Myladys son/Del II/Kapitel 15
| ← Ädlingarne |
|
Friskt mod och frisk aptit i största fara → |
XV.
»HERRE, BEVARA MIG!»
DÅ MORDAUNT KOM MITT FRAMFÖR HUSET, såg han d'Artagnan i dörren och soldaterna med sina vapen ligga här och var på gräsvallen i trädgården.
— Hallå! skrek han med en efter den hastiga ritten flämtande röst. Äro fångarna ännu här?
— Ja, herre, svarade sergeanten. i det han reste sig upp och förde handen till hatten.
— Bra! Fyra man för att genast överföra dem till min bostad!
— Vad behagas? frågade d'Artagnan i sin mest spefulla ton. Vad står på, om jag får fråga?
— Bara det, min herre, att jag befallde fyra man att till min bostad överföra fångarna.
— Varför det? sporde d'Artagnan. Ursäkta min nyfikenhet, men ni förstår väl, att jag önskar veta det.
— Därför att fångarna nu tillhöra mig, svarade Mordaunt högdraget, och emedan jag nu efter eget behag förfogar över dem.
— Med förlov, min unge herre, ni misstar er, sade d'Artagnan; fångar tillhöra vanligen den, som tagit dem, inte den, som sett dem tagas. Ni hade kunnat tillfångataga lord Winter, som efter vad man påstår var er farbror… ni föredrog att döda honom, och det är er ensak… vi, herr du Vallon och jag, hade kunnat döda de båda adelsmännen, men vi togo dem hellre till fånga — var och en har sin smak.
Mordaunts läppar bleknade.
D'Artagnan insåg, att saken skulle komma att taga en allvarsam vändning, och han började trumma drabantmarschen på dörren.
Redan vid första takten kom Porthos ut och ställde sig vid andra sidan av dörren, vars hela höjd hans resliga gestalt upptog.
Denna manöver undgick ej Mordaunts uppmärksamhet.
— Min herre, sade han med en vrede, som nu började få utlopp, det tjänar ingenting till, att ni gör invändningar; dessa fångar har jag alldeles nyss erhållit av min höge beskyddare, Cromwell själv.
Dessa ord verkade som ett åskslag på d'Artagnan. Blodet rusade åt hans tinningar, ett töcken skymde för hans ögon; han förstod nu till fullo den unge mannens blodtörstiga förhoppningar, och hans hand sänktes med en impulsiv rörelse till fästet på hans värja.
Porthos iakttog d'Artagnan för att se, vad han ämnade göra och lämpa sina rörelser efter hans.
Denna blick av Porthos snarare oroade än tillfredsställde d'Artagnan, och han började förebrå sig, att han till sitt bistånd anlitat Porthos råa styrka i en sak, vari det framför allt tarvades list och slughet.
— Våld, sade han sig, skulle störta oss alla i fördärvet. Min käre d'Artagnan, du måste visa den där ormungen, att du icke blott är starkare utan även slugare än han.
— Ah, yttrade han högt, i det han bugade sig artigt, varför sade ni inte det genast, herr Mordaunt? Ah, ni kommer alltså å den store fältherren Oliver Cromwells vägnar?
— Ja, jag kommer direkt ifrån honom, min herre, svarade Mordaunt, i det han steg av hästen och lämnade tygeln till en av soldaterna. Jag talade alldeles nyss med honom.
— Nå, det blir en annan sak, återtog d'Artagnan. Hela England tillhör Cromwell, och eftersom ni kommer för att i hans namn begära mina fångar, så får jag naturligtvis foga mig därefter. Tag dem, de tillhöra er.
Mordaunt närmade sig med strålande uppsyn, och Porthos, som stod där och med djupaste bestörtning betraktade d'Artagnan, öppnade munnen för att tala.
D'Artagnan trampade Porthos på foten, och denne förstod äntligen, att hans vän spelade en roll.
