Ah, sade Athos, vi ha förlorat bra mycken tid.
— Giv då order och låt oss bege oss av! sade konungen. Jag utnämner er till min generallöjtnant.
— Hör då på, mylord, sade Athos till Winter. Jag föreslår, att vi fördela ert regemente i två skvadroner; ni tar befälet över den första, hans majestät och vi sätta oss i spetsen för den andra. Om vägen inte spärras för oss, rycka vi tillsammans fram för att genombryta den fientliga linjen och kasta oss i Tynefloden, vilken vi försöka att vada eller simma över. Om däremot något hinder möter oss i vår väg, så hålla ni och edra soldater stånd till sista man, och vi fortsätta vår väg med konungen; ha vi väl kommit till stranden, blir det övriga vår sak.
— Till häst! kommenderade Winter.
— Till häst! sade Athos; allt är nu överenskommet, och uppgjort.
— Framåt då, mina herrar, sade konungen, och låt oss antaga Frankrikes gamla fältrop: Montjoie och Sainl-Denis. Englands fältrop upprepas nu av allt för många förrädare.
Lord Winter, som red konungens häst, tog plats i första skvadronens främsta led, och konungen i andra skvadronens främsta led med Athos till höger och Aramis till vänster om sig.
Hela skotska armén betraktade dessa förberedelser med blygselns orörlighet och tystnad. Man såg några höglandshövdingar lämna sina led och bryta av sina värjor.
— Ah, sade konungen, det är ändå en tröst, att inte alla äro förrädare.
I detta ögonblick hördes Winters röst.
— Framåt! ropade han.
Första skvadronen satte sig i rörelse, den andra följde efter och ryckte ned från planen. Ett nästan lika manstarkt regemente kyrassiärer utvecklade sig då bakom kullen och kom i fullt sträck emot dem.
Strax därpå ropade Winter, mitt under bullret av galopperande och gnäggande hästar:
— Klingorna ut!
Vid detta kommando drogos alla sablarna ur sina slidor. blixtrande i solljuset.
— Klingorna ut! ropade nu även konungen, hänförd av bullret och den syn, han hade framför sig.
Men vid detta kommando, vartill konungen själv gav exempel, lydde endast Athos och Aramis.
— Vi äro förrådda, sade konungen sakta. Se där… se! utropade han, fattande i tygeln på Athos häst.
— Ah, de fega uslingarna, de förrädarna! skrek Winter, ty hans soldater lämnade sina led och spredo sig utåt slätten.
Endast omkring femton soldater voro ännu samlade omkring honom och avbidade anfallet från Cromwells kyrassiärer.
— Låt oss dö med dem! utropade konungen.
— Ja, låt oss dö som män! upprepade Athos och Aramis.
— Hitåt alla trogna hjärtan! ropade Winter.
Detta rop banade sig väg till de båda vännerna, som genast satte av i galopp.
— Ingen pardon! röt på franska en röst, som kom dem att spritta till.
Vid ljudet därav bleknade Winter och blev som förstenad.
Denna röst kom från en ryttare, som red på en präktig svart häst i spetsen för det anryckande engelska regementet och som i sin iver höll sig hela tio steg framför truppen.
— Det är han! mumlade Winter med stirrande ögon, och handen med värjan sjönk ned vid hans sida.
— Konungen, konungen! ropade flera av fienden, bedragna av Winters blå ordensband och isabellfärgade häst, tag honom levande!
— Nej, det är inte konungen! utropade ryttaren. Låt inte lura er! Inte sant, lord Winter, ni är inte konungen? Ni är bara min farbror, eller hur?
I detsamma riktade Mordaunt, ty det var han, sin pistol mot lord Winter. Skottet avlossades; kulan gick genom bröstet på den gamle adelsmannen, som ryckte till i sadeln och föll i armarna på Athos, mumlande:
— Hämnaren!
— Kom ihåg min mor! vrålade Mordaunt, i det han red vidare, bortförd av sin ursinnigt galopperande häst.
— Uslingt skrek Aramis, i det han avtryckte sin pistol, då Mordaunt red förbi, men endast fängkrutet brann av, och pistolen klickade.
I detta ögonblick kastade sig hela regementet över de få män, som hållit stånd. De båda fransmännen omringades och påträngdes från alla håll. Sedan Athos förvissat sig om att Winter var död, släppte han kroppen och drog sin värja.
— Framåt Aramis, för Frankrikes ära!
De båda engelsmän, som befunno sig närmast intill dem, föllo till marken för deras hugg.
I detsamma hördes ett fruktansvärt jubelrop och minst trettio klingor blixtrade över deras huvuden.
Hastigt rusade en man ur de engelska leden fram, kastade sig över Athos, omslöt honom med sina senfulla armar, ryckte från honom hans värja och viskade i hans öra:
— Tyst och giv dig! Att giva dig åt mig gör ju ingenting!
En jättelik gestalt grep även om Aramis handlovar, och denne försökte förgäves befria sig från det förfärliga skruvstädet.
— Giv dig, Aramis, sade han, i det han skarpt betraktade honom.
Aramis lyfte upp sitt huvud och Athos vände på sitt.
— D'Arta…! utropade Athos, men gascognaren tillslöt hans mun med handen.
— Jag ger mig, sade Aramis, i det han räckte Porthos sin värja.
— Fyr! Fyr! skrek Mordaunt, i det han återvände till gruppen, i vilken de båda vännerna befunno sig.
— Varför skjuta? sporde översten. Alla ha ju givit sig!
