←  Oliver Cromwell
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Ädlingarne
»Herre, bevare mig!»  →


[ 140 ]

XIV.
ÄDLINGARNE.

MEDAN MORDAUNT GICK BORT TILL Cromwells tält, förde d'Artagnan och Porthos sina fångar till det hus, som i Newcastle anvisats dem till bostad.

Mordaunts uppmaning till sergeanten hade ej undgått gascognarens uppmärksamhet; han ålade också med en blick Athos och Aramis den strängaste försiktighet. Dessa åtföljde därför helt tyst och stilla sina besegrare, vilket ej föll sig svårt för dem, då de voro tillräckligt upptagna av sina egna tankar.

Om någonsin en människa blivit förvånad, så var det Mousqueton, då han från dörrtröskeln såg de fyra vännerna komma, åtföljda av sergeanten och åtta soldater. Han ämnade också högljutt uttala sin överraskning, då Porthos ålade honom tystnad med en av dessa blickar, som ej tilläto minsta inkast.

Mousqueton stod kvar vid dörren och avbidade förklaring över denna besynnerliga syn; vad som mest förundrade honom var, att de fyra vännerna ej alls tycktes känna igen varandra.

Det hus, som d'Artagnan och Porthos bebott sedan dagen [ 141 ]förut, hade anvisats dem av general Cromwell; det var ett hörnhus med ett slags trädgård och stall åt sidogatan.

Fönstren i bottenvåningen voro försedda med galler, varför de också ganska mycket liknade fängelsefönster.

De båda vännerna läto fångarna gå in förut och stannade själva på tröskeln, sedan de befallt Mousqueton att sätta in de fyra hästarna i stallet.

— Varför gå vi inte in med dem? frågade Porthos.

— Därför att vi först måste veta, vad den där sergeanten med sina åtta eller tio man vill oss, svarade d'Artagnan.

Sergeanten med sitt manskap slog sig ned i den lilla trädgården.

D'Artagnan frågade dem, vad de ville och varför de höllo till där.

— Vi äro beordrade, svarade sergeanten, att hjälpa er bevaka fångarna.

Det fanns ingenting att invända häremot; det tycktes tvärtom vara en grannlaga uppmärksamhet, för vilken man borde vara tacksam. D'Artagnan tackade sergeanten och gav honom en engelsk krona för att dricka general Cromwells skål.

Sergeanten svarade, att puritaner ej plägade dricka, men stoppade icke desto mindre kronan i sin ficka.

— Ah, sade Porthos, vilken förskräcklig dag, min käre d'Artagnan!

— Vad säger du? Kallar du den dagen förskräcklig, då vi återfunnit våra vänner.

— Ja, men under vilka förhållanden ha vi återfunnit dem!

— Det är ju sant, att omständigheterna äro litet trassliga, men lika gott, låt oss gå in till dem och försöka vinna en någorlunda klar insikt i situationen.

Porthos inträdde först och därpå d'Artagnan. Den senare stängde omsorgsfullt dörren efter sig och slöt sedan de båda vännerna i sina armar.

Athos var ytterligt nedslagen, och Aramis såg än på Porthos, än på d'Artagnan, utan att säga något, men hans blick var så uttrycksfull, att d'Artagnan förstod den.

— Du vill veta, hur det kommer sig, att vi äro här? Ah, [ 142 ]det är väl ganska lätt att gissa. Mazarin gav oss i uppdrag att överföra ett brev till general Cromwell.

— Men hur är det möjligt, att vi träffa er vid Mordaunts sida? frågade Athos. Samme Mordaunt, för vilken jag varnade dig, d'Artagnan!

— Och som jag uppmanade dig, Porthos, att vrida halsen av! tillade Aramis.

— Cromwell hade skickat honom till Mazarin, och Mazarin skickade oss med honom till Cromwell. Det är ett underligt olycksöde i allt det här.

— Ja, du har rätt, d'Artagnan, ett olycksöde, som söndrar och störtar oss. Låt oss därför inte tala mer därom, bäste Aramis. Låt oss förbereda oss på slutet.

