Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/43
| ← En morgon i Ångermanland |
|
Åsa gåsapiga och lille Mats → |
XLIII.
VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND.
När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit under trappan till Bollnässtugan och hört på hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Båda hade varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om Ångermanälven, medan lappgubben påstod, att de, som lågo norr om denna älv, voro de förnämsta.
Bäst som de talade härom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit längre norrut än i Härnösand, och då måste lappgubben skratta åt honom, som yttrade sig så tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett. »Jag måste visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta hur det ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora Samelandet, där du inte har varit,» sade han. — »Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att höra en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tår kaffe,» svarade Klement, och lappgubben började sin historia.
»Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde nere i Sverige, söder om det stora Samelandet, tyckte, att de var för trångbodda, och tänkte på att flytta norrut.
De samlade sig och överlade. De unga och ivriga ville genast anträda flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de först skulle sända ut kunskapare för att forska ut det främmande landet. ’Må vart och ett av de fem stora fågelfolken skicka en spejare,’ sade de visa, ’så att vi alla får veta om vi i norr kan finna boplatser, föda och gömställen!’
Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de fem stora fågelfolken. Skogsfåglarna valde en tjäder, slättfåglarna en lärka, havsfåglarna en fiskmås, insjöfåglarna en lom och fjällfåglarna en snösparv.
När dessa fem skulle börja sin resa, sade tjädern, som var den största och myndigaste: ’Det är stora vidder, som ligger framför oss. Far vi tillsammans, kommer det att dröja länge, innan vi har flugit över allt det land, som vi har att forska igenom. Far vi däremot var för sig och undersöker var sin del av landet, kan hela ärendet vara utfört på ett par dar.’
De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist förslag, och rättade sig efter det. Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ännu längre mot öster, där landet sjönk i havet. Lommen åtog sig att flyga ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara längst mot väster, utmed landsgränsen.
I denna ordning for de fem fåglarna mot norr, så långt som landet räckte. Sedan vände de tillbaka och berättade de församlade fåglarna vad de hade sett.
Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först till orda.
’Det är ett gott land däroppe i norr,’ sade han. ’Det består inte av annat än en lång skärgård. Det är fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och öar. De flesta av dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna tillräckligt med boplatser. Människorna driver en smula fiske och sjöfart i sunden, men inte så mycket, att det kan störa oss fåglar. Om havsfåglarnas folk vill följa mitt råd, må det genast flytta mot norr.’
Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat landet innanför kusten.
’Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar och uddar,’ sade hon. ’Jag har bara farit fram över stora fält och de skönaste blomsterängar. Aldrig förr har jag sett ett land, som är genomskuret av så många stora floder. Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt lopp färdas över den jämna slätten. På flodstränderna ligger gårdarna så tätt som utmed en stadsgata, och vid älvmynningarna finns städer, men för övrigt är landet mycket ödsligt. Om slättfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’
Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mittlandet.
’Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar eller fiskmåsen med sin skärgård,’ sade han. ’Jag har inte sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan. En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller älv, är mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’
Efter tjädern kom lommen, som hade granskat landbältet bortom skogstrakten.
’Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och inte heller vet jag var lärkan och fiskmåsen har haft sina ögon,’ sade lommen. ’Det är knappast något land däroppe. Det är idel stora sjöar. Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’
Till sist talade snösparven, som hade flugit fram utmed landsgränsen.
’Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, och inte heller begriper jag vad tjädern och lärkan och fiskmåsen kan ha sett för ett land,’ sade han. ’Jag har däroppe i norr funnit ett stort fjälland. Inga slätter har jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och renmossa. Inga bönder, inga husdjur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och lappkåtor. Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.’
När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa fåglarna, som hade skickat ut dem, hade hört deras tal med glädje och lugnade de stridslystna.
’Ni ska inte vredgas på varandra,’ sade de. ’Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser.’»
Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu själv reste fram över samma land, som denne hade talat om. Örnen hade sagt honom, att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, var Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster lågo i Lappland.
Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes. Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog
och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut. Skogarna, husen, ängarna, gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, sågverken, allt var statt på vandring. Han undrade vart allt det där skulle bege sig. Hade det tröttnat på att stå så långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern?