— Det är myladys son, sade Athos till d'Artagnan.
— Ja, jag har känt igen honom.
— Det är munken, sade Aramis till Porthos.
— Jag vet det.
Leden började nu öppna sig. D'Artagnan höll Athos häst och Porthos förde Aramis springare vid tygeln. Båda försökte släpa bort sina fångar från stridsplatsen.
Denna rörelse blottade det ställe, där Winters kropp fallit. Ledd av hatets instinkt hade Mordaunt återfunnit den och betraktade den nu med ett förskräckligt leende, i det han lutade sig ned över sin häst. Hur behärskad Athos än var, förde han vid denna syn handen till sina med pistoler ännu försedda hölster.
— Vad gör du? frågade d'Artagnan.
— Låt mig döda honom.
— Gör inte den minsta åtbörd, som kan förråda, att du känner honom eller att vi känna varandra, ty då äro vi alla fyra förlorade.
D'Artagnan vände sig därpå till herr Mordaunt.
— Ett gott kap! utropade han. Ett gott kap, bäste herr Mordaunt! Vi ha var sin fånge, herr du Vallon och jag… det är riddare av strumpebandsorden, ingenting mer eller mindre!
— Men, utropade Mordaunt, i det han med vilda blickar betraktade Athos och Aramis, jag tror, att det där är fransmän.
— Jag vet inte, kanske det! Är ni fransman, min herre?
— Ja, det är jag, svarade Athos.
— Nåväl, då har ni tagits tillfånga av en landsman. återtog d'Artagnan.
— Men konungen? frågade Athos ångestfullt. Konungen?
D'Artagnan tryckte hårt sin fånges hand och svarade:
— Konungen, ja, honom ha vi nu!
— Ja, sade Aramis, genom ett uselt förräderi.
Porthos kramade sin väns hand och sade småleende:
— Åh, min herre, krig föres lika väl genom list som genom styrka… se bara!
Man såg nu också verkligen den skvadron, som skulle betäcka Karls reträtt, rycka fram emot det engelska regementet och omringa konungen, som gick ensam till fots på en vid och öppen plats. Fursten var skenbarligen lugn och behärskad, men man märkte, hur det kostade på honom att visa sig sådan; svetten strömmade från hans panna, och han torkade sina tinningar och läppar med en näsduk, som då han tog den från munnen, var färgad av blod.
— Se där Nebukadnezar! utropade en av Cromwells kyrassiärer, en gammal puritan, vars ögon gnistrade vid åsynen av den, som man kallade tyrannen.
— Vad säger ni? Nebukadnezar? sade Mordaunt med ett förfärligt småleende. Nej, det är konung Karl I, vår gode kung Karl, som plundrar sina undersåtar för att ärva dem.
Karl upplyfte ögonen mot den oförsynte, som talade så, men han kände icke igen honom. Mordaunt sänkte sin blick inför det lugna och vördnadsbjudande majestät, som avspeglade sig i konungens ansikte.
— Farväl, mina herrar, sade konungen till de båda adelsmännen, vilka han såg, den ene hållen av d'Artagnan, den andre av Porthos. Detta har varit en olycklig dag, men ni ha gjort allt, vad ni kunnat. Var är min gamle vän Winter?
De båda ädlingarna vände bort huvudet och tego.
— Sök där Strafford är! svarade Mordaunt med skärande stämma.
Karl ryckte till; demonen hade träffat hans mest ömtåliga punkt. Strafford var hans ständiga samvetsagg, hans dagars skugga och hans nätters spöke.
Konungen blickade omkring sig och såg ett lik vid sina fötter. Det var Winters.
Karl uppgav intet rop och fällde ingen tår, men en ännu starkare blekhet utbredde sig över hans ansikte. Han föll på knä, lyfte upp Winters huvud och kysste honom på pannan.
— Winter är alltså dödad? sade d'Artagnan.
— Ja, svarade Athos med låg röst, av sin brorson.
— Han var den förste av oss, som gick bort, mumlade d'Artagnan; vile han i frid! Han var en tapper man.
— Karl Stuart, sade översten för det engelska regementet, i det han närmade sig konungen, ger ni er fången godvilligt?
— Överste Tomlinson, svarade Karl, konungen giver sig ej; människan viker för övermakten… det är allt.
— Er värja!
Konungen drog sin värja och avbröt den mot sitt knä.
I detta ögonblick kom en häst utan ryttare springande, skummande av lödder, med vilda ögon och frustande näsborrar. Han igenkände sin husbonde, stannade bredvid honom och gnäggade av glädje. Det var Arthus.
Konungen smålog, klappade hästen med handen och hoppade i sadeln.
— Seså, mina herrar, för mig nu bort, vart ni behagar.
Därpå vände han sig hastigt om.
— Vänta, sade han, jag tyckte mig se Winter röra sig. Om han ännu lever, så vid allt vad heligt är, övergiv inte den trofaste ädlingen!
— Åh, var lugn, konung Karl, sade Mordaunt, kulan har genomborrat hans hjärta.
— Säg inte ett enda ord, gör ingen åtbörd, kasta inte en enda blick varken på mig eller Porthos, sade d'Artagnan till Athos och Aramis, ty mylady är inte död… hennes själ lever i denne avgrundsandes kropp.
Truppen avtågade nu till staden med sitt kungliga byte, men när de hunnit halvvägs, kom en av general Cromwells adjutanter och överlämnade till överste Tomlinson en order att föra konungen till Holdenby Castle.