— Nej, för tusan, låt oss tvärtom tala därom, ty vi ha ju en gång för alla överenskommit att hålla ihop, även om vi tjäna motsatta partier.

— Ack ja, helt motsatta, svarade Athos småleende. Jag vill bara fråga, vilket parti tjäna ni här? Ah, d'Artagnan, nu ser du vartill den eländige Mazarin använder er! Vet du, vilket brott ni i dag varit delaktiga i? Att ha tagit en konung till fånga, att ha vållat hans vanära, hans död.

— Åh, inföll Porthos, tror du verkligen det?

— Du överdriver saken, Athos, svarade d'Artagnan, dit ha vi ännu inte kommit.

— Jo, dit ha vi kommit. Varför arresterar man en konung? Tror du väl, att det är för att åter upphöja honom på tronen. som Cromwell betalat tvåhundratusen pund för honom? Mina vänner, ni kunna vara övertygade om att de komma att döda honom, och detta är ändå det minsta brott de nu kunna begå. Långt bättre att halshugga en konung än att kindpusta honom.

— Det må så vara, och det är visserligen möjligt, svarade d'Artagnan, men vad angår allt detta oss? Jag är här, emedan jag är krigsman och måste lyda min överordnade. Jag har svurit att lyda, och jag gör det, men ni, som inte svurit, varför äro ni här, och vilken sak tjäna ni?

— Den heligaste sak i världen, svarade Athos, olyckans, konungavärdighetens, religionens. En vän, en gemål och en [ 143 ]dotter ha gjort oss den äran att anhålla om vår hjälp. Vi ha tjänat dem efter vår ringa förmåga, och Gud skall hålla oss räkning för den goda viljan i brist på förmågan. Du är inte på rättens sida, d'Artagnan.

— Åh, återtog d'Artagnan, vad rör det i själva verket mig, att herr Cromwell, som är engelsman, uppreser sig mot sin konung, som är skotte? Jag är fransman, jag… allt detta angår mig inte; hur kan du då ställa mig till ansvar därför?

— Ja, hur kan du göra det? sade Porthos.

— Emedan alla ädlingar äro bröder, emedan du är ädling och alla länders konungar äro de främste bland ädlingar, emedan den blinda, otacksamma, råa pöbeln alltid finner nöje i att förnedra, vad som är upphöjt över den. Och du, d'Artagnan, en man av gammal adel, som bär ett ansett namn och för en säker klinga, du har hjälpt till att förråda en konung åt en ölbryggare, åt skräddare och åkare! Som militär har du kanske gjort din plikt, men som ädling har du felat, det säger jag dig.

D'Artagnan tuggade på en blomstjälk, svarade ej och fann sig ganska besvärad, ty då han vände sitt öga från Athos, mötte han Aramis blick.

— Och du, Porthos, fortfor greven, som om han känt medlidande med d'Artagnan för hans förlägenhet, du, det bästa hjärta, den bäste vän, den bäste soldat jag känner, du, vars själ gjort dig värdig att födas på trappstegen till en tron och som förr eller senare skall belönas av en förståndig konung, du min käre Porthos, en ädling till seder, böjelser och mod, du är lika felaktig som d'Artagnan.

Porthos rodnade, men snarare av förnöjelse än av förlägenhet. Han sänkte likväl huvudet, som om han känt sig förödmjukad.

— Ja ja, svarade han, jag tror, att du har rätt, min käre greve.

Athos steg upp.

— Seså, sade han, i det han gick fram till d'Artagnan och räckte honom sin hand, seså, var nu inte ledsen längre, min son, ty allt vad jag sagt dig, har jag sagt om icke med en fars [ 144 ]röst så åtminstone med en fars hjärta. Var övertygad om, att det skulle varit mig mycket lättare att endast tacka dig för att du räddat mitt liv och att inte yttra ett ord om mina åsikter.

