Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/24
| ← Den sköna lustgården |
|
Islossningen → |
| På Wikipedia finns en artikel om Närke. |
XXIV.
I NÄRKE.
I Närke fanns det förr i världen något, som de inte hade make till på andra håll, och det var ett troll, som hette Ysätters-Kajsa.
Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket att göra med storm och blåst och sådana där vindtroll alltid bruka kallas så, och tillnamnet därför, att hon skulle vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken.
Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade också visa sig på andra håll. Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker att inte råka ut för henne.
Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten.
Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som på alla sidor är omgiven av skogklädda bergstrakter. Det är bara i nordöstra hörnet, där Hjälmaren går ut ur landskapet, som det finns en lucka i den långa bergsgärdsgården.
När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort besvär in i Närke därborta i Hjälmartrakten. Sedan rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då kröker sig vinden som en orm och far av mot söder. Men där möter Tiveden och ger vinden en stöt, så att den störtar åstad österut. Nå, i öster finns Tylöskog, och den sänder vinden norrut upp mot Käglan. Och från Käglan bär det åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tylöskog än en gång. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den på sistone blir stående som en snurra mittpå slätten och bara svänger runt. Men sådana dagar, då virvelstormarna foro över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt. Då stod hon mitt i virveln och snurrade. Det långa håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort dansgolv.
Om mornarna brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i någon hög tall på toppen av en bergklint och se ut över slätten. Om det då var vinter och gott före och hon såg många åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt och jämnt kunde ta sig hem på kvällen. Var det sommar och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på arbetet för den dagen.
Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än att ställa till förtret. Kolarna uppe i Kilsbergen vågade knappt ta sig en blund, för så snart hon såg en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, så att den började brinna med hög låga. Och om malmkörarna från Laxå och Svartå voro sent ute en kväll, höljde Ysätters-Kajsa vägen och trakten i sådana mörka dimmor, att både människor och hästar blevo vilsna och körde ner de tunga slädarna i kärr och moras.
Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin trädgård en sommarsöndag och det kom en vindil, som lyfte duken från bordet och kastade omkull både koppar och fat, då visste man vem som ställde till det skämtet. Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han måste springa efter den över hela torget, om folket på Vinön stötte på grund i Hjälmaren med sina grönsaksskutor, om uthängda tvättkläder blåste bort och överhöljdes med damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt att veta vem som var ute och förlustade sig.
Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med henne. Man kunde märka, att hon var svårast mot sådana, som voro trätgiriga och snåla och elaka, men redbart folk och små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt folk berättar, att en gång, när Askers kyrka höll på att brinna, kom Ysätters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rök på kyrktaket och avvärjde faran.
I alla fall voro Närkesborna mången gång ganska trötta på Ysätters-Kajsa, men hon för sin del blev aldrig trött på att ställa till bråk med dem. När hon satt uppe på en molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och välmående under henne med präktiga bondgårdar på slätten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den tröga Svartån och de grunda, fiskrika slättsjöarna, med den goda staden Örebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga hörntornen, så måtte hon visst ha tänkt: »Här skulle människorna ha det alldeles för bra, om inte jag vore. De skulle bli dåsiga och ledsamma. Här måste finnas en sådan som jag, som rycker opp dem och håller dem vid gott humör.»
Och så skrattade hon vilt och gäckande som en skata och yrde i väg, dansande och virvlande från det ena hörnet av slätten till det andra. Och när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likaså uppfriskande för bönderna att ha att göra med Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas av stormvinden.
Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara död och borta, hon som alla andra troll. Men sådant är nästan omöjligt att tro. Det är, som om någon skulle komma och säga, att luften alltid hädanefter skall stå stilla över slätten och vinden aldrig mer dansa fram över den med sus och brus och frisk luft och störtskurar.
Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan för övrigt höra hur det gick till i Närke det året, då Nils Holgersson for fram över landskapet, så får han själv säga vad han tror.