Bland allt detta, som rörde sig och vandrade söderut, såg han bara en sak, som stod stilla, och det var ett järnvägståg. Det stod alldeles under dem, och det var med tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken. Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte. Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna gledo förbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo förbi det, men tåget stod stilla. En bred älv med en lång bro kom emot det, men älven och älvbron gledo fram under tåget utan minsta svårighet. Till sist kom en järnvägsstation farande. Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och fördes sakta fram till tåget. När han viftade med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ännu svartare rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom för att jämra sig över att det stod stilla. Men med detsamma började det att röra sig. På samma sätt som järnvägsstationen och allt det andra gled det bort mot södern. Pojken såg hur vagnsdörrarna slogos upp och de resande kommo ut ur tåget, allt under det att både detta och de resande flyttade sig söderut. Men då lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att se rätt framför sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta på det besynnerliga järnvägståget.
Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen. Alltjämt tyckte han, att han och örnen höllo sig stilla, och att allt annat for åstad söderut. Där han satt på örnryggen och ingenting annat hade att roa sig med än sina egna tankar, fann han det lustigt att föreställa sig, att hela Västerbotten var i rörelse och tågade mot södern. Tänk, om den åkern, som just nu gled fram under honom, och som väl knappt kunde vara mer än nysådd, för han såg inte ett grönt strå på den, skulle åka i väg ner till Söderslätt i Skåne, där rågen stod med ax vid den här tiden!
Granskogarna hade förändrat sig häruppe. Träden stodo glesa, grenarna voro korta, barren nästan svarta, många träd hade kala toppar och sågo sjuka ut. Marken under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig om att ta vara på. Tänk, om en sådan skog komme så långt, att den finge se Kolmården! Då skulle den allt känna sig ynklig.
Och den där trädgården, som han såg under sig just nu! Det fanns vackra träd i den, men varken fruktträd eller ädla lindar och kastanjer, utan bara rönnar och björkar. Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn och fläder, utan bara häggar och syrener. Det fanns också kryddsängar i den, men de voro ännu inte ansade och planterade. Tänk, om en sådan täppa skulle komma farande ända ner till en herrgårdsträdgård i Sörmland! Då skulle den väl tycka om sig själv, att den vore en riktig vildmark.
Eller den där ängen, som var fullsatt med så många små gråa lador, att man kunde tycka, att hälften av marken måtte ha gått åt till tomtplatser! Om den styrde åstad ner mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra stora ögon.
Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under honom, där tallarna inte stodo stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av vit renmossa, om den tallmon skulle tåga ner till Övedsklosters park, då skulle den präktiga parken nödgas medge, att den hade funnit sin vederlike.
Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande förbi en av de fast uppmurade Gottlandskyrkorna! Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.
Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var de mäktiga, mörka älvarna med sina präktiga dalgångar, fulla av gårdar, sina massor av timmer, sina sågverk, sina städer och ångbåtsfyllda mynningar. Om en sådan älv komme och visade sig neråt landet, skulle alla åar och älvar söder om Dalälven krypa ner i jorden av blygsel.
Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lättodlad och så välbelägen, komme glidande framför ögonen på de fattiga Smålandsbönderna! Då skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och börja röja och odla.
En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo på mossarna. Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat. Den hade i stället gått så långt mot norr, att den nu sken honom rätt i ansiktet. Och den tycktes inte ämna sjunka ner till himlaranden den natten. Tänk, om det ljuset och den solen lyste över Västra Vemmenhög! Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en arbetsdag, som vore tjugofyra timmar lång.
Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var då bra besynnerligt. Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit. Nej, han hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och inte heller bergen, som stodo omkring den. Han kände inte igen den runda sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under.
Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då också ett äventyr.
Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påminna sig hur det hade varit, när han somnade.
Han kom ihåg, att så länge som han hade farit fram över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under honom tågade mot söder. Men så hade örnen vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt luftdraget, och med detsamma hade landet därnere stannat, och han hade märkt, att örnen bar honom framåt med väldig fart.
»Nu far vi in i Lappland,» hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas om.
Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar. Skog följde på mosse, och mosse följde på skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen.
Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna om honom och svingat upp i rymden med honom. »Sov du, Tummetott!» hade han ropat. »Solskenet håller mig vaken, och jag vill fortsätta resan.»
Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han drömt.
Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Han var inte ensam, utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem följde fullsatta bönrankor, stora stånd med prästkragar och hela snår av bärbuskar. Stora lövträd, både bok och ek och lind, gingo i sakta mak mittpå vägen, susade stolt med kronorna och veko inte för någon. Mellan fötterna på honom kilade småörterna: smultronstånd, vitsippor, maskrosor, klöver och förgätmigej. Först tyckte han, att det inte var annat än växter, som på detta sätt tågade framåt vägen, men snart märkte han, att både djur och människor följde med dem. Insekterna surrade kring de framskyndande växterna, i landsvägsdikena gledo fiskar, fåglarna sutto och sjöngo i de vandrande träden, tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp, och mittbland alla dessa gingo människor, somliga med spadar och liar, andra med yxor, andra med jaktbössor och andra åter med fiskhåvar.
Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort, lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. »Framåt!» ropade den oupphörligen. »Ingen behöver vara ängslig, när jag är med. Framåt! Framåt!»
»Jag undrar vart solen vill föra oss,» sade då pojken för sig själv. Men rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade genast: »Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren.»
Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo stående. Han såg, att det stora bokträdet stannade, rådjuret och veteståndet blevo kvar vid vägkanten och likaledes björnbärsbuskarna, de stora gula smörbollarna, kastanjerna och rapphönorna.
Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många stannade. Då upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand.
Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles. »Varför följer eken inte med längre?» frågade pojken. — »Hon fruktar den stora förstenaren,» sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, att det var en lust att se.
Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som fortsatte färden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: »Framåt! Framåt! Ingen behöver vara ängslig, så länge som jag är med.»
Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade. Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, som blevo efter. »Varför går ni inte med? Varför sviker ni solen?» sade han. — »Vi vågar inte. Vi fruktar den stora förstenaren, som bor oppe i Lappmarken,» svarade de.
Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Människorna följde med än ett stycke, men så blevo också de stående. Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följesfolk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade sig med det.
Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors. »Varför har de där så bråttom?» frågade han. — »De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen,» svarade en riphöna.
Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra. Topparna blevo röda i solskenet, sluttningarna stodo ljusblåa med guldskiftningar. »Framåt! Framåt! Ingen fara, så länge som jag är med,» ropade solen och rullade uppåt bergens branta sidor.
Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne.
Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö. Framför trollet lågo några svarta ulvar, som reste sig och öppnade sina gap, när solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur det andra kom väsande nordan, ur det tredje kom svart mörker. »Det där är väl allt den stora förstenaren och hans följe,» tänkte pojken. Han förstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var så nyfiken att se hur mötet mellan trollet och solen skulle avlöpa, att han blev stående.
Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log och strålade. Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga ulvarna vrålade mindre våldsamt. Men plötsligen ropade solen: »Nu är min tid ute,» och rullade baklänges ut ur klyftan. Då släppte trollet sina tre ulvar lösa, och med ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan och började jaga solen. »Kör bort henne! Driv undan henne!» ropade trollet. »Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka! Lär henne, att Lappland är mitt!»
Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.
Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv befann sig?
Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats. »Det där är bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo...
Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögonblick.
FRAMKOMSTEN.
Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg något så vackert. Det var en vildgås, som låg och sov i ett litet rede på marken, och bredvid henne stod gåskarlen. Han sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara till hands vid varje fara.
Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små videbuskarna, som täckte marken. Det
dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss.
Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det så. Det var omöjligt att ta miste.
Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare.
I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi. De sovo alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem.
När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska fjällen.
Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.
Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss. Men så märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva. Och när han kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om hon hölle vakt över hela dalen.
»Goddag, mor Akka!» sade pojken. »Det var bra, att ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam.»
Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra.
Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började han berätta för henne hur han hade blivit förd till Skansen och kvarhållen där i fångenskap.
»Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt fången i rävboet på Skansen,» sade pojken. »Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jämt och såg bedrövad ut och längtade efter friheten. Jag hade fått många goda vänner där, och en dag fick jag höra av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen för att köpa rävar. Han var från en ö långt ute i havet. De hade utrotat alla rävar borta på hans ö, men nu höll råttorna på att ta överhand hos dem, och de önskade rävarna tillbaka. Så snart jag hade fått veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: ’I morgon, Smirre, kommer människorna hit för att hämta ett par rävar. Smyg dig då inte undan, utan håll dig framme och laga, att du blir infångad, så får du din frihet tillbaka!’ Och han lydde mitt råd, och nu springer han fri omkring på ön. Vad säger ni om detta, mor Akka? Var det handlat efter ert sinne?»
»Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv,» sade förargåsen.
»Det var då väl, att ni var nöjd med detta,» sade pojken. »Nu är det en sak till, som jag måste fråga er om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade på att fila sönder ståltrådstaket över honom och släppa ut honom. Men så tänkte jag också på att han var en farlig rövare och fågelätare. Jag visste inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst att låta honom sitta, där han satt. Vad säger ni, mor Akka? Var detta rätt tänkt?»
»Inte var detta rätt tänkt,» sade Akka. »Man må säga vad man vill om örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner till det stora fågelfängelset och befriar Gorgo.»
»Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka,» sade pojken. »Det finns de, som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste leva. Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge.»