— Det tror jag nog, min käre Athos, svarade d'Artagnan, i det han tryckte hans hand tillbaka, men du har också tusan så säregna åsikter, som inte alla kunna dela. Vem kan väl föreställa sig, att en förnuftig man lämnar sitt hem i Frankrike, sin myndling, en intagande yngling, som vi besökt i lägret, för att begiva sig… vart? Jo, till främmande land för att stödja en murken och förfallen kungatron, som är färdig att ramla likt ett gammalt uselt ruckel. De åsikter, du utvecklar, äro visserligen ädla, men så ädla, att de äro övermänskliga.

— Må vara, d'Artagnan, svarade Athos, utan att falla i den snara, hans vän med sin gascogniska fintlighet utlagt för Athos faderliga ömhet för Raoul, du känner nog ändå i djupet av ditt hjärta, att jag har rätt… men jag gör orätt i att tvista med min herre. Jag är din fånge, och du bör behandla mig som sådan.

— Besitta, sade d'Artagnan, du förstår väl, att du inte länge förblir min fånge.

— Nej, inföll Aramis, ty man skall antagligen behandla oss på samma sätt som dem, vilka tillfångatogos vid Phillippaugh.

— Hur behandlades de då? frågade d'Artagnan.

— Åh, svarade Aramis, man hängde hälften av dem och sköt den andra hälften.

— Ah, sade d'Artagnan, men jag ansvarar för, att så länge jag har en droppe blod i mina ådror, skola ni varken hängas eller skjutas. Låt dem komma! För övrigt… du ser den där dörren, Athos? Genom den kunna ni gå ut, när ni behaga, ty från denna stund är du och Aramis fria som luften.

— Jag känner igen dig på det där, min hederlige vän, svarade Athos, men du råder inte längre över oss. Denna dörr är bevakad, d'Artagnan, det vet du väl.

— Nåväl, ni slå er igenom, det är hela saken, sade Porthos. Hur många äro de? På sin höjd tio man.

— Det vore ingenting för oss fyra, men det är för mycket [ 145 ]för oss två. Nej, söndrade som vi äro, måste vi ändå gå under. Betänk blott hur allting gått oss emot. På vägen till Vendomois blevo du, d'Artagnan, så tapper, och du Porthos, så modig och stark, ändå slagna; i dag ha Aramis och jag övervunnits. Något sådant hände oss aldrig, då vi alla fyra voro förenade. Låt oss därför dö som Winter dog; jag för min del förklarar bestämt, att jag inte flyr, såvida vi inte fly alla fyra tillsammans.

— Omöjligt, svarade d'Artagnan, vi äro i Mazarins tjänst.

— Jag vet det, och vill därför inte mer övertala dig.

— Man bör naturligtvis inte blottställa två så förträffliga vänner som d'Artagnan och Porthos, sade Aramis. Ni kunna vara lugna, vi skola göra er heder i döden. För min del känner jag mig helt stolt över att i sällskap med dig, Athos, gå kulorna eller repet till mötes, ty jag har aldrig funnit dig så stor och ädel som i dag.

D'Artagnan teg, men sedan han tuggat sönder blomstjälken började han även tugga på sina naglar.

— Kunna ni väl tro, sade han slutligen, att man verkligen skulle döda er? Vad skulle det tjäna till? Vem kunde ha fördel av er död? För övrigt äro ni ju våra fångar.

— Din tok! utropade Aramis. Känner du då inte Mordaunt? Jag för min del har blott växlat en enda blick med honom, men denna blick övertygade mig om, att vi voro dömda till döden.

— Det förargar mig verkligen, att jag inte vred halsen av honom, som du bad mig, Aramis, sade Porthos.

— Se där, sade Athos, i det han sträckte ut handen mot det ena av de två gallerförsedda fönstren, nu skola vi strax få veta, vad vi ha att vänta, ty här kommer han nu.

— Vem då?

— Mordaunt.

D'Artagnan, som följde riktningen av Athos hand, såg verkligen en ryttare komma ridande i galopp. Det var tydligen Mordaunt.

[ 146 ]D'Artagnan skyndade ut ur rummet. Porthos ville följa honom.

— Stanna, sade d'Artagnan, och kom inte förrän du hör mig med fingrarna trumma på dörren.