Det var dagen före en stor kreatursmarknad i Örebro, och det regnade så, att det stod som spön i backen. Det var ett regn, som man inte kunde komma till rätta med. Det föll riktiga strömmar ur molnen, och mången tänkte för sig själv: »Det här är alldeles som på Ysätters-Kajsas tid. Aldrig hade hon så många upptåg för sig som vid marknader. Det skulle ha varit i hennes väg att ställa till ett sådant här störtregn på marknadsaftonen.»
Ju längre det led, desto värre blev regnandet. Framemot kvällen kommo riktiga skyfall, vägarna blevo alldeles bottenlösa, och folk, som hade givit sig av hemifrån med sina kreatur för att komma fram till Örebro i god tid på morgonen, råkade illa ut. Kor och oxar blevo så utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpå vägen för att visa, att de inte orkade gå längre. Alla, som bodde utmed vägen, måste öppna sina dörrar för de marknadsresande och härbärgera dem efter råd och lägenhet. Det blev överfullt inte bara i boningsrummen, utan också i stall och lador.
De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till gästgivargården, men när de kommo dit, ångrade de nästan,
att de inte hade stannat i någon stuga utmed vägen. Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in under tak.
Det var en väta och en smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärliga. Somliga av djuren stodo i riktiga pölar och kunde inte en gång lägga sig ner. Det fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm att ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns också de, som sutto inne på gästgivargården, drucko och spelade och alldeles glömde bort dem, som de borde sörja för.
Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten.
Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom. Till sist började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig.
Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna. Det var en gammal krake, så usel och eländig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och så mager, att varenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump. Det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att slita sig lös.
Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa på dem. »Vart ska du gå? Se dig för!» ropade han. — »Jaså, där är du,» sade hästen och kom fram till pojken. »Jag har gått hela milen för att råka dig.» — »Har du hört talas om mig?» frågade pojken förvånad. — »Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är. Det är många, som talar om dig nu för tiden.»
Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att kunna se bättre, och pojken lade märke till att han hade ett litet huvud med vackra ögon och en mjuk, fin nos. »Det har visst varit en god häst från början, fast han har råkat illa ut på gamla dar,» tänkte han.
»Jag ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak,» sade hästen. Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret. »Du har det inte sämre, om du sitter på min rygg, än om du ligger här,» sade hästen. »Men du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag är.» — »Åjo, det vågar jag väl ändå,» sade pojken. — »Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!» sade hästen.
Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, innan de stannade vid en stor gästgivargård. Där såg det förfärligt otrevligt ut. I vägen voro uppkörda spår, så djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han komme ner i dem. Vid staketet, som löpte runt om gården, voro bundna en tretti, fyrti hästar och nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro instängda.
Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren hade det.
»Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?» frågade han. — »Vi är på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets skull. Detta är en gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, att vi inte får plats inne i husen.»
Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring. Det var inte många av djuren, som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kall vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. Det var inte svårt att förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.
»Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?» frågade hästen. — »Ja,» sade pojken, »jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begärt husrum åt er därinne. Eller kanske att det redan är fullt där också?» — »Nej, det finns ingen främmande där,» sade hästen. »De, som bor i den gården, är så snåla och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be dem om husrum.» — »Jaså, är det så fatt. Då får ni väl stå, där ni står.» — »Men jag är född och uppvuxen just på det där stället,» sade hästen. »Jag vet, att där finns stort stall och stor lagård med många tomma spiltor och bås, och jag undrade om du inte kunde ställa på så sätt, att vi finge komma in där.» — »Det tror jag inte att jag vågar mig på,» sade pojken. Men så tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka.
Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.
Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen. »Det är inte möjligt att komma in i stallet eller i lagården,» sade han, »men det finns en stor, tom hölada, som de har glömt att stänga, och dit kan jag föra in er.» — »Tack!» sade hästen. »Det blir gott att än en gång få sova på de gamla
tomterna. Det är den enda glädje, som jag kan få här i livet.»
I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.
Husbonden där var en trettifem års karl. Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända upp eld i spisen, så att han fick torka sina kläder. Modern hade därpå gjort en liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden. Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, och så hade han blivit stående och sett in i brasan. Han hade stått kvar i ett par timmar och inte gjort en rörelse annat än för ätt då och då kasta ett vedträ på härden.
Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. »Det är ingenting, mor. Det är bara något gammalt, som jag tänker på,» sade han.
Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammalt hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott. »Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det behöver den,» hade hästhandlaren svarat.
Då hade han sett på hästen och känt igen den. Det var en, som han själv hade fött upp och kört in. Men det föll honom inte in att köpa ett så gammalt och odugligt kreatur fördenskull. Ånej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.
Men i alla fall hade det väckt många minnen hos honom, att han hade fått se hästen, och det var minnena, som höllo honom så vaken, att han inte kunde gå och lägga sig.
Ja, den där hästen hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade låtit honom sköta den alltifrån början. Han hade kört in den, och han hade hållit av den mer än allt annat. Far hade klagat över att han fodrade den för väl, och han hade ofta måst smyga sig till att ge den havre.
Han hade aldrig velat gå till fots till kyrkan, när han hade den hästen, utan han hade alltid åkt. Det var bara för att få ståta med unghästen. Själv kom han i hemmavävda och hemmasydda kläder, och kärran var simpel och omålad, men hästen var den grannaste, som körde upp på kyrkbacken.
En gång hade han vågat tala med far om att få köpa sig klädeskläder och att få måla kärran. Far hade stått som förstenad. Sonen hade trott, att gubben skulle få slag. Han hade då försökt få far att förstå, att när han hade en så grann häst att åka efter, borde han väl också själv se något ut.
Far hade ingenting svarat, men ett par dar efteråt hade han rest in till Örebro med hästen och sålt honom.
Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den där hästen skulle ha lockat honom till fåfänga och slöseri, och nu, så här långt efteråt, måste han erkänna, att far hade haft rätt. En sådan häst kunde visst ha blivit en frestelse. Men då i början hade han sörjt rent förfärligt. Han hade farit in till Örebro ibland bara för att stå i ett gathörn och se hästen köra förbi eller för att få smyga sig till honom i stallet med en bit socker.
»Om far dör och jag får gården,» hade han tänkt, »ska jag köpa igen min häst, det första jag gör.»
Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan ett par år, men han hade inte gjort ett enda försök att köpa tillbaka hästen. Han hade inte tänkt på honom på långliga tider förrän nu i kväll.
Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den så helt och hållet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och när sonen hade blivit vuxen och de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor makt över honom. Då hade han kommit att tycka, att far hade rätt i allt, vad han gjorde. Och sedan han själv hade övertagit gården, hade han bara försökt att i allting handla så, som far skulle ha handlat.
Han visste nog, att folk sade, att far var snål, men det var väl rätt att hålla på pungen och inte kasta bort pengarna i onödan. Det goda, som man hade fått, skulle man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån att dras med som de andra hemmansägarna.
Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han hörde något besynnerligt. Det var, som om en gäll och gäckande röst hade upprepat just vad han tänkte: »Det är bäst att hålla hårt om pungen. Det är bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att dras med lån som de andra hemmansägarna.»
Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans visdom, och han höll på att bli ond, när han märkte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade börjat blåsa nu, och här hade han stått och blivit så sömnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal.
Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. Det var gruvligt så sent det hade blivit. »Det är på tiden, att du går och lägger dig,» tänkte han. Men så kom han ihåg, att han ännu inte hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för att se efter, att alla dörrar och luckor voro stängda och alla ljus släckta. Det hade han aldrig försummat, sedan han hade blivit herre där. Han slängde på sig rocken och gick ut i ovädret.
Allting fann han så, som det skulle vara, utom att dörren till den tomma höladan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, stängde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hängde den framför elden. Men han gick inte till sängs nu heller, utan började gå fram och tillbaka i stugan. Det var ett fasligt väder ute med den bitande kalla blåsten och det snöblandade regnet. Och hans gamla häst stod ute i detta oväder utan att ha så mycket som ett täcke till skydd! Han borde väl ändå ha gett sin gamla vän tak över huvudet, när han var kommen till den här trakten.