Mordaunt satte foten på första trappsteget och ville gå fram mellan de båda vännerna, i det han vinkade åt sina fyra män att följa honom.
— Men förlåt, invände d'Artagnan med sitt mest intagande leende, i det han lade sin hand på den unge mannens axel, om den store generalen till er fördel förfogat över våra fångar, har han utan tvivel skriftligen uppsatt detta gåvobrev?
Mordaunt hejdade sig tvärt.
— Han har väl givit er något litet brev till mig, det minsta lilla papper, som kan styrka, att ni kommer i hans namn? Var god och anförtro mig detta papper, så att jag åtminstone har någon ursäkt för att jag utlämnar mina landsmän. Eljest förstår ni väl, att det skulle göra ett dåligt intryck, ehuru jag naturligtvis är övertygad om, att general Cromwell inte kan vilja dem något ont.
Mordaunt ryckte till, kände det hugg, som riktats mot honom, och kastade en förfärlig blick på d'Artagnan, men den senare besvarade den med artigaste och vänligaste min, som någonsin upplyst ett ansikte.
— När jag säger er något, min herre, bör ni väl inte tillfoga mig den skymfen att tvivla på mina ord.
— Jag, utropade d'Artagnan, tvivla på edra ord! Nej för allt i världen, min bäste herr Mordaunt, det skulle aldrig falla mig in. Jag har tvärtom all orsak att anse er som en värdig och fulländad adelsman, och vill ni att jag skall tala uppriktigt med er?
— Tala, min herre, svarade Mordaunt.
— Herr du Vallon här är en rik man och ser följaktligen inte mycket på pengar, jag talar därför bara å mina egna vägnar.
— Vidare, min herre!
— Näväl, jag för min del är ingalunda rik. I Gascogne är det ingen skam att vara fattig, och Henrik IV, ärorik i åminnelse, vilken var gascognarnas konung, liksom hans majestät Philip IV är alla spanjorers, ägde aldrig en enda sou på fickan.
— Fortsätt, min herre, sade Mordaunt, jag ser vart ni syftar, och om det blott är det, jag förmodar, som skiljer oss, så kan den saken nog ordnas.
— Ah, jag visste väl, svarade d'Artagnan, att ni var en förståndig man! Ja, så förhåller det sig… det är där skon klämmer, som man brukar säga. Jag är en officer utan förmögenhet; jag äger inte mer än vad min värja inbringar, det vill säga långt fler stötar än banknoter. Då jag i dag tog till fånga två män av hög börd, två riddare av strumpebandsorden till och med, så sade jag till mig själv: Min lycka är gjord! Jag säger två, emedan herr du Vallon, som är rik, i sådana fall alltid avstår sina fångar åt mig.
Mordaunt, helt och hållet vilseledd av d'Artagnans mångordiga uppriktighet, smålog nu, som en man, vilken mycket väl förstår de skäl, man givit honom, och svarade helt fogligt:
— Jag skall strax skaffa mig en undertecknad order, min herre, och därjämte tvåtusen pistoler, men i förväntan härpå, tillåter ni väl att jag tar fångarna med mig.
— Nej, svarade d'Artagnan. vad betyder väl en halvtimmes uppskov? Jag är en man med ordningssinne, min herre, låt oss göra upp saken enligt vanliga regler och plägseder.
— Jag skulle i alla fall kunna tvinga er, återtog Mordaunt, ty det är jag, som befaller här.
— Ah, min herre, svarade d'Artagnan med ett behagligt småleende, det hörs tydligt, att ni inte känner oss, fastän herr du Vallon och jag haft äran att resa i ert sällskap. Vi äro båda i stånd att döda er och era åtta man. Ja, vid Gud, trotsa oss inte, herr Mordaunt! Ty trotsar man, så blir även jag trotsig, och då övergår jag till ursinnig envishet, och herr du Vallon, fortfor han, är i det fallet ännu envisare och ursinnigare än jag, för att inte tala om, att vi äro sändebud från Mazarin, som representerar konungen av Frankrike, varav också följer, att vi i denna stund representera konungen och kardinalen och i vår egenskap av sändebud äro oantastliga, vilket herr Oliver Cromwell, som är en framstående statsman, säkert skall inse. Begär därför en skriftlig order. Det kostar er ju inte stor möda, min bäste herr Mordaunt.
— Ja, en skriftlig order, instämde Porthos, som nu började förstå d'Artagnans avsikt, det är endast det vi begära.
Hur god lust Mordaunt än hade att bruka våld, insåg han dock ganska väl riktigheten av de skäl, d'Artagnan anfört. Dessutom hade dennes rykte och vad han denna morgon sett honom utföra gjort intryck på honom. Han beslöt därför att avhämta såväl ordern som de tvåtusen pistoler, vartill han själv värderat fångarna. Han steg åter till häst, och sedan han uppmanat sergeanten att hålla god vakt, vände han om och försvann.
— Gott, tänkte d'Artagnan, en kvart att rida bort till tältet och en kvart att återvända hit, det är mer tid än vi behöva.
— Min vän Porthos, sade han därpå med låg röst, hör nu noga på, vad jag säger. Först och främst icke ett ord till våra vänner om vad du hört; de behöva inte veta, vilken stor tjänst vi göra dem.
— Gott, svarade Porthos, jag förstår.
— Gå ned i stallet, där du träffar Mousqueton, låt sadla hästarna, sätta pistolerna i hölstren och föra hästarna ut till bakgatan, så att allt är färdigt att sitta upp… det övriga skall bli min sak.
Porthos gjorde icke den minsta invändning; han lydde med det oinskränkta förtroende han alltid hyste för sin vän.
— Jag går, sade han, men en sak: skall jag komma in i rummet, där våra vänner äro?
— Nej, det behövs inte.
— Gott, gör mig då den tjänsten att taga min börs, som jag lämnade kvar där inne på kaminen.
— Var lugn, det skall jag göra.
Porthos gick med sin trygga och lugna gång till stallet, förbi soldaterna, vilka ej kunde undgå att beundra hans resliga växt och kraftfulla kroppsbyggnad. Vid gathörnet träffade han Mousqueton, vilken han tog med sig.
D'Artagnan gick under tiden in i rummet, visslande på en melodi, som han påbörjat vid Porthos bortgång.
— Min käre Athos, sade han, jag har begrundat dina åsikter och skäl, och de ha övertygat mig; jag ångrar verkligen att jag blandat mig i allt det här. Som du själv sagt… Mazarin är en kanalje. Jag har därför beslutit att fly med er… Seså, inga invändningar. Håll er färdiga! Edra värjor stå där borta i vrån, glöm dem inte. Det påminner mig också om Porthos börs. Ah, se där är den!
D'Artagnan stoppade börsen i sin ficka. De båda vännerna betraktade honom med förundran.
— Nå, vad är det för märkvärdigt i detta? frågade d'Artagnan. Jag var blind; Athos öppnade ögonen på mig… det är hela saken! Kom hit!
De båda vännerna närmade sig.
— Ni se den där bakgatan? Där vänta hästarna. Ni gå ut genom porten, vika av till vänster, hoppa upp i sadeln, och allt går som en dans. Men lyssna noga efter signalen. Denna signal är, då jag ropar: Herre, bevara mig!
— Men ger du oss ditt ord på att du följer med oss, d'Artagnan? frågade Athos.
— Ja, det svär jag vid Gud.
— Avgjort då! utropade Aramis. Vid ropet: »Herre, bevara mig!» springa vi ut, kasta över ända allt, som hindrar oss i vår väg, skynda till hästarna, hoppa upp i sadeln och ge djuren sporrarna, var det inte så?
— Alldeles så!
— Ser du, Aramis, sade Athos, jag har ju alltid sagt dig, att d'Artagnan är den bästa av oss.
— Ah, svarade d'Artagnan, artigheter! Då går jag min väg. Adjö!
— Och du flyr alltså med oss?
— Ja visst. Glöm inte signalen: Herre, bevara mig!
Han gick ut med samma obesvärade min, varmed han inkommit och visslande liksom förut.
Soldaterna spelade med varandra eller sovo. Två av dem sutto i ett hörn och sjöngo falskt psalmen Super flumina Babylonis.
D'Artagnan ropade på sergeanten.
— Min bäste herre, sade han, general Cromwell har genom herr Mordaunt kallat mig till sig; jag ber er bevaka fångarna noga, medan jag är borta.
D'Artagnan gick därpå ned till stallet, där han fann de fem hästarna sadlade.
— Sitt nu upp, sade han till Porthos och Mousqueton, tag var sin häst vid tygeln och vik av åt vänster, så att Athos och Aramis kunna se er från sitt fönster.
— De komma alltså?
— Ja, om ett ögonblick.
— Du glömde väl inte min börs?
— Nej, var lugn!
— Gott!
Porthos och Mousqueton, vardera med en häst vid tygeln, begåvo sig till sin post.
D'Artagnan, som nu var ensam, slog eld, tände på ett stycke fnöske, två gånger större än en ärta och red fram mitt ibland soldaterna utanför dörren. Under det han med ena handen klappade djuret, införde han det brinnande fnösket i dess öra.
Man måste vara en så skicklig ryttare som d'Artagnan för att våga ett dylikt experiment, ty knappt hade hästen känt den brännande svedan, förrän han uppgav ett gnäggande skri av smärta, stegrade sig och skuttade omkring som om han blivit ursinnig.
Soldaterna, som hotades att bli ihjältrampade av hästen, avlägsnade sig hastigt.
— Hjälp, hjälp! skrek d'Artagnan. Min häst har fått koller.
Ingen av soldaterna vågade närma sig för att komma honom till hjälp.
— Hjälp! skrek d'Artagnan ännu en gång. Jag blir dödad av det vansinniga kreaturet! Herre, bevara mig!
Knappt hade d'Artagnan uppgivit detta rop, förrän dörren öppnades, och Athos och Aramis störtade ut med värjan i hand.
Men tack vare d'Artagnans list var vägen fri.
— Fångarna rymma! Fångarna rymma! skrek sergeanten.
— Tag fast dem! Tag fast dem! ropade d'Artagnan, i det han släppte efter tygeln på sin ursinniga häst, som rusade iväg och stötte omkull två eller tre man.
— Tag fast dem! Tag fast dem! skreko soldaterna, i det de skyndade att taga sina vapen.
Men fångarna sutto redan i sadeln, och väl där, förlorade de icke en sekund, utan redo i fyrsprång åt närmaste stadsport.
Mitt på gatan varseblevo de Grimaud och Blaisois, som kommo för att söka upp sina herrar.
Med en vink gjorde Athos situationen begriplig för dem, och betjänterna satte efter den lilla truppen, som liknade en stormvirvel, och som d'Artagnan, vilken red sist, ytterligare påskyndade med sina rop.
De passerade som förbiskymtande skuggor genom tullporten, utan att vakterna ens tänkte på att hejda dem, och kommo så ut på fria fältet.
Under tiden skreko soldaterna alltjämt sitt: Tag fast dem! Och sergeanten, som nu började inse, att han låtit lura sig, slet sig i håret av förargelse.
I detsamma syntes en ryttare komma ridande i fullt galopp med ett papper i handen.
Det var Mordaunt, som återkom med ordern.
— Fångarna! skrek han, i det han hoppade av sin häst.
Sergeanten förmådde ej svara honom; han visade honom den öppna dörren och det tomma rummet.
Mordaunt rusade fram till trappan, förstod allt, uppgav ett halvkvävt skri och sjönk avsvimmad ned på trappstenarna.