Där mittemot på gästgivargården hörde pojken en gammal skrällande väggklocka slå elva slag. Just då höll han på att lösgöra kreaturen för att föra dem till ladan i bondgården. Det tog rätt lång tid att få dem väckta och ordnade, men äntligen voro de färdiga och tågade in på det snåla bondfolkets gård i en lång rad med pojken som vägvisare.
Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gått gården runt och stängt höladan, så att när djuren kommo tågande, var dörren låst. Pojken blev stående helt bestört. Nej, han kunde inte låta kreaturen stå där! Han måste in i huset och skaffa reda på nyckeln.
»Håll dem lugna här, medan jag går och hämtar nyckeln!» sade han till den gamla hästen, och därmed sprang han.
Mittpå gårdsplanen hejdade han sig för att fundera ut hur han skulle komma in i huset. Medan han stod där, såg han ett par små vandrare komma gående på vägen och stanna framför gästgivargården.
Pojken såg genast, att det var ett par små flickor, och han sprang närmare, för han tänkte, att han kanske kunde få hjälp av dem.
»Se så, Britta Maja,» sade den ena, »nu ska du inte gråta längre! Nu är vi vid gästgivargården. Här får vi nog komma in.»
Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ropade till henne: »Nej, ni ska inte försöka komma in i gästgivargården. Det är alldeles omöjligt. Men i den här bondgården har de inga gäster. Dit ska ni gå.»
De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade med dem. Men det undrade de inte så mycket på, för det var ju alldeles kolmörk natt. Den större av dem svarade genast: »Vi vill inte gå in i den där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka. Det är deras skull, att vi två måste gå och tigga på vägen.»
»Det kan nog så vara,» sade pojken, »men ni ska gå dit i alla fall. Ni ska få se, att det går bra för er.»
»Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta,» sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.
Husbonden stod återigen framför elden och tänkte på hästen, när han hörde knackningen. Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in någon vandrare. Men just som han vred upp låset, var en vind till hands och passade på. Den rev dörren ur handen på honom och kastade den mot väggen. Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom tillbaka in i stugan, stodo de små flickorna redan därinne.
Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under påsar, som voro lika långa som de själva.
»Vad är ni för ena, som är ute och driver så sent på natten?» sade husbonden ovänligt.
De två barnen svarade inte genast, utan ställde först från sig sina påsar. Därpå gingo de emot honom och sträckte fram sina små händer till hälsning. »Vi är Anna och Britta Maja från Engärdet,» sade den äldsta, »och vi skulle be om natthärbärge.»
Han tog inte emot de framsträckta händerna och var just färdig att köra ut tiggarungarna, då ett nytt minne steg upp för honom. Engärdet, var det inte en liten stuga, där en fattig änka hade bott med sina fem barn? Men änkan hade stått i skuld hos hans far för några hundra kronor, och för att få ut sin fordran hade fadern låtit sälja hennes stuga. Sedan hade änkan farit upp till Norrland med de äldsta barnen för att söka arbete, men de två yngsta hade kommit på socknen.
Han blev bitter till sinnes, när han påminde sig detta. Han visste, att far hade blivit mycket klandrad för att han hade krävt ut de där pengarna, som ändå voro hans rätta egendom.
»Vad har ni för er nu för tiden?» sade han med sträng ton till barnen. »Har inte fattigvården tagit hand om er? Varför stryker ni omkring och tigger?»
»Det är inte vårt fel,» svarade den större flickan. »Det är det folket, som vi är hos, som har skickat ut oss för att tigga.»
»Nåja, ni har ju fått påsarna fulla,» sade bonden, »ni kan inte klaga. Nu är det bäst, att ni tar fram av det, som ni har med er, och äter er mätta, för här kan ni ingen mat få. Alla kvinnfolken har redan gått och lagt sig. Sen kan ni lägga er i vrån vid spisen, så behöver ni inte frysa.»
Han slog ut med handen liksom för att visa dem från sig, och hans ögon fingo ett nästan hårt uttryck. Han måste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han själv i sin barndom hade fått löpa omkring med tiggarpåsen på samma sätt som dessa.
Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla och gäckande rösten, som han hade hört förut en gång i kväll, upprepade den ord för ord. Han lyssnade och förstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen. Men det var det märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så underligt dumma och hårda och falska.
Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet. De voro inte tysta, utan lågo och mumlade.
»Vill ni bara vara tysta!» sade han. Han var vid så retligt lynne, att han skulle ha kunnat slå dem.
Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade än en gång till dem, att de skulle tiga.
»När mor gick bort ifrån mig,» svarade då en liten klar röst, »tog hon löfte av mig, att jag var kväll skulle läsa min aftonbön. Och det måste jag göra och Britta Maja också. Bara vi har fått läsa ’Gud, som haver barnen kär’, ska det bli tyst.»
Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa sin bön. Därpå började han gå med långa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han händerna, som om han hade råkat i stor ångest.
Hästen utkörd och fördärvad och de här två barnen gjorda till kringdrivande tiggare! Och båda delarna fars verk! Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han gjorde.
Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna. Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka bort. Det kom nya tårar, och han hade lika brått att få bort dem, men det hjälpte inte. Det kom fler efter.
Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att svänga stolen så, att han vände ryggen åt henne. Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade hon väntat, att han skulle säga något till henne. Så tänkte hon på hur svårt karlarna alltid ha att komma sig för att tala om sådant, som går dem djupast till sinnes. Hon fick väl hjälpa honom.
Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga. Hon gick bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.
»Du Lars,» sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att han grät, »du ska allt låta mig få de här barnen.» — »Vad, mor?» sade han och försökte hejda gråten. — »Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan ifrån deras mor. Och det har du också haft.» — »Ja, men... — »Jag vill ha dem kvar här och göra bra människor av dem. De är för goda att gå och tigga.»
Han kunde ingenting svara, för tårarna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.
Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd för något. »Vad skulle far säga om detta?» — »Far har haft sin tid att styra,» sade modern, »nu är det din. Så länge far levde, måste man lyda honom. Nu är det du, som ska visa dig sådan, som du är.» Sonen blev så förvånad över dessa ord, att han upphörde att gråta. »Jag visar mig väl sådan, som jag är,» sade han. — »Nej,» sade hans mor, »det gör du inte. Du bara försöker likna far. Far hade varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd för att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att först och främst tänka på sig själv. Men du har aldrig varit med om något svårt, som har kunnat göra dig hård. Du har mer, än du behöver, och då vore det väl onaturligt, om du inte skulle tänka på andra.»
När de små flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hållit sig dold i en mörk vrå. Det hade inte dröjt länge, förrän han hade fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka. »När husbonden kör ut barnen, så tar jag nyckeln och springer,» hade han tänkt.
Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.
Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan människa. Den gamla vissna handen klappade han alltjämt.
»Ja, nu får vi väl gå och lägga oss,» sade gumman, när hon såg, att han hade blivit lugn igen. — »Nej,» sade han och reste sig hastigt, »jag kan inte lägga mig än. Det är en till främmande, som jag får lov att ge husrum i natt.»
Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig rocken, tände en lykta och gick ut. Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på förstubron, började han småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen honom, om han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.
När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för vinden. »Det är den där lad-dörren, som har blåst opp igen,» tänkte han och gick för att stänga den.
Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån.
Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen. Men de stodo inte längre utanför i regnet. En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälpt dem att få tak över huvudet. Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde.
Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet lågo sovande kreatur. Ingen människa syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och där i halmen.
Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem. Men djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig. Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta gick fram emot honom.
Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände igen hästen redan på gången. Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel.
Och husbonden började smeka honom. »Du hästen min, du hästen min!» sade han. »Vad har de gjort vid dig? Ja, kära du, jag ska köpa igen dig. Du ska aldrig mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du vill, hästen min. De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan att jag behöver smyga mig till den. Du är väl inte alldeles förstörd heller. Den grannaste hästen på kyrkbacken, det ska bli du, det, än en gång. Så ja! Så